• No results found

Intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att vårda svårt sjuka barn

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2022

Share "Intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att vårda svårt sjuka barn"

Copied!
34
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

EXAMENSARBETE

Intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att vårda svårt sjuka barn

Maria Hannerfors Berit Wanhainen

Specialistsjuksköterskeexamen Intensivvård

Luleå tekniska universitet Institutionen för hälsovetenskap

(2)

Luleå tekniska universitet Institutionen för hälsovetenskap Avdelningen för omvårdnad

Intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att vårda svårt sjuka barn

Critical care nurses' experiences of caring for critically ill children

Maria Hannerfors och Berit Wanhainen

Examensarbete 15 hp

Specialistsjuksköterskeprogrammet med inriktning mot intensivvård 60 hp Vårterminen 2012

Handledare: Åsa Engström

(3)

Intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att vårda svårt sjuka barn Critical care nurses´ experiences of caring for critically ill children

Maria Hannerfors och Berit Wanhainen

Luleå tekniska universitet Institutionen för hälsovetenskap

Avdelning för omvårdnad

Abstrakt

Inom intensivvårdssjuksköterskans profession ingår omvårdnad av patienter i olika åldrar med skiftande karaktär på sjukdom och diagnos. Barn, som behövde vård på

intensivvårdsavdelning för alla åldrar, utgjorde cirka 7 procent av totala registrerade vårdtillfällen i Sverige år 2008. Att vårda barn ställer höga krav på

intensivvårdssjuksköterskans kunskap och erfarenhet. Syftet med studien var att beskriva intensivvårdssjuksköterskors erfarenhet av att vårda svårt sjuka barn. Data insamlades med fokusgruppintervjuer. Fokusgruppintervjuerna analyserades med kvalitativ tematisk innehålls analys. Resultatet resulterade i ett tema, svårt sjuka barn skapar stress och starka känslor med fyra kategorier, att kunna identifiera behov hos barnet och föräldrar, att bli

känslomässigt berörd och känna behov av reflektion, att vilja känna sig trygg i sin yrkesroll och ha ett gott samarbete och att känna behov av rutiner och praktisk träning. Resultatet visar att det var känslomässigt tyngre att vårda barn än vuxna och ett stort behov av att få reflektera efter vård av svårt sjuka barn, även teamet hade betydelse för hur omhändertagandet av barnet skedde. Föräldrarna upplevdes som en tillgång i omvårdnaden av barnet. Dock utgjorde tidsbrist ett hinder i möjligheten att ge en familjefokuserad vård. Framkom önskan om att vara två intensivvårdssjuksköterskor i omvårdnaden av ett barn och dess familj. I resultatet ses en gemenskap i sökandet efter kunskap, trygghet och känslan att göra gott. Deltagarna kände en avsaknad av kunskap och utbildning angående barn och önskade mer praktisk träning, hospitering och ett behov av rutiner. En slutsats är att en organisation som skapar förutsättningar för fortgående utbildning i omvårdnad av svårt sjuka barn kan ge intensivvårdssjuksköterskan ett större självförtroende och ökade kunskaper.

Nyckelord: intensivvårdssjuksköterskor, erfarenheter, barn, omvårdnad, tematisk innehållsanalys

(4)

Introduktion

Inom intensivvårdssjuksköterskans profession ingår omvårdnad av patienter i olika åldrar med skiftande karaktär på sjukdom och diagnos. Det innebär att sjuksköterskan ska ha goda

kunskaper i omvårdnad samt hög medicinsk och teknologisk kompetens.

Intensivvårdssjuksköterska ska ha förmåga att förutse olika situationer som kan uppstå i samband med den vård som utförs oberoende tidpunkt på dygnet. Arbetet på

intensivvårdsavdelningen är av skiftande karaktär i en högteknologisk miljö och oftast med ett snabbt tempo i samarbete med flera andra aktörer. Allt detta ställer höga krav på

intensivvårdsjuksköterskan flexibilitet, ansvarskännande och kunnande. Behov finns av fortbildning för att kunna tillgodose alla dessa områden inom intensivvårdssjuksköterskans profession, då evidensbaserad omvårdnadsforskning är under ständig utveckling (Kaplow &

Relf, 2009, s. 3-6).

Barn på intensivvårdsavdelning

En intensivvårdsavdelning, specifikt för barn, kan saknas på ett sjukhus vilket gör att barn som behöver mer avancerad sjukvård, än en vanlig vårdavdelning kan erbjuda, kan bli placerad på en intensivvårdsavdelning för alla åldrar. Då intensivvårdssjuksköterskan

framförallt är kunnig inom omvårdnad av vuxna patienter kan erfarenhet att vårda svårt sjuka barn vara otillräcklig (Vanore, 2000). Val av utrustning och bedömning av symtom på barn ställer höga krav på intensivvårdsjuksköterskans kunskap och erfarenhet då barns symtom, reaktioner på miljön och behandlingen är varierande beroende på barnets ålder. För att omvårdnaden av barn ska underlättas bör det finnas behandlingsriktlinjer som riktar sig mot barn på varje intensivvårdavdelning (Norton, 2009, s.38-39; Robb, 1995a ). Andra krav som ställs är att intensivvårdssjuksköterskan ska ha kunskap om att barns respirationsfysiologi skiljer sig från vuxnas då deras lungor, andningsmuskulatur och bröstkorg är under utveckling vilket leder till att andningsfrekvens, puls och blodtryck skiljer sig. Respirationssystemet, hos ett barn, är likställt med en vuxens persons först vid 8 års ålder. Barns ämnesomsättning är snabbare än vuxnas på grund av celltillväxt, vilket kräver goda kunskaper gällande nutrition.

Hänsyn ska tas till psykologiska aspekter då barn inte har uppnått samma mognad som en vuxen och har därför minskad förståelse för sitt tillstånd då de blir akut sjuka (Robb, 1995b).

Enligt svensk Förening för Anestesi och Intensivvård, SFAI, krävs särskilda rutiner och riktlinjer på varje intensivvårdavdelning för att en enhetlig struktur ska uppnås nationellt och leda till en mer patientsäker vård. Svenska Intensivvårdsregistret, SIR, arbetar för att

(5)

kvalitetssäkra vården på intensivvårdsavdelningar i Sverige, detta genom att

intensivvårdavdelningar inrapporterar vårdtillfällen. Senaste siffror gällande barn kom år 2008 då totalt 2913 barn mellan 0-16 år inrapporterades och av dem vårdades 1517 barn på en intensivvårdsavdelning för alla åldrar. Barn utgjorde ca 7 procent av totala vårdtillfällen som registrerades enligt SIR (2008).Spädbarn vårdas i regel på sjukhus då de är för tidigt födda men under 2000-talet har det blivit allt vanligare att de vårdas på grund av att de blivit utsatta för våld eller olycksfall. Övriga orsaker för vård av barn på sjukhus är bland annat

luftvägsinfektioner, sepsis, meningit och förgiftningar. Äldre barn och ungdomar kan behöva vård på grund av självmordsförsök, alkohol- och drogrelaterade diagnoser. Trafikolyckor och drunkningstillbud leder oftare till svårare skador än andra olyckor, och tillsammans står de för mer än häften av alla olyckor med dödlig utgång hos barn (Ringbäck Weitoft, 2009).

Barn och föräldrars upplevelse av att vårdas på intensivvårdsavdelning

Från att ha haft ett friskt barn till att plötsligt ha ett akut sjukt eller skadat barn kan ske snabbt.

Detta kan orsaka enorm stress, skuldkänslor, förvirring och sorg hos föräldrarna. Den

omtumlande händelsen och den akuta stressen påverkar även övriga i familjen, stort behov av känslomässigt stöd finns i det akuta skedet (Amico & Davidhiziar, 1994; Bentley, 2005;

McSherry, 2005). Föräldrar kan uppleva sig som en åskådare till sitt eget liv och pendla mellan hopp och förtvivlan. Känslor av tillit och glädje gentemot sjuksköterskan kan snabbt vändas till att föräldern känner sig hjälplös och misstänksam, allt utifrån barnets kondition (Hall, 2005). Att som förälder är det enligt Noyes (1999) viktigt att kunna vara nära sitt sjuka barn 24 timmar om dygnet samt få regelbunden rak information av sjuksköterskan vilket underlättar den svåra situationen. Att sjuksköterskan ser till att barnet har det bra trots all utrustning med slangar och apparater uppskattas av föräldrarna. I en studie av Bentley (2005) framkommer att barn som är mellan 1-16 år är i behov av information för att känna sig tryggare i en omvårdnadssituation. Det är bra att föräldrarna finns vid sitt barns sida för att hjälpa till, då informationen kan vara svår att förstå. Föräldrars delaktighet är enligt Bentley (2005) till fördel för vårdpersonalen då det blir lättare att skapa ett förtroendefullt samarbete med barnet.

