Narkotikastrafflagen och rättssäkerheten: Påverkar etnicitet påföljdsbedömningen?

+

Selma Hadzovic & Rebin Taleb Aziz

Narkotikastrafflagen och rättssäkerheten

- Påverkar etnicitet påföljdsbedömningen?

Narcotic drugs punishments act and legal certainty

- Does ethnicity affect the sentencing judgment?

Straffrätt C-uppsats

Termin: VT 2016

Handledare: Peter Lillieh

2

Förkortningslista

BrB Brottsbalken (1962:700) BRÅ Brottsförebyggande rådet

EKMR Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna FEUF Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt

JT Juridisk Tidskrift NJA Nytt juridiskt arkiv

NSL Narkotikastrafflagen (1968:64) Prop. Proposition

RF Regeringsformen (1974:152) SOU Statens offentliga utredningar

SvJT Svensk Juristtidning

3 Sammanfattning

I den här uppsatsen behandlas om domstolen i narkotikabrott tar hänsyn till en av våra viktigaste rättsprinciper, objektivitetsprincipen. Principen är viktig i ett rättssamhälle som Sverige där ingen ska diskrimineras utifrån etnicitet, kön, sexuell läggning, religion och andra sociala faktorer. Etnicitet är den diskrimineringsgrund uppsatsen behandlar.

Forskningsrapporten “Likhet inför lagen” konstaterade att invandrare diskrimineras i alla led i rättsprocessen, vilket väckte intresset för denna uppsats.

Rättsprinciper är något som enligt filosofen Ronald Dworkin bör tillmätas betydande vikt och att rättsprinciper är något som ska anses bindande för domstolen. Objektivitetsprincipen är en av de viktigaste principer i svensk rätt. Enligt denna princip ska domstolar och myndigheter iaktta saklighet och opartiskhet. Principen är viktigt för att motverka särbehandling vid exempelvis val av påföljd. I den första delen av uppsatsen redovisas, utöver objektivitetsprincipen, andra viktiga rättsprinciper på konstitutionell nivå.

Proportionalitetsprincipen innebär att valet av påföljd måste stå i proportion till syftet som vill uppnås med påföljden. Denna princip har fått en ökad betydelse efter Sveriges medlemskap i EU. I den första delen av uppsatsen finns även en beskrivning av det svenska påföljdssystemet. Motverkandet av brottslighet är straffsystemets huvudsyfte. De centrala reglerna för bestämmelse av påföljd återfinns i 29 och 30 kap. BrB. Narkotikabrott regleras i narkotikastrafflagen (1969:64). Enligt praxis finns det narkotika som är mer beroendeframkallande och hälsofarlig än andra typer av narkotika. Heroin är den narkotikatyp som enligt praxis anses vara mest hälsofarlig och beroendeframkallande. Den typ av narkotika som är att anse som mer farlig och beroendeframkallande ska leda till en strängare påföljd. Den vanligaste påföljden som döms ut vid narkotikabrott, i allmänhet och av de granskade fallen, är böter.

I uppsatsens andra del görs en empirisk undersökning, en rättsfallsstudie, där resultatet är att de granskade domsluten ofta saknar grundläggande domskäl och är mer att anse som rutinärenden. Fallen som jämförs innehar bristande uppgifter för att läsaren ska kunna få en uppfattning om hur påföljdsbedömningen gått till väga. Förutsebarheten är inte så självklar i domarna, vilket är oroande då förutsebarhet är en av grunderna för ett rättssamhälle.

4

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 6

1.1 Ämnesval ... 6

1.2 Problembakgrund och tidigare forskning ... 7

1.3 Syfte och frågeställningar ... 7

1.4 Terminologi ... 8

1.5 Metod ... 9

1.5.1 Allmänt om valda metoder ... 9

1.5.2 Den rättsdogmatiska metoden ... 9

1.5.3 Gällande rätt ... 10

1.5.4 Empirisk undersökning ... 10

1.6 Material ... 10

1.7 Avgränsningar ... 11

1.8 Disposition ... 12

DEL I ... 13

2. Grundläggande principer ... 13

2.1 Inledning ... 13

2.2 Rättsprinciper ... 13

2.3 Legalitetsprincipen ... 14

2.4 Objektivitets- och likhetsprincipen... 14

2.5 Proportionalitetsprincipen ... 16

2.5.1 Humanitetsprincipen ... 16

2.6 Sammanfattning och egna kommentarer ... 17

3. Bestämmelse av påföljd vid brott ... 18

3.1 Inledning ... 18

3.2 Narkotikastrafflagen ... 18

3.3 Allmänt om påföljdssystemet ... 19

3.4 Påverkande faktorer för straffvärdet vid narkotikabrott ... 20

3.4.1 Mängden narkotika gärningen avser ... 21

3.4.2 Hur hälsofarligt och beroendeframkallande narkotikan bedöms vara ... 21

3.4.3 Övriga omständigheter som krävs att uppmärksammas ... 21

3.5 Böter ... 22

3.6 Fängelse ... 22

5

3.7 Skyddstillsyn ... 23

3.8 Villkorlig dom ... 23

3.9 Ideologiskt motiv bakom narkotikastrafflagen ... 24

3.10 Sammanfattning och egna kommentarer ... 24

DEL II ... 26

4. Empiri ... 26

4.1 Inledning ... 26

4.2 Praxis ... 26

4.2.1 Ringa narkotikabrott enligt NSL ... 26

4.2.2 Narkotikabrott enligt NSL ... 27

4.3 Jämförelse av två fall från Göteborg tingsrätt ... 29

4.4 Jämförelse av två fall från Stockholms tingsrätt... 29

5. Analys ... 31

5.1 Inledning ... 31

5.2 Rättvisa lagar och påföljder för samtliga medborgare... 31

5.3 Rättssäkerhet – en bakgrund ... 32

5.4 Analys av granskade domar ... 33

5.4.1 Göteborg ... 33

5.4.2 Stockholm ... 34

5.5 Jämförelse Stockholms tingsrätt - Göteborgs tingsrätt ... 35

5.6 Kan rättssäkerheten stärkas vid bedömningar av narkotikabrott? ... 36

5.7 Påföljdsbedömningen av narkotikabrott i framtiden ... 37

5.8 Egna kommentarer och slutsats ... 38

6. Avslutning ... 40

6.1 Inledning ... 40

6.2 Avslutande reflektioner ... 40

7. Källförteckning ... 43

6

1. Inledning

1.1 Ämnesval

Uppfattningen om alla människors lika värde härrör från den naturrättsliga filosofin och är idag lagstadgad inom olika rättsområden. Utöver detta finns det lagstadgade principer som förstärker skyddet mot diskriminering, exempelvis likabehandlingsprincipen som återfinns i grundlagen. Likabehandlingsprincipen gäller för lagstiftaren, förvaltningsmyndigheter och domstolar. Alla medborgare har rätt att behandlas lika inför lagen.

Många gånger kan denna likhet inför lagen anses vara en utopi av samhället som är svår att leva upp till. Svårigheten ligger i att alla människor har olika värderingar och moral som oftast bestäms av kulturen i samhället. Detta leder till att samhället många gånger förändras snabbare än rätten och lagen ibland hamnar efter. Det kan därför vara svårt att leva upp till samhällsidealet, allas likhet inför lagen. Utrymmet för felbedömningar och felaktiga beslut får anses vara tämligen stort då det är människor som ligger bakom skapandet och skipandet av rätten. Med felbedömningar avses här förutsättningar som kan leda till inkorrekt bedömning.

Det är inte endast likhet inför lagen som behövs i ett samhälle. För att det ska råda rättssäkerhet måste det även råda förutsebarhet av våra lagar och domstolars bedömningar.

Utöver detta måste domstolar och myndigheters argument och domskäl vara etiskt godtagbara, objektiva och sakliga, för att samhället ska vara rättssäkert.

