Planförslag för våtmarksrestaureringar och tillgänglighetsåtgärder

Restaurering av Skråmträsket, Västerbottens län

Planförslag för

våtmarksrestaureringar och tillgänglighetsåtgärder

Produktion: Enetjärn Natur AB 2013

Enetjärn Natur AB på uppdrag av

Om projektet

Skellefteå kommun

Restaurering av Skråmträsket, Västerbottens län

-Planförslag för våtmarksrestaureringar och tillgänglighetsåtgärder Utredningen har genomförts under 2013.

Uppdragsgivare: Elisabeth Berggren, Skellefteå kommun Följande personer har medverkat i utredningen:

Patrik Blomberg - projektledare, utredning, rapport Åsa Granberg - utredning, rapport

Sofia Lund – sakkunnig, kvalitetsgranskning Susan Enetjärn – Illustratör

Alla är verksamma vid Enetjärn Natur AB.

Bilder: Enetjärn Natur AB när inget annat anges.

För kartor och ortofoton: © Lantmäteriet Dnr 2013/0058

Omslagsbild: Skråmträsket, samt illustrationer och fotomontage över de olika förslagen i rapporten.

överst Degermyran, mitten Braxenvikendiket och nederst Storhälltjärnen.

Innehåll

1 Inledning...4

2 Skråmträsket ...6

Näringssituation i och omkring Skråmträsket ...7

Åtgärder för att minska näringshalten i sjön ... 8

3 Våtmarker som näringsfällor ...9

4 Andra sätt att minska näringsläckage ... 14

5 Degermyrbäcken ... 16

Utgångsläge ...16

Övergripande mål ...18

Förslag 1: Helt öppen våtmark ...19

Förslag 2: Våtmark med angränsande lövskog ... 23

Förslag 3: Damm- och meandringssystem vid utloppet i sjön ...26

Sammanfattning ...28

6 Braxenvikendiket ... 29

Utgångsläge ...29

Syfte och målbild ...30

Åtgärdsförslag ...31

7 Bovikendiket ...32

Utgångsläge ... 32

Syfte och målbild ... 33

Åtgärdsförslag ...34

8 Storhälltjärnen ... 36

Utgångsläge ...36

Syfte och målbild ... 37

Åtgärdsförslag ...38

Källor ... 39

1 1 Inledning

Sjön Skråmträsket har under den senaste 15-årsperioden varit påverkad av övergödning och kraftiga algblomningar. Tidigare förekom algblomning sporadiskt men situationen har genom åren förvärrats och under de senaste åren har kraftig algblomning förekommit praktiskt taget varje år. Sedan 2004, då sjön blommade kraftigt för andra gången, har Skellefteå kommun arbetat med att kartlägga, planera och vidta åtgärder för att minska näringstillförseln till sjön, se rapporten Restaurering av Skråmträsket Projektrapport 2012 (Berggren och Persson 2012).

Uppdrag och syfte

Uppdraget i denna rapport är att presentera förslag på hur näringstillförseln från tre olika tillrinnande vattendrag till Skråmträsket kan minskas, i huvudsak genom att använda våtmarksområden som näringsfällor. Huvudsyftet är just att minska näringsbelastningen till Skråmträsket, men även att de föreslagna åtgärderna ska ge positiva effekter för biologisk mångfald och friluftsliv/rekreation, i den mån det är förenligt med huvudsyftet. De tre vattendragen som uppdraget fokuserats på är Degermyr- bäcken, ett dikesutlopp i Braxenviken och ett dikesutlopp i Boviken, se bild 1. Utöver dessa tre områden omfattar uppdraget även att ge förslag på åtgärder vid ytterligare ett område, Storhälltjärnen, där syftet enbart är att öka friluftsvärdet och gynna den biologiska mångfalden.

För Degermyran ges flera detaljerade, men olika omfattande, planförslag medan förslagen för de andra områdena är mer översiktliga.

Detta dokument ska ses som ett underlag för att t.ex. kunna söka medel för genomförande av någon eller några av de föreslagna åtgärderna. Inför det praktiska genomförandet bör mätningar av t.ex. flö- den, jordprofiler, nivåer på dikesbottnar mm göras för att kunna arbeta fram en mer detaljerad genom- förandeplan.

Genomförande

I arbetet med att utforma förslagen har information från ett flertal källor använts. Som grund i arbetet har bakgrundsinformationen och mätresultaten som presenteras i rapporten Restaurering av Skråm- träsket Projektrapport 2012 (Berggren och Persson 2012) använts, tillsammans med höjdinformation över området med en noggrannhet av 2 dm ekvidistans. Även skriftlig information om olika metoder och funktioner av näringsavskiljning har inhämtats och använts som bakgrundsinformation, tillsam- mans med de medverkande utredarnas egen erfarenhet. För utformandet av åtgärdsförslagen har även fältbesök varit en viktig del.

1

1 Översiktsbild av Skråmträsket med områdena som är aktuella för åtgärdsförslag markerade med rött.

Degermyrbäcken

Braxenvikendiket

Bovikendiket Storhälltjärnen

2 2 Skråmträsket

Sjön Skråmträsket ligger ca två mil sydsydväst om Skellefteå, i Skellefteå kommun. Sjön är utsträckt i nord-sydlig riktning och ligger i en grund dalgång mellan höjderna Vorrmyrberget i söder, Stormyrberget i öster och Illgräsmyrberget i väster. Tillrinningen till sjön sker främst från söder via Djuptjärnsbäcken och en kedja av mindre sjöar längs förlängningen av dalgången, men även via ett antal diken och bäckar från öster och väster. Sjön avvattnas åt norr, via Brännbäcken och den mindre sjön Storhälltjär- nen, ner i Finnforsån.

Skråmträskets yta är ca 100 ha, medeldjupet 3,4 m och maxdjupet ca 9 m. Sjöns totala avrinningsom- råde är ca 34 km² varav ca 16 % utgörs av jordbruksmark och 66 % av skogsmark. Jordbruksmarken är centrerad längs dalgången och de största arealerna återfinns kring själva Skråmträsket. Degermyr- bäcken avvattnar ett ca 76 ha stort område som utgörs av uppskattningsvis 47 % jordbruksmark. Diket med utlopp i Braxenviken avvattnar ett ca 81 ha stort område som utgörs av ca 40% jordbruksmark.

Resterande areal inom Degermyran och Braxenvikens delavrinningsområden utgörs främst av skogs- mark med ett mindre inslag av gårdsmiljöer och vägar. Dikesutloppet i Boviken avvattnar endast ett ca 7,5 ha stort område, där ca 70 % utgörs av skogsmark. Resterande del utgörs av en jordbruksfastighet

med bostadshus, djurstallar och beteshagar.

Jordarterna kring sjön utgörs av finkorniga sedi- ment dominerade av lera och silt. Dessa tyngre lerjordar har generellt högre urlakning av fosfor än lättare och grovkorniga jordar, framförallt för att mer partiklar eroderar från lerjordar och därigenom för med sig fosfor ut i det avrinnande vattnet.

Kring sjön finns gles bebyggelse med ca 120 hushåll (ca 200 i hela avrinningsområdet). En kommunal skola och förskola är belägen vid sjöns utlopp. Inom sjöns tilltinningsområde finns ett tiotal aktiva jordbrukare (köttdjur, svinuppföd- ning, och spannmål). Utöver dessa finns även två större jordgubbsodlare.

Fisksamhället i sjön utgörs av abborre, gädda, mört, gärs, braxen och lake och fisket är fritt för allmänheten. Nätfiske förekommer mycket spar- samt medan gäddfiske med sax på vårisen görs årligen. I sjön förekommer även bisam, mink och 2Jordbruksmarken i Skråmträskets avrinningsområde är

främst centrerad kring sjön.

2

dammussla. Sammansättningen av fiskarter och storlekar som fångats vid provfiske bekräftar att sjön är påverkad av övergödning.

Skråmträsket är ett prioriterat område i länsstyrelsens miljöarbete och modellområde för den nya Vat- tenmyndighetens arbete.

Näringssituation i och omkring Skråmträsket

Skråmträsket är tydligt övergött med återkommande algblomning och ett stort inslag av potentiellt giftiga blågröna alger (cyanobakterier). Inom ramen för det provtagningsprogram som genomförts i Skråmträskets avrinningsområde har olika typer av mätningar gjorts i både tillrinnande vattendrag och i vatten och sediment i sjön. Det har även gjorts mätningar av näringsinnehåll i omkringliggande mark samt art- och toxicitetsanalyser (giftighetsanalyser) av algprover.