Intensivvårdssjuksköterskans upplevelser av barn och dess närstående Offord (2010) beskriver intensivvårdspersonalens känslor då de tog emot ett sjukt barn jämfört med en vuxen patient. Känslor av stress, oro och bristande tillförsikt förekom bland

(6)

vårdpersonalen som var mer van att vårda vuxna. Vidare framkom det att det var viktigt för personalen att genomgå regelbunden utbildning inom området för att de skulle bli stärkta och minska osäkerhet vid vård av barn och ungdomar (Shields & O´Callaghan, 2003; Offord, 2010). Att sjuksköterskor tar lärdom av föräldrarnas kunskap om sitt barn berikar

omvårdnaden och kan bidra till ökat förtroende mellan sjuksköterskan, barnet och dess anhöriga. Att hinna ge omvårdnad till både barnet och föräldrar kan vara svårt i akuta situationer vilket bidrar till känslor av frustration och skuldmedvetenhet hos sjuksköterskor.

Sjuksköterskor uppgav behov av tydliga riktlinjer för att kunna ge barnet bästa tänkbara vård i kritiska situationer (Ford & Turner, 2001). Att vinna barnets förtroende genom olika

interventioner ska leda till att barnet ska våga och vilja ställa frågor angående sin behandling.

Att stötta föräldrarna och minska deras oro så att de i sin tur orkar stötta sitt sjuka barn bidrar till att barnet blir tryggare (Hilliard & O`Neill, 2010; Norton, 2009, s.33-35).

Rational

Genom att beskriva intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter att vårda svårt sjuka barn kan denna studie leda till förändringsarbete som utvecklar kvalitén av omvårdnad för svårt sjuka barn och även förbättra vårdpersonalens arbetssituation. I denna studie definieras svårt sjuka barn som barn som behöver mer vård än vad en vanlig vårdavdelning kan ge oavsett orsak och är mellan 0-16 år.

Syfte

Syftet med examensarbetet var att beskriva intensivvårdssjuksköterskors erfarenhet av att vårda svårt sjuka barn.

Metod

För att besvara syftet används en kvalitativ ansats. Den kvalitativa ansatsen ämnar belysa individers erfarenheter av olika händelser genom att försöka förklara och beskriva dessa (Polit

& Beck, 2004, s. 341-342). Studien genomfördes med fokusgruppintervjuer.

(7)

Design

Huvud komponenten med fokusgruppsintervjuer som datainsamlings metod är att skapa interaktion mellan deltagarna (Kitzinger, 1994). Deltagarna i en fokusgrupp är utvalda utifrån studiens inklusionskriterier för att diskutera egna och gemensamma upplevelser inom ett specifikt, förutbestämt ämne. Om det är ett känsligt ämne som ska diskuteras är det en fördel att det är en mindre fokusgrupp med 4-5 deltagare och att deltagarna har liknande bakgrund för att de ska känna sig bekvämare att dela sina upplevelser (Kitzinger, 1994; Webb &

Kevern, 2001). En styrka med fokusgruppsintervjuer är att den fångar erfarenheter och

upplevelser av flera deltagare på kort tid gällande det specifika ämnet. Ytterligare en fördel är att deltagare reagerar på vad andra beskriver och en rikare och mer nyansfylld beskrivning kan komma fram. En svaghet kan vara att dynamiken i gruppen kan innebära att deltagare inte vill uttrycka sina erfarenheter (Polit & Beck, 2004, s. 342-343).

Deltagare

I studien deltog 13 intensivvårdssjuksköterskor, deltagarna hade arbetat mellan 2.5- 27 år (md=12) och de var mellan 34- 63 år (md=48). För att beskriva erfarenheter av att vårda svårt sjuka barn, för en intensivvårdssjuksköterska, har ett urval genomförts genom en procedur som ger specificerade kriterier för deltagande i studien (Holloway & Wheeler, 2002, s. 122- 123). Inklusionskriterierna för att delta i studien var att deltagarna skulle vara utbildade intensivvårdssjuksköterskor med minst två års erfarenhet från yrket och att de hade vårdat svårt sjuka barn. Att deltagarna arbetar på samma arbetsplats ses som en fördel enligt Kitzinger (1994), då de redan känner varandra och delar arbetsplats kan de relatera till det som berättas och en kollektiv erfarenhet kan diskuteras sinsemellan.

Procedur

Enhetschefen och verksamhetschefen för en intensivvårdsavdelning på ett sjukhus i norra Sverige kontaktades för rekrytering av presumtiva deltagare. De erhöll både muntlig och skriftlig information (bilaga 1) angående studiens syfte. I samråd med enhetschefen, delades den skriftliga förfrågan (bilaga 2) att delta i studien ut till intensivvårdssjuksköterskorna som arbetade på avdelningen. De fick även information om hur de kunde kontakta oss för att få ytterligare information och lämnade sedan ett skriftligt medgivande (bilaga 3) till att delta i studien.

(8)

Datainsamling

Datainsamlingen genomfördes med fokusgruppsdiskussioner och bestod av tre fokusgrupper med 4-5 deltagare i varje, totalt 13 deltagare. Intervjuerna skedde under februari 2012.

Närvarande vid fokusgruppintervjuerna var de två specialistsjuksköterskestudenterna och deras handledare. Vid den fösta intervjun var handledaren moderator då denne hade tidigare erfarenhet av detta och att det var en relativt stor grupp att leda, de två specialiststudenterna hade möjlighet att lägga till frågor. Vid det andra respektive tredje fokusgruppintervjun var specialiststudenterna moderator vardera gången. I fokusgrupper finns en moderator som har till uppgift att uppmuntra deltagarna att prata sinsemellan, ställa frågor till varandra, utbyta erfarenhet eller kommentera varandras erfarenheter. Moderatorn ska inta en aktiv roll i strävan att maximera interaktionen mellan deltagarna exempelvis med följdfrågor.

Observatören har till uppgift att se till att tekniken, bandinspelning av intervjuer, fortgår utan problem (Polit & Beck, 2004, s. 551). Frågeguide (bilaga 4) användes för att svara mot syftet med studien. Inledningsvis ställdes bakgrundsfrågor för att sedan gå in på nyckelfrågor för att nå deras erfarenhet av att vårda svårt sjuka barn. Upplägg och vetenskapsteoretisk förankring till frågeguide har hämtats från Kvale och Brinkmann (2009). I slutet av intervjuerna gjordes en summering av moderatorn och deltagarna ombads att reflektera, för att verifiera och validera det som sagts men även för att ge deltagarna återkoppling. De digitalt inspelade fokusgruppsintervjuerna transkriberades ordagrant.

Dataanalys

Analysen genomfördes med kvalitativ tematisk innehållsanalys enligt Downe-Wambolt (1992). Intervjutexterna lästes igenom upprepade gånger för att få en känsla för helheten av båda specialiststudenterna. Utifrån studiens syfte extraherades textenheter med omgivande text för att inte förlora sammanhanget. I nästa steg kondenserades textenheterna, vilket innebär att onödig text togs bort utan att innebörden förlorades, kondensering. Därefter jämfördes de kondenserade textenheterna och sorterades i kategorier efter liknande innehåll.

Detta gjordes i flera steg tills kategorierna inte längre var sammanförbara, därefter namngavs de slutgiltiga kategorierna efter innehåll (Downe-Wambolt, 1992). För att försäkra sig om att kärnan i det sagda inte gått förlorad i kondenseringen och att kategorinamnen speglar

innehållet har handledare och andra specialiststudenter vid ett dataanalys seminarium tagit del av analysmaterialet. De slutgiltiga kategorierna med ett tema presenteras i Tabell 1.

(9)

Etiska överväganden

Syftet med studien var i enlighet med godhetsprincipen, att göra något som förhoppningsvis kan leda till ökad kvalitet och patientsäkerhet i intensivvårdssjuksköterskans omvårdnad av svårt sjuka barn. Presumtiva deltagare i studien fick, som tidigare nämnts, ett

informationsbrev och om de ville, muntlig information, angående studiens syfte och tillvägagångssätt. När deltagarna godkänt sitt deltagande i studien signerade de under blanketten informerat samtycke (bilaga 3). Deltagarna informerades även om att materialet behandlades konfidentiellt, deras namn kommer inte att nämnas och inget de sagt kommer att kunna härledas. Materialet kommer efter att studien godkänts och publicerats att förstöras.

Deltagarna informerades om att de hade rätt att när som helst och utan att ange orsak avbryta sitt deltagande (Polit & Beck, 2004, s. 148-151). Studien tar hänsyn till principen att inte skada, genom att via enhetschefen, erbjuda uppföljningssamtal, då det kunde finnas en risk att deltagande i studien väckte tankar som behövde bearbetas. Studien är godkänd av den

forskningsetiska gruppen vid institutionen för hälsovetenskap Luleå tekniska universitet.

(10)

Resultat

Analysen resulterade i ett tema och fyra kategorier (Tabell 1).

