Fakulteten för samhälls- och livsvetenskaper
Tony Sahlberg
Effekt av biotopvård på
öringpopulationen i två vattendrag
Restoration effects on brown trout populations in two streams
Biologi C- uppsats
Datum/Termin: HT-09 Handledare: Eva Bergman Examinator: Björn Arvidsson
Löpnummer: 09:35
Karlstads universitet 651 88 Karlstad Tfn 054-700 10 00 Fax 054-700 14 60 Information@kau.se www.kau.se
Abstract
I have done a follow up study of the restoration of two rivers, Röälven and Grundan, in order to evaluate the effects of the restoration on the endemic population of trout. Both rivers have been used for timber floating during many years throughout the 20th century, and because of this, had all obstacles such as rocks and wood parts removed. In 2004-2005 both rivers were restored, and rocks and wood were put back into the rivers. Spawning grounds were created and boulder dams were constructed to promote the streaming water. The result showed that the trout population of both rivers increased after the restoration, but also that the trout population of Röälven increased more than that of Grundan. My conclusion is that the way the restoration is of a river contributes to the result.
Sammanfattning
I denna studie undersökte jag två älvar, Röälven och Grundan, i syfte att fastställa vilken effekt den biotopvård som genomförts i de båda älvarna haft på det endemiska öringbeståndet. Älvarna har använts som flottningsleder under många år på 1900-talet och hade på grund av detta rensats på sten och block i sina fåror. Under 2004-2005 har båda älvarna genomgått biotopvård där stenblock och ved lagts tillbaka i fåran, lekbäddar anlagts och trösklar samt strömkoncentratorer byggts upp. Syftet med undersökningen var att kontrollera om den utförda biotopvården
resulterade i en ökning av öringstammen. Resultatet visade att en ökning skett i båda älvarna, men att Röälvens öringbestånd ökat betydligt mer än Grundans. Min slutsats är att sättet man utför en restaurering påverkar resultatet.
You can disassemble a thing....without knowing much about it, but you can’t put it back together---that is, restore it----without understanding it pretty well, and also without having a clear idea about how you have affected it. (Packard and Mutel, 1997)
Inledning
En antropogen påverkan på vattendrag har pågått under århundraden. I forna tider, då
vattenkraften började utnyttjas, började människan att anlägga dammar och vattenrännor för att vid dessa bygga kvarnar, sågverk och så småningom rena industriområden. Efter hand blev fler och fler vattendrag utbyggda och allt fler industrier byggdes. Industrierna behövde virke från skogarna runt om för bl a driften av maskiner och epoken med att flotta timmer längs älvar och bäckar började eftersom transporten av timmer med häst och vagn tog för lång tid när
avverkningarna skedde allt längre från industrierna (Fiskeriverket, 1997).
I Sverige har flottning av timmer förekommit sedan 1600-talet. Det var ett enkelt och billigt sätt att få virket från skogen och ner till bebodda trakter. Under senare delen av 1800-talet, då sågverk började byggas i större skala, blev flottningen allt större. Många älvar rensades då från sten, gamla sidofåror lades igen, dammar byggdes för att kunna samla timret och effektivisera flottningen och i vissa fall sprängdes nya fåror upp för att virket skulle få fri väg (Fiskeriverket 1997). Vattenflödet blev koncentrerat och fåror i åar och älvar blev förvandlade från strömsatta partier, med forsar och höljor, till mer eller mindre kanalliknande rännor med snabbt strömmande vatten. De stenblock som rensades bort medförde att bottnarna blev mer eller mindre släta vilket i vissa fall medförde en nästan steril miljö för vattenlevande organismer (Palm 2007). Denna påverkan var inte positiv eftersom sidofåror är viktiga områden för lek och uppväxt av laxartade fiskar. När sidofårorna lades igen försvann de naturliga områdena för lek och uppväxt för laxfiskarna. Alla dessa ingrepp gjorde att många vattendrag utarmades på lämpliga habitat för både fisk och evertebrater, då sten och lekbottnar försvann (Fiskeriverket, 1997).
