• No results found

Institutionen för arkeologi och antik historia

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Institutionen för arkeologi och antik historia"

Copied!
42
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Institutionen för arkeologi och antik historia

Marknadsväsendet i Övre Norrlands inland

En analys av arkeologiska resultat från Arjeplogs och Arvidsjaurs gamla

marknadsplatser

Viktor Linusson

(2)

Abstract

Linusson, V. 2019. Marknadsväsendet i Övre Norrlands inland – En analys av arkeologiska

resultat från Arjeplogs och Arvidsjaurs gamla marknadsplatser.

Linusson, V. 2019. Commercial Exchange in inland areas of Northern Norrland – An

Analysis of Archaeological Results from Arjeplog and Arvidsjaur Historical Marketplaces.

The 17th century’s marketplaces established in the peripheral areas of Fennoscandia were revealingly intertwined in inter-cultural encounters of minorities as they were in market exchange. Historical sources supply insight in the trade between Sámi and wealthy merchants, but nonetheless they are to be criticized for being authored from an outside perspective. The archaeological record, however, provides an alternative approach to knowledge about the history of trade in Sápmi. This paper proposes to shed light on what archaeology can reveal about two contemporary marketplaces: Arjeplog and Arvidsjaur. This is accomplished through compiling and presenting the archaeological record of each marketplace in two separate case studies. Sequentially, some observations are discussed within the context of each marketplace, and later the archaeological record of them both are juxtaposed to each other. Hence, minor deviations from the historical framework are considered and reviewed as the study settle in for a terminal discussion of the results. From here the archaeologically based reality of market exchange in Arjeplog and Arvidsjaur intend to function as non-biased means for the local community to raise awareness of their past, and to invoke interest in further excavations.

Keywords: Marketplace, Trade, Exchange, Lappmark, Sámi, Sápmi, Arjeplog, Arvidsjaur,

Archaeology.

Nyckelord: Marknadsplats, handel, varuutbyte, Lappmark, samer, Sápmi, Arjeplog,

Arvidsjaur, arkeologi.

Kandidatuppsats i Arkeologi 15hp. Handledare: Carl-Gösta Ojala. Ventilerad 2019-05-28 och godkänd 2019-06-12

© Viktor Linusson.

Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, Box 626, 75126 Uppsala, Sweden.

Omslagsbild: Del av Anders Bures karta över de nordiska länderna, 1626. Bilden visar bland annat Hornavan

och de samtida samebyarna i Piteå lappmark,

(3)

Tack

(4)
(5)

Innehåll

1. Inledning ... 5

1.1. Syfte och frågeställningar ... 5

1.2. Metod och material ... 6

1.3. Teoretiska utgångspunkter ... 6 1.4. Begreppsprecisering ... 7 1.4.1. Marknadsplats ... 7 1.4.2. Lappmark ... 7 1.4.3. Kåtatomt ... 7 1.4.4. Sápmi ... 7 1.5. Avgränsningar ... 8 1.5.1. Geografiska lägen ... 8 1.5.2. Tidsram ... 8

1.6. Forskningshistorik och källkritik ... 8

2. Marknadsväsendets historiskt etablerade bild ... 10

2.1. Handeln i Övre Norrland – en historisk översikt ... 10

2.1.1. Samer och birkarlar ... 10

2.1.2. Kyrk- och marknadsplatserna ... 11

2.2. Arjeplogs kulturhistoria 1640–1850 ... 11

2.2.1. Den första centralortsbebyggelsen kring Hornavan... 11

2.2.2. Bruksdriften i Nasafjäll ... 12

2.2.3. Arjeplogs marknad och samhälle ... 13

2.3. Arvidsjaurs kulturhistoria 1500–1850 ... 15

2.3.1. Dalvadis, Arvidsjaurs företrädare ... 15

2.3.2. Femtal i kyrkor ... 15

2.3.3. Arvidsjaurs marknad och samhälle ... 15

3. Presentation av arkeologiskt material ... 16

3.1. Delundersökningsresultat från Arjeplogs gamla marknadsplats ... 16

3.1.1 Förundersökning av Arjeplogs marknadsplats 2004 ... 16

3.1.2. Delundersökning av husgrund 2010 ... 17

3.1.3. Delundersökning av kåtatomt 2011 ... 17

3.2. Grävningsresultat från Arvidsjaurs gamla marknadsplats ... 17

3.2.1. Undersökningarna 1967–1987 ... 18

3.2.2. Undersökningarna 1992–1993 ... 19

(6)

4.1. Analys av det arkeologiska materialet ... 21

4.1.1. Arjeplog ... 21

4.1.2. Arvidsjaur ... 22

4.2. Skiljaktigheter och likheter mellan fallstudierna ... 23

4.3. Skiljaktigheter och likheter med den historiska bilden ... 24

5. Slutdiskussion ... 26

6. Sammanfattning ... 27

7.0 Referenslista ... 28

8.0 Illustrationsförteckning... 30

Bilaga 1: Registrerade anläggningar, Arjeplog 2004 ... 31

Bilaga 2: Fyndindex, grävningar i Arjeplog 2004–2011 ... 34

Bilaga 3: Fyndindex, grävningar i Arvidsjaur 1967–1987 ... 36

(7)

5

1. Inledning

Handel och varuutbyten har i mer än 1000 år spelat en central roll för näringslivet i Norra Fennoskandien. Intresset för samiskt hantverk och Sápmis naturtillgångar från utanförliggande områden har placerat de norrländska småsamhällena i större sammanhang. Detta tog fart under 1600-talet, när de svenska statsmakternas koloniala projekt inrättade ett antal marknadsplatser i utvalda centralortsbebyggelser. Marknadsplatserna koncentrerade den norrländska handeln till bestämda platser och tidpunkter, och de efterlämnade spåren utgör en unik kulturhistorisk miljö där människor från olika kulturer kan ha samlats av fler skäl än att endast handla (Bergling 1964; Liedgren 1997; Bergman & Edlund 2016).

Arjeplog och Arvidsjaur är två lappländska orter i Piteå lappmark där marknadsplatser inrättades under 1600-talet. Det är känt genom historiska uppgifter att de två centralorterna har utgjorts av en liknande samhällsstruktur och tjänat samma funktion som kyrk- och marknadsplats. Däremot är den historiskt etablerade bilden om platserna baserade på publikationer som författades innan några större arkeologiska insatser hade gjorts. Med tiden har arkeologin dock gjort nyanserade upptäckter om Arjeplogs och Arvidsjaurs förflutna, men det källmaterialet är främst opublicerat arkivmaterial som är svårtillgängligt för både undersökare och lokalbefolkning. Av den anledningen kommer Arjeplogs och Arvidsjaurs marknadsplats vara medel för en analys av hur arkeologin kan finna skillnader och likheter mellan de två platserna och det historiska forskningsläget. Parallellt sammanställs och förenklas det empiriska materialet mellan dessa två platser för första gången (Bergling 1964).

1.1.

Syfte och frågeställningar

Resultaten från tidigare grävningar i Arjeplogs och Arvidsjaurs marknadsplats är svårtillgängliga. De presenteras översiktligt i olika kulturhistoriska sammanställningar av platserna, men huvudsakligen kommer den intresserade åt de fullständiga rapporterna i Riksantikvarieämbetets arkiv eller Norrbottens museum. Syftet med den här studien är att presentera, sammanställa och förenkla dessa utgrävningsrapporter. Genom en sammanställning av det empiriska materialet utforskas även arkeologins potential att producera en alternativ bild av marknadsväsendet i Piteå lappmark, för att sedan jämföra den med den redan etablerade historiska bilden. Frågeställning I och II avser att etablera den arkeologiska bilden, baserat på det sammanställda källmaterialet, för att vidare i analysen vara underlag för frågeställning III:

I: Vad kan det arkeologiska materialet berätta om platsernas marknadshistoria? II: Hur skiljer de två marknadsplatserna sig åt?

(8)

1.2.

Metod och material

Det arkeologiska källmaterialet delas in i två fallstudier som kommer att presenteras och granskas separat. Båda fallstudierna presenterar de mest väsentliga lämningarna från olika utgrävningsperioder, från Arjeplogs respektive Arvidsjaurs marknadsplats. Det empiriska materialet som fallstudierna baseras på är utgrävningsrapporter (primärkällor) vilka behandlar olika fyndkategorier, bebyggelselämningar, och fyndspridningen från det arkeologiska arbetet inom fornlämningsområdena. Litteraturen är hämtad från bibliotek och öppna arkivsamlingar, och kommer för respektive fallstudie att analyseras separat. Historiska karteringar av platserna kommer också att korreleras med det empiriska materialet för att beakta samhällsstrukturen och fyndspridningen. För att placera det empiriska materialet i ett sammanhang, och senare besvara frågeställning III, kommer handeln i Arjeplogs och Arvidsjaurs historia att presenteras som bakgrundsdel. Den textdelen baseras främst på sekundärkällor.

Av fenomenologiska skäl besökte jag själv både Arjeplogs och Arvidsjaurs gamla marknadsplatser i april, 2019. Inga lämningar är synliga till ytan och moderna anläggningar präglar delar av platserna. Besöket gav åtminstone en god uppfattning om platsernas utspridning och placering i landskapet. Lars Liedgren på Silvermuseet i Arjeplog, arkeologen/antikvarien som lett de senaste utgrävningarna vid marknadsplatserna, återberättade i ett möte platsernas historia och resultaten från tidigare grävningar.