Tabell 1. Översikt av tema och kategorier

Tema Kategorier

Svårt sjuka barn skapar Att bli känslomässigt berörd och känna behov av stress och starka känslor reflektion

Att kunna identifiera behov hos barnet och föräldrar Att vilja känna sig trygg i sin yrkesroll och ha ett gott samarbete

Att känna behov av rutiner och praktisk träning

Svårt sjuka barn skapar stress och starka känslor

Temat ” Svårt sjuka barn skapar stress och starka känslor” består av fyra kategorier som presenteras i texten nedan och illustreras med citat från intervjuerna. Temat sammanfattar resultatet från examensarbetet intensivvårdssjuksköterskans erfarenheter i samband med vård av svårt sjuka barn. Vården skapar stress och starka känslor som skapar ett behov av att få tid till reflektion. Att möta det svårt sjuka barnet innebär även ett möte med barnets föräldrar samt att kunna identifiera behov hos de båda parterna. För att behov hos alla parter ska kunna tillfredställas finns en önskan hos sjuksköterskan att vilja känna sig trygg i sin yrkesroll samt att ett gott samarbete i vårdteamet finns. För att nå god patientsäker vård krävs rutiner och möjlighet till praktisk träning.

Att bli känslomässigt berörd och känna behov av reflektion

Deltagare beskrev att det kunde göra ”ont i hjärtat” att vårda svårt sjuka barn. De kunde stå med gråten i halsen för att de tyckte att barn ska vara friska och inte svårt sjuka. Det var deltagare som uttryckte att det var känslomässigt tyngre att vårda barn på grund av den egna livserfarenheten och att de själva hade barn i samma ålder och därmed relaterade till dem.

(11)

Det är ju känslor, mycket känslor man ska prata med föräldrarna om man står där med gråten i halsen och försöker om barnet är sjuk samla sig och prata med dem. Det är ju stor skillnad att ha en äldre person och så tänker man ju på att man har ju egna barn…

Ja, det är nog så att man blir känsligare med åren Min karl brukar säga så du som jobbar på intensiven och grinar för allt (skratt)…

Först var det den där flickan o hon var lik min egen i utseendet! så känslomässigt blev man berörd o tänkte det kunde lika gärna vara min…

Deltagare beskrev att akutlarm, där barn var inblandade, kändes som extra stressfyllda jämfört med andra larm gällande andra patienter inom sjukhuset. Akutlarm, specifikt från

barnavdelningen, skedde inte ofta och dessa larm beskrevs ha högsta prioritet då det antingen kunde handla om andningsstillestånd eller cirkulationsstillestånd hos ett barn. Deltagare beskrev att då de fick larm om att ett barn var akut, svårt sjukt, var de enda tillfällena som de själva kände av en egen pulsökning och att de hade ett rejält adrenalinpåslag. Detta bidrog, enligt deltagarna, till att de blev mer fokuserade vilket i sig ansågs som något positivt.

När jag stod där i hissen kände jag puls… det är enda gången jag har puls nu för tiden på intensivvården det är när det är barn då är det annorlunda då är det inte vardag…

Man kan ju inte göra något med ryggmärgen… vi vårdar ju trots allt små barn… Det är ju annars med vuxna och gamla där man gör allt med ryggmärgen… När man ska ge adrenalin till barn eller antibiotika… det är ju helt annorlunda…

Ett sjukt barn dom blir ju så fort dåliga och samtidigt så bra så fort… Man måste vara mycket mycket mer på tå än då man jobbar med en vuxen…

Det fanns, enligt deltagare, ett stort behov av att ha möjlighet att reflektera över omvårdnaden när ett barn vårdats svårt sjuk på intensivvårdsavdelningen. Deltagare beskrev hur de även hemma tänkte på hur det gått för barnet. Reflektion var ett sätt att kunna släppa taget om det som hade hänt och kunna gå vidare, det stora patientflödet på intensiven bidrog dock till att de inte hann med reflektion i den mån de önskade. De berättade att de brukade fråga läkaren om hur det gått för barnet och i de flesta fall fick de också information från annat sjukhus om det fortsatta förloppet. Deltagare beskrev att det kändes bra att reflektera över händelser med egna kollegor som också varit med i vården av barnet. Detta föredrogs jämfört med att någon

(12)

utomstående kom och höll i reflektionen, exempelvis en kurator. Det fanns dock deltagare som tyckte att de var bra att få tala med en utomstående. Att barnet och föräldrarna kom på återbesök till intensiven beskrevs som något positivt då de fick träffa barnen de vårdat och att de därigenom fick återkoppling till det som skett.

Nä, att prata med någon som inte varit med… nää det har jag inga behov av…jag vill inte säga ett ord till dom…

Att kunna identifiera behov hos barnet och föräldrarna

Det var många gånger svårt att se föräldrarnas behov i den akuta situationen enligt deltagare.

De beskrev att det var svårt att utvärdera den information och det stöd som de gav i en

stressad situation hos barnet. Det var deltagare som ansåg att det var viktigt att uppträda lugnt så att föräldrarna kunde känna sig trygga.

Ibland vet man inte om det är rätt de kan vara så skärrade också… man får inte den här kontakten… man tror att man har informerat med det har inte gått in…

Om jag kan inge trygghet även om jag är nervös… kan jag vara lugn kan det vara bra Och att man är ärlig om föräldrarna frågar ”vad är det här” och att man svarat…

men man får inte svara på det man inte kan och trassla in sig i nåt utan säga ”jag kan inte förklara det” Att dom helt enkelt får prata med läkaren så att det inte blir

missförstånd så att dom känner sig trygga…

Det fanns föräldrar som reagerade på olika sätt och därigenom hade de olika behov då deras barn blev sjukt. Enligt deltagare var kontrasterna stora, det fanns föräldrar som levt sitt liv med ett kronisk sjukt barn och dessa föräldrar upplevdes ofta som trygga i sig själva. Sen fanns det föräldrar som var helt panikslagna då deras barn akut insjuknat och dessa föräldrar behövde stor uppmärksamhet och tid av intensivvårdssjuksköterskan. Deltagare upplevde att föräldrarna för det mesta var en tillgång i omvårdnaden då de kunde ge personalen viktig kunskap om barnet. Det framkom dock att föräldrar inte alltid sågs som en tillgång, speciellt i det akuta skedet då det inte fanns tid till dem.

Överlag är det mycket hänsyn man ska ta till anhöriga speciellt när det är riktigt små barn. De kräver så mycket det är därför jag önskar att man ska få vara två…

(13)

Ja, absolut det är jätteviktigt dom gör barnet lugnt och har bra kontakt, dom kan kanske ligga bredvid och hålla i dom och hålla i handen eller amma eller äta något saft eller nåt… Det beror ju också på vilken tid som dom är här…

Nä, jag tycker inte de är en tillgång…i ett akut skede kanske man inte hinner med de men då får man ju ta upp det senare och förklara varför…och backa tillbaka och det har ju förståelse…

Deltagare beskrev att det fanns behov av att skapa en tidig relation till barnet samt att informera barnet innan någon omvårdnadsintervention skulle utföras. Det beskrevs av deltagare att barn har varierande behov beroende på vilka erfarenheter barnen har av att vara sjuka.

Barnen som man har vårdat som är grundsjuka… dom är som… vuxen inom parentes… dom har som en annan grund… ett annat förhållningssätt till vården de förstår så mycket mera än barn som har kommit in till exempel direkt från

slalombacken och har misstänkt mjältruptur de är ju bara skräckslagna…

Att vilja känna sig trygg och ha ett gott samarbete

För att känna sig trygga i omvårdnaden till akut, svårt sjuka barn beskrev deltagare att det var viktigt att informationsflödet på sjukhuset fungerade, att de hann iordningsställa utrustningen och att de även mentalt kunde förbereda sig. Det beskrevs som en säkerhetsåtgärd att hinna ta fram akutvagnen, kontrollera respirator, plocka fram slangar och övrig utrustning som kunde tänkas behövas till barnet. Deltagare beskrev incidenter som de varit med om då barn kommit oanmälda till intensivvårdsavdelningen, de beskrev att de känt stress och osäkerhet eftersom de inte haft möjlighet att förbereda sig. Vidare beskrevs att det var viktigt att som kollegor backa upp och stötta varandra i omvårdnaden av ett sjukt barn.

Ja, men det är jätteviktigt man försöker ju backa upp varandra om det är sjukt barn.

Man försöker stötta varandra om det finns möjlighet vara flera o avlasta varandra o rådfråga varandra inte minst slå sina kloka huvuden ihop o göra det bästa i

situationen...

Ja, man står vid sängen flera sjuksköterskor kan det vara i timmar undersköterskor o läkare kan de vara. Alla har stor betydelse som är med, jätteviktiga. De är bra också när man har barnmorskor här inne när man ska blanda och kontrollera med

varandra…

(14)

Beskrevs av deltagare att det var svårt att vårda sjuka barn i det akuta skedet för att det var så sällan det hände. Att det var så få tillfällen de vårdade svårt sjuka barn bidrog till att

omvårdnaden inte satt i ryggmärgen och att mycket inte tillhörde vardaglig vård, exempelvis av vuxna patienter, vilket gjorde att de var tvungna att tänka mycket mer och kände osäkerhet i det mesta. Det fanns deltagare som beskrev att de saknade den kliniska blicken då det gällde barn. Till exempel kunde doseringar på läkemedel till barn, vilka urinmängder som är normala samt vilka normal värden på de kontroller man tog, bland annat puls och blodtryck, utgöra en källa till att det kändes svårt. Svårt sjuka barns tillstånd kunde förändras så snabbt, både till det bättre och sämre, det var viktigt att vara uppmärksam hela tiden.

