Bebyggelsehistorisk tidskrift
Nordic Journal of Settlement History and Built Heritage
Author Eivor Bucht
Title Reflexioner kring bevarande av människans landskap
Issue 48
Year of Publication 2004
Pages 39–51
ISSN 0349−2834 ISSN online 2002−3812
www.bebyggelsehistoria.org
Reflexioner kring bevarande
av
människans landskap
av Eivor Bucht
Artikeln harformen avenessäochbygger påper¬
sonliga upplevelser och erfarenheter av att både
leva med ochiolikalandskap ochattstudera dem.
Gemensamtför dessalandskapärattdeärmerett resultat av mänskliga aktiviteter än av naturgivna förutsättningar.Detsommestintresserarmig ärde
stora förändringarsom dessa kulturlandskapvarit
utsatta för under det förra seklet och inte minst olika förhållningssätt till dessa förändringar. Jag har här valtattutgåfrån olika scener,pålandsbyg¬
denrespektive istaden, tillsynes helt väsensskilda,
men med flera beröringspunkter som utgör mina utgångspunkter för reflexionerna kring problemen
attbevaralandskap.
Den landiga scenen
Den ännusvala havsluftensomfåttossattfrysaen smulapåvägentillönförvandlades tillenmjuk och vänlig vårbris såsnartvikommitiland. Gullvivorna lyste i hagmarkerna, björkarna stod skirt gröna, äppelträden hade nyss kommit i blom, fåglarna sjöng och några kor gick och betade. För övrigt
vardetväldigt tystoch stilla.Jagvar 22årochvar tillsammans med minastudiekamraterpåmittför¬
sta besöki Ängsö nationalpark iRoslagen i Upp¬
land. Detgamla odlingslandskapet kunde inte ha
presenteratsigmerfulländatsom enpastoral idyll.
Mina kamrater varhelt hänförda avåsynen av de gamla, väl hållna byggnaderna, av hantverket i de nytillverkade gärdsgårdarna som fortfarande dof¬
tade av ene. Men plötsligt kände jag hur tårarna vällde fram ochjagmåste dramigundan.Jagtrod¬
deattjagskullesprängasinifrån. Helamitt jagville
ropaattdetjagsågvar”fel”.Dethärvaringet”rik¬
tigt” jordbruk! Denna konstiga tystnad där luften
borde hafyllts av en massaljud, avyxor somklöv husbehovsveden, avspannarsomskramlade itakt
med stegen till kalvkätten, gnissel från osmorda järnhjulpåvagnar, råmande kalvar-men ingetav detta hördes, barafågelkvitter. Detsom skulle ha
hörts hade också kunnatses påen levande bond¬
gård. Var fanns alla ångande komockor med sina självlysande dyngflugor som surrade runt en, de
nakna och alltidleriga stigarnasom nötts fram av trampet från bostaden till ladugården, till stallet,
till brunnen, till hönsgården och kalvkätten, till vagnslidret och vedförrådet?PåÄngsöväxte gräset gröntpågården-detvarnästansom envillagräs¬
matta. Ochgärdsgårdarnavargamla ochgråeller
heltnya-meningenstanssågmanattnågratillfäl¬
liga lagningar med spikade bräder eller taggtråd.
Min inrebild av enbondgård uppbyggdavnäs¬
tan 20års egenerfarenhet kolliderade brutaltmed
enheltannanbild,bondgårdensomettfrusetland- skapssceneri.Ängsö blev nationalpark1910. Imer
än 50 år hade gården förvaltats föratt bevaraett
ålderdomligt lantbruk, ellerrättaresagtman hade
försökt bevaraenbildavettlandskapsomdet kan¬
ske sågutvid 1900-talets början. Den starka reak¬
tionen berodde naturligtvis påatt min egen före¬
ställning om en levande bondgård till så stor del
varuppbyggdav en massadetaljerade erfarenheter
och sinnliga upplevelser som absolut inte stämde
överens med vadjagsågframför migpåÄngsö.