1.3. Teoretiska utgångspunkter

Det kan vara påfallande hur allmänheten undermedvetet betraktar historia som det ultimata medlet för kunskap om det närmre förflutna, medan arkeologin kan betraktas verka inom en annan kontext av kunskap. Källmaterialet bakom en historiskt etablerad bild av en plats, händelse eller kultur tenderar i moderna tider att vara vilseledande. Texter, som skrevs i ett tidigare forskningsläge, kan exempelvis fortfarande utgöra basen för ett rådande forskningsläge flera årtionden senare. I åren däremellan kan arkeologiska insatser ha förändrat historian av platserna, händelserna eller liknande, utan att källmaterialet har uppdaterats. Sådant är fallet för marknadsplatserna i Arjeplog och Arvidsjaur, och sannolikt många andra historiska platser i Övre Norrland. Färdsträckor har beräknats, antal nybyggen har uppskattats, kontaktnätverk har analyserats och de norrländska kyrk- och marknadsplatsernas samhällspolitiska funktion har tolkats: allt detta utan att arkeologer knappt hade undersökt platserna i fråga. Resultaten av dessa äldre studier hade givit annorlunda eller mer exakta utfall om arkeologiskt material hade varit tillgängligt. Den här studien ställer sig alltså positiv till arkeologins potential att lyfta fram kunskap som påverkar eller förändrar en redan etablerad uppfattning av en plats.

(9)

7

1.4.

Begreppsprecisering

1.4.1. Marknadsplats

Marknad och marknadsplats är en mångfacetterad företeelse. Begreppen kan ha en ekonomisk, social, och i den här studiens fall, religiös dimension, medan företeelsen också kan iakttas som ett fysiskt händelseförlopp av varuutbyten eller en ekonomisk samhällsinstitution. När de historiska marknadsplatserna i Sápmi studeras benämns de vanligen som ”kyrk- och marknadsplatser” – den fysiska bebyggelseytan där samer, sockenallmoge samt resande handelsmän bedrev köpenskap och gick i kyrkan, under bestämda tider av året. Marknadsplatserna inrättades i samhällsstrukturen i samband med att kyrkoförsamlingar i lappmarkerna bildades, därför har de dess religiösa innebörd. Dessutom sammanträffade ofta de större marknadstillfällena med högtidliga kyrkhelger, detta med undantag från de mindre veckomarknaderna kallade ”torgdagar” (Bergling 1964: 131–133; Garraty 2010: 3f). Eftersom den här studien i huvudsak förhåller sig till lämningar från handelssammanhang kommer begreppet ”marknadsplats” användas istället för ”kyrk- och marknadsplats.”

1.4.2. Lappmark

Lappmarker kan enkelt förknippas med Sápmi som geografisk zon, eller nutida Lappland. I äldre mening var lappmarkerna administrativa enheter som förvaltades från Norrlands kustområden. De kan ses som handels- och skattedistrikt, då befolkningen i de olika lappmarkerna levde under olika ekonomiska premisser. Lappmarkerna uppges skriftligt för första gången under 1300-talet, och har sedan dess undergått somliga omorganiseringar i gränsdragning. De lappmarker som existerade i samtiden med de två marknadsplatser som studeras i den här uppsatsen var: Umeå, Luleå, Piteå, Torneå, Åsele och Kemi (i nutida Finland) lappmark. Arjeplogs och Arvidsjaur är båda belägna i Piteå lappmark (Nordiska museet 2007).

1.4.3. Kåtatomt

Kåtorna är representativa för det samiska hushållet. Dessa karaktäriseras som ovala eller rektangulära stugor, som anpassades för det samiska nomadlivet och dess renskötsel. Beroende på om kåtan är av skogs- eller fjällsamisk sort varierar byggmaterialet och byggtekniken. De kan vara timrade, fodrade och försedda med tältduk, torv och/eller näver. Kåtorna har vanligen en härd i sin mitt, och därmed en öppning i taket för eldning. När de studeras i arkeologiska sammanhang brukar de benämnas som kåtatomter, då utgrävningsområdet ofta omfattar en större areal än bara kåtakonstruktionen. Vanligtvis är det härden som indikerar på lämningstypen kåtatomt, då själva kåtan inte alltid är identifierbar (Edbom et al. 2001).

1.4.4. Sápmi

(10)

1.5.

Avgränsningar

1.5.1. Geografiska lägen

Den här studien avgränsar sig geografiskt till de moderna tätorterna Arjeplog och Arvidsjaur, där de gamla marknadsplatserna som studien baseras på är belägna. Andra samtida marknadsplatser är inte inkluderade här. Arjeplog tätort är beläget i nutida Lappland, Norrbottens län, Arjeplogs socken, Piteå lappmark – ca 16 mil väster om Luleå. Samhället är bebyggt vid Hornavans utlopp, Sveriges djupaste sjö. Tätortens gamla kyrk- och marknadsplats omfattar en areal av ca 105 875 m2 (385 x 275 m), där vid 1816 uppskattats funnits 200 byggnader. Fornlämningsområdet har RAÄ-nummer 2691 (Liedgren 2006: 1f; Liedgren 2015: 7).

Arvidsjaurs tätort är beläget i samma landskap, län och lappmark som Arjeplog, men utgör en självständig socken. Samhället ligger en timmes bilfärd öster om det föregående. Arvidsjaurs gamla kyrk- och marknadsplats utbredningsområde är inte fastställt, men utefter utgrävda arealer kan det uppskattas omfatta ca 80 000 m2. Det gamla samhället var bebyggt strax söder om det moderna, på båda sidorna av vägen som förbinder Arvidsjaur med Jokkmokk, Moskosel och Arjeplog. Fornlämningsområdet har RAÄ-nummer 471 (Liedgren 1992: 6).

1.5.2. Tidsram

Arjeplogs första kyrka stod klar år 1641 och platsen blev därmed en självständig socken och kyrkoförsamling. Kring kyrkplatsen började en marknadsplats etableras. Den gamla marknadsplatsen var livskraftig fram till början av 1850-talet, då bebyggelsen förflyttades och marken avvittrades. Den första bebyggelsen i området till den senare förflyttningen avgränsar studien till att undersöka Arjeplogs gamla marknadsplats mellan 1640–1850 (Liedgren 2015: 7f).

Skriftliga källor uppger att ett träkapell uppfördes i Arvidsjaur under Johan III:s tid. Kapellet var en av de första kristna anläggningarna i Övre Norrlands inland. Dess belägenhet är inte fastställd, men troligen stod kapellet i anslutning till det vinterviste som har använts i Arvidsjaur åtminstone sedan 1500-talet. Trots att det äldsta kapellet inte säkert har stått inom Arvidsjaurs gamla marknadsplats, visar fynd från marknadsplatsen som var i drift från början av 1600-talet en aktivitet sedan medeltid – troligen var platsen en känd samlingsplats innan. Arvidsjaur blev en kyrkoförsamling vid det kungliga dekretet 1607 (se bakgrund). Liksom Arjeplog var marknadsplatsen livskraftig fram till 1850-talet, då det gamla samhället undanröjdes och den bebyggelseytan markbereddes. Fallstudien för Arvidsjaurs gamla marknadsplats avgränsar sig därför att studera platsen mellan 1500–1850 (Lundholm 1968: 10ff; Liedgren 1997: 38f).

1.6.

Forskningshistorik och källkritik

Kyrk- och marknadsplatserna i Övre Norrlands inland, från tidigmodern tid, har varit centrala för förståelsen av det bofasta samhällslivets framväxt och utveckling i Sápmi. Kungliga brev, tings- och kyrkoprotokoll, räkenskapsuppgifter och mantalslängder är typfall av källmaterial som har varit medel för ett vidare kunskapssökande berörande dessa centralortsbebyggelsers förflutna de senaste 80 åren. Resultaten har lett till att avhandlingar som Ragnar Berglings

Kyrkstaden i Övre Norrland (1964) har kunnat presentera en utförlig bild över hur kyrk- och

(11)

9

handskas med de första nybyggena som etablerades inom Piteå lappmark under 1700-talet. För en arkeologisk studie som den här uppsatsen, vilken fordrar jämföra och kontrastera en historisk kontext, är Berglings och Bylunds publikationer särskilt adekvata. En grundlig problematik ligger emellertid i faktumet att båda verken är färgade av sin samtid. Det tudelade förhållandet mellan lappmarkernas innevånare, samer och ”svenskar”, skildras som ett ”vi och dem andra” och bör i nutida forskningssammanhang bemötas med skepticism, av etiska skäl. Den här studien påverkas av det fenomenet och kräver därmed en taktfull insats till att bearbeta delar av källmaterialet som utgår från passerat forskningsläge, och som är irrelevant i nutiden. En ursprungsbefolknings historia, tillika rådande lokalbefolkning, integreras när forskning berör upplyftandet av ny kunskap om deras kulturs eller hembygds förflutna. Medvetenheten om att historia som var skriven i tidigare årtionden kunde anknyta till känsloladdade domäner kanske var bristfällig – men den som använder sig av sådant källmaterial idag ansvarar för att innehållet aktualiseras (Bylund 1956: 33f, 46f; Bergling 1964: 131ff, 356).

