Det välfungerande fritidshemmet – finns det?
En vetenskaplig essä om hur två olika skolor arbetar med sitt fritidshem och vad som krävs för att det ska fungera
Av: Sarah Callerström
Handledare: Maria Pröckl
Södertörns högskola | Lärarutbildningen Självständigt arbete 15 hp Fritidspedagogiskt område | Höstterminen 2020
Grundlärarprogrammet med interkulturell profil med inriktning mot fritidshem, erfarenhetsbaserat 180 hp
Innehållsförteckning
Abstract...3
Berättelse...5
Stockholm ...5
Göteborg ...9
Syfte... 11
Frågeställning ... 11
Metod ... 12
Etiska överväganden... 13
Inledande reflektion ... 14
Lärandet i fritidshemmet och skolan – varför samarbetar vi inte?... 14
Det gemensamma uppdraget ... 15
Lev inte kvar i det som har varit – vi måste gå vidare... 16
Fritidslärarens uppdrag – varför är det så tolkningsbart?... 19
Vad tycker eleverna att vi gör? ... 20
Yrkesstoltheten – var är den? ... 22
Utvidgad reflektion... 23
Slutord ... 26
Källor, litteraturlista ... 28
Abstract
Title: The well-functioning leisure-center, is that a sentence even possible?
The purpose of this essay is to examine the differences between two schools in Sweden, and how they have chosen to take advantage of / work with their extended school.
In this story, I describe what a period can look like at a school in Stockholm and then how it works at a school in Gothenburg.
I try to investigate what makes it work, both by reviewing schedule-sacrifices and the actual meaning of the extended school teachers mission , and what it results in in each school.
I will also talk to the students in each school and ask them what they think we’re doing when they’re in class, and see if there will be any differences depending on which school.
The thesis method is an essay where I will start from my story and support my questions through research in the leisure-centers role in school, leadership, the role of the extended school in workplace and my own reflections.
Keywords: extended school, exercise of power, resource, mission, primary teacher in extended school, operation, cooperation
Sammanfattning
Titel: ”Det välfungerande fritidshemmet – finns det?”
Denna uppsats undersöker skillnaderna mellan två skolor, en i Göteborg och en i Stockholm, och om hur de har valt att ta till vara på/arbeta med sitt fritidshem. I berättelsen skildrar jag hur en period kan se ut på en skola i Stockholm och sedan hur det fungerar på en skola i Göteborg. Jag försöker att undersöka vad det är som gör att det fungerar, både genom att se över schema-uppoffringar, meningen med fritidshemslärarens uppdrag och vad det resulterar i på respektive skolor. Jag kommer även att prata med eleverna om vad dom anser att vi
fritidshemslärare gör för någonting under skoldagen, för att se om dom ser på oss olika, beroende på skola och arbetssätt.
Uppsatsens metod är en essä där jag kommer att utgå ifrån min berättelse och stödja mina frågeställningar genom forskning inom fritidshemmets roll i skolan, ledarskap, tolkning av uppdraget, och mina egna reflektioner.
Nyckelord: fritidshemslärare, maktutövande, resurs, uppdrag, fritidshemspedagogik, verksamhet, samarbete
Berättelse Stockholm
Det är februari 2019 i Stockholm. Jag går alltid med snabba steg i korridorerna. Ingen chans att hämta andan, inte ens när jag går på toaletten, även det ska gå fort. Jag springer från ett klassrum till det andra, försöker vara alla till lags och hjälpa eleverna som behöver hjälp i korridoren. Skor och jackor ligger kastade på golvet och jag skyndar mig att plocka upp dom.
Jag har en känsla att jag skulle kunna få en pik senare, att vi på fritids inte hjälper eleverna i hallen tillräckligt. Jag hänger upp den sista jackan, tittar snabbt in i klassrummet till Karin och viskar: ”jag går och planerar nu, jag skyndar mig!”, och stänger dörren efter mig. Jag
skyndar mig fram i korridoren med dator och kalender i famnen och öppnar dörren in i personalrummet där mina kollegor på fritids sitter i soffan. Vi börjar omedelbart med göra ett schema för hur fritids ska se ut veckan efter. Efter ungefär 30 minuter ringer en av lärarna till min kollega Hanna och klagar på att de har varit själva en halvtimme i klassrummen och det har varit fruktansvärt. ”Ni måste faktiskt alltid vara här inne, det går inte annars, jag vet inte hur det ska kunna fungera att ni ska gå iväg såhär på planering när vi har lektioner”.
Vi som arbetar på fritids är Hanna, Lina, Mohammad och jag. Vi har hand om 3 stycken förskoleklasser som nu har gått lite mer än en termin på skolan. Både Hanna och Mohammad är utbildade fritidshemslärare, Lina är ateljerista och jag läser fortfarande min fritidslärar- utbildning med ett år kvar. Vi får snabbt lämna vår planering, det får bli en annan gång. Det kanske kommer någon lucka på 15 minuter senare. Vi utbyter blickar och suckar, och skyndar oss iväg med andan i halsen.
Jag, Mohammad, Hanna och Lina sitter i varsitt klassrum och har högläsning för eleverna.
Under tiden pågår fredagsfikat, som är till för fritidslärarna och som pågår i en timme.
Meningen med den är att vi ska kunna umgås med varandra och bolla idéer inför fritids och samtidigt planera. Men, under ett kvällsmöte med arbetslaget så sade lärarna Karin, Mathilda och Inger att de tyckte att vi skulle dela på fredagsfikan, då det var så jobbigt för dem att ha klassen själva den timmen då vi var borta. De tyckte att de förtjänade en halvtimme av fikat för att kunna få en paus och att vi då skulle vara i klassen. Jag står och tänker att jag inte minns hur det blev såhär. De har egentligen redan sin fika på tisdagar, som vi inte får ta del av, men ändå gick vi med på det här.
Jag återgår från mina tankar när jag står i klassrummet och när det väl är vår tur skyndar vi oss bort mot personalrummet – och ser till vår besvikelse att fikat är slut. Alla kollegor är på
väg därifrån med mackor i händerna och det ligger bara smulor kvar på skärbrädorna. Vi som alla alltid ser fram emot detta, då det är den skönaste stunden på veckan och det känns så lyxigt att få mackor på morgonen. Vi går irriterade tillbaka till klassrummen. Karin utbrister
”Oj, vad tråkigt att det inte fanns något kvar. Hoppas ni har ätit frukost!”
Jag kan inte låta bli att känna mig ledsen. Skillnaden mellan oss känns så otroligt uppenbar och påtaglig. Det känns som ett maktspel mellan oss, och vi står jämt som förlorare. Jag förstår inte varför man inte bara kan vara snälla mot varandra? Se till att värna om att vi också ska få vår planering, att vi också ska få en paus, men det finns inte. Skillnaden mellan oss finns alltid där, den är tyst - men närvarande.
Jag har halvklasser tillsammans med Karin på eftermiddagen och hon vill att jag ska ha samma lektion som henne, men i mindre grupp. Jag föreslår att jag gärna vill ha
värdegrundslektioner på halvklasserna, så att vi kan arbeta på det sociala, men det får vi ”ta senare”, enligt Karin. Jag orkar inte argumentera. Med tanke på hur morgonen varit känner jag redan hur det så smått börja koka inom mig. På förmiddagsrasten på skolgården kommer den ena kollegan efter den andra och snackar skit om varandra till mig. Det handlar mest om att mina kollegor på fritids inte gör sitt jobb, eller att dom inte hjälper till tillräckligt mycket i klassrummet. Jag funderar, samtidigt som jag lyssnar, på varför dom kommer och säger detta till mig och inte tar det med dom det handlar om personligen. Jag undrar också vad dom säger om mig till mina kollegor så fort jag vänder ryggen till, vilket gör att ångesten smyger sig på.
Jag svarar för det allra mesta ”Oj, vad jobbigt...”. Den ständiga negativiteten och ångesten infinner sig och jag räknar ner minuterna tills jag ska få gå hem.