Både förökningen och tillväxten av öring (Salmo trutta) har minskat i många vattendrag till följd av rensningen av vattendragen (Fiskeriverket 1997). Ståndplatser och lek- och uppväxtområden försvann också i takt med timmerflottningens utbredning, vilket förde med sig att förekomsten av arten minskade så till den grad att den i vissa fall helt försvann. I dagens miljömedvetna samhälle har allt fler vattendrag restaurerats och fler kommer att åtgärdas eftersom landets Länsstyrelser har miljömål att följa avseende levande sjöar och vattendrag. Detta mål skall leda till att allt vatten skall ha god status senast år 2015, vilket innebär att fler restaureringar av skilda slag kommer att utföras (Länsstyrelsen Värmland 2007).
Biotopvård i vattendrag har en stor ekologisk betydelse för öring och vissa grupper av evertebrater och den ska helst utföras under lågvatten, främst under sommartid
(Naturvårdsverket 2008). Vid en restaurering läggs block tillbaka i fåran, lek- och uppväxtområden skapas, sidofåror öppnas upp och eventuella dammar som utgör
vandringshinder rivs (Fiskeriverket, 1997). Enligt Muotka (2002) är det svårt att få till en ökad biodiversitet om inte en stor mängd död ved läggs ut samtidigt. Han menar att detta behövs för att andra grupper av makroevertebrater, perifyton och makrofyter skall få fäste igen. Den döda veden skall förankras så den inte flyttar sig och sätter igen vägtrummor nedströms
(Naturvårdsverket 2008). För att få med mer död ved kan man låta de ledarmar, som är upplagda av timmer som finns efter flottningen, vara kvar i älven. Dessa fungerar som gömslen för fisk i alla åldrar samt är en fabrik för makroevertebrater vilka i sin tur är föda för fisken. Detta
konstaterades väldigt väl vid ett elfiske i Röälven där mycket fisk stod i de djupa partierna under dessa ledarmar (Sahlberg 2005). Det innebär att det är bra med bra kontakter med markägarna runt den berörda älven så att man kan få dem att förstå att död ved inte bör rensas bort från vattnet trots att det ser skräpigt ut i mångas ögon. Utbildning och information för markägare är en viktig del inför en planerad biotopvårdsåtgärd av vattendrag.
När man anlägger lekbottnar är det viktigt att använda rätt storlek på substratet eftersom det annars är risk att rommen tas av predatorer som lake och stensimpa (Palm 2007). Om en
restaurering utförs på rätt sätt är överlevnaden större för både rom och yngel. Enligt Palm (2007) kan en täthetsökning av öringen på flera hundra procent inträffa på biotopvårdade sträckor, medan ingen ökning alls sker på sträckor där inget biotoparbete utförts.
Att bara lägga ut block i fåran kan ge till följd att vattnet, främst under sommarperioden då vattenståndet är lågt, blir för grunt för större fiskar. Därför är det viktigt att anlägga trösklar av större block så att även höljor bildas. Enligt Yrjänä (2003) är djupet i vattendraget den främst begränsande faktorn för större fisk medan substratet är den mest begränsande faktorn för yngre fiskar. Detta medför att antalet större fiskar ökar i ett pool-riffle-system, ett system av pooler och strömmande vatten om vartannat, och att ökningen sker under hela året, även under
lågvattenperioderna. Om lekbäddar skapas strax uppströms en tröskel får man också en riklig vattenström över rommen, vilket ger en lagom syresättning av rommen, vilket ökar
överlevnaden. De unga fiskarna har dessutom bra uppväxtbiotoper i kanterna av de djupare poolerna. Om risk för grumling föreligger, vilket är skadlig för fisken, kan man gräva en sedimentfälla nedströms biotopvårdsområdet (Naturvårdsverket 2008).
Innan själva restaureringen startas måste en inventering av älven göras för att veta hur älven rör sig i de olika partierna så att en plan för restaureringen ska kunna upprättas. En sådan plan är viktig för att arbetet skall fortskrida på rätt sätt och även att kontrollera att rätt material forslas ut till de olika restaureringsområdena. En stor del av restaureringsarbetet går ut på att få älven att åter likna den ursprungliga miljön, vilket innebär att man kan säga att det skall se ut som ”ett organiserat kaos” efter utfört arbete (Sahlberg 2005).