Denna personliga upplevelse har kommit att
präglamin natursyn. Långt senare harjagfått för¬
klaringar tillmina reaktionersom gettmigmöjlig¬
heterattsättadenpersonliga upplevelseniettbre¬
daresamhälleligt sammanhang.Om jagkommit till Ängsö nationalpark tjugo år tidigare, i mitten av
1940-talet, hademinaerfarenheter sannolikt delats
avstudiekamraterna.Vihadenogfåttenintressant diskussionomÄngsö.Desomkom från landetvar
säkerligenävendåi minoritet,eftersom detvarrätt ovanligt att bondbarn fick möjligheteratt studera
och ta studenten. Men de flesta som vuxit upp i
stanhadeegnaerfarenheteravbondelivet påsom¬
marlovet hosmorfar ochmormorellerannannära
släktinginågotavde400 000familjejordbruksom
präglade landsbygdens liv och form. Samtalet hade
sannolikt böljat kring detaljrika frågor om hur
brunnarsågut iolika bygder, omdetvarrätttek¬
niker som använts för att förnya gärdsgårdarna,
omvedupplagetsformpåÄngsöjämfört med Vara
eller i Göingetrakten. Ense hade nog sällskapet
varitomattdet fannspåtok för få djur och framför
allt för lite människor på gården. Vid sidan om den”renamiljön”vardetnogtystnadensomhade
känts främmande ochonaturlig.
Min egen studentgrupp levde mitt i modernis¬
mens 1960-talsfåra. Historiensvingslag intressera¬
deossinteannatänsomlite kuriosa.Viställdeinte hellerspeciellt många frågoromÄngsö. Detvack¬
ralandskapetfanns där, och det kändes självklart
att det skulle bevaras. Om jag varit ung student idag och skulle göra samma resa år 2004 skulle
vårstudentgrupp ståbetagna införsynen avdetta
vackrabondelandskap somtackvareatt det skyd¬
datssomnationalpark undgåttattförändras under 1900-talet. Med insiktenomÄngsösbetydelse för
denbiologiska mångfalden skulle fleraav osssätta igång att botanisera bland ängsörterna, medan
andra skulle låtadigitalkamerorna svepaöversce¬
neriernaoch samlaargumentför fortsatta bevaran¬
deinsatser. Sannolikt skulle ingen av oss ha egna
erfarenheter av en levande bondgårdsmiljö. Tyst¬
nadeninationalparken skulledärför upplevassom
något autentiskt, en befriande kontrast till varda¬
gens ofta högljudda ljudmiljö.
Olika perspektiv
Genom att sätta in mina personliga upplevelser i
serienavtidsbilder villjagmed Änn-Kristin Ekmans
ord illustrera hurdeltagarens landskap under1900- talet allt mer överflyglas av betraktarens landskap (Ekman 2002).I mintolkningavEkman kan delta¬
garenslandskap också beskrivassomettverkstads- landskap. Bondgården ärenlevande verkstad, där
arbetet underdygnet och under olika årstiderpräg¬
lat olikaplatser. Bonden producerar mjölk, säd och
andranyttigheter,menformar och omformarsam¬
tidigt ständigtsina ägor,dvs. det landskap hanäger eller arrenderar. Betraktaren kommer som besö¬
kare och använder ochnjuteravprodukten. Deras upplevelser skiljer sig lika mycket som upplevel¬
serna avdet hembakade brödet hos den som har bakat detskiljersigfrån densombaranjuteravden färdigaaromen.Densombakat brödetseribrödet
framförsigockså bakbunken, kanskeiformavdet
ärvdabaktråget, mjölet,jästen;honminnskänslan
i fingrarnaav den elastiska degen, upplevelsen av
jäsprocessen iugnen,ögonblicket närbrödettogs
ut ur ugnen. Älla dessa olika detaljer fogas in i totalupplevelsen. Besökarens sinnliga upplevelseav brödet behöver inte vara mindre stark, men den saknar dessadetaljer, eftersom hon bara harmött denfärdiga produkten.
Detta sättattskilja mellan deltagarens och åskå¬
darens landskapfårmigattassocieratill olikatra¬
ditioner förkonstnärliga skildringaravlandskapet
under1500-och1600-talen. I dennordeuropeiska topografiska skildringen av landskapet formades
bildenavdessolikadetaljer (Olwig2002,Berefeldt 1963). Ätergivandet av landskapet skulle främst bygga på vadmanvisste, intepåvadmansåg(Bere-
felt1963). Kompositionenblev detaljrik, oftautan
en överordnat estetiskt sammanhang. Det var så jaghade velat se Ängsö, men den bild jag mötte
variställeten idealiserad bild avett ålderdomligt
svensktjordbruk,somkunde hafunnits påenmål¬
ning hämtad från den sydeuropeiska traditionen.