På vår rast ligger vi mest bara i soffan och vi orkar nästan inte säga något till varandra. Tio minuter innan rasten är slut så bestämmer sig jag, Hanna, Lina och Mohammad för att ses vid kaffemaskinen och jag säger ”okej, jag vet att vi alla är trötta och vi inte har haft planering, men hur gör vi i eftermiddag?”, och vi får snabbt komma på olika aktiviteter. Mohammad ska göra origami, jag ska göra en restaurang-miljö där eleverna får leka fritt, Hanna ska ha spa där de får massera varandra och lyssna på lugn musik, och Lina ska ha någon form av skapande med lera. Jag känner mig glad och stolt att eleverna ska få ha det så roligt på fritids, men känner en stress över att vi inte hinner plocka fram. Jag vet hur mycket bättre aktiviteterna hade blivit om allt hade varit färdigt tills eleverna kommer, men den tiden finns inte. Vi skyndar oss gemensamt upp för dom fyra trapporna till klassrummen.
När skolan slutar för dagen börjar fritids direkt, och Karin tittar på mig och säger efter hejdå- sången ”Så, vad får man göra för kul på fritids idag?” inför alla barnen. Jag känner hur irritationen ilar genom mig. Hon har en speciell uppsyn som är svår att beskriva, men den säger mig på något sätt att ”jag är lite bättre än du”. Jag får en känsla av att hon förväntar sig att vi ska ha hunnit med så mycket, utan planering och utan ställtid, vilket gör mig upprörd.
Jag vill bara säga att ”det hade jag vetat om jag hade fått en sekund att planera idag”, men säger snällt att ”det blir restaurang, spa, lera och origami!” till eleverna. Jag blir nästan irriterad på mig själv att vi lyckades lösa det ändå, då jag tänker att Karin antar att vi kanske inte behöver vår planering trots allt.
Vi har ungefär 90 elever på fritids och jag tänker att om vi bara hade haft en ordentlig planering i veckan och ställtid på åtminstone en kvart varje dag, hade allting varit så mycket bättre. Vi hade hunnit andas och hade inte jämt behövt vara på två ställen samtidigt. På grund av detta känns det som att det är det enda vi pratar om på våra möten. Om hur lite tid vi har, att vi inte kan få till ställtid, att planeringarna ställs in, och så vidare. Irritationen över vår arbetssituation märker jag gör att vi bara blir mer och mer matta.
Fritids sätter sedan igång och barnen droppar av en efter en, och när alla barn gått hem vid cirka 17, går vi hem. Jag är alltid vansinnigt trött, och det ser likadant ut för mina kollegor.
Ofta orkar vi inte prata med varandra på tunnelbanan, utan sätter oss långt ifrån varandra i tystnad.
Månaderna går, och det blir en ny termin, september 2019. Vi har en ny förskoleklass och eleverna har börjat åka skolbuss då skolan just nu byggs om, så vi har fått byta lokaler. Jag måste se till att eleverna kommer med på rätt buss, men det är lättare sagt än gjort. De ska med olika tider nästan varje dag, och hälften av eleverna känner jag inte ens ännu. Jag ska ha koll på 90 elever som har olika busstider, samtidigt som det ligger på mig att jag ska se till att vi har en bra fritidsverksamhet på eftermiddagarna. På varenda aktivitet jag försöker ha, sitter jag och försöker skriva ned busslistor med vilka elever som ska med vilka bussar, samtidigt som eleverna hela tiden vill ha min uppmärksamhet. En elev, Elliot, står idag med sina stora ögon och försöker få min uppmärksamhet med sitt trasiga pappershus och lim över händerna:
”Sarah, kan jag få tejp? Mitt pappershus har gått sönder. Det är jättesvårt”. Jag tittar upp och märker hur eleverna runtomkring mig sitter och kämpar med pappershusen jag gett dom som dom ska försöka limma ihop, och jag har suttit med näsan ner i papperna. Jag får så dåligt samvete. ”Såklart Elliot, förlåt, jag hjälper dig” säger jag och reser mig snabbt upp för att
---
hämta tejpen. Samtidigt kommer Lina in och säger att hon måste få busslistorna nu. Jag säger till Elliot att jag hjälper honom imorgon och att vi nu måste städa snabbt och skynda oss ut då bussarna går snart. Jag klär på mig, skyndar mig nedför dom två trapporna där eleverna trängs för att skynda sig ut till bussarna tillsammans med sina fritidslärare. Jag springer ut och letar efter eleverna på skolgården med andan i halsen och deras ansikten ser nästan likadana ut i vintermörkret. Jag tänker att ”kommer detta aldrig bli lättare?”, då det har varit precis lika svårt varje dag, och varje dag är det något barn som hamnar på fel buss, och en arg förälder ringer upp oss. ”Hen skulle ju åka med 16.10-bussen idag! Det är ju mamma-vecka! Man kan ju inte lita på er att det blir rätt!”. När den bussen har lämnat skolan och jag måste leta reda på nästa grupp som ska åka med nästa buss – bryter jag ihop. Jag storgråter på skolgården.
Det är så mycket stress i mig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Allting börjar snurra, hjärtat bankar hårt och jag tittar på en elev som leker framför mig och jag säger något i stil med ”Ska inte du vara på den här bussen, Gustav?” samtidigt som jag plötsligt ser att det inte alls är eleven jag trodde framför mig. Det är som att min hjärna spelar mig ett spratt. Han tittar märkligt på mig. Jag känner att jag håller på att gå sönder. Rektorn står på skolgården och jag går fram med raska steg gråtandes och säger med sprucken röst; ”Det här är inte klokt! Vi är alla helt sönderstressade! Hur ska vi kunna göra allt det här utöver allt annat vi ska göra??”.
Utan att lyssna på hennes svar går jag gråtandes därifrån.
Det är inte många månader kvar tills jag ska flytta till Göteborg. Det känns stort och obehagligt att jag ska lämna Stockholm, men också spännande, såklart. Jag funderar på hur skolorna är där och tänker att det nog inte är någon större skillnad. Jag funderar på om jag alltid kommer att orka jobba som fritidshemslärare. Antagligen inte. Jag kanske ska söka jobb i butik istället. Det var inte såhär jag trodde att det skulle vara.
Göteborg
Det är januari 2020 i Göteborg.
I januarimörkret står mina kollegor Hampus och Jakob och hälsar glatt i dörren när jag
kommer. Vi kramas och berättar om helgen i personalrummet över en kopp kaffe innan vi går ut till eleverna på morgonfritids. Vi pratar och skojar med barnen ute på skolgården och utbyter några ord med föräldrarna. Det är en härlig stämning som jag faktiskt aldrig känt av såhär starkt förut - att föräldrarna tycker att det är roligt att komma och lämna sina barn till oss. Jag går sedan in till läraren jag arbetar tillsammans med i en årskurs 2, som heter Lotta.
Vi funkar väldigt bra tillsammans och hon är en väldigt bra lärare, enligt mig. Hon är tydlig, förstående och har stor respekt för min fritidslärarkompetens. Jag är nästan lite chockad över att hon alltid ”tillåter” mig att ha min planering, jag märker att jag ber om ursäkt varje gång jag ska lämna klassen, men hon ser mest chockad ut över att jag har dåligt samvete.
Vi börjar morgonen med att arbeta i halvklasser. Lotta har matte, och jag har en lektion i sociala relationer där vi pratar om olika ämnen som kan vara lite svåra att prata om. Vi sitter på en massa filtar och kuddar jag har lagt ut på golvet och eleverna behöver inte räcka upp handen, då jag anser att det är viktigt att dem att dem över på att kommunicera och känna in när det är deras tur att säga någonting. Detta gör vi varje vecka under en period, och som fungerar väldigt bra. Jag och Lotta sätter oss också ner en gång i veckan och pratar om olika saker som vi anser är ”på tapeten” just nu, och då använder jag mig av det på nästa halvklass- tillfälle. Det var ju såhär jag alltid velat att det skulle vara, tänker jag ofta. Efter lunch har jag planering inför musiken dagen efter, och får också tid över för lite småsaker som behöver ordnas inför fritids. Vid klockan 13.10 har vi ställtid och vi alla ses nere i personalrummet. Vi pratar ihop oss, tar en kaffe och pratar om helgen, utan att känna stress. Vi går sedan upp tillsammans och tar emot eleverna som ska vara ute på fritids-rasten. Vi har 72 elever och är fyra, ibland fem pedagoger på fritids. Eftermiddagen flyter på med både pyssel,
uteverksamhet med lekar i skogen, och avslutas med att eleverna droppar av vid ungefär 16.30. Jag andas ut och märker att jag faktiskt har energi kvar efter skoldagen.
