Falska erkännanden och möjligheten till lindrigare straff

(1)

Juridiska institutionen Höstterminen 2017

Examensarbete i Processrätt 30 högskolepoäng

Falska erkännanden och möjligheten till lindrigare straff

Om den eventuella risken för falska erkännanden vid strafflindring på grund av medverkan till utredningen, och vid åtalsuppgörelser

False Confessions and the Possibility of a Lower Sentence

About the Possible Risk of False Confessions in Relation to Sentence Reduction and Plea Bargains

Författare: Gunnel Sjöberg

Handledare: Universitetslektor Hans Eklund

(2)

(3)

3

Innehållsförteckning

1 Inledning ... 5

1.1 Ämnet ... 5

1.2 Syfte och metod ... 6

1.3 Avgränsningar och terminologi ... 7

1.4 Disposition ... 8

2 Bakgrund och gällande rätt ... 10

2.1 Definitioner ... 10

2.2 Bakgrund... 10

2.3 Den nya strafflindringsgrunden ... 12

2.3.1 Om regleringen ... 12

2.3.2 Förhoppningar och farhågor med regleringen ... 13

2.4 Åtalsuppgörelser i svensk kontext ... 14

2.4.1 SOU 2017:7 – Överenskommelse inför åtal ... 14

2.4.2 Framförda för- och nackdelar med åtalsuppgörelser. ... 15

2.5 Skydd mot otillbörliga åtgärder ... 17

2.5.1 Svensk rätt ... 17

2.5.2 Europakonventionen. ... 18

2.6 Åtalsuppgörelser i närliggande länder ... 19

2.7 Sammanfattning och kommentarer ... 20

3 Falska erkännanden ... 23

3.1 Definitioner ... 23

3.1.1 Definition av ett falskt erkännande ... 23

3.1.2 Frivilliga falska erkännanden ... 24

3.1.3 Framtvingade tillmötesgående falska erkännanden ... 24

3.1.4 Framtvingade internaliserade falska erkännanden. ... 25

3.2 Förekomsten av falska erkännanden... 25

3.3 Orsaker bakom ett erkännande ... 27

3.3.1 Sanningsenliga erkännanden ... 27

3.3.2 Falska erkännanden ... 28

3.3.3 Bidragande faktorer hos den misstänkte ... 29

(4)

4

4 Bevisvärdering av erkännanden ... 32

4.1 Erkännandet som ett bevisfaktum ... 32

4.2 Tillbakatagande av ett erkännande ... 34

5 USA ... 37

5.1 Plea bargains ... 37

5.2 Falska erkännanden ... 38

6 Förhindra och upptäcka falska erkännanden ... 43

6.1 Inledning ... 43

6.2 Åklagare och polis ... 44

6.3 Försvaret ... 45

6.4 Rätten ... 47

7 Avslutande diskussion ... 51

7.1 Inledning ... 51

7.2 Falska erkännanden vid strafflindring ... 51

7.3 Falska erkännanden vid åtalsuppgörelser ... 53

7.4 Möjliga åtgärder för att minska risken ... 54

7.5 Slutsatser ... 56

Källförteckning ... 58

(5)

5

1 Inledning

1.1 Ämnet

I USA avgörs nästan samtliga brottmål genom så kallade plea bargains, som vanligtvis går ut på att den misstänkte och åklagaren sluter ett avtal där den misstänkte accepterar en fällande dom i utbyte mot att åklagaren yrkar på att domaren ska utdöma ett lägre straff.¹ Sådana avtal, på svenska här benämnda åtalsuppgörelser, är inte tillåtna i svensk rätt. År 2015 infördes dock i 29 kap 5 § Brottsbalken (BrB) en möjlighet för den som döms för brott att få lägre straff om han eller hon lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av brottet. Alltså kan strafflindring beviljas den som medverkat till utredningen av den egna brottsligheten.² En viktig skillnad mot åtalsuppgörelser är att åklagaren idag inte har någon möjlighet att utlova strafflindringen, utan det är rätten som vid påföljdsbestämningen avgör om den som fälls för brottet har medverkat tillräckligt till utredningen. I SOU 2017:7 föreslår dock utredaren att möjligheten att i Sverige införa åtalsuppgörelser på det viset att åklagaren kan förbinda sig att yrka på en viss straffskala ska utredas.³

Den nya strafflindringsgrunden samt utredningen om åtalsuppgörelser motiveras bland annat med att lagstiftaren vill uppmuntra gärningsmän att ta ansvar för sina handlingar och hjälpa till att klara upp sina brott. Dessutom förväntas ändringarna ha processekonomiska fördelar, då utredningar kommer effektiviseras och polisresurser frigöras.⁴

Möjligheten till strafflindring eller att åklagaren förbinder sig att yrka på en lindrigare påföljd kan tänkas innebära ett incitament för en misstänkt att erkänna brottet. En fråga som då uppkommer är huruvida incitamentet är så starkt att personer kan erkänna brott de inte har begått, för att inte riskera en strängare påföljd om de tror att bevisen mot dem är tillräckliga för att de ska finnas skyldiga vid en huvudförhandling. Om falska erkännanden avges ökar risken för att brottet

1 Se avsnitt 5.1, med källor.

2 Prop. 2014/15:37, s. 1.

3 Se avsnitt 2.4.1, med källor.

4 Se avsnitt 2.3.1 och 2.4.1, med källor.

(6)

6

inte utreds tillräckligt, samt att en oskyldig person döms. I de nämnda förarbetena till strafflindringsgrunden samt i utredningen om åtalsuppgörelser diskuteras ett flertal möjliga konsekvenser av införandet av respektive reglering. En eventuell risk för att regleringarna kan leda till ett ökat antal falska erkännanden är dock någonting som inte berörs mer än i någon mening i respektive utredning. På grund av denna brist på utredning är det av intresse att granska huruvida de nämna regleringarna kan innebära en ökad risk för falska erkännanden, samt hur denna eventuella risk i sådana fall kan minskas.

1.2 Syfte och metod

Syftet med denna uppsats är att utreda huruvida den nyligen införda regleringen om strafflindring på grund av medverkan till utredningen i det svenska rättssystemet kan innebära en ökad risk för falska erkännanden, och i sådana fall hur denna risk kan minimeras. Diskussionen utreds hur införandet av åtalsuppgörelser på det vis som föreslås i SOU 2017:7 skulle påverka denna eventuella risk. För att finna ett svar på denna fråga utreds varför falska erkännanden förekommer, vilken betydelse ett erkännande har som bevis, samt hur åtalsuppgörelser har fungerat i andra rättssystem. Vidare utreds vilka krav som bör kunna ställas på de olika delarna av rättsväsendet för att undvika att falska erkännanden vid åtalsuppgörelser och strafflindringsmöjligheter avges, samt för att säkerställa att falska erkännanden upptäcks innan de leder till en felaktig dom.

För att illustrera hur åtalsuppgörelser och falska erkännanden förhåller sig till varandra i andra länder förklaras bland annat det amerikanska institutet plea bargains. Vad gäller redogörelsen av varför misstänkta erkänner brott de inte har begått kommer även andra orsaker än åtalsuppgörelser att redogöras för, då samtliga dessa i kombination med ett erbjudande om åtalsuppgörelse kan utgöra ett incitament för den misstänkte att erkänna.

I uppsatsen presenteras och diskuteras främst gällande rätt, förarbeten och doktrin, varför den till stor del utgår från den rättsdogmatiska metoden. En betydande del av uppsatsen berör dock det rättspsykologiska området, särskilt vad gäller falska erkännanden och metoder för att undvika dessa. I dessa delar

(7)

7

presenteras och diskuteras även ett antal studier på de berörda områdena. Vidare har uppsatsen i mindre utsträckning komparativa inslag, i och med jämförelsen med det amerikanska systemet. Ingen klassisk diskussion om de lege ferenda förs då syftet inte är att utreda hur lagstiftningen borde se ut eller bör förändras i framtiden. Istället diskuteras nuvarande och eventuella framtida lagstiftningars förväntade konsekvenser och hur dessa kan motverkas.