Syftet med min studie var att göra en uppföljning av ett redan utfört restaureringsarbete i två likvärdiga älvar för att se vilken effekt restaureringen hade haft på öringpopulationernas
föryngring. Min hypotes var att öringstammarna i båda älvarna har stärkts samt att fler individer, i åldern 0+, finns några år efter att restaureringen utförts. De älvar som undersöktes är Röälven (SE667624-141256) i Ludvika kommun, Dalarnas län och Grundan (667603-136877) i Hagfors kommun, Värmlands län. Älvarna har använts som flottningsleder sedan 1930-talet och de endemiska öringstammarna har minskat under årens gång. Båda älvarna har under åren 2004- 2005 biotopvårdats med maskin och för hand.
Figur 1 Undersökningsområden, Grundan på den övre kartan, Röälven på den undre
Material/metod
Lokalbeskrivning
Röälven (Fig.1) är belägen ovan höga kustlinjen och är ca en mil lång. Älven avvattnar Rösjön som är uppdämd och har bottentappning. Dess utlopp är beläget i Svartälven, vilken även utgör gräns mellan Värmland och Dalarna. Älvens största tillflöden är två bäckar, vilka rinner från två tjärnar och endast mycket lite vatten släpps ut till älven från Rösjön. Bäckarna ligger i myrmark och har korta omloppstider om ca sex månader vilket gör det svårt att hålla pH-värdet på en nivå över 6 i älven (Lundvall muntligt). Berggrunden kring Röälven består av svårvittrad granit och älven har ingen egen tillförsel av buffrande ämnen. Den omgivande marken består av myrmark och barrskog med visst lövinslag, främst längs älven. Fiskfaunan i älven består av öring, elritsa (Phoxinus phoxinus), gädda (Esox lucius), lake (Lota lota) och abborre (Perca fluviatilis).
Flodkräfta (Astacus astacus) återinplanterades i samband med restaureringen av älven 2005.
Kalkning har pågått sedan 1990 med hjälp av två kalkdoserare, en långt upp i systemet och den andra längre ner, för att få en jämn spridning av kalken. Eftersom dessa fungerade dåligt sker kalkningen av området två gånger per år med hjälp av helikopter sedan 2001. Länsstyrelsen har två ordinarie elfiskelokaler i älven och både inför och efter restaureringen elfiskades dessa samt ytterligare sex lokaler. Av dessa var tre lokaler i icke biotopvårdade områden. Dessa lokaler var menade som kontrollokaler gentemot de biotopvårdade områdena.
Restaureringsarbetet av Röälven (Sahlberg, 2005) utfördes år 2004 med hjälp av en 17 tons grävmaskin på larvfötter och manuell kraft. Block lades tillbaka i fåran, trösklar byggdes, höljor grävdes upp, hela fåran samt sidofåror öppnades upp igen och lekbäddar anlades. Älven var mycket grund innan restaureringen så på de längre sträckorna anlade man ett pool-riffle system.
Man anlade trösklar nedströms poolerna med ca 30 meters mellanrum och även block lades ner tillbaka för att skapa ståndplatser för öringen nere i de djupare partierna. Av älvens totala längd på drygt en mil omfattades ca sex km av biotopvården. På sträckan gjorde man fläckvisa insatser med maskin, främst där marken bar och avståndet mellan väg till älven inte utgjorde ett hinder.
Dessutom är långa partiet breda och lugnflytande så biotopvård är ej nödvändig i dessa partier.
I Röälven användes sammanlagt fyra elfiskelokaler. Dessa ligger jämnt utspridda över den biotopvårdade sträckan:
Nedre: Lokalen är en av Länsstyrelsens elfiskelokaler inom programmet för kalkuppföljning.
Bottensubstratet består främst av block men även av sten och lekgrus efter biotopvården.
Medeldjupet har ökat efter biotopvården och ett område av pool-riffle systen har skapats. Totalt har ett område på ca 700 m restaurerats i lokalens närområde. De avfiskade ytorna var 243 m2 år 2004 och 413 m2 år 2008.
Parkeringen: Är en ny lokal som tillkom innan biotopvården. Vattnet är strömmande och till en viss del forsande när mer block tillkommit i fåran. Även medeldjupet har ökat då ett pool-riffle system skapats. Bottensubstratet består främst av block, men även sten och grus finns. Mycket naturligt lekgrus kom fram under biotopvården. Här har ett område på ca 300 m biotopvårdats med maskin. En sidofåra öppnades upp och gav en väg runt ett vandringshinder i form av en stor häll. De avfiskade ytorna var 210 m2 år 2004 och 304 m2 år 2008.