Det var viktigt att alla i teamet hade tydliga roller och uppgifter i det akuta skedet då ett svårt sjukt barn var på antågande. Det var också viktigt att läkaren som var ledare för teamet var säker och gav tydliga instruktioner vilket minimerade att den akuta situationen skulle bli kaotisk. Undersköterskornas roll uppskattades i akuta situationer då det var de som visste var allt material fanns. Att kommunicera och rådfråga sina kolleger ansåg de vara av stor

betydelse. Att be varandra om hjälp var något som inte ansågs svårt och de försökte hjälpa varandra så mycket som möjligt i akuta situationer. Det fanns deltagare som uttryckte att teamet innebar att alla, oavsett yrkeskategori, stannade och arbetade tillsammans till dess att läget stabiliserats till det bättre.

Där är det viktigt att det finns någon som är ledare det vill säga om det kommer in ett akut sjukt barn att det finns någon som säger att… det är ju en läkare… han säger alltid… du gör det… och tittar på en… Rut gör de... Moa gör de… och då flyter det jätte jättebra…

Undersköterskorna dom är klippor idag vi behöver dom… som vet var allt finns…

man sliter sitt hår och undrar… var är… de där grejerna…

Deltagare beskrev skillnaden mellan att vårda barn på den postoperativa avdelningen där barnen kommer in efter en planerad operation och att de då kände en trygghet då de visste vad de skulle göra och vad som förväntades av dem. Jämfört med då det kommer in ett akut svårt sjukt barn upplevde deltagare en osäkerhet om vad de skulle göra, hur och vad att observera och att allt ska gå så fort. Som till exempel intubation, undersökningar, kontakt med

(15)

och fråga mycket mer eller diskutera sinsemellan än då de vårdar vuxna. En deltagare beskrev hur hon är rädd att missa något som exempelvis om barnet hade ont, kissade mindre eller räknat fel doseringar på läkemedlen och att andra skulle tycka att hon inte är tillräckligt bra.

Man kan ju inte göra nåt med ryggmärgen vi vårdar ju trots allt små barn det är ju annars med vuxna o gamla där man gör allt med ryggmärgen…

Jag gillar inte att vårda barn så mycket, (skratt) inte för att jag inte gillar barn men för att jag känner mig osäker på det.

För att få känslan av att vara trygg i sina arbetsuppgifter med barn berättade deltagare att de saknade erfarenhet för att vårda svårt sjuka barn, de skulle behöva vårda flera barn. Deltagare kunde ofta känna sig osäkra i det akuta skedet i vården av ett svårt sjukt barn eftersom alla läkemedel måste kontrolleras efter mallar, respirator inställningar till olika åldrar, utrustning som vilken storlek på svalgtub, urinkateter, om den ska vara kuffad och vad som är normal andningsfrekvens, puls och blodtryck för olika åldrar. Deltagare beskrev att då det är som mest akut finns det inte tid att gå och titta i någon rutinpärm.

Det här med doseringar o det är ju inte alla gånger man får ordinationen utan det är en själv som får räkna ut vad man ska ge eller vilka tidalvolymer man ska ge för de inte ska få något… och de här med diuresen hur många ml per timme är det som de ska ha… hur många ml vätska kan man låta gå in innan det blir för stor volym… hur mycket blod kan man dra innan det blir för stort… och andningsfrekvensen…

Det var bra att be om hjälp bland annat från barnavdelning eller neonatalavdelningen, för exempelvis blodprovstagning beskrev deltagare. Då barnet vårdades vaket var stöd via lekterapin, för att barnet skulle få underhållning och sysselsättning, uppskattat. Det fanns deltagare som beskrev att det var bra att be om hjälp av barnsjuksköterskor för att tillsammans med dem göra kontroll av bland annat läkemedel som skulle bli givna.

Jag vet en gång att jag hade en baby med gastroenterit då kom det barnsjuksköterskor och hjälpte oss och satte sond… det gör ju det daglig dags för vi gör ju inte det…

(16)

ibland kan man ringa och be att de kommer och tar prover… dom är ju vana att vårda barn även om det inte är svårt sjuka barn

Det kräver så mycket att vårda ett svårt sjukt barn och de tillfällen det fanns möjlighet att vara två intensivvårdssjuksköterskor minskade otryggheten för att de hade någon att diskutera med, dela arbetsuppgifterna med och som kunde kontrollera att de gjort rätt i olika

arbetsmoment. Deltagare önskade få stöd från någon annan intensivvårdssjuksköterska då det krävs mycket mer av dem jämfört då man vårdar en vuxen. En deltagare delade med sig om hur de arbetade med barn på ett annat sjukhus, där det var rutin att vara två, en

intensivvårdssjuksköterska och en barnsjuksköterska, vilket gav ett tryggt omhändertagande och kändes optimalt.

Att känna behov av rutiner och praktisk träning

Det var få barn som vårdades på intensivvårdsavdelningen och att de var många i

personalgruppen vilket kunde det innebära att det kunde gå långt mellan gångerna som de tog hand om ett barn. Därför beskrev deltagare att de inte hann få någon rutin eller trygghet i situationer med akut sjuka barn. Deltagare beskrev att de kunde ha flera sjuka barn i respirator och att det sedan kunde gå flera månader innan de vårdade ett barn igen. Önskan om att få hospitera på barnavdelningen på sjukhuset eller på ett barnsjukhus på annan ort framkom hos flera som ett sätt att få mer praktisk träning av att vårda svårt sjuka barn. Under en

fokusgruppsintervju diskuterades att det hade förändrats senaste tio åren, tidigare vårdades svårt sjuka barn i respirator hos dem längre tid. Idag skickades svårt sjuka barn snabbare till annat sjukhus, vilket upplevdes som en patient säkrare vård, men bidrog till att personalen fick ännu mindre erfarenhet av att vårda barn.

Det vill man ju inte att barn ska bli sjuk för att vi ska får mer rutin men det man kanske behöver är att hospitera.

Deltagare uttryckte önskan om att bli bättre på att vårda svårt sjuka barn och kände behov av att få möjlighet till det genom hospitering, rutiner och praktisk träning. Det fanns deltagare som uttryckte att de skulle behöva öva, minst två gånger per år och i samband med

(17)

rutiner och riktlinjer de ska arbeta efter då de vårdar ett barn. En annan responderade med att var och en har även ett eget ansvar, att gå igenom barnsakerna och hålla sig uppdaterad.

Man kan inte säga att man har erfarenhet för det är ju så sällan det kommer svårt sjukt barn o man kanske inte jobbar då.

Vid en av de andra fokusgruppsintervjuerna diskuterade deltagare på ett liknande sätt, att det skulle finnas utbildningstillfällen specifikt angående omhändertagandet av barn och att de måste vara återkommande. Det fanns deltagare som tyckte att utbildningstillfällena skulle schemaläggas så att de blev av och de hade varit med om att planerade utbildningar fått ställas in för att det funnits för lite personal och då kan det gå ut över de patienterna som var

inneliggande på avdelningen. Att övningar behöver stort engagemang att iordningsställa och vem som skulle arrangera det hela bidrog till utebliven praktisk träning. Deltagare tyckte att det är så sällan de hade hand om barn så även om de övade så kände de sig ändå osäkra när de vårdade barn.

Ja, att ha övning det kräver så mycket engagemang, det ska ställas i ordning. Ja, jag vet inte hur man skulle få ordning på det känns som om det skulle vara en speciell person som skulle ordna allt.

Man vill ju lära sig om patienterna o speciellt om det här med barnen.

Diskussion

Resultatet i studien beskriver ur det emotionellt kunde vara svårt att vårda svårt sjuka barn, hur de kunde stå med gråten i halsen för att de ansåg att barn ska vara friska och inte sjuka.

Deltagare uttryckte även att det var känslomässigt tyngre att vårda barn då de själv hade barn i samma ålder och kunde härröra till dem, vilket överensstämmer med resultatet från Healy och Tyrrell (2011) om vad som skapar stress på akutvårdsavdelningar hos sjuksköterskor och läkare. Studien visar att en av orsakerna till stress är vården av svårt sjuka barn. De sjuksköterskorna som hade mer än fem års yrkeserfarenhet upplevde det mer stressigt och emotionellt tungt att vårda svårt sjuka barn jämfört med sjuksköterskor med mindre

(18)

yrkeserfarenhet. I studien beskrivs orsaker som att de med mer erfarenhet ofta var äldre, hade egna barn och att det oftast var de som går på larm med svårt sjuka barn. Studier (Healy &

Tyrrell, 2011; Morrissey, 2005; Papadatou & Bellali, 2002) har visat att sjuksköterskor ha svårt att hantera svåra händelser under sitt arbetspass, olika uttryck för emotionell stress är bland annat känslor av skuld, misslyckande, hjälplöshet, irritation, sömnsvårigheter, mardrömmar, minnesbortfall från händelsen och sänkt produktivitet både på arbetet och hemma. De flesta deltagare beskrev det som känslomässigt tungt att vårda svårt sjuka barn i det akuta skedet för att det var så sällan det hände. Papadatou och Bellali (2002) visar att vårda svårt sjuka barn och döende barn väcker starka känslor som rädsla och hjälplöshet och ibland spirituella frågor om meningen med livet. Det svåraste är känslan av hjälplöshet att inte fullt ut kunna smärtlindra och minska lidandet för barnet. Vidare beskrivs även hur svårt det kan vara att kommunicera med barn och föräldrar för att sjuksköterskorna känner sig så emotionellt berörda att de saknar ord för att stötta.

