• No results found

Några diverse gamla tavlor: Om Pehr Hilleström och 1700-talets svenska konstmarknad

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2022

Share "Några diverse gamla tavlor: Om Pehr Hilleström och 1700-talets svenska konstmarknad"

Copied!
43
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Konstvetenskapliga institutionen

NÅGRA DIVERSE GAMLA TAVLOR

O

M

P

EHR

H

ILLESTRÖM OCH

1700-

TALETS SVENSKA KONSTMARKNAD

Författare: Anders Eklöv © Påbyggnadskurs (C) i konstvetenskap

Höstterminen 2020 Handledare: Carolina Brown Ahlund

(2)

ABSTRACT

Institution/Ämne Uppsala universitet. Konstvetenskapliga institutionen, Konstvetenskap

Författare Anders Eklöv

Titel och undertitel: Några diverse gamla tavlor. Om Pehr Hilleström och 1700-talets svenska konstmarknad.

Engelsk titel: A few assorted old paintings. On Pehr Hillestöm and the Swedish eighteenth century art market.

!

Handledare Carolina Brown Ahlund

Ventileringstermin: Höstterm. (år) Vårterm. (år) Sommartermin (år)

2020

This paper examines the painter Peh Hilleström (1732–1816) as a participant in the eighteenth century, Stockholm art market, according to the model used by Michael Baxandall in his study of Italian Renaissance art. The art market of the eighteenth century was expanding and included new groups of buyers, outside traditional patrons of art as court and aristocracy. The main purpose of the paper is to find these new art consumers. I use probate inventories from Stockholm, from the years 1735, 1775, 1795, and 1815, in which I search for annotations of paintings. The results are examined from an economic perspective, based on wealth, and a social, based on occupation and titles. Examining these four years I find a rather extensive, bourgeois, market for art, including the less well of households, and fairly independent of social status.

The sources give few if any, details of the paintings listed. Hence it is not possible to connect any of the annotations in the probate inventories to Hilleström, since artists’ names are never mentioned. From some of the clues given, there is nevertheless, possible to reconstruct the outlines of what an art collection might have looked like. The wide scope of Hillestöm’s production, illustrated by the artist’s own list of his paintings, might be interpreted as a way to cater for this new market, illustrated by e.g. the frequent repetition of motives.

Finally, I examine a few of Hilleström’s own paintings in the light of the previous

investigation. Together the sources give a picture of a – fairly widespread – ideal of interior decoration, in which paintings are an important part.

(3)

INNEHÅLL

I. INLEDNING

Syfte och frågeställningar 2

Material och avgränsningar 3

Metod och disposition 5

Teori 6

Tidigare forskning 8

II. UNDERSÖKNING

Hilleströms tavlor 10

Konsumenterna och deras tavlor 11

Konstkonsumenter i bouppteckningarna 11

Vad är det för tavlor? 14

Några konstsamlingar 16

Hilleström och konstmarknaden 21

Konsten i Hilleströms interiörmålningar 26

III. AVSLUTANDE DISKUSSION 32

IV. SAMMANFATTNING 35

V. KÄLLOR OCH LITTERATUR 36

VI. BILDFÖRTECKNING 39

(4)

I. INLEDNING

Denna uppsats tar sin utgångspunkt i Pehr Hilleström (1732–1816), hans verksamhet och hans tid. Hilleström var en mycket produktiv målare, och av allt att döma också en framgångsrik sådan.1 Efter en karriär som vävare slog han sig under 1770-talet på att måla i olja. Enligt en sammanställning han själv gjorde i slutet av sin karriär, målade han mellan 1773 och 1810 hela 1065 oljemålningar.2 Om man gör en (inte allt för allvarligt menad) beräkning utifrån listan blir det nästan 29 målningar om året, två till tre målningar i månaden, alltså nästan en var tionde dag. Men för vem målade han, och vilka var det som köpte tavlorna?

Hilleström levde i en tid då relationen mellan konstnär och beställare förändrades. De tradit- ionella beställarna av konst som hovet och kyrkan, kompletteras med försäljning på en öppen marknad.3 Det jag vill undersöka är hur denna marknad kan ha sett ut, och vilka som kan ha köpt – bland annat – alla Hilleströms målningar. Det är ju självklart inte enbart Hilleströms marknad som studeras, men ett skäl att ändå ha honom som referenspunkt, är motiven i hans mest kända målningar, nämligen hemmiljöer och inredningen i dessa, dit tavlorna hör.4

Denna uppsats är delvis en fortsättning av ett par tidigare arbeten: En B-uppsats i konstveten- skap från 2016, om Hilleström som historisk källa, och en C-uppsats i ekonomisk historia från 1997.5 Min slutsats i den förstnämnda var att, när det gällde de avbildade föremålen, kan Hil- leströms interiörmålningar vara trovärdiga avbildningar av hur ett borgerligt hem såg ut under

1 Hilleströms bouppteckning återges i Cederblom, Pehr Hilleström som kulturskildrare, del II 1929, och visar ett välmående och välutrustat hem.

2 Cederblom, Pehr Hilleström som kulturskildrare, del I, 1927. Opag.

3 Mikael Ahlund, ”Konsten att försörja sig som konstnär. Pehr Hilleström och konstmarknaden i 1700-talets Stockholm” i Nyberg, Klas (red.), Ekonomisk kulturhistoria: bildkonst, konsthantverk och scenkonst 1720–1850, Kulturhistoriska bokförlaget, Stockholm, 2017, s 60 ff. Mikael Ahlund, Landskapets röster: studier i Elias Martins bildvärld, Atlantis, Diss. Uppsala: Uppsala universitet, 2011, Stockholm, 2011, s 205. Konstnärsrollens förändring beskrivs även i Danielsson, Ing-Mari,Den bildade smaken: målade dekorationer hos borgerskapet i frihetstidens Stockholm, Stockholmia, Diss. Stockholm: Univ. Stockholm, 1998.

4 Hilleströms biograf, Osvald Sirén slår fast ”… att just i denna Hilleströms ovanligt utpräglade egenskap af hemmets målare ligger hans största betydelse för den svenska konst- och kulturhistorien.” (Sirén, 1900, s 88.)

5 I den första (Bilden av hemmet. Pehr Hilleströms genremålningar som historisk källa. B-uppsats vid Institutionen för kultur och estetik vid Stockholms universitet, Vårterminen 2016.) granskade jag Pehr Hilleströms interiörmål- ningar som historiskt källmaterial. Syftet var att försöka bedöma hur trovärdigt bild de gav av 1700-talets interiö- rer. Jag jämförde möblerna och föremålen i ett urval av målningar av Hilleström, med innehållet i bouppteckningar från 1700-talets Stockholm. Här utgick jag från material från C-uppsatsen, i vilken jag med hjälp av bouppteck- ningar undersökte det som ekonomhistoriker kallar konsumtionsrevolutionen. (Eklöv, Anders, ”… och all den Egendom som efter mig finnes är genom flit och arbetsamhet förvärfvat.” Om konsumtion och ägande bland stockholmarna under 1700-talet, C-uppsats skriven vid Ekonomisk-historiska institutionen, Stockholms universi- tet, 1997.)

(5)

den aktuella perioden. I denna uppsats har jag fördjupat mig i en kategori av föremål, nämligen tavlor. Tavlorna kommer här främst att behandlas som varor och konsumtionsobjekt. Därmed inte sagt att konsten bara är en vara, då varor och konsumtion ofta är så mycket mer än bara att köpa och äga! Dessa – mer abstrakta – sidor av konsumtionen kommer också att – så gott det går – att beröras.