Det blir fredag morgon. Jag, Hampus och Jakob tar emot eleverna vid 7.45 och är ute med dom fram tills klockan 8. Skolklockan ringer och vi fritidslärare har nu vår fredagsplanering, vilket innebär klockan 8.00-13.20, då fritids börjar. Jag sätter mig och planerar mina
musiklektioner för åk 1 och 2, mina halvklasser och fritids, vilket känns otroligt skönt. Att
känna sig förberedd är någonting jag aldrig fått uppleva förut. Jag märker att jag får en helt annan kvalitet på mina lektioner. Jag känner mig förberedd, vilket gör att allting flyter på. Jag vet exakt vad som ska göras när lektionerna sätter igång och äntligen känner jag att jag
faktiskt är duktig på mitt jobb. Jag får massor med komplimanger från lärare och från rektorn, som fått höra av eleverna hur roligt dem har på musiken. Jag känner mig så mycket lättare.
Jag märkte att jag inte sprang längre, jag gick i korridorerna på väg till nästa lektion, utan hjärtklappning. På fritids var barnen glada och vi kollegor hade roligt tillsammans, vilket märktes och smittade av sig på barnen. Vår rektor hade också stor respekt för vår kompetens och såg till att vi märktes och utvecklades i stora frågor om fritidshemmet och vi blev en respekterad grupp lärare, någonting jag aldrig upplevt förut. Vi satt alla tillsammans i
personalrummet och jag kände faktiskt ingen skillnad oss emellan. Äntligen kände jag att jag hade landat. Det var såhär jag alltid hade önskat att mitt arbete skulle se ut och kännas.
I allt det här som kändes så bra, kunde jag inte låta bli att funderar på varför inte alla fritidshemslärare har den här möjligheten till planering på sina arbetsplatser när man
verkligen får ett kvitto på hur pass mycket bättre verksamheten blir? Jag bestämde mig för att gå förbi rektorn och berätta vad jag hade tänkt skriva om i min c-uppsats, och fråga lite om bakgrunden till hur dom hade fått till ett så bra fritidshem. Vi satte oss mitt emot varandra i konferensrummet och jag frågade henne om samarbetet alltid hade fungerat bra.
”Det har inte varit helt smärtfritt”, berättar rektorn Charlotta. ”Vi märkte att planeringarna för fritids blev så utspridda och vi kände att det var bättre för både fritids och skolan att vi samlade allting på en dag. Så det blev fredagar. Men – detta gjorde såklart att klassläraren fick tänka om. Dom fick helt enkelt ha lektioner den dagen som var lite mer självgående, annars hade det varit svårt att få det att fungera. Men vi märkte att detta gjorde att vi fick en helt annan kvalité på fritids, och en annan sammanhållning då alla hann sitta ner och prata med varandra”.
I detta slog det mig, som jag nämnde ovan, att en tjänst som fritidshemslärare verkligen kan innebära två helt olika uppdrag beroende på arbetsplats.
Syfte
Jag har arbetat på olika skolor i Stockholm som fritidshemslärare, arbetar just nu i Göteborg och ser att fritidshemmen kan se helt annorlunda ut på skolorna. Fritidshemslärarna kan ha väldigt åtskilda uppdrag beroende på vilken skola du arbetar på och beroende på hur ledningen ser på fritidshemmet. Jag har därför valt att undersöka varför det ser ut såhär och varför fritidshemslärarna på vissa skolor fortfarande inte har en självklar plats. Professionen i sig har ett tydligt och klart uppdrag i läroplanen, men som kan tolkas ganska fritt. Detta resulterar då i, enligt mig, att detta utnyttjas av både skolledningar och klasslärare som, enligt egna erfarenheter: fortfarande ser fritidshemsläraren som en resurs som ska täcka upp där det behövs. Både genom erfarenhet och diskussioner med kollegor och studiekamrater – förstår jag att det för det mesta innebär att du inte får utöva din fritidslärartjänst så som du borde, beroende på din arbetsplats. Men hur hamnar vi där? Har fritidshemmet fortfarande inte fått
”sin plats”? Mitt syfte med den här uppsatsen är därför att undersöka vad för faktorer som gör att vi fortfarande hamnar i den här positionen i skolan – borde vi inte ha kommit längre?
Jag kommer att från min gestaltning av de två arbetsplatserna undersöka varför dom på den ena skolan använder sig av fritidshemslärarna mer som en resurspedagog, och varför dom på skolan i Göteborg har tagit det ett steg längre och fått till ett samarbete mellan fritidslärare och klasslärare med ett tydligt uppdrag för fritidshemsläraren och vad detta ger för resultat. Jag kommer även med hjälp av litteratur att undersöka varför vi ibland har så svårt att samarbeta, hur fritidshemslärarens roll enligt mig behöver ta ett steg framåt och vår yrkesstolthet – finns den?
Frågeställning
- Vad är egentligen grundtanken med fritidshemsläraren i skolan?
- Krävs det att skolan gör uppoffringar för att fritidshemmet ska fungera?
Metod
Den metod jag har valt för detta självständiga arbete är vetenskaplig essä och med ett hermeneutiskt arbetssätt, vilket innebär att man använder sin berättelse/dilemma ifrån olika perspektiv och har ett utforskande perspektiv. Detta är för att jag i denna essä ska kunna undersöka mitt dilemma utifrån olika kritiska aspekter och se dom ur olika perspektiv.
Jag vill även göra läsaren uppmärksammad på att det finns väldigt lite forskning på fritidshemmet, vilket gör att mina åsikter är personliga och med erfarenhet från mina arbetsplatser, kollegors åsikter och studiekamrater. Jag kommer därför att försöka komma fram till ny kunskap genom att reflektera och använda mig av både min egen text och litteratur.
En essä innebär att man utgår ifrån en egenupplevd händelse och ser ett problemområde som behöver utforskas, och som kan ses och analyseras ur olika perspektiv. Under essäns gång kommer reflektionerna att gå fram och tillbaka ur olika perspektiv och reflektioner kommer ur dilemmat/händelsen. (Alsterdal, 2014, s 53-58). Alsterdal påpekar hur viktigt det är att kunna reflektera över sina erfarenheter för att kunna ta sig framåt. (Alsterdal, 2014, s. 50).
Ordet hermeneutik härstammar från grekiskan och betyder att tolka. Det innebär att har man ett hermeneutiskt arbetssätt så betyder det att man ska tolka, och i sin tur förstå. Man kommer att genom detta att möta olika synsätt och förståelser i sitt dilemma, och detta kommer
slutligen att förenas i en förståelse. Syftet med hermeneutik är att ge människor nya perspektiv och synsätt på upplevda situationer, och även en önskan att förstå människans komplexitet, en slags förståelsehorisont. (Ödman, 2005, s. 11.) Teorin om
förståelsehorisonten innebär att varje människa har en horisont omkring sig, utifrån dess egen historia. Om man inte väljer att ta in andras förståelsehorisonter stänger man sin egen och hindrar sig själv från att få en vidgad förståelse.
Genom att skriva denna vetenskapliga essä kommer jag att genom reflektion och
undersökande inställning att ges möjlighet att se både mina perspektiv i mitt dilemma, men också mina kollegors, ledningar och elevers perspektiv. Jag kommer även att skifta ifrån mina egna erfarenheter till existerande teorier om makt och tidigare forskningar på fritids-ämnet.
Min förhoppning är att jag ska kunna se ett mönster i varför, efter ganska många år, fritidshemslärarens yrkesroll i skolan är så odefinierbar, vad det beror på och vad man kan göra åt det. För att få en så nyanserad bild av våra uppdrag på dom olika skolorna, så har jag
förutom intervjuer med kollegor, bett eleverna på respektive skola att rita eller skriva vad jag, respektive en kollega som har samma tjänst på skolan i Stockholm, gör under en skoldag.
Detta blir en kvalitativ undersökning då det inte blir mätbart, utan kommer att tolkas av mig och mina synpunkter på det jag ser. Detta för att se detta ur deras ögon, vad de anser att vi gör och på så sätt komma underfund med hur våra uppdrag har tolkats av respektive skolledning.
I mitt arbete har jag använt mig mycket av Ann Pihlgrens bok ”Fritidshemmet och skolan – det gemensamma uppdraget” (2015), där hon tar upp många infallsvinklar av hur det kan se ut för en fritidshemslärare i skolan idag. Hon besöker olika fritidshem och ser hur det kan
fungera så olika beroende på vilken arbetsplats, och att uppdraget kan tolkas så olika.