Enligt Boström, Magnusson och Engström (2012) känner intensivvårdssjuksköterskor att reflektion kan bidra till att en förbättrad vård kan ges då någonting liknande inträffar igen. Att reflektera med sina kollegor känns som ett sätt att ta hand om varandra. Att kunna reflektera i grupp med någon utomstående kan kännas bra men utfallet är beroende på vem som har ansvaret för gruppen. Liknande resultat återfinns i resultatet då deltagare beskrev att det var bättre att reflektera över händelser med kollegerna, som varit med under det som skett, än med en utomstående exempelvis kurator. Det fanns deltagare som tyckte att de var bra att få tala med en utomstående. Deltagare uttryckte stort behov över att reflektera över det som skett vid omvårdnaden av ett svårt sjuka barn. Även om utgången inte alltid blivit bra eller om det svårt sjuka barnet hade skickats vidare till ett annat sjukhus beskrev deltagare behov av återkoppling för att känna att de gjort det de kunnat och bidragit med något bra. Enligt

Eriksson (1987, s. 26) är det sjuksköterskans förmåga att reflektera som är avgörande. Genom att reflektera, att försöka se det vi inte tidigare sett eller medvetande gjort för oss, ökar vår förståelse. Harkins (2009) visar, att återkoppling och reflektion är ett sätt för personalen att utvärdera och lära sig av en händelse för att kunna ge en bättre vård då något liknande

inträffar igen. Enligt Morrissey (2005) har vårdpersonal som regelbundet arbetar i traumatiska situationer sällan ett organiserat sätt att reflektera över händelser. Oftast sker reflektion mellan kollegor under en matrast vilket är mindre bra i och med att samtalet kan avbrytas hastigt och alla kanske inte hinner delge sina känslor angående händelsen

(19)

I resultatet framkommer det som positivt med återbesök då de fick träffa barnen de vårdat och att de därigenom fick återkoppling till det som skett. Enligt Engström och Söderberg (2009) beskriver intensivvårdssjuksköterskor att återbesök av patienter de tidigare vårdat, samt deras anhöriga, ger dem tid till reflektion över arbetet som utförts vid patientens sjukdomstid. De känner även att de får kunskap vid återbesöket vilket gör intensivvårdssjuksköterskorna mer förberedda inför liknande patientfall.

Det var många gånger svårt att se föräldrarnas behov i den akuta situationen då ett barn blev inlagt. Nuutila och Salanterä (2006) visar att beroende på hur vårdpersonalens bemötande är gentemot föräldrarna till svårt sjuka barn, speciellt i tidigt stadie, har betydelse för om ett förtroendefullt förhållande skapas. Enligt Engström och Söderberg (2007) uttrycker intensivvårdssjuksköterskor att om det i ett tidigt skede av patientens insjuknande skapas osämja, genom missförstånd i kommunikationen eller bristande information, med de anhöriga kan det ta lång tid att bygga upp ett förtroendefullt förhållande. Information från början av barnets insjuknande är viktigt för föräldrarna så de kan få en uppfattning av situationen och kunna organisera sina egna liv därefter. Fisher och Broome (2011) resultat framkommer att föräldrarna hade behov av ärlig, faktamässig och kontinuerlig kommunikation. Vidare framkom att det är viktigt att sjuksköterskan förstår att föräldrars behov kan förändras över tid, beroende på hur barnet svarar på behandling och till nya situationer som kan uppstå.

Hillard och O´Neill (2010) och Hjelm, Rolfe, Bryar, Andersson och Fletcher (2003) menar att det är av betydelse för sjuksköterskan att utveckla en förtroendefull relation till barnet och föräldrarna för att skapa trygghet. Sjuksköterskor känner stor frustration då arbetsbelastningen är tung och de inte har tid att sitta ner och prata med föräldrarna. Hjelm et al. (2003) beskriver hinder som försvårar sjuksköterskans arbete med att stödja och se föräldrars behov till svårt sjuka barn, vilket kan vara brist på tid och resurser, rädsla, liten yrkeserfarenhet, dåligt självförtroende, omvårdnad som fokuserar på att utföra uppgifter i stället för att vårda hela människan, arbetsklimatet och brist på rutiner

Det fanns föräldrar som reagerade på olika sätt och därigenom hade olika behov då deras barn blev sjukt. I omvårdnaden av ett svårt sjukt barn är familjeorienterad vård användbar, som sätter fokus på hela familjens behov, då barn ofta använder föräldrars reaktion på händelser som en barometer om händelsen är ett hot eller något positivt. Interventioner som skapar

(20)

trygghet och delaktighet hos föräldrarna har en direkt inverkan på hur det svårt sjuka barnet uppfattar situationen (Hilliard & O´Neill, 2010; Moloney-Harmon, 2009, s. 131-132). Två studier (Harbaugh et al., 2004; Nuutila & Salanterä, 2006), visar att flera föräldrar beskriver att en tydlig kommunikation och information angående barnets tillstånd, bidrar till att de känner sig lugnare och därmed minskar deras stressnivå.

Resultatet visar att föräldrarna upplevdes för det mesta var en tillgång i omvårdnaden då de kunde ge personalen viktig kunskap om barnet. I en studie av Engström och Söderberg (2007) anser intensivvårdsjuksköterskor att anhöriga är de som kan ge information om den sjuke så att vården därigenom kan individanpassas. Hopia, Tomlinson, Paavilainen och Åstedt-Kurki (2005) beskriver att föräldrar förväntar sig att sjuksköterskor vill veta mer angående barnets personlighet och hur det var innan insjuknandet. Föräldrarna önskar att de får stöd av

sjuksköterskan då det kan kännas förvirrande då deras sjuka barn, som genomgår mycket nytt, förändras känslomässigt. Callery (1997) beskriver att föräldrar upplever stark stress när de vårdar sina barn på sjukhus, speciellt när barnet måste genomgå behandling som är obehaglig eller smärtsam. Vårdpersonalen är socialiserad att vara omvårdande samtidigt som de kan vara koncentrerade på att utföra obehagliga eller tekniskt krävande behandlingar, det är inte föräldrar, och det måste vårdpersonalen ta i beaktning. Vidare framkom det att hur delaktiga föräldrarna är och hur kommunikationen med sjuksköterskan fungerar är väldigt personbundet och beroende på hur varje sjuksköterska väljer att arbeta med föräldrarna. Ingen av de

intervjuade sjuksköterskorna i Callery´s (1997) studie har några styrdokument i sitt arbete, avseende hur de ska hjälpa föräldrarna, och därför kan det inte heller mätas eller kontinuiteten förbättras. Enligt McSherry (2006) och Norton (2009, s. 33-34)är det av vikt att

sjuksköterskan har tillgång till väl definierade verktyg för att identifiera de behov föräldrarna har och kunna erbjuda olika interventioner som stöd och indirekt då till det svårt sjuka barnet.

Barn kan ha skilda behov och förhållningssätt till vården beroende på vilka erfarenheter de hade av att vara sjuk. En studie av Avis och Reardon (2008) där en grupp föräldrar till sjuka barn med speciella behov intervjuas beskriver föräldrar att de värderar direkt kommunikation, vid olika undersökningar, mellan sjuksköterskan och barnet högt då föräldrarna anser att barnet förstår mer än sjuksköterskan ofta antar. Negativt enligt flera av föräldrarna i den

(21)

studien är då sjuksköterskor enbart riktar sin uppmärksamhet mot fysiologiska parametrar och teknisk utrustning.

Akutlarm, där barn var inblandade, beskrevs som extra stressande. Deltagare beskrev att då de fick larm om att ett barn var sjukt, var den enda gången det gav puls och adrenalinpåslag hos dem. Boström et al.(2012) beskriver liknande upplevelser av intensivvårdssjuksköterskor i deras studie att då de får traumalarm bidrar det till adrenalinpåslag som gör dem mer fokuserade. Burgess, Irvine och Wallymahmed (2010) har visat att intensivvårds-

sjuksköterskor är en grupp i samhället som är mest trolig att ha en hög stress nivå under sitt arbete, speciellt stressande kan faktorer som; hög dödlighet hos patienterna på avdelningen, unga patienter med traumatiska skador och de snabba förändringarna i arbetsbelastning skapa en konstant stress. Posttraumatiska stressymptom, liknande det krigsveteraner fått, kan intensivvårdsjuksköterskor uppleva och det beskrivs finnas hos 25 procent av

intensivvårdssjuksköterskor jämfört med 14 procent hos grundutbildade sjuksköterskor.