Syfte och frågeställningar

Jag kommer i denna undersökning i hög grad utgå från texter av Mikael Ahlund. Dels en artikel om Hilleström som just aktör på konstmarknaden, ”Konsten att försörja sig som konstnär. Pehr Hilleström och konstmarknaden i 1700-talets Stockholm”, och dels från Ahlunds avhandling, Landskapets röster, om Elias Martin. Ahlund följer i sin avhandling den brittiska konsthistori- kern Michael Baxandalls exempel att försöka förstå äldre tiders konst i en marknadskontext – som ett samspel mellan konstnären och beställaren, eller köparen.6

Min strävan är alltså främst att fördjupa, och utveckla vissa delar av det redan kända. I formu- leringen av mina frågor har jag utgått ifrån några anmärkningar Ahlund gör i den tidigare nämnda artikeln: När Hilleström lämnar sin karriär som vävare för att istället måla i olja tolkar Ahlund detta som att det skulle vara en lönsammare, eller kanske främst en tryggare syssla att vara målare, än konstvävare i statlig tjänst.7

Även målandet handlade till en början om kungliga uppdrag, men Ahlund beskriver hur Hille- ström får tillgång till en större marknad bestående av ”en mindre exklusiv publik genom att marknadsföra bilder i olika storlekar, tekniker och prisklasser och genom att erbjuda motiv som förväntades tilltala nya grupper av köpare.”8 Men, vilka var de – av Ahlund beskrivna som Hilleströms ”brokiga kundkrets”– som utgjorde denna marknad?9

Jag kommer här att försöka bilda mig en uppfattning om hur omfattande den stockholmska konstmarknaden – utanför de nämnda, traditionella grupperna av konstköpare – kan ha varit, och vilka just denna ”mindre exklusiva publik” av ”nya grupper av köpare” kan ha varit.

6 Michael Baxandall, Painting and experience in fifteenth century Italy: a primer in the social history of pictorial style, 2. ed., Oxford Univ. Press, Oxford, 1988, s 1 ff.

7 Ahlund, 2017, s 58 f. Hilleströms främsta uppgift var att producera textilier till inredningen av det kungliga slottet som i mitten av 1700-talet höll på att färdigställas.

8 Ahlund, 2017, s 60.

9 Ahlund, 2017, s 55.

(6)

Undersökningen ansluter även till forskningen kring konsumtionsrevolutionen, och den allmänt vidgade marknad för alla slags konsumtionsvaror som man kan se under 1700-talet.

Material och avgränsningar

Materialet jag utgår ifrån i min analys är dels målningarna själva. Jag använder mig av den sammanställning som gjordes av Gerda Cederblom på 1920-talet: Pehr Hilleström som kultur- skildrare, del I–II. Denna innehåller 185 Hilleströmbilder. Cederbloms huvudintresse är de så kallade genremålningarna, men hon tar även med en rad andra motiv.10 Jag använder mig även av olika museers digitaliserade samlingar, samt av auktionsfirmornas digitala kataloger.

I Konstakademiens arkiv finns den redan nämnda förteckning, sammanställd av konstnären själv, betitlad: Beskrifning öfver de ämnen som föreställdes på alla taflor som Hilleström, sedan 1773 till och med 1810 målat i olgoferg. Listan återges av Cerderblom.11 Jag kommer att an- vända denna för som källa till både Hilleströms agerande, och till spåren av hans kunder.12

För undersökningen av konstmarknadens utseende och sammansättning har jag använt mig av bouppteckningar från Stockholm. Jag gör tre nedslag för att ge en bild som täcker Hilleströms karriär som målare: 1775, 1795 och 1815. Dessutom gör jag ett nedslag 1735 för att få ett längre perspektiv, och en bild av utvecklingen under Hilleströms livstid. Det material jag undersöker är bouppteckningar från Stockholms stadsarkiv. Dessa omfattar inte adel och prästerskap, vars kvarlåtenskap upptecknades av andra institutioner.13 De grupper som tidigare har nämnts som traditionella beställare av konst faller därmed bort.

Bouppteckningen är en lista över en avlidens ägodelar, både fast och löst. I de flesta boupp- teckningar redogör man för föremålen kategori för kategori: Först fastigheter om det finns;

metallföremål räknas upp efter värde med guld först; textil delas in i sängkläder, linne och gångkläder. Därefter kommer ofta rubriken ”Hushållssaker”, och det är här vi hittar tavlorna.

10 Gerda Cederblom, Pehr Hilleström som kulturskildrare I, Stockholm 1927, Förord, opag.

11 Cederblom, 1927, opag.

12 Ahlund, 2017, s 62 f. Ahlund ser den som en ledtråd till det affärsmässiga i Hilleströms verksamhet: Antalet bilder på samma tema tyder på en efterfrågan. Den skiftande kvaliteten på de målningar vi känner till antyder mer eller mindre massproduktion. De olika motivtyperna visar också på, vad som kan vara en strävan efter att anpassa sig till önskemålen hos publiken, och en vilja att tillgodose olika preferenser.

13 Trots det förekommer några enstaka präster vars bouppteckningar, av för mig okänd anledning, har bundits i samma liggare. Delar av materialet låg till grund för, och analyserades i den tidigare nämnda uppsatsen i ekono- misk historia, och delar har jag samlat in för denna undersökning. Detta material har, för enhetlighetens skull, fått styra insamlandet av det kompletterande.

(7)

Sedan kommer porslin, glas, böcker och sist sådant som vagnar och i förekommande fall, kre- atur. Ibland finns även separata förteckningar över varulager och verkstäder.

Bouppteckningar som källa till historisk konsumtion är etablerad, och diskuteras på flera ställen i litteraturen. Vanliga anmärkningar handlar till exempel om bristande representativitet, och att allt inte noteras i bouppteckningarna. Detta är ju svårt att komma runt, då vi inte kan veta vad som ignorerades. Överlag framstår inventeringarna dock som relativt grundliga, då även saker med mycket lite värde noteras. Att alla inte är representerade är kanske inte heller ett alvarligt problem i en undersökning som denna, då de egendomslösa (som istället gavs ett fattigbevis) inte är av intresse då man studerar ägande.

En annan invändning handlar om att bouppteckningarna ofta beskriver äldre människor, som inte längre är ekonomiskt aktiva.14 I flera fall – men lång ifrån alla – verkar just detta vara fallet, men även dessa hushåll har inredning och är därmed av intresse för denna undersökning. I ett fåtal fall – både gamla, och unga personer – förefaller personen inte ha haft ett eget hushåll, utan troligen bott inneboende hos någon då huvuddelen av de upptecknade ägodelarna är kläder.

Den grupp av konsumenter som är i fokus för mitt intresse skulle, med ett något anakronistiskt begrepp, kunna beskrivas som ”medelklass” eller som ”borgerlig”. I litteraturen om 1700-talets politiska och kulturella liv refereras och diskuteras ofta Jürgen Habermas tes om framväxten av en ”borgerlig offentlighet” – i motsats till den feodala, furstliga. Denna offentlighet är hos Ha- bermas främst en politisk och ekonomisk sfär, men den har även kulturella sidor.15

Begreppet borgerlig är här, som sagt, en anakronism då det inte är det samtida uppfattningen om borgare och borgerskap som åsyftas. Förutom dessa – som bestod av burskapsinnehavande köpmän och hantverkare – inkluderar jag även till exempel fabrikörer, och en växande skaran

14 Andersson, 2009, s 135. Kuuse, 1974. I materialet från 1815 anges dödsålder i majoriteten av fallen. Genom- snittsåldern är 57 år. De övriga åren anges inte ålder. Annat, som t.ex. inventarier från verkstäder och lager kan dock tyda på ett yrkesaktivt liv, även vid relativt hög ålder.

15 Mats Dahlkvist, ”Jürgen Habermas teori om ’privat’ och ’offentligt’” i Jürgen Habermas, Borgerlig offentlig- het: kategorierna "privat" och "offentligt" i det moderna samhället, 4., översedda uppl., Arkiv, Lund, 2003. Ha- bermas är både diskuterad och kritiserad, men bilden av 1700-talets samhälle som en allt mer ”borgerlig” miljö verkar ändå vara relativt etablerad. För kritik se t.ex. Leif Runefelt & Oskar Sjöström ”Förmoderna offentlig- heter. En introduktion” i Leif Runefelt & Oskar Sjöström (red.), Förmoderna offentligheter: arenor och uttryck för politisk debatt 1550–1830, Nordic Academic Press, Lund, 2014.