Jag kommer även att undersöka och reflektera över varför det ofta blir en maktkamp mellan skola och fritidshem med Michel Foucaults tankar om makt, och även hur man får en arbetsgrupps dynamik att fungera på bästa sätt.
Jag har även använt mig av två avhandlingar, Birgit Nilssons ”Nya fritidspedagoger i spänningsfältet mellan tradition och nya styrformer” och Monica Hansens ”Yrkeskulturer i möte: läraren, fritidspedagogen och samverkan” som både lyfter och styrker mina teser om hur det varit och hur det ser ut nu på fritidshemmen.
Jag kommer att benämna mitt yrke som fritidshemslärare som just fritidshemslärare, eller fritidslärare. ”Elever” kommer jag att benämna barnen för när jag beskriver dom i skolmiljö.
Jag kommer avslutningsvis att sammanfatta vad jag anser krävs av skolorna för att fritidshemmet ska fungera.
Etiska överväganden
Min berättelse utgår ifrån mina upplevelser på två olika arbetsplatser, en jag arbetade på för ca 1,5 år sedan och min nuvarande. Jag kommer även ibland att nämna min första arbetsplats för att ha en till jämförelse. Jag skriver om händelser, människor och hur de har uttryckt sig, och hur jag tolkar deras handlingar. Detta har gjorts utan samtycke och därför beskriver jag inte personerna för att de ska hållas anonyma. Alla namn är fingerande.
Barnens teckningar och texter är helt anonymiserade och jag har fått vårdnadshavares godkännande att både fråga barnen om vad de anser att fritidslärare för under skoldagen och att använda mig av materialet i mitt arbete.
Inledande reflektion
När jag tar ett steg tillbaka, finns det många olika sätt att se på det här dilemmat. Vad är egentligen problemet i skolan, hur kan det fungera så bra på vissa skolor med samarbetet mellan skola – fritidshem, och på vissa inte? Det jag kan se på skolan i Göteborg är att det jag upplever det som att de har gjort plats för fritids i skolan. Ledningen har sett till att både själva och alla lärare har en förståelse för vad fritids gör, fritidshemmets kapitel i läroplanen och hur det påverkar eleverna till det positiva. Ledningen har även sett till att
fritidshemslärarna har planering under skoltid och att dom inte ska vara vikarie för klassen när läraren är sjuk, då vi har vårt eget uppdrag som inte går att åsidosättas. Detta tror jag gör en enorm skillnad, då detta ofta hände på mina gamla arbetsplatser, både den jag har valt att skriva om och även arbetsplatsen innan den, vilket gjorde att fritids blev lidande då jag och mina kollegor hade ansvar för klassen hela dagen och fritids kom i andrahand. Detta gjorde då att våra planeringar och möten fick ställas in. Det blev helt enkelt en ond cirkel. På min nya arbetsplats i Göteborg känner jag mig säker på mitt uppdrag och kommer in med energi och välplanerade halvklasser på grund av att jag får tid till det och behöver inte fundera på om jag behöver sätta mitt uppdrag åt sidan om någon är sjuk eller ledig. Detta tror jag gör att yrket också får en annan respekt av skollärarna och ledningen än det får annars, vilket oftast är negativt enligt mina erfarenheter. Men vad gör den splittrade tanken om fritidshemslärarens uppdrag? Utnyttjas den av vissa lärare? Jag tror faktiskt det. Visar man på att vi kan vikariera i klassen och få fritids att fungera på ett okej sätt så tror jag att det utnyttjas, vilket mina spekulationer är att skolan då sparar pengar.
Lärandet i fritidshemmet och skolan – varför samarbetar vi inte?
När man ser på mitt arbete både i Stockholm och i Göteborg är den främsta skillnaden i synsättet på fritidsläraren. I Stockholm kände jag redan från start att ”jag är här för att stötta upp där det behövs, fritids får vara någonting jag hoppas att jag hinner med, men det finns andra saker jag måste prioritera nu”. Detta handlade då inte om någonting så viktigt som elevernas välmående och trygghet utan hjälpa till i klassrummet, kopiera papper eller ta ut ett
som hängde över mig att jag inte räckte till, att jag borde bidra med så mycket mer och stressen över att fritidsverksamheten skulle bli lidande till eftermiddagen då jag valde bort en planering på grund av att läraren behövde hjälp i klassrummet. Man skulle kunna se detta utifrån och trycka på att detta är någonting egenupplevt och att jag där och då borde ha stått upp för min yrkesroll och prioriterat mitt uppdrag, men det är där skon klämmer.
Fritidshemslärarens uppdrag är så tolkningsbart, och både jag och mina kollegor fick ”klart för oss” att fritidsverksamheten inte var det som var viktigt nog att prioriteras.
När jag blickar tillbaka till min gamla arbetsplats i Stockholm, och även skolan jag arbetade på innan dess, kändes det som att en ständig maktkamp infann sig mellan fritids och skolan.
Vem eller vilka är viktigast, helt enkelt. I boken ”Chef med känsla och förnuft” (2017) beskriver von Knorring, Sandahl och Falkenström hur man genom maktkamper kan förlora sitt huvuduppdrag genom att kämpa för vem som har ”rätt”. Inom ledarskap finns teorin att människan oftast väljer att ta till maktutövning om man inte får den respekt man anser att man förtjänar. Redan där blir det ett glapp i hierarkin som gör att man inte längre arbetar som ett team, vilket behövs inom skolan. (2017, s. 29). Detta kan då resultera i att man skapar ilska och irritation mot maktutövaren och det fortsätter i att man baktalar personen, vilket tar bort det engagemang och positivitet som krävs i gruppen. (2017, s. 30). Detta känner jag är precis vad som hände på mina gamla arbetsplatser, då man ständigt kämpade för vad som var viktigast – fritidshemmet eller skolan. Irritationen växte och tog plats, vilket skapade negativitet. På min nya arbetsplats i Göteborg finns det en tydlig ram om vem som gör vad och både jag och mina kollegor har diskuterat hur det tar emot att baktala kollegor, då vi vet hur det endast bidrar med att vårt samarbete blir lidande – vilket gör att eleverna blir lidande.
Det gemensamma uppdraget
I boken ”Fritidshemmet och skolan – det gemensamma uppdraget”, (2015) skriver Ann S Pihlgren om hur fritidslärarna de senaste 20 åren har till största delen av sin arbetstid fått ålägga den till skolan, även fast deras utbildning är inriktad mot arbetet i fritidshemmet.
(Pihlgren, 2015, s. 41). Så varför ska då fritidshemslärarnas uppdrag plötsligt förflyttas till ett annat uppdrag?
Om man ser till våra uppdrag så representerar dom väldigt olika saker – men som skulle kunna få ett väldigt framgångsrikt samarbete. Varför ser vi inte det som någonting positivt att vi har varandra? Det som det i slutändan handlar om är barnens utbildning och utveckling och
vi har perfekta verktyg att använda oss av om vi bara skulle kunna se varandras fördelar.
Fritidshemsläraren och skolläraren behöver se detta istället för att ställa sig som motpoler till varandra – för det är så, enligt min erfarenhet, det ofta ser ut.
Så, vad är egentligen skillnaderna mellan skola och fritidshem? Om vi ser tillbaka på fritidshemmets historia från tidigt 1900-tal, ser vi att det redan då fanns kopplingar mellan skola och arbetsstugor som fritidshemmet då kallades. Arbetsstugornas pedagogiska plan var att lära barnen goda seder, hålla sig ifrån ”gatan”, öva motoriken och iakttagelseförmågan.