Bergling och Bylund, så väl som andra källor som den här studien använder, är författade innan något ordentligt arkeologiskt arbete hade utförts vid Arjeplogs och Arvidsjaurs kyrk- och marknadsplats, vilket återknyter väl till studiens punkt att ställa det empiriska materialet mot den historiska kontexten. De två lokalerna har båda grävts ut ett fåtal gånger sedan 1960-talet, i följd av vägdragningar, läggning av fjärrvärme, samt av Silvermuseet och Norrbottens intresse om platsernas kulturhistoria. Enligt Lars Liedgren på Silvermuseet i Arjeplog kvarligger rikligt med fyndmaterial i båda fornlämningsområdena som de arkeologiska firmorna i Norrland inte har resurserna till att gräva ut. Fyndmaterialet och slutresultaten från de utförda grävningarna har dock i efterhand använts som medel för forskning i syftet av att placera lokaliteterna i Sápmi i globala sammanhang. Jonas M. Nordin lyfter fram i sin artikel Det emblematiska silvret (2010) hur silverfyndigheterna vid Nasafjäll (i Piteå lappmark) placerade i synnerhet orten Arjeplog i det samtida nätverket av global handel. Införseln av bland annat nederländska kritpipor och amerikansk tobak har efterlämnat sig spår av den globala världen i det Skandinaviska Sápmi Utöver Arjeplog och Arvidsjaur har andra samtida marknadsplatser också grävts ut, bland annat den i Lycksele, kallad Öhn, som var livskraftig mellan 1606–1799. Även här har handeln och kyrkan lämnat sina spår, och lämningarna kan knytas till handelspartner från avlägsna platser (Rydström 2006; Nordin 2010; Nordin 2014).

(12)

2. Marknadsväsendets historiskt etablerade bild

2.1.

Handeln i Övre Norrland – en historisk översikt

Historien av handel i Sápmi kan spåras mer än 1000 år tillbaka i tiden. Redan under sen järnålder har det funnits ett intresse att handla med samernas naturtillgångar och hantverk, ett intresse som intensifierades under medeltiden när same–birkarlahandeln blev handlingskraftig. Detta skulle i senare tid leda till marknadsplatserna inrättande i Norra Fennoskandien. Kronans 1600-tala visioner av koncentrerad handel och församlingsbildande i norr var en del av samtidens koloniseringsprocesser – ett fenomen som drastiskt kom att förändra handelsväsendet i Sápmi (Serning 1960; Bergling, 1964: 161f; Liedgren 1997: 36f; Bergman & Edlund, 2016: 52f).

2.1.1. Samer och birkarlar

År 1328 föreskrev kung Magnus Eriksson en lag som tillät birkarlar bedriva köpenskap med samerna. Birkarlarna var Kronans storhandelsmän bosatta längs Övre Norrlands kustområden och älvdalar sedan åtminstone 1300-talet. De var anbringade för att bedriva handel och beskatta folket i de norrländska områden inom rikets gränser som var svårförvaltade för statsmakterna själva. Enligt tradition var birkarlarna hänsynslösa, rika män med stor egendom som utnyttjade tillfälligheten att bedriva den norrländska handeln för eget gagn. Dessutom skall de ha förtryckt och utövat våld mot sina handelspartner – samerna. Källkritiska aspekter föreligger förvisso bakom sådana uppgifter. Källmaterialet består av få tings- och skatteprotokoll och är dessutom skrivna av Kronan själva, vilka senare kom att bli birkarlarnas opponenter och nedlägga dess institution kring 1600-talet (Bergman & Edlund 2016: 54ff).

(13)

11

2.1.2. Kyrk- och marknadsplatserna

I början av 1600-talet förordnades en omorganisation som kom att förändra kyrkoväsendet i lappmarkerna. Detta kungliga dekret kom att ge upphov till lappmarkernas första församlingsbildande, där målet var att upprätta åtminstone en kyrka i varje lappmark. Vid år 1607 stod en nyuppförd kyrka i Arvidsjaur, Lycksele, Jokkmokk och ett påbörjat kyrkobygge i Enontekis. Inte förrän 1640, när ytterligare självständiga socknar inrättades i Piteå lappmark, fick Arjeplog en egen sockenkyrka. (Bergling, 1964: 123ff).

Sockenkyrkan och marknadsplatsen bör förstås som beroende av varandra. Kyrk- och marknadsplatserna inrättades som administrativa centrum för att underlätta statsmakternas översyn av den samiska befolkningen där handlingskraftig kyrkogång, skolgång, skatteuppbörd och dess merkantila funktion var bakomliggande motiv. Föreställningen av att Kronan hade sådant rigoröst inflytande på det samiska kulturlivet är oundvikligen riktigt, men historiska källor tyder på att åtminstone marknaden var ett tillfälle för samerna för umgänge och bibehållande av sin kultur. Resande besökare på marknaderna i Arjeplog och Arvidsjaur beskriver dem som festliga och uppsluppna, varav Petrus Laestadius är en av dessa (Bergling 1964:123ff, 131–134; Wallquist 1975: 44).

Områdets kommunikationsmöjligheter, naturliga förutsättningar och befolkningstäthet anses ha varit avgörande för var och hur kyrk- och marknadsplatserna anlades. Det hårda vinterväglaget var dessutom gynnsamt för varutransporterna från kusten och bidrog till plana markytor för marknadsaktivitet. I föranledning av detta planerades ofta marknadssamhället utifrån marknad under sommartid, då terrängen inte var lika gynnsam. Vidare kan hävdas att själva marknadsterminen (specificerade månader för ett marknadstillfälle) var bunden till årstiderna, i avseende för varuutbud och kommunikationsmöjligheter. I almanackor från slutet av 1700-talet kan det påvisas att de norrländska marknadstillfällena kulminerade i både kust och inland under mars, augusti och december månad. De allra flesta kyrk- och marknadsplatserna såg en nedgång under 1800-talet – nybyggen intensifierade och småsamhällena började förvandlas till moderna tätorter (Bergling 1964: 40ff, 133ff).

2.2.

Arjeplogs kulturhistoria 1640–1850

2.2.1. Den första centralortsbebyggelsen kring Hornavan

Vid Nasafjäll, beläget vid gränsen till nuvarande Norge, påträffades år 1634 silverfyndigheter i ett malmstreck högt uppe på fjället. Sverige hade vid den tiden genomgått en ekonomisk kris, och Drottning Kristinas förmyndarregering hade stora förhoppningar om att en verksamhet i silverbrytning vid Nasafjäll skulle bygga upp nationens välstånd igen. Ofördröjligen hade bruksdriften tagit fart och arbetare hade anlitats. För att av transportskäl kunna förbinda den perifera gruvans verksamhet med den norrländska kusten var det nödvändigt att anlägga rastutposter längs Silvervägen (transportsträckan). En av dessa rastplatser var belägen vid Hornavans utlopp, där en timrad hållkåta hade upprättats (fig. 1). Kort sagt kan den platsen sägas vara det första skedet av vad som är tätorten Arjeplog idag. Nämligen hade Drottning Kristina år 1640 visioner om att göra det lilla bebyggelseområdet till stad (Wallquist 1975: 10; Liedgren 2015: 7).

(14)

kyrkliga församling tillkom tre andra i: Nasafjäll, Silbojokk (vidareförädlingsanläggning för Nasafjällsbruket) och Arjeplog. I följd av de höga förhoppningarna om en stad i Arjeplog omplacerades ett större antal församlingsmedlemmar till den nya kyrkan i Arjeplog, från Arvidsjaur som tidigare utgjort lappmarkens centrala ort för kyrkoaktivitet och handel. Det växande intresset för Arjeplog ledde så småningom till att handelsbodar började uppföras kring kyrkudden – marknadsplatsen började ta form (Bergling 1964: 124f, 168ff; Liedgren 2015: 7f).

Figur 1. Ritningen över hur Drottning Kristinas förmyndarregering planerade Arjeplog. Hållkåtan på den vänstra

udden (egentligen nordväst) och bodarna på skeppsholmarna bredvid tros vara den första bebyggelsen i området. Bild från Riksarkivet.

2.2.2. Bruksdriften i Nasafjäll

Silverbrytningen i Nasafjäll var otvivelaktigt ett betungande, mödosamt arbete för de som var på plats. Gruvan var avlägsen från närmsta centralort, klimatet var kargt och varutransporterna kunde vara massiva. Man kan förundras över vad kungligheterna använde för lockbeten till att hålla gruvan livskraftig under dessa omständigheter. Kenneth Awebro (1990) framlägger silverbesattheten som ”…den förhärskande ekonomiska doktrinen under 1600-talet”, och det är svårt att undgå att Sverige under stormaktstiden inte gjorde vad som krävdes för att erhålla en framstående maktpolitisk roll genom sitt nyupptäckta silver (Awebro 1990: 205; Wallquist 1975: 24–34).

Skriftliga källor uppger att gruvarbetarna i Nasafjäll huvudsakligen var svenska män som hade blivit frilösta från sin krigstjänst. Vid driftens startpunkt bestod arbetslaget av 16 män i gruvan. Samerna var ovilliga att deltaga i själva brytandet, men gruvfogdarna tvingade dem ansvara för malmtransporterna mellan gruvan och närmsta vidareförädlingsanläggning. En sådan anläggning fanns vid bruksdriftens början i köpstaden Öjebyn, mot Piteå-trakterna,men flyttades snabbt till bruket i Silbojokk. Samernas renar användes som medel för själva transporten – de drog fullastade pulkor med malm. Misstycket hos arbetskraften var stort – samerna behandlades illa och den enda betalningen var brännvin, vadmal och skattefrihet. (Bromé 1923: 105; Wallquist 1975: 14, 24–34; Awebro: 1989: 34f).