Vattenmätningar i Skråmträsket visar att kvoten mellan kväve och fosfor ligger mellan ca 16-23. Vid kvoter över 30 är risken för blomning av cyanobakterier liten. Risken ökar med minskande kvot. De uppmätta värdena bekräftar därför risken för algblomning i sjön. Att minska fosforhalten i sjön skulle därmed vara ett sätt att minska risken för algblomning.

Tillrinnande vatten

Mätningar av det tillrinnande vattnet till sjön visar att halterna av kväve och fosfor är höga och att mycket av näringsämnena tillförs från jordbruksmarken. Marken kring sjön har brukats under lång tid och både natur- och konstgödsel har använts i jordbruket. Från 80-talet och framåt har markerna gödslats med stora givor och provtagningar på jordbruksmarken kring sjön visar att marken nu till stora delar är mättad v.g. lättlösligt fosfor. Utöver de näringsämnen som kommer från jordbruksmarken är det främst hushållen kring sjön som bidrar med näring, framförallt genom de enskilda avloppen.

Mätningarna visar att Degermyrbäcken och Braxenviken-diket är bland de sex utlopp i sjön vars vatten innehåller högst koncentrationer av näringsämnen (µg/l), framförallt fosfor. Dikesutloppet i Boviken är det utlopp som har de i särklass högsta halterna av näringsämnen per liter vatten. Mätningarna har gjorts regelbundet över året och visar att tillförseln av näringsämnen varierar stort under året med högst tillförsel under april-maj och näst högst under oktober. Hur mycket näringsämnen var och ett av utloppen bidrar med till sjön har dock att göra med hur mycket vatten de bidrar med. Degermyrbäcken och Braxenviken-diket är vattenförande under hela barmarkssäsongen, medan Boviken-diket endast är vattenförande under kortare perioder av året. Modellering av hur mycket fosfor som varje delavrinnings- område bidrar med visar att Degermyrbäcken och Braxenviken-diket är bland de fem-sex vattendrag som bidrar mest, medan Boviken-diket bidrar relativt lite, trots de höga uppmätta koncentrationerna.

2 Internbelastning av fosfor

Till skillnad från kväve som nästan enbart tillförs sjön genom det tillrinnande vattnet så tillförs fosfor även genom s.k. internbelastning i sjön. Internbelastning innebär att mer fosfor avges från sjöns botten än som fastläggs där genom sedimentation. Sedimentation är en viktig del av bortförandet av fosfor från näringscykeln eftersom mycket av det fosfor som tillförs sjön via det tillrinnande vattnet är bundet till partiklar som sedimenterar på botten av sjön. Partiklarna kan utgöras av antingen organiskt material eller mineral. Det fosfor som inte är bundet till partiklar är lätt tillgängligt för växter, medan fosfor bun- det till organiska partiklar blir tillgängligt för växter när det organiska materialet bryts ner. Järn-, alumi- nium- och kalciumbundet fosfor är hårdare bundet. Vid syrefria förhållanden kan dock den järnbundna fosforn lösas och bli tillgänglig för växter. Syrefria förhållanden uppstår ofta på botten av sjöar med hög biologisk produktion eftersom syre förbrukas när döda organismer som fallit till botten bryts ned.

Mätningar av sedimenten i Skråmträsket visar att det finns ett stort lager av fosfor bundet på sjöns botten. Mätningarna visar även att andelen järnbundet fosfor är hög i sedimenten och att det råder syrebrist i de djupare delarna av sjön under perioder av året (mars/april och juli). Det finns därmed en stor risk att sedimenten kommer läcka fosfor under en lång tid framöver och att detta läckage kommer vara större än den mängd fosfor som sedimenterar.

Åtgärder för att minska näringshalten i sjön

Ett flertal åtgärder har utförts för att minska näringsbelastningen i Skråmträsket och ytterligare ett antal har föreslagits (Berggren och Persson 2012).

• En inventering av enskilda avlopp kring sjön har utförts och de flesta anmärkningar har åtgärdats.

• Inom ramen för programmet ”Greppa näringen” som Jordbruksverket har drivit genom Länsstyrelsen i Västerbotten, har jordbruksmarkerna kring Skråmträsket kar- terats för att utreda i vilka former och halter som fosfor förekommer i marken. Detta har använts som underlag för personlig rådgivning till de enskilda lantbrukarna kring sjön om hur de ska kunna behovsanpassa gödsling och kalkning på sina marker.

• Vid ett av de diken som bidrar mycket till inflödet av fosfor har Skråmträsks byaför- ening i samarbete med IVL, Svenska miljöinstitutet, anlagt en kalkinfiltrationsanlägg- ning för att binda fosfor innan den når sjön.

Utöver dessa genomförda åtgärder finns ett antal idéer, mer eller mindre genomförbara, om hur man skulle kunna minska näringsbelastningen i sjön. En av dessa idéer är att använda våtmarker som natur- liga näringsfällor.

3

3 Våtmarker som näringsfällor

Att låta vatten passerara genom en våtmark innan det når en sjö eller havet är ett bra och väl beprövat sätt att minska transporten av näringsämnen till sjöar och hav. Både kväve och fosfor kan avskiljas på detta sätt och det sker delvis genom samma processer och delvis på olika sätt. Även meandrande vat- tendrag med flacka stränder eller olika typer av dammsystem kan ha i stort sett samma funktion som en våtmark, framförallt genom att vattnet bromsas upp och har möjlighet att sprida ut sig på flacka, grunda, bevuxna ytor.

De huvudsakliga processerna som fångar näringsämnena i en våtmark är sedimentation, att levande organismer (främst växter och alger) tar upp ämnena när de växer, samt denitrifikation.

För fosfor är det framförallt sedimentation som har stor betydelse för avskiljningen, till viss del till- sammans med upptag av växter. För kvävet är det istället denitrifikation som har störst betydelse för våtmarkens avskiljande funktion, till viss del tillsammans med upptag av växter.

Sedimentation

Sedimentation innebär att näringsämnen som är bundna i partikelform sjunker till botten när vattnets fart bromsas upp i våtmarken. Hur mycket sedimentation bidrar till att minska näringshalten i vattnet beror främst på hur länge vattnet stannar i våtmarken men även på hur mycket av näringsämnena som faktiskt är bundna till partiklar, hur stora partiklarna är (små partiklar behöver längre tid på sig att sedimentera) och om det finns faktorer som motverkar sedimentation, t.ex. bottenätande fiskar eller blåsiga förhållanden som båda kan röra upp sediment. Både kväve- och fosforföreningar hamnar i bottensedimentet men kvävet, som huvudsakligen är bundet till organiska partiklar, frigörs relativt lätt när det organiska bottenmaterialet bryts ner. Fosfor binder i större utsträckning till mineralpartiklar och därför frigörs det inte lika lätt till vattenmassan igen. Sedimentation har därför en betydligt större betydelse för fastläggning av fosfor än för fastläggning av kväve.

Flera av faktorerna som har betydelse för sedimentation går att påverka genom utformningen av våtmarken. Generellt är det bra om våtmarken är grund, dels för att det då går fort för partiklarna att nå botten och dels för att det minskar risken för syrebrist på botten, vilket kan göra att sedimenterat fosfor löses ut i vattnet igen. Det är även bra om våtmarken har en relativt stor yta där sedimentation kan ske och om den är vegetationstäckt, vilket ytterligare bromsar vattnet. Om sedimentationen är stor kan sediment behöva grävas bort ibland. Ett vanligt sätt att anlägga en våtmark för fastläggning av fosfor är att först ha en något djupare del vid inloppet där vattnet bromsas och där den största delen av sedimentationen sker och som dessutom är lätt att gräva ur. Därefter får vattnet filtreras genom en vegetationstäckt yta.

3 Växter -näringsupptag och andra funktioner

En viss del av de näringsämnen som avskiljs i en våtmark tas upp och byggs in i växter, alger och till viss del även bakterier. När organismerna sedan dör och bryts ner frigörs näringsämnena igen. Genom att skörda växtligheten och föra bort den från våtmarken innan den bryts ner kan näringsämnen föras bort.från vattensystemet. Utan skörd och bortförsel av växtlighet från våtmarken bidrar upptaget av näringsämnen i växter relativt lite till våtmarkernas funktion som näringsfälla.

Växter har även andra viktiga funktioner i en våtmark. När vattnet silas genom växtligheten bromsas det vilket är positivt för sedimentation. Växtligheten kan även minska risken för att det som redan har sedimenterat grumlas upp igen. Hur effektivt växtligheten bromsar vattnet och minskar grumlingsris- ken beror bl.a. på växternas form och växtsätt och hur tätt de växer. Enkelt beskrivet kan man säga att vattnet rinner fortare genom gles växtlighet än genom tätare växtlighet. Mycket tät växtlighet, speciellt av klonbildande växter, kan å andra sidan göra att vattnet kanaliseras vilket gör att det trots den täta växtligheten kan ha ett relativt snabbt flöde genom våtmarken. Tät, lågvuxen vegetation kan även göra att vattnet helt enkelt rinner ovanpå vegetationsmattan och därför inte bromsas. Genom att regelbun- det skörda vegetationen i våtmarken kan kanalisering motverkas och strukturvariation gynnas.