Detta var för att detta ansågs skulle gynna eleverna i den teoretiska delen i skolan. (Pihlgren, 2015, s. 42). När 1930-talet kom så var inte längre kopplingen till skolan lika stark, utan fritidshemmet hörde då hemma till förskolan och barnomsorgen. Det var då förskolläraren som tog emot barnen som behövde omsorg på eftermiddagen och verksamheten innebar läxhjälp och pedagogiken knöts till förskolans kultur. (2015, s. 42). På 1960-talet ökade efterfrågan på eftermiddagsomsorgen då många kvinnor, som förr hade varit hemmafruar, gick ut i arbete och skoldagarna blev kortare, vilket resulterade i att barnen behövde tillsyn resten av dagen och även på morgonen. Under 1960-, 1970- och 1980-talet var fritidshemmet som längst bort från skolans värld och hade sin egen kultur och verksamhet. Redan här byggde fritidshemmet sin egen grund och framhävde sina olikheter med skolan. Förhållandet mellan skola och fritidshem ställdes ofta mot varandra, och jag tolkar det som att man redan då demonstrerade för vilken verksamhet som var viktigast. (2015, s. 43). Skolan hade helt enkelt högre status, medans fritidshemmet fick kämpa för sin pedagogik. Under 1990-talet flyttade fritidshemmet in i skollokalerna, främst i lågstadiet, och fritidspedagogerna började till viss del arbeta under skoldagen, under tiden då vissa pedagoger valde att endast arbeta under eftermiddagen på fritidshemmet. Dom som även började arbeta under skoldagen var dom som nu fick till en heltidstjänst – vilket många fritidspedagoger hade saknat.
Lev inte kvar i det som har varit – vi måste gå vidare
Min första arbetsplats i Stockholm var på en stor F-9-skola i södra Stockholm där många av mina kollegor hade arbetat sedan 30-40 år tillbaka, och de pratade ofta om hur dom mindes att dom under förmiddagen arbetade fram olika pyssel, uteaktiviteter, bakning och annat fram tills att eleverna slutade skolan för dagen. Dom beskrev detta som en drömtillvaro och kunde inte överhuvudtaget förstå varför det inte var så längre, då fritidsverksamheten var så pass
att slippa stressen och att du har tid på dig, tillsammans med dina kollegor, att plocka fram och se till att eleverna kommer till ett väl förberett fritidshem med pigga fritidshemslärare och massor av alternativ. Men – tyvärr tror jag att den här verksamheten inte längre har sin plats, vi har gått vidare, eller är nu tvungna att gå vidare. Min personliga erfarenhet är att dagens fritidshemslärare har en utbildning som sträcker sig utöver detta förra arbetssätt, som fortfarande ses som en magisk tid, vilket jag också förstår att den varit. Fortfarande ligger grundsynen kvar hos de flesta - vad ett fritidshem ska innebära och vad eleverna ska få uppleva, men vi har inte längre verktygen för det, och måste därför gå vidare och skapa någonting nytt – men det behöver inte vara mindre magiskt för det. Jag tror att om man har inställningen kvar att man vill arbeta som man gjorde för 30-40 år sedan, så blir det svårt att hitta sin plats på fritidshemmet och i skolan, då du ständigt kämpar emot det som nu är det
”nya yrket” för en fritidshemslärare. I Birgit Anderssons avhandling ”Nya fritidspedagoger – i spänningsfältet mellan tradition och nya styrformer” (2013) intervjuade hon
fritidspedagoger som arbetat sedan innan 2000-talet och fritidspedagoger som har börjat arbeta efter 2000-talet. Skillnaden mellan svaren var att dom som hade arbetat längre och hade fått uppleva hur det såg ut förr med mindre barngrupper (två anställda på tolv barn) till större barngrupper (fem anställda på åttio barn), och hade varit med om flytten från egna lokaler till skolans lokaler kände att yrket för dom inte var vad det hade varit längre, att det hade blivit ett annat yrke än det dom hade utbildat sig för. (2013, s. 82). Dom som hade arbetat efter 2000-talet hade en helt annan syn på sitt arbete, då dom inte hade upplevt denna förändring. Dom beskrev istället hur det kunde skilja sig väldigt mycket att arbeta på en skola i ett socioekonomiskt utsatt område jämfört att arbeta på ett mindre medelklass-område, och att det nu för tiden krävdes mycket dokumentation och redovisning av verksamheten från ledningen, vilket gjorde det svårt för dom, då tiden inte räckte till. (2013, s. 82-83).
Det jag vill belysa med denna avhandling, är att det är ett nytt sätt att arbeta om man har varit med sedan omstruktureringen för fritidshemmet, och vi måste försöka följa med i takten. Men – vi ska inte glömma att även om man kan se det som att dom endast beskriver hur bra det var förr, så finns det mycket viktiga aspekter i vad det är som sägs. Som jag lyfte tidigare från Anderssons (2013) avhandling så beskriver dom som arbetat längre att det var så mycket bättre när vi hade fristående lokaler. Detta är någonting som jag ofta diskuterar med kollegor, både för flera år sedan och i nutid, att det är någonting som vi saknar. Även om det i princip känns som en omöjlighet så bör man inte ge upp hoppet, då jag tror att detta kan lyfta fritidsverksamheten och arbetsmiljön något enormt för alla fritidshemslärare. Vi pratar ofta om att det inte finns någonstans att spara projekt som vi arbetar med och att det blir ett enormt
stort fokus på städning varje dag, då vi vet att det kommer att hållas lektioner i lokaler dagen efter.
Det som jag har upptäckt på min nuvarande arbetsplats är att om man undviker maktstrukturer genom att se till både läraren och fritidslärarens kompetenser och hur de kan samarbeta, kan man få till en väldigt välfungerande klass/barngrupp som mår väldigt bra. Dom får då ta del av bådas olika fokus och arbetssätt. I klasslärarens målinriktade och strukturerade lärande kan du som fritidshemslärare bidra med din sociala förmåga att se till barnens psykiska hälsa, demokrati, nyfikenhet och få dom att upptäcka saker på ett informellt sätt. Andersson (2013) beskriver även här i sin avhandling hur fritidshemsläraren har fått utökade arbetsuppgifter.
(2013, s. 85-86). Andersson intervjuar Robert från Rönnskolan som beskriver att hans
arbetsuppgifter, utöver att vara fritidspedagog, kan till exempel innebära datorhantering, stöd för elever som behöver extra stöd, och att vara en resurs för att läraren ska kunna ha möjlighet att ha halvklasser. Det Robert anser blir fel i detta, är att många av lärarna inte bryr sig om vad som sker under halvklasstimmarna, utan att dom istället för att värna om samarbetet – vill försöka bestämma över innehållet på halvklasserna, vilket jag känner igen mig ifrån min tidigare arbetsplats då läraren ville ha kontroll över vad jag skulle göra på halvklasserna.
Han beskriver att dom genom projekt och övningar under halvklasser arbetar med att utveckla elevernas sociala utveckling. (2013, s. 86). Om man här istället hade intresserat sig för
varandras arbete och kompetenser, till exempel: ”det här tycker jag är intressant/roligt och vill arbeta med tillsammans med eleverna”, eller: ”här tror jag att vi skulle kunna använda oss av en dramalek för att arbeta med deras empati för andra”, och med fritidslärarens uppdrag i fokus för att läraren, och vi själva, ska vara medvetna om vad vi faktiskt gör. Vi behöver alltså belysa vårt kapitel i läroplanen mer för att både själva och andra ska få förståelse för den. Men – som jag kommer att nämna senare i denna uppsats så anser jag att det behövs minst en med utbildningen grundlärare mot fritidshem för att detta ska kunna fungera. Vi behöver en stabil grund med mycket kunskap om läroplanen för att kunna få den upprättelse som vi faktiskt behöver på vissa arbetsplatser, både inför ledning och lärare. Jag tror också att vi alla behöver förstå att två är starkare än en, och att vi behöver varandra för barnens skull.
Fritidslärarens uppdrag – varför är det så tolkningsbart?
Om vi ser på hur läroplanen ser ut för fritidshemmet så står det väldigt klart och tydligt, och upprepande, att vi ska komplettera skolan: ”Undervisningen i fritidshemmet kompletterar förskoleklassen och skolan genom att lärandet i högre grad ska vara situationsstyrt, upplevelsebaserat och grupporienterat samt utgå från elevernas behov, intressen och
initiativ”.(Lgr 11, Skolverket, 2019, s. 24). Det står också vad det är vi ska erbjuda eleverna, till exempel naturupplevelser, skapande och estetiska uttrycksformer, lekar, samhörighet, demokrati, och så vidare. Men, det står ingenting i varken läroplanen eller kommentarsdelen till fritidshemmet - vad detta egentligen innebär. Här anser jag att det behöver finnas en tydlig plan för hur vi ska genomföra detta, för att fritidshemsläraren inte ska ”utnyttjas” till att göra andra arbetsuppgifter än det som är hens faktiska uppdrag. 1. Hur ofta ska vi vara i
klassrummet? 2. Hur många halvklasser ska vi ha? 3. Hur mycket planering behöver vi och har rätt till? Tillsammans med klassläraren ska ni tillsammans komma fram till vad som behövs i just den här barngruppen. Vad behöver ni fokusera extra på framöver och hur kan ni samarbeta för att få ett så bra resultat som möjligt? Enligt egna upplevelser och kollegors erfarenheter finns det just nu ingen styrning gällande detta, vilket då gör att vi ofta ”fastnar i klassrummen”.
