INNEHÅLL. MONICA ANDERSSON Förord 7. MARIA BERGSTRÖM Livet i vattnet Möjlighet och hot för den biologiska mångfalden 113

MONICA ANDERSSON

Förord

MONICA ANDERSSON

Klimatförändringar

och deras inverkan på Stockholms vattenrum 13

SVANTE FORSSTRÖM & BO GÖRAN HELLERS

Stigande vatten

Hotad tunnelbana över Söderström 25

HENRIK RUNDQUIST

Broar och vattenrum

Perspektiv på stadens liv och sammanhang 43

ANDERS JOHNSON

Sjöfartsstaden

Stockholms hamnar och varv 59

BENGT NORLING

Stockholms vattenflöde

Ett tekniskt megasystem 83

LENA KAUTSKY

Brunnsviken

En tidsresa i Stockholms vattenmiljöer 99

MARIA BERGSTRÖM

Livet i vattnet

Möjlighet och hot för den biologiska mångfalden 113

DAVID VINCENT

Bad i staden

Renlighet, rekreation och politik 129

ANNICA KVINT

Bo vid vatten

Livskvalitet eller fara? 145

ANN PÅLSSON

Kajplats Stockholm

Fartyg gör stadsmiljön levande 157

GUNNAR FRIBERG

Kollektivtrafik

på Stockholms vatten 165

ANNA RISFELT HAMMARGREN

Vattnet är vägen

Pråmtrafik i Sverige och eu 191

Årskrönika 2019–2020 209 Verksamhetsberättelse 2019 213 Belöningsplakett och pris 224 Årsredovisning 2019 225 Bildförteckning 236 Register 237

INNEHÅLL

7 Vatten – som historiskt varit en förutsättning för livet i Stockholm – är på

väg att bli ett hot i framtiden. Med de ökande temperaturerna, som fort- gått alltsedan industrialiseringen började, kommer vattennivåerna i Salt- sjön att stiga. Inte så länge till kommer landhöjningen att hålla emot. Detta i kombination med omväxlande perioder av torka och skyfall kommer att påverka infrastrukturen i Stockholms kärna och ställa stora krav på samhällsplaneringen att verka proaktivt utifrån försiktighetsprincipen.

I november 2019 ordnade Samfundet S:t Erik tillsammans med Natur- skyddsföreningen i Stockholms län och Stockholms Naturskyddsfören- ing ett seminarium om klimatförändringarna. Vid seminariet framhöll professor Staffan Laestadius vid kth att vi måste planera för havsnivå- höjningar om 2,5–3 meter till år 2100. Han varnade regionen och staden för passivitet när det gäller den stora risken för översvämning av tunnel- banan vid Gamla stan och att den frågan inte kan lösas med mindre än att tunnelbanan mellan Slussen och Gamla stan grävs ned i en tunnel. Det handlar också om Mälaren som vattentäkt, som måste skyddas. Med en nedgrävning av tunnelbanan kan även Centralbron tas bort. Det skulle öppna det fantastiska vattenrummet mellan Gamla stan och Södermalm.

FÖRORD

MONICA ANDERSSON

Slussen med låga broar.

Akvarell av arkitekten och f.d.

stadsbyggnadsdirektören Torsten Westman efter förslaget Ny syn på Slussen, med nedgrävd tunnelbana där vattenrummet mellan Gamla stan och Södermalm öppnas upp.

För stadsplanegestaltningen står arkitekten Kjell Forshed och för tunnelbanetunneln arkitekten Svante Forsström i samarbete med professor Bo Göran Hellers, kth.

Stockholm är en stad vid vatten, men inte som de stora metropolerna på kontinenten en stad vid en flod. Stockholm är en skärgårdsstad, en blandning av sött och salt, lokaliserad mitt i mötet mellan Mälaren och Saltsjön. Topografin är dramatisk med en berggrund av granit genom- korsad av sprickdalar med karaktäristiska förkastningsbranter. Stock- holms inlopp är ett exempel på det, med Söders höjder som reser sig som en förkastningsbrant mot norr över en sprickdal fylld med vatten från Saltsjön i öster, in till Riddarfjärden och Mälaren i väster. De grundare sprickdalarna är fyllda med lera som inlandsisen lämnat efter sig. Ovanpå berggrunden sträcker sig åsarna i nordsydlig riktning, den främsta rakt genom staden, där Mälaren och Saltsjön möts, från norr sett över Norr- malm, Stadsholmen och Södermalm till de södra förorternas vatten- förande åsar, där stockholmarna hämtat sitt dricksvatten.¹

När Stockholms skönhet kommer på tal handlar det ofta om de vida vyerna över vattenrummen, i de centrala delarna karaktäriserade av mö- tet med bebyggelsen längs kajerna vid Skeppsbron eller Hammarby Sjö- stad. I de yttre delarna och på Djurgården är det istället de gröna strän- derna som mjukt möter vattnet.