Genomgående i resultatet framkom att det upplevdes som mer krävande att vårda ett svårt sjukt barn jämfört med att vårdar en vuxen och de tillfällen det fanns möjlighet att vara två intensivvårdssjuksköterskor minskade otryggheten för att de hade någon att dela

arbetsuppgifterna med och som kunde kontrollera att de gjort rätt i olika omvårdnads moment.

I en studie av Endacott (1999) framkommer det att när oerfarna intensivvårdssjuksköterskor ska vårda svårt sjuka barn behövs ett nära samarbete med en erfaren kollega för att alla delar i omvårdnaden ska fungera effektivt. Med mentorskap kan det individuella ansvaret över omvårdnaden av patienten bli en gemensam, inom professionen, där patienten utgör en naturlig del av den. Mentorskap behövs inte bara för handledning av studenter och ny

personal utan även för att motivera egen personal (Eriksson, Nordman & Myllymäki, 1999, s.

53-54). Endacott (1999) har visat att mentorskap och reflektion som verktyg för professionell utveckling kommer bara att ha kraft om de implementeras i det dagliga arbetet. Lindahl och Norberg (2002) visar att intensivvårdssjuksköterskor vill utveckla omvårdnadskunskap i dagligt yrkesliv men upplever att det är svårt då det saknar stöd och resurser från kollegor och organisationen. Att hävda sin roll inom omvårdnadskunskap är ett övergripande problem och något intensivvårdsjuksköterskorna vill bli bättre på.

(22)

I resultatet framkommer att det var viktigt att alla i teamet hade tydliga roller och uppgifter i det akuta skedet då ett svårt sjukt barn var på väg in. Enligt Gevers, van Erven, de Jonge, Maas och de Jong (2010), Pfrimmer (2009) och Tippins (2005) är betydelsen av ett funktionellt teamarbete avgörande för en patientsäker vård. För att ha ett fungerande samarbete så måste arbetsgivaren ta i beräkning den akuta och kroniska emotionella stress sjuksköterskorna och läkarna kan känna inom akutsjukvård, då det inte går att förutse eller undvika perioder med höga krav och arbetsbelastning. Gevers et al (2010) och Harkins (2009) menar att om inte en individ i teamet inte fungerar försämras hela samarbetet, då drar inte teamet mot samma mål och arbetet blir ineffektivt och mindre patientsäkert. I resultatet beskrev deltagare att det var viktigt att läkaren som var ledare för teamet var säker och gav tydliga instruktioner vilket minimerade att den akuta situationen skulle bli kaotisk.

Resultatet visar att deltagare upplevde att det var svårt att få erfarenhet och rutin i att vårda svårt sjuka barn. De uttryckte även avsaknad för känslan av barns fysiologiska normalvärden, bristande kunskap i läkemedels doseringar och att vårda barn med respiratorbehov. Enligt Lindamood, Rachwal, Kappus, Weinstock och Doherty (2011) kan regelbundna

återkommande övningar i team, med olika yrkeskategorier, på simulerade patientfall leda till förbättrade färdigheter och en tryggare arbetsmiljö vilket också leder till en mer patientsäker vård. Tippins (2005) visar att fortgående utbildning i omvårdnad av kritisk sjuka patienter bidrar till att sjuksköterskor känner större självförtroende samt ökar deras kunskaper. Behov av rutiner för att underlätta de tillfällen då akut sjuka barn vårdades beskrevs. Deltagare påpekade att alla har eget ansvar i att hålla sig uppdaterad med rutiner och genomgång av utrustning till barn. Enligt Boström et al (2012) känner intensivvårdssjuksköterskor att rutiner ger trygghet och att ATLS konceptet som används vid mottagande av traumapatienter är något som ger trygghet.

Önskan om praktisk träning och att få hospitera var stort bland flera av deltagarna. I studie av Neill och Wotton (2011) framkom att sjuksköterskestudenter och sjuksköterskor i klinisk verksamhet har nytta av regelbundna simulationsövningar med efterföljande reflektion av patientfall som inte är frekvent förekommande. Övningarna ger ökad säkerhet samt beredskap i akutsituationer. Liknade resultat beskriver Wallin, Meurling, Hedman, Hedegård och

Fellander-Tsai (2007), som även visar att scenarioträningar kräver stora resurser både

(23)

ekonomiskt och från personal. Trots mycket administrativt arbete och höga kostnader kan nyttan, av förbättrat teamarbete, reducera andra kostnader, bland annat de kostnader som uppstår då felbehandling av patienter sker.

Metoddiskussion

Syftet med denna studie var att beskriva intensivvårdssjuksköterskors erfarenhet av att vårda svårt sjuka barn. Denna studie bygger på tre fokusgrupper, med fyra deltagare vid två

tillfällen och fem deltagare vid ett tillfälle. Det låga antalet deltagare i varje grupp var tillräckligt stort och bidrog till att alla hann uttrycka tankar och utbyta erfarenheter. Det underlättade även transkriberingen av det inspelade materialet vilket annars kan bli svårt om det är för många deltagare som kan tenderar att börja tala samtidigt (Holloway & Wheeler, 2002, s.112-113). Det var stor variation i yrkeserfarenhet vilket kan vara en styrka då

skillnader relaterat till erfarenhet kan framkomma. Enligt Kvale och Brinkmann (2009, s.166) ger gruppintervjuer möjlighet till en öppen dialog där deltagarna med hjälp av varandras personliga tankar och åsikter skapar en diskussion om ett valt ämne. Kollektiv interaktion, i fokusgruppsintervjuer, kan ge en mer nyanserad bild av det undersökta och sådant som kan vara svårt att svara på, i enskilda intervjuer kan, underlättas. Även Kitzinger (1994) betonar att interaktionen i fokusgruppdiskussioner kan ge ett mer innehållsrikt material än vid enskilda intervjuer vilket ses som en styrka. Vid varje fokusgruppintervju medverkade handledaren vilket stärkte resultatet då denne har stor erfarenhet av intervjumetodik. Goda kvalifikationer i intervjumetodik bidrar till att alla deltagare får tala och att frågor blir ställda till dem som inte yttrat sig. Enligt Kvale och Brinkmann (2009, s 182) är den som intervjuar det viktigaste verktyget och ska kunna hjälpa den intervjuade att utveckla sina åsikter.

Svagheter i en fokusgruppsintervju kan vara att moderatorns möjligheter att styra denna form av intervju är mindre jämfört med vid enskilda intervjuer. En annan svaghet med

fokusgruppintervjuer är att det kan förekomma kommunikation som är icke-verbal och att vissa deltagare kan hålla information inom sig vilket det inte tror är passande att yppa.

Variation i yrkeserfarenhet kan bidra till att de med mindre erfarenhet inte vill uttrycka sig.

Grupptryck samt att någon enskild person kan vara mycket dominant, kan påverka resultatet då den enskilde kan styra gruppen i en särskild riktning (Holloway & Wheeler, 2002, s.114).

(24)

För att öka tillförlitligheten av studien valde vi att läsa den transkriberade texten upprepade gånger var för sig. Innehållet i intervjuerna har analyserats av oss utan inblandning av egna tolkningar (Polit & Beck, 2004, s. 431).

Nackdel i studien är att inte kunna stärka trovärdigheten genom att återgå till deltagarna så de har möjlighet att validera resultatet. För att bekräfta resultatet har citat från fokusgrupps intervjuer använts i resultatet (Granheim & Lundman, 2004). En svårighet i studien är att redovisa resultatet på ett sätt som inte röjer deltagarnas anonymitet därför kan vissa små justeringar, av bland annat citat, behöva utföras (Holloway & Wheeler, 2002, s. 61-63).

Kitzinger (1994) anser att det kan ge ökad trovärdighet att deltagare i en studie arbetar på samma klinik och känner varandra vilket bidrar till att de kan relatera till det som berättas och en kollektiv erfarenhet kan diskuteras sinsemellan. Fördelar med att deltagare kände varandra och arbetade inom samma klinik innebar att också att intervjun kunde starta relativt

omgående, då ingen behövde presentera sig för varandra, och den avsatta tiden blev välutnyttjad (Holloway & Wheeler, 2002, s. 114).

Vi anser att det vore intressant att utföra en liknande studie på ett annat sjukhus i Sverige för att se om liknande erfarenheter blir beskrivna. Överförbarheten i hänseende till att intervjua andra deltagare i liknande situation skulle kunna genomföras då metoden är väl beskriven (Holloway & Wheeler, 2002, s. 253-255).

Slutsats

Syftet med studien var att beskriva intensivvårdssjuksköterskors erfarenhet av att vårda svårt sjuka barn. Troligt är att det för många intensivvårdssjuksköterskor alltid kommer att vara känslomässigt tyngre att vårda svårt sjuka barn. För att minska stress och känslan av otillräcklighet behöver frågan lyftas till organisationsnivå. En organisation som skapar förutsättningar för fortgående utbildning i omvårdnad av svårt sjuka barn kan ge

intensivvårdssjuksköterskan större självförtroende och öka dennes kunskaper. Behov finns att få reflektera, verksamheten behöver avsätta tid och utrymme för detta.