Jag valde här att ha en kort intervju med mina två kollegor Andrea och Edvin som båda arbetar som fritidshemslärare på min nuvarande arbetsplats för att se hur dem tycker att fritidshemmet har förändrats över åren, då dom båda har arbetat på skolan sedan minst tio år tillbaka. Andrea berättade att skolan för fem år sedan började med fast planeringstid för all personal på fritids på fredagar, klockan åtta till tjugo över ett, och att dom innan dess hade så kallade ”barnomsorgsmöte” varannan fredag. Det fanns ingen styrning under mötets gång och den egna planeringen hade man väldigt ”hattigt”, någon timme här och någon timme där.
Detta resulterade i, enligt henne, att man aldrig fick tid till att sitta och reflektera, ha
gemensamma mål eller chans att komma någonstans i verksamheten till skillnad från nu. Nu kände hon att man fick tid att reflektera och diskutera, få tips och andra tankar från sina kollegor, tid att också få till en god sammanhållning mellan alla fritidsavdelningar och en faktisk tid att hinna skriva ner sitt syfte och reflektioner med vad man gör tillsammans med eleverna. Edvin förklarade hur han mindes att han förr var i klassrummet mest hela tiden, och
att han definitivt kände av maktskillnaden mellan honom och lärarna, att han var den
underordnade. Detta resulterade i att det helt enkelt blev barnpassning på fritidshemmet. Det fanns inget syfte med det dom gjorde och han visste inte heller varför dom gjorde det dom gjorde i verksamheten. Nu däremot, fanns det ett helt annat synsätt på fritidsverksamheten då lärarna förstod vad deras kompetenser faktiskt bidrog med till eleverna under både
fritidsverksamhet och under skoltid. Detta blev ett kvitto på vad som faktiskt får fritidsverksamheten att fungera.
Vad tycker eleverna att vi gör?
Jag ville undersöka vad eleverna anser att vi fritidslärare gör under skoltid, och bad dom därför att rita eller skriva ner detta, utan att påverka vad dom skulle skriva och inte. Detta var för att både se hur dom ser på oss, om vi faktiskt gör olika saker och om det då visar hur skolan tar till vara på fritidshemslärarna.
Frågan vi ställde var ”Vad tycker ni att jag gör när ni är i skolan (inte på fritids)?”
På den ena arbetsplatsen i Stockholm fick eleverna rita och skriva vad min gamla kollega Jessica gör under skoltid, och jag frågade mina elever här i Göteborg vad dom anser att jag gör. Jag vill förtydliga med denna handling att detta visar ingenting på hur vi är som fritidshemslärare, utan hur ledningen ”väljer” hur vårt uppdrag ska se ut.
Resultat: På skolan där Jessica jobbar (som är min gamla arbetsplats) fick hon alla möjliga sorters teckningar och texter, men det jag såg ett mönster i var att hon ofta var i klassrummet.
Till exempel var det många som hade skrivit: ”hjälper xxxx (läraren) i klassrummet”, ”hjälper oss”, ”har möte”, ”är ute” och ”har planering eller rast”. Jag tolkade det också av bilderna och texterna som eleverna gjort att Jessica var en älskad person av eleverna i klassrummet som gav mycket stöd och fick dom att skratta. Men - jag kan inte hjälpa att se tillbaka på hur jag hade det på arbetsplatsen, som jag skrivit om tidigare. Mitt resultat på min nuvarande skola var: ”har halvklass med oss”, ”hjälper oss”, ”pratar om känslor”, ”skriver i våra tankeböcker”, ”lyssnar på Farzhad” (radioprogram där man pratar om känslor inför olika saker), och så vidare. Detta tycker jag på något sätt visar på att våra tjänster har tolkats olika av ledningen på respektive arbetsplats. Då jag, som är schemalagd väldigt lite i klassrummet om jag inte har halvklass, har mycket tid för egna lektioner i både musik och halvklasser som innehåller sociala relationer och värdegrund. Till skillnad från min gamla arbetsplats då jag
och orken att kunna ta fritidsverksamheten vidare. Jag lade däremot märke till att eleverna i vår klass (på min nuvarande arbetsplats i Göteborg), hade börjat fråga mig om jag skulle
”följa med dom på utflykt på onsdag” eller om jag ”skulle äta med dom”, och mitt svar var ju självklart att ”det är klart jag ska! Jag tillhör ju er klass!”, men detta var uppenbarligen inte någonting som var självklart för dom. Detta tror jag är på grund av att jag är så pass lite i klassrummet. Jessica, som jag tolkar är mer i klassrummet, känner eleverna säkert en större samhörighet med, då hon ”finns där” på ett annat sätt.
Jag pratade med Jessica efter att jag reflekterat över svaren vi fick och funderade på hur det såg ut för henne på arbetsplatsen gällande planeringstid. Hon hade nu ungefär fyra timmar planeringstid, varav 1,5 timme var egen planering. Resten av timmarna var
avdelningsplanering, samordningsmöten, och gemensamma möten med fritids som
sammanföll varannan vecka. Min planeringstid på arbetsplatsen i Göteborg är på sex timmar, varav fem av dom är sammanhängande på fredagar och en timme extra egen planering på tisdagar. Dessa planeringstimmar innefattar egen planering, avdelningsplanering och möte tillsammans med hela fritidshemmet på skolan varannan vecka.
Vad jag vill belysa med denna undersökning är både hur jag finner det intressant att se hur fritidshemmet påverkar elevernas sätt att se på fritidsverksamheten, och att jag får en känsla av att Jessicas planeringstid är väldigt utspridd under veckan med möten på 30 minuter till en timme under flera dagar, under tiden då min är sammanhängande. Detta tror jag, enligt egna erfarenheter, gör att man inte får den tiden man behöver till att reflektera och hinna med allting som verksamheten kräver. Därför anser jag att detta borde vara någonting som alla skolor inför, att till exempel på måndagar eller fredagar är fritidshemmet bortkopplat från skoldagen för att få god tid på sig att förbereda inför fritidshemmet, halvklasser och eventuella ämnen. Detta tror jag hade gjort verksamheten i sig mycket lättare, både för fritidshemsläraren och läraren. När jag har haft min planering har jag haft god tid på mig att bli färdig med allt jag behövde och kan då vara väldigt närvarande i klassrummet och ge all min fokus till eleverna.
Yrkesstoltheten – var är den?
I Monica Hansens avhandling ”Yrkeskulturer i möte: läraren, fritidspedagogen och
samverkan” (1999), beskriver hon hur vi människor ofta vid ett första möte med en person frågar vad den arbetar med. Detta är, enligt Hansen, på grund av att vi anser att yrket ger personen en yrkeskaraktär och en identitet som vi själva kan tolka. (Hansen, 1999, s. 38).