1.3 Avgränsningar och terminologi

Åtalsuppgörelser är ett ämne som kan diskuteras från flertalet synvinklar, där en mängd argument kan föras utifrån aspekter såsom rättssäkerhet och processekonomi. Denna uppsats fokuserar dock på risken för falska erkännanden, medan övriga motiveringar för och emot åtalsuppgörelser endast omnämns kort.

Ingen ställning tas därför i frågan om möjligheten till åtalsuppgörelser, samt strafflindring på grund av medverkan till utredningen, bör finnas i svensk rätt.

Ett falskt erkännande kan avges både av en person som är misstänkt för ett brott och av någon som är tilltalad. För att underlätta läsningen av denna text används begreppet misstänkt för att beskriva personen som förhörs eller under andra omständigheter erkänner ett brott, oavsett under vilken del av rättsprocessen detta sker. Undantag från detta är när texten tydligt berör den tilltalade som part i huvudförhandlingen.

I 29 kap 5 § 1 st 5 p BrB stadgas att rätten vid straffmätningen ska beakta om den tilltalade ”lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av brottet”. I förarbeten till denna punkt benämns dock strafflindringsgrunden som

”strafflindring vid medverkan till utredningen av egen brottslighet”.⁵ I denna uppsats benämns grunden som strafflindring på grund av medverkan till utredningen. Begreppet strafflindring innebär därför i detta sammanhang att straffvärdet i det specifika fallet kan bedömas vara lägre om det anses påkallat utifrån gärningsmannens situation. Vidare syftar ordet medverkan här på att en misstänkt lämnar uppgifter om brottet till utredaren, vilka leder till att utredningen

5 Prop. 2014/15:37, s. 1.

(8)

8

effektiviseras. Medverkan har följaktligen i denna text ingen koppling till att medverka till brottslighet.

Avslutningsvis är det viktigt att göra skillnad på att vara felaktigt dömd och att vara oskyldigt dömd. En person som döms på grund av ett erkännande som visar sig vara falskt har dömts på felaktiga grunder, men detta betyder inte per automatik att personen är oskyldig. Ytterligare om detta framkommer i avsnitt 3.1.1, där ett falskt erkännande definieras.

1.4 Disposition

Uppsatsen inleds med en genomgång av den nya strafflindringsgrunden och utredningen om åtalsuppgörelser samt hur dessa har motiveras. Dessutom presenteras hur regleringarna förhåller sig till förbudet mot otillbörliga förhörsmetoder och de rättigheter den misstänkte tillerkänns genom Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Syftet med detta kapitel är att utreda hur reglerna ser ut och hur lagstiftaren har bemött de frågetecken som uppstått. I kapitlet presenteras även kort hur övriga nordiska länder hanterat frågorna, för att se om liknande regleringar existerar i rättssystem som liknar det svenska. Sedan följer ett kapitel om vad falska erkännanden innebär och varför människor erkänner brott de inte har begått. Detta för att senare kunna diskutera om åtalsuppgörelser faktiskt innebär en ökad risk för falska erkännanden. Vidare förklaras hur ett erkännande används som bevisfaktum vid brottmål och vilken betydelse det har för målet, då detta är relevant för att fastställa hur betydelsefullt ett erkännande är och för att utreda om ett falskt erkännande kan leda till en fällande dom.

Nästa kapitel behandlar det amerikanska institutet plea bargains. Syftet med att beskriva det amerikanska systemet är att plea bargains är vanligt förekommande i USA och står för nästan samtliga domar i federala brottmål. Dessutom har systemet funnits i bruk i USA länge, varför konsekvenserna av plea bargains är lättare att utläsa än i länder där dessa regler tillkommit nyligen. Detta följs av ett kapitel om vilka krav som kan ställas på rättsväsendets olika delar för att förhindra

(9)

9

att falska erkännanden avges, samt för att förhindra att de falska erkännanden som lämnas leder till en felaktig dom.

Avslutningsvis förs en diskussion om samtliga dessa kapitel, och slutsatser dras om vilka risker som finns för falska erkännanden i och med den nya regleringen i svensk rätt och hur denna risk skulle ändras om åtalsuppgörelser infördes. Dessutom presenteras förslag på hur de eventuella riskerna kan minskas.

(10)

10

2 Bakgrund och gällande rätt

2.1 Definitioner

Nedan beskrivs en reglering i svensk lag som möjliggör för en person som döms för brott att få strafflindring om han eller hon anses ha medverkat till utredningen av brottet. I propositionen till lagändringen trycker lagstiftaren på att denna typ av strafflindring inte ska förväxlas med åtalsuppgörelser, som beskrivs som en synonym till den amerikanska ordningen plea bargains. Skillnaden menar lagstiftaren är att den misstänkte enligt regleringen i svensk rätt inte hamnar i en förhandlingsposition, då strafflindringen avgörs av domstol.⁶ Den nuvarande svenska regleringen rör sig således om strafflindring, medan den föreslagna utredningen i delbetänkandet SOU 2017:7 berör åtalsuppgörelser. Där föreslås bland annat en reglering som innebär att åklagaren kan förbinda sig att yrka på lägre straff i utbyte mot att den misstänkte gärningsmannen medverkar till utredningen. Värt att notera är dock att utredningen inte benämner förslaget som åtalsuppgörelse, utan som ”överenskommelse inför åtal”.⁷ Begreppet plea bargains används i denna text för att beskriva den amerikanska versionen av åtalsuppgörelser, som vanligtvis går ut på att åklagaren förbinder sig att yrka på en lägre straffskala i utbyte mot att den misstänkte gärningsmannen erkänner.⁸

2.2 Bakgrund

I en straffprocess ska påföljden bestämmas av rätten ex officio.⁹ Vid påföljdsbestämningen ska proportionalitet, ekvivalens och förutsebarhet vara prioriterade. Detta innebär att påföljden ska vara proportionell till brottets allvar, samt att lika allvarliga brott ska få lika påföljd. Det ska även beaktas hur klandervärt det aktuella brottet är.¹⁰ Påföljden ska bestämmas inom den straffskala som anges i paragrafen för det aktuella brottet. Vid bedömningen om var i straffskalan påföljden ska hamna ska beaktas den skada, kränkning eller fara som

6 Prop. 2014/15:37, s. 25.

7 SOU 2017:7, s. 151.

8 Se avsnitt 5.1 om plea bargains i USA.

9 Ekelöf, P O, m.fl., Rättegång I, s. 70.

10 Prop. 2014/15:37, s. 7.

(11)

11

brottet inneburit, vad gärningsmannen insett eller borde ha insett om detta, samt vilket motiv gärningsmannen hade.¹¹ Hänsyn ska också tas till eventuella försvårande och förmildrande omständigheter.¹² Aktuellt för denna uppsats är de förmildrande omständigheterna, även kallade strafflindringsgrunder,¹³ som återfinns i 29 kap 5 § 1 st BrB. Bland dessa finns omständigheter som förutsätter att gärningsmannen ångrar sig, att han eller hon drabbats av andra sanktioner än påföljden, eller att en påföljd enligt straffvärdet vore oskäligt på grund av exempelvis gärningsmannens ålder. Paragrafen är avsedd att tillämpas försiktigt för att undvika sociala orättvisor och oenhetlig praxis.¹⁴ Som huvudregel ska en eventuell tillämplig strafflindringsgrund inte innebära att den utdömda påföljden underskrider straffminimum för det aktuella brottet. Undantag från detta är, enligt paragrafens andra stycke, om särskilda skäl föreligger.

Före den nu aktuella lagändringen angav paragrafens 3 punkt att en förmildrande omständighet är om gärningsmannen frivilligt anger sig till polisen.