(15)

13

silverfyndigheter hade påträffats i Kvikkjokksfjällen. Bofastheten i Arjeplog samhälle beräknas vara lägre under den tiden, medan endast präst och klockare levde kvar i Silbojokk. Inte förrän 1770 återupptogs verksamheten på nytt i Nasafjäll. Det nya försöket blev också en kort driftstid, då en brand vid den nya silverhyttan kom att ödelägga gruvdriften i Arjeplogs socken för alltid (Bergling 1964: 220f; Wallquist 1975: 40).

2.2.3. Arjeplogs marknad och samhälle

I en kartskiss från en lantmäteriakt år 1816 (fig. 2), utförd av lantmätare Gabriel Håkansson, redovisas den samtida bebyggelsen i Arjeplog samhälle. Nordöst om kyrkudden redovisas ca 170 byggnader, vilka uppförts inom spannet av 1600–1810-tal. Av dessa var endast enstaka nybyggen. Härvidlag kan majoriteten av nybyggen i Arjeplogs socken konstateras ha anlagts utanför samhället, med start från 1720-tal och förbi. Följande text beskriver översiktligt vilka byggnadstyper den gamla kyrk- och marknadsplatsen bestod av (Bylund 1956: 85f: Liedgren 2015: 7ff).

Befolkning och utbildning

Under perioden 1600–1850 bör det lilla samhället i Arjeplog förstås som en centralplats som endast var bebodd under specifika tider om året. Implicit var detta under ett marknadstillfälle, vilket enligt skriftliga källor sammanträffade med kristna högtider så ofta det var möjligt. Fram till 1730-talet var endast prästen och klockaren de bofasta i Arjeplog, med undantag från enstaka stugor som tros ha tillhört någon storhandelsman. Det var inte förrän 1739 bofastheten ökade, då socknens första sameskola inrättades i syftet av att utbilda samerna om kristendom med större seriositet, på befäl av riksdagen. Skolbebyggelsen anlades i söder vid samhällets utkant (fig. 2), och uppskattades ha utbildat 124 samiska elever mellan 1743–1773. Utbildningen ryktades vara misskött och förtryckande mot de samiska eleverna. Återigen var befolkningen betydligt mindre under 1820-talet, enligt Petrus Laestadius bodde då endast präst, klockare och Carl Laestadius i Arjeplog (Bergling 1964: 131ff; Liedgren 2015: 39ff).

Handeln och handelsbodarna

Liksom majoriteten av den pågående handeln i samtida Sápmi fick affärerna i Arjeplog endast genomföras vid marknadsplatsens handelsbodar under dagens ljusa timmar. Handelsbodarna var hopgyttrade i marknadsplatsen mitt (fig. 2) och ansvarades av de samer, borgare och nybyggare som hade varor att sälja. Enligt skriftliga uppgifter sägs pastorsexpeditionen ha varit belägen i klustret av bodarna (Liedgren 2015: 10, 46f).

I det första skeendet av marknadsväsendet hade de resande borgarna förtur att handla vid dessa bodar. Övriga marknadsbesökare hade i därmed en begränsad tid att handla och sälja sina varor, åtminstone under vintertid. Vanliga lokala handelsvaror på de pitesamiska marknadsplatserna var hantverk, hudar, torkat kött och skogsfågel, medan varor som mjöl, smör, salt, tobak och pipor var vanliga importvaror. Vanligen handlades det genom varuutbyten, men mynt som betalningsmedel förekom också (Liedgren 2015: 46).

(16)

Figur 2. Gabriel Håkansson kartering över Arjeplogs kyrk- och marknadsplats från 1816. De hopgyttrade

handelsbodarna ses i öst, kyrkans byggnader i väst, och skolans byggnader i syd. Samisk bebyggelse är rödfärgad. (Karta reviderad av Lars Liedgren, 2011: 5).

Gamla prästgården

Den gamla prästgården, prästens bostad, var en större byggnad med ett generöst antal sovplatser och påkostad inredning. Enligt skriftliga uppgifter övernattade ibland resande stormän i den här byggnaden, exempelvis tysken von Hogguér med sina två franska baroner, sommaren 1828 (Wallquist 1975: 44ff; Liedgren 2015: 11).

(17)

15

2.3.

Arvidsjaurs kulturhistoria 1500–1850

2.3.1. Dalvadis, Arvidsjaurs företrädare

Talvatis är ett intresseväckande ord för ortsforskare av det förflutna Sápmi. Ordet tros motsvara

tillfälliga vintervisten där köpenskap bedrevs, med utgångspunkt från att en av de första marknadsplatserna utanför sin modersocken benämndes Talwatisappi. Åke Holmbäck (1922) hävdar dessutom att ortsnamnet motsvarar det samiska ordet för vinter – talve, dalvve. Talvatis förekommer i flera olika ordsammansättningar, och enligt Holmbäck har Arvidsjaurs samhälle i äldre tider benämnts som Dalvedis med lokal dialekt. Möjligt är det alltså att Arvidsjaur utgjorde en centralplats tillägnad handel och varuutbyten innan församlingsbildandet 1607. År 1929 lanserades fenomenet som vinterbyteorin av bland annat Väinö Tanner. Teorin bestrids av andra forskare, bland annat Tomas Wallerström, som hävdar att sådana vintervisten är produkter av en kolonisering av lappmarkerna som skedde tidigare än 1600-talet. Uppsatsen återkommer senare till arkeologiskt stöd av en tidigare bebyggelsehorisont i Arvidsjaur (Holmbäck 1922: 33f; Bergling 1964: 145–150; Wallerström et al. 2017: 22, 75ff).

2.3.2. Femtal i kyrkor

När Arvidsjaurs församling bildades 1607 skulle en kyrka av trä byggas samma år. Med utgångspunkt i en skrift av den politiska aktören Daniel T. Hjort, skall ett kapell redan ha funnits på platsen vid anläggandet av det nya. Kapellet tros ha varit en enklare träbyggnad som uppfördes på okänd plats någon gång under Johan III:s tid. Ytterligare uppgifter finns inte, då det i skriften endast nämndes indirekt. Däremot var den nyetablerade kyrkan troligen anlagd i det området som Arvidsjaurs gamla marknadsplats successivt skulle tillkomma, och betjänades regelbundet av en präst från kustområdet. År 1704 kom en ny kyrka att ersätta den förra, vars belägenhet och utseende är känt från kartor och avbildningar. Ytterligare två kyrkor i Arvidsjaur kom att ersätta sin företrädare. Den tidigare invigdes 1826 på samma plats som den nuvarande i det moderna samhället, och revs 1900 (Bylund 1956: 88f; Lundholm 1967: 13ff; Liedgren 1997: 37f).

2.3.3. Arvidsjaurs marknad och samhälle

Vetskapen om Arvidsjaurs marknadsplats är mer komplicerad än den i Arjeplog. I nutiden är nästan hela fornlämningsområdets jordyta markberedd sedan samhällets mark avvittrades och förflyttades under 1850-talet. Den spadvända jorden innebär att majoriteten av bebyggelsegrunderna är bortröjda, och ingen kartering från lantmäteriakter existerar. Av den anledningen kan inte byggnadstyperna presenteras i samma detalj som studiens andra fallstudie. I ett avvittringsprotokoll över prästbolets mark framgår dock värdefulla uppgifter för hur marknadsplatsen tidigare hade utformat sig. I skriften framgår marknadsplatsens belägenhet, samt att samlingen av hus och bodar var rörigt utplacerade. Just den punkten stödjer idén om att platsens bebyggelse tillkom tämligen successivt. På bebyggelseytan skall handelsbodar, hus och kåtor med skorstenar och härdar, kyrkstugor, prästgård och kyrka ha funnits. Utöver bebyggelse tillhörande samer, bönder och borgare omnämns även bodar tillhörande birkarlar, vilka måste ha uppförts tidigt då birkarlaverksamheten nedlades under 1600-talet (Liedgren 1992: 3f; Liedgren 1995: 5).

(18)

3. Presentation av arkeologiskt material

3.1.

Delundersökningsresultat från Arjeplogs gamla marknadsplats

Arjeplogs gamla kyrk- och marknadsplats sprider sig över en areal på ca 385 x 275 m2. I detta fornminnesområde förekommer 53 kända husgrunder, varav fyra tolkas som kåtatomter – de registrerades 2004. Grunderna har korrelerats med en kartering av bebyggelseområdet från 1816, i lantmäteriakten utförd av Gabriel Håkansson. Ritningen visualiserar spridningen av ca 200 olika bebyggelser: handelsbodar, samiska kåtor, kyrkan, prästgården, pasterexpeditionen och skolområdet. Ett fåtal av dessa bodar och kåtor tycktes också korrelera med vad som tolkas vara de första konstruktionerna i området, från stadsplanen 1640 skissad av landshövding Stellan Mörner. Dessa är belägna på Skeppsholmarna (fig. 1). Ändamålet med de utförda undersökningarna i området har delvis varit att finna grunderna från Mörners kartering. I följande avsnitt presenteras fyndmaterialet från tre delundersökningar som utförts av Silvermuseet inom fornlämningsområdet (Liedgren, 2011: 8ff, 26–29).