(8)

av ämbetsmän inom både stad och stat.16 I mitt material ingår dessutom gesäller, sjömän och lägre funktionärer i förvaltningen som vaktmästare och tullvisitörer. Med modern terminologi skulle man kanske kunna beskriva dem som en brett definierad urban medelklass. I tidens lit- teratur finns en även tendens, präglad av upplysningen, att tona ned börd och härkomst, på bekostnad av sådant som smak, bildning och uppfostran.17

Leif Runefelt lyfter i Att hasta mot undergången: anspråk, flyktighet, förställning i debatten om konsumtion i Sverige 1730–1830, istället för ståndstillhörighet fram just det urbana som centralt. Den urbana kulturen definierar sig gentemot landsbygden, och vad den själv inte är.

Den är inte alls helt homogen, men har vissa gemensamma nämnare i livsstil och vanor.18 Denna distinktion är antagligen relevant även i mitt sammanhang.

Runefelt, och andra tar också upp hur den svenska eliten helt enkelt var för liten för att upprätt- hålla en tydlig gräns mellan adel och förmöget borgerskap.19 Just den – bitvis ganska uppskru- vade – debatten kring skadlig och överflödig konsumtion handlar dessutom ofta om hur gränser mellan stånden luckras upp genom att konsumtionen, och de livsstilar som kan kopplas till den, blir tillgängliga för allt större – och på sätt och vis mer homogena – grupper.

Metod och disposition

Jag inleder min undersökning med en presentation av Hilleströms produktion. Därefter försöker jag att, med hjälp av bouppteckningarna, ringa in den stockholmska konstmarknaden i grova drag. Jag räknar antalet hushåll som ägde tavlor, och försöker bedöma vilka de var, både utifrån ekonomiska tillgångar och utifrån social status. Jag försöker även göra en mer kvalitativ under- sökning genom ett antal nedslag i enskilda inventarier. Syftet är här dels, att undersöka vad det var för tavlor man ägde, och dels, att sätta in dem i ett sammanhang.

16 Se diskussionen i Sonya Petersson,Konst i omlopp. Mening, medier och marknad i Stockholm under 1700- talets senare hälft, Makadam Förlag, Diss. Stockholm: Stockholms universitet, 2014, Stockholm, 2014, s 89 ff.

När Petersson granskar transaktionerna vid ett antal de konstauktioner, är det även där denna grupp av borger- skap, dominerat av högre, statliga ämbetsmän, handelsmän och företagare som hon hittar. (Petersson, 2014, s 196 ff.) Se även Elisabeth Mansén, Sveriges historia 1721–1830, Norstedt, Stockholm, 2011, s 152 ff.

17 Petersson, 2014, s 87 ff. Hilleström själv är ett exempel på denna, något flytande grupp: Hans förfäder är ofta ämbetsmän eller präster. Hans farbror är kyrkoherde på Väddö. Hans far studerade vid Uppsala universitet, men blir under Karl XII:s krig officer. Efter hemkomsten från rysk fångenskap hamnar han i reserven, och i ständiga ekonomiska bekymmer. Flera av sönerna sätts i hantverkarlära, och Pehr – som gifter sig med en prästdotter – blir så småningom både hovmålare och professor i Konstakademien. Biografiska uppgifter om Hilleström kom- mer huvudsakligen från Sirén, 1900 och Rönnow, 1929.

18 Leif Runefelt Att hasta mot undergången: anspråk, flyktighet, förställning i debatten om konsumtion i Sverige 1730–1830, Nordic Academic Press, Lund, 2015. Om ståndssamhället, s 21 f. Begreppen urban och pagan, s 23.

19 Runefelt, 2015, s 163.

(9)

Jag kommer därefter granska den ovan nämnda förteckningen. Fokus är här på att hitta mönster i Hilleströms produktion som kan tolkas som en marknadsanpassning. Avslutningsvis granskar jag hur konsten avbildas i några av Hilleströms egna bilder och försöker diskutera dessa i skenet av de resultat jag har kommit fram till i övrigt.

Teori

Utgångspunkten för de resonemang som förs här är att konsten förekommer i en viss social, kulturell och ekonomisk situation. Michael Baxandall skriver bland annat om konsten i renäs- sansens Italien. Han betonar att de bilder som skapades under denna period är tillkomna inom ramarna för en ekonomisk uppgörelse mellan en beställare och en utförare. Baxandall läser och analyserar kontrakt och korrespondens mellan målare och beställare för att kartlägga hur relat- ionen mellan konstnär och beställare kunde se ut, och hur denna kan ha påverkat det färdiga verket. Allt detta kommer att prägla konstens utformning och de val som görs av konstnären.20

”Marknaden” är för Baxandall inte enbart en plats för ekonomiska transaktioner, utan för ett vidare utbyte av tankar, idéer och av mänskliga relationer i stort. Marknaden är inte heller en- hetlig, utan konstnären kan naturligtvis göra olika val, och manövrera på olika sätt i det ut- rymme som en viss periods ekonomiska, sociala och intellektuella kultur erbjuder.21 Relationen mellan konstnär och beställare som Baxandall beskriver, var under 1700-talet stadd i föränd- ring. Detta betyder inte att konstnärens omgivning och den marknad han agerar på, är av mindre betydelse, men den ändrar karaktär.22

I inledningen till antologin The Consumption of Culture, 1600–1800 tar Ann Bermingham upp några grundläggande frågor kring historisk konsumtion i allmänhet och kulturkonsumtion i synnerhet. Här slås fast att konsumtionssamhället, och en mer eller mindre kommersialiserad kulturproduktion på intet sätt är något nytt, utan att det finns även i det tidigmoderna europeiska samhället.23 Konsumtionen ges inte bara en ekonomisk funktion, utan spelar även en central roll i ett mer socialhistoriskt studium av attityder och värderingar.

20 Michael Baxandall, Painting and experience in fifteenth century Italy: a primer in the social history of picto- rial style, 2. ed., Oxford Univ. Press, Oxford, 1988, s 1 f.

21 Mikael Ahlund, Landskapets röster: studier i Elias Martins bildvärld, Atlantis, Diss. Uppsala: Uppsala univer- sitet, 2011, Stockholm, 2011, s 23 f.

22 Ahlund, 2017, s 62.

23 Ann Bermingham, “Introduction: The consumption of culture: image, object, text” i Bermingham, Ann &

Brewer, John (red.), The consumption of culture, 1600-1800: image, object, text, Routledge, London, 1995, s 1 ff.

(10)

Föremålen som studeras av konsumtionshistorikern används ofta som en spegling av mer svår- gripbara förändringar av attityder och vanor bland de historiska konsumenterna: Tekoppar och gafflar illustrerar förändrade dryckesvanor och ett annat sätt att se på bordsskick – men också förändrade umgängesvanor. Förekomsten av speglar kan reflektera en förändrad relation till det egna utseendet, klockor ett behov av att mäta tid på ett nytt sätt etc.24

Det är under 1700-talet som kultur på allvar blir en masskonsumtionsvara: Böcker, musik, tea- ter, gravyrer och målningar blir i allt högre grad blir varor på en marknad. Marknadsföring och försäljning av kultur blir mer och mer blir en angelägenhet för speciella yrkesgrupper, snarare än för utövarna själva.25 Det kommersiella kulturutbudet, kännetecknas av en stor variation, och en avsaknad av gränsdragningar mellan högt och lågt. Tillgängligheten är dessutom större:

fler har möjlighet att ta del av kulturutbudet. Nya grupper i samhället tar plats som kulturkon- sumenter.26

Forskningen betonar ofta sambandet mellan konsumtion och social identitet. Detta knyter an till frågan om varför människor konsumerar som de gör. Här finns några klassiska teorier häm- tade från den sociologiska forskningen: Sociologen Thorstein Veblen menade att man i hög grad härmar dem som har högre social status än man själv.27 Detta synsätt påminner i hög grad om hur 1700-talets myndigheter såg på konsumtion, och motiverade dem även till att försöka begränsa den. Konsumtionsvanor som sipprar nedåt i samhällshierarkin hotar ju att upplösa en ordning som i hög grad bygger på hur man ser ut, och presenterar sig inför andra.28

Veblens nedsippringstes har dock av många kritiserats för att vara för enkel, och att den för onyanserat utgår ifrån att kultur alltid är ett elitfenomen, som därför sprids uppifrån och ner i den sociala hierarkin. Den franska sociologen Pierre Bourdieu ger en mer mångsidig och dyna- misk bild av konsumtionens betydelse. Olika grupper med olika – och föränderliga – intressen, skapar och upprätthåller gruppidentitet genom, till exempel kulturkonsumtion. Det finns inte heller, enligt Bourdieu, ett självklart samband mellan rikedom och kulturkonsumtion. Bildning

24 Bermingham, 1995, s 6 ff.

25 Brewer, John, ”The most polite age and the most vicious” Attitudes towards culture as a commodity, 1660–

1800, i Bermingham, Ann & Brewer, John (red.), The consumption of culture, 1600-1800: image, object, text, Routledge, London, 1995, s 346.