I förarbeten till paragrafen nämns uttryckligen att detta endast syftar till att personen frivilligt anger sig själv, inte att någon som på annat vis kommit till polisens kännedom medverkar till utredningen eller erkänner.¹⁵ Högsta domstolen har dock utdömt lägre straff på grund av medverkan till utredningen i några undantagsfall, där detta motiverats utifrån 8 punkten om ”andra omständigheter”.¹⁶ Den tilltalade är part i rättegången, liksom åklagaren, men tillerkänns trots det begränsad dispositionsrätt. Förutom rätten att överklaga har den tilltalade inga betydande dispositionsmöjligheter i processen.¹⁷ Ekelöf menar att den tilltalade i en straffprocess inte kan ha rätt att disponera över ansvars- och påföljdsfrågorna.

Därför kan den tilltalade inte heller ha rätt att underkasta sig en påföljd utan att rätten anser det bevisat att han eller hon begått en brottslig gärning.¹⁸ Den tilltalade kan säga sig medge åtalet, vilket är annorlunda från att erkänna handlingen då det

11 29 kap 1 § BrB.

12 29 kap 2 och 3 §§ BrB.

13 Prop. 2014/15:137, s. 7.

14 Prop. 1987/88:120, s. 90.

15 Prop. 1987/88:120, s. 92.

16 Se t.ex. NJA 2008 s. 359.

(12)

12

handlar om att medge åklagarens yrkande, inte omständigheterna i sig. Detta är dock inte bindande för rätten, som fortfarande måste pröva riktigheten av medgivandet eftersom rätten har en skyldighet att motverka oriktiga domar.¹⁹

2.3 Den nya strafflindringsgrunden

2.3.1 Om regleringen

Den nya regleringen innebär att 29 kap 5 § 1 st 5 p BrB numer stadgar att rätten vid straffmätningen ska beakta ”om den tilltalade frivilligt angett sig eller lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av brottet”. Delen om frivillig angivelse fanns som nämnt redan innan denna ändring, dock då i 3 punkten. Det som tillkommit är, med andra ord, att det även ska beaktas om personen som döms har medverkat till utredningen av brottet. Vid bedömningen ska hänsyn tas till om uppgifterna som lämnats når upp till ”en förhållandevis kvalificerad nivå”,²⁰ samt om de lett till att utredningen väsentligt påskyndats eller underlättas.²¹ Det kan exempelvis röra sig om var stöldgods finns.²² Detta innebär således att den misstänkte har större möjlighet att lämna betydelsefulla uppgifter om utredningsläget är sämre. Det blir därför naturligt att medverkan vid svårutredd brottslighet får större betydelse än vid lättare utredd brottslighet.²³

Ett erkännande är inte avsett att ensamt vara tillräckligt för att utgöra skäl för strafflindring. Dessutom är ett erkännande inte nödvändigt för att medverkan ska anses ha skett. Den misstänkte kan bestrida ansvar, exempelvis på grund av att han eller hon menar att gärningen inte var straffbar, men fortfarande medverka på det vis som avses.²⁴ Vidare ska rättens bedömning grundas på omfattningen av medverkan, medan syftet bakom varför den misstänkte medverkat ska vara mindre relevant. Att den misstänkte har medverkat till utredningen på grund av att han eller hon ångrar sitt brott, eller om andra motiveringar finns, ska således inte påverka bedömningen. Detta på grund av svårigheterna som föreligger för

19 Ekelöf, P O, m.fl., Rättegång IV, s. 74.

20 Prop. 2014/15:37, s. 21.

21 Prop. 2014/15:37, s. 22.

22 Borgeke, M, Heidenborg, M, Att bestämma påföljd för brott, s. 235.

24 Prop. 2014/15:37, s. 23.

(13)

13

domstolen att bedöma den misstänktes subjektiva anledningar.²⁵ Vad gäller underlaget för bedömningen faller det på parterna att framföra under sakframställning och slutanförande om de anser att den tilltalade har medverkat på det vis som avses i paragrafen. Lagstiftaren menar att det bör framgå av förundersökningsprotokollet om medverkan har skett och i sådana fall i vilken utsträckning, varför domstolen bör kunna se till förundersökningsprotokollet om parterna är oense om ifall den misstänkte förtjänar strafflindring eller inte.²⁶

Värt att nämna är att medverkan till utredningen endast kan gälla den misstänktes egen brottslighet. Att vittna om någon annans brottslighet är inte något som omfattas av denna nya strafflindringsgrund.²⁷ Vidare innebär bestämmelsen inte att en misstänkt som underlåter att medverka ska riskera en skärpning vid straffmätningen.²⁸ Det ska även fortfarande krävas särskilda skäl för att den utdömda påföljden ska understiga straffminimum för det aktuella brottet.²⁹

2.3.2 Förhoppningar och farhågor med regleringen

Enligt propositionen till den nya strafflindringsgrunden var förändringen påkallad främst av humanitetsskäl, då det kan medföra oskäliga resultat att endast basera påföljden på straffvärdet. Därför ska rätten kunna beakta händelser som inträffat före eller efter brottet som hänför sig till gärningsmannens personliga förhållanden.³⁰ En fördel med en möjlighet till strafflindring vid medverkan till utredningen bedömdes vara att den misstänkte visar på en vilja att klara upp brottet, vilket är positivt då det visar att gärningsmannen tar ansvar för händelsen. Om gärningsmannen lämnar uppgifter som annars utredaren hade behövt lägga tid och resurser på att utreda skulle processerna även påskyndas, vilket leder till att resurser kan frigöras. Dessutom innebär snabbare utredningar att sambandet

25 Prop. 2014/15:37, s. 20.

26 Prop. 2014/15:37, s. 25 f.

27 Prop. 2014/15:37, s. 39.

29 Prop. 2014/15:37, s. 33.

30 Prop. 2014/15:37, s. 13 f.

(14)

14

mellan brottet och påföljden blir tydligare. Enligt lagstiftaren kommer detta i sin tur leda till ett ökat förtroende för rättsväsendet från allmänheten.³¹

I den nämnda propositionen framförs att vissa remissinstanser påpekat risken för att den nya strafflindringsgrunden skulle kunna leda till att misstänkta lämnar falska erkännanden och felaktiga uppgifter, samt till mindre grundliga brottsutredningar. Dessutom menade flera att ändringen skulle kunna innebära början på en utveckling mot att införa ett plea bargain-system i Sverige.³² Dessa farhågor bemöttes av lagstiftaren med att behövliga utredningsåtgärder ska vidtas för att upprätthålla beviskravet och för att kontrollera att erkännanden och uppgifter är riktiga. Det nämns även att den misstänkte har en ovillkorlig rätt att när som helst återta sitt erkännande och att utredningen måste vara så robust att den även vid ett tillbakataget erkännande skulle leda till en fällande dom.

Lagstiftaren menar därför att det finns goda förutsättningar för att upptäcka felaktigheter vid medverkan.³³ Vidare framfördes, som nämnts ovan, att strafflindringen inte ska förväxlas med plea bargains då den misstänkte gärningsmannen inte hamnar i en förhandlingsposition, och då förundersöknings- och åtalsplikten inte påverkas.³⁴

2.4 Åtalsuppgörelser i svensk kontext

2.4.1 SOU 2017:7 – Överenskommelse inför åtal

I början av 2017 publicerades en utredning om hur handläggning av stora brottmål med mycket bevisning kan effektiviseras och moderniseras. Här diskuteras bland annat hur den tilltalades ökade dispositionsrätt kan effektivisera utredningar och underlätta för polis och åklagare att prioritera hur de ska fördela sina resurser. I utredningen framhålls att för att en misstänkt ska vilja medverka i en utredning måste det finnas en vinst med detta. Den mest effektiva vinsten anses vara löftet om ett lägre straff. Detta kan uppnås genom att åklagaren har möjlighet att prioritera resurserna under förundersökningen utefter den misstänktes medverkan,

31 Prop. 2014/15:37, s. 18.

32 Prop. 2014/15:37, s. 16 f.

33 Prop. 2014/15:37, s. 19.

34 Prop. 2014/15:37, s. 25.

(15)