3.1.1 Förundersökning av Arjeplogs marknadsplats 2004

Den första arkeologiska insatsen inom den centrala historiska bebyggelseytan ägde rum 2004. Kulturlagret hade störts vid ett tidigare tillfälle, 1997, då en mindre arkeologisk undersökning gjordes när fjärrvärme skulle läggas. Vid denna framkom inga större resultat än några avfallsgropar från 1700–1800-tal. Förundersökningen 2004 utfördes i syftet av att insamla material för en framtida utställning av Arjeplogs samhälles framväxt. I undersökningen 2004 registrerades de 53 grunderna (Bilaga 1), så väl som att två schakt öppnades på två olika platser. Utgrävningsområdet omfattade en areal syd om den nuvarande prästgården, samt ett schakt invid pastorsexpeditionen. Schaktens belägenhet var korrelerade med kartan från 1816 – schakten öppnades invid två troliga grunder som inte var synliga från plöjskiktet. Utgrävningen var relativt fyndfattig men kan sammantaget påvisa att båda platserna har varit i bruk sedan 1600-tal, men under större aktivitet mellan 1700-talets slut och 1800-talets början (Liedgren 2006: 1).

Den mörka och välblandade jorden i schaktet vid prästgården tyder på att området har bearbetats under längre tid. Jordens innehåll av stor mask stärker platsens näringsrika potential. Förekomsten av sten var liten – ytan har troligen stenröjts. Ingen grund påträffades, men lösfynden var rikliga. Fynden presenteras i tabellform i Bilaga 2 (Liedgren 2006: 1, 7).

Pastorsexpeditionen skall enligt kartan 1816 varit ansluten till samisk bebyggelse. Schaktet som öppnades var dock mycket fyndfattigt, och dess jord påvisade inte samma bearbetande som den i schaktet vid prästgården. Ingen grund påträffades, men viss samisk aktivitet kunde påvisas med en högre koncentration av kritpipor än vid prästgården. Fynden presenteras i tabellform i

Bilaga 2 (Liedgren 2006: 1, 10).

(19)

17

av denna vara. En av de andra piporna hade ett ornament som liknar en pipa från Arvidsjaurs marknadsplats, daterad till 1625–1655. Denna typ tolkas tillhöra den första bruksperioden i Nasafjäll! (Liedgren 2006: 11).

3.1.2. Delundersökning av husgrund 2010

I delundersökningen 2010 åsyftade Silvermuseet att finna grunden av Arjeplog marknadsplats äldsta, kända samiska bebyggelse – den samiska kåtan redovisad på skissen från 1640. Schaktet öppnades väster om kyrkplatsen, ut mot udden där kåtan är ritad år 1640. På samma plats skall här ha funnits handelsbodar för samer och nybyggare, och möjligen ett kyrkobyhus, år 1816. Totalt undersöktes 24 m2ner till den sterila jorden. En rektangulär husgrund med total storlek 6 x 5 m påträffades, med en eldstad i mitten. I schaktets 0,55 m tjocka jordlager påträffades fynd tillhörande 1700–1800-tal, dessa presenteras i Bilaga 2. Sålunda kan grunden inte anknytas till 1600-talskåtan eller den första brukstiden i Nasafjäll – husets tidigare funktion har tolkats som en möjlig torkbastu, men det kvarstår oklart. Dessvärre kunde heller inga av fynden säkert knytas till husets användning eller olika bebyggelseperioder (Liedgren 2011: 1, 11).

3.1.3. Delundersökning av kåtatomt 2011

I delundersökningen 2011 åsyftade Silvermuseet att gräva ut en av grunderna som var synlig till markytan vid registreringen 2004. Schaktet omfattade 24 m2, med två mindre anslutande sökschakt. Fyndmaterialet, som var rikare än någon tidigare grävning inom marknadsplatsen, kunde fort antyda på att grunden tidigare har varit samisk bebyggelse – en kåtatomt. Grunden var 4 x 3 m stor och karaktäriserades av en oval härd i mitten, 2,1 x 1,4 m stor. Jorden var stenfattig, och kolet och sotet i blekjorden tyder på att området någon gång har förbrunnit. De mest väsentliga fynden påträffades i anslutning till härden, medan en större koncentration silver- och kopparmynt hittades i jordlagret innan den sterila jorden. Särskilt tydlig var myntens uppdelning i lokalen – silver i det västra partiet och koppar i det östra. Inga fynd kan påvisa att kåtan är äldre än 1700-tal (Liedgren 2013: 1ff, 13f)

Kåtan tolkas av Silvermuseet ha varit timrad och av skogssamiskt ursprung. Hantverk har förekommit i byggnaden, och den har sannolikt använts mellan 1700-talets mitt och 1800-talets början. Den stora förekomsten av mynt i kåtan kan tyda på att köpenskap bedrivs innanför byggnadens väggar – detta skulle enligt lag ske vid handelsbodarna. Avsaknaden av mynt från marknadsplatsens sista skede tyder på att kåtan kan ha övergivits innan platsen övergavs, eller att handelsväsendet förändrades (Liedgren 2013, 11, 14).

3.2.

Grävningsresultat från Arvidsjaurs gamla marknadsplats

(20)

Figur 3. Raä 471. Ritningen visar yta A, B och C som grävdes ut 1993. Koncentrationen av gropanläggningar i

yta A visualiseras med halvcirklar. Förundersökningen 1992 omfattade det inringade området öster om vägen mot Moskosel, och ett mindre parti i marknadsplatsens nordvästra hörn. Grävningarna innan 1990-talet koncentrerade sig väster och söder om vägkorsningen. (Karta av Lars Liedgren, 1997: 44).

3.2.1. Undersökningarna 1967–1987

Kjell Lundholm, 1967

Ett 80 x 90 m stort område nordväst om vägkorsningen mellan Arvidsjaur, Jokkmokk och Arjeplog grävdes ut 1967 i ledning av Kjell Lundholm. Arbetet fokuserade sig på lämningarna som skulle beröras av omläggningen av väg 343, och dessa iakttogs som runda och rektangulära höjningar i markytan. Karteringen från 1960 kunde härvidlag kompletteras med 19 nyregistrerade grunder – 14 husgrunder och 5 kåtatomter. Fynden kunde dateras tidigast till 1500-tal, men utgjordes huvudsakligen lämningar tillhörande 1600–1700-tal. Dessa presenteras i Bilaga 3 (Lundholm 1967: 1f).

Ulf Gyllenhammar, 1970

Vidare frilades ett 900 m2 stort område år 1970 i ledning av Ulf Gyllenhammar, Norrbotten museum. Syftet med grävningen var att undersöka en av stationerna av Silvervägen, som förband Nasafjällsgruvan med kustlandskapet under 1600-talet. 13 anläggningar av olika typer grävdes ut i arbetet, där Arvidsjaurs tredje kyrkas och dess begravningsplats belägenhet kunde fastställas. Anläggningarna presenteras i rapporten, såväl som i den här presentationen, som A1–A13 (Gyllenhammar 1970: 3).

(21)

19

fornlämningsområdet indikera på äldre aktivitet än andra, genom fyndmaterialet. Med det i hänsyn grävdes dock inte hela området ut, och de äldsta lämningarna kanske inte påträffades. Det äldsta fyndet var ett mynt som daterade till 1497–1501 vilket inte påträffades i anslutning till någon närmare anläggning. Myntet kan inte bekräfta en aktivitet från sitt präglingsår, då det länge kan ha varit i cirkulation innan det tappades. Med stor sannolikhet, enligt Gyllenhammar, har eventuella 1500-talslämningar förstörts av de som anlades efter. Fynden presenteras i

Bilaga 3 (Gyllenhammar 1970: 4f).

Thomas Wallerström, 1982 och 1987

Förundersökningen 1982 och schaktkontrollen 1987 redovisade ett antal mindre iakttagelser. Förundersökningen omfattade ett mindre område i öster, där marken hade uppodlats av prästen (oklart om detta var innan eller efter samhället förflyttades). Thomas Wallerström, Norrbottens museum, konstaterar att här har äldre bebyggelse förekommit innan marken bearbetades. Vidare hävdar han att skogsområdet i nord- och nordost har varit obebott, vilket senare grävningar sannolikt kan motsäga. Vid schaktkontrollen 1987 undersöktes ett mindre område i anslutning till den nuvarande prästgården, i föranledning av nedläggningen av en telekabel. En del fynd och spår av äldre bebyggelse påträffades (Liedgren 1992: 6; Liedgren 1997: 40).

3.2.2. Undersökningarna 1992–1993

1992 planerades en ny vägdragning genom den gamla kyrk- och marknadsplatsen, och Silvermuseet ansvarade för att ett parti av fornlämningsområdet skulle friläggas. Undersökningsområdet koncentrerade sig till plöjmarken öster om trafikleden som skulle omläggas, men inkluderade partier till skogspartiet i norr, samt en mindre åkermark väster om vägen. Utöver att förundersökningen ämnade föreslå minst möjliga påverkan av platsens fornlämningar i följd av vägdragningen, åsyftade också undersökningen att göra en ny kartering över fornlämningsområdets synliga fornlämningar med en kort tillhörande beskrivning.

