SVENSKA DAGBLADET 23 februari
JUDISK DIASPORA. I Israel pågår ständigt debatten om judisk identitet och dess roll i samhället. För judar ute i världen är begreppen än mer flyktiga, och i sökandet efter en kulturell gemenskap finns risken att judisk identitet blir synonymt med nationalitet. Frågan är om det ens är
önskvärt att skapa en definition och om inte svårigheten är en rikedom.
Den 14 maj i år var det som bekant 60 år sedan staten Israel bildades. Israeliska medborgare runtom i världen firade dock redan veckan dessförinnan eftersom de lever efter den hebreiska och inte den gregorianska kalendern.
Betydde det samtidigt att icke-israeliska judar firade, och i så fall när? Måste en jude i diasporan nödvändigtvis känna band till Israel? Vad har Israel för betydelse för samtida judisk identitet och vad innebär det egentligen att vara icke-israelisk jude? Därom råder ingen enighet. ”En jude, två åsikter” lyder uttrycket. I Israel debatteras ständigt innebörden av judisk identitet och vilken roll judendomen bör spela i samhället, en debatt som inte förs med samma intensitet av judar utanför landets gränser. I boken Le Juif imaginaire (den ”inbillade” eller ”imaginära” juden,
Éditions du Seuil, 215 s) av den kontroversielle franske filosofen Alain Finkielkraut finns om än inga svar så i varje fall en rik och personligt hållen diskussion kring samtida judisk diasporaidentitet och hur den kan påverkas av staten Israel.
Boken, som ännu väntar på svensk översättning, är ett av Finkielkrauts genombrottsverk. Trots att den nu har några år på nacken har den inte förlorat ett uns av sin slagkraft.
”Le Juif imaginaire” anspelar i sin titel på Molières pjäs ”Le
malade imaginaire” (”Den inbillade sjuke”). Anspelningen sammanfattar egentligen hela verket. Som läsaren anar är det inget rosenrött porträtt Finkielkraut tecknar över sina samtida.
Finkielkraut anser sig tillhöra en generation judar vars judiskhet i grunden är konstlad, därav beteckningen
”imaginära judar”. Föräldragenerationens
assimileringssträvanden har avskärmat honom från en judisk kulturell gemenskap. Inte heller kan han relatera till typiskt judiska erfarenheter, som livet i ghettot eller
shtetln, tack vare den jämställdhet han numera åtnjuter i diasporan. Judendomen är inte det som definierar honom, han beskriver det snarare som en känsla av tomhet, en avsaknad. Han famlar efter en judisk identitet, och andra imaginära judar med honom.
Israel erbjuder en förrädisk genväg till judisk tillhörighet.
Landet ger de imaginära judarna möjligheten att både finna en ny kulturell gemenskap och att relatera till sitt folks historia av förtryck. För Finkielkraut är detta
problematiskt. En kulturell gemenskap som enbart formas av Israel riskerar att ge judendomen en rent nationell
innebörd. Dessutom missbrukas arvet för att uppnå mål i nuet. För de imaginära judarna bildar Israel och
Förintelsen, snarare än en judisk värdegrund, identitetens hörnstenar. ”De älskar att blanda ihop den vadderade
världen de växt upp i med katastrofen deras föräldrar genomlevde. De är inte religiösa, åtminstone inte de flesta av dem, de försöker omhulda den judiska kulturen men greppar blott kvarlevor, förföljelsen har inte drabbat dem och fått dem att förstå att de är judar.”
Finkielkraut skildrar en generation som lider av kontrasten mellan deras egen fridfulla existens och föräldrarnas fasansfulla förflutna. En imaginär jude
behöver således Israels utsatthet för att känna sig judisk.
Det är den enda möjlighet som ges att knyta an till det förflutna. Den förföljelse de själva inte utsätts för i sina hemländer, och som den judiska diasporan tidigare drabbades av, upplevs genom identifikation med Israel.
Men detta är att använda sig av historien, inte att
respektera den. Han kritiserar dem som inte förmår tolka samtiden annat än genom det förflutna. ”Vi lider”, skriver han, ”inte av en fientlig omgivning utan av vår egen
karaktärslöshet”. (Finkielkraut har dock nyligen beskrivit en ny form av antisemitism i essän ”I den Andres namn”, se Under strecket 23/3 2006.)
Förintelsen har visserligen gjort att judar i diasporan behöver Israel för att känna sig trygga, för att förvissa sig om att det otänkbara inte kan upprepas. (Ironin i att judar i dag troligtvis är tryggare i diasporan än i Israel undgår givetvis inte Finkielkraut.) Den tillit man fäster vid en nationalstat bör däremot inte övergå till blind solidaritet med regeringsbeslut. Det vore ett tecken på olust snarare än ett värdigt sätt att uttrycka sin identitet. ”Så straffar