Conny Wahlström Politisk sakkunnig
Departementsgruppen (mp)
conny.wahlstrom@adm.ministry.se
2004-11-25
Mäns våld mot kvinnor
Bakgrund
1998 lade regeringen fram propositionen Kvinnofrid för den svenska Riksdagen
(Prop.1997/98:55). Kvinnofridslagstiftningen satte igång en förändringsprocess, men har också mötts av motstånd och/eller en ovilja att vidta konkreta, effektiva och kännbara åtgärder. Benägenheten att förneka mäns våld mot kvinnor tycks fortfarande mycket stark, och många i ansvarig position ryggar inför kraven på aktiv handling. Anmärkningsvärt nog gäller detta konstaterande även för de svenska myndigheter som i enlighet med beslut utfärdade av regering och riksdag ytterst ansvarar för implementeringen av
kvinnofridslagstiftningen.
Arbetet för kvinnofrid är av olika skäl särskilt laddat. Mäns våld mot kvinnor griper in i privatlivet och berör identitetsfrågor. På så sätt skiljer sig frågan på vissa sätt från traditionellt politiskt reformarbete i den offentliga sfären, där privatlivet av tradition stått bortom politisk påverkan. Kvinnofridspolitiken visar tvärtom på de starka samband som råder mellan
människors privata och offentliga makt (respektive maktlöshet). Den utmanar t.ex. djupt liggande föreställningar i vårt samhälle om mäns rätt till makt och kontroll över kvinnor (och barn), och pojkars rättigheter till makt och tolkningsföreträde framför flickors.
Frågan om våld i nära relationer synliggör därför inte bara vuxna mäns våld mot kvinnlig partner, utan också manssamhällets själva grundvalar, hedersrelaterat hot och våld, hot och våld mot barn, samt våld i homosexuella nära förhållanden (där även kvinnor kan vara förövare och män kan vara offer). Allt detta sammantaget gör kvinnofridsfrågan politiskt, socialt och känslomässigt mycket explosiv. Måhända är det en av huvudförklaringarna till att så lite har hänt. Idag kan de flesta enas om att våld drabbar kvinnor inom familjen. Striden gäller alltså inte företeelsen i sig utan omfattningen och orsakerna till våldet. Frågor som debatten rör är: vem drabbas, varför, hur ofta, hur allvarligt, och av vem?
En ytterligare tvistefråga rör vad som ska räknas som våld. Ofta förnekas de orsakssamband som forskningen om våld i nära relationer kan visa på. Ett vanligt samhälleligt
reaktionsmönster är i stället följande: En betydande del av skulden läggs på brottsoffret, medan tystnaden breder ut sig vad gäller förövarens ansvar som utövare av våldet.
Detta skuldbeläggande av kvinnor (som utgör majoriteten av de utsatta) med åtföljande
tystnad kring männen (som i praktiken totalt dominerar som förövare av våld i nära relationer) motverkar en djupare förståelse av våldets könsspecifika mekanismer; en förståelse som är nödvändig för en verklig attitydförändring.
Den statistik som finns tyder på att vi till och med kan tala om en utveckling mot allt allvarligare våld, kränkningar och hot i nära relationer.1
1 Råd för kvinnofrid slutrapporten 2003.
Hur vanligt är det med mäns våld mot kvinnor?
År 2003 anmäldes mer än 22 000 fall av grov misshandel mot kvinnor. I tre fjärdedelar av dessa begicks brotten av en av kvinnan bekant gärningsman.
I en nyligen gjord Sifoundersökning svarar totalt 18 procent, nästan var femte tjej i åldern 15- 24 år, ja på minst en av frågorna om de blivit slagna, hotade eller sexuellt utnyttjade i ett förhållande.
Omfångsundersökningen av bl.a. Prof. Eva Lundgren från 2001 visar att Nästan varannan kvinna, 46 procent, har utsatts för våld av någon man efter 15 årsdagen. 56 procent av alla kvinnor har trakasserats sexuellt. Nästan var fjärde kvinna mellan 18 och 24 år, 22 procent, har utsatts för våld det senaste året. 2
Med ökad fokus på mäns våld mot kvinnor blir isberget under ytan allt synligare, även om mörkertalet fortfarande är mycket stort.
Vem blir misshandlade?
Det finns inga speciella grupper av kvinnor som blir misshandlade, våldet förekommer i alla typer av grupper.
Nationellt råd för kvinnofrid har uppmärksammat några speciellt utsatta grupper som är speciellt viktiga för kommunerna att uppmärksamma. Dessa är kvinnor med funktionshinder, äldre kvinnor, minderåriga, personer som utsätts för hedersrelaterat hot och våld, kvinnor med psykiska funktionshinder, kvinnor med missbruksproblematik, samt homosexuella som drabbas av partnerskapsvåld.
Misshandlar kvinnor män?
Det finns inga svenska undersökningar om kvinnors våld mot män. Att detta våld
förekommer bekräftas av några engelska och Amerikanska undersökningar. Kvinnors våld mot män är enlig en Norsk undersökning lindrigare våld även om kränkningen och den psykiska utsattheten att leva i en våldrelation kan upplevas som lika stor av männen.