Figur 4. Fynd från plöjskiktet med samisk anknytning (Bilaga 4). Föremål D är Ave Maria-hänget i silver. Dessa

(22)

Efter att ett antal observationer av synliga anläggningar gjordes inför grävningen kommande år, öppnades redan enstaka schakt i fornlämningsområdets periferi redan 1992. Dessa grävningar var relativt fyndrika – bland annat fragment av kritpipor, tegel, lerkrus, porslin och obrända ben. Utvalda anläggningar från både 1992 och 1993 daterades genom olika prov i efterarbetet 1994, vilket i tidigare arbeten aldrig hade gjorts (Liedgren 1992: 6f; Liedgren 1997: 41, 50f).

Figur 5. A: fragment av griffeltavla, B: stylus (Bilaga 4). Undervisningsverktygen tyder på att en eventuell

sameskola har funnits i Arvidsjaur, likt den i Arjeplog (Foto och bild av Lars Liedgren, 1997: 48).

Plöjskiktet, 1993

Utgrävningen 1993 koncentrerades till ett 30 m brett snitt av plöjmark som följde den riktningen som vägen skulle dras i (fig. 3). Yta A och troligen B kom att motsvara ett sentida plöjskikt medan yta C motsvarar ett skogsparti. Yta A var den största (den omfattade ca 4200 m2 totalt, ca 1100 m2 undersökt, ca 250–300 m3 sållad jord) och fyndrikaste. Yta A grävdes ut i meterrutor som totalt täckte 25 % den totala arealen, medan yta B och C totalundersöktes (tillsammans 800 m2). 25 % ansågs vara miniminivå för utgrävningen, och utgrävningen kunde intensifieras till 50–100 % där större mängder fynd uppenbarade sig. Majoriteten av hittade anläggningar påträffades under den spadvända jorden – dock uppenbarade det sig rikligt med fynd efter att den spadvända jorden sållades. Denna iakttagelse möjliggjorde att fyndspridningen kunde indikera på intensifierad användning i specifika områden av plöjskiktet. Det nordvästra området av yta A karaktäriserades av gropanläggningar och tegel under plöjd mark, medan mittpartiet är i avsaknad av anläggningar. Däremot, förekom här unika fyndkategorier i den spadvända jorden. Sannolikt som följd av platsens djupa markberedning påträffades inga härdar, men lokala partier av rödbränd jord indikerar på deras belägenhet. Fyndindex presenteras i Bilaga 4 (Liedgren 1993: 1ff; Liedgren 1997: 41ff).

Skog 1 & 2, 1993

(23)

21

4. Analys och diskussion

Den analyserande delen sammanväver materialgranskningen av båda fallstudierna med en diskussion över resultaten. Jag eftersträvar att besvara och diskutera respektive frågeställning under separata rubriker. Materialet som diskuteras och analyseras refereras direkt till Bilaga

1,2,3 och 4.

4.1.

Analys av det arkeologiska materialet

4.1.1. Arjeplog

Av de ungefärliga 200 husgrunderna som registrerades i Arjeplog 1816, finns det till markytan synliga spår av 53 av dessa grunder (Bilaga 1). De två grunderna som grävdes ut fullständigt 2010 och 2011 skiljer sig åt avsevärt. Den tidigare indikerar på en mindre prominent bebyggelse vars funktion inte är fastställd, medan den senare tydligt kan knytas till hantverk och samisk aktivitet. De två schakten som öppnades 2004 påvisar inga husgrunder, men det påträffade fyndmaterialet bidrar till kunskap om aktivitet i anslutna områden (Liedgren 2006).

Fynden från husgrunden år 2010 kan med säkerhet inte korreleras med hållkåtan som skissades i stadsplanen 1640. Den utgrävda grunden hade förvisso en härd inom sina väggar, vilket är karaktäristiskt för en kåtatomt, men inga andra fynd kan indikera på samisk aktivitet. Vad som hade kunnat styrka en samisk användning av anläggningen är en osteologisk analys av benmaterialet. I rapporten presenteras de brända och obrända benen enbart som oidentifierade. Avsaknaden av mynt och handelsvaror kan ses som att byggnaden inte har använts för affärer trots sin belägenhet kring de karterade handelsbodarna, men möjligheten är inte att utesluta. Silvermuseet har tolkat grunden som en torkbastu, på grund av härden och de brandskadade föremålen. Någon form av eldning har åtminstone ägt rum i husgrunden. Möjligen var det kanske en värmestuga, alternativt en yta för måltider med avseende för mängden fajans och porslin? Vidare skulle anläggningens tidigare funktion kunna mörkläggas av att större mängder föremål kan ha undanrensats innan marknadsplatsen övergavs. Silvermuseets datering av grunden till 1800-talets senare hälft är diskutabel, då inga fynd är daterade. Anläggningen och dess fynd omfattade ett djup av 0,55 m, vilket stödjer en senare datering, men enstaka lösfynd (Liedgren 2011: 11).

Det går att göra fler antagande om den fyndtäta kåtatomten som grävdes ut 2011. Silvermuseet har tolkat grunden som en kåtatomt, vilket är svårt att bestrida. Den slutsatsen kan dras efter den centrerade härden och fynden i jordfyllningen som kan anknytas till samiskt hantverk eller tradition. Att döma efter härden som troligen har byggts om i ett tidigare skede antyder kåtan har varit av stationär typ, och sett olika bebyggelsehorisonter. De stationära kåtorna är vanligen timrade, men inget av det virket rapporteras i grävningens slutresultat. Fynd av byggmaterial som planglas, tegel och spik väcker tankar om att en annan byggnad än en kåta har stått här, men det är känt att mängder byggmaterial deponerades i olika ansamlingar när marknadsplatsen undanröjdes. Karteringen från 1816 bekräftar även att mer än en kåta var belägen i området där schaktet öppnades (Liedgren 2013: 1, 13; Liedgren 2015: 17f).

(24)

har tappats i en anläggning som inte var tillägnad handel (dessa var strikt handelsbodarna) är underligt. Det har tidigare tolkats som att olaglig handel hade bedrivits i den här kåtan, men runt ett sådant antagande råder källkritiska aspekter. Kåtan kan ha övergivits hastigt – möjligen på grund av eldsvåda. Detta styrks av den sotiga blekjorden. Troligen övergavs kåtan någon gång under 1820-talet, med avseende för de mynten man har hittat inom grunden är präglade mellan 1692–1820. Ett mynt, från 1839, påträffades dock utanför grunden och är ett av de yngsta mynten i hela fornlämningsområdet. Inga fynd från utgrävningen är daterade och det är svårt att korrelera kåtan med en av de från 1600-talet. De påträffade kritpiporna överensstämmer inte med den typen som introducerades till området under den första bruksperioden i Nasafjäll. Den rikliga förekomsten av fynd som knyts till hantverk kan också antyda att anläggningen var i bruk när marknadsplatsen hade tagit en mer stadgad form. Den har studien förhåller sig till att kåtan inte har byggts innan 1700-talet, i ense med Silvermuseet (Liedgren 2013).

I undersökningsområdena år 2004 invid den gamla prästgården och pastorsexpeditionen påträffades inga grunder trots att schakten öppnades där grunder väntades hittas. Det tidigare kan tolkas vara det område som prästen uppodlade, utifrån mängden organiskt material att döma. I grävningens slutrapport nämns sådant material ha varit avsiktligt deponerat i syftet av att gödsla jordlagret. Det är svårt att bestämma ett årtal när jorden faktiskt började bearbetas, men faktumet att den är välblandad och stenrensad tyder på att det har varit ett långvarigt bruk, kanske sedan prästgården anlades under 1600-talet fram till platsen övergavs. Det är osannolikt att detta område har varit bebyggt, men byggmaterial, bland annat fönsterglas och tegel, har påträffats i måttlig mängd. Troligen är det likt de tidigare nämnda schakten, att byggmaterialet har hamnat här efter marknadsplatsen undanröjdes. Kanske är fönsterglaset och porslinet från den gamla prästgården? Det fyndfattiga schaktet vid pastorsexpeditionen utmärks främst av förekomsten av kritpipsfragment. Samer, bönder och borgerskap sägs alla ha rökt piptobak, men schaktets anslutning till annan registrerad samisk bebyggelse stärker tesen om att samer har bebott den här delen av marknadsplatsen. Kritpipshuvudet som antyds vara från 1625–1655 öppnar möjligheten för att en av de tidigaste hållkåtorna kan har varit belägen i marknadsplatsens mitt (Liedgren 2006: 1–11).

Sammantaget etablerar de frilagda ytorna i Arjeplogs marknadsplats en relativt marginell bild av hur livet och samhället har sett ut under ett marknadstillfälle. Trots det ger slutrapporterna en uppfattning om utspridningen av marknadsplatsens olika användningsområden. Utan en historisk kontext anser jag att platsen hade kunnat tolkats som ett mindre samhälle där olika kulturer har ägnat sig åt varuutbyten, men den enhetliga kunskapen om marknadsväsendet i Arjeplog närmar sig inte förrän grävningar kompletteras med historia. Det arkeologiska källmaterialet avspeglar svårligen bruksdriften i Nasafjäll och vilka handelsvaror som har varit i cirkulation. Det bör dock inte avfärdas att arkeologin inte kan uppnå den kunskapen – endast en liten del av Arjeplogs gamla marknadsplats är ännu utgrävd.