15

och då exempelvis underlåta att utreda viss brottslighet om en person misstänks för flera gärningar. Alternativt kan det uppnås genom att åklagaren sätter ramarna för påföljdsfrågan under huvudförhandlingen. Det senare skulle således innebära att åklagaren kan utlova lägre straff i utbyte mot att den misstänkte medverkar till utredningen av brottet. Utredningen menar att detta motiveras av rättssäkerhetsskäl, då förutsebarheten för den misstänkte ökar förutsatt att åklagarens löften inte förändras under förundersökningen. Dessutom skulle försvaret bättre kunna förbereda argument för varför åklagarens bedömning om påföljden är felaktig.³⁵

Utredningen föreslår, bland annat, att regeringen ska ge utredningen i uppdrag att utreda möjligheten att införa en sådan reglering i svensk rätt. Den föreslagna utredningen skulle då bland annat beakta vilka lagregler som skulle behöva förändras, hur specifikt åklagaren skulle få bestämma påföljdens omfattning, samt analysera vikten av materiellt riktiga domar.³⁶

2.4.2 Framförda för- och nackdelar med åtalsuppgörelser

Utredningen ovan diskuterar inte närmare vilka konsekvenser ett införande av åtalsuppgörelser skulle kunna få, då det endast rör sig om ett delbetänkande. En konsekvensanalys förväntas istället genomföras om regeringen begär det.³⁷ År 2005 genomfördes dock en grundlig utredning om möjligheten att införa åtalsuppgörelser i Sverige.³⁸ I 2005 års utredning diskuteras bland annat remissinstansers inställning från tidigare utredningar som berört frågan om åtalsuppgörelser. Ett flertal remissinstanser har då ställt sig tvekande till möjligheten. Exempelvis har både Rikspolisstyrelsen och Advokatsamfundet framfört att rättssäkerhetsskäl talar emot ett införande av åtalsuppgörelser, bland annat framhöll Advokatsamfundet att åtalsuppgörelser skulle gå emot den grundläggande rättssäkerhet som varje enskild är tillförsäkrad inför svensk domstol. De menade även att den ackusatoriska processen rubbas om åklagaren

35 SOU 2017:7, s. 155 f.

36 SOU 2017:7, s. 157.

37 SOU 2017:7, s. 157.

38 SOU 2005:117.

(16)

16

har möjlighet att utlova strafflindring samt att det går emot principen om allas likhet inför lagen. Även ett flertal andra instanser var tveksamma då institutet är främmande för svensk rätt.³⁹ I 2005 års utredning bestämdes att det inte fanns tillräckliga skäl för att införa möjligheten till åtalsuppgörelser i Sverige.⁴⁰ Däremot föreslogs redan här att en strafflindringsgrund på grund av den tilltalades medverkan till utredningen skulle införas.⁴¹

Åtalsuppgörelser är även en omdiskuterad fråga i doktrin. Exempelvis har Heuman haft en negativ syn på frågan, då han menar att nackdelarna med åtalsuppgörelser är uppenbara. En misstänkt med en mer skicklig advokat kan hamna i en bättre förhandlingsposition, och därför få lägre straff. Diskussionerna om avtalen kan dessutom ske mellan åklagare och advokat utan den misstänktes medverkan. Heuman anser att om åtalsuppgörelser möjliggörs skulle det krävas en utredning om huruvida systemet innebär en risk för frampressade oriktiga erkännanden samt hur dessa erkännanden ska granskas. Om prövningar av erkännanden måste bli mer omfattande än de är idag kommer en del av effektivitetsmotiveringen gå förlorad.⁴²

En författare som ställt sig mer positiv till frågan om åtalsuppgörelser är Lundqvist, som bland annat menar att risken för materiellt oriktiga domar inte kan anses vara ett avgörande argument emot ett införande av åtalsuppgörelser i svensk rätt.⁴³ Detta på grund av att det redan finns andra bestämmelser som möjliggör materiellt felaktiga domar, såsom rätten för närstående att inte vittna, preskriptionstider, samt åklagarens möjlighet till åtalsunderlåtelse. Dessa är bestämmelser som inte har med bevisvärdering att göra, utan har uppkommit av exempelvis processekonomiska skäl som har ansetts tillräckligt betydelsefulla för att väga tyngre än behovet av materiellt riktiga domar. En motivering Lundqvist framlägger för åtalsuppgörelser är även den humanitära dimensionen att den

39 SOU 2005:117, s. 52.

40 SOU 2005:117, s. 61.

41 SOU 2005:117, s. 79.

42 Heuman, L, SvJT 1999, s. 483 f.

43 Notera att Lundqvist använder termen plea agreements.

(17)

17

misstänkte genom att acceptera en uppgörelse undviker en offentlig domstolsprocess, som för vissa kan vara värre än påföljden i sig.⁴⁴

2.5 Skydd mot otillbörliga åtgärder

2.5.1 Svensk rätt

Enligt 23 kap 12 § Rättegångsbalken (RB) får inga otillbörliga åtgärder vidtas under förhör i syfte att framkalla ett erkännande eller uttalande i viss riktning.

Förbudet syftar till att säkerställa den enskildes rätt att välja hur mycket han eller hon vill medverka i utredningen, samt att motverka att felaktig information lämnas.

Om uppgifter lämnas utan några påtryckningar minskar behovet att pröva uppgifternas sanningshalt, då färre omständigheter tyder på att den förhörde haft anledning att uttala sig felaktigt.⁴⁵ Ett av de huvudsakliga syftena med paragrafen är således att minska risken för falska erkännanden. Det är därför av intresse att utreda hur den nya strafflindringsgrunden, samt eventuellt ett införande av åtalsuppgörelser, förhåller sig till detta förbud.

Bland de otillbörliga åtgärder som räknas upp i paragrafen finns löften och förespeglingar om särskilda förmåner. Enligt förarbeten till den aktuella paragrafen är det dock inte förbjudet att framhålla för den misstänkte att denna sannolikt kan få ett mildare straff om han eller hon erkänner gärningen.⁴⁶ Detta har dock senare ifrågasatts i doktrin, där exempelvis Ekelöf uttryckt att sådana metoder inte bör vara tillåtna eftersom det på den tiden endast var frivillig angivelse som kunde medföra strafflindring.⁴⁷ Ett uttalande om lindrigare straff om den misstänkte erkände hade därför varit felaktigt. I propositionen till den nya strafflindringsgrunden går lagstiftaren dock på förarbetenas linje, och menar att det inte innebär en otillåten förhörsmetod att informera den misstänkta om att domstolen kan komma att utdöma ett mildare straff om han eller hon medverkar till utredningen.⁴⁸ En remissinstans har under utredningen ifrågasatt om det inte är

44 Lundqvist, U, SvJT 2009, s. 366 ff.

45 Lundqvist, U, SvJT 2009, s. 354.

46 Prop. 1942:5, s. 505.

47 Ekelöf, P O, m.fl., Rättegång V, s. 128.

48 Prop. 2014/15:37, s. 25.

(18)

18

nödvändigt att dokumentera att den misstänkte fått sådan information, under vilka omständigheter det skedde, vad som sades och vilka som närvarade. Lagstiftaren menade att detta inte skulle fylla någon större funktion, då det endast ska handla om att upplysa den misstänkte om innehållet i gällande rätt. Det nämns att om den misstänkte informeras om möjligheten till strafflindring bör förhörsledaren förmedla att det är rätten som avgör om strafflindring ska beviljas, men lagstiftaren såg ingen anledning att skriva in detta i lagen.⁴⁹

2.5.2 Europakonventionen

Omständigheten att förhörsledaren informerar den misstänkte om möjligheten till strafflindring enligt 29 kap 5 § BrB anses således inte stå i strid med förbudet om otillbörliga åtgärder vid förhör. Av intresse är då att se till hur regleringen förhåller sig till Europakonventionen. I den ovan nämnda propositionen anförde vissa remissinstanser att den nya regleringen kan komma i konflikt med rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen.⁵⁰ Denna artikel stadgar bland annat den så kallade oskyldighetspresumtionen, som innebär att den som är misstänkt för ett brott ska betraktas som oskyldig tills han eller hon dömts.