Att alla människor ska behandlas lika finns stadgat i 1 kap. 9 § Regeringsformen (1974:152) (RF). Det svenska medlemskapet i EU har influerat den nationella rätten bland annat genom art. 18 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF), som ger uttryck för den s.k. icke-diskrimineringsprincipen. Denna princip innebär ett förbud mot all form av diskriminering, direkt och indirekt, på grund av en följd av nationalitet. Denna grundläggande princip utvidgas med kompletterande diskrimineringsförbud inom olika områden.¹ Förbudet mot diskriminering återfinns även i Europakonvention (EKMR). I Sverige gäller EKMR som lag och i art. 14 EKMR stadgas förbudet mot diskriminering på grund av bland annat kön, ras, hudfärg, språk eller religion.

I Sverige finns 48 tingsrätter som prövar åtskilliga mål. Parterna kan, om de är missnöjda med tingsrättens dom, överklaga till de sex hovrätter vi har i Sverige. Den högsta instansen för de allmänna domstolarna är Högsta domstolen, vars avgöranden syftar till att skapa vägledning för underinstanserna. I denna uppsats undersökes och utreds hur tingsrätten i Stockholm och Göteborg går tillväga vid fastställande av påföljd vid narkotikabrott.

Undersökningen avser mål som rör narkotikabrott varvid vårt angreppsätt består i att utreda huruvida etnicitet kan påverka påföljden. Vi valde narkotikabrott då det under en lång tid varit en av de största samhällsfrågorna i Sverige och där brotten varje år har ökat.²

1 Prop. 2009/10: 80 s. 237.

2 BRÅ rapport 2010:16, Narkotikastatistik 2009, s.14.

7 1.2 Problembakgrund och tidigare forskning

Av tidigare forskning framgår det att invandrare begår fler brott, proportionellt sett, i förhållande till svenskar. Detta kan i sin tur bero på att invandrare upptäcks oftare och/eller anmäls oftare. Ur en allmän synvinkel vad gäller frågan om likhet inför lagen är processen från polisens utredning fram till målet tas upp av domstol, mer intressant i denna diskussion.³ År 2005 uppmärksammades en forskningsrapport, skriven av Christian Diesen, Claes Lernestedt, Torun Lindholm och Tove Pettersson. Det var denna forskningsrapport som gjorde att vi valde att skriva en uppsats om detta ämne. Det framgår av forskningsrapporten att det finns en misstanke inom polisen mot invandrare, vilket leder till att polisen lättare upptäcker och ingriper vid invandrares brottslighet. Vidare leder detta även till fler anmälningar och en överrepresentation i brottsstatistiken. I forskningsrapporten kan utläsas att personer med utländsk härkomst anmäls oftare, fälls oftare och döms hårdare.⁴

När invandrare får sin dom är påföljden, enligt forskningsrapporten, hårdare än om personen varit svensk. Med hårdare straff avses här när två personer, som står åtalade för samma typ av brott, får olika straff och där den ena missgynnas mer av domen. Invandrare döms oftare till höga böter och fängelse.

Diesen lyfter fram att eftersom invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen leder detta till en strukturell diskriminering. Det framkommer också att de som främst utsätts för diskriminering är personer födda utanför Europa.⁵ 2016, elva år senare, vill vi undersöka om slutsatserna som framkommer av rapporten fortfarande är aktuella, i den mån det är möjligt med tanke på omfattningen av vår uppsats.

1.3 Syfte och frågeställningar

Det huvudsakliga syftet med denna uppsats är att i den deskriptiva delen utreda och fastställa gällande rätt vid bestämmande av påföljden vid narkotikabrott. I analysen undersöks huruvida personer som står åtalade för samma lagrum avseende narkotikabrott, döms lika. För att uppfylla detta syfte kommer en rad domar från tingsrätten att granskas. I den undersökande delen (del 2) utreds och belyses huruvida etnicitet kan ha inverkan på valet av påföljd som domstolen väljer att meddela. I syftet ingår också att fastställa vilken påföljd som varit vanligast i de fall som granskats.

En kategorisering i allmänhet av människor på det sätt som kommer göras i uppsatsen är inte något vi förespråkar. Inte heller är en kategorisering av individer utifrån kön, religion, sexuell läggning och andra sociala faktorer något vi står bakom. Vi anser emellertid att det är viktigt att kategorisera, på det sätt som görs i denna uppsats, för att kunna uppnå syftet med uppsatsen och besvara följande frågeställningar.

❖ Vilka faktorer är av betydelse, för domstolen, när påföljden vid narkotikabrott bestäms?

3 Diesen, Lernestedt, Lindholm, Petterson, Likhet inför lagen s. 254-255.

4 Det framgår även av forskningsrapporten att invandrare utreds noggrannare, häktas oftare och längre, åtalas oftare och behandlas sämre inom kriminalvården.

5 Diesen, Lernestedt, Lindholm, Petterson, Likhet inför lagen.

8

❖ Finns det några skillnader med hänsyn till etnicitet i tillämpningen av 1-2 §§ NSL?

❖ Vilken påföljd är den vanligaste i de granskade fallen?

❖ Kan användandet av narkotikastrafflagen bli mer rättssäkert?

1.4 Terminologi

Begreppet invandrare valdes av myndigheterna i slutet av 1960-talet för att ordet utlänning skulle ersättas med ett ord som inte var lika negativt betonat.⁶ I ett delbetänkande angående myndigheters användande av begreppet invandrare i sin verksamhet⁷ uttalar sig regeringen om vad som avses med begreppet invandrare och hur det används. Ordet invandrare används i det allmänna språkbruket för och till personer med utländsk härkomst som kommit till Sverige efter andra världskriget. Hit räknas också de utländska medborgare som är bosatta i Sverige. Regeringen uttalar också att det bland utländska medborgare finns personer med svenskt ursprung och som är födda i landet och att de därav inte kan anses vara invandrare i den allmänna betydelsen, exempelvis personer födda i Sverige som flyttar utomlands och sedan flyttar tillbaka till Sverige.⁸

Enligt lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap, är svenska personer de som har svenskt medborgarskap. Propositionen till Diskrimineringslagen (2008:567) (DL) anger att med “etnisk tillhörighet” avses personers nationalitet eller etniska ursprung eller liknande förhållanden.⁹ I 2001 års diskrimineringslag avsågs med etnisk tillhörighet att någon tillhör en grupp personer som har samma nationella eller etniska ursprung eller samma hudfärg.¹⁰ Vi kommer dock göra en kategorisering av människorna i våra rättsfall utifrån om domstolen har anledning att uppfatta personen som invandrare. Med invandrare avser vi personer som invandrat från andra länder än de västeuropeiska. Detta genom att personen inte har ett västeuropeiskt namn. Tillvägagångssättet med att använda denna utgångspunkt för kategoriseringen av människor som svenska och utländska är inte att anse som okomplicerad.

Med dom i tingsrätt avses i uppsatsen en fällande dom i mål som avser narkotikabrott oavsett om domen vunnit laga kraft eller inte. Innebörden av detta är påföljden för brottet kan ändrats efter överklagande. Personen redovisas dock ändå som dömd i uppsatsen.

Likhet används i uppsatsen i den bemärkelsen att om likhet råder finns det en relation mellan två objekt, ett tillstånd. Om likhet har konstaterats förutsätts att ett annat objekt har jämförts med det för att komma fram till att likhet föreligger. Föreligger inte likhet föreligger istället motsatsen, olikhet.