I södra Europavisade de italienska konstnärerna
redan under 1500- och 1600-talensig varainspire¬
radeav enideellföreställningomnamren, enpasto¬
ral ”locus amoenus” med förebilderiden klassiska litteramren (Olwig 2002). Landskapets harmoni,
dess estetiska uttryck blir i denna föreställnings¬
värld dess huvudsakliga egenskaper för betrakta¬
ren.
Men det är inte bara vad man ser som skiljer
de båda synsätten. I deltagarens landskap spelar
människanencentralroll,ibetraktarens landskap
står objektet i fokus. Två betraktelser av samma företeelse illustrerar detta. Eörfattaren Sven-Edvin
Salje beskriver ett stycke sydsvensk bondeverklig¬
hetomkring i960 påföljande sätt;
Under kortavinterdagar medsnöochtungblidvädersdim-
maunderett nedsjunket himlatak åkes stallgödselnut på fälten, läggesuppiväldiga kuber på de skiftensomunder
åretska bärarotfrukter. Gödselvattnetsprides över andra- årsvallen. Det sker vid den tid, då sista snönligger som
enutnött, trasigtlakan över ängarna. Då har vårenbörjat.
Bondenväntarpåettmiltregn somskalyfta köld och tjäle
urjorden. Under kalla och osedvanligt långavintrar har dethäntävenlångtsöderutivårtland,attbonden måst så ochsätta iett tuntjordlager ovanpåenisig, kvardröjande tjälskorpa. Gräsvallarna får sin konstgödning. Så börjarman
försiktigt luckra de bruna fältensomlegat i vintervila: lärkan har redan kommit.(Salje i960,s. 64)
Fyrtio år senare kan vi följa hur författaren och biologen Mårten Aronsson upplever en liknande verklighetiSmåland:
Utepågödselstacken sitterettpargulsparvar och låter sig väl smakaavdagens varmrätt. Förossmänniskor har väl gödsel¬
stackenknappast någonstörredragningskraft,menför våra mångaandra medlemmaravden biologiskamångfaldenär gödselstackenettparadis på jorden. Härserverasrykande
varm födagratisåretsalla dagar. Under kalla vinterdagar fungerardenvarmagödselndessutomsom envärmekälla.
Inutigödselstackenär värmenmellantrettiofem och fyrtio grader,enidealisktemperaturför snokensäggattutvecklas och kläckas i. I den kväverika miljön runt gödselstacken
trivsmållor ochmångaogräs-och så kallade ruderatväxter
somilikhet med snokarnanufår alltsvårareattklarasig i odlingslandskapet(Aronsson1999, s.58).
Två tidsåldrar, två lika kärleksfulla bilder avbon¬
dens landskap, men också två olika perspektiv.
Sven-EdvinSalje skildrar böndernas livibondeverk¬
staden, där gödseln görentjänst i produktionen.
Mårten Aronsson är den insiktsfulle, men veten¬
skapligt inriktade betraktaren som vill framhäva gödselns egenskaper för den biologiska mångfal¬
den.Förhonomärdetnaturensomstår icentrum.
Iett annatavsnittavsinvackra bokomBråbygden fångar Aronsson själv dessa olika förhållningssätt:
Bonden harsinblick vändmotjorden, motdetsomgror, spirarochväxer/.../ Hanserdet han behöverse,det han vill
se.Landskapetärhans arbetsplats, hans vardagslandskap, förknippat med arbete och slit, förhoppningar, tillfredsstäl¬
lelse, besvikelser.Densvartamullenärhans utkomst, hans pensionsförsäkring och hans gåva till kommande generatio¬
ner. Bondenärmänniskan ilandskapet, producenten och indirekt ocksålandskapsarkitekten/.../ Också förossandra
ärbondenslandskap ettförväntningarnas landskap.Men förossärdetettlandskapvi besökernär vivill bort från arbete ochjäkt.Visöker avkoppling, skönhet ochnaturupp¬
levelser(ibid.s.159-160).