26 Brewer, 1995, s 348.

27 Bermingham, 1995, s 11 f.

28 Svenska myndigheters och debattörers kamp mot det man såg som onödig och samhällsupplösande konsumt- ion, under den här aktuella perioden, beskrivs av Runefelt, 2015.

(11)

kan i vissa sammanhang vara mer värd än materiell rikedom. Man kan alltså inte förutsätta att det symboliska värdet hos viss konsumtion är detsamma för alla.29

Tidigare forskning

De arbeten om Hilleström som flertalet forskare fortfarande utgår ifrån är Osvald Siréns av- handling Pehr Hilleström d. ä.: väfvaren och målaren, hans lif och hans värk från 1900, och Gerda Cederbloms redan nämnda sammanställning, Pehr Hilleström som kulturskildrare I-II.

Utöver det har gjorts ett par specialstudier: Gustaf Hilleströms och Agne Beijers Gustaviansk teater från 1947 behandlar Hilleströms målningar med teater- och operamotiv. Sixten Rönnows Pehr Hilleström och hans bruks- och bergverksmålningar: ett konsthistoriskt bidrag till kännedomen om arbetsbildens ikonografi från 1929 specialstuderar denna kategori av mål- ningar, men ger även en allmän översikt över Hilleströms liv och verk.

Framväxten av ett modernt konsumtionssamhälle är sedan slutet av 1900-talet en etablerad del av den ekonomisk-historiska forskningen. Begreppet konsumtionsrevolutionen etablerades som en del av bakgrunden till – och förklaringen av – den industriella revolutionen. Fokus ligger i denna typ av förklaring inte på produktionen, som tidigare sågs som det centrala, utan konsumt- ionen. En viktig roll i framväxten av ett konsumtionssamhälle spelar det som ofta sammanfattas i begreppet kolonialvaror, till exempel bomull, te, kaffe och socker. Konsumtionen av denna typ av varor ökar kraftigt under 1700-talet – i Västeuropa i allmänhet och i Sverige. Varor som kaffe och socker blir en del av de nya umgängesformerna, och driver även på produktionen av till exempel koppar, kannor och annat som hör till den nya dryckeskulturen. Sjunkande priser gör även att konsumtionen vidgas till en mängd varor, och sprider sig till bredare samhällsla- ger.30

Ett exempel på en svensk studie av konsumtion, och konsumtionens symboliska betydelse – som inte i första hand inriktar sig på aristokratin – är historikern Gudrun Anderssons Stadens dignitärer: den lokala elitens status- och maktmanifestation i Arboga 1650–1770. Här under- söks eliten i Arboga, dess konsumtion och den betydelse som denna kan ha haft för att göra

29 Bermingham, 1995, s 12.

30 Nyberg, 2017, s 23. Mansén 2011, s 167. Eklöv, 1997, s 4 f. Ulväng, Göran, Murhem, Sofia & Lilja, Kris- tina, Den glömda konsumtionen: auktionshandel i Sverige under 1700- och 1800-talen, Gidlund, Möklinta, 2013, s 15 ff.

(12)

anspråk på, visa och upprätthålla status.31 Andersson tar även upp hur viss konsumtion kan spegla mer abstrakta kvalitéer, som bildning och smak, eller trendkänslighet.32 Andersson skil- jer på det hon kallar trendkultur (nya vanor, som att dricka kaffe och te ur porslinskoppar) och finkultur, som innefattar konsumtion av konst, musik och litteratur.33 Konsumtionen kan också definiera nya grupper inom eliten: Det framväxande borgerskapets konsumtion eftersträvar inte nödvändigtvis att likna adelns – så som Veblens teori skulle kunna se det – utan kan präglas av andra ideal, mer i linje med Bourdieus teorier.34

När det gäller 1700-talets svenska konstmarknad och frågan om vilka som köpte och tittade på bilderna utgår jag främst från Mikael Ahlunds och Sonya Peterssons forskning. Ahlund skriver om Hilleström och konstnärskapets ekonomiska realiteter i ”Konsten att försörja sig som konst- när. Pehr Hilleström och konstmarknaden i 1700-talets Stockholm”, och om konstmarknaden i stort i artikeln ”Att se och bli sedd på̊ 1700-talets konstscen. Nedslag i konstbetraktandets kul- turhistoria”.35 Jag använder även Sonya Peterssons Konst i omlopp. Mening, medier och mark- nad i Stockholm under 1700-talets senare hälft. Från Peterssons avhandling hämtar jag även information om den samtida diskussionen kring konstens betydelse och värde.36

31 Andersson, Gudrun, Stadens dignitärer: den lokala elitens status- och maktmanifestation i Arboga 1650–1770, Atlantis, Stockholm, 2009.

32 Andersson, 2009, s 129 f.

33 Andersson, 2009, s 169.

34 Andersson, 2009, s 107 ff.

35 Den förstnämnda i Klas Nyberg (red.), Ekonomisk kulturhistoria: bildkonst, konsthantverk och scenkonst 1720–1850, Kulturhistoriska bokförlaget, Stockholm, 2017. Den andra publicerad i Historisk tidskrift för Fin- land,100, 2015. Om konstmarknaden, i Stockholm och internationellt, se även Mikael Ahlund, Landskapets rös- ter: studier i Elias Martins bildvärld, Atlantis, Diss. Uppsala: Uppsala universitet, 2011, Stockholm, 2011.

36 Petersson, 2014, s 79 ff.

(13)

II. UNDERSÖKNING

Hilleströms tavlor

Hilleströms produktion omfattar alltså enligt hans egen förteckning 1065 målningar, och de representerar de flesta av tidens genrer. Genregränserna är ofta lite flytande i Hilleströms mål- ningar: Många av Hilleströms köksinteriörer har till exempel karaktär av stilleben, fast med personer.37 Målningarna med motiv från teatern, operan och de kungliga ”karusellerna” tange- rar historiemåleri då det ju i båda fallen handlar det om personer i exotiska dräkter, inbegripna i dramatiska och känsloladdade situationer.38

Huvuddelen av de listade målningarna är genremålningar. Sirén ser här Hilleström som en ny- danare, och den som på allvar introducerar genremåleriet i Sverige. Det är troligt att Hilleström mötte denna typ av motiv under sitt studieår i Frankrike.39 En del av Hilleströms genrebilder utspelar sig i verkstäder eller på gatan, men huvuddelen är heminteriörer. Den stora mängden av denna typ av bilder visar kanske på att Hilleström här lyckas vara helt rätt i tiden. Hemmet, och idén om vad ett hem var, är vid denna tid stadd i förändring. Hemmet börjar i allt större utsträckning förknippas med något privat och avskilt, kännetecknat av bekvämlighet och stilla ro. Detta syns även i bostädernas utformning och möblering.40

Ett annat motiv är bönder i traditionella dräkter. Dessa är ofta utformade som genremålningar, men situationerna de befinner sig i är främst en inramning för de avbildade dräkterna. Hille- ström målar även en mängd tavlor med motiv från gruvdrift och smedjor. Båda dessa motivty- per – allmogen och bergsnäringarna – och dessutom de tavlor med motiv ur den svenska histo- rien, som Hilleström målar i slutet av sin karriär – kan alla kopplas samman med de patriotiska och nationella stämningar som i allt högre grad präglade kulturen under Gustav III.41

37 Cederblom, 1927, t.ex. text till bild 69, ”Koppar- och mässingskärl skuras”. Sirén, 1900, s 129.

38 Sirén, 1900, s 103 ff. karusellerna var stora hovevenemang med teater, musik och fantasifulla kostymer, iscen- satta av Gustav III på bl.a. Drottningholm. Flera av dessa storslagna festligheter dokumenterades av Hilleström.