Växtlighet ökar även ytan på vilken s.k. biofilm kan etableras. Biofilm är ett tunt lager av bakterier, svamp och mikroalger som kan vara inbäddade i ett lager av geléartade kolhydrater. Bakterierna i biofil- men kan bidra positivt till denitrifikation, se nedan.

Denitrifikation

Denitrifikation är en process där bakterier omvandlar kväve i former som är tillgängligt för växter till kvävgas, vilket de flesta växter inte kan ta upp. Kväve förs på detta sätt ut ur näringscykeln. Denitrifi- kation kräver syrefria förhållanden, men för processen räcker det om dessa förhållanden uppstår i en mycket liten skala, d.v.s. gynnsamma förhållanden för denitrifikation kan uppstå även i generellt relativt syrerika miljöer, t.ex. i en grund vegetationstäckt våtmark. Denitrifikationsbakterier lever av att bryta ner organiskt material, t.ex. döda växtdelar, och får från dessa både energi och material för att växa.

Bakterierna har förmågan att kunna ”andas” både med syre och med nitrat, nitrit eller lustgas men de föredrar syre. Om nedbrytningsaktiviteten är hög kan dock syret ta slut i deras absoluta närhet, t.ex.

inne i mikrofilmen eller just under ytan på sedimentet. Då använder bakterierna istället kväveföreningar för att andas och i denna process ”andas de ut” kvävgas som kan diffundera upp i luften.

Flera faktorer påverkar hur effektiv denitrifikationen är i en våtmark. Den viktigaste förutsättningen för effektiv denitrifikation är tillgång till organiskt material som bakterierna kan bryta ner. Utöver det är det bra om tillgången på nitrat är hög, att det finns rikligt med vegetation som kan agera yta för biofilm, att vattnet har lång uppehållstid så att bakterier och nitrat hinner mötas samt att temperaturen är förhål- landevis hög.

3

Våtmarker och biologisk mångfald

Utöver att fungera som fällor för näringsämnen erbjuder våtmarker viktiga funktioner för vattenrening, buffert för utjämning i flödesvariationer och inte minst biologisk mångfald. Våtmarksmiljöer har mins- kat påtagligt i jordbrukslandskapet på grund av åtgärder som utdikning, täckdikning och sjösänkningar.

Detta har inneburit att vattnet har fått en allt snabbare väg från jordbruksmarken till sjöar och hav, vilket i sin tur har resulterat i en ökad uttransport av näringsämnen och föroreningar. I takt med att an- delen våtmarker minskat i jordbruks-

landskapet har också de livsmiljöer som våtmarker erbjuder minskat, vilket har fått till konsekvens att ett stort antal djur- och växter som är beroende av eller gynnas av dessa miljöer har minskat. Groddjur, insekter och fåglar är några av de artgrupper som lever i eller i anslutning till våtmarker och vil- ka på ett påtagligt sätt missgynnats av dagens jordbruk. Mot denna bakgrund finns det nu ett behov av att återskapa eller nyskapa våtmarker. Våtmarks- anläggning på odlingsmark är relativt enkelt, det finns gott om erfarenhet av detta från senare decennier, och de ger snabbt önskad effekt.

Hur en våtmark utformas beror till stor del på vilken huvudsaklig funktion den ska ha. För att öka den biologiska mångfalden finns det några generella utformningsfaktorer som är gynn-

samma. Det är bra om våtmarken är variationsrik, med flera olika livsmiljöer. Variationen skapar inte bara olika typer av livsmiljöer, utan även skydd och gömställen vilket kan vara en förutsättning för vissa arters möjlighet att finnas kvar i våtmarken, speciellt om våtmarken är fiskförande.

Variation kan skapas t.ex. genom att variera djupet och skapa en flikig strandlinje, skapa en bred strandzon och skapa bra förutsättningar för skötsel genom slåtter och bete. Genom att variera djupet skapas variation i syrehalt, ljusmängd och temperatur i vattnet. Olika växter föredrar olika djup vilket ytterligare bidrar till variationen. En bred strandzon kan skapas genom att se till att slänterna kring våt- marken är flacka med en släntlutning på minst 1:7 och gärna så flack som 1:20. En bred strandzon ger en tydligare fuktighetsgradient och skapar förutsättningar för en varierad vegetation. Många våtmarks- fåglar gynnas av breda strandzoner och tillgängligheten för betande fyrfota djur ökar. Flacka stränder

3 Brånsjöns Naturreservat utanför Umeå är ett restaurerat våtmarksområde. Under 1900-talet efter att våtmarksslåttern upphörde växte området igen. Under 2010 -2011 restaurerades området genom att stora mängder skog röjdes bort runt sjön. Idag har de fuktiga strandängarna återskapats och hålls öppna med hjälp av betande kor. De öppna strandängarna drar till sig mycket insekter vilket gynnar ett rikt fågelliv.

Området utgör dessutom en viktig rastlokal för flyttfåglar. (Foto: Lars Lind)

3

kring en våtmark gör att variation i vattenstånd påverkar utbredningen av våtmarken mycket. Vid högt vattenstånd kan stora delar av våtmarken vara vattentäckt, medan de stora ytorna i strandzonen kan vara helt torrlagda under torrare delar av året. En flack släntlutning ger även bra förutsättningar för att kunna sköta våtmarken med slåtter.

Skötsel

I ett naturligt landskap utgör våtmarker ett övergångsstadium både i tid och rum. I våtmarken finns en övergång mellan vattenmiljö och landmiljö vilket skapar bra förutsättningar för en hög biologisk mångfald. En naturlig våtmark är även i sig själv ett stadie av förändring från att ha varit blötare, ofta en öppen vattenspegel, till att så småningom helt växa igen och torka upp genom att den fylls upp av sediment och växtmaterial. För att bibehålla en öppen våtmark med bra näringsavskiljande funktion och med hög biologisk mångfald bör våtmarken skötas. Skötseln kan ske på flera olika sätt beroende på syftet, t.ex. genom slåtter, bete, vattenståndsreglering, bränning, torrläggning mm. Vanligtvis går skötseln ut på att reglera växtligheten, men den kan även ha i syfte att t.ex. reglera en fiskpopulation.

Slåtter minskar dominansen av klonbildande eller konkurrenskraftiga arter till förmån för en mer örtrik flora. Vegetationen tenderar även att bli lägre vilket skapar ett större ljusinsläpp och högre temperatur närmare botten. Slåtter gynnar både biologisk mångfald och är positivt för våtmarkens funktion som näringsfälla. Genom att anpassa tidpunkten till innan växterna vissnat och genom att samla ihop och föra bort det slagna växtmaterialet så förs näringsämnen bort från våtmarken. Slåtter motverkar även kanalbildning vilket har betydelse för våtmarkens funktion som sedimentationsfälla. Om huvudsyftet

4 Bete av våtmarker gynnar den biologisk mångfalden. Tramp och selektiv betning skapar en variation i livsmiljöer vilket skapar förutsättningar för ett rikt djur- och växtliv.

3

med våtmarken är näringsavskiljning är det viktigaste med slåttern att föra bort det avslagna växtma- terialet. Om våtmarken även har som syfte att gynna biologisk mångfald bör skärande eller klippande redskap användas, slåtter ske i senare delen av sommaren så att häckande fåglar hinner få ut sina ungar samt att i torrare partier låta höet ligga kvar någon dag för att torka innan det förs bort, så att det hinner fröa av sig. För att föra bort så mycket näringsämnen som möjligt är det dock viktigt att inte slå för sent så att växterna har hunnit börja vissna och att inte låta höet ligga kvar och förmultna i våtmar- ken.

Bete skapar en mer småskalig variation än vad slåtter gör. Bete är till skillnad från slåtter selektiv genom att djuren inte betar lika hårt på alla typer av växter. Detta skapar ojämnheter i vegetationen med kortbetade och minde välbetade partier. Betesdjurens fläckvisa gödsling och deras tramp skapar ytterligare variation av livsmiljöer i den lilla skalan.