Landskapetsom scen
Målet medAngsönationalparkvarochärattbibe¬
hållaobjektets, dvs. landskapets utseende så intakt
som möjligt och inte attbehålla en mänsklig kul¬
tur.Deltagarens perspektivärunderordnat.Detvar denna insiktsom drabbade migkänslomässigt vid
mitt besökpå Angsö under 1960-talet. Jag kände
dåattjaghade blivit bestulen påenverklighetsom förmigvarden enda verkliga, landskapetsomplats
förmänskliga aktiviteter.Denpastoralaskönheteni landskapet gjordemigbara bedrövad.Angsönatio¬
nalparkvarintelängre ettlevande bondelandskap
utan någotheltannat. När jagsomblivande land¬
skapsarkitekt kort tid efteråt konfronterades med trädgårdskonstens historia fickjagenaha-upplevel-
se. Ängsö framstod i minaögon till förvillelse lik
en avdessa landskapsparkersom växte fram med början under1700-taletiEngland,enferme ornée,
som formats föratttillgodose konstnärligaintres¬
sen.Attdeengelska landskapsarkitekterna haftita¬
lienskt 1600-talets landskapsmåleri som förebild
gav endjupareförståelse för vadenlandskapspark
varavsedd attvara, en materialiseringavett land- skapsideal, eniscensättning föratt gearistokratin
FIGUR I. 1produktionslandskapet vardetbonden och
inte landskapetsom helt självklart stodcentrum, som densomformar kulturlandskapet för att det skallge
föda och fiber.
en kittlande illusion av ett pastoral idyll (Olwig
2002, Hunt2001). Olwig pekar på hur den britti¬
ska överklassen under1700-talet omgestaltar lands¬
bygdens landskap i en stil somkan kallas ”natur¬
lig”, dvs. i form av enlandscape garden, i svensk översättningenlandskapsträdgårdelleri enstörre skalaenlandskapspark.Hanmenarattdennapro¬
cess intebara ändrade omdetfysiska landskapet.
Det omgestaltade, landscaped, såväl betydelsen
av begreppet natur som av begreppet land så att båda dessa begrepp komattbli identifierade med begreppetscenery. Eftersom denna omgestaltning
avlandskapeti mångafall utgick från det förutva¬
rande landskapets formerkunde det enligt Olwig
förettotränatögavarasvårtattskilja detiscensatta landskapet fråndet ursprungliga.Detunderlättade sammansmältningen av idéerom landskapet, lan¬
det och naturen till den livskraftiga ideala cock¬
tailsomfortfarande influerar det modernauppfatt¬
ningenavmiljön. Landsbygdens landskap komatt värderas utifrån dess estetiska kvaliteter, som en
teaterscen.
Verkstad utan händer
Ännu 1950 fanns i Sverige1,7 miljonermänniskor
som varsysselsattaijordbruket, år2004vardet färre
än100000.18% avjordbruksföretagarnailandet
är över65år (Jordbruksstatistiskårsbok 2003). Vi
kanvara oense omhurvivillattdet framtidaagrara
kulturlandskapet skallseut.Vadvidäremot borde
vara enseomärattdettalandskap kommerattvara
annorlunda än det var för ett halvt sekel sedan.
Landskapet har för flertaletav ossändrat karaktär från attvara ettproduktionslandskap till attfung¬
erasom ettkonsumtionslandskap,en förvandling
som bekräftas avförändringenav EU:sjordbruks¬
politik. Nya stödgår till att designa ett landskap
förattdetskallge ossbesökare vadMårten Arons¬
son talar om, skönhet, avkoppling och upplevel¬
ser.Landskapet har med Torsten Hägerstrands ord
omvandlats till en trädgård (Hägerstrand 1991). I
en trädgård spelar estetiken, dvs. de konstnärliga ambitionerna, en storroll. Hägerstrand talar om önskanattbehållavissalandskapstyper.Förattdet
skallfungeraipraktikenmåstelandskapet behand¬
las ”med traditionell åtgärdsbeläggning” (ibid. s.
45)-
Mårten Aronssons förskräcks vid tanken att
minskningen av antalet händer i jordbruket skall
leda tillattskogentaröver. Hanvill hejda ”mordet på vårabarns landskap /.../ Det handlar ’bara’om attlossapolitikernas och ekonomernas lömska löp¬
snara som hotarlandskapet till en långsam kväv- ningsdöd”,anserförfattaren (Aronssons.168).Vad Mårten Aronsson förbiser är att pengar inte kan
ersätta 1,5miljonerpar förlorade händer. Detför¬
undrar mig, men än mer förvånad är jag över att
varesigpolitiker eller myndigheter förefallersedet
som ett problem att det är allt färre som deltar
iförvaltningenavvårtjordbrukslandskap. Allmän¬
heten bryr sig inte om, eftersom massmedia inte lyfter fram allvaretidensituationvibefinnerossi.
Mångaurbana människors starka drömomidyllen pålandet, ettparadis, enmotvikt till stadens puls
och oro,taröveroch förledeross att tro påattvi medhjälp av merEU-medel kan förverkliga dröm¬
men omattbehålla deöppna landskapensomde
engångvar.