Dessutom innefattar artikeln en rätt för den misstänkta att inte uttala sig under förundersökningen, samt rätten att inte belasta sig själv. Den senare rättigheten innebär bland annat att den misstänkte aldrig är skyldig att bidra med material till förundersökningen, samt ett förbud för myndigheter som utreder brottet att genom tvång eller vilseledande försöka förmå den misstänkte att medverka.⁵¹ Rätten att inte uttala sig innebär att omständigheten att den misstänkte inte har någon alternativ förklaring till åklagarens anklagelser inte får tolkas som ett direkt stöd för åklagarens bevisning. I vissa länder finns en skyldighet för polis att informera den misstänkte om denna rätt, exempelvis i USA där en gripen person måste få sina så kallade Miranda Rights upplästa, men en sådan skyldighet finns inte i Sverige.⁵²

49 Prop. 2014/15:37, s. 24 f.

50 Prop. 2014/15:37, s. 16 f.

51 Prop. 2014/15:37, s. 11.

52 Bring, T, Diesen, C, Förundersökning, s. 121 & Miranda v. Arizona.

(19)

19

Europadomstolen har uttalat att det inte strider mot artikel 6 att delge en misstänkt person vilken dom som sannolikt kommer utdömas efter ett erkännande jämfört med en rättegång utan erkännande. Domstolen menar att det vid åtalsuppgörelser är avgörande att den nationella domstolen avgör om den misstänkte gärningsmannen har ingått avtalet frivilligt och avsiktligt. Endast då den misstänkte pressats att erkänna innebär det en kränkning av rättigheterna som stadgas i Europakonventionen.⁵³ Den svenska lagstiftaren menar att strafflindring på grund av medverkan till utredningen inte kan anses stå i strid med Europakonventionen så länge den misstänkte inte riskerar ett strängare straff om han eller hon väljer att inte uttala sig eller medverka.⁵⁴

2.6 Åtalsuppgörelser i närliggande länder

Möjligheten till strafflindring på grund av medverkan till utredningen är en nyhet i svensk rätt, men liknande ordningar existerar i andra nordiska länder.

Strafflindring på grund av ett erkännande eller medverkan till utredningen är en möjlighet i bland annat Finland, Norge och Danmark. I de två senare länderna verkar ett fullständigt erkännande i sig kunna leda till strafflindring, oavsett om detta leder utredningen framåt eller inte.⁵⁵ Det finns dock krav i båda länderna på att domstolen ska utreda erkännandets sanningshalt.⁵⁶

I Finland har även antagits regler som möjliggör för en misstänkt person att ingå en åtalsuppgörelse med åklagaren, vilket är motiverat utifrån behov av effektivisering. Enligt reglerna kan exempelvis åklagaren välja att inte utreda samtliga brott som en person misstänkts ha begått om den misstänkte erkänner och medverkar till utredningen av den brottsligheten åklagaren utreder. Åklagaren får också utlova att yrka på en lindrigare straffskala, samt tillsammans med den misstänkte lägga fram ett domsförslag till domstolen. Vid den senare möjligheten krävs ett erkännande från den misstänkte, och domstolen får endast döma i enlighet med förslaget om inga hinder däremot föreligger. De olika versionerna av

53 SOU 2017:7, s. 118.

54 Prop. 2014/15:37, s. 19.

55 Prop. 2014/15:37, s. 12 f.

56 SOU 2017:7, s. 25 & 28.

(20)

20

åtalsuppgörelser i Finland är endast tillämpliga på brott som inte är föreskrivna en påföljd längre än 6 års fängelse, samt inte för brott mot hälsa och liv samt vissa sexualbrott.⁵⁷

Även i Norge har det förekommit förslag om att införa åtalsuppgörelser, på så vis att åklagaren kan förbinda sig att yrka på ett visst maxstraff i utbyte mot ett förbehållslöst erkännande. Förslaget har inte genomförts då det ansågs att det skulle innebära en sammanblandning mellan domstolen och åklagar- myndigheten.⁵⁸ Det finns dock i både Norge och Danmark möjlighet att handlägga brottmål i förenklad form, utan att åtal behöver väckas, om den misstänkte erkänner inför rätten.⁵⁹ Det land där åtalsuppgörelser används mest frekvent är däremot USA, vilket presenteras nedan i kapitel 5.

2.7 Sammanfattning och kommentarer

I detta kapitel presenteras att det i svensk lagstiftning har införts en möjlighet för den som döms för brott att få strafflindring om han eller hon under utredningen lämnat uppgifter som väsentligen påskyndat eller underlättat utredningen. Denna reglering innebär ingen möjlighet för misstänkta gärningsmän att förhandla med åklagare för att få lägre straff. Istället är det domstolen som ska avgöra om den misstänkte har medverkat till utredningen i en så väsentlig grad att han eller hon ska få strafflindring enligt 29 kap 5 § BrB. Detta innebär följaktligen att möjligheten till åtalsuppgörelse inte har införts i svensk rätt. Däremot visar SOU 2017:7 på att en utredning av en sådan möjlighet är på väg. I förarbeten till den nuvarande regleringen har ett flertal instanser utryckt oro över vilka konsekvenser strafflindringsgrunden kan få, framförallt ur en rättssäkerhetssynpunkt.

Lagstiftaren har bemött dessa orosmoment och menar att regleringen varken kommer att stå i strid med Europakonventionen eller innebära en risk för rättssäkerheten för personer som misstänks för brott i Sverige. Lagstiftaren menar vidare att det inte innebär en otillbörlig förhörsmetod att informera den misstänkta

57 SOU 2017:7, s. 121 f.

58 SOU 2017:7, s. 129.

59 SOU 2017:7, s. 125 & 130.

(21)

21

personen om möjligheten till strafflindring, samt att lämnandet av denna information inte måste dokumenteras i förhörsprotokollet. Om åklagaren och försvaret under huvudförhandlingen är oense om huruvida den tilltalade bör få strafflindring ska förundersökningsprotokollet användas för att rätten ska kunna avgöra om den tilltalade medverkat till utredningen eller inte. Lagstiftaren menar att risken för felaktiga uppgifter är begränsad, då den misstänkte inte är i någon förhandlingsposition gentemot åklagaren.

Strafflindring på grund av medverkan till utredningen är möjligt i ett flertal andra länder i Norden. I vissa av länderna framstår det till och med som möjligt att få strafflindring endast på grund av ett erkännande. Att strafflindringsgrunden existerar i rättsordningar som är så pass lika den svenska tyder på att regleringen inte är helt främmande för det svenska rättssystemet och skulle kunna fungera även här. Vad gäller åtalsuppgörelser är det för tidigt att uttala sig om hur detta fungerar i Finland, då reglerna är så pass nya, varför det amerikanska systemet istället diskuteras nedan.

Värt att notera är att avsikten är att ett erkännande i sig inte ska vara tillräckligt för att en misstänkt gärningsman ska anses ha medverkat till utredningen. Dock måste det vara ovanligt att en person kan medverka till utredningen utan att erkänna sig ha deltagit i händelseförloppet, med undantag om personen hävdar att en rättfärdigande grund förelåg. Det är därför ändå av intresse att diskutera risken för att misstänkta personer avger falska erkännanden på grund av möjligheten till strafflindring. Risken för falska erkännanden tas upp i propositionen till den nuvarande regleringen om strafflindring. Lagstiftaren dementerar dock att det skulle röra sig om en förhöjd risk då samma krav ska ställas på utredningen, och då den misstänkte har rätt att ta tillbaka sitt erkännande. Som motivering nämns också att strafflindringen inte innebär ett strängare straff för de som väljer att inte medverka. Dock diskuterar lagstiftaren inte alls vilket incitament det kan innebära för den misstänkte att erkänna om han eller hon tror att det finns en möjlighet till att få lägre straff. Inte heller diskuteras att inget av kraven på hur väsentlig medverkan ska vara framgår av lagtexten. Precis som Heuman framför angående åtalsuppgörelser, bör det kanske även vid den nu införda strafflindringsgrunden

(22)

22

genomföras en grundligare utredning om huruvida en ökad risk för falska erkännanden och felaktiga uppgifter finns. Detta krävs inte bara på grund av risken för materiellt felaktiga domar, utan även för att om strafflindringsgrunden kommer resultera i att alla erkännanden och lämnade uppgifter måste granskas mer noggrant än idag kommer den inte leda till den effektivisering av utredningar som lagstiftaren hoppas.