Det är tabu at diskutera detta våldet. Viktigt är att det inte blir en diskussion som lamslår konkreta handlingar för att motverka mäns våld mot kvinnor, det får inte bli en tävling om vilket kön som är mest utsatt.
Våld i homosexuella relationer
Tillängliga europeiska och amerikanska statistik visar att mellan 25 och 45% av alla lesbiska varit utsatta för någon form av våld i en tidigare lesbisk relation. Forskningen på
homosexuella mäns utsatthet för partnermisshandel är mer bristfällig, men även här visar studier på en hög utsatthet. 3
För att komma åt detta våld behöv en större öppenhet både när det gäller samkönade relationer och det våld som kan förekomma i dessa relationer.
Partnerskapsvåld måste uppmärksammas mer så att även dessa grupper kan få det skydd och stöd av samhället som de har behov av.
2 Slagen Dam , sidan 8
3 Kvinna slår kvinnan man slår man , skrift från Nationellt råd för kvinnofrid, sid 5
Varför slår män?
Mäns våld och övergrepp mot kvinnor är så gott som alltid uttryck för makt. Att han vill upprätthålla den makt han tycker att han, rättmätigt, skall ha och tycker att han har. Om han upplever att han förlorar denna givna makt så tar han till våld för att återupprätta den – och han tycker att han har rätt till det. 4
Männen som slår
Många vill och använder förklaringsmodeller där de menar att våldsutövaren är missbrukare, psykisksjuk eller har andra sociala problem. Den forskning som finns stöder inte dessa påståenden även om dessa män också finns bland de män som misshandlar. Männen finns inom alla samhällsgrupper och yrken – från långtradarchaufförer till professorer. Det gemensamma för män som misshandlar är ofta ett behov av att dominera och kontrollera kvinnor.
Behöver männen hjälp?
Det bästa förebyggande arbete är ett omfattande jämställdhetsarbete som leder till att könsmakstordningen bryts och ifrågasätts. Att fler blir medvetna om de konsekvenser som den rådande heterosexuella manliga normen har i dagens samhälle gör att fler kommer att se och agera mot det könsrelaterade våldet.
Samtidigt är det viktigt att på individplan möta de män som är hjälpsökande för sitt våldsbeteende och att det finns professionell hjälp för dessa män att tillgå i hela landet.
Professionella mansmottagningar finns idag enbart på några få platser i landet. Vid de mansmottagningar som finns ser men en stadig ökning av de som söker för hjälp med våldsproblematik. Att 34,5% av de hjälpsökande männen primärt anger vålds -problematik som sökorsak innebär att den faktiska siffran med all sannolikhet är betydligt större då man anger andra orsaker till att söka hjälp än våldsproblematik. .Mansmottagningarna använder ofta gruppbehandling som metod och som har visat sig vara framgångsrik. Mansmottagningar kan också bidra till att kvinnor i större utsträckning tar steget och lämnar den våldsamme mannen då hon inte längre känner att hon också behöver ta ansvar för honom, något som är vanligt förekommande i relationer där våld förekommer.
Naturligtvis måste männen ta ansvar för brott mot kvinnofriden och att samhället utdömer de straff som ska utdömas. Alla dömda män för kvinnofridsbrott bör genomgå behandling för att bearbeta och förändra sitt våldsbeteende. Kriminalvården har här ett stort ansvar.
Barn till våldsutsatta
Det finns inga säkra siffror på hur många barn som lever i familjer där mannen utövar våld.
Enligt Rädda Barnen kan det röra sig om 190 000 barn. Kommittén mot barnmisshandel konstaterar att det förmodligen har 10 % av alla barn upplevt våld i hemmet. Detta tyder på att vart tionde barn har erfarenhet av våld i barndomshemmet, är utsatta för våld eller vittne till våld. Många barn är både vittne till och offer för våld i hemmet. 5
Med kunskaper om problematiken kan vuxenvärlden bli tillräckligt modig, våga fråga och orka lyssna till barnens berättelse, för att sen ta en våldshändelserna som ett faktum när beslut om barnetsbästa ska tas.
4 Man Slår, Lars Jalmert , skrift från Nationellt råd för kvinnofrid., siden 5
5 Se till mig som liten är, skrift från Nationellt råd för kvinnofrid, sidan 6
När kommunerna vågar se det utbredda våldet som finns i familjerna så är det viktigt att barnen får bearbetningsmöjligheter och nödvändiga behandlingsinsatser. Här brister det stort i Sverige idag även om det finns några bra exempel runt om i landet där man också jobbar med barnen som finns i närheten av mäns våldsutövande. Ett exempel är Lund som har kommit långt i detta arbete.
Samhällets ansvar för kvinnofrid är att:
1) förebygga våld mot kvinnor,
2) hjälpa de kvinnor som redan drabbats,
3) rehabilitera när kvinnan tagit sig ur den direkta våldssituationen.
Ansvaret innefattar även barn i misshandelsförhållanden samt homosexuella som drabbas av våld i nära relationer.
Vem har ansvar?
Staten?