4 4 Andra sätt att minska näringsläckage

Förutom återskapade våtmarker, konstruerade våtmarker och dammar finns ett antal andra metoder för att minska näringsbelastningen på sjöar och hav. För att minska näringsläckaget från jordbruksmark finns åtgärder som t.ex. så kallad anpassad gödsling, strukturkalkning, jordbearbetning, skyddszoner och fånggrödor samt biofilterdike vilka tillämpas med varierande resultat. För att motverka att närings- ämnen läcker ut från enskilda avlopp används andra metoder för att fånga näringsämnena, som till exempel kemisk fällning, markbädd eller infiltrationsanläggningar. Kring Skråmträsket används flera av dessa metoder, både av de aktiva jordbrukarna

kring sjön och i de enskilda avloppen. Inom ramen för Skråmträsk-projektet har även en relativt ny metod att minska fosforläckaget från jordbruksmark prövats, en så kallad kalkfilter- anläggning.

Kalkinfilteranläggning

Principen för en kalkfilteranläggning för att minska fosforläckaget från jordbruksmark är ungefär den samma som för fosforfilter som används för extra rening av fosfor i enskilda avlopp, men i större skala. En sådan kalkfilter- anläggning finns sedan 2012 installerad på den östra stranden till Skråmträsket. Att använda sig av kalkfilter har visat sig vara ett effektivt sätt att fånga upp fosfor. Fullskaleförsök har visat att de mest effektiva filtren avskiljer 40-45 procent av fosforn (Ekstrand, Persson och Berg- ström, 2011). Filtren fångar främst upp fosfat- fosfor som är det mest lättillgängliga för växter och alger men även partikulärt bundet fosfor avskiljs. Principen är att när vattnet kommer i kontakt med filtret kan fällning ske, dels mellan joner av löst kalcium och vattnets innehåll av fosfatjoner och dels kan fosfatjonerna adsor- beras till kalkytorna. Reaktionen sker i en miljö med ett högt pH. Anläggningen vid Skråmträs- ket har anlagts i samarbete med IVL -Svenska MIljöinstitutet och är den mest nordliga av sitt slag. Skråmträskanläggningen är än så länge så

4

ny att det inte går att med säkerhet säga hur effektiv den är, men utvärderingar av andra fullskaleförsök visar att filtren, där olika kalkfiltermaterial testas, fortfarande är effektiva efter tre års användning (IVL).

Kalkfilteranläggning kan också kombineras med en uppströms liggande sedimentationsdamm. En sådan kan antingen utgöras av en separat damm eller anläggas genom att dämma upp ett tillrinnande dike (Ekstrand, Persson och Bergström, 2011). Om filtren kombineras med en sedimentationsdamm kan ytterligare 15-20 procent av fosforn fastläggas enligt ovan nämnda studier. Att anlägga en damm före kalfilteranläggningen har flera fördelar; delar av det partikelbundna fosforn kan sedimentera i dam- men, under höga flöden kan vattenflödet till kalkfilteranläggningen kontrolleras till en lagom takt samt risken för erosion och utsköljningar av sediment (med partikelbundet fosfor) vid högflöden minskar.

5 5 Degermyrbäcken

Utgångsläge

Degermyrbäcken avvattnar ett ca 76 ha stort område där de övre liggande delarna utgörs av skogs- mark och de nedre delarna av i huvudsak av jordbruksmark. Själva bäcken börjar vid Sandgärdan (se bild 1) och rinner mot sydost över jordbruksmark på sin väg mot sjön. Huvuddelen av sträckan genom jordbruksmarken är bäcken i praktiken ett uträtat och fördjupat dike och har i stort varit så åtminstone sedan det laga skiftet kring 1870, om än med några mindre ändringar i sträckningen. På senare tid har bäcken bitvis kulverterats på västra sidan om vägen. Öster om vägen rinner bäcken i ett öppet dike och gör så ända till utloppet i Skråmträsket. Jordbruksmarken kring bäcken är till stora delar täckdikad, där täckdikenas funktion idag är varierande. Täckedikesögonen mynnar både i öppna diken som så små- ningom ansluter bäcken och direkt i bäcken. Ungefär mitt emellan vägen och Skråmträsket passerar

6 Degermyrbäcken och Degermyran. Idag rinner bäcken (blå lijne) rak och urdikad förbi Degermyran (grön markering), men utifrån höjddata (bilden till vänster) kan man ana att bäckens ursprungliga lopp gick genom Degermyran (ekvidistans 2 dm).

5

bäcken den tidigare våtmarken Degermyran. Utifrån höjd- data kan bäckens naturliga lopp skönjas, där den troligtvis runnit genom den relativt plana och lågt liggande Degermy- ran som då var en naturlig våtmark (Bild 6, t.v.).

Själva Degermyren är idag skogsklädd med framförallt björ- kar men med inslag av barrträd, främst i den norra halvan, där skogen även generellt är något äldre och högre (se bild 7). Trädskiktet i området är uppskattningsvis inte äldre än 50-70 år. Utifrån muntliga uppgifter och information från gamla kartor är det inte troligt att Degermyran, innan den befintliga trädgenerationen, varit särskilt tätt trädklädd.

Marken i Degermyran är relativt blöt och den sydöstra delen av området har karaktären av en trädklädd myr. Området har tidigare använts för torvtäkt, troligtvis för att använda som strö i ladugårdarna. I Degermyran finns rikligt med vat- tenfyllda, några kvadratmeter stora gropar, vilket kan vara spår efter torvtäkten.

Höjdmässigt är marken inom Degermyran som högst i norvästra hörnet och som lägst mitt för den södra kanten samt i sydvästra hörnet (bild 9) och generellt något högre norr om en gammal körväg som går över området i öst-västlig riktning. Längs västra 7 Degermyran sedd från väster. Ungeför mitt på området kan en markerad höjdskillnad ses i trädskiktet. Trädhöjdsgränsen går längs den gamla körväg som löper i öst-västlig riktning över området.

8 Vattenfyllda, några kvadratmeterstora gropar är troliga spår av torvtäkt i Degermyran.

9 Höjddata visar att Degermyran är som högst i det nordvästra hörnet, som lägst mitt för den södra kanten samt i sydvästra hörnet och generellt något högre norr om den gamla körväg som kan anas i mitten av området (kan anas i bild 6).

5

och södra kanten finns bitvis vallar, vilka troligtvis uppstått när man grävt ur dikena. Både norr och söder om området finns diken, varav det södra rinner ut i Degermyrbäcken, men det är oklart om dikena avvattnar själva Degermyran särskilt mycket eller endast intilliggande jordbruksmark.

Bottennivån på Degermyrbäcken, längs den sträcka som passerar Degermyren, ligger väl under den omgivande åker- marken och markytan inne i Degermyran. Inga mätningar av bottennivån är gjorda, men utifrån uppskattning gjord med hjälp av måttstock så ligger bottennivån på bäcken i nordvästra hörnet av Degermyran ca 50-70 cm lägre än omgivande mark.

Liksom på den omgivande jordbruksmarken så utgörs jordarten i Degermyran av finkornigt material, men den finkorniga jordarten är täckt av ett lager av torv av okänd tjocklek.

Degermyran ligger på samfälld mark, omgiven av privata skiften.

Övergripande mål

Huvudsyftet med de föreslagna åtgärderna för Degermyrbäcken är att minska bäckens transport av näringsämnen till Skråmträsket. Utöver detta är det även ett mål att åtgärderna ska ge positiva effekter för biologisk mångfald samt göra området attraktivt för friluftsliv/rekreation, i den mån det är förenligt med huvudsyftet.

Nedan följer tre förslag på hur de övergipande målen för Degermyrbäcken kan nås. De olika förslagen skiljer sig åt i fråga om hur effektivt näringsämnen kommer kunna avskiljas innan vattnet når sjön, hur kostsamma de föreslagna åtgärderna uppskattas bli, hur väl de gynnar biologisk mångfald och vilka artgrupper som gynnas samt om och på vilket sätt de kan bidra till friluftslivet och rekreationen kring Skråmträsket.

10 Bottennivån i Degermyrbäcken ligger väl under den omkringliggande marken längs sträckan som den passerar Degermyren. I bilden syns även tydligt att jordarten i området är mycket finkornig.

5

Förslag 1: Helt öppen våtmark

Målbild

I förslag 1 skapas en helt öppen, vegetationsklädd våt- mark av Degermyran. Vattnet från Degermyrbäcken leds in i nordvästra hörnet och rinner sedan långsamt genom hela området för att slutligen rinna tillbaka ut i Deger- myrbäcken i det sydvästra hörnet av våtmarken. Vattnets väg formas med mycket flacka stränder så att vattnet vid höga flöden har möjlighet att sprida ut sig över i stort sett hela området. Vid inloppet i våtmarken formas en något djupare bassäng (ca 0,5-0,8 m) för att snabbt bromsa vattnets hastighet. För att skapa variation och gynna biologisk mångfald formas ytterligare några djupare partier på några andra platser längs vattnets väg, liksom lite högre delar som kommer utgöra öar vid

högflöde. Vid utloppet placeras en munk eller annan enkel anordning för att kunna reglera vattennivån i våtmarken. Genom den naturliga vattenföringsvariationen i Degermyrbäcken kommer våtmarken att variera mycket i blöthet under året. Vid de höga flödena kommer stora delar av området vara vatten- fyllt, medan huvuddelen av området kommer vara torrlagt under perioder med liten vattenföring. Detta kommer även gå att reglera till viss del med hjälp av regleringsanordningen vid utloppet.