Jag frågade mig själv vad min känsla angående mitt yrke är när jag presenterar det för nya personer, och jag kom underfund med att jag nästan alltid först säger ”musiklärare” och lägger sedan till ”… och lärare mot fritidshem”. Varför gör jag så? Hansen beskriver i sin avhandling hur alla människor har ”en djupt mänsklig önskan att bli accepterad” (s. 38), och detta visar antagligen på hur fritidsläraryrket inte har samma prestige som lärar-yrket, varav jag då väljer att säga musiklärare först, då det har en inofficiellt högre status. Men varför är då lärar-yrket så fyllt av prestige? Detta tror jag är på grund av att den spelar en stor samhällelig roll och att vi både som barn och vuxna, fortfarande förundras över vilka som varit ”bra eller dåliga lärare” under vår uppväxt, och hur dom ofta påverkat oss i vår person och eventuella yrkesval. Läraryrket har också även en hel del forskning kring sig, till skillnad från
fritidshemsläraren/fritidspedagogen, som knappt har någon forskning kring sig
överhuvudtaget. Detta beror både på att det är ett relativt nytt självständigt yrke, vi arbetar med informellt lärande som ofta inte är mätningsbart, men också för att fritidsverksamheten i princip endast existerar i norden, vilket gör att det inte finns i lika stor utsträckning som med lärare som finns i hela världen. Det är inte förrän på senare tid som avhandlingar och
forskning har gjorts på fritidshemmen och samverkan, vilket Hansen (1999) menar på är ett tecken på att yrket äntligen har börjat hitta sin plats och därför börjat bli ett yrke värt att forska om. (1999, s. 54). Detta kan låta nedvärderande mot fritidsläraryrket, som att det inte är viktigt nog, men jag tror att alla yrken behöver sin tid att få sin plats i samhället, särskilt när den har stått på en ostadig grund från början, att den inte riktigt tillhörde någonstans. Jag tror tyvärr också att på grund av att man förut väldigt enkelt kunde få jobb på fritidshemmet på olika skolor utan någon pedagogisk utbildning gjorde att många kan ha varit på fel plats, såväl som många hamnade helt rätt. Men – på grund av att fritids förut inte hade sitt kapitel i
läroplanen och till stor del var anställda för att man ”behövde folk” på fritids, gjorde det att fritidshemmet fick en negativ bild. I Catarina Andishmands studie ”Fritidshem eller
servicehem – en etnografisk studie av fritidshem i tre socioekonomiskt skilda områden”
(2017) redogör Andishmand hur Harriet Strandell (2013) forskade på fritidsverksamheten i
genomslag i praktiken som man hade hoppats på, utan kvalitén skilde sig åt enormt på olika fritidshem. Detta tror hon, är på grund av att fritidsverksamheten till stor del drivs av tillfällig och outbildad personal. (2017, s. 41). Detta ska ha skett enligt Strandell (2013) på grund av att man ännu en gång har tolkat uppdraget olika. Med det sagt tror jag att min tes stämmer ganska väl, då det är denna bild jag har fått under mina 8 år jag har arbetat på skola. Jag tror också att med den här utbildningen som endast funnits i några år – kan vi äntligen vända på bilden av vad fritidshemmet verkligen gör och låta den få sin plats som den förtjänar.
Utvidgad reflektion
Så, vad är egentligen fritidshemslärarens uppdrag?
I Birgit Anderssons doktorsavhandling ”Nya fritidspedagoger – i spänningsfältet mellan tradition och nya styrformer” (2013) beskriver hon hur fritidspedagogerna hon intervjuat känner en stor press över hur deras ansvarsområden ser ut. (2013, s. 88). Dom intervjuade berättar hur skolan har en tendens att ta över och att deras egentliga uppdrag inte hinns med så som dom önskar. Dom anser att otydligheten i deras uppdrag gör att det blir enkelt att
utnyttja, och dom anser också att det finns en brist på kunskap gällande styrdokumenten.
(Andersson, 2013, s. 89). Jag anser, att för att ett fritidshem ska kunna utvecklas till sin fulla potential så krävs det att på varje avdelning finns någon som är utbildad till fritidshemslärare som kan driva arbetet framåt. I Anderssons studie (2013) berättar många av de intervjuade att dom inte har någon drivande i fritidshemmet och att rektorn lämnat över ansvaret till
pedagogerna, vilket resulterar i att fritidshemmens möten endast blir informationsmöten om praktiska saker på skolorna. (2013, s. 90). Det som jag anser krävs av ledningen är att
åtminstone en rektor (till exempel en biträdande) ska vara väl insatt i fritidshemmet och se till att stå upp för det faktiska uppdraget. Detta är någonting som fattas på många arbetsplatser då en del kanske inte har den kunskapen om fritidshemmet som krävs, vilket då resulterar i att det inte prioriteras så som det bör.
På min nuvarande arbetsplats beskrev min kollega Andrea att dom förr inte hade någon agenda under sina fritidsmöten. Detta gjorde att mötena inte gav så mycket, men sedan många utbildat sig vidare till fritidshemslärare så har mötena gått framåt, alltid haft ett mål och olika fokusområden för alla fritidsavdelningar, så som till exempel genus, trygghet och sociala relationer. Detta gör att vi ständigt är i förändring och kan blicka inåt varje möte och stötta varandra att ta oss vidare. Skolverket gjorde en undersökning under läsåret 2018/2019 där de
kom fram till att endast 42% av pedagogerna i Sverige hade utbildning för arbete med barn.
(https://www.skolverket.se/regler-och-ansvar/lararlegitimation-och-
forskollararlegitimation/regler-och-krav-for-lararlegitimation/krav-for-att-fa-legitimation- med-behorighet-i-fritidshemmet). På grund av att det sedan 2019 funnits krav på att ha en lärarlegitimation för att få undervisa i fritidshemmet är detta väldigt låga siffror och som måste ändras på. Fritidshemmets uppdrag är enligt mig relativt tydligt, men som har haft många frågetecken under årens gång, särskilt om hur vi ska förhålla oss till skolan. Därför tycker jag att det krävs en uppdatering i läroplanen för att detta inte ska kunna misstolkas.
Krävs det uppoffringar av skolan för att fritids ska fungera?
Ja, det gör det, enligt mig. För att fritidshemmet ska kunna fungera tillsammans med skolan måste det läggas upp en annan struktur. Fritidshemslärarna måste få ett tydligt schema med när planering ska genomföras, när dom ska ha halvklasser och till vilket syfte. Schemat ska utgå ifrån fritidshemslärarens uppdrag och inte skolans. Syftet bör vara att utgå ifrån både fritidshemmets, skolans läroplan, att man ser till klassens behov, och kommer fram till vad man kan fokusera på utifrån detta. Behöver den här klassen lära sig att uttrycka sig bättre?
Behöver dom fokusera på motorik? Behöver dom röra på sig mer? Detta är saker klassläraren och fritidsläraren måste samarbeta inom och använda varandras kompetenser och intressen för att det ska bli så bra som möjligt för eleverna.
I ”Den välfungerande arbetsgruppen 2.0” av Stefan Jern (2016) beskriver författaren att vi för att få till en bra gruppstruktur och dynamik bör göra en så tidig korrigering av felskrivna roller som möjligt. Det är viktigt att man tidigt ser till att rollerna vi får är kopplade till våra kompetenser och förmågor. Får man en roll med mer status så måste man som arbetsgivare se till att det är en accepterat av gruppen som helhet och att den som tillskrivits rollen inte stöter på några oklarheter. (2016, s. 28). Detta anser jag är av hög relevans inom skolan då det ofta, enligt egna erfarenheter, sker maktutövningar inom arbetsgruppen som hade kunnat undvikas.
Min relation med läraren Karin kändes ständigt som en maktkamp oss emellan, som jag nämnt tidigare. Vem är viktigast? Vem bestämmer? Om mitt uppdrag som fritidshemslärare är otydligt tror jag att det blir enklare för kollegor att utnyttja mina arbetsuppgifter till deras fördel. Alla bör därför ha en tydlig roll med koppling till sin kompetens och förmåga och alla bör vara medvetna om denna roll för att kunna arbeta framåt tillsammans mot gemensamma mål. Det ska helt enkelt inte finnas utrymme för medarbetare att utöva maktspel mot sina kollegor.
Men varför utövar vi makt? Michel Foucault (1926-84) är känd för att delvis ha åsikten att makt utövas när den inte är synliggjord eller utövas av någon stor auktoritet, utan i dom
”vanliga rummen”, dvs familjen, skolan, förskolan, och så vidare. (2004, s. 84). Foucault har inte någon egentlig teori, utan belyser olika människors beteenden genom att, till exempel, provocera vår uppfattning om oss själva och andra. (2004, s. 85).
Enligt Foucault finns det fyra dimensioner av ditt etiska självarbete, vilket innebär att du har ett syfte att skapa ett behagligt liv åt dig själv, vilket gäller alla människor, man vill helt enkelt ha ett bra liv. I den första dimensionen ser du över dina problematiska sidor hos dig själv, till exempel sociala vanor, yrke och lustar. I den andra dimensionen ska du bestämt försöka omforma dessa drag hos dig och i den tredje börjar du sätta igång en rutin för att bli av med dessa. I den fjärde dimensionen ska du landa i ett behagligt liv. (2004, s. 98.) Detta tror jag är någonting som ligger hos alla människor och som vi ständigt går efter, men för att vi ska kunna uppnå ett ”behagligt liv” – på vilket bekostnad av andra ska detta ske? Om jag till exempel arbetar som lärare och anser att mitt yrkesliv skulle bli så mycket mer behagligt om fritidsläraren avlastade mig i klassrummet och gjorde uppgifter jag själv inte hinner/orkar med, då resulterar detta i att jag får det bättre på min arbetsplats, även om detta gör att
fritidshemsläraren inte hinner med sitt faktiska jobb.