6 DS 2000:43 s. 19.

7 SOU 1971:51.

8 SOU 1971:51 s. 22.

9 Prop. 2007/08:95 s. 117.

10 Prop. 2007/08:95 s. 118.

9 1.5 Metod

1.5.1 Allmänt om valda metoder

Inom rättsvetenskapen finns flertalet olika metoder, exempelvis rättspolitiska, rättsekonomiska, rättssociologiska och den dominerade rättsdogmatiska metoden.¹¹ Undersökningsobjektet för rättsvetenskapen är, ur en allmän synvinkel, rättsregler av olika slag. Vidare kan dessa rättsregler betraktas ur exempelvis kvinnosynvinkel eller invandrarsynvinkel, enligt Claes Sandgren.¹²

I uppsatsen används den rättsdogmatiska metoden och en kvalitativ metod. Förmågan att skapa ett kunskapstillskott och öka rättsvetenenskapens relevans skulle bli bättre om undersökningarna i rättsvetenskapen grundade sig i faktiska förhållanden, teorier och problem än i de faktiskt existerande rättsreglerna. Med detta menar Sandgren att empiriskt material bör användas mer inom rättsvetenskapen. En användning av kvalitativ metod har gjorts i den empiriska undersökningen. Detta för att kvalitativ forskning eftersträvar att nå insikt om situationer i den praktiska verkligheten.¹³ Granskning och behandling av större antal rättsfallsmaterial är ett exempel på kvalitativ metod¹⁴ och är också det som är av relevans för denna uppsats. En kvalitativ metod har använts för att vi genom denna metod kan förmå att uppfylla vårt syfte på bästa sätt.

1.5.2 Den rättsdogmatiska metoden

För att förmå besvara våra frågeställningar används en traditionell rättsdogmatisk metod, som innebär tolkning och systematisering av de juridiska rättskällorna. Gällande rättsregler inom olika områden och dessa områdens struktur är det som rättsdogmatiken beskriver, även kallat för en beskrivning av rättens yttre system.¹⁵ Fastställande av gällande rätt samt att tolka huvudregler och undantag är den rättsdogmatiska metodens huvuduppgift.¹⁶ Bert Lehrberg förordnar att den rättsdogmatiska metoden är av stor betydelse för den praktiserande juristen eftersom juristens arbetssätt sker i grundval av rättskällorna och uppgiften blir att fastställa vilka rättsliga regler som är relevanta.¹⁷ Egna värderingar och subjektiva åsikter är inte något den rättsdogmatiska framställningen ska grunda sig i. Slutsatsen ska, vid användandet av den rättsdogmatiska metoden, grunda sig på rättskällorna.¹⁸

Den gällande rätten, de lege lata, fastställs genom användning av rättskälleläran.

Rättskälleläran omfattar rättskällor som skall, bör och får beaktas vid juridiska problemlösningar. Läran innebär en hierarkisk ordning av rättskällorna där lagar och andra författningar är den främsta rättskällan och därför ska följas. Prioritetsordningen belyser de

11 Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare - Ämne, material, metod och argumentation, s. 14 f.

12 Sandgren, Om empiri och rättsvetenskap, JT 1995/96 s. 739.

13 Yin, Kvalitativ forskning från start till mål, s. 15 ff.

14 Sandgren, Om empiri och rättsvetenskap, JT 1995/96 s. 1045-1046.

15 Peczenik, Juridikens allmänna läror, SvJT 2005 s. 250.

16Peczenik, Juridikens allmänna läror, SvJT 2005 s. 249.

17 Lehrberg, Praktisk juridisk metod, s. 176.

18 Kleineman, Juridisk metodlära, s. 23.

10 olika rättskällornas betydelse samt hur vi skall agera då sammanstötning mellan rättskällorna uppstår.¹⁹

1.5.3 Gällande rätt

I den första delen av uppsatsen redovisas gällande rätt på området och viktiga principer inom vår rättsordning som reglerar förhållandet mellan den enskilda individen och den dömande makten. Vad som avses med gällande rätt kan enligt Lehrberg beskrivas utifrån domstolens, lagstiftarens och juristens verksamhet. Lagstiftningen syftar till att fastställa vad som är gällande rätt, domstolens uppdrag blir således att uttolka gällande rätt i det enskilda fallet och juristens arbete blir att uttolka gällande rätt för att analysera en obestämd utgång av domstolens dom.²⁰ Peczenik anser att gällande rätt karaktäriseras av dess giltighet, han syftar på att gällande rätt avser rätten som gäller nu. De existerande reglerna i samhället kan klassificeras som gällande rätt men de regler som intervenerar moral är inte att anse som gällande rätt i juridisk mening.²¹ Gällande rätt är, även enligt oss, de rättsregler som ryms inom ramen för svenska rättssystemet.

1.5.4 Empirisk undersökning

För att vi ska förmå att besvara våra frågeställningar är dock användandet av den rättsdogmatiska metoden inte tillräckligt och kräver därför komplement. Således har vi också en empirisk del i uppsatsen där den kvalitativa metoden använts. Empiriskt material är sådant material som inte används enbart för att fastställa gällande rätt.²² Sandgren påpekar att vid undersökningar skall all relevant material samlas in, då svar sökes, inom den vetenskap som forskningen verkar.²³ Det insamlade materialet, rättsfallen, från tingsrätterna grundar sig i detta då svaren i den empiriska undersökningen inte finns i lagar och andra författningar.

1.6 Material

Lagar är den främsta rättskällan vi använt och den av störst betydelse för uppsatsen är Narkotikastrafflagen (NSL). NSL tillkom 1968 och innan denna lag fanns endast Narkotikaförordningen. Källor som använts i utöver lagstiftning är offentliga publikationer såsom förarbeten och rättsfall. Med förarbeten avses propositioner (Prop.), statens offentliga utredningar (SOU) och kommittédirektiv (Dir.).

Vid sidan av detta kommer vi även att använda oss av juridisk doktrin. Litteratur som varit av betydelse för uppsatsen är “Att bestämma påföljd för brott” författad av justitierådet Martin Borgeke då boken tydligt ställt upp och förklarat det svenska påföljdssystemet. Med hjälp av dessa källor har vi kunnat gå igenom de nuvarande lagstiftningarna och rättsprinciperna. Materialet vi använt oss av har granskats med noggrannhet och omsorg för att källornas trovärdighet inte kan komma att ifrågasättas. Utöver detta används även statistik

19 Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 41.

20 Lehrberg, Praktisk juridisk metod, s. 22.

21 Peczenik, Juridikens metodproblem: rättskällelära och lagtolkning, s. 45.

22 Sandgren, Om empiri och rättsvetenskap, JT 1995/96 s. 1044.

23 Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 10.

11 från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) då det är den enda officiella statistikmyndigheten över lagföringar i brottmål. Statistik är till nytta för vår empiri.

Den empiriska undersökningen är en rättsfallsstudie av domar från tingsrätten i Stockholm och Göteborg. Vi har valt att i vår arbete endast analysera narkotikamål från Göteborgs och Stockholms tingsrätt. Detta för att inte göra det geografiska området för brett men också för att jämförelsen av den slutliga domen ger en mer rättvis bild om de är från samma instans.

Valet föll på Stockholm och Göteborg då det är de två största städerna i Sverige och tillgången till fler antal mål var större. Det avgörs tusentals mål gällande narkotikabrott i Sverige årligen och vi har valt att endast använda oss av domar fastställda år 2016, även om antalet fall i år redan hunnit bli många.