Mötet med vattnet har sett helt olika ut under skilda epoker. Arki- tekten och stadsbyggnadsdirektören Torsten Westman (1920–2012) vi- sar i akvareller och teckningar från Vintertullen (se sidan 9) hur Norra Hammarbyhamnen förändrats från att vara en viktig färdväg in till sta- den om vintern när isen låg till att bli första etappen på Hammarby Sjö- stad. Emellan de två bilderna har mycket hänt på platsen. Med bygget av Hammarbyslussen på 1920-talet fick Hammarby sjö sin nuvarande utformning. Vid stränderna och kajerna låg länge industrier innan hela området förvandlades till ett modernt stadsbyggnadsprojekt. En lik- nande utveckling har Norr Mälarstrand genomgått. Vattnet gick högre upp på Kungsholmen tidigare, när stranden upptogs av industrier längs hela sträckan där strandparken finns idag, till exempel en mycket arbets- intensiv och nedsmutsande verksamhet som garverier. (Industrierna gick ända fram till där Kungsholmstorg mynnar ut vid kajen. Det var ett stort område med stängsel runt.)

Vattenrummen var basen för infrastrukturen i Stockholm när båt-

trafiken dominerade, med allt- ifrån handrodd i form av rod- darmadammer och vevslupar till yrkestrafik med pråmar och passagerarbåtar. Minnen från den tiden finns längs kajerna vid Blasieholmen och under vattnet i form av mängder med vrak. När vattnet gick från att vara en förenande länk, där trafiken gick både sommar och vinter, till den åtskiljande kraft den är idag, då trafiken

utförs med bil, buss, T-bana, cykel eller till fots, blev broarna den för- enande länken.

Josef Kjellgren har i boken Människor kring en bro skrivit om bygget av Västerbron, som invigdes samma år som boken kom ut, 1935. Den är både en skildring av de industrier som låg vid Mälaren i det som idag är Hornstull och de människor som bodde där och de som byggde bron.

Kjellgren beskriver språnget in i det moderna Stockholm, och hur bron på ett påtagligt sätt vidgade perspektivet för människan, särskilt i en fin scen där brobyggarna när brospannet reste sig fick en ny bild av Stockholm:

Först vid middagstimmen hade han tagit av sig sina glasögon. Det var som om han helt plötsligt hade förflyttats till en annan värld där allt fick klarare fär- ger och fastare former. Från de båda landfästena höjde sig det påbörjade bro- banedäcket i en jämn kurva framåt–uppåt. Och han arbetade på den yttersta och högsta punkten. Därifrån hade han en ny utsikt, ett nytt perspektiv på den värld han levat i så länge han kunde minnas. Det var som om han befunnit sig i en flygmaskin: ingen fast mark under fötterna, fri rymd åt alla håll. Och han kunde även se ner på ett stort stycke av Stockholm. Öarna låg nertryckta mot vattnet, flata, liksom sammansjunkna. Vände han sig åt väster, kunde han se långt in i Mälarens solbelysta fjärdar, förbi Gröndal, Ekensberg, Essingen och Fågelön ända ut till Kungshatt; och bakom honom utmed stränderna av Reymersholm, Liljeholmen, Lövholmen, skymtade alla de välbekanta fabriks- byggnaderna inbäddade i den lätta försommargrönskan. Här uppifrån de

Vintertullen förr och nu.

Norra Hammarbyhamnen överst och 1800-talets vattenväg på isen vid Åsön underst.

Teckningar av Torsten Westman.