Som nämnt ovan menar Lundqvist att risken för materiellt felaktiga domar inte är ett hållbart argument mot åtalsuppgörelser. Han anger korrekt att det finns ett flertal bestämmelser inom straffprocessen som kan åsidosätta vikten av materiellt riktiga domar. Skillnaden mellan dessa och en eventuell reglering om åtalsuppgörelser är att de bestämmelser Lundqvist nämner innebär en risk för att en skyldig person inte blir dömd, inte att en oskyldig person döms. Exempelvis innebär preskriptionstiden att om bevis framkommer som visar att en person begått ett brott för ett visst antal år sedan kan personen inte åtalas för detta.⁶⁰ Det handlar således om att en misstänkt person inte kan dömas. Åtalsuppgörelser däremot öppnar upp för möjligheten att personer som inte tidigare hade kunnat dömas blir dömda. Det finns självklart fördelar med att fler personer lagförs, men samtidigt som fler skyldiga personer döms ökar även risken att personer döms på felaktiga grunder och till och med döms oskyldigt. De bestämmelser som Lundqvist nämner bör därför inte kunna användas som ett argument för varför åtalsuppgörelser inte innebär en oproportionerlig risk för materiellt felaktiga domar.

Det finns som sagt ett flertal remissinstanser samt författare som påpekat att risken för falska erkännanden kan öka i och med införandet av strafflindringsgrunden för medverkan till utredningen samt det eventuella införandet av åtalsuppgörelser. För att visa på vad denna risk innebär presenteras i följande kapitel vad ett falskt erkännande är, och varför det förekommer att personer erkänner brott de inte har begått.

60 Se 35 kap 1 § BrB.

(23)

23

3 Falska erkännanden

3.1 Definitioner

3.1.1 Definition av ett falskt erkännanande

Ett erkännande i brottmål innebär att en person vidgår att en faktisk omständighet föreligger, som för honom eller henne är ofördelaktig.⁶¹ Omständigheten ska vara ett konkret sakförhållande som är relevant för målet i egenskap av antingen rättsfaktum eller bevisfaktum. Att omständigheten ska vara ofördelaktig för den tilltalade kan exempelvis innebära att den genom sitt bevisvärde innebär en nackdel för den tilltalade i processen.⁶² Begreppet erkännande ska skiljas från begreppet medgivande, vilket innebär att den misstänkte godkänner åklagarens yrkande.⁶³

Ett falskt erkännande har i doktrin definierats som ett ”detaljerat medgivande av en brottslig handling som personen antingen inte har begått eller inte är medveten om att ha begått”.⁶⁴ Genom denna definition kan således även en skyldig person göra ett falskt erkännande, förutsatt att personen inte minns att han eller hon har begått brottet i fråga.⁶⁵ Definitionen förutsätter även att erkännandet innehåller mer än endast att den misstänkte hävdar att han eller hon begått handlingen. Erkännandet måste innehålla någon form av detaljer om brottet för att styrka den erkännande personens kännedom om händelseförloppet.⁶⁶ Vidare betyder att en person erkänner falskt inte nödvändigtvis att han eller hon inte på något vis är inblandad i händelsen, utan kan även betyda att personen exempelvis överdriver sin medverkan.⁶⁷ På så vis kan personen ha kunskap om händelse- förloppet som kan få erkännandet att framstå som sanningsenligt. Det är även av vikt att skilja ett falskt erkännande från att en misstänkt oriktigt hävdar någonting som kan verka till dennes nackdel, utan att i sig erkänna att han eller hon har begått den brottsliga gärningen eller någonting i dess händelseförlopp. Detta kan

61 SOU 1938:44, s. 380.

62 Forssman, F, Bevis: Värdering av erkännande, konfrontationer, DNA och andra enstaka bevis, s. 86.

63 SOU 1938:44, s. 380.

64 Ask, K, m.fl., Handbok i Rättspsykologi, s. 353, med källor.

65 Gudjonsson, G H, The Psychology of Interrogations and Confessions, s. 174.

66 Ask, K, m.fl., Handbok i Rättspsykologi, s. 353.

(24)

24

exempelvis röra sig om att personen felaktigt hävdar att han eller hon var på brottsplatsen, vilket är något som kan bidra till att personen åtalas eller döms men som inte innebär att han eller hon har sagt sig vara skyldig till brottet.⁶⁸

Det finns flera anledningar till varför någon erkänner ett brott han eller hon inte har begått. Nedan följer en beskrivning av de tre olika kategorier av falska erkännanden som används inom både psykologin och juridiken.⁶⁹

3.1.2 Frivilliga falska erkännanden

En person som helt utan påtryckningar erkänner ett brott han eller hon inte har begått gör ett så kallat frivilligt falskt erkännande. Det kan antingen handla om ett riktigt brott som personen har kännedom om men inte begått, eller ett påhittat brott.⁷⁰ Vanligtvis går personen frivilligt till polisen för att erkänna.⁷¹ Ett frivilligt falskt erkännande kan exempelvis bero på ett behov av uppmärksamhet, vilket är särskilt vanligt förekommande vid medialt uppmärksammade fall. Det kan även bero på ett behov av att bli straffad för tidigare brott eller illgärningar, oförmåga att skilja på fakta och fantasi, eller viljan att skydda den riktiga gärningsmannen.⁷²

3.1.3 Framtvingade tillmötesgående falska erkännanden

Framtvingade tillmötesgående falska erkännanden innebär att en person erkänner ett brott efter påtryckningar och manipulation i polisförhör. Personen är medveten om att han eller hon är oskyldig, men väljer ändå att erkänna på grund av yttre påtryckningar. Dessa erkännanden kan ha ett flertal orsaker, men gemensamt för orsakerna är att den erkännande personen uppfattar att de kortsiktiga fördelarna av att erkänna, såsom att förhöret avslutas eller att släppas ur häktet, överväger de långsiktiga nackdelarna, såsom att dömas för brottet.⁷³ Personer som gör denna typ av erkännanden kommer vanligen att ta tillbaka erkännandet när den överhängande

69 Se t.ex. Gudjonsson, G H, The Psychology of Interrogations and Confessions & Ask, K, m.fl., Handbok i Rättspsykologi.

72 Gudjonsson, G H, The Psychology of Interrogations and Confessions, s. 194 f.

73 Ask, K, m.fl., Handbok i Rättspsykologi, s. 356 f.

(25)

25

påtryckningen försvinner, exempelvis när de får träffa en advokat eller anhörig efter förhöret.⁷⁴

3.1.4 Framtvingade internaliserade falska erkännanden

Den sista kategorin, framtvingade internaliserade falska erkännanden, innebär att den misstänkte allteftersom förundersökningen pågår börjar tro att han eller hon begått brottet i fråga. Personen har således ursprungligen varit övertygad om sin oskuld, men börjar av olika anledningar tvivla på sin egen minnesbild av händelsen eller skapa en felaktig sådan. Detta kan exempelvis bero på att personen inte har något minne av händelsen eller var alkohol- eller drogpåverkad vid tillfället. Det kan dock även hända att den misstänkte inledningsvis har en klar minnesbild av händelseförloppet men av olika anledningar ifrågasätter sitt eget minne. Risken för denna typ av erkännanden blir som störst när det finns något annat bevis mot den misstänkte som får denna att börja tvivla på sin oskuld, exempelvis ett vittne som hävdar att han eller hon har sett den misstänkte begå brottet. Denna typ av falska erkännanden kan vara de svåraste att upptäcka, då personer som inte bara övertygas om sin skuld utan faktiskt skapar ett minne av händelsen där han eller hon begår brottet kanske aldrig inser att erkännandet var falskt.⁷⁵