Mål avseende narkotika ges endast undantagsvis prövningstillstånd i hovrätten, varför vi valde att analysera mål från tingsrätten. I tingsrätten sitter nämndemän som är med och påverkar domen, då dessa inte är jurister finns det en risk att full objektivitet inte iakttas även om de lämnar domared. Målen vi begärt ut är slumpvis valda mål från år 2016 och samtliga har granskats. Sammanlagt begärdes 113 fall från tingsrätterna. Av de begärda fallen användes 57 stycken. Alla fall kunde inte användas på grund av att vissa personer dömdes för flertalet brott och där brottstypen var för irrelevanta för denna uppsats. Det var fler domar från Göteborgs tingsrätt som inte var av betydelse och antalet mål från Stockholm är därför fler. Från Stockholms tingsrätt användes 33 stycken rättsfall och 24 stycken rättsfall från Göteborg. Fallen jämförs mellan personer som blivit dömda för narkotikabrott i enlighet med 1-2 §§ NSL under år 2016. Sammanlagt har 57 fall granskats och många används i uppsatsen för analys. Valet av mål föll på narkotikabrott, då vi är medvetna om att det finns många mål och att det är en gedigen utgångspunkt för att kunna anpassa uppsatsen inom vår tidsplan. Det som märkts är att många av dem som dömdes för narkotikabrott också dömdes för andra typer av brott i samband med detta, exempelvis rattfylleri och olovlig körning. Samtliga rättsfall har granskats, sorterats bort och jämförts på ett sätt så att resultatet ska bli rättvist framställt.

1.7 Avgränsningar

Att undersöka om invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken och anmäls oftare kan anses rymmas under vårt syfte men det är något som vi avgränsar oss från. Även orsakerna till varför invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken är något vi avgränsar oss ifrån att undersöka.

Om en minderårig (person under 18 år) döms till ungdomsvård vid narkotikabrott kommer inte denna person delas in i kategorierna ”västeuropeiskt namn” och ”icke västeuropeiskt namn”. Detta för att domstolens resonemang inte förs och grundas i samma lagrum och principer som för personer över 18 år. Endast personer över 18 år kommer att granskas.

Vi avgränsar oss också från att undersöka om andra sociala faktorer kan påverka utgången av fallen så som exempelvis kön, religion, socioekonomisk bakgrund eller sexuell läggning.

Förståelse för att flera antal fall skulle stärka uppsatsen jämförelse finns hos oss, men av utrymmesskäl anser vi det antalet som valts vara tillräckligt för att kunna uppnå vårt syfte.

12 1.8 Disposition

Kapitel 1

Första kapitlet i denna uppsats behandlar grundläggande delar såsom bakgrund, problembakgrund, syfte, avgränsningar, beskrivning av begrepp samt metodval. Det som även redovisas är tidigare forskning då intresset för denna uppsats väckts genom tidigare

forskningsrapporter.

⇓ Kapitel 2

I det andra kapitlet beskrivs grundläggande rättsprinciper i Sverige. Här presenteras gällande rättsprinciper på konstitutionell nivå. Objektivitetsprincipen och likhetsprincipen,

som är denna uppsatsens fokus, förklaras och redogörs. Kapitlet är viktigt i den bemärkelsen att läsaren får ett helhetsperspektiv på några av de lagar och principer som

finns till skydd för oss invånare i Sverige.

⇓ Kapitel 3

I det tredje kapitlet görs först en förklaring av narkotikastrafflagen. Sedan följer en redovisning av hur domstolen går till väga för att bestämma påföljden vid ett narkotikabrott

och vilka faktorer som spelar roll vid bestämmandet av påföljd vid narkotikabrott. Här behandlas även grundtankarna bakom påföljdssystemet men även den ideologiska tanken

bakom narkotikastrafflagen. Innebörden av de vanligaste påföljderna vid narkotikabrott, exempelvis böter och fängelse kommer att förklaras i detta kapitel.

⇓ Kapitel 4

I det fjärde kapitlet redovisas en empiri av flera rättsfall som behandlar ringa narkotikabrott och narkotikabrott. Fallen har granskats och sedan har procentuella uppgifter räknats ut för att ge en överblick av vilka påföljder som är vanligast. Kapitlet innehåller också en specifik

jämförelse mellan några av de granskade fallen för att ge läsaren en uppfattning av hur fallen kan se ut i narkotikabrott.

⇓ Kapitel 5

I det femte kapitlet finns vår analys. Inledningsvis i detta kapitel skrivs det om vad som egentligen är en rättvis påföljd. Här ges även en kort bakgrund till rättssäkerheten i allmänhet och vad den innebär. Svaret på om tingsrätterna iakttagit objektivitetsprincipen ges i detta kapitel. En jämförelse görs också mellan tingsrätten i Stockholm och Göteborg,

för att se vilken av domstolarna som ger strängare påföljd. Här får läsaren en överblick av diskrimineringen i praktiken och kan bilda sin egen uppfattning om alla verkligen är lika

inför lagen. Även diskussion om hur framtiden kan komma att se ut när det gäller narkotikabrott och straff förs.

⇓

Kapitel 6

I det sjätte och sista kapitlet ges författarnas avslutande åsikter och tankar kring ämnet som uppsatsen behandlat.

13

DEL I

2. Grundläggande principer

2.1 Inledning

Det är av väsentlig betydelse att i början av uppsatsen presentera gällande rätt och olika rättsprinciper inom straffrätten för en bättre förståelse av påföljderna i rättsfallen. I detta kapitel förklaras viktiga principer inom den konstitutionella rätten samt straffrätten. Det ges även en redogörelse om vad rättsprinciper anses vara och ha för betydelse.

2.2 Rättsprinciper

Principer återfinns i flera områden inom juridiken. Vissa principer är primära och självklara, andra är mer abstrakta. Det som kännetecknar rättsprinciper är att de anses vara en

“böraregel”. Detta innebär att undantag kan göras från regeln utan att den behöver ändras.²⁴ Alla rättsprinciper är inte lagstadgade men vissa har ansetts vara av betydande vikt och därför återgetts i lagen.²⁵ EU-rätten präglas i hög grad av allmänna rättsprinciper och har således påverkat svensk rätt så att dessa rättsprinciper i Sverige har fått ökad betydelse.²⁶ De hamnar högt upp i rättshierarkin inom ramen för rättskälleläran vilket innebär att rättsprinciper i Sverige anses ha delvis ökad betydelse för den svenska rätten.

Gemensamt för de principer som finns är att de kommer före något annat, är grunden för något annat eller kontrollerar något annat.²⁷ Ett exempel på detta kan vara 1 kap. 9 § RF som grundar sig på tanken om alla människors likhet inför lagen.

Ronald Dworkin, en av de ledande personerna inom rättsfilosofin, ansåg att det fanns en skillnad mellan regler och principer. Regler ansåg Dworkin vara ”vanliga” bestämmelser, som gäller och tillämpas i sin helhet eller inte alls. Här skiljer sig rättsregler från rättsprinciper då de senare enligt Dworkin är mer formbara och endast är argument som talar i viss riktning. Med detta sagt menar Dworkin att även om principer talar i viss riktning är de inte slutgiltigt avgörande i varje enskilt fall.²⁸ Den stora skillnaden ligger i att en regel antingen följs eller inte följs. Principer å andra sidan kan följas mer eller mindre.

Rättsprinciper har vikt och kan därför vägas mot varandra.²⁹

Dworkin menar att det inte bara är positiv lag utan även allmänna rättsprinciper som är bindande för domaren. För att visa att icke lagfästa rättsprinciper bör ha en central betydelse i rättskipningen använde Dworkin det amerikanska rättsfallet Riggs v Palmer som exempel.

Parterna i detta fall kommer vidare kallas X och Y vid beskrivandet av rättsfallet. X hade uppsåtligen dödat en person (Y) och han var denne personens arvinge enligt testamente. X dömdes för mordet men det som diskuterades var om han hade rätt att ärva sitt offer eller om

24 Marcusson, Offentligrättsliga principer, s. 10.

25 Se exempelvis Legalitetsprincipen, 1 kap 1 § Brottsbalken.

26 Warnling-Nerep, En introduktion till förvaltningsrätten, s. 9.

27 Jareborg, Vad är en princip?, s. 139.

28 Påhlsson, Robert, Principer eller regler? Legalitet och likabehandling i beskattningen, Skattenytt 2014 s. 555.

29 Jareborg, Vad är en princip?, s. 141.

14 han förlorat denna rättighet då han dödat honom. Det saknades undantag i den dåvarande arvslagstiftningen som skulle frånta X rätten att ärva personen han dödat. Domstolen tillerkände honom ändock inte arvet och motiverade sitt ställningstagande med hänvisning till rättsprincipen ”ingen ska skörda vinning av sin egen orättshandling”.³⁰ Det ansågs inte möjligt att kunna döda någon för att sedan kunna få ut pengar från denne för att personen är arvtagare enligt testamente.