11

10 förord förord

sviktande brobalkarna var det första gången han kunde se dem alla på en gång:

där var spritfabriken, där var yllefabriken, där skofabriken, där var galvanise- ringsverkstäderna och Pharmacias tekniska fabriker; ja över hela det södra förstadsområdet låg fabriker och verkstäder utspridda. Deras skorstenar för- svann slutligen i den anstormande granskogens dunkel.²

Josef Kjellgren återger också hur fabrikerna dominerade omgivningarna med sina ljud varje kväll, och att de ljuden hade sina omisskännliga läten:

Middagstimmens inbrott signalerades samtidigt av ett hundratal fabriksviss- lor och verkstadspipor. Det var korta, ängsliga stön, det var gälla vrål, det var knivvassa visslingar och det var djupa bröl långt nere i halsen. Varje fabriks- vissla, varje verkstadspipa hade sin egen ton i middagstimmens korta konsert.

Och den som bott här länge, kunde utan tvekan avgöra till vilken industri de olika sirenerna hörde. Om det var Primus’, Beckers eller Lux’ fabriker som sig- nalerade; om det var något av de rostiga varven vid Smedsudden, Pålsundet, Lövholmen eller Ekensberg.³

Industrierna lämnade efter sig förorenade sjöbottnar längs stränderna på flera platser och många av de föroreningarna finns fortfarande kvar.

Även detta skildras i boken, liksom den nedsmutsning av vattnet som kom från orenade avlopp som till exempel från Karolinska sjukhuset i Brunnsviken. Byggandet av vatten- och avloppsledningar har successivt renat sjöar och hav. För Östersjöns del är det arbetet långt ifrån avslutat.

Stockholm fick sin första vattenledning 1861 och två år senare, 1863, sin första avloppsledning. Det skedde i samband med att Stockholm började bygga ut en modern stadsplanering med en förändrad Bygg- nadsordning 1865–1870 och en ny Byggnadsstadga 1874.Vid mitten av 1800-talet hade Stockholm fortfarande Europas lägsta genomsnitts- ålder, 20 år för män och 26 år för kvinnor. Orsaken till det var utbredd fattigdom, trångboddhet och utomordentligt undermåliga sanitära för- hållanden med sjukdomar som kolera, lungtuberkulos och malaria, då kallad frossan, som följd.⁴ Vatten- och avloppsverksamheten i Stock- holm var en viktig fråga för folkhälsan, liksom den successiva reningen av avloppsvattnet under 1900-talet, som nu står inför nya landvinningar.

Innan moderna bekvämligheter som badrum med rinnande kallt och varmt vatten blev vanligt, och folk kunde bada hemma, var de offentliga

baden en nödvändighet. I samband med regleringen av arbetstiderna med fritid och semester anlades friluftsbad, och vattenrummen gick från att vara en del av infrastrukturen till att bli platser för hygien och av- koppling. Det blev möjligt allteftersom Mälarens och Saltsjöns vatten renades från föroreningar och utsläpp av avlopp.

I årets bok har en rad författare och fackexperter bidragit med sina kunskaper och sitt engagemang i det som är dagens stora uppgift: att han- tera klimatförändringarna. Det handlar både om att vi kraftigt måste minska våra utsläpp av fossila bränslen och att vi måste förbereda oss inför de temperaturökningar, torrperioder, skyfall och havsnivåhöjningar som väntar. Infrastrukturen i centrala Stockholm är hotad. Det hotet måste avvärjas, och det måste ske i god tid innan katastrofen är ett faktum.

Monica Andersson är ordförande i Samfundet S:t Erik.

referenser

Stockholms Byggnadsordning 1999.

Generalplan 1955.

Kallstenius, Per, och Wikström, Jeppe (2018). Stockholm. Vattnet, öarna, staden. Stockholm: Max Ström.

Kjellgren, Josef (1935). Människor kring en bro. Stockholm: Natur & Kultur.

Återutgiven av Litteraturfrämjandet 1974.

Lindberg, Folke (1963). »Stockholm vid tiden för den stora kommunal- reformen. En socialhistorisk skiss«, i Samfundet S:t Eriks årsbok.

Stockholm: Norstedt & söner, s. 105–124.

Lindberg, Folke (1980). Växande stad.

Stockholms stadsfullmäktige 1862–1900. Monografier utgivna av Stockholms Kommunalförvaltning 22:IV 1 Stockholm.

noter

1. Stockholms geologi och andra naturförutsättningar beskrivs ingående i Generalplan 1952 utifrån den då senaste forskningen, och i Stockholms Byggnadsordning 1999.

Förre stadsarkitekten Per Kallstenius ger en populariserad beskrivning tillsammans med fotografen Jeppe Wikström i Stockholm. Vattnet, öarna, staden. Max Ström 2018.