Våtmarken kommer att vara lättillgänglig genom att man kommer kunna gå på vallarna som omger delar av området. I sydöstra hörnet föreslås att en utsiktsplattform anläggs från vilken man kan spana efter fåglar och på lämplig plats anläggs en brygga ut över vattnet, från vilken man kan få närkontakt med vattnet och t.ex. kan håva efter insekter. Det kan vara svårt att i förhand veta var det kommer vara lämpligt att placera olika typer av tillgänglighetsanordningar. Därför föreslås att detta bestäms efter att våtmarken tagits i drift.

Åtgärder

För att kunna skapa en våtmark enligt målbilden kommer följande åtgärder behöva göras:

• Avverkning - All skog på Degermyran avverkas.

• Stubbfräsning - För att jämna till ytan så att området framöver kan skötas med slåt- termaskin utförs stubbfräsning efter avverkning.

• Modellering - Markytan modelleras efter hur vattnet är tänkt att ledas genom våtmarken och vallar anläggs för att hålla kvar vattnet i det tänkta loppet. Slänt- lutningen kring vattenvägarna och på vallarnas insidor ska vara flack, från 1:8 till så flack som 1:20 där det är möjligt.

• Konstruktion och installation av vattennivåreglerare

11 Schematisk skiss över vattnets ungefärliga väg i förslag 1. Vattnet leds in i nordvästra hörnet av våtmarken och ut i det sydvästra hörnet. Ljusblått område är vattnets tänkta utbredning vid lågvatten och mörkblå den ungefärliga utbredningen vid högvatten.

5

• Anläggande av tillgänglighetsanordningar - En utsiktsplattform och en eller några enkla bryggor iordningställs för att öka tillgängligheten.

• Sådd - Eventuellt kan de bara ytor som uppstått vid modellerandet behöva sås med någon form av vallfröblandning för att snabbt etablera vegetation i området.

Modellerandet görs lämpligtvis med schakt- och grävmaskiner. Innan vattnet släpps in i våtmarken bör vegetation ha etablerat sig över hela ytan för att motverka läckage av finkornigt material.

Förhoppningen är att den leraktiga jordarten i botten av Degermyran ska vara tät nog att kunna fung- era som material i vallarna. Tanken är även att formandet av vattenvägar och vallar ska kunna göras i massbalans, d.v.s. att inga massor ska behöva transporteras till eller från området.

Utmaningar

Degermyrbäckens nivå gör att det är svårt att på ett naturligt sätt få vattnet att rinna in i området utan att antingen gräva ur hela Degermyran eller dämma upp bäcken kraftigt i det nordvästra hörnet av våtmarken. Detta skulle innebära stor påverkan på den uppströms närmast liggande jordbruksmarken.

12 Skiss över hur Degermyran kan komma att se ut vid förslag 1.

5

Andra möjliga sätt för att få in vattnet från Degermyrbäcken i våtmarken är att, via kulvert, börja leda in vattnet från bäcken någonstans uppströms där nivån på bäckens botten är högre än markytan i nord- västra delen av Degermyran. En sådan kulvert bör ha en lutning av ca 4/1000, d.v.s. kulverten bör stiga 4 dm per 100 m. Nivån på bäckens bottens uppströms Degermyran är inte känd men antas ligga ungefär lika långt under omkringliggande markyta som vid Degermyrans nordvästra hörn, d.v.s. 0,5-0,7 m under markytan. Därmed skulle bäcken behöva kulverteras ca 60-100 m uppströms det nordvästra hörnet av Degermyran (d.v.s. mellan den gamla brukvägen och bäckens 90-gradiga vinkel). För att verkligen avgöra om detta är möjligt bör dock nogrannare nivåmätningar och avvägningar göras. Ett annat alter- nativ är att pumpa in vattnet.

Nivåskillnaden mellan det planerade inloppet och det planerade utloppet är endast ca 0,5 m. Detta medför att arbetet med utformningen av vattenvägarna måste göras med stor preci sion så att det önskade flöde kan erhållas.

I dagsläget är det okänt hur djupt torvtäcket i Degermyran är. Om det är djupt kan det potentiellt inne- bära problem eftersom förslaget bygger på att vattenvägarna i våtmarken kan formas i ett tätt material.

Öppna diken, så som Degermyrbäcken, är skyddade genom generellt biotopskydd (MB 7:11) vilket med- för att det kan krävas dispens för att t.ex. leda bort vatten från diket.

13 Storspov och tofsvipa är fågelarter som gynnas av öppna våtmarksområden i jordbrukslandskapet.

5 ^Skötsel

För att hålla våtmarksområdet öppet föreslås att området slåttras och den avslagna vegetationen förs bort, alternativt att området betas. Eftersom vattenföringen i Degermyrbäcken är relativt låg under torr- rare perioder, kommer det gå att tömma våtmarken på vatten genom regleringsanordningen vid utlop- pet. Detta tillsammans med den flacka släntlutningen innebär att området kommer att kunna slås med vanliga traktordrivna slåtterbalkar. Om buskvegetation eller träd etablerar sig bör dessa tas bort, både för att underlätta den övriga skötseln och för att upprätthålla den öppna våtmarken. Enstaka buskar kan dock tillåtas vara kvar för att skapa variation.

Om området hålls öppet med betesdjur får intensiteten av betet inte vara för hög eftersom det motver- kar näringsavskiljningen i våtmarken. Djuren kan släppas på bete i området när de högsta delarna börjat torka upp, men om området hyser många häckade vadarfåglar bör betessläppet senareläggas till mit- ten av juni så att inte ägg och bon trampas sönder. Betet kan ibland behöva kompletteras med slåtter eller betesputsning för att motverka kanalisering i huvudvattenfåran.

Det djupare partiet vid inloppet behöver grävas ut emellanåt, hur ofta beror av sedimentationshastig- heten. Det utgrävda sedimentet innehåller stora mängder fosfor och det är därför viktigt att det place- ras på en plats så att det inte läcker tillbaka till vattensystemet och sjön.

Fördelar och nackdelar

En av de stora fördelarna med förslag 1 är att hela Degermyran kommer nyttjas för näringsavskiljning.

Förslaget kommer att gynna biologisk mångfald generellt och den öppna våtmark som skapas kommer att vara speciellt gynnsam för olika våtmarksfåglar, framför allt vadare men även t.ex. änder. En öppen våtmark i Degermyran skulle även i ett större perspektiv stärka Skråmträsket som fågelområde, tillsam- mans med de öppna jordbruksområdena kring sjön och Storhälltjärnen. Degermyran ligger relativt centralt i byn och passeras av den gamla byavägen som idag mest används för rekreation. Våtmarken kommer vara lättillgängligt och kunna nyttjas av både bybor i allmänhet och av den närliggande skolan, vilket är en fördel.

Största delen av marken som berörs av de föreslagna åtgärderna i förslag 1 är samfälld vilket underlät- tar markåtkomsten.

Nackdelarna med att anlägga en näringsavskiljande våtmark på den föreslagna platsen och sättet är svårigheten att leda in vattnet i våtmarken. Om vattnet leds in från Degermyrbäcken i nordvästra hör- net, eller en bit uppströms via kulvert eller pump, kommer våtmarken endast kunna avskilja näringsäm- nen från en del av Degermyrbäckens avrinningsområde. All avvattning från jordbruksmarken nedströms punkten varifrån vattnet leds ifrån kommer att undgå näringsavskiljning. Ju högre uppifrån vattnet leds in desto mer minskar denna del.

En fördel med förslaget är att våtmarken är så stor så att möjligheten att pumpa upp vatten från sjön och låta det passera genom våtmarken finns.

5

Förslag 2: Våtmark med angränsande lövskog

Målbild

I förslag 2 sparas den befintliga skogen i norra delen av Degermyran och endast den södra delen, söder om den gamla vägen, öppnas upp. Vattnet leds in i det nordvästra hörnet av den öppna delen och leds längs en slingrande båge runt området för att slutligen rinna ut i Degermyrbäcken i det sydväs- tra hörnet. Vattenvägen är formad på liknande sätt som i förslag 1, med mycket flacka stränder så att vattnet har möjlighet att sprida ut sig över nästan hela området vid högvatten, men med en flack, något slingrande rygg mellan de två slingorna av vattenvägen för att hålla dem åtskilda. Även i detta förslag anläggs en djupare bassäng vid inloppet, en eller några

djupare partier längs vattenvägen samt en regleranord- ning vid utloppet. I detta förslag kommer den gamla vägen mitt i området behöva förstärkas för att kunna fungera som en vall för att hålla vattnet inom den södra delen.