Enligt Nils Jareborg, professor i straffrätt, är en rättsprincip alltid en rättsregel. Vidare är en rättsprincip alltid en böraregel, vilket innebär att regeln inte överträds om den inte efterföljs. De flesta rättsprinciper har sina ursprung inom rättsvetenskapen, detta ter sig inte vara märkligt då endast en liten del av de rättsregler som finns är författade av lagstiftaren.³¹

Rättsprinciper har flera syften och tillgodoser flera olika mål. De kan exempelvis vara rättfärdigande eller förklarande och finnas för att lösa interna regelkonflikter. Jareborg hävdar att det enligt honom finns två skäl som avgör om en rättsprincip gäller inom ett rättssystem.

1. Den första är om principen ger uttryck för eller sammanfattar viktiga värderingar eller bedömningar, och

2. om den bidrar till att göra rättssystemet värderingsmässigt sammanhängande.³²

2.3 Legalitetsprincipen

I 1 kap. 1 § 3 st. RF stadgas att “Den offentliga makten skall utövas under lagarna”.

Portalparagrafen ger uttryck för legalitetsprincipen. Principen är inte föremål för någon direkt tillämpning utan utgör endast en ram för dels myndigheternas handlingsutrymme och dels för rättssäkerheten. Legalitetsprincipen innebär att myndighetsbeslut eller domstolsavgöranden som är till fördel eller nackdel för den enskilda medborgaren måste fattas i enighet med någon författning. Inom vissa grenar i juridiken ställs det högre krav på legalitetsprincipen, exempelvis inom straffrätten som uttrycker nullum crimen sine lege, vilket innebär inget brott utan lag.³³

2.4 Objektivitets- och likhetsprincipen

Ett urval av Sveriges viktiga rättsprinciper återfinns i regeringsformen, som är en av landets grundlagar. I 1 kap. 9 § RF stadgas att:

“Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet”

Lagrummet ger uttryck för att lika fall skall behandlas lika, objektivitetsprincipen.

Paragrafen bygger således på att ingen särbehandling eller osaklighet får förekomma, medborgarna rättar sig efter lagarna under samma villkor. Bestämmelsen säkerställer att

30 Riggs v. Palmer, 115 N.Y. 506 (1889).

31 Jareborg, Vad är en princip?, s.142-143.

32 Jareborg, Vad är en princip?, s. 44.

33 Sterzel, Offentligrättsliga principer, s. 73 ff.

15

Saklighet

Opartiskhet

enskilda medborgare inte drabbas av godtycklig myndighetsutövning eller maktmissbruk.³⁴ I 1 kap. 9 § RF ges uttryck för två grundläggande rättsprinciper. Dels inryms objektivitetsprincipen, som bygger på sakligheten och opartiskheten, dels likhetsprincipen som kan utläsas av lydelsen “...allas likhet inför lagen”. Dessa principer skall beaktas i verksamhetsutövningen av bland annat förvaltningsmyndigheter och domstolar men därtill även andra verksamheter som fullgör förvaltningsuppgifter, exempelvis fristående skolor.

Objektivitets- och likhetsprincipen är allmänna rättsprinciper som innebär att de inte kan förlora sin giltighet eller auktoritet om de inte skulle vara instiftade i grundlagen. De ovan nämnda principerna är några faktorer av vad som kännetecknar Sverige som rättsstat.

Principen som uttrycks i 1 kap. 9 § RF medför ett skydd mot att domstolar och myndigheter ska tillämpa osakliga argument och att värderingar ska påverka verksamhetsutövningen.

Objektivitetsprincipen finns stadgad i vår grundlag sedan 1800-talet, denna grundläggande princip ger uttryck för objektiv maktutövning. Vid ändelsen av 1 kap. 9 § RF stadgas att förvaltningsmyndigheter samt domstolar skall iakttaga “saklighet” och “opartiskhet”, detta innebär att de ska vara objektiva i sin bedömning. Särbehandling får inte ske utan stöd i lag, kravet på saklighet utgör ett hinder mot myndigheterna att på subjektiva grunder varken gynna eller missgynna den enskilde.³⁵

Kravet på opartiskhet behandlar principens yttre sida enligt Bull och bygger på hur hanteringen av ärenden uppfattas utifrån. Denna gren tar sikte på den objektiva sidan av processen, nämligen förhållandet mellan den som utövar makten och den som berörs av utövandet. Både kravet på saklighet och opartiskhet uppställer krav på likhet inför lagen.³⁶

Kravet på saklighet och opartiskhet i domar är av stor betydelse för förståelsen och tolkningen av objektivitetsprincipen. Saklighetskravet, inre sidan, uppställer ett perspektiv som skall avspegla verkliga faktorer som legat till grund för ett avgörande. En utredning måste göras i varje enskilt fall och här finns det risk för att

sakförhållanden som inte har betydelse för bedömningen i ärendet påverkar, det kan exempelvis röra sig om huruvida personen varit trevlig, aggressiv etcetera. Dock är detta något som är mer relevant vid myndighetsutövning än i domstol eftersom domstolen oftast inte har någon direkt kontakt med den tilltalade.

Om en handläggare eller en domare tillmäter vikt vid sådana subjektiva aspekter finns det risk för att det leder till ett annorlunda beslut än vad som annars hade varit fallet.³⁷

Christian Diesen har tillsammans med Lindholm, Lernestedt och Petterson skrivit forskningsrapporten ”Likhet inför lagen” som behandlar diskriminering inom det svenska rättsväsendet. Studien har byggt på en omfattande genomgång av domar samt förundersökningar och rapporten visar på att invandrare diskrimineras i varje led av rättsprocessen, det vill säga att de misstänks av polisen tills att domstolen meddelat dom.

Diesens tes är att det inte är möjligt att se likhet inför lagen som en fullständig princip, idealet är skapat av människor och är inget som går att åstadkomma fullt ut. Ur ett

34 Bull, Offentligrättsliga principer, s. 71 ff.

35 Bull, Offentligrättsliga principer, s. 100-102.

36 Bull, Offentligrättsliga principer, s. 103.

37 Bull, Offentligrättsliga principer, s. 102.

16 processrättsligt perspektiv föreligger det flera väsentliga steg innan en dom och det kan förekomma felbedömningar som kan påverka utfallet i processen. En konkret verklighet skall återspeglas av en abstrakt lag. Misstag kan begås beroende av flera faktorer, en del misstag kan bero på personliga- och sociala värderingar, vilket inte får förekomma i enlighet med det ovan nämnda.³⁸ Emellertid är det svårt att undvika detta då lagstiftningen bygger på värderingar hos de lagstiftande församlingarna och bottnar i intentioner färgat av politisk övertygelse. Principen om likhet inför lagen är enligt Diesen en viktig gren inom ett demokratiskt samhälle men så länge samhället i övrigt är ojämlikt så blir det en begränsad rättighet. Om vi inte är jämlika när det kommer till ekonomiska, könsmässiga eller sociala avseenden finns det inte heller någon förutsättning för att vi ska vara lika inför lagen.³⁹

2.5 Proportionalitetsprincipen

Proportionalitetsprincipen spelar en central roll i det svenska och EU-rättsliga systemet.

Principen utvecklades av EU-domstolen på basis av nationell rätt och Europakonventionen.