Staten har det yttersta ansvaret utifrån att de mänskliga rättigheterna kränks när någon blir utsatt för våld. Staten har förpliktelser i Konventionen om avskaffandet av all slags
diskriminering av kvinnor (CEDAW).
Under de sista åren har det gjorts en hel del lagändringar som möjliggör för myndigheter att agera mot våld i nära relationer. En ny sexualbrottslagstiftning är på väg. Trots lagstiftning så visar det sig att det brister i kunskap om hur kvinnofridsbrott ska utredas och behandlas i domstol. De polisdistrikt och åklagare som har fokuserat och utbildat i kvinnofridsarbete har visat bra resultat. En kontinuerligt kunskapsutveckling och metodutveckling är nödvändig.
Staten har givit myndigheter i uppdrag att uppmärksamma och vidta åtgärder för att arbeta för kvinnofrid. En rad projekt är satt igång och avslutade både när det gäller
myndighetssamverkan , metodutveckling, jämställdhet. män och våld osv.
Det pågår en utredning som syftar till att göra Rikskvinnocentrum i Uppsala till ett nationellt resurs och kunskapscenter för våld i nära relationer. Frågan om en nationell kristelefon utreds samtidigt.
Det saknas en nationell samordning för det långsiktiga kvinnofridsarbetet.
Kommunerna?
På kommunal nivå är engagemanget och kunskaperna otillfredsställande. Undantag finns, och på några håll görs goda insatser. Kommunerna har huvudansvaret för stöd och hjälp till utsatta kvinnor. I många kommuner pågår det ett bra arbete men fortfarande finns det kommuner som inte har en handlingsplan för sitt kvinnofridsarbete.
2001 beslutade Riksdagen om en ändring i Socialtjänstlagen enligt följande
”Socialnämnden bör verka för att den som utsatts för brott och dennes anhöriga får stöd och hjälp. Socialnämnden bör härvid särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation”.
Man kan överväga om lagstiftningen ska skärpas och att man byter ut ”bör” mot ”skall” i Socialtjänstlagen så att socialnämnden blir tydligt förpliktigad att ta sitt ansvar.
1998 fanns det 130 kommuner som inte hade någon kvinnojour, några samarbetade med grannkommunerna. 60 kommuner gav inga bidrag alls till kvinnojourer trots att de inte hade någon egen verksamhet för stöd till våldsutsatta kvinnor. Kvinnojourerna drivs oftast ideellt via ROKS eller SKR. Det finns fördelar att jourerna drivs ideellt då misstro mot myndigheter kan vara stor bland de misshandlade kvinnorna. Många jourer har väldigt begränsad ekonomi som hindrar dem till att utöka sina verksamheter eller till ett långsiktigt arbete. Jourerna behöver en trygg basfinansiering som samhället via kommunerna bör stå för.
Dessvärre så överlämnar allt för många kommuner ansvaret för kvinnofridsarbetet på de ideellt drivna jourerna. Kommunala handlingsplaner för kvinnofrid bör finnas i varje kommun, där samverkan mellan olika myndigheter och ideella krafter bör ingå.
Männens ansvar!
Mäns våld mot kvinnor har varit diskuterat främst av kvinnor och kvinnorörelsen. Under de senaste 10 åren har män i större utsträckning visat ett engagemang även om detta har varit i form av tillfälliga manifestationer. Ett sådant försök gjordes i slutet på 90-talet då flera män försökt att importera den sk With Ribbon Kampanjen till Sverige. Samtidigt så fick det Manliga nätverket som då var en del av Rädda Barnens verksamhet (idag är en fristående ideell organisation) en stark medlemstillströmning. White Ribbon kampanjen fick aldrig riktigt fotfäste i Sverige och manliga nätverket finns fortfarande även om det är med en starkt reducerat medlemsskara.
Det så kallade Piteåupproret mot mäns våld mot kvinnor är en positiv kraft som igen har satt frågan på dagordningen på det sättet att mäns våld mot kvinnor är ett stort problem och att män har ett kollektivt ansvar för att motverka detta våld.
Om Piteå upproret följs upp med ett brett jämställdhetsarbete i Norrbotten som smittar av sig till resten av landet så kan det tänka sig att detta uppror och den budkavel som nu går från stad till stad kommer att vara ett nytt startskott för det långsiktiga arbetet mot mäns våld och för en annan mansroll.
Det är viktigt att inte det slutar med att männen tillfälligt ”visar muskler” och ska ”ordna upp” då problematiken sitter djup rotad i den rådande könsmaktsordningen.
NSDs planer på att publicera bild och namn på män som har blivit dömda till grova kvinnofridsbrott kan tyda på att det är enkla symbollösningar som eftersträvas.
Samtidigt är det en del seriösa förslag som diskuteras och speciellt viktigt är det att ungdomsledare inom idrotten tar till sig kunskapen om vad som ligger bakom mäns våldsbeteende och genom sitt ledarskap arbetar för ändrade könsroller.
En uppmaningen är till idrotten och andra ideella organisationer att utbilda sin ledare i förståelsen av orsakerna till mäns våld mot kvinnor så att de kan skapa ett normbrytande klimat i sina organisationer .