Skogen i den norra delen sköts så att den förblir en ljus, björkdominerad lövskog, attraktiv för både fåglar, främst hackspettar, men även människor och klövdjur så som älg och rådjur. Liksom i alternativ 1 är våtmarken lättill- gänglig via de omkringliggande vallarna och en utsikts- plattform och en eller några enklare bryggor och broar föreslås placeras ut på lämpliga ställen kring den öppna våtmarken. För att tillgängliggöra skogsdelen föreslås att en upphöjd, slingrande spång anläggs som leder besöka- ren genom skogen ut till den öppna våtmarken.

Åtgärder

Åtgärderna för att skapa en våtmark enligt förslag 2 är i stort sett de samma som för förslag 1, bortsett från att endast den södra delen av området nyttjas för våtmarks- anläggandet. Specifika åtgärder för förslag 2 är:

• Återkommande avverkning av barrträd - I den norra skogsklädda delen avverkas barrträd kontinuerligt för att på så sätt förlänga skogens lövskogsfas. Lövträden i skogen får utvecklas

14 Schematisk skiss över vattnets ungeförliga väg i förslag 2. Vattnet leds i mitten av den västra kanten på Degermyran, just söder om den gamla vägen och ut i det sydvästra hörnet. Ljusblått område är vattnets tänkta utbredning vid lågvatten, mörkblå den tänkta utbredning vid högvatten.

15 En slingrande spång föreslås leda besökaren genom skogen ut till den öppna våtmarken. (Bilden hämtad från Alingsås kommuns hemsida)

5

fritt och dö och falla naturligt vilket kommer skapa en mycket bra miljö för fåglar, speciellt hackspettar.

• Anläggande av tillgänglighetsanordningar - En utsiktsplattform och en eller några enkla bryggor iordningställs för att öka tillgängligheten. Även en spång föreslås an- läggas i skogen.

Skötsel

Våtmarksdelen föreslås hållas öppet med slåtter alternativt bete, se beskrivning för alternativ 1. Skogen i den norra delen av området sköts genom återkommande naturvårdsinriktad skötsel där gran tas bort med jämna mellanrum, medan lövträden lämnas utan åtgärd för fri utveckling samt död ved tillskapas och lämnas kvar i området. Även i detta förslag kan de djupare delarna närmast inloppet behöva fördju- pas om sedimentationstakten är hög.

5

Utmaningar

I stort sett samma utmaningar gäller för förslag 2 som för förslag 1. För förslag 2 kommer det vara en ännu större utmaning att modellera fram lutningen genom området eftersom den naturliga höjdskill- naden mellan de föreslagna in- och utloppsplatserna endast är 0,2 m. En annan utmaning är hålla den vall som skiljer våtmarken och skogen åt tät.

Fördelar och ev nackdelar

Då våtmarkens yta är mindre än i förslag 1 kommer den näringsavskiljande funktionen bli mindre effek- tiv än för förslag 1. Den del som nyttjas bedöms dock tillräckligt stor för att ta hand om vattenmängden från Degermyrbäcken. Eventuellt är även våtmarksytan i förslag 2 tillräckligt stor för att kunna ta emot upp-pumpat vatten från sjön, speciellt under perioder av året då den naturliga vattenföringen i Deger- myrbäcken är låg, men en bedömning av om detta är möjligt rekomenderas att göras efter några år i drift.

Liksom i förslag 1 är inloppet en utmaning. Om vattnet leds in från Degermyrbäcken i nordvästra hörnet, eller en bit uppströms via kulvert eller pump, kommer våtmarken endast kunna avskilja näringsämnen från en del av Degermyrbäckens avrinningsområde.

De föreslagna åtgärderna gynnar biologisk mångfald generellt, troligtvis dock inte lika mycket som förslag 1 eftersom det finns ett samband mellan storlek på våtmarken och biologisk mångfalden, där större våtmarker har högre mångfald eftersom de kan erbjuda större variation. Förslag 2 gynnar fågelli- vet, framför allt hackspettar och fåglar som trivs i lövskogsmiljöer, samt andfåglar. Vadare kommer inte gynnas eftersom de brukar undvika våtmarker med träd i närheten.

Liksom i förslag 1 så är största delen av marken som berörs av åtgärderna i förslag 2 samfälld vilket underlättar markåtkomsten.

Kostnaderna för skötsel och tillgänglighet bedöms bli något högre jämfört med förslag 1. Det beror på att här planeras åtgärder både i våtmarken och i skogen liksom fler anordningar för att främja tillgäng- ligheten.

5 Förslag 3: Damm- och meandringssystem vid utloppet i sjön

Målbild

I det tredje förslaget leds vattnet från Degermyrbäcken först kulverterat under en bit odlingsmark och därefter genom ett damm- och meandringssystem, just innan det rinner ut i Skråmträsket. Vid utlop- pet från kulverten bromsas vattnet upp i en något djupare bassäng för att sedan långsamt rinna i en båge över vegetationstäckt mark, innan det, via ytterligare en något djupare bassäng rinner ut i sjön. Vid utloppet placeras en munk eller annan enkel anordning för att kunna reglera vattennivån i systemet.

Vattenvägen formas så flack som utrymmet tillåter för att vattnet vid högflödesperioder ska ha kunna breda ut sig på ett så stort, bevuxet område som möjligt. Mellan vattenvägens två slingor kommer dock en tät vall behöva modelleras fram för att hålla dem åtskilda. Grundare partier modelleras fram vinkel- rätt mot flödesriktningen för att ytterligare bromsa vattnets fart och främja sedimentation. Den nedre slingan formas så att vattnet vid höga flöden kan bredda över längs hela den nedre sidan av slingan.

Detta förslag kan med fördel kombineras med något av de andra förslagen för att komplettera den näringsavskiljande funktionen i Degermyrbäckens vattensystem.

Degermyrbäcken Degermyran

17 Skiss över damm- och meandringssystemet i förslag 3. Mörkare blå linje visar vattnets utbredning vid normal-lågt flöde, ljusare blått vid högflöde. Längs den streckade linjen är bäcken kulverterad.

5

Åtgärder

För att anlägga det föreslagna damm- och meandringssystemet enligt förslag 3 behöver följande åtgärder göras:

• Kulvertering - Degermyrbäcken behöver kulverteras under den jordbruksmark som idag skiljer bäcken från det område på vilket damm- och meandringssystemet före- slås ligga.

• Modellering - Marken modelleras efter hur vattnet är tänkt att flöda genom damm- och meandringssystemet, t.ex. skapas djupare partier för att bromsa upp vattenflö- det för en effektivare sedimentation. Släntlutningen ska vara så flack som möjligt, givet områdets areal.

• Konstruktion och installation av vattennivåreglerare

Förhoppningen är att den leraktiga jordarten i området ska vara tät nog att kunna fungera som material i den mellanliggande vallen. Tanken är även att formandet av vattenvägar och vallar ska kunna göras i massbalans, d.v.s. att inga massor ska behöva transporteras till eller från området.

Utmaningar

Området som föslag 3 berör ligger på privatägd mark. Detta kommer kräva förhandlingar med markä- garen om på vilket sätt marken ska upplåtas, t.ex genom köp, arrende eller på frivillig basis. Om det handlar om en tillfällig upplåtelse kan det vara klokt att med ett skriftligt avtal tydligt reglera med markägaren t.ex hur och vem som ska sköta våtmarken och hur länge markupplåtelsen gäller.

Liksom för de tidigare två alternativen berör förslaget Degermyrbäcken vilken är skyddad genom gene- rellt biotopskydd (MB 7:11) och det kan krävas dispens för att t.ex. leda om vatten från diket.

Skötsel

För att hålla öppet och motverka kanalisering genom vegetationen föreslås området skötas genom årlig slåtter och bortförande av den slagna vegetationen. Förhoppningen är att området kommer kunna slås med traktordriven slåtterbalk, men eventuellt kan en mindre, motormanuell slåtterbalk behöva användas. Liksom i de tidigare två förslagen kan den djupare delen vid inloppet behöva fördjupas någon gång då och då, om sedimentationstakten är hög.

Fördelar och ev nackdelar

Den stora fördelen med detta förslag, jämfört med de två andra förslagen, är att huvuddelen av det vat- ten som avrinner via Degermyrbäcken kommer att passera systemet. Detta förslag innebär vid jämfö- relse minst åtgärder och därmed lägst kostnader.