3.2 Förekomsten av falska erkännanden

Vid granskning av studier om falska erkännanden är det viktigt att ha i åtanke att det inte är möjligt att fastställa exakt hur många erkännanden som är falska. Detta beror bland annat på att dömda personer kan ljuga om att erkännandet var falskt, samt att det antagligen finns personer som står fast vid sitt erkännande trots att det var falskt.⁷⁶ Dessutom är det inte alltid möjligt att bevisa sanningshalten av ett erkännande. Undantag från detta är bland annat när DNA-bevisning antingen styrkt eller motbevisat ett erkännande. Genom studier, bestående av exempelvis

75 Ask, K, m.fl., Handbok i Rättspsykologi, s. 357 f.

76 Se Ask, K, m.fl., Handbok i Rättspsykologi, s. 354.

(26)

26

intervjuer med dömda personer eller experiment på studiegrupper, har dock konstaterats att falska erkännanden är ett förekommande problem.

En undersökning om förekomsten av falska erkännanden utfördes av Gudjonsson och Sigurdsson genom intervjuer med 95 % av alla som dömts till fängelse på Island mellan augusti 1991 och juli 1992. Av dessa 229 fångar hävdade 12 % att de någon gång erkänt ett brott som de egentligen inte haft någonting med att göra. Inget av dessa falska erkännanden rörde brottet de för tillfället avtjänade ett straff för. De allra flesta erkännanden rörde brott mot egendom, såsom stöld eller inbrott, eller trafikbrott.⁷⁷ Orsakerna som angavs för de falska erkännandena beskrivs nedan.⁷⁸ I en liknande studie av samma forskare, där intervjuer gjordes med 509 fängelseinterner, hävdade återigen 12 % av internerna att de någon gång erkänt ett brott de inte varit inblandande i. Knappt en tredjedel av internerna i studierna som hävdade att de gjort ett falskt erkännande tog sedan tillbaka erkännandet innan rättegången.⁷⁹

I en studie av 527 kvinnliga fångar i England på 1970-talet hävdade en femtedel att de var oskyldiga till brottet de dömts för. Av fångarna hade drygt hälften erkänt brottet, enligt dem själva på grund av antingen påtryckningar från polisen, tron att de skulle dömas oavsett, för att de ville undvika att sitta i häkte, eller för att de trodde att de skulle få ett hårdare straff om de förnekade. En likhet som upptäcktes i studien var att en stor del av dessa kvinnor inte hade haft tillfälle att rådgöra med en advokat innan de erkände. Författaren av studien menade därför att ett krav på att misstänkta personer ska få träffa en advokat innan de går med på en åtalsuppgörelse skulle kunna minska antalet falska erkännanden.⁸⁰ År 1998 genomförde Leo och Ofshe en studie om bland annat fall där erkännanden har bevisats vara falska. Av dessa framgick att fem personer, motsvarande 15 % av studien, hade erkänt falskt för att få lindrigare straff och undvika dödstraff.⁸¹ Ytterligare studier rörande USA presenteras nedan i kapitel 5.

78 Se avsnitt 3.3.2.

80 Gudjonsson, G H, The Psychology of Interrogations and Confessions, s. 184f, med källor.

81 Leo, R A, Ofshe, R J, The Truth About False Confessions and Advocacy Scholarship, s. 310.

(27)

27

Generellt framhåller Gudjonsson att risken för falska erkännanden är beroende på andelen personer som förhörs av polis som faktiskt är skyldiga. Om exempelvis 95 % av alla som förhörs som misstänkta är skyldiga till brottet är risken för ett falskt erkännande väldigt låg. Detta oavsett om den misstänkte erkänner frivilligt, på grund av polisens påtryckningar, på grund av möjligheten till en åtalsuppgörelse eller någon av de andra möjliga grunderna för falska erkännanden. Ju färre oskyldiga personer som förhörs, desto mindre blir risken att en oskyldig person erkänner.⁸²

3.3 Orsaker bakom ett erkännande

3.3.1 Sanningsenliga erkännanden

Det finns ett flertal motiveringar för någon som är misstänkt för ett brott att inte erkänna, även om personen är skyldig. Det kan exempelvis handla om att skydda sitt rykte, undvika skam och att bli dömd av sina närstående eller omvärlden i övrigt, samt att undvika bestraffningar såsom straffpåföljd, avskedande eller liknande. Däremot finns även flera anledningar varför en misstänkt väljer att erkänna ett brott. Ett erkännande kan lindra skuldkänslor, medverkar till att ingen oskyldig döms för brottet och kan bidra till en kortare process.⁸³ Enligt Gudjonsson finns det tre huvudsakliga anledningar till att en misstänkt väljer att erkänna. Den första anledningen är yttre påtryckningar, såsom påtryckningar från poliser i förhör och rädslan för att bli inlåst i häkte eller fängelse. Den andra anledningen är inre påtryckningar, om den misstänkte känner så stor skuld över brottet att han eller hon erkänner för att lätta sitt samvete. Den tredje anledningen menar Gudjonsson är uppfattningen att bevisen mot den misstänkte är så starka att han eller hon inte ser någon poäng i att förneka brottet.⁸⁴

(28)

28

3.3.2 Falska erkännanden

Enligt de i avsnitt 3.2 diskuterade studierna av Gudjonsson och Sigurdsson är den vanligaste orsaken till falska erkännanden enligt de dömda personernas egna uttalanden viljan att skydda någon annan. Detta kan innebära att den misstänkte frivilligt vill ta på sig skulden för att den verklige gärningsmannen ska slippa, eller att gärningsmannen hotat eller på annat sätt övertalat den misstänkte att ta på sig skulden.⁸⁵

Den näst vanligaste orsaken bakom de falska erkännandena i de nämnda studierna var påtryckningar av poliser i förhör.⁸⁶ Som beskrivits ovan är det förbjudet för förhörsledare i Sverige att använda otillbörliga förhörsmetoder för att förmå den misstänkte att erkänna. Risken för att poliser medvetet vilseleder eller försöker förmå den misstänkte att erkänna bör därför vara mindre i Sverige än i exempelvis USA, där den mest vanligt förekommande förhörsmetoden går ut på att få den misstänkte att erkänna till varje pris.⁸⁷ Det kan dock inte uteslutas att även förhörsmetoder som används av förhörsledare i Sverige kan utsätta den misstänkte för tillräckliga påtryckningar för att framkalla ett falskt erkännande.⁸⁸ En misstänkt som under en förundersökning sitter häktad riskerar att bli mer påverkbar på grund av den sociala isoleringen och bristen på självbestämmanderätt som häktningen innebär. Enligt psykologisk forskning kan dessa brister bidra till försämring av mentala funktioner och ökad ångest, som i sin tur kan leda till desperation eller apati.⁸⁹ Den häktade personen kan därför vara mer påverkningsbar i förhör, och dessutom ha en stor vilja att ta sig ur sin överhängande situation även om det innebär att riskera att dömas i ett senare läge. I de ovanstående studierna angav 42 % av de som hävdade att de avgett ett falskt erkännande att en bidragande orsak till erkännandet var viljan att släppas från polisförvar. Detta var dock oftast i kombination med påtryckningar från polisen.⁹⁰

87 Den så kallade Reid-metoden, se avsnitt 5.2 om falska erkännanden i USA.

88 Se t.ex. Ask, K, m.fl., Handbok i Rättspsykologi, s. 357 f.

89 Lindow, S, SvJT 2009, s. 17.

(29)

29

Om en misstänkt vid förhörstillfället är påverkad av alkohol eller droger försämrar det generellt personens kognitiva förmågor samt ökar risken att den misstänkte fattar irrationella beslut, varför det är lämpligt att låta den misstänkte nyktra till före förhöret.⁹¹ Dock är misstänkta som lider av abstinens från alkohol eller droger i ett extra sårbart tillstånd, och har därför svårare att klara av ett polisförhör. Abstinens är ångestframkallande och försämrar den kognitiva förmågan.⁹² Det finns därför enligt forskning en förhöjd risk att personer som lider av abstinens erkänner falskt,⁹³ vilket innebär ett problem då misstänkta ges tillfälle att nyktra till före förhöret.