För att åtgärden, påföljden, ska vara laglig måste den vara proportionerlig i förhållande till det syfte som vill uppnås. Om påföljden går längre än vad som är nödvändigt strider detta mot nationell rätt samt EU-rätt och måste därför undanröjas.⁴⁰

Proportionalitetsprincipens grundtanke innebär att en person som gjort sig skyldig till brott ska dömas till en påföljd som är rimlig, det vill säga står i proportion, med tanke på brottets allvar.⁴¹ 2 kap. 20 § RF är ett av flera lagrum som ger uttryck för proportionalitetsprincipen.⁴² Den lagstiftande församlingen måste beakta denna princip, principen ställer krav på åtgärderna ska vara proportionerliga till de intressen som är tänkta att tillgodoses. Vid intresseavvägningen görs en bedömning av förhållandet mellan staten och den enskilda för att se vems intresse som väger tyngst. Staten har bevisbördan vid en intresseavvägning.

2.5.1 Humanitetsprincipen

Att straffa en person innebär att medvetet påföra personen en form av lidande. Med lidande avses att personen måste gå igenom något som denna missgynnas av, exempelvis ekonomiskt eller genom frihetsberövande. Samhället använder här sina maktmedel mot personen utan att denna vanligtvis får något gott ut av det⁴³. Syftet är endast att denne ska stå till svars för sina olagliga handlingar. Straffen ska inte vara omänskliga och domstolarna bör ha en förståelse för den situation den tilltalade eller dömde befinner sig i. Humanitetsprincipen innebär att det finns ett generellt krav på rimlighet och måttlighet vid bestraffning samt att undvika de strängaste påföljderna så långt det är möjligt.⁴⁴

38 Se avsnitt 2.4.

39 Diesen, Lernestedt, Lindholm, Petterson, Likhet inför lagen, s. 69 ff.

40 SOU 2010:29 s. 156.

41 Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, s. 32.

42 Se bl.a. 24-28 kap. rättegångsbalken och 8 § polislagen.

43 Vid vård kan den åtalade få något gott ut av sitt straff, exempelvis drogavvänjning.

44 Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, s. 33.

17 2.6 Sammanfattning och egna kommentarer

Legalitetsprincipen framgår av 1 kap. 1 § RF och stadgar att all offentlig makt ska utövas under lagarna. Avslutningsvis i detta avsnitt konstateras att det föreligger flera principer av betydelse som myndigheter och domstolar skall beakta i sin verksamhetsutövning. Likhets- och objektivitetsprincipen framgår av 1 kap. 9 § RF där kan utläsas att alla skall behandlas lika inför lagen. Objektivitetsprincipen uppställer krav på saklighet och opartiskhet.

Proportionalitetsprincipen ställer upp krav på att statens åtgärder ska vara proportionerliga till de intressen som ska tillgodoses.

Grundläggande principer i ett samhälle, som de ovan nämnda, kan anses vara några av de kännetecken som utgör landet till en rättsstat. Vi delar Dworkins aspekt på att regler tillämpas i sin helhet eller inte alls. Det är svårt att tillämpa en paragraf vid ett brott och säga att lagrummet delvis tillämpas. Dock anser vi att det även finns principer som måste iakttas helt, exempelvis legalitetsprincipen.

Den viktigaste aspekten med principerna är enligt vår mening att de faktiskt följs i praktiken. Myndigheter och domstolar ska behandla alla lika och de ska uppfylla kravet på saklighet och opartiskhet. Invånarna i samhället måste kunna lita på att myndigheterna följer och uppfyller kraven som lagen uppställer. Detta för att det inom det svenska rättsväsendet ska föreligga förutsebarhet. Likhets- och objektivitetsprincipen är nödvändiga och av betydelse för att syftet bakom principerna skyddar medborgarna i samhället mot orättvisa behandlingar. En orättvis behandling skulle annars ha kunnat grunda sig på etnicitet eller andra sociala faktorer. Dessa sociala faktorer hade kunnat vara avgörande i mål om inte kravet på saklighet, opartiskhet och likhet inför lagen hade funnits som principer.

18

3. Bestämmelse av påföljd vid brott

3.1 Inledning

I följande avsnitt redovisas en översiktlig genomgång om vad domstolen ska ta till hänsyn vid bestämmandet av påföljd för ett begånget narkotikabrott. Påföljdssystemets och NSL:s grunder förklaras inledningsvis. Relevanta lagrum redovisas och en beskrivning görs om vilka faktorer som är av betydelse vid val av påföljd. En förklaring av de vanligaste påföljderna vid narkotikabrott görs också.

3.2 Narkotikastrafflagen

Narkotika, ett juridiskt begrepp, betecknar olika beroendeframkallande och hälsofarliga ämnen som ställts under straffrättslig kontroll.⁴⁵

Narkotikabrott är föreskrivet i narkotikastrafflagen (NSL) (1968:64). I lagens första paragraf anges att:

” 1 § Den som olovligen 1. överlåter narkotika,

2. framställer narkotika som är avsedd för missbruk, 3. förvärvar narkotika i överlåtelsesyfte,

4. anskaffar, bearbetar, förpackar, transporterar, förvarar eller tar annan sådan befattning med narkotika som inte är avsedd för eget bruk,

5. bjuder ut narkotika till försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika, förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller företar någon annan sådan åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja

narkotikahandel, eller

6. innehar, brukar eller tar annan befattning med narkotika

döms, om gärningen sker uppsåtligen, för narkotikabrott till fängelse i högst tre år.”

Det krävs för att bli dömd för narkotikabrott, enligt lagrummet, att gärningen skett med uppsåt.⁴⁶ Överlåtelse har i detta sammanhang samma innebörd som inom civilrätten, det avser försäljning, gåva, byte eller ett annat förfarande där äganderätten överförs till någon annan.⁴⁷ Begreppets framställning avser främst sådant som framställts genom odling av narkotiska växter.⁴⁸ Förvärv av narkotika avser äganderätten, för att ansvar skall förekomma krävs det att det har överlämnats eller förvärvats varigenom någon fått äganderätt.⁴⁹ För att ansvar skall föreligga i enlighet 1 § 1 st. 5 p. NSL krävs det inte att åtgärden har främjat till ett visst narkotikabrott. Det krävs emellertid att förfarandet kan antas kunnat få anknytning till transaktionen i de som skulle kunna beskrivas som narkotikahandel.⁵⁰ Alla former av innehav oavsett om det är för eget bruk eller för försäljning är straffbart i enlighet med 1 § 1 st. 6 p.

NSL. Innehav innebär att någon har narkotikan i sin besittning som möjliggör faktiskt

45 Hartelius, En kompletterande, verkansbaserad definition av narkotika, SvJT 2007 s. 204.

46 Prop. 1999/2000:124.

47 NJA 1982 s. 64.

48 NJA 2014 s. 259.

49 Prop. 1982/83:141 s. 16-18.

50 Prop. 1982/83:141 s. 19-20.

19 rådighet. Avslutningsvis kan konstateras att alla typer av olovlig hantering av narkotika är straffbart.⁵¹

Påföljderna i NSL är uppdelade i tre grader, ringa narkotikabrott, narkotikabrott och grovt narkotikabrott. Narkotikabrott enligt 1 § NSL kan leda till högst tre års fängelse. 2 § NSL anger de förhållanden som ska föreligga om ett narkotikabrott är att anse som ringa, följande framgår

”2 § Är brott som avses i 1 § första stycket med hänsyn till arten och mängden narkotika samt övriga omständigheter att anse som ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.”