Björnhöjden: Är även det en lokal som var ny inför biotopvården. Vattnet är strömmande och bottensubstratet består av främst block i skilda storlekar. Största delen av biotopvården utfördes ca 100 meter uppströms elfiskelokalen. På själva lokalen utfördes manuellt arbete i form av utläggning av sten och block. En sträcka som rensats helt på block men med naturligt lekgrus fick block utlagt både i form av trösklar och utplacerade. De avfiskade ytorna var 162 m2 år 2004 och 208 m2 år 2008.
Utlopp Mörttjärnsbäcken: En ny lokal inför biotopvården. Lokalen ligger strax uppströms utloppet från Mörttjärnsbäcken. Vattnet är strömmande och bottensubstratet består främst av sten och grus med inslag av block. Själva lokalen är biotopvårdad för hand, arbetet med maskin tillkom uppströms lokalen. De avfiskade ytorna var 225 m2 år 2004 och 401 m2 år 2008.
Figur 2. En sträcka av Röälven före och efter restaurering
Grundan (Fig.1) är belägen under höga kustlinjen och är ca 1,1 mil lång. Ån avvattnar
Kvarnsjön och rinner ut i Mossbergsjön vilken i sin tur har kontakt med Klarälven. Ungefär fem km från utloppet i Mossbergssjön kommer en älv från två andra sjöar, Harasjöarna. Stora delar av Grundan är lugnflytande och rinner genom myrmark, vilken också kantas av barr- och lövskog. Berggrunden består av svårvittrad granit och inga buffrande ämnen kommer ner i systemet på naturlig väg. Fiskfaunan består av öring, gädda, abborre, mört (Rutilus rutilus), lake och ål (Anguilla anguilla). Kalkning har pågått sedan början av 1990-talet och har bestått av båt- och helikopterkalkning av sjöarna i området.
Restaureringsarbetet av Grundan utfördes åren 2004-2005 med hjälp av manuell kraft och en 45 tons grävmaskin på larvfötter. Trösklar byggdes, block lades tillbaka och lekbäddar anlades. En tidigare felaktigt lagd vägtrumma byttes ut. Den del av systemet som kallas Grundan är ca 7 km lång från sjö till sjö. Av den sträckan utfördes biotopvård på totalt tre km. Uppströms
elfiskelokalen Hoforsen börjar ett område där älven är bred och lugnflytande så biotopvård är inte nödvändig.
I Grundan användes också sammanlagt fyra elfiskelokaler. Dessa ligger jämnt utspridda över den biotopvårdade sträckan:
Hoforsen: Lokalen ligger strax uppströms en vägtrumma. Trumman blev utbytt under
biotopvården då den gamla var en svår passage vid lågt vattenstånd. Bottensubstratet består av sten och block, en sidofåra har dock inte grävts fram. Vattnet är strömmande och älven är relativt djup här. Lokalen är biotopvårdad och är Länsstyrelsens elfiskelokal inom ramen för
kalkuppföljning. De avfiskade ytorna var 136 m2 år 2002 och 104 m2 år 2009.
Nedre Hoforsen: Lokalen är bred och strömmande med utlagda block i fåran. En tröskel hart lagts upp, denna är början på elfiskelokalen. Lokalen kom till vid inventeringen och förarbetet inför biotopvården. Medeldjupet har ökat efter biotopvården och mer block sticker upp och bryter vattenytan. De avfiskade ytorna var 208 m2 år 2002 och 123 m2 år 2009.
Gamla Dammen: En ny lokal som tillkom inför biotopvården. Slutet av lokalen består av en gammal damm där fundamenten står kvar. Biotopvård har utförts upp och nedströms lokalen då dammlämningen räknas som kulturlämning. Lokalen är ganska smal i förhållande till resten av
ån. Detta gör att det vid ena stranden är relativt djupt och att vattnet är forsande just vid kanten.
De avfiskade ytorna var 450 m2 år 2002 och 196 m2 år 2009.
Holmstrand: Lokalen är ganska djup och strömmande. Block har lagts ner i fåran, dessa gör att vattnet blivit mer turbulent och att ståndplatser skapats. En lekbotten har anlagts strax uppströms lokalen. De avfiskade ytorna var 144 m2 år 2002 och172 m2 år 2009.