4.1.2. Arvidsjaur

(25)

23

grunderna är kåtatomter. Med tillägg av metkrokarna som hittades 1967 kan samisk rådande aktivitet, eller eventuellt fiskande nybyggare, bekräftas här. Mynten från fornlämningsområdets västra del är präglade mellan 1600–1700-tal och tyder på en intensifierad användning av området under den tiden. Det myntet som daterade till 1497–1501 försvann, enligt muntliga uppgifter, under utgrävningen år 1970, och var det påträffades kvarstår oklart (Liedgren 1997; Lars Liedgren, personlig kommunikation 2019-04-23).

Yta A, B och C (fig. 3) som grävdes ut 1993 präglas av gropanläggningar vars fyllning tyder på att det nuvarande plöjskiktet en gång i tiden har varit ett måttligt bebyggt område. Undertill den spadvända jorden, i den ursprungliga markytan, förekommer dessa nedsänkningar. Förekomsten av byggmaterial är hög: tegel, planglas, trä och järnspik är vanligt förekommande fyndtyper i meterrutorna. Det föreföll uppenbart att åtminstone det nordligare partiet av yta A har varit bebyggt. Husen här har tänkbart varit byggda av trä, medan teglet har använts för spismursrösen, skorstenar och husgrunder – uppgifter om hus med skorstenar nämndes som bekant i avvittringsprotokollet från 1800-talet. Gropanläggningarna som uttrycker tecken på förbränning kan dessutom vara kokgropar. I detta fall har teglet använts som värmeelement. I det sydligare partiet av yta A finns indikationer om något som liknar en samisk skola, likt den i Arjeplog. Fragment av stylus och griffeltavla påträffades här (fig. 5) – vad tjänade sådana föremål för syfte på en kyrk- och marknadsplats annat än för undervisning? Hela detta parti är dock i avsaknad av tydliga anläggningar, och heller finns ingen grund som kan korreleras med en skolbyggnad. Gällande anläggningar som nämndes i avvittringsprotokollet, exempelvis kåtatomter och tingshus, är svåra att utmärka genom lösfynden i plöjskiktet. Faktumet att väldigt få fynd kan knytas till samisk aktivitet är dessutom underligt, då samer och kåtor omnämns i skriftliga källor både specifikt i Arvidsjaur och de samtida marknadsplatserna i överlag. Hornfragment, ben, jakt- och fångstföremål och möjligen Ave Maria-smyckena (fig. 4) är de fynden som naturligt kan knytas till samisk aktivitet och tradition (Liedgren 1992, 1993, 1997).

Mynten i yta A–C med präglingsår 1600–1800, och det tidigare nämnda med medeltida ursprung, ger en uppfattning om vilken tid marknadsplatsen har varit handelskraftig, men kan inte med säkerhet bekräfta att delar av området användes tidigare än andra. Däremot kan 14C- och fosfatprovur utvalda anläggningar bekräfta att stycken av området, specifikt A140, A147 och A148, har en medeltida horisont, medan andra delar av A148 daterar tillbaka till 1000-tal (Bilaga 4). Dessa anläggningar förefinner sig inom yta A. De radiometriska dateringarna är evidens för att platsen har använts flera hundra år innan marknadsplatsens tillkomst, möjligen som ett dalvadisviste. Däremot är det empiriska materialet otillräckligt för att kunna uppge vilken bebyggelse (om ens någon) eller aktivitet som var rådande under platsens tidigare användningsperioden. Kanske skulle ett framtida grävningsprojekt norr om yta C, där den uppseendeväckande A204 påträffades, kunna leda den frågan till svars? (Liedgren 1993: 14– 26).

Grävningarna i Arvidsjaurs gamla marknadsplats åskådliggör sammanfattningsvis ett tudelat samhälle med ett fyndrikt plöjskikt. Dels projicerar materialet vad som kan förväntas hittas i en erkänd marknadsplats: betalmedel, spår av hantverk och andra handelsvaror, men näppeligen spår av handelsbodarna. Dels avser tudelningen en förekomst av husgrunder och härdar i väst, och frånvaron av sådana i öst – mest sannolikt hade bebyggelse tidigare varit lika förekommande i öst, men sedan röjts bort. En annan iakttagelse är att kyrk- och marknadsplatsen i Arvidsjaur har genomgått en sådan uppdelning av samisk-, borgar- och köpmannabebyggelse, som planerades år 1640 i Arjeplog.

4.2.

Skiljaktigheter och likheter mellan fallstudierna

(26)

samhälle. Det kan konstateras, både utifrån skrift och arkeologi, att båda marknadsplatserna har varit bebyggda av likartade hus som har placerats separat från ett handelsintensivt distrikt med hopgyttrade handelsbodar. Ett sådant område är svårare att peka ut i Arjeplog, på grund av att marknadsplatsen inte är grävd i samma omfattning som Arvidsjaur, men lantmäteriakten från 1816 bör ses som en tillräckligt pålitlig källa för att kunna korrelera 2004’s registrerade grunder med handelsbodarnas placering. Det totala antalet registrerade kåtatomter är högre i Arvidsjaur, men den i Arjeplog (2011) är den enda fullständigt utgrävda, såvida husgrunderna som undersöktes 1970 inte är feltolkade. Det är svårt att antaga att samma mängd mynt skulle påträffas i kåtorna i Arvidsjaur, men däremot är det sannolikt att spår av hantverk är vanligt förekommande i många kåtor i allmänhet. Förmodligen var kåtorna på båda platserna av stationär, timrad typ. Ytterligare en likhet är att kyrkans närvaro i Arjeplogs och Arvidsjaurs historiska samhälle knappt avspeglas i det arkeologiska materialet. Koncentrationer av mynt som påträffades i anslutning till Arvidsjaurs kyrka kan tolkas som tappad kollekt, och några av silversmyckena erhåller kristna motiv – utöver detta är den kristna symboliken bristfällig. Med säkerhet kan inga grunder knytas till en kyrkstuga, möjligen på grund av att föremålsfynden är svåra att kongruera med en sådan. Kyrkans eller prästbolets uppodlade områden markeras dock på båda platserna som välblandade jordskikt med bortröjd sten. I Arvidsjaurs fall spadvändes jordlagret efter platsen övergavs, men denna mer avancerade markberedningsteknik kan ha varit rådande redan medan marknadsplatsen var vid liv (Liedgren 1997, 2006, 2013).

En större förekomst av kritpipor och buktigt glas (inte sällan från vinflaskor) pekar på att festligheter, eller åtminstone dryckenskap och ett större bruk av tobak, var vanligt på de norrländska marknadsplatserna. Kritpiporna är extra intressanta eftersom de låter betraktaren studera en produkt som är inblandad i globalt handelsnätverk. Både i Arjeplog och Arvidsjaur har intakta kritpipshuvuden eller -skaft erhållit motiv vars ursprung kan spåras till bland annat Holland och Stockholm – en plausibel handelsvara som byttes mot samiskt hantverk. Vissa ornament på dessa är typiska för sin tidsålder och kan användas som en grov datering av platserna. Typer från 1700–1800-tal är de mest förekommande, men intressant nog uppskattas kritpipan som hittades i Arjeplog tillhöra 1625–1655 – kanske rökte man tobak här innan marknadsplatsen var livskraftig? Det är dessutom unikt att just denna ovanliga typ liknar en enskild pipa som hittades i Arvidsjaurs marknadsplats. Kritpipsfragmenten var relativt jämnt spridda över fornlämningsområdet i Arvidsjaur medan hela 1,2 kg koncentrerades till kåtatomten (2011) i Arjeplog – det är inte okänt att tobaksbruk var vanligt förekommande i samisk kultur i samtiden (Liedgren 1997, 2006).

Det finns ytterligare flera väsentliga aspekter att jämföra marknadsplatserna utifrån: skillnaden i utgrävda anläggningstyper, olikvärdigt förekommande byggmaterial eller ursprunget av tegel och keramik. Trots skillnader kan det arkeologiska källmaterialet deduceras till att båda marknadsplatserna har tjänat att ensartat syfte för handel, kyrkogång, och åtminstone i Arjeplogs fall, skolgång. En heterogen blandning av kulturer har här möts av dessa anledningar. Det arkeologiska materialet uttrycker överens med historiska källor att båda platserna övergavs i mitten av 1800-talet, då mer sentida föremål är sällan förekommande. Likaså visar de daterade anläggningarna i Arvidsjaur en äldre, mindre omfattande aktivitetshorisont som sträcker sig tillbaka minst 500 innan områdets var en erkänd marknadsplats – detta uttrycks inte i Arjeplog. I ett sådant fall saknar förvisso Arjeplog ett daterat källmaterial att utgå ifrån, tillika stora icke-utgrävda ytor (Liedgren 1993, 1997).

4.3.

Skiljaktigheter och likheter med den historiska bilden

(27)

25

från 1600-talet. För övrigt är den gamla lantmäteriritningen över Arjeplogs marknadsplats en god referenspunkt och ett utmärkt verktyg för en historisk jämförelse av arkeologiskt material. Resultaten av grävningarna år 2004, 2010 och 2011 stämmer väl överens hur bebyggelsen uppges varit placerad 1816, och stärker därmed den källans pålitlighet. Faktumet att ingen sådan karta gjordes över Arvidsjaur under marknadsplatsens livstid leder till de utgrävda anläggningarna inte kan stadfästas med ett historiskt ramverk på samma sätt som Arjeplog. Fastän majoriteten av de presenterade fynden i den här studien visar sig vara oväsentliga för att driva en ingående diskussion huruvida de stämmer överens med platsernas historiska bild, framstår enstaka fynd som särskilt anmärkningsvärda eller avvikande.