2. Kjellgren 1935, s. 99–100.

3. Ibid, s. 100–101.

4. Lindberg 1963 och 1980.

Jorden värms upp i allt snabbare takt och det kommer att leda till stora påfrestningar på våra liv och på Stockholms vattenrum. Omfattningen av och snabbheten i förändringen har våra lokala och regionala myn- digheter ännu inte velat inse vidden av. Infrastruktur som tunnelbana och tågtrafik i centrala Stockholm riskerar att översvämmas om inga åtgärder vidtas.

Vid det klimatseminarium som anordnades av Samfundet S:t Erik, Naturskyddsföreningen i Stockholms län och Stockholms Naturskydds- förening hösten 2019 sa professor Staffan Laestadius, kth, att Stock- holms stad och regionen bör basera all planering på att havsnivån sti- ger med 2,5 meter och åtgärda alla säkerhetsbrister. Det är kostnads- effektivare och säkrare att göra det nu än att vänta till katastrofen är ett faktum. Ett exempel han pekade på är Slussen, där infrastrukturen, med tunnelbana och pendeltåg, är översvämningshotad. Landhöjningen hittills har skyddat Sverige från stigande havsnivåer, men det är snart historia.

KLIMAT-

FÖRÄNDRINGAR

och deras inverkan på Stockholms vattenrum

MONICA ANDERSSON

Tunnelbanan vid Gamla stan och Slussen är särskilt utsatt vid stigande vatten.

Här nära stationen Gamla stan. Enligt ipcc kommer havsnivåhöjningen vara 112 centimeter år 2100 – och det är en försiktig beräkning.

15

14 klimatförändringar klimatförändringar

Temperaturerna stiger på jorden – och ännu snabbare i Sverige

De fortgående temperaturökningarna leder till varmare hav och avsmält- ning av is från glaciärer och vid Arktis och Antarktis. Resultaten blir att havsnivåerna stiger. Bakgrunden är de utsläpp av växthusgaser, fram- förallt koldioxid, i atmosfären som människans användning av fossila bränslen har medfört alltsedan industrialiseringen började på 1700- talet. De internationella mätningarna, som utförs av den världsmeteoro- logiska organisationen wmo, startade 1850.

Det här problemet uppmärksammades redan i Stockholms General- plan 1952, som baserade sina analyser av Stockholm på den då senaste forskningen inom geologi, geografi och botanik. Generalplanen återger i två bilagor att förändringar i medeltemperaturer leder till stigande havs- nivåer¹ och att riktigt hårda västliga vindar är vanligt förekommande i Mälaren.² Sådana kan driva upp vattennivåerna i Stockholms centrala delar till oroväckande höga nivåer.³ Bilaga B redovisar att temperaturen vintertid varit i stigande alltsedan början av 1800-talet genom att de kal- laste vintrarna blivit mer sällsynta.⁴ I bilaga A beskrivs att landhöjning- ens ökningstakt minskat. Forskarna bedömde att orsaken var att krym- pande glaciärer förde ut smältvatten i haven.⁵

Dagens Nyheter redovisar den 20 maj 2020 hur vintrarna har fortsatt att bli kortare. Medan antalet frostdagar i genomsnitt var 116 åren 1961–

1990 så var de 95 mellan 1990 och 2018, samtidigt som antalet högsom- mardagar med maxtemperaturer över 25 grader har ökat från 16 till 23 dagar för motsvarande perioder. Växtsäsongen har blivit 2 veckor längre och ökat från 219 dygn per år 1961–1990 till 233 dygn per år 1990–2018 (källa smhi). Magnus Sannebro, miljöutredare vid miljöförvaltningen Stockholms stad, redovisar i samma artikel att längden på värmeböl- jorna har ökat med 75 procent jämfört med föregående 30-årsperiod. År 2018, som var en rekordsommar, varade värmeböljan i 25 dagar, med hela 18 dagar och temperaturer över 30 grader.

smhi har mätt temperaturerna vid Observatorielunden sedan 1941.