Figur 3. En sträcka av Grundan före och efter restaurering
Provfisket
Provfisket utfördes för att fastställa kvantiteten av öring i de båda älvarna och genomfördes som elfiske. I samband med det användes ett elfiskeaggregat av märket Lugab med 800V uteffekt för att bedöva fisken. All fångad fisk artbestämdes och mättes till närmsta mm efter att först ha bedövats med bedövningsmedlet MS 222. Lokalbeskrivningar gjordes utifrån standardiserade protokoll (Fiskeriverket 1999).
Elfisket utfördes i enlighet med Fiskeriverkets normer 1999:3. Röälven elfiskades år 2004, innan restaureringen och samma lokaler elfiskades åter år 2008 och det är dessa data som använts i jämförelsen. I Röälven gjordes tre utfiskningar av varje lokal utom vid utloppet av
Mörttjärnsbäcken år 2004. Där gjordes endast en utfiskning på grund av dålig fångst. Även 2008 gjordes tre utfiskningar av varje lokal. Grundan elfiskades år 2002 . Vid första elfisket gjordes tre utfiskningar av de lokaler som kallas Holmstrand och Hoforsen och de övriga två lokalerna, Nedre Hoforsen och Gamla Dammen utfiskades en gång. Samma lokaler elfiskades också hösten 2009. Alla lokaler utfiskades nu tre gånger utom Ned Hoforsen som endast utfiskades en gång.
Microsoft Excel användes för att göra jämförande diagram över utfallet av elprovfisket i de båda älvarna samt för att göra ett statistiskt test. T-test gjordes i syfte att utröna om det fanns någon signifikant skillnad med avseende antalet öring innan och efter restaureringen. Till beräkningen av elfisket användes dataprogrammet Zippfisk.
Resultat
Röälven
I Röälven var 0+-tätheten 3.8 före och 11.9 öringar/100m2 efter restaureringen. Det motsvarar en ökning med 211% efter restaureringen (T-test, t6=2,44, P=0,047)(Figur 4a). Tätheten av >0+ var
5.7 före och 6.6 öringar/100m2 efter restaureringen, vilket motsvarar en ökning på 14.5% (T-test, t 6 =2,44, P=0,21)(Figur 4b). Ser man istället till totalantalet öringar var ökningen 93% (T-test, t14=2,14, P=0,01). I tre av de fyra elfiskade lokalerna var öringtätheten högre vid provfisket 2008 än 2004 vad gäller såväl 0+ och äldre fisk (Figur 3a, b). I den fjärde lokalen, Nedre, var 0+- tätheten lägre efter restaureringen liksom >0+-tätheten var lägre i lokalen Björnhöjden efter restaureringen. På lokalen Nedre minskade antalet 0+ medan antalet äldre fiskar ökade (fig.3).
Lokalen Parkeringen visar en positiv trend i ökning av öring i alla åldersklasser, främst de yngre åldersklasserna som 0+ och 1+ . Övrig fångst på lokalen var elritsa. Utvecklingen av
öringstammen på lokalen Björnhöjden är positiv, främst av yngre fiskar. De yngre
åldersklasserna har ökat markant efter biotopvården. Större fisk har dock minskat. Övriga fiskar i fångsten var elritsa, båda åren. Lokalen Utlopp Mörttjärnsbäcken visar på en positiv trend i alla ålderklasser. Främst har de yngre åldersklasserna ökat. I övrigt fångades elritsa båda åren och en gädda år 2004.
A B
Figur 4 Antalet 0+(a) respektive >0+ (b) före (2004) och efter (2008) restaurering i Röälven
Öringpopulationens storleksstruktur i Röälven visar att det fanns fisk i de flesta årsklasser, från 60 mm och upp till 250 mm (Figur 5). Totalt fångades 68.öringar under år 2004 och 174 under år 2008. Antalet 0+ har ökat och ligger längmässigt från 44 mm till 80 mm (fig. 4), men även äldre fiskar har ökat efter restaureringen. Fisk i åldersklassen 1+ har även de ökat, svårigheter finns dock att se gränsen mellan 1+ och 2+. Enligt fig. 4 är fiskar i klassen 1+ mellan 95 och120 mm i längd.