(25)

Enligt Eriksson (1987, s. 89) är vårdandets fenomen som helhet inte mätbart, utmaningen i forskning ligger i att empiriskt pröva olika delar utan att information och mening går

förlorade. Det är denna utmaning som är utgångspunkten för den kvalitativa forskningen men även för fortsatta studier inom aktuellt område. Framför allt behövs det hitta vägar för att implementera forskning i det kliniska arbetet med barn och dess närstående.

Intensivvårdssjuksköterskan behöver en organisation som tillhandahåller verktyg för att patientsäkert ge omvårdnad till barn och dess familj.

(26)

Referenser

Amico, J. & Davidhizar, R. (1994). Supporting families of critically ill children. Journal of Clinical Nursing, 3, 213-218.

Avis, M. & Reardon, R. (2008). Understanding the views of parents of children with special needs about the nursing care their child receives when in hospital: a qualitative study. Journal of Child Health Care, 12, (1), 7-17.

Bentley, J. (2005). Parents in accident and emergency: Roles and concerns

Accident and Emergency Nursing, 13, 154–159. (doi:10.1016/j.aaen.2005.04.008)

Boström, M., Magnusson, K. & Engström, Å. (2012). Nursing patients suffering from trauma:

Critical care nurses narrate their experiences. International Journal of Orthopaedic and Trauma Nursing, 16, 21-29. (doi:10.1016/j.ijotn.2011.06.002)

Burgess, L., Irvine, F. & Wallymahmed, A. (2010). Personality, stress and coping in intensive care nurses: A descriptive exploratory study. Nursing in Critical Care, 15, (3), 129-140.

(doi:10.1111/j.1478-5153.2009.00384)

Callery, P. (1997). Caring for parents of hospitalized children: A hidden area of nursing work.

Journal of Advanced Nursing, 26, 992-998.

Downe-Wambolt, B. (1992). Content analysis: method, applications, and issues. Health Care for Women International, 13, (3), 313-321.

Endacott, R. (1999). Roles of the allocated nurse and shift leader in the intensive care unit:

Findings of an ethnographic study. Intensive & Critical Care Nursing, 15, (1), 10-18.

Engström, Å. & Söderberg, S. (2007). Close relatives in intensive care from the perspective of critical care nurses. Journal of Clinical Nursing, 16, 1651-1659. (doi:10.1111/j.1365-

2702.2005.01520.x)

Engström, Å. & Söderberg, S. (2009). Critical care nurses’ experiences of follow-up visits to an ICU. Journal of Clinical Nursing, 19, 2925–2932. (doi: 10.1111/j.1365-

2702.2009.03162.x)

(27)

Eriksson, K. (1987). Pausen: En beskrivning av vårdvetenskapens kunskapsobjekt.

Stockholm: Almqvist & Wiksell.

Eriksson, K., Nordman, T. & Myllymäki, I. (1999). Den trojanska hästen: Evidensbaserat vårdande och vårdarbete ur ett vårdvetenskapligt perspektiv. (1. uppl.) Vasa: Åbo Akademi.

Fisher, M. & Broome, M. (2011). Parent–provider communication during hospitalization.

Journal of Pediatric Nursing, 26, (1), 58-69. (doi:10.1016/j.pedn.2009.12.071)

Ford, K. & Turner, S. (2001). Stories seldom told: Paediatric nurses´ experiences of caring for hospitalized children with special needs and their families. Journal of Advanced Nursing, 33, (3), 288-295.

Gevers, J., van Erven, P., de Jonge, J., Maas, M. & de Jong, J. (2010). Effect of acute and chronic job demands on effective individual teamwork behavior in medical emergencies.

Journal of Advanced Nursing, 66, (7), 1573-1583. (doi:10.1111/j.1365-2648.2010.05314.x)

Granheim, U. H. & Lundman, B. (2004). Qualitative content analysis in nursing research:

concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness. Nurse Education Today, 24, 105-112.

Hall, E.O.C. (2005). Being in an alien world: Danish parents´ lived experiences when a newborn or small child is critically ill. Scandinavian Journal Caring of Science, 19, 179-185.

Harbaugh, B., Tomlinson, P. & Kirschbaum, M. (2004). Parents' perceptions of nurses' caregiving behavior in the pediatric intensive care unit. Issues in Comprehensive Pediatric Nursing, 27, (3), 163-178.

Harkins, D. (2009). Trauma is a team sport. Journal of Trauma Nursing, 16, (2), 61-63.

(doi:10.1097/JTN.0b013e3181ac90e8)

Healy, S. & Tyrrell, M. (2011). Stress in emergency departments: experiences of nurses and doctors. Emergency Nurse, 19, (4), 31-37.

Hilliard, C. & O´Neill, M. (2010). Nurses´ emotional experience of caring for children with burns. Journal of Clinical Nursing, 19, 2907-2915. (doi:10.1111/j.1365-2702.2009.03177.x)

(28)

Hjelm, K., Rolfe, M., Bryar, R., Andersson, B. & Fletcher, M. (2003). Holism in community leg ulcer management: A comparison of nurses in Sweden and the UK. British Journal of Community Nursing, 8, (8), 353-363.

Holloway, I. & Wheeler, S. (2002). Qualitative research in nursing. (2. ed.) Oxford:

Blackwell Publishing Company.

Hopia, H., Tomlinson, P., Paavilainen, E. & Åstedt-Kurki, P. (2005). Child in hospital:

Family experiences and expectations of how nurses can promote family health. Journal of Clinical Nursing, 14, (2), 212-222.

Kaplow, R. & Relf, M. (2009). Critical care nursing practice: Promoting excellence through caring, competence, and commitment. In Morton, P. G. & Fontaine, D. (Eds.). Critical care nursing: a holistic approach (9th ed,). (pp. 3-17). Philadelphia, Pa.: Lippincott Williams &

Wilkins.

Kitzinger, J. (1994). The methodology of focus groups: The importance of interaction between research participants. Sociology of Health & Illness, 16, (1), 103-121.

Kvale, S. & Brinkmann, S. (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun. (2. uppl.) Lund:

Studentlitteratur AB.

Lindahl, B. & Norberg, A. (2002). Clinical group supervision in an intensive care unit: A space for relief, and for sharing emotions and experiences of care. Journal of Clinical Nursing, 11, 809–818.

Lindamood, K., Rachwal, C., Kappus, L., Weinstock, P. & Doherty, E. (2011). Development of a neonatal intensive care multidisciplinary crisis resource training program. Newborn &

Infant Nursing Reviews, 11(1), 17-22. doi:10.10537j.nainr.2010.12.011

McSherry, W. (2006). The principal components model: A model for advancing spirituality and spiritual care within nursing and health care practice. Journal of Clinical Nursing, 15(7), 905-917.

Moloney-Harmon, P. (2009). Special practice issues in critical care: The critical ill pediatric patient. In P. G. Morton, & D. E. Fontaine (Eds.), Critical care nursing: a holistic approach (9th ed.). (pp. 83-120). Philadelphia, Pa.: Lippincott Williams & Wilkins.

(29)

Neill, M. A. & Wotton, K. (2011). High-fidelity simulation debriefing in nursing education: A literature review. Clinical Simulation in Nursing, 7, (5), 161-168.

(doi:10.1016/j.ecns.2011.02.001)

Norton, C. (2009). The concept of holism applied to critical care nursing practice: The family´s experience with critical illness. In Morton, P.G. & Fontaine, D. (Eds.). Critical care nursing: a holistic approach (9th ed,). (pp. 3-70). Philadelphia, Pa.: Lippincott Williams &

Wilkins.

Noyes, J. (1999). The impact of knowing your child is critically ill: Qualitative study of mothers´ experiences. Journal of Advanced Nursing, 29, (2), 427-435.

Nuutila, L. & Salanterä, S. (2006). International pediatric column. Children with a long-term illness: Parents' experiences of care. Journal of Pediatric Nursing, 21, (2), 153-160.

Offord, R. J. (2010). Caring for critically ill children within an adult environment: A educational strategy. Critical Care Nursing, 15, (6), 300-307.

Papadatou, D. & Bellali, T. (2002). Greek nurse and physician grief as a result of caring for children dying of cancer. Pediatric Nursing, 28, (4), 345.

Pfrimmer, D. (2009). Teamwork and communication. Journal of Continuing Education in Nursing, 40, (7), 294-295.

Polit, D. F. & Beck, C. T. (2004). Nursing research: Principles and methods. (7. ed.) Philadelphia: Lippincott Williams & Wilkins.

Ringbäck Weitoft Gunilla, (2009). Lone parenting, socioeconomic condition. Hämtad 29 januari, 2011, från Socialstyrelsen, http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2009/2009- 126-71/Documents/2_Barns.pdf

Robb, J.A. (1995a). Caring for children in an adult intensive care unit – part I. Intensive Care Nursing, 11, (2), 100-110.

Robb, J.A. (1995b). Caring for children in an adult intensive care unit – part I. Intensive Care Nursing, 11, (3), 161-169.