En av dessa fynd är kritpipan i Arjeplog av 1600-talstyp (Bilaga 2). Om nu rökningen introducerades till Arjeplogområdet genom arbetarna som tjänstgjorde vid Nasafjäll från 1635, är det tänkbart att 1600-talspipan hamnade i Arjeplog genom ett försigkommet varuutbyte med samer i området. Inga andra lämningar eller anläggningar, förutom smidesslagget, kan omedelbart knytas till Nasafjäll första eller andra bruksperiod. Det arkeologiska materialet hade utan tvivel speglat metallurgiskt arbete i högre grad om grävningarna från Silbojokksbruket hade beaktats i studien. Ännu tycker jag det är märkvärdigt att relativt få silverfynd har påträffats i Piteå lappmark med avseende för den lokala malmbrytningen! Två andra anmärkningsvärda fynd är fragmenten av griffeltavlan och stylusen (fig. 5) från plöjskiktet i Arvidsjaur. Till min kännedom uppger inga skriftliga källor belägg för att undervisning av någon form förekom på Arvidsjaurs gamla kyrk- och marknadsplats. Samisk undervisning var en del av den samtida doktrinen i Övre Norrland och kanske var det tänkt att inrätta en skola vid varje centralortsbebyggelse i inlandet, likt Arjeplog. Oavsett vad källorna uppger är griffelfragmenten och stylusen evidens för undervisning har ägt rum på platsen någon gång under marknadsplatsen livstid (Liedgren 2006: 1ff, 11).

(28)

5. Slutdiskussion

I den här studien har det empiriska materialets potential prövats till att etablera en arkeologisk bild av marknadsväsendet i Arjeplog och Arvidsjaur. Det har fungerat bra att framlägga en tydlig presentation och senare analys av mitt källmaterial, och delar av det belyser kunskap som sällan framgår i historiskt skriftmaterial eller historiska undersökningar. Själva handelsaktiviteten har varit varierande uttrycksfull genom enbart empiriskt material, men däremot synliggör arkeologin värdefulla detaljer i marknadsplatsernas bebyggelse och aktivitetsområden. Härifrån bör dock två viktiga punkter ska beaktas. Å ena sidan är outgrävda ytor outnyttjade möjligheter – speciellt i Arjeplog. Det råder inga tveksamheter om att fler fyndrika och uttrycksfulla anläggningar, likt kåtatomten som grävdes ut 2011, gömmer sig bland de 50-tal grunder som registrerades i fornlämningsområdet. Enligt Lars Liedgren är det en fråga om Silvermuseets ekonomiska tillgångar och utrymme att arkivera ytterligare fyndmaterial som är orsaken till att hela gamla kyrk- och marknadsplatsen inte har grävts ut. Framtida arkeologiska insatser, vare sig om det är av Silvermuseet eller en annan verksamhet, kan inte göra annat än att utöka förståelsen om platsens förflutna. Å andra sidan har det framkommit varit någorlunda problematiskt för mig att dra empiriska slutsatser i en studie som baseras på rapporter som beskriver grävningsresultaten. Mina frågeställningar, i synnerhet den första, hade troligen besvarats annorlunda om jag hade varit på plats när marknadsplatser grävdes ut, eller studerat museisamlingarna av fyndmaterialet. Visserligen åsyftade inte studien i första hand att bestrida de tolkningar som har gjorts i diverse slutrapporter, men en närmare integration med utgångsmaterialet hade lett till en mer ingående diskussion (Lars Liedgren, personlig kommunikation 2019-04-23).

Fortsättningsvis har studien belyst olika idéer om hur det empiriska materialet från utgrävningsrapporterna kan tolkas, utan att låsa in sig på definitiva förklaringar av fynden och anläggningarna. De resultaten som har framhållits i 4.1. och 4.2. är endast en andel av vad det arkeologiska materialet kan säga om Arjeplog och Arvidsjaur. Dessa utgör inte en omvälvande bild av vad det arkeologin kan uttrycka gentemot historia, men erbjuder den intresserade en inblick i vilket material som härleder till arkeologiska slutsatser om platserna. Jag tror framförallt att lokalsamhällets intresse för sin hemorts förflutna väcks genom enkla, sammanställda och framförallt arkeologiska resultat. Sápmis historia är skriven ur ett utanförperspektiv med stort inflytande av bland annat de svenska statsmakterna. Det råder inga tveksamheter om att lokalbefolkningen förhåller sig positiva till ett neutralt kunskapsmedel som arkeologi i jämförelse med det partiska historiska materialet.

(29)

27

6. Sammanfattning

(30)

7.0 Referenslista

Awebro, K. 1989. Bebyggelsen vid Silbojokk åren 1635–1659. I: Roslund, Y. (red.) Silvret

från Nasafjäll. Riksantikvarieämbetet, Stockholm: 31–50.

Awebro, K. 1990. Älvdalen i norr – människor och resurser i Luledalen 1300–1800. I:

Bothnica 6. Norrbottens museum, Luleå: 205–264.

Bergman, I. 2018. Kulturarv, landskap och identitetsprocesser i norra Fennoskandien 500–

1500 e.Kr: Slutrapport från ett forskningsprogram. RJ:s skriftserie 15, Stockholm.

Bergman, I. & Edlund, L-E. 2016. Birkarlar and Sámi – inter-cultural contacts beyond state

control: reconsidering the standard of external tradesmen (birkarlar) in medieval Sámi societies. Acta Borealia 33 (1): 53–80.

Bergling, R. 1964. Kyrkstaden i övre Norrland: Kyrkliga, merkantila och judiciella under

1600- och 1700-talen. Skytteanska samfundets handlingar Nr. 3, Umeå.

Bromé, J. 1923. Nasafjäll: ett norrländskt silververks historia. Nordiska bokhandeln,

Stockholm.

Bylund, E. 1956. Koloniseringen av Pite lappmark t.o.m. år 1867. Skrifter från Uppsala

universitets geografiska institution (Geographica Nr 30), Uppsala.

Edbom, G., Liedgren, L., Nilsson. 2001. Från Treriksröset till Räker. Norrbottens museum,

Luleå.

Garraty, C.P. 2010. Investigating Market Exchange in Ancient Socities: A Theoretical

Review. I: Garraty, C.P. & Stark, B.L. (red.) Archaeological Approaches to Market Exchange

in Ancient Societies. University Press of Colorado, Boulder: 3–32.

Gyllenhammar, U. 1970. Gamla kyrkplatsen, Arvidsjaur, Arvidsjaur sn, Lappland. Rapport

från ATA, dnr: 94-148-1-30.

Holmbäck, Å. 1922. Om lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling. SOU

1922:10. Stockholm.

Liedgren, L. 1992. Rapport över arkeologisk förundersökning av gamla kyrk- och

marknadsplatsen, Raä nr 471, Arvidsjaurs socken, Lappland, 1992. Rapport från ATA, dnr:

2641.

Liedgren, L. 1993. Rapport över slutundersökning inom gamla kyrk- och marknadsplatsen,

Raä 471, Arvidsjaurs socken, Norrbottens län, Lappland, 1993. Rapport från ATA, dnr:

2641/93.

Liedgren, L. 1997. Den gamla kyrk- och marknadsplatsen i Arvidsjaur, Pite lappmark – en

mötesplats med medeltida anor. Norrbotten, årsbok 1997, Luleå: 36–53.

Liedgren, L. 2006. Arkeologisk förundersökning inom den gamla kyrk- och marknadsplatsen

i Arjeplog, Arjeplogs sn, Raä 2691, Lappland, 2004. Rapport från ATA, dnr: 321-2021-2006

Liedgren, L. 2009. Arkeologisk förundersökning av gamla kyrk- och marknadsplatsen i

Arvidsjaur, Arvidsjaur sn, Lappland, Norrbottens län (fl. 471). Rapport från ATA, dnr:

References

Related documents

Syftet med denna uppsats är att analysera benmaterialet från Sankt Hans kyrkogård med metoden mikroröntgenfluorescens för att under- söka om variablerna kön, ålder och bensida

Urvalet av individer är baserat på bevaringsgrad, endast relativt hela kranier där både över- och underkäke samt tänder finns representerade har varit aktuella för

Genom att jämföra författarna med varandra visar en stor skillnad mellan dem, Herodotos valde att presentera Nilen ur en generell synvinkel för besökare alternativt som introduktion

Keywords: Easter Island, Rapa Nui, Make Make, Tangata Manu, birdman, Makohe, Manutara, Manu Piri, Manavai, Ranu Kau, Motu Nui, Mata Ngarau, sacred recint, Orongo,

Tack vare de olika tillvägagångssätten som finns att tillhandahålla för att få ut som mycket information som möjligt när det kommer till benrester från begravda individer,

I Arjeplogs kommun räcker bergmaterialet väl till de nuvarande och planerade vägarbeten, men underhållmässigt finns det ett visst behov av en mindre täkt i norra delen av

Det finns andra likheter mellan många av platserna, gällande offer av mynt i många av dem vilket är någonting som förekommer i de tre olika sorternas källor som främst studerats

För att besvara frågeställningarna utfördes en analys av kremerade benen från fyra skeppssätt- ningar från de fyra olika lokalerna: Annelund (Visby), Stora Bjers (Stenkyrka)