5,0,0 10,015,0 20,025,0 30,035,0
Täthet / 100 m2
0+
2008 2004
,0 5,0 10,0 15,0 20,0 25,0
Täthet / 100 m2
>0+
2008 2004
Figur 5 Längdfrekvenser i Röälven före (2004) och efter(2008) restaureringen
Grundan
I Grundan var 0+-tätheten 4,3 före och 4,5 öringar/100m2 efter restaureringen. Det motsvarar en ökning med 4,5% efter restaureringen (T-test, t6=2,44, P=0,7)(Figur 6a). Tätheten av >0+ var 1,2 före och 2,3 öringar/100m2 efter restaureringen, vilket motsvarar en ökning på 95,55% (T-test, t 6
=2,44, P=1)(Figur 6b). Ser man istället till totalantalet öringar var ökningen 24% (T-test, t14=2,14, P=0,7). Av de fyra elfiskade lokalerna i Grundan visade tre en positiv trend med en ökning av antalet individer, men ökningen var inte hög. Resultatet i lokalen Hoforsen visar på en ökning av fisk/100 m2, av både 0+ och äldre fiskar. Lokalen nedströms Hoforsen gav en 0+ på 71 mm fångsten år 2002, innan biotopvård, två stycken 0+. Resultatet på lokalen Gamla dammen visade på en ökning på både 0+ och äldre fiskar. Resultatet på lokalen Holmstrand visar på en ökning av fiskar äldre än 0+/100 m2.
A B
Figur 6 Antalet 0+(a) respektive >0+ (b) före (2002) och efter (2098) restaurering i Grundan
I de utfiskade lokalerna fanns 0+ på ca 75 mm, nästa storleksklass var mellan 180 och 200 mm (Fig7). Fiskar i åldersklasser 1+ saknades på alla utfiskade lokalerna i Grundan under båda åren.
Den totala fångsten hamnade på 36 fiskar år 2002 och 29 fiskar år 2009.
0 5 10 15 20 25 30 35
45-49 55-59 65-69 75-79 85-89 95-99 105-109 115-119 125-129 135-139 145-149 155-159 165-169 175-179 185-189 195-199 205-209 215-219 225-229 235-239 245-249
Antal
Längdklasser
2004 2008
0 5 10 15 20 25
Hoforsen Ned.
Hoforsen
Gamla dammen
Holmstrand
Täthet / 100 m2
2009 2002 0+
0 2 4 6 8
Hoforsen Ned.
Hoforsen
Gamla dammen
Holmstrand
Täthet / 100 m2
>0+
2009 2002
Figur 7 Längdfrekvenser i Grundan före (2002) och efter(2009) restaureringen
Diskussion
Mina resultat visar att det varit en ökning av öring i Röälven men inte i Grundan. Effekten av den utförda biotopvården visar sig i det höjda antalet unga fiskar i ålderklasserna 0+ och 1+.
Röälven uppvisar en stor ökning i tre av de fyra lokalerna efter utförd biotopvård. Lokalen Parkeringen har den största ökningen i alla åldersklasser. De tydliga skillnaderna under tiden före och efter biotopvård visar att behov finns av biotopvård i rensande älvar (Palm 2007). Att mer sten och block lagts ut i fåran medförde troligen att uppväxtområden skapas och det lekgrus som lagts ut och det grus som blottats i samband med grävning har också troligen haft en
positiveffekt på öringstammarna eftersom överlevnaden av yngel och rom ökar kraftigt samtidigt som ståndplatser för äldre öringar skapas (Palm 2007). I Röälven, vid lokalen Nedre, där en minskning skett, har de flesta av de utplanterade flodkräftorna släppts ut. Vilket kan ha bidragit till öringens minskning, då dessa har börjat föryngra sig och är predatorer på öringens rom.
De tätheter som framkommit genom undersökningen visar att det varit en stark ökning av 0+ i Röälven och en måttlig ökning i Grundan. Röälven visade år 2004, före restaureringen, att tätheten låg på 3,82 fiskar/100m2 beräknat på alla fyra lokalerna tillsammans. Fyra år efter biotopvårdens färdigställande låg tätheten på 11,9 öringar 0+/100 m2. I Grundan var ökningen mer måttlig. År 2002, före restaureringen låg tätheten på 4,35 öring 0+/100 m2. Fyra år efter biotopvård har antalet 0+ ökat till 4,55 fiskar/100 m2. Dessa siffror kan jämföras med det
medeltal för elfisken genomförda under 17 år i den landsdel älvarna rinner. Fiskeriverket (2006) visar att medeltätheterna ligger med detta medel på 5st 0+/100 m2. Resultaten visar då att Röälven ligger högt över medel samtidigt som Grundan ligger strax under.