39 Sirén 1900, s 90 ff. Hilleströms influenser från Boucher och Chardin diskuteras på flera ställen i litteraturen.

40 Om hemmets förändring se t.ex. Witold Rybczynski, Home: a short history of an idea, Penguin Books, New York, NY, 1987 och Carolina Brown, Den bekväma vardagen: kvinnor kring bord på 1700-talets Näs, Carls- sons, Stockholm, 2020.

41 Om 1700-talets nationella och patriotiska stämningar se Bo Lindberg, ”Introduktion: nationalism och nationell identitet i 1700-talets Sverige.” i Åsa Karlsson & Bo Lindberg (red.), Nationalism och nationell identitet i 1700- talets Sverige, Univ., Uppsala, 2002. Hilleströms teaterbilder kombinerar ofta detta då handlingen, t.ex. i Helm- felt, som Hilleström återkommer till, ofta har motiv ur Sveriges historia. (Pehr Hilleström, Gustaviansk teater, Föreningen Drottningholmsteaterns vänner, Malmö, 1947.)

(14)

Konsumenterna och deras tavlor

Så kommer vi till frågan om vilka som kan ha köpt och ägt Hilleströms många verk. Jag inleder med att redogöra för resultaten av bouppteckningsstudien.

Konstkonsumenter i bouppteckningarna

I det följande redogör jag för det ägande av tavlor som jag har funnit i bouppteckningarna. Då min utgångspunkt är en målare och hans verksamhet har jag inte noterat andra typer av konst- föremål. I Tabell 1 ges en enkel översikt av förekomsten av tavlor vid de fyra nedslagen. Jag har även räknat de hushåll som äger fler än tio tavlor. Jag menar att man då kan hävda att man faktiskt äger en liten samling, och att detta kan tolkas som ett större intresse för tavlor.

Man skulle, utifrån detta material kunna hävda att marknaden för tavlor verkar expandera under Hilleströms verksamma år. Den största skillnaden är dock mellan de två första nedslagen, vilket skulle kunna tolkas som en nedgång under frihetstiden. Om det verkligen är fallet, eller om det handlar om just de specifika åren, hade jag behövt ytterligare nedslag för att kunna se. Bortsett från 1775 kan man alltså se att nästan hälften av de hushåll vars inventarier upptecknades hade tavlor på väggarna, och runt en femtedel har tio, eller fler, tavlor i sin ägo.

Jag har också undersökt konstägandet i relation till, dels ekonomiska status, och dels till den social tillhörighet. I Tabell 2 har jag delat in hushållen i sex grupper, utifrån värdet av det bohag som redogörs för.42

42 Värdet jag utgår från är det som i bouppteckningen anges som ”Summa Inventarii”. I detta ingår både fast och lös egendom. De hushåll som äger fastigheter värderas därför högre, även om själva bohaget inte är så påkostat.

Dessa fall är relativt få och påverkar inte nämnvärt helhetsbilden. Jag har inte försökt göra någon mer avancerad- ekonomisk jämförelse mellan åren, då det är en relativt lång period som studeras, och prisnivåerna förändras.

Man byter dessutom myntvalörer efter Gustav III:s valutareform 1777. I de två första exempelåren värderas hus- hållen i daler och i de två senare i riksdaler. Grupperingen i Tabell 6 syftar därför främst till att ge en överblick över tavlornas fördelning mellan mer, och mindre välbärgade hushåll. Jag har inte heller tagit hänsyn till i hur hög grad hushållen är skuldsatta, eller hur stora utestående fodringar de har.

Tab. 1: Antal hushåll med tavlor

1735 1775 1795 1815

Totalt (120/år) 68 (57%) 35 (29%) 46 (38%) 57 (48%)

Fler än tio tavlor (av 120) 25 (21%) 13 (11%) 22 (18%) 26 (22%)

(15)

Föga förvånande har de mer välbärgade hushållen, i de övre grupperna relativt ofta tavlor i inredningen. Det är dock inte i den förmögnaste gruppen vi finner de flesta tavlorna (undantaget 1735), utan i mellanskiktet. Värt att notera är även det relativt omfattande innehavet av tavlor i de mindre bemedlade grupperna. Att de förmögna hushållen äger tavlor är kanske inte så för- vånande, men att ägandet är relativt omfattande även bland de fattigare antyder att det faktiskt fanns en marknad, och en efterfrågan på tavlor, också i bredare lager.

Tab. 2: Hushåll med tavlor efter inventariets värde: Totalt/grupp, i absoluta tal och i procent.

D./rdr. 1735 1775 1795 1815

Tot. Tavlor Tot. Tavlor Tot. Tavlor Tot. Tavlor

10 000– 11 10 (90%) 23 10 (43%) 6 3 (50%) 10 5 (50%)

9999–5000 6 4 (66%) 9 1 (11%) 7 3 (43%) 9 3 (33%)

4999–1000 28 25 (89%) 47 20 (42,5%) 19 11 (58%) 17 11 (65%)

999–500 18 9 (50%) 14 2 (14%) 6 1 (17%) 13 5 (38%)

499–100 32 18 (56%) 26 2 (8%) 40 17 (42,5%) 37 19 (51%)

0–99 16 2 (12,5%) 1 0 42 11 (26%) 34 11 (32%)

För att få ytterligare en aspekt på förekomsten av tavlor har jag delat in hushållen i grupper efter yrke och social status. Även om det ofta sägs att ståndssamhället var i rörelse under 1700- talet, kan denna typ av tillhörighet ändå ha spelat roll för en persons identitet och, därmed också för konsumtionen.43

Min gruppering består av sex kategorier: Den första omfattar det som kan kallas ståndspersoner, till exempel ämbetsmän, officerare och de präster som förekommer. I den andra ingår handels- män, krämare och traktörer. Den tredje består av hantverkare, den fjärde av lägre tjänstemän i staten, staden och näringslivet. Den femte består av gesäller, arbetare, sjömän och soldater. Den sjätte gruppen består främst av ogifta kvinnor. Kvinnorna har annars grupperats efter makens yrke, då kvinnors yrkestitlar inte anges. Ibland kan man dock ana indirekt att de har drivit en egen verksamhet, baserat på sådant som tas upp i inventariet.

I tabell 3 ser vi att tavlor inte verkar ha varit en nödvändig del av inredningen i ett förnämt hem.

I materialet från 1815 är ungefär hälften av alla hushålls väggar prydda med tavlor, undantagen

43 Denna indelning bör dock tas med en viss försiktighet, då min kännedom om yrkestitlar och andra beteck- ningar inte är fullständig. Nyttiga hjälpmedel har varit SAOB (https://www.saob.se) och den finska Förvalt- ningshistorisk ordbok (http://fho.sls.fi) skapad av SLS (Svenska Litteratursällskapet i Finland).

(16)

grupp V. Innehavet av tavlor är alltså relativt likartat bland både handlare, hantverkare och lägre tjänstemän, som hos ståndspersoner. Handlare och hantverkare är relativt lika varandra de tre sista åren, och de lägre tjänstemännen ökar sitt konstinnehav stadigt under det sena 1700-talet.

Tab. 3: Hushåll med tavlor efter social tillhörighet: Totalt/grupp, i absoluta tal och i procent.

1735 1775 1795 1815

Grupp Tot. Tavlor Tot. Tavlor Tot. Tavlor Tot. Tavlor

I 16 12 (75%) 19 8 (42%) 20 5 (25%) 20 10 (50%)

II 15 10 (67%) 17 6 (35%) 15 7 (47%) 22 12 (54,5%)

III 42 22 (52%) 34 11 (32%) 37 17 (46%) 27 14 (52%)

IV 17 10 (59%) 19 2 (10%) 16 6 (37,5%) 29 15 (52%)

V 27 13 (48%) 27 5 (18,5%) 23 5 (22%) 17 4 (23,5%)

VI 3 1 (33%) 4 2 (50%) 9 6 (67%) 5 2 (40%)

Frånvaron av tavlor behöver inte innebära att man hade kala väggar. Fasta väggdekorationerna, i form av väggmålningar och tapeter förekommer också – och inte bara i de mest påkostade hemmen.44 Konstsamlaren och mecenaten Carl Gustav Tessin påstår sig till och med föredra denna typ av dekorationer framför tavlor – om det bara funnes tillräckligt många skickliga må- lare…45 Till detta kommer även sådant som väggur och speglar, som visserligen har en praktisk funktion, men inte desto mindre kan vara mycket dekorativa.