Nackdelen är att systemet är förhållandevis litet jämfört med de våtmarksområdena i förslag 1 och 2, vilket gör att den näringsavskiljande kapaciteten kommer att vara lägre än för våtmarksförslagen.

5

Damm- och meandringssystemet kommer inte heller ha lika positiv effekt för biologisk mångfald och rekreation som de andra förslagen. Slutligen kan det vara en nackdel att det är privatägd mark som berörs, till skillnad från främst samfälld i de andra två förslagen.

Sammanfattning

De tre förslagen har olika för och nackdelar. Sammanfattningsvis kommer anläggningskostnaden blir högst för förslag 1 och 2 och lägst för förslag 3. Den totala kostnaden för förslag 1 och 2 bedöms likvär- dig. Anledningen är att för projekt i den omfattning som förslagen gäller, d.v.s. relativt små, är kostnaden för uppstart av entreprenad och maskintransport större än kostnaden för timtid på plats. Förslag 1 har störst näringsavskiljande potential och ger troligtvis även störst positiv effekt för den biologiska mång- falden i området. Förslag 1 och 2 ger båda ett mervärde för rekreation, men vilket av de två förslagen som upplevs ge störst värde beror på personliga preferenser. För förslag 1 och 2 är den största utma- ningen hur vattnet ska ledas in i området, medan det för förslag 3 bedöms vara ägandeförhållandena för den berörda marken. Förlag 3 kan med fördel kombineras med något av de andra förslagen för att åstadkomma en så bra näringsavskiljande effekt som möjligt för Degermyrbäckens avrinningsområde.

6

6 Braxenvikendiket

Utgångsläge

Braxenvikendiket är ett öppet dike som avvattnar ett ca 81 ha stort område varav den nedre delen, ca 40%, utgörs av jordbruksmark. Diket samlar upp vatten från flera andra öppna diken samt troligtvis en del täckdiken. Det är oklart om Braxenvikendiket har ett ursprung i en naturlig bäck, ingen tydlig naturlig bäck kan ses uppströms, och det är inte heller särskilt tydligt utifrån höjddata hur ett even- tuellt ursprungligt vattendrag har gått. Ungefär 200 m från utloppet i Skråmträsket passerar diket längs kanten på Luddesmyran, vilket är ett flackt och fuktigt område beläget i en svacka. Tidigare har Luddesmyran samlat upp vatten från omkringliggande marker men idag kanaliseras det mesta vattnet via diken direkt ut i Skråmträsket. Nu- mera är Luddesmyran bevuxen med björkdominerad skog.

Liksom Degermyran har Luddesmyran tidigare använts för torvtäckt och vattenfyllda gropar är vanliga inne i skogen. Från Luddesmyran har det troligtvis funnits ett naturligt utlopp i Braxenviken och söder om Luddesmyran ligger en kil av obrukad, men fortfarande öppen och bitvis något fuktig mark, bevuxen

18 Braxenvikendiket sett från byavägen och med den skogsklädda Luddesmyran i bakgrunden.

19 Överblicksbild över det fortfrande öppna, men obrukade området söder om Luddesmyran. Själva Braxenvikendiket kan anas som en rak, horisontell linje. Det obrukade området ligger hitom diket i bilden och karakteriseras i bilden av att detknappt växer några vitblommande hundkex där. Till vänster i bilden kan den gamla byavägen anas.

6

med tuvig vegetation (se bild 19). Detta område korsas av den gamla byavägen, vilken numera fungerar som en bruksväg och även nyttjas för promenader. Närmast utloppet i sjön rinner diket genom en bård av fuktig lövskog. Idag ligger botten på diket väl under marknivån på både den omkringliggande jord- bruksmarken och Luddesmyran (se bild 18). Både Luddesmyran och omkringliggande jordbruksmarker är privatägd mark, uppdelad på flertal olika

fastigheter.

Syfte och målbild

Det huvudsakliga syftet med de föreslagna åtgärderna är att minska näringstillförseln från Braxenvikendiket till Skråmträsket, men även att skapa bra förutsättningar för biologisk mångfald och värden för rekrea- tion. Genom att leda Braxenvikendiket ut i vida bågar över den idag till synes obrukade jordbruksmarken söder om Luddesmyran (bild 20) bromsas vattnets flöde, näring kommer att avskiljas och värden för både biologisk mångfald och rekreation skapas.

Vattnet föreslås ledas om med början vid nedre, södra hörnet av Luddesmyran för att sedan återigen ansluta till sin gamla fåra uppströms den gamla byavägen. Den gamla dikesfåran läggs igen. Vid inloppet till den nya vattenvägen anläggs en djupare

bassäng för att bromsa vattnet. Bassängen kommer även fungera som en första sedimentationsfälla.

Därefter får vattnet långsamt rinna i vida bågar som formas med mycket flacka slänter så att vattnet vid höga flöden kan breda ut sig över stora, vegetationstäckta ytor. Närmast den gamla vägen skapas ytterligare en djupare del innan vattnet rinner tillbaka i den gamla fåran. Vid denna punkt kan eventuellt en munk eller annan enkel anordning placeras för att kunna reglera vattennivån i systemet. Vid utloppet från det närmaste dike som ansluter Braxenvikendiket från väster formas en ca 0,5-1 m djup bassäng för att bromsa vattnet och skapa en sedimentationsfälla för vattnet från det tillrinnande diket. Denna bassäng har inget tydligt utlopp, utan vattnet breddas brett ut längs hela den södra och östra kanten, ner mot den meandrande vattenvägen för Braxenvikendiket.

En alternativ åtgärd är att nyttja den igenvuxna Luddesmyran för att skapa en öppen våtmark, på liknande sätt som föreslagits för Degermyran. En sådan öppen våtmark skulle både kunna anläggas separat, eller i kombination med ovan beskrivna damm- och meandringssystem.

20 Skiss över damm- och meandringssystemet som föreslås för Braxenvikendiket. Mörkare blå linje visar vattnets utbredning vid normal-lågt flöde, ljusare blått vid högflöde.

6

Åtgärdsförslag

• Modellering - Markytan modelleras efter hur vattnet är tänkt att ledas genom damm- och meandringssystemet och för att skapa bassänger där vattnet kan brom- sas upp för effektivare sedimentation. Släntlutningen kring vattenvägarna och på vallarnas insidor ska vara flack, från 1:8 till så flack som 1:20 där det är möjligt.

• Igenläggning av befintligt dike

• Konstruktion och installation av vattennivåreglerare

Skötsel

Området föreslås skötas med slåtter och bortförande av den slagna vegetationen, alternativt med bete.

Fördelar och nackdelar

Det anlagda damm- och meandringssystemet i Braxendikets nedre del kommer avskilja både kväve och fosfor innan dikesvattnet når Skråmträsket. Våtmarken kommer även skapa förutsättningar för ökad biologisk mångfald i området, samt tillföra värden för rekreationen i området genom att vara estetiskt tilltalande.

Marken som åtgärderna föreslås anläggas på är privatägd med flera inblandade markägare vilket kan utgöra ett problem vid diskussion om markupplåtelse för anläggningen.

7 7 Bovikendiket

Utgångsläge

Boviken utgör den södra delen av Skråmträsket. I den innersta delen av viken är en sankmark belägen och här ansluter Djuptjärnsbäcken, vilket är Skråmträskets huvudsakliga inlopp.

I viken ansluter även ett litet dike, i denna rapport kallat Bovikendiket.

Diket samlar upp vatten från ett litet delavrinningsområde (uppskattnings- vis ca 7 - 8 ha) som ligger på sluttande mark, där den nedre sydöstra delen utgörs av jordbruksmark. Längst ner i delavrinningsområdet mot landsvä- gen som går utmed Bovikens strand- kant ligger en gård med djurhållning.

Lakvatten från gården dräneras ner mot diket som leds genom en vägtrumma under vägen och mynnar sedan ut i Bovikens sankmarksområde.

Bovikendikets tillflöde är litet med liten avrinning och diket är vattenförande endast kortare tider under året. Provmätningar visar att diket håller mycket höga halter av både fosfor och kväve (Berggren och Persson 2012). Näringsbelastningen är att betrakta som en punktkälla där jordbrukets hantering av lak- vatten från gårdsplanens uppläggningsytor för ensilage m.m. är den huvudsakliga orsaken till de höga fosfor- och kvävehalter som uppmätts i Bovikendiket. Eftersom diket utgör ett litet inflöde bidrar det dock enligt modelleringsstudier (Orback och Wallin, 2011) relativt lite till sjöns totala belastning, trots de mycket höga uppmätta koncentrationerna i det avrinnande vattnet.

Sankmarken i Boviken har ett flukturerande vattenstånd där vattnet når nära vägbanken längst in i vi- ken, nära dikets utlopp, under högvatten och där sankmarken torkar ut i de inre delarna under lågvatten.