Öringpopulationen i Röälven uppvisade små storleksskillnader mellan årsklasserna, medan öringpopulationen i Grundan antingen saknar en årsklass eller att fiskarna har en mycket snabb tillväxt upp till ca 18 cm, det är dock inte troligt att öring har en sådan snabb tillväxt. En annan möjlig orsak till att det saknas årsklasser i Grundan kan vara att det var ett ordentligt snöfall den 17 maj 2008. Under ett dygn kom det ca 30 cm nysnö som sedan tinade bort under de närmaste två dygnen. Nysnön i samband med den normala snösmältningen kan ha gjort att vattnet blev
0 2 4 6 8 10 12 14
45-49 55-59 65-69 75-79 85-89 95-99 105-109 115-119 125-129 135-139 145-149 155-159 165-169 175-179 185-189 195-199 205-209 215-219 225-229 235-239 245-249
Antal
Längdklasser
2002 2009
surt och slog ut det årets föryngring. Samma mängd snö kom ner runt Röälven, men eftersom den kalkas två gånger om året har den på så sätt en högre buffertförmåga än Grundan.
Vandring av öring förekommer i vattendrag, både inom vattendraget, ut i sjöar och andra vattendrag. Vandring inom vattendrag går efter miljömässiga faktorer såsom vattenstånd, habitatförbättringar och tillgången på föda (Jonsson et al 1978). Röälvens öringpopulation är strömstationär, de är instängda då det finns en damm strax nedströms lokalen Nedre, uppströms finns ett naturligt vandringshinder i form av ett fall. Fallet ligger ca en km nedströms dammen i sjön. Längs den biotopvårdade sträckan finns ett antal partiella vandringshinder. En möjlighet till ökningen är att öringen föredrar de nya områden som skapats. Grundans öringstam kan vandra långt, inga vandringshinder finns inom den sträcka som elfiskades. Fri väg till sjö både upp och nedströms finns, däremot finns faror i form av predatorer under vägen. I dagens läge räknas populationen som strömstationär men om biotopvården lyckas och stammen växer kan de övergå till en vandrande stam.
Ökningen av öringtätheten i Röälven men inte Grundan gör att man ställer sig frågan vad som skiljer älvarna åt. Den stora skillnaden mellan älvarna ligger i hur omfattande själva
biotoparbetet var. I Röälven skapades ett pool-riffle- system med hjälp av maskin. Åtgärden bidrar till att fler olika slags habitat skapas och det blir då lägre inomartskonkurrens också att fler individer av olika åldrar kan leva inom samma område (Van Zyll et al 1997). Pooler som skapas med en tröskel nedströms bibehåller både djup och strömpartier vid lågvatten. Stora block blandade med mindre stenar i strömpartierna gör att de habitat som laxartade fiskar behöver återfinns över hela året. De strömmande partierna fungerar som uppväxtområden för mindre fisk då en mer komplex och varierande biotop skapas. En mer turbulent och syresatt vattenström skapas tillsammans med djupa hålor då block bryter vattenytan. Blocken fungerar som
vattenbrytare och ger att vattnet kan gräva ner sig och efter en viss tid kommer nya djuphålor att skapas (Fiskeriverket 1997). Dessutom lades lekbäddar upp strax uppströms själva trösklarna med ett substrat som varierade mellan 16 och 32 mm. Enligt Howe (1997) är det bättre att ha en varierad storlek på leksubstrat då detta lägger sig bättre på botten utan att spolas bort och ger dessutom ett mer naturligt intryck för fisken. I Grundan genomfördes restaureringen annorlunda då det bara lades ut block i fåran, byggdes ett fåtal trösklar utan att gräva upp några pooler.
Lekområden anlades med jämnt substratmaterial utan några större skydd mot strömmen, ett par av dessa har börjat spolas nedströms. Dessa skillnader i restaureringsmetod skulle kunna förklara att det var en ökning på över 200 % av 0+ i Röälven år 2008. De lekbäddar som lades ut kan ha haft några år på sig för att fästa sig ordentligt. Vi grävning av höljor kom dessutom naturligt lekgrus fram från älvens botten. Detta är att föredra då det är älvens naturliga substrat som kommit fram.