Att, som i Gudrun Anderssons tidigare refererade studie av arbogaeliten, försöka ringa in tav- lornas roll – antingen som trendiga inredningsdetaljer, eller som uttryck för ett vidare kulturellt intresse – är svårt, och det kräver antagligen att man vet mer om dem man undersöker.46 I stort sett alla hushåll i urvalet äger några böcker, men främst psalmböcker och postillor, vilket kanske snarast kan se som bruksföremål än som uttryck för litterära intressen. Böckerna värd- eras dessutom, precis som tavlorna, i klump och är därför svåra att bedöma.

De musikinstrument som förekommer i bouppteckningarna är kanske intressantare - men sam- tidigt så få att det är svårt att se några tydliga tendenser.47 De båda aspekterna som berörs, det

44 Danielsson, 1998, s 14. Om tapeter, s 50 ff. Inredningsidealen föreskrev tematiska dekorationer och samman- hängande program, t.ex. allegoriska bilder av sinnena eller årstiderna. (Danielsson, 1998, s 142.)

45 Danielsson, 1998, s 57.

46 Andersson följer en begränsad mängd familjer och släkter under flera generationer.

47 1735 är det åtta hushåll som har instrument; 1775, nio; 1795 endast tre och 1815 åtta stycken. I några fall handlar det nog dessutom om instrument som har ingått i den avlidnes yrkesutövning.

(17)

trendiga och det finkulturella, är inte heller helt lätta att skilja åt. De klaverinstrument av olika slag, som man stöter på i flera av de förmögna hemmen är kanske, å ena sidan, ett uttryck för ett genuint musikintresse, men å andra sidan, även en allt vanligare statusmöbel.48

Vad är det för tavlor?

Tyvärr är det ytterst sällan vi får veta något om tavlorna. I de flesta fall benämns de bara som

”diverse taflor” utan någon närmare bestämning. Ofta nämns att de har ram eller glas, men det är nog inte så, att de tavlor där detta inte nämns skulle vara oinramade. De vanligaste beskriv- ningarna – förutom eventuella inramningar – handlar om storlek: ”större och mindre” eller kort och gott ”små”. Hushållens tavlor redovisas oftast tillsammans och värderas oftast med en klumpsumma. Hos skomakarhustrun Maria Christina Hallgren har dessutom de två tavlorna som tas upp värderats tillsammans med ett pipställ och två spottlådor. (Detta säger kanske något om just dessa tavlors kvalitet?)49

Tavlorna är genomgående lågt värderade, vilket även sägs gälla bouppteckningar generellt.50 Även om tavlorna ofta verkar värderas relativt schablonartat (något som även gäller många andra föremålskategorier), finns det vissa skillnader i både beskrivningarna och värderingarna.

Beteckningarna som används varierar: Vanligen kallas de bara för ”taflor”. Ibland används det franska contrafaits om porträtt, och i de äldre bouppteckningarna ibland det holländskt kling- ande ”schillerier”. I något fall förekommer olika beteckningar i samma uppteckning, så de kan alltså ha stått för olika typer av bilder? Hos tenngjutarhustrun Maria Wästing finns till exempel tre ”schilderier” för 36 daler tillsammans, och tre små ”taflor” för sammantaget sex daler.51

Vid några få tillfällen – i materialet från 1815 är det endast i två fall – anges vad det är för tavla med avseende på tekniken: I dessa bouppteckningar sägs uttryckligen att det handlar om olje- målningar.52 En besvärande tanke är att detta faktiskt skulle vara de enda oljemålningarna 1815, och att allt det övriga är, till exempel gravyrer. Det skulle kunna förklara den låga värderingen, och göra hela undersökningen relativt meningslös, då det Hilleström målar är ju just

48 Karin Sidén, ”Pehr Hilleström och musiken” i Dokumenterat 38. Bulletin från Statens musikbibliotek. 2007, s 24 f.

49 Bou 1815/1:9. Allt tillsammans värderas till 32 skilling. (Bouppteckningarna – ”bou” – hänvisas till genom att ange år/volym och sida.)

50 Jan Kuuse, “The probate inventory as a source for economic and social history”, Scandinavian Economic His- tory Review, 1974, 22:1, 22-31, s 22. Viktigt att komma ihåg är även att bouppteckningens syfte är ekonomiskt och juridiskt.

51 Bou 1735/1:691.

52 Stadsmäklaren Bruun: Bou 1815/1:66 och juveleraren Ytterbom 1815/2:237.

(18)

oljemålningar. I ytterligare några fall får vi veta att det handlar om familjeporträtt, vilket skulle kunna antyda att detta också skulle kunna vara oljemålningar (eller pasteller). Här preciseras inte vad det är för teknik. I de fall där det anges att det gäller porträtt av familjen görs oftast inte heller någon värdering.53

Det är dock inte helt självklart att alla bilder som inte anges vara i olja är gravyrer, då det i andra fall (men inte i alla) preciseras att det är just gravyrer det är frågan om: Jungfru Christina Maria Kronberg har 14 små kopparstick i glas och ram, värderade till 4 skillingar stycket.

Grosshandlaren och fabrikören Daniel Rystedt har 20 ”Estamper” i glas och förgyllda ramar värderade till – i sammanhanget höga – 6 riksdaler, 32 skillingar. Detta gör 16 skillingar per tavla, men möjligen är det ramarnas förgyllning som gör skillnaden, snarare än kvaliteten på trycken?54

Dessa värderingar kan jämföras de tre ”diwerse taflor i oljefärg” som hittas hemma hos snör- makaränkan Ulrica Liidbergh.55 Dessa värderas tillsammans till 12 skilling, alltså fyra skilling styck – precis som de ovan nämnda kopparsticken hos Christina Maria Kronberg. Värdering- arna verkar alltså inte – utifrån denna jämförelse i alla fall – kunna säga så mycket om var det är för typ av tavlor. Att vissa tavlor sitter bakom glas skulle dock kunna betyda att de var i större behov av skydd, så som till exempel pasteller.56

1735 anges relativt ofta att det handlar om ”papperstaflor”, vilket skulle kunna vara detsamma som gravyrer. Värderingen av dessa och andra tavlor skiljer sig även åt: Spannmålsmätarens Östbergs papperstavlor värderas till 8 öre stycket, medan det ”Contrafait” som även finns i hemmet bedöms ensamt vara värt 16 öre.57 Hos kammardrängen i Kungliga Kammarkollegium, Petter Berg finns fem papperstavlor värderade till 6 öre stycket, och ett Karl XII-porträtt vär- derat till hela 3 daler.58 Man kan kanske anta att kungaporträtt hade en given marknad och därför värderas högre än det opreciserade porträttet hos Östberg?

53 Till exempel hos knappmakaren David Stoultenbourg (Bou 1815/1:191) som har två familjeporträtt i förgyllda ramar, men utan värde, eller viktualiehandlaren Gustaf Palmgren (Bou 1815/2:191).

54 Bou 1795/1:478; Bou 1795/1:74

55 Bou 1795/1:349.

56 Carl Barkman, ”… med glas och förgyld bildhuggeriram…”, s 226, i Merit Laine & Carolina Brown, Gustaf Lundberg 1695–1786: en porträttmålare och hans tid, Nationalmuseum, Stockholm, 2006.