Vid dikets utlopp finns dock en bank av fast mark som håller sig relativt torr även under högvatten. På denna bank bedöms det finnas förutsättningar att anlägga en anordning av mindre format som kan ta hand om i första hand fosfor.

21 De inre delarna av Boviken utgörs av våtmark och här mynnar både Skråmträskets huvudsakliga tillflöde, Djuptjärnsbäcken (markerad med lövskogsbården i bakgrun- den), och det mindre Bovikendiket.

7

Syfte och målbild

Syftet med de föreslagna åtgärderna är att på ett kostnadseffektivt sätt minska det periodvisa tillflödet av näringsämnen från diket i Boviken till Skråmträsket, främst avseende fosfor. Syftet är inte att skapa bra förutsättningar för biologisk mångfald eller att höja rekreationsvärdet vid platsen eftersom det har bedömts som svårt att kombinera detta med det huvudsakliga syftet på ett rimligt sätt.

Genom en kombination av åtgärder avskiljs en stor del av näringsämnena i vattnet från Bovikendiket innan det når Skråmträsket. Ovanför vägen passerar vattnet från diket först en sedimentationsanlägg- ning där mycket av den partikelbundna fosforn har möjlighet att sedimentera. Sedimentationsan- läggningen anläggs förslagsvis som separat damm eller genom att dämma upp det befintliga diket.

Huruvida en sådan anläggning är motiverad på denna plats och/eller hur den bör konstrueras och dimensioneras avgörs dels av tillflödets storlek under högvatten och dels vilka åtgärder lantbrukaren kommer att vidta för att reducera tillflödet av näringsbelastande ämnen från gården till diket och hur effektiva dessa åtgärder beräknas bli.

Från sedimentationsanläggingen leds vattnet till en kalkfilteranläggning. I en sådan avskiljs i första hand fosfatfosfor, dvs. löst fosfor, men även partikelbundet fosfor. En kalkfilteranläggning bedöms vara mest effektivt utifrån förutsättningarna, detta med beaktande av förhållandet mellan storleken på dikets tillflöde och koncentration av belastande ämnen kontra dikets bidrag till sjöns totala belastning samt de platsgivna förutsättningarna. Studier visar att teknikens kostnadseffektivitet är hög i jämförel- se med andra åtgärder som till exempel anläggande av våtmarker och skyddszoner (Ekstrand, Persson och Bergström, 2011).

Här ges ett par förslag på vilken typ kalkfilteranläggningen som kan anläggas och var: 1) En kalkfilteran- läggning av samma typ som redan finns installerad vid sjön anläggs på den bank som finns på nersidan av vägen vid dikets utlopp i våtmarken. 2) En mindre kalkfilteranläggning av den typ som används i enskilda avlopp installeras direkt efter sedimentationsdammen, d.v.s. på ovansidan av vägen.

Från kalkfilteranläggningen leds vattnet slutligen försiktigt och utspritt över sankmarken i Boviken, t.ex.

genom att ha flera utloppskanaler från filteranläggningen. Genom att lägga igen huvudfåran som idag finns genom våtmarken mellan dikets utlopp och öppet vatten i Boviken, kan vatten spridas ut jämt i våtmarken. I våtmarken möjliggörs då ett sista filtreringssteg av vattnet och ytterligare sedimentation kan ske. Växterna i våtmarken kommer att ta upp näringsämnen när de växer och om detta upptag ska kunna nyttjas för ytterligare näringsavskiljning bör vegetationen skördas, helst årligen, och den slagna vegetationen avlägsnas.

7 Åtgärdsförslag

• Anläggande av sedimentationsdamm - En sedimentationsdamm anläggs ovan vägen.

• Anläggande av kalkfilteranläggning - En klakfilteranläggning anläggs just nedanför vägen, alternativt ovan vägen men nedströms sedimentationsdammen.

• Justeringar i våtmarken - Åtgärder för att motverka kanalbildning vid Inloppet till sankmarken vidtas.

Innan någon av dessa åtgärder genomförs bör en uppföljning göras av eventuella andra åtgärder som vidtagits vid jordbruket vid Bovikendiket. Utifrån omfattningen och effektiviteten av åtgärderna kring själva jordbruket bör en utvärdering göras för att klargöra om det utifrån funktion och kostnad är moti- verat att genomföra de ovan föreslagna åtgärderna eller i vilken omfattning.

Innan den exakta utformningen och placeringen av dammen och kalkfileteranläggningen görs så bör flödesmätningar göras för att kunna dimensionera dammen och anläggningens storlek. Även en kart- läggning och undersökning av markförhållandena på platsen bör göras innan den slutgiltiga placering- en av sedimentationsdammen och kalkfilteranläggningen bestäms.

Skötsel

Kalkfilteranläggningen kräver vid installationen kalibrering och under drift en viss tillsyn och skötsel. Av detta finns erfarenhet från den redan befintliga kalkfilteranläggningen i Skråmträsk. Erfarenhetsmäs- sigt behöver anläggningen kontrolleras ungefär två gånger per år så att inte intag och utlopp sätts igen av skräp, löv eller andra hinder. När filtren har förlorat sin förmåga att binda fosfor behöver materialet bytas ut, vilket fram till idag ser ut att behöva ske ungefär vart tredje år. Om inget vatten rinner i diket stängs anläggningen av, vilket sker till exempel under torra perioder under sommaren och på vintern då både diken och filter fryser.

Sedimentationsanläggningen behöver kalibrering för att få ett jämt inflöde till kalkfilteranläggningen, vilket är speciellt viktigt under högvattenflöde. Sedimentationsanläggningen kommer också behöva grävas ut med jämna mellanrum och sedimentet avlägsnas. Uppväxande vegetation i och runt denna kan komma att behöva skördas.

Inloppet till Bovikens sankmark måste skötas på ett sådant sätt att kanalisering motverkas. För att kunna avskilja kväve i systemet bör vegetationen i sankmarken även skördas årligen, så att de närings- ämnen som tagits upp av växterna avlägsnas systemet. Eftersom största delen av våtmarken är blöt under hela året, och är svår att torrlägga, kan speciella maskiner behöva användas.

7

Fördelar och ev nackdelar

En kalkfilteranläggning är en förhållandevis liten åtgärd med hög effektivitet både vad gäller funktion och kostnad. Den är också väl lämpad för mindre avrinningsområden och där det finns begränsningar i utrymme. Den är lättskött med få och små skötselinsatser över året.

En fördel är även att en kalkfilteranläggning redan finns installerad vid sjön vilket gör att erfarenheter av anläggande och skötsel i liknande förhållanden redan finns.

Även om anläggningen under drift inte behöver så mycket tillsyn och skötsel, enligt de erfarenheter som finns, krävs vid igångsättandet en del teknisk kunskap om anläggningen och dess skötsel.

Anläggningen i sig bidrar inte till ökad biologisk mångfald eller rekreationsvärdena i området.

8 8 Storhälltjärnen

Utgångsläge

Storhälltjärnen nedströms Skråmträsket är en grund sjö som idag fungerar som en näringsfälla för vattnet som kommer från Skråmträsket och rinner vidare norrut mot Skellefteälven. Sjön är tidigare sänkt och det har funnits önskemål om att höja sjön för att få en större vattenspegel.

Storhälltjärnen är idag en fin fågelsjö med en rikt fågelliv, framförallt under våren med arter som t.ex. gråhakedop- ping, salskrake, trana, sothöna, sångsvan, brun kärrhök och gräsand. Sjön omges av starrbälten och vassruggar och i sjön finns en del flytbladsvegetation. Runt den södra, västra och norra delen omges

sjön av brukad jordbruksmark. Mellan jordbruksmarken och vass- och starrvegetationen finns på sina platser en tunn bård med buskvegetation. På den östra sidan finns en brant bergsknalle omgiven av skog. På bergsknallen finns öppna hällytor omgivna av tall men också en del lövträd. Nedanför bersknallen och i branten växer en hel del yngre lövträd och lövsly som björk och asp. Fältvege- tationen är här örtrik. I skogspartiet syns aktivitet av både hackspett och bäver.

Bergknallen har tidigare används mycket för rekrea- tion, där hällytorna använts som utsiktspunkt och som fågelskådningslokal. En stig leder in till hällarna på bergsknallen från ett litet hus vid landsvägen i öster. Idag skyms mycket av utsikten från hällarna av lövsly och yngre lövträd och tallar och stigen är idag diffus och går över kalhuggen skogsmark.

22 Idag skyms mycket av utsikten från hällarna vid Storhälltjärnen av lövsly och yngre träd.

23 Storhälltjärnen omges av starrbälten och vassruggar och i sjön finns en del flytbladsvegeta- tion.