Värmeböljorna har ökat från 4,8 dygn 1961–1990 till ett genomsnitt på 8,4 dygn 1990–2018. Tropiska nätter, när temperaturen är över 20 gra-

Globala temperaturkurvor från ipcc 1850–2015 visar kraften i temperaturökningen.

der och kroppen inte får möjlighet att återhämta sig, har blivit vanligare.

smhi varnar för att vi kommer att få se temperaturer över 40 grader i Stockholm om utsläppen av växthusgaser fortsätter som nu. Miljö- förvaltningen redovisar att temperaturerna är väsentligt högre i inner- staden, som har mycket asfalt, hus och hårdgjorda ytor som är mörka, än i ytterstaden. Som exempel är temperaturerna vid mätstationen i Hög- dalen 1,9 grader lägre än den vid Observatorielunden.⁶

Den världsmeteorologiska organisationen wmo slår fast att 2019 är det näst varmaste år som hittills uppmätts. Förra året var den globala medeltemperaturen 1,1 grader varmare än genomsnittet för åren 1850–

1990.⁷ Emil Kjellström, klimatforskare vid smhi, tror att 2020 kan bli det varmaste året som uppmätts, efter rapporter från noaa, den ameri- kanska motsvarigheten. Jakob Kuylenstierna, som är vice ordförande i Klimatpolitiska rådet, säger att det är en uppgift som sticker ut, efter- som vi inte har någon El Nin~o i år. Den brukar annars driva upp tempe- raturerna.⁸ Om 50 år kan det bli så att en tredjedel av jordens befolkning tvingas fly bort från värmen på jordens varmaste platser.⁹

Och Sverige värms upp dubbelt så snabbt. Här har temperatur- ökningen varit 1,7 grader i genomsnitt, i Jokkmokk 2 grader sedan slutet

den ökar för närvarande i allt snabbare takt. Det som driver ökningen av koldioxiden är framförallt användningen av kol, olja och gas. Förra året nådde fossilberoendet all time high. Användningen av förnybara energi- källor ökar också, men inte alls i samma takt som av de fossila. Det finns inga tecken på att vi börjar gira undan. Förutsättningarna för mänskligt liv kommer att ändras. Vi har tappat kontrollen över koldioxidutsläppen.

De har fördubblats vart 25:e år, och de ökar mer än någonsin.¹¹

Det är en gigantisk utmaning mänskligheten står inför, säger Staf- fan Laestadius. Vi är på väg mot en temperaturhöjning om 4,5 grader Celsius på jorden till 2100. Det skulle innebära oerhörda konsekven- ser för livet som vi känner det. Vi behöver minska den årliga koldioxid- användningen med minst 7 procent årligen, istället fortsätter utsläppen att öka: 2017 med +1,4 procent och 2018 ökade koldioxidutsläppen mer än någonsin – med +1,7–2,7 procent jämfört med tidigare år.¹²

Staffan Laestadius redovisar att den varmaste havstemperaturen nå- gonsin uppmättes 2019, och Johan Rockström, professor i miljöveten- skap, varnar för en tipping point, efter vilken det blir utomordentligt av 1800-talet. Emil Kjellström, smhi, säger att den här utvecklingen kom-

mer att fortsätta och att vintrarna blir allt kortare. Om marken inte täcks av snö och is går det ännu snabbare.¹⁰

Koldioxidutsläppen ökar

På det klimatseminarium som nämndes i inledningen visade professor Staffan Laestadius, expert på omställningar, vilka klimatförändringar som är att vänta och hur den senaste ipcc-rapporten och andra analyse- rar läget. Han underströk att vi styr på en katastrofkurs. I Stockholm är vi långt borta från en klimatberedskap. All planering borde utgå från en havs- nivåhöjning på 2,5 meter. Miljöförvaltningens representant redovisade vid seminariet att stadens planering utgår från en havsnivåhöjning om 30 cm till 2050 och 100 cm till 2100, och att landhöjningen är 5,2 mm per år, vilket ger en nettoeffekt enligt staden om +/- 0 till 2050 och + 40 cm till 2100, med en brasklapp om att ipcc:s beräkningar ligger 10 cm högre.

Det som nu sker är att temperaturökningarna bara stiger, vilket be-

ror på att koldioxidhalten i atmosfären har ökat brant under 60 år, och 0 1880

1900 1920 1940 1960 1980 2000 2017

10 20 30

40 Land-use

change Others Gas

Oil

Coal Annual Global Emissions, GtCO₂/yr

Total global emissions by source

Land-use change was the dominant source of annual CO₂ emissions until around 1950.

Fossil CO₂ emissions now dominate global changes.

De fyra senaste åren har varit rekordvarma.

Källa: GIS Surface Temperature Analysis (gistemp).

Koldioxidutsläppet i världen per utsläppskälla: kol, olja, gas och andra fossila bränslen som världens länder planerar för och som är fortsatt stigande.

Källa: The Global Carbon Project.