Agrodesign med lång historia
Problemet handlarommycketmeränpengar. Det handlaromattbreddaperspektivetsåattdet också
omfattar aktörerna och inte bara objekten. Idag
verkar det som om estetikens roll för uppskatt¬
ningen avjordbrukslandskapetäraccepteradmen med fokus bakåt, dvs. på bibehållande av äldre landskapstyper. Jag tror attvi mycketsnart också
måste våga blicka framåt. I Sverige talarvi sällan explicit omgestaltningavlandsbygden påsamma
sättsomiEngland.Menfråganäromvi ipraktiken
inte har designat vårt landskap väl så dramatiskt.
De storagodsen har sedan1600-talet formatinte baraomgivningenruntsjälvacorpsde logiet, utan också omgivande marker, med gårdar och torp.
Men det är skiftesreformerna som utgjorde inci¬
tamentet för en mer storskalig landskapsgestalt- ning. RutgerMacklean formade Svaneholms gods ägorenligt storskiftetsprinciper iettstrikt arkitek¬
toniskt mönster, där hierarkierna av olika gårdar
markerades och bands samman medenmångfald
av alléer (Germundsson 2003). Under 1800-talet präglade den nye godsägaren Carl Trolle Bonde
Trolleholms ägor på likartat sätt (Ahlklo 2003).
Men det var enskiftet och laga skiftet som gav
redskapen för den verkligt genomgripande omda¬
ningenavvårtkulturlandskap,enagrodesign, som ihög grad präglarvårnutida bildav ”det traditio¬
nellabondelandskapet”.
i1
1
i 1
i i i 1
1
’
i i
i
i j
j
1 i
...
<
C H A K r A
ifv»
,1' 6’ »C & ,M e .'V
SkURUP,HTLTEBÉRGA,SAND.kCKIUt,SAMTSl.ÖF««ÄNGAMÖLLAX,
SvAKHOJ:.3fS SÅTBSgJrDj \
/ Uti Skällt' ochMainiöims Låhii. i
Jr HilbnftKuy I
iäi Storfhiflc |
C.irl
^ 1 ''
\ '.i ■ ' T —
'— — ' - — -- - -
FIGUR 2.SkifteskartaöverSvaneholms gods1785avlant¬
mätareCarl Gideon Wadman.
Under 1800-talec genomfördes också ett annat
storskaligt experiment i medveten omgestaltning
av kulturlandskapet i form av de jättelika utdik- nings- och dräneringsföretagen runt om i landet.
Jord-och skogsbruket skulle främjas.Numeraför¬
söker man att vända på utvecklingen genom att
återskapaendelavde våtmarker,översilningsängar
och vindlande vattendrag som tidigare generatio¬
ner med stor möda dränerat respektive rätat ut.
Under 1800-talet sågs åtgärderna som rationella
för att förbättra den svenska ekonomin, under 1990-taletansesmiljöargumentenvaralikarationel¬
la. I bägge fallen handlar det om en mer eller
mindre medveten agrodesign, även om det inte talasså mycketom design. Denyskapade våtmar¬
kerna ochringlandeåarna är,särskiltnärde gestal¬
tas av landskapsarkitekter, snarlika i form och
funktion deåskådningsexempelsomFiirstPiickler-
Muskau beskrevi sinlärobokomlandskapsträdgår- dar,Andeutungen iiber derLandschaftsgärtnerei (Piickler-Muskau1987, urspr.1834).
Vihar alltså genomlevt flera skedenav medvet¬
nanydaningaravdet rurala kulturlandskapet,som gett människor nya villkor för liv och arbete.Jag
tror att detärhög tid attåterigen börja diskutera
i liknande termer av nydaning, för att skapa för-
utsättningar för fleratt delta i formandet av mor¬
gondagens rurala kulturlandskap. Förebilder och inspirationhämtarjag inte frånlandsbygden utan från stadenskulturlandskap.