57 Bou 1735/1:716.

58 Bou 1735/1:1021.

(19)

I materialet från 1775 finns också ett fåtal mer precisa beskrivningar. Hos snickarmäster Ros återfinns till exempel 12 ”Estamper” med glas, värderade till en daler styck.59 Samma värdering får tavlorna hos vaktmästarhustrun Juliana Björkman: Här återfinns hela 33 tavlor, beskrivna som större och mindre tavlor med glas och ramar, och värderade i klump till 33 daler.60 Verk av en annan dignitet verkar finnas hemma hos grosshandlare Pauli: Här listas 18 porträtt vär- derade till sex daler vardera. Utöver detta nämns två ”landskapsstycken” som tillsammans vär- deras till 72 daler. Dessutom finns ett porträtt av Karl X Gustav som ensamt värderas till hela 60 daler.61

En annan typ av källa till priser och värde är några kvitton från 1793, som återges av Rönnow:

Det är från Hilleström till bruksägaren och landshövdingen Samuel af Ugglas, gällande en tavla för 25 riksdaler.; en för 30 riksdaler., samt sex stycken för 100 riksdaler. sammantaget. Dessa tavlor är enligt specifikationen oljemålningar, och även i det billigaste fallet är de dyrare än mycket av det som återfinns i bouppteckningarna.62 Men, om bouppteckningarna generellt un- dervärderar de upptecknade föremålen, kan man trots allt inte dra allt för säkra slutsatser.

Slutligen kan vi jämföra med värderingarna i Hilleströms egen bouppteckning för att får något tydligare besked. De tavlor som tas upp där – och som till stor del troligen är Hilleströms egna verk – värderas från, som mest, tio riksdaler till mindre än en. Även här slås flera tavlor ihop och värderas tillsammans. Några är förvisso upptagna som ”ofärdiga”, men långt ifrån alla.63 Den likartade värdering av tavlorna i Hilleströms hem och de vi hittar i bouppteckningsmateri- alet i övrigt, kan kanske tolkas som att många av de ”diverse taflor” som vi stöter på där, trots allt kan vara oljemålningar, även när de inte kallas för det.

Några konstsamlingar

I materialet från 1735 finns de utförligaste beskrivningarna av motiven. Vad detta beror på är svårt att säga. Det kan vara så att tavlor ses som vanligare mot slutet av perioden och därför

59 Bou 1775/1:287. Summa Inventarii: 36 133:16.

60 Bou 1775/1:87. Summa Inventarii: 4 174:8.

61 Bou 1775/1:335. Summa Inventarii: 106 251:11.

62 Rönnow, 1929, s 289.

63 Cederblom, 1929, opag.

(20)

ägnas ett mindre intresse (vilket dock motsägs av de ovan beskrivna siffrorna), eller så har det kanske att göra med notariens egna preferenser?64

I många fall anges att det är porträtt och i vissa fall även vem de föreställer, såsom mannen eller hustrun. Åtskilliga är av kungligheter och vanligast bland dem är Karl XII. I några av hushållen från 1735 finns relativt omfattande samlingar av konst, beskrivna i någon detalj.

Ett exempel är bokhållaren Anders Setterberg, som efterlämnade hustru och fyra barn.65 Hem- met är generellt välförsett med både möbler och statusföremål som ostindiska tekoppar. Upp- teckningen av tavlor inleds med ett familjeporträtt (utan värdering). Där finns en rad tavlor med bibliska motiv: Två föreställer Kristi födelse, en Kristi begravning och en Kristus, tvagande lärjungarnas fötter, därtill en med en ospecificerad biblisk historia. Som i flera andra hem finns även här ett porträtt av Karl XII och ytterligare tre anonyma kvinnoporträtt. Ett par av dessa värderas till tio respektive tolv daler, medan de flesta övriga värderas runt tre till fyra daler.

Här finns även sex stycken tavlor som beskrivs som ”holländska”, och åtta som bara kallas

”små”. De holländska värderas till 18 öre stycket, och de små till fyra. Dessutom finns en

”glastafla” med förgylld ram, och sex stycken små dito. Den första värderas till 4:16 och de mindre till 24 öre stycket. Det troliga är att det handlar om inglasade tavlor, snarare än tavlor gjorda i glas. Omnämnandet av glas och ram markerar återigen betydelsen av tavlornas mate- riella utformning vid värderingen. Det är vidare inte troligt att de övriga tavlorna skulle vara oinramade, men när det gällde de sistnämnda var kanske detta det mest väsentliga? På väggarna finns även några speglar, varav en har en ram i glas och värderas till hela 60 daler. Intressant är även de tapeter som tas upp. Sådana nämns sällan det senare materialet, men förekommer ibland i inventarierna från 1735.66

64 Ett liknande förhållande kan anas när det gäller böcker: Ofta preciseras sådant som biblar, postillor och psalm- böcker, medan annat värderas i klump som ”diverse böcker”, eller liknande. Några gånger görs dock en längre lista med titlar och andra gånger hänvisas till en separat förteckning som inte har bundits med bouppteckningen.

65 Bou 1735/1:588. Summa Inventarii: 8499 daler 3 öre.

66 I jämförelse med tavlorna är det dessa väggdekorationer som är de verkligt dyrbara: ”Ståfftapeter” till salen med pärlgrå botten värderas till 100 daler; femton våder, med stycken över dörr och fönster, i matkammaren vär- deras till 45 daler. Något mindre dyrbara tapeter finns i sängkammaren och i kammaren bredvid salen. Vi får alltså en antydan av vilka rum som fanns i bostaden, men det framgår inte hur speglar, tavlor och tapeter samspe- lade med varandra i inredningen.

(21)

Ytterligare en större samling finns hos Elisabeth Swart, änka efter handelsmannen Johan Daniel Pferl.67 Hemmet är burget: Bland möblerna hittar vi ett ekskåp med alträfanér för hela 250 daler, en spegel med valnötsram för 72 daler, och eleganta detaljer som en dammvippa av påfågels- fjädrar… Även här nämns tapeter till tre olika kamrar. Inga är dock lika dyrbara som de hos Setterberg. På väggarna hänger ett stort antal tavlor: De högst värderade (mellan nio och tolv daler) noteras – enligt det mönster vi redan har anat – sitta i förgyllda ramar: Där finns ett stort perspektivstycke, ett porträtt av Karl XI och en, föreställande hur regeringen överlämnas till Karl XI. I Elisabeth Swarts samling finns också flera kristna motiv, t.ex. den heliga familjen flykt till Egypten, och ett antal allegorier. Även antik mytologi finns med, representerad av Neptunus, Narcissus och en faun. Här finns även 26 papperstavlor utan beskrivning och fyra papperstavlor med blompottor, vilket kanske kan tolkas som stilleben?

Ytterligare en mer detaljerad beskrivning återfinns i materialet från 1775, i kvarlåtenskapen efter kaptenslöjtnant Samuel Johan Åkerman.68 Här finns ett par kungaporträtt, föreställande Fredrik I och Adolf Fredrik. Båda har förgyllda ramar och är tillsammans värderade till 36 daler. (Att jämföras med en stor spegel i svart ram som upptas till hela 150 daler.) Åkerman har även några familjeporträtt som lämnas utan värdering. Några tavlor sitter i förgyllda ramar och glas, men utan närmare beskrivning av motivet. Dessutom finns sex gamla ”fruktstycken” – vilket rimligen är stilleben. Här förekommer även ett av de få omnämnandena av utförandet, nämligen ett antal gamla tavlor i tusch.

Ytterligare en liten inblick i de undersökta hushållens bildinnehav ges i den katalog som tryck- tes för auktionen där kanslirådet Henrik Nicanders bok- och tavelsamling såldes.69 Katalogen gäller främst böckerna. Tavlorna och gravyrerna beskrivs översiktligt, precis som i bouppteck- ningarna. Bland böckerna finns kataloger från ”Sju stycken Målare Academiens Expositioner”, vilket tyder på att Nicander hade besökt de årliga utställningarna.70

67 Bou 1735/1:951. Summa Inventarii: 4479 daler 2 öre. Man kan anta att Elisabeth Swart är äldre, då hon efter- lämnar tre vuxna söner.

68 Bou 1775/1:763 Summa Inventarii: 27 329 daler 24 öre.

69 Förteckning på framlidne cantzli-rådet herr Henric Nicanders efterlemnade vackra och väl conditionerade samling af böcker, cartor, taflor och gravurer, samt medailler och jettoner öfver svenske män, som kommer att försäljas i det så kallade Schönborgska huset vid hörnet af Repslagare- och Mariæ-gatorne n:o 1 G, den 22 april 1815. Stockholm, tryckt i Marquardska tryckeriet. 1815. Bokauktioner hade en särställning gentemot aukt- ioner med andra typer av föremål, och åtföljdes oftare av tryckta kataloger. Ulväng, m.fl., 2013, s 56 f.