Min undersökning gjordes tre till fyra år efter restaureringen och det kan vara för kort tid sedan biotopvården för att man skall kunna dra riktiga slutsatser om effekten av biotopvårdsåtgärden.
Resultaten visade att det är skillnad nu, men det är svårt att säga om det är något som kommer att hålla i sig. Ett mer tillförlitligt resultat får man om uppföljningen görs under flera år för att se hur utvecklingen ser ut (Fiskeriverket 2004) Gör man endast ett elfiske efter en biotopvårdsåtgärd kan det vara många faktorer som påverkar resultatet under just åren mellan åtgärd och elfiske samt under det år undersökningen görs. Exempelvis spelar vattenstånd, alkalinintet, pH samt andra abiotiska faktorer en stor roll under våren då kläckningen av rommen sker.
För att få en större kontroll över biotopvårdade älvars fiskfauna och hur biotopvården fungerar på lång sikt bör liknande undersökningar utföras med ett års mellanrum, vid samma tid på året, liknande vattenstånd och med samma metod (Fiskeriverket 1997). Om biotopvården inte ser ut
att fungera på ett tillfredsställande sätt skall man kunna gå in och göra ännu mer förbättringar. Då det är svårt att se resultat på ett tidigt stadium samt att biotopvård är en konst i sig, ingen älv är den andra lik så det finns ingen patentlösning på hur en biotopvård skall gå till. I vissa fall är det
”trial-and-error” som gäller tills ett bra resultat erhålls. Ett sätt att skaffa sig erfarenheter är att åtgärda mindre sträckor till en början. Dessa kan man då lättare följa upp och utvärdera
resultatet. Efter detta kan man se vilken restaureringsmetod som passar det aktuella vattendraget (Fiskeriverket 1997).
Referenser
Fiskeriverket, 1997, Fiskevård i rinnande vatten, råd och anvisningar, Egget förlag, Arvika Fiskeriverket, 2004, Redovisning av handläggning, disponering samt effekter av gjorda insatser finansierade genom anslaget 43:11 Fiskevårdför perioden 1997 – 2003,
Samt förslag på förändringar.
Fiskeriverket, 2006, Referensvärden från svenskt elfiskeregister, information från svenskt elfiskeregister nr 2
Fiskeriverkets information, 1999, Standardiserat elfiske, rapport 1999:3 Fiskeriverket, elfiskeregistret, www.fiskeriverket.se
Howe Kate, 1997, Construction of artificial riffles and pools for fresh water habitat restoration, Restoration and reclamation review, http://horticulture.cfans.umn.edu/vd/h5015/rrr.htm
Jonsson Bror, Sandlund Odd Terje, Environmental factors and life histories of isolated river stocks of brown trout (Salmo trutta m. fario) in Søre Osa river system, Norway, Environmental Biology of Fishes, Volym 4 1979, (43-54)
Länsstyrelsen Värmland, 2007, Strategi och plan för restaurering av vattendrag i Värmlands län.
Rapport 2007:21
Muotka Timo, Laasonen Pekka, 2002, Ecosystem Recovery in Restored Headwater Streams: The Role of Enhanced Leaf Retention, British Ecological Society , Journal of applied ecology 39 (145-156)
Naturvårdsverket & Fiskeriverket, 2008, Ekologisk restaurering av vattendrag. Handbok om restaurering av vattendrag
Palm Daniel, 2007, Restoration of streams used for timberfloating: Egg to fry survival, fry displacement, over-wintering and population density of juvenile brown trout (Salmo trutta L.) Faculty of forest sciences Department of wildlife, fish and environmental studies, Umeå Sahlberg Tony, 2005, Inventering och biotopvård I Röälven, Rapport från Säfsnäs FVO
Van Zyll De Jong Michael C, Cowx Ian G, Scruton David A, 1997, An evaluation of instream habitat restoration techniques on salmonid populations in a Newfoundland stream, Regulated rivers: Research and management 13 (603-614)
Yrjänä, Timo, 2003, Restoration of riverine habitat for fishes - analyses of changes in physical habitat conditions, Department of process and environmental engineering, University of Oulu www.viss.lst.se