Som stadgas i paragrafen kan ringa narkotikabrott leda till böter eller fängelse i högst sex månader. Grovt narkotikabrott i enlighet med 3 § NSL kan leda till fängelse i minst två år och högst tio år. Gränsen mellan dessa grader framgår emellertid inte av lagtexten utan följer av praxis.⁵² Ansvar kan emellertid även utdömas för vårdslöshet med narkotika i enlighet med 3 a § NSL samt vid narkotikaprekursorer, vilket innebär att man befattar sig med ämnen som används vid tillverkning av narkotika i enlighet med 3 b § NSL.⁵³

I en rapport från 2009 av BRÅ framkommer att 57 % av narkotikabrotten avser bruk och 26 % av brotten avser innehav av narkotika. Dessa två brott utgör den vanligaste typen av gärningar bland de lagförda narkotikabrotten. Andra typer av brott som kan förekomma är smuggling och överlåtelse av narkotika, emellertid utgjorde de endast 4 % respektive 5 % av de lagförda narkotikabrotten.⁵⁴

3.3 Allmänt om påföljdssystemet

Motverkandet av brottslighet är straffsystemets huvudsyfte. År 1965 infördes med brottsbalken (BrB) en påföljdsreglering som grundade sig på idén att påföljden genom bland annat behandling och avskräckning skulle motverka återfall i brott. Det har skett reformarbete inom det svenska påföljdssystemet i syfte att betona principerna om proportionalitet mellan brott och straff, förutsebarhet och inte minst likabehandling.⁵⁵ Ideologin bakom påföljdssystemet i BrB bygger sedan reformen år 1989 på ett proportionalitetstänkande.⁵⁶

Vid en straffmätning avgör domstolen om brottsligheten ska ge anledning till att utdöma ett bötesstraff eller ett mer ingripande straff. Utgångspunkten för påföljdsbedömningen är brottets eller det samlade brottets straffvärde. Med straffvärde avses brottets svårhet och att

”lika svåra brott skall ges lika stränga straff och att svårare brott skall straffas strängare än lindrigare brott”.⁵⁷ För att kunna bestämma straffvärdet tas hänsyn till den skada, fara och/eller kränkning som gärningen medfört. Utöver detta beaktas även de avsikter eller motiv som funnits hos den misstänkte och omständigheterna i övrigt som kan vara förmildrande

51 Jfr NJA 1981 s. 510.

52 Prop. 1992/93:142 s. 105 och Prop. 1997/98:96 s. 95 ff.

53 Prop. 2005/06:42 s. 11 ff.

54 Brå-rapport 2010:16 s. 9.

55 Sjöström, Påföljdssystemet bör förenklas och bli mer flexibelt, SvJT s. 517.

56 Träskman, Påföljd, proportionalitet och prioritering av samhällstraff, SvJT 2003 s. 174.

57Prop. 1987/88:120 s. 78.

20 eller försvårande för avgörandet av påföljd.⁵⁸ Påföljdssystemet är uppbyggt på sådant sätt att det skall passa för alla typer av fall när domstolen ska bestämma påföljden för brott. De centrala reglerna för bestämmelse av påföljd återfinns i 29 och 30 kap. BrB. Reglerna är uppdelade i två kapitel, kapitel 29 reglerar straffmätning och påföljdseftergift. Kapitel 30 reglerar själva påföljdsvalet.

När domstolen ska bestämma påföljden av en olaglig gärning ska den inte tillämpa allmänna principer utan istället tillämpa det som är lagreglerat, även om principerna är av stor vikt. Rätten ska inledningsvis skaffa sig en uppfattning vilken typ av straff som bör dömas ut i det aktuella fallet. När domstolen beaktat eventuell bevisning och fastställt att ett straff ska dömas ut är det första att göra en bedömning om böter är en tillräckligt ingripande påföljd eller om en strängare påföljd krävs.⁵⁹ Andra faktorer som domstolen också ska hänsyn till är bland annat den tilltalades ålder. Den som inte har fyllt 21 år (vid brottstillfället) får i princip alltid lägre straff än den som är fullt straffmyndig, det vill säga har fyllt 21 år, även kallat ungdomsrabatt.⁶⁰

Böter är den vanligaste typen av påföljd i mål där narkotikabrott är huvudbrottet. 2009 var 54 % av de straff som dömdes ut böter, dessa dömdes ut antigen via domstol eller i form av strafföreläggande. Fängelsedomsluten för narkotikabrott har under samma period minskat och utgjorde endast 10 %.⁶¹ Andra vanliga påföljder är skyddstillsyn och villkorlig frigivning.

Vad gäller påföljderna finns det i lagen en otvetydig bestämning att fängelse är att anses som ett svårare straff än böter.⁶² I avgöranden från Högsta domstolen fastställer domstolen att skyddstillsyn måste anses vara en mer ingripande påföljd än villkorlig dom.⁶³ Förhållandet mellan fängelse samt skyddstillsyn och villkorlig dom finns formulerat i 30 kap. 1 § BrB. I bestämmelsen anges att fängelse även i detta fall är att anse som den svårare påföljden. När det gäller de andra påföljderna är lagen dock mer otydlig.

Påföljderna behöver inte dömas ut separat utan kan kombineras med varandra. Enligt 28 kap. 3 § BrB får skyddstillsyn kombineras med fängelse i lägst fjorton dagar och högst tre månader. Villkorlig dom får enligt 27 kap. 2 § BrB förenas med dagsböter. Skyddstillsyn och villkorlig dom kan även kombineras med samhällstjänst i enlighet med 27 kap. 2a § och 28 kap. 2 a § BrB.

3.4 Påverkande faktorer för straffvärdet vid narkotikabrott

Det finns tre faktorer som påverkar straffvärdet för narkotikabrott. Faktorerna som är av betydelse vid valet av påföljd finns fastslagna i praxis och är följande:

58 Dir. 2009:60 En översyn av påföljdssystemet s. 1 f.

59 Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, s. 36.

60 Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, s. 42.

61 Brå-rapport 2010:16, s. 9 f.

62 Träskman, Påföljd, proportionalitet och prioritering av samhällstraff, SvJT 2003 s. 173.

63Se NJA 1999 s. 269, NJA 2000 s. 256 och NJA 2000 s. 314.

21 3.4.1 Mängden narkotika gärningen avser

Med ”mängd” avses i narkotikabrott den fysiska massan, det vill säga massa i kilo eller gram eller antalet rusframkallade doser.⁶⁴ Narkotikan som hanteras beräknas enligt bruttovikten om det är möjligt, annars beräknas den enligt antalet missbruksdoser så som tabletter eller tripper. Idag finns det flertalet narkotikapreparat i tablettform, LSD och MDMA/ecstasy är exempel på narkotika som anges i tabletter eller tripper.⁶⁵ I NJA 2003 s. 339 uttalar Högsta domstolen att den uppskattar parametrar om vad en normal missbruksdos är för varje narkotikapreparat.⁶⁶ Parametrarna finns och används för att underlätta domstolens bedömning.

3.4.2 Hur hälsofarligt och beroendeframkallande narkotikan bedöms vara

Narkotikans farlighet ska bedömas utifrån den vägledning som återfinns i rättspraxis, då vägledningen är begränsad både i förarbeten och lagstiftning. Men farlighet anses hur farlig narkotikan är mot individens hälsa och hur beroendeframkallande den anses vara. HD har konstaterat att heroin är farligare än kokain som i sin tur är farligare än amfetamin.⁶⁷ I ett annat fall⁶⁸ har Högsta domstolen uttalat att ecstasy och LSD är farligare än amfetamin men inte farligt i lika hög grad som heroin eller kokain. Efter dessa hamnar cannabis som har en plats långt ner i listan. Orsaken till denna rangordning är hallucinogena effekter, oberäkneligt rus men även lockelsen för ungdomar.