70 Nicander verkar även ha ägnat sig åt musik. I hans hem fanns både notställ för en kvartett och två violonceller.

(22)

Tavlorna sammanfattas i några poster i slutet av katalogen: Mycket verkar vara gravyrer, till exempel Elias Martins tio Fader vår-gravyrer. Dessutom listas 34 porträtt och silhuetter i en post, och 90 större och mindre porträtt med glas och förgyllda ramar i en annan. Nicander hade alltså en ansenlig samling av porträtt, men vi får inte veta vilka de avbildade. Nicander var medlem av vetenskapsakademin och flera andra samfund och kommittéer, så man kan kanske tänka sig att många av de avporträtterade var kollegor till Nicander?71

Jag har inte stött på något uttalat ideal för hur en konstsamling skulle vara sammansatt, utan kan bara spekulera i detta. I de offentliga konstmuseerna som tar form under det sena 1700- talet, rör man sig från en rent dekorativ hängning, till en mer pedagogisk hängning, baserad på nationer och ”skolor”.72 I en kommentar till Konstakademiens utställningskatalog framgår även att, åtminstone delar av konstpubliken har önskat ett tydligare organisation av verken, till ex- empel efter genrer.73

En kommentar i en recension av Konstakademiens utställning 1815, ger också en antydan om en samlingsnorm: Kommentaren gäller eleven Alexander Lauréus bidrag, som skribenten be- traktar som ensidigt: ”Om ej Artistens böjelse outslutande fäster honom vid detta målningssätt, [bilder av eldsvådor] önskas – och det med förmodan af gynnande utslag – att hans flit delades till andra sammansättningar, såsom mer användbara i konstsamlingar, hvilka blott kunna om- fatta få eldstycken, [min kurs.] i anseende till den likhet mellan dem råder.”74 Här verkar alltså antas att en konstsamling ska ha en viss variation av olika typer av bilder. Och man kan ju hålla med om att det nog finns en gräns för hur många eldsvådor man kan hänga på väggen…

71 Sven Widmalm, “Henrik Nicander”, Svenskt Biografiskt Lexikon. Av kläderna i bouppteckningen framgår även att Nicander var frimurare då han ägde en frimuraruniform med värja. Om att samla porträtt av medlem- marna av akademier och andar sammanslutningar se Carolina Brown, Liksom en herdinna: litterära teman i svenska kvinnoporträtt under 1700-talet, Carlsson, Diss. Uppsala: Uppsala universitet, 2012, Stockholm, 2012, s 169 f. Om porträttsamlande i gravyrform, Petersson, 2014, s 215.

72 Bjurström, Per, “Physiocratic Ideals and National Galleries” i Bjurström, Per (red.), The genesis of the art mu- seum in the 18th century: papers given at a symposium in Nationalmuseum Stockholm, June 26, 1992, in cooper- ation with the Royal Academy of Letters, History and Antiquities, Nationalmuseum, Stockholm, 1993, s 30 ff. I Petersson, 2014, s 228 ff. beskrivs instruktioner och råd för hur man bygger upp en gravyrsamling.

73 Förteckning, på kongl. svenska målare- och bildhuggare-academiens exposition, år 1800. På befallning, af dess secreterare. Tryckt hos C. Deleen och J.G. Forsgren.

74 Strödda anteckningar rörande vitterheten, fria konsterna och antiqviteterne inom fäderneslandet, samlade och utgifne af T.W. Stockholm, tryckte hos Carl Delén. =1. 1815=. [Del 1], Första häftet. Innehållande reflexioner öfver expositionen af konststycken i fria konsternas akademi år 1815. Stockholm, 1815, s 14. Lauréus var dessu- tom elev till Hilleström. (von Malmborg, Boo, ”Alexander Lauréus”, Svenskt Biografiskt Lexikon. Hämtad 2020-12-17.)

(23)

De flesta bouppteckningar sorterar föremålen efter kategorier, men i några, mer omfattande bohag, delas de upp rum för rum. Detta ger en liten möjlighet att se var, och i vilket samman- hang som tavlorna hängde. I det föreliggande materialet är det en bouppteckning från 1795 och fyra från 1815 som är uppställda på detta vis, och det är bara de från 1815 som innehåller tavlor.

Tyvärr är det bara de så kallade ”husgerådssakerna” – dit tavlorna hör – som delas upp på detta vis. Vi får alltså inte veta var böcker och porslin stod, eller vilka sängkläder som hörde till vilken säng.

Några saker kan man dock notera (med reservation för att det handlar om mycket få fall). Det verkar till exempel vanligt att samla många tavlor i samma rum. En av dem som lämnade efter sig flest tavlor 1815 var revisorn i Kammarrätten, Peter Hellstrand. I hans förmak hängde 37

”diverse” tavlor, och i sängkammaren hela 85 ”större och mindre” tavlor.75 Ett annat exempel är från limkramhandlaren Norbergs bouppteckning. Familjens ganska omfattande tavelsamling återfinns här i sängkammaren: På väggen hänger en spegel med förgylld ram, en pendyl och 23 tavlor som endast beskrivs som ”diverse”.76 Även hos Hellstrand finns dyrbara speglar upp- tagna tillsammans med tavlorna. I förmaket hängde även en pendyl och tre lampetter på väggen.

Som jämförelse presenterar jag även ett par av de enklare hushållen från samma år (1815), för att visa på vissa likheter, trots de ekonomiska resurserna. Båda är valda då de har ett större antal tavlor i kvarlåtenskapen. Snickargesällen Magnus Lundman, och hans familjs bohag värderas till lite över sjuttio riksdaler. Precis som i de förmögna hemmen hittar vi på väggen en spegel med förgylld ram, och åtta ”diverse” tavlor.77 Hos Anna Lovisa Björling, hustru till en vakt- mästare vid Kungliga Generaltulldirektionen, finns tio ”diverse taflor” värderade till 4 skilling stycket. I bohaget finns även fyra speglar i förgyllda ramar, två större – för 10 rdr. tillsammans – och två mindre för fem rdr. och kanske är de arrangerade tillsammans?78

75 Bou 1815/1:426. Summa Inventarii: 1 535 rdr. 47 sk. Hellstrand dog 61 år gammal, lämnade efter sig hustrun Ebba Christina och två barn: Studenten Anders Gustaf (19) och Christina Charlotta Wilhelmina (16)..

76 Bou 1815/1:213. Summa Inventarii: 10 176:26:5.

77 Bou 1815/1:39. Summa Inventarii: 71 rdr. 28 sk. Bouppteckningen är efter hustrun Regina Rebecca Nyman som dog 35 år gammal, och lämnat honom med en liten dotter.

78 Bou 1815/1:94. Summa Inventarii:190 rdr. 28 sk. Anna Lovisa avled 33 år gammal, efterlämnande, förutom maken tre små barn.

References

Related documents

från Johan Karlsson bör ur källkritisk synpunkt avvisas och de anmärkningsvärda förhållandena i dessa uppgifter får källkritiska verkningar även för andra uppgifter, t ex

Jag använde de svenska tygprovsamlingarna från 1700-talet som inspiration och tema för många mönster och utnyttjade både mön­.. sterformer

Vid beskrivningen av sin färd från Hunnaryd till Skene gästgivaregård i örby socken, Älvsborgs län, meddelar Hilfeling, att han iakttagit ett portativt slipveric, som han ansåg

Materialet tolkas som att det är relativt enkelt att komma igång med tavlan avseende enkla funktioner som skriva eller presentera bilder, text eller film från Internet (att liknas

Exempelvis om de olika teamen i produktionen har varsin tavla är det lätt att byta från den ena vyn till den andra i den digitala tavlan (jämför med analog tavla där varje

ling ur den tvåspråkiga, Göteborg 1998.. Vad är då främmande ord? Det kan man ha olika mening om - och det har man alltid haft. Jag har här medvetet valt att göra

med smålådor vid bordsskivans bakre kant och ibland också diverse klaffar som fälldes ut när man skrev, utvecklades under 1700-talet skrivbyrån med snedklaff, medan Nordiska museets

En faktor som flera av de tillfrågade lärarna påstår har stor betydelse för hur långt man har kommit i användandet av den interaktiva skrivtavlan, är hur mycket tid man får