(30)

Shields, L. & O´Callaghan (2003). An examination of the need of parents of hospitalized children: Comparing parents´ and staff´s perceptions. Scandinavian Journal of Caring Sciences, 17, 176-184.

Svenska Intensivvårdsregistret, SIR. (2008). Rapporterade vårdtillfällen för barn mellan 0-16 år. Hämtad 21 maj, 2012, från Svenska Intensivvårdsregistret,

http://www.icuregswe.org/sv/Utdata/Arsrapport-2008/

Tippins, E. (2005). How emergency department nurses identify and respond to critical illness.

Emergency Nurse, 13, (3), 24-33.

Vanore, M. L. (2000). Care of the pediatric patient with brain injury in an adult intensive care unit. Critical Care Nursing, 23, (3), 38-48.

Wallin, C-J., Meurling, L., Hedman, L., Hedegård, J. & Felländer-Tsai, L. (2007). Target- focused medical emergency team training using a human patient simulator: Effects on behaviour and attitude. Medical Education 41, (2),173–180.

(doi:10.1111/j.1365-2929.2006.02670.x)

Webb, C. & Kevern, J. (2001). Focus groups as a research method: A critique of some aspects of their use in nursing research. Journal of Advanced Nursing, 33, (6), 798-805.

(31)

Luleå tekniska universitet Institutionen för hälsovetenskap Avdelningen för omvårdnad

Verksamhetschefs godkännande av datainsamling

Vi är två sjuksköterskor som studerar på specialistsjuksköterskeprogrammet med inriktning mot Intensivvård, Luleå tekniska universitet. Som en del i vår utbildning gör vi ett examensarbete där vårt syfte är att beskriva intensivvårdssjuksköterskans erfarenhet av att vårda svårt sjuka barn.

Vi vill därför intervjua 12-18 intensivvårdssjuksköterskor i 2-3 fokusgruppers intervjuer. Intervjuerna kommer att ta mellan 60-90 minuter. Metoden i examensarbetet är med kvalitativ ansats. Intervjuerna kommer att göras av undertecknade och handledare, Åsa Engström, under februari-mars 2012. Deltagarna informeras både muntligt och skriftligt om examensarbetets syfte och intervjuernas genomförande. Efter deltagarnas informerade samtycke genomförs intervjuerna. Intervjuerna spelas in och skrivs ut ordagrant. Uppgifter som kan identifiera deltagare tas bort. Ingen obehörig har tillgång till inspelat material eller utskrifter. Deltagandet är frivilligt och kan när som helst avbrytas utan att ange orsak.

Genom att belysa intensivvårdssjuksköterskans upplevelser att vårda svårt sjuka barn kan denna studie leda till förändringsarbete som förbättrar vårdpersonalens arbetssituation och ökar patientsäkerheten.

Godkännande

Undertecknad verksamhetschef godkänner härmed datainsamling enligt det som beskrivits ovan.

Specialistsjuksköterskestudent inom intensivvård:

Berit Wanhainen Leg. Sjuksköterska XXX-XXXXXXX berwan-0@student.ltu.se

Specialistsjuksköterskestudent inom intensivvård:

Maria Hannerfors Leg. Sjuksköterska XXX-XXXXXXX marhax-2@student.ltu.se

Handledare:

Åsa Engström

Intensivvårdssjuksköterska Universitetslektor i omvårdnad 0920-491000 vxl

Asa.engstrom@ltu.se

Bilaga 1

(32)

Luleå tekniska universitet Institutionen för hälsovetenskap Avdelningen för omvårdnad

Förfrågan att delta i studie

Att arbeta som intensivvårdssjuksköterska innebär att vårda svårt sjuka människor i alla åldrar. Att vårda svårt sjuka barn berör intensivvårdssjuksköterskan på olika sätt och inför detta examensarbete på specialistnivå har det framkommit att det finns få studier angående intensivvårdssjuksköterskans erfarenhet att vårda svårt sjuka barn.

Syftet med denna studie är att med fokusgruppsintervjuer inhämta kunskap om intensivvårdssjuksköterskans erfarenhet att vårda svårt sjuka barn.

Studien kommer att genomföras med 2-3 fokusgruppsintervjuer, med 4-6 deltagare i varje grupp, de beräknas ta mellan 60-90 minuter var. Du kommer tillsammans med andra från din arbetsplats ges möjlighet att diskutera dina erfarenheter och känslor med att vårda svårt sjuka barn. Intervjun kommer att spelas in och fältanteckningar kommer att göras, för att sedan ordagrant skrivas ner för att analyseras. Endast

specialistsjuksköterskestudenterna och handledaren kommer att ha tillgång till materialet och det färdiga examensarbetet kommer att redovisas på ett sätt som innebär att ingen deltagare kommer att kunna identifieras.

Fokusgruppsintervjuerna kommer att äga rum på din arbetsplats under arbetstid.

Efter att examensarbetet är färdigställt och godkänts raderas allt insamlat material. Deltagandet är frivilligt och kan avbrytas när som helst utan att någon anledning behöver anges. Resultatet från examensarbetet kan vid intresse redovisas till hela arbetsgruppen. Färdigställt examensarbete kommer att finnas publicerat på Luleå tekniska universitets hemsida.

Vid intresse att delta i studien och fokusgruppsintervjuer fyll i svarstalong och ge till enhetschef. Om vi erhåller ditt samtycke till att delta i studien kommer vi att kontakta dig för att avtala tid och lokal för

fokusgruppsintervjun. Har du några funderingar så är du välkommen at kontakta oss på nedanstående kontaktuppgifter.

Specialistsjuksköterskestudent inom intensivvård:

Berit Wanhainen Leg. Sjuksköterska XXX-XXXXXXX berwan-0@student.ltu.se

Specialistsjuksköterskestudent inom intensivvård:

Maria Hannerfors Leg. Sjuksköterska XXX-XXXXXXX marhax-2@student.ltu.se

Handledare:

Åsa Engström

Intensivvårdssjuksköterska Universitetslektor i omvårdnad 0920-491000

Asa.engstrom@ltu.se

Bilaga 2

(33)

Luleå tekniska universitet Institutionen för hälsovetenskap Avdelningen för omvårdnad

Svarstalong om deltagande i fokusgruppsintervju

Jag har via informationsbrev tagit del av den skriftliga informationen angående studiens syfte och upplägg. Jag är införstådd i att jag kan avbryta mitt deltagande i studien när helst jag vill och utan att behöva ange någon förklaring.

Ja, jag accepterar att delta i studien.

Jag önskar mer information om studien.

Namn:………...

Telefonnummer:………

Epost:………

Datum & underskrift:………

Bilaga 3

(34)

Frågeguide

Bakgrundsfrågor Yrke

Utbildning

Antal yrkesverksamma år på intensivvårdsavdelning Ålder och kön

Ungefärlig uppskattning på hur många svårt sjuka barn du vårdat

Intervjuguide

Beskriv hur det känns att gå på ett akutlarm då det är ett barn som är svårt sjukt?

Vilka erfarenheter har ni från att vårda svårt sjuka barn?

Hur skulle ni beskriva känslan av att vårda svårt sjuka barn? Kan ni ge exempel?

Upplever ni att det finns några specifika moment som är svåra när ni vårdar svårt sjuka barn?

Finns det något som underlättar omvårdnaden av svårt sjuka barn?

Vad har ni för erfarenhet från mötet med föräldrar till svårt sjuka barn?

Vilken betydelse har era kollegor när ni vårdar svårt sjuka barn?

Upplever ni att ni har tillräckligt med kunskap och/eller stöd för att vårda svårt sjuka barn?

Hur skulle ni vilja arbeta med svårt sjuka barn? Har ni några förslag till förbättringar?

Exempel uppföljande frågor Kan du berätta något mer?

Hur kände du då?

Vad upplevde du då?

Kan du ge några exempel?

Varför tror du att det var så?

Är det någon annan som känner så?

Bilaga 4

References

Related documents

Av hänsyn till den sjuka nyförlösta kvinnan ansåg intensivvårdssjuksköterskorna det bättre om barnet kvarstannade på neonatal- eller barnavdelningen tills modern mådde bättre

Då det i detta fall är Ledningsnivån som påkallat behovet av en gemensam värdegrund och också initierat arbetet med framtagandet av en sådan, ligger ansvaret på dem

Eleven skall genom undervisningen i bild och form utveckla förmågan till kreativt och experimenterande bild- och formarbete i olika material och tekniker uppmärksamma hur barn

För att hantera de speciella utmaningar som hälso- och sjukvården kan ställas inför i ett skärgårdsområde avseende svårt sjuka patien- ter, pågick i Göteborgs södra

[r]

föräldrarna och sjukvårdspersonalen i vårdande syfte av barn. Forskningen är dock begränsad när det gäller sjuksköterskors användning av leken som redskap i vård av sjuka barn

magisterexamen på avancerad nivå. Syftet med vårt arbete är att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av att vårda barn och deras närstående. Metoden och genomförandet

Resultat: Analysprocessen resulterade i fem huvudkategorier: vikten av förberedelser och planering under framkörning till patient, vikten av god handlingsberedskap