3.3.3 Bidragande faktorer hos den misstänkte

En omständighet som inte ensamt kan sägas vara en orsak till att en person erkänner falskt, men som enligt den granskade doktrinen har varit av betydelse, är den misstänkte personens ålder vid tiden för erkännandet. Exempelvis visade studierna av Gudjonsson och Sigurdsson på att 64 % av de fängelseinterner som hävdade att de någon gång erkänt falskt var yngre än 21 år när de erkände. Som nämnt ovan var enligt studierna den vanligaste orsaken till falska erkännanden skyddande av någon annan, vilket enligt Gudjonsson är vanligast förekommande vad gäller yngre personer som känner påtryckningar från jämnåriga. Dessutom finns en ökad risk att yngre personer har svårare att hantera förhörssituationer, och därför blir mer påverkningsbara.⁹⁴

En annan omständighet som visat sig kunna innebära en förhöjd risk för falska erkännanden är den misstänkte gärningsmannens kön. I ovan nämnda studier var det vanligare att kvinnor hävdade att de erkänt falskt än att män gjorde detsamma.

Enligt studien var det mer vanligt förekommande att kvinnor erkände för att skydda någon annan, medan ingen av kvinnorna hävdade att de erkände för att släppas från polisen. En annan skillnad som framträdde var att medan män

92 Lindow, S, SvJT 2009, s. 23.

93 Gudjonsson, G H, The Psychology of Interrogations and Confessions, s. 430 ff.

(30)

30

motiverade sitt falska erkännande med att de ville skydda en vän, var det vanligare att kvinnor erkände för att skydda sina makar eller pojkvänner.⁹⁵

3.4 Sammanfattning och kommentarer

Som framgått av det här kapitlet brukar falska erkännanden delas upp i tre olika kategorier beroende på orsaken till erkännandet, samt under vilka omständigheter erkännandet görs. Dessa kategorier är frivilliga, framtvingade tillmötesgående och framtvingade internaliserade falska erkännanden. Ett falskt erkännande på grund av möjligheten till en åtalsuppgörelse faller inte självklart in under någon av dessa kategorier. Det finns en form av yttre påtryckning i och med erbjudandet om strafflindring, varför erkännandet inte kan anses vara helt frivilligt. Det handlar heller inte om ett framtvingat internaliserat erkännande, då personen är medveten om att han eller hon inte har begått brottet i fråga. Slutligen passar inte definitionen av framtvingade tillmötesgående erkännanden, då erkännandet inte ges på grund av en tillfällig fördel, så som att förhöret ska avslutas eller att undvika att sitta häktad. Det rör sig istället om ett förmildrande av den långsiktiga konsekvensen, påföljden som personen riskerar att få om han eller hon inte medverkar. I viss litteratur används begreppet taktiskt erkännande när det talas om åtalsuppgörelser eller liknande regleringar.⁹⁶ När någon erkänner på grund av möjligheten till åtalsuppgörelse tar han eller hon ett medvetet beslut att erkänna trots sin oskuld för att inte riskera att dömas till ett strängare straff. Det verkar således röra sig om en fjärde kategori falska erkännanden, som det ännu inte funnits ett behov av att kategorisera i svensk rätt eller psykologi då möjligheten till strafflindring vid medverkan eller åtalsuppgörelser inte varit möjliga.

Ovan har även beskrivits olika anledningar till varför en misstänkt avger ett falskt erkännande. Olika yttre påverkningar, såsom isolering från omvärlden, påtryckningar från polis och abstinensbesvär, kan motivera en misstänkt att erkänna ett brott i syfte att ta sig ur sin omedelbara situation. Även den misstänktes person har enligt forskningen haft betydelse, exempelvis den misstänktes ålder

96 Se t.ex. Diesen, C, Terapeutisk Juridik, s. 228.

(31)

31

eller kön. Syftet med att i detta avsnitt även ta upp övriga orsaker till falska erkännanden än åtaluppgörelser, samt bidragande faktorer hos den misstänkte, är att samtliga dessa i kombination med ett erbjudande om åtalsuppgörelse bör kunna öka risken för ett falskt erkännande ytterligare. Exempelvis en person som suttit häktad med restriktioner en längre tid, och därför är mer mottaglig för påtryckningar, kanske uppfattar bevisen mot sig som mer allvarliga än de är och väljer då att erkänna för att inte riskera att dömas mot sitt nekande till ett längre straff. Detsamma gäller yngre personer, som kanske inte kan värdera hur troligt det är att de döms mot sitt nekande och därför föredrar att inte ta risken. Detta särskilt om polis eller åklagare uppmuntrar det, då unga är lättare att påverka.

Angående förekomsten av falska erkännanden är det svårt att bilda sig en uppfattning om hur vanligt förekommande det är. Det finns en risk i att endast gå på dömda personers utsagor när inga fysiska bevis finns som pekar antingen för eller mot att erkännandet var falskt. Vad som däremot blir tydligt av de ovanstående studierna är att falska erkännanden är ett faktiskt förekommande problem, samt att det finns en stor variation av orsaker bakom dessa.

(32)

32

4 Bevisvärdering av erkännanden

4.1 Erkännandet som ett bevisfaktum

Ovan har redogjorts för bland annat varför ett falskt erkännande avges. Det faller sig därför naturligt att nästa avsnitt behandlar vad som sker efter att en misstänkt erkänt falskt. Om erkännandet genomskådas direkt av utredare får det inga större konsekvenser för den misstänkte, men om erkännandet däremot går vidare till att användas som bevis vid huvudförhandlingen är saken annorlunda. Nedan redogörs därför för vilken betydelse ett erkännande, och det eventuella tillbakatagandet av ett sådant, kan ha för utgången i målet.

Enligt 35 kap 3 § RB ska ett erkännande av en omständighet gälla emot den erkännande parten i dispositiva mål. Detta innebär att rätten är bunden av erkännandet utan att någon ytterligare bevisning krävs. Annorlunda är det dock i brottmål, där intresset av att förhindra oriktiga domar motiverat att rätten måste pröva sanningshalten i erkännandet.⁹⁷ Ett erkännande i brottmål omfattas enligt 2 st i ovan nämna paragraf av den fria bevisprövningen, och utgör således ett bevisfaktum som ska prövas med hänsyn till under vilka omständigheter erkännandet avgivits, samt övrig utredning i målet.⁹⁸

Ett erkännande i sig, utan någon stödbevisning, är inte tillräcklig bevisning för en fällande dom förutsatt att målet inte är av enklare beskaffenhet.⁹⁹ Däremot brukar ett erkännande vara starkt bidragande till en fällande dom då det anses vara ett betydande bevis för den misstänkte gärningsmannens skuld.¹⁰⁰ Enligt förarbeten till 35 kap 3 § 2 st RB är en utredning av erkännandets sanningshalt nödvändig både vid grova och enkla brott, men en extensiv utredning är särskilt viktigt vid grövre brottmål.¹⁰¹ Det framgår även av praxis att domstolarna gör en mindre extensiv prövning av sanningshalten av ett erkännande i enklare brott.¹⁰² I de mest bagatellartade brotten kan denna prövning i praktiken endast innebära ett

98 SOU 1926:32, s. 256.

99 Ekelöf, P O, m.fl., Rättegång IV, s. 156 f.

101 SOU 1926:32, s. 256 f.

102 Se t.ex. Bolding, P O, Går det att bevisa?, s. 113 & Diesen, C, Bevisprövning i brottmål, s. 93.