Den urbana scenen
Underenrad år har jagåterkommit till Kungspar¬
ken iMalmö vid olika årstider. Syftet harvarit att introducera första årskursenavblivandelandskaps¬
arkitekter ochlandskapsingenjörerinutidshistoria,
i detta fall i utvecklingen av svenska parker från
i8oo-taletsmitt.Tillsammans med studenterna har vivandratidenparksomgestaltadesavden dans¬
kelandskabsgartnern OweHogh Hansenförmer än 135 år sedan. En park som denna som är ett helt igenom artificiellt landskap uppbyggt utifrån
bestämdaintentionerhos upphovsmannen. Somi många liknande fall har viidag bara ritningar att luta oss motvid tolkningen av vilka effektersom
upphovsmannen ville uppnå iparken. Denna rätt
såtypiska mönsterparki sintidslandskapsparkstil
anlades påettplatt och öppetf. d. regementsom- rådeiutkantenavdet dåtida Malmö. Parkeninra¬
madesav enkant med träd och buskar. Gräsmat¬
tornamodelleradesmjukt ochiparken planterades
ettfemtiotal exotiska träd förattfånga de borger¬
liga Malmöbornas intresse. Den bara drygt 5 ha
stora parken fylldes med mängder av gångvägar.
Där gångar möttes fick små idegransplanteringar söndagspromenerande parkbesökareattföljagång¬
vägarnassnirkliga banor. Siktlinjer planeradesmot olikamålpunkter, med dennyagjutjärnsfontäneni
centrum.Efterdrygtettdecennium fick parkenen
efterlängtad mötesplats, en restaurang sombygg¬
des till 1884 årsindustriutställning.
På foton från sekelskiftet ser man att parkens växtlighetvuxitsigfrodig. Eftersom trädplantering¬
arnaanlagts med många småplantor, kom träden
snabbtattformaenkompaktmassa.Frånmittenav
1920-taletsattestadsträdgårdsmästarenBirgerMyl- lenberg igång med en total renovering av Kungs¬
parken och av den intilliggande Slottsparkensom
anlagts strax före sekelskiftet1900. I ett föredrag
somMyllenberg höll försinakolleger1942beskri¬
verhan hur radikal renoveringenvar. Bara ett par procent av de växter som en gång planterades i parken bildade den uppvuxna parkeni början av
1940-talet (Myllenberg 1942). Föratt få fram den
karaktär som Myllenberg ansåg att parken borde
haförattfungerasomlandskapsparkhade han gått mycket hårt fram med såg ochyxa.DetMyllenberg gjorde var att tolka Hogh Hansens avsikter och
genompraktiska åtgärdersetill attparken fickett
utseendesom istortmotsvarade ritningens inten¬
tioner.
Närvisexdecenniersenaregårdär med studen¬
terna upplevervi alldeles säkert mer av den park
som Myllenberg var med om att ta fram än av denursprungliga anläggningen.Mendemestfram¬
trädande dragen i dagens park vittnar om grad¬
visaförändringari scenerierna under den tidsom
gått sedan Myllenberg lämnade dirigentpinnen vid 1940-talets slut.Detsnirkliga gångvägssystemet har förenklatsoch reducerats förattrationalisera sköt¬
seln. Under1960-taletförvisadesde vackragjutjärn¬
staketen till skamvrån, eftersom de ansågs hindra
människor från att besöka parken. Också en del
avdenlägre buskvegetationen röjdes bort. Parken
blevöppen för allmänheten, men förloradesamti¬
digt också mycketavsin rumslighet. Baraentréer¬
nasgranitstolpar visar idag attKungsparken i lik¬
het med alla andra1800-talsparkervaritomgärdad.
Ambitionerattförnya växtligheteni parken syns i oftamisslyckadeförsökattplanteranyaträdiskug¬
gan avdegamla. Omvandlingenavrestaurangentill
ett casino har fört med sigen heltnyparkerings- anläggning. Problemet med denna anläggning är
inteattden tillkommit, utan attgestaltningen inte förhåller sig till intentionerna i den ursprungliga parken.Dennyaparkeringsanläggningen kunde ha legatvar som helst.
Destörsta ochmestdramatiskaförändringarna
harnognaturensjälvståttför. I enstorm1967föll
enrad lindarien avdetvåkorta alléersom Hogh
Hansen planerade för att markera den vinklade
kanal som skiljer parken från Malmöhus fästning.
Anledningen tillattdetvarjustdenna radsomföll
var attdessa träd hade flyttats från sin ursprung¬
liga plats vid Slottsgatan något hundratal meter bort. Trädenväxte till fullstorlek, menkunde ald¬
rigutvecklaett ordentligtförgrenatrotsystem. De stod kvari nästanettsekel,menkundeintemotstå de extrema oktobervindarna som också fällde en
stordelavde skånskaskogarna {Lustgården 1968).
Tidensgånghar ändrat parkens rumsliga karaktär.
De små idegranarna som engångvägledde flane¬
rande igångvägskorsningarna harvuxittill trolska