Som jag har nämnt genom hela min uppsats så upplever jag att problemet ligger i att lärare och fritidshemslärare inte tycks se varandra som jämlikar. För mig utövades makten på så sätt att Karin tycktes anse att hennes arbete var viktigare än mitt och att det var viktigare att jag var på hennes lektioner än att jag planerade fritidsverksamheten. Hon tycktes tro att
fritidshemlärare, i det här fallet jag, inte hade något att förbereda då eleverna bara skulle leka.
Maktkampen tog sig uttryck genom att jag vid givna tillfällen uttryckte min frustation och då möttes med en auktoritär och höjd stämma. Detta resulterade i sin tur att jag blev ledsen, besviken och inte vågade göra det igen. Då jag inte fick gehör för det jag försökte förmedla blev min lösning att älta och prata om irritationen kring vårt fritidshem tillsammans med mina andra kollegor, vilket gjorde att jag tappade energi och lust till mitt arbete.
För att återkoppla till Foucault, varför anser vissa lärare att dom har mer makt och är viktigare än oss? Teorin beskriver att vara människa i olika tider betyder olika saker, och att vi är i ständig förändring. Om man ser tillbaka på hur lärare sågs under tidigt 1900-tal så hade dom
ett uppdrag och ämbete som liknande det prästerna hade, det handlade inte bara om att förmedla kunskap utan också ägna sig åt elevernas ”inre liv”. (2004, s. 100). Detta tror jag i någon mening lever kvar och skapar en hierarkisk organisation där lärares auktoritära ställning inte vanligen utmanas. Likaså kan jag uppleva att den stränga uppfostringsmetoden gentemot eleverna lever kvar hos många lärare. Min åsikt är att om man har så pass höga tankar om sin position som maktutövare, vilket man faktiskt är som lärare, så kan detta enkelt stiga dig åt huvudet. Läraren är idag en annan typ av auktoritet, som under alla årtionden varit under ständig förändring, och nu är tiden inne för den att samarbeta.
Slutord
Under tiden då jag har arbetat med den här uppsatsen har jag kastats fram och tillbaka i vad det egentligen är jag vill skriva om. Det känns som ett stort ämne som kan vändas och vridas på då det handlar både om maktkamper i skolan, dynamik, eget ansvar över sin profession och ledningars ansvar att se till att du kan utöva din profession. Jag var först helt inställd på att skriva om gruppdynamik, men det slutade istället med att det blev en uppsats som handlade om varför fritidshemslärare inte alltid får sin plats i skolans värld och hur det fortfarande kan bli så. Man tycker att vi borde ha kommit längre. Jag hade också svårt att inte bara skriva positivt om min nuvarande arbetsplats och bara negativt om min förra, då allt såklart har både sina för och nackdelar. Allt är såklart inte en dans på röda rosor på min nya arbetsplats, men jag känner åtminstone att jag har en väldigt tydlig roll, vilket jag inte kände på mina gamla skolor jag arbetat på. Min slutsats är att på mina arbetsplatser i Stockholm var det, enligt mig, en ständigt pågående maktkamp. Vem är viktigast? Vi tävlade om utrymmet vilket gjorde att vi aldrig blev ett team som samarbetade för elevernas bästa. På min nuvarande arbetsplats i Göteborg ser jag däremot att man ser skolan och fritidshemmet som en helhet och att allas kompetenser är lika viktiga. Detta resulterar i en välfungerande skola med ett gott samarbete lärare och fritidshemslärare emellan.
Så, det jag ville komma fram till var; varför är denna ständiga maktkamp pågående i många skolor? Varför hjälps vi inte åt och har tydliga roller så att ingen kan användas till att göra annat som tar bort fokus från dess faktiska uppdrag? För mig känns det väldigt enkelt, efter att ha funderat mycket på detta. Ledningarna på skolorna runtom i Sverige måste ta sitt ansvar
och se till att fritidshemslärarna får sin plats och inte är anställda som resurser. Jag kommer nedan att som avslut sammanfatta vad jag anser krävs för att få fritidshemmet att fungera.
Detta är enligt mig vad som krävs för ett välfungerande fritidshem, som bör stå i läroplanen:
- Krav på att alla fritidshem har minst en med fritidshemslärar-utbildning. Har man på fritidshemmet barnskötare eller fritidsledare ser man som ledning till att informera dessa om att utbildningen finns som erfarenhetsbaserad och att ledningen stöttar om dessa vill gå utbildningen.
- En rektor/biträdande rektor som ansvarar för fritidshemmet och ser till att det går framåt i utvecklingen och ställer krav på pedagogerna och lämnar inte allt ansvar på dom.
- Alla på fritidshemmet har sammanhängande planering tillsammans minst en gång i veckan där dom både får tid för egen planering, avdelningsplanering och möte med alla andra på fritidshemmet. Rektorn/biträdande rektorn ser till att detta genomförs och har dialog med klasslärarna gällande att dom under den tiden får ha lektioner som går att genomföra på egen hand. Planeringen får ej flyttas på.
- Schemat för alla fritidshemslärare ska läggas utifrån deras uppdrag och ej utifrån skoldagens.
- Ställtid har alla pedagoger på fritids rätt till och ska finnas på allas schema varje dag.
- Fritidshemslärarna ska ej vikariera för läraren när hen är sjuk/ledig.
Med detta sagt tror jag att vi genom enkla uppdateringar i läroplanen och i
kommentarsmaterialet kan se till att få ett strukturerat och välfungerande fritidshem där fritidshemslärarna kan få utöva sin tjänst som dom bör.
Källor, litteraturlista
Alsterdal, Lotte (2014). ”Essäskrivande som utforskning”. I: Burman, Anders (red.) Konst och vetenskap. Essäer om estetiska lärprocesser. Stockholm: Södertörns högskola, ss. 51-77.
Andersson, Birgit (2013) Nya fritidspedagoger i spänningsfältet mellan tradition och nya styrformer, 2013, doktorsavhandling: Umeå universitet
Andishmand, Catarina (2017). Fritidshem eller servicehem?: en etnografisk studie av fritidshem i tre socioekonomiskt skilda områden. Diss. Göteborg : Göteborgs universitet, 2017
Gytz Olesen, Søren & Møller Pedersen, Peter (red.) (2004). Pedagogik i ett sociologiskt perspektiv: en presentation av: Karl Marx & Friedrich Engels, Émile Durkheim, Michel Foucault, Niklas Luhmann, Pierre Bourdieu, Jürgen Habermas, Thomas Ziehe, Anthony Giddens. Lund: Studentlitteratur
Hansen, Monica (1999). Yrkeskulturer i möte: läraren, fritidspedagogen och samverkan.
Diss. Göteborg : Univ.
Jern, Stefan (2016). Den välfungerande arbetsgruppen – version 2.0 [Elektronisk resurs]
om beteenden, tankar, processer och strukturer som leder till god gruppfunktion.
Linköping: Linköping University Electronic Press
Tillgänglig på Internet: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:liu:diva-130554
Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011: reviderad 2019.
(2019). [Stockholm]: Skolverket
Pihlgren, Ann S. (red.) (2015). Fritidshemmet och skolan: det gemensamma uppdraget.
1. uppl. Lund: Studentlitteratur
Sandahl, Christer, Falkenström, Erica & Knorring, Mia von (2017). Chef med känsla och förnuft: om professionalism och etik i ledarskapet. Andra utgåvan Stockholm: Natur &
Kultur
Skolverket, 2019. Få legitimerade lärare i fritidshem. https://www.skolverket.se/regler- och-ansvar/lararlegitimation-och-forskollararlegitimation/regler-och-krav-for-
lararlegitimation/krav-for-att-fa-legitimation-med-behorighet-i-fritidshemmet Ödman, P.J. (2005). Tolkning, förståelse, vetande: Hermeneutik i teori och praktik.
Stockholm: Norstedts akademiska förlag.