Beträffande preparatens farlighet får följande fallande ordning anses gälla:

1) Heroin 2) Kokain

3) Amfetamin, ecstasy, MDMA, LSD, Rohypnol, GHB med mera 4) Cannabis

5) Kat

6) Bensodiazepiner⁶⁹

3.4.3 Övriga omständigheter som krävs att uppmärksammas

Det är av betydelse om narkotikan varit avsedd för överlåtelse eller spridning då detta anses vara försvårande omständigheter och medför högre straffvärde. Vid bedömningen om en gärning utgör grovt narkotikabrott har Högsta domstolen fastslagit att hänsyn ska tas till vilken roll gärningsmannen haft när det gäller hanteringen av narkotika i vidare mening än endast mängd och sort.⁷⁰

64 Åklagarmyndighetens RättsPM 2016:1, Narkotika- Preparatbeskrivning, s. 7 ff.

65 Borgeke, Martin, Månsson Catharina & Sterzel, Georg: Studier rördande påföljdspraxis med mera, s. 956- 982.

66 I bl.a. NJA 1983 s. 754 (kokain) och NJA 1997 s. 522 (amfetamin) kan utläsas vilka de normala missbruksdoserna är.

67 NJA 1983 s. 754 I och II.

68 NJA 1992 s. 235.

69Åklagarmyndighetens RättsPM 2016:1, Narkotika- Preparatbeskrivning, s. 7.

70 NJA 2012 s. 70.

22 3.5 Böter

Föreskrifter om böter regleras i 25 kap. BrB och reglerna kompletteras av bötesverkställighetslagen (1979:189). Den lindrigaste påföljden för narkotikabrott är böter, men böter kan också användas som ett tilläggsstraff.⁷¹ På senare tid har intresset för bötesstraff ökat inom den del som handlar om att effektivisera straffrättsskipningen. Detta för att påföljder med böter är lättare att administrera än övriga påföljder.⁷²

Enligt 25 kap. 1 § BrB finns det tre olika typer av böter, dagsböter, penningböter och normerande böter. Penningböter är böter som kan föreläggas av åklagare och polismän.

Normerande böter döms ut av domstol.⁷³ Det lägsta beloppet för penningböter är tvåhundra kronor och etthundra kronor för normerade böter 25 kap. 3-4 §§ BrB.

I 25 kap. 2 § BrB anges hur många dagsböter som får dömas ut och hur beloppet av denna dagsbot bestäms. Dagsböterna ska bestämmas till minst 30 och högst 150 stycken och summan av varje dagsbot ska vara mellan 50-1000 kr. Antalet dagsböter som nämns i förgående mening är vid påföljden för ett brott. Avgörande vid beräkningen av dagsbotens belopp är den misstänktas årsinkomst vid tillfället då dagsboten ska bestämmas och inte vid brottstillfället. Med årsinkomst avses härvid inkomst före skatt med avdrag för kostnader för inkomstens förvärvande. Sedan görs avdrag för skatt. Om den tilltalade har barn, som är beroende av denne, görs avdrag med hälften av prisbasbeloppet för varje barn. Vidare fastställs dagsboten som en tusendel av det belopp som hittills räknat ut och minskas sedan med 50 kr (för indirekta skatter etcetera).⁷⁴

3.6 Fängelse

Föreskrifter om fängelsestraff finns i 26 kap. BrB men kompletteras när det gäller verkställigheten även av lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. samt fängelselagen (2010:610). Det är i 26 kap. 1 § BrB som svaret på vilka fängelsestraff som får dömas ut stadgas, nämligen fängelse på viss tid eller på livstid. De tidsbestämda fängelsestraffen kan dömas ut från fjorton dagar till tio år. En straffskala har alltid ett maximistraff, den kan lyda på 18 år eller tio år eller kortare, om det handlar om tidsbestämt frihetsberövande.⁷⁵ Om inget minimistraff är föreskrivet, är ministraffet 14 dagar i enlighet med 26 kap. 1 § BrB. Formellt sett kan domstolen välja vilken strafflängd den vill, dock inom det tidsmellanrum som är föreskrivet. Den får inte ange fängelsestraffet i halva år och halva dagar utan ska anges i år, månader eller dagar. Domstolen kan till exempel döma ut fängelsestraff på 25 dagar eller tre månader och tre dagar. Det är viktigt att påpeka att denna frihet för domstolarna endast gäller formellt. Vid fastställandet av tidsperioder finns stöd i förarbetsuttalanden och praxis.⁷⁶

Vid val av påföljd måste domstolen ta särskild hänsyn till personen som begår brott och som vid gärningstillfället är under 18 år. Enligt 30 kap. 5 § BrB anges att det måste finnas synnerliga skäl för att någon som var under 18 år när brottet begicks skall kunna dömas till

71 Dir. 2009:60 En översyn av påföljdssystemet s. 3.

72 Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, s. 57.

73 Se Sandahl, Brottsbalken, 25 kap. 1 §, not 1161 och 1162, Karnov Internet.

74 Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, s. 60-61.

75 Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, s. 70.

76 Ibid, s. 70.

23 fängelse. För att lagtextens lydelse ”synnerliga skäl” ska vara uppfyllt krävs att brottet har ett högt straffvärde.⁷⁷

För personer som är mellan 18 och 21 år vid gärningstillfället finns andra bestämmelser. I dessa fall får fängelse väljas om brottets straffvärde talar för det eller det annars finns särskilda skäl. De som döms till frihetsberövande vid denna ålder gör det ofta på grund av brottets höga straffvärde. Det som syftas med lagrummets lydelse ”eller annars finns särskilda skäl för det” syftar bland annat till den misstänktas tidigare brottslighet.⁷⁸ För brott som begåtts före 21 års ålder är det längsta möjliga fängelsestraffet 14 år.⁷⁹

3.7 Skyddstillsyn

Föreskrifterna om skyddstillsyn återfinns i 28 kap. BrB. Skyddstillsyn är den typ av kriminalvård som domstolen kan döma till. Det centrala i skyddstillsyn är övervakningen men skyddstillsyn kan också förenas med böter eller fängelse.⁸⁰ Enligt 28 kap. 1 § BrB får skyddstillsyn dömas ut för brott där påföljden inte kan stanna vid böter. Om det finns anledning att anta att påföljden kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet kan domstolen välja att döma ut skyddstillsyn istället för fängelse. Möjligheten finns att förena skyddstillsyn med dagsböter eller med samhällstjänst i mellan 40 till 240 timmar. Utöver detta finns också möjligheten att kombinera skyddstillsyn med fängelse men endast om det är ofrånkomligt med hänsyn till brottets straffvärde och den tilltalades tidigare brottslighet.⁸¹

3.8 Villkorlig dom

Om det enligt domstolen saknas anledning att tro att den tilltalade kommer göra sig skyldig till fortsatt brottslighet kan påföljden bestämmas till villkorlig dom.⁸² En villkorlig dom medför att den dömde får en så kallad prövotid på två år enligt 27 kap. 3 § BrB. Begår den som står under villkorlig dom, brott under prövotiden kan den tidigare domen rivas upp och en annan påföljd dömas ut, till exempel fängelse. Enligt 27 kap. 4 § BrB ska den dömde under prövotiden vara skötsam och kunna, efter förmåga, försöka försörja sig. Villkorlig dom kunde tidigare dömas med eller utan övervakning, idag är en villkorlig dom inte förenad med övervakning och har inget verkställighetsinnehåll.⁸³

Högsta domstolen har uttalat att villkorlig dom kombinerat med dagsböter kan komma ifråga vid narkotikabrott om straffvärdet inte uppgår till mer än en månad.⁸⁴

77 Stenborre, Kan påföljdssystemet humaniseras ytterligare?, SvJT 2004 s. 475.

78 Prop. 1987/88:120 s. 103.

79 Dir. 2009:60 En översyn av påföljdssystemet s. 3.

80 Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, s. 96.

81 Borgeke, Reimer, Straffområdets gränser - ett inlägg, SvJT 2003 s. 216.

82 Borgeke, Reimer, Straffområdets gränser - ett inlägg, SvJT 2003 s. 214.

83 Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, s. 86.

84 Se NJA 2012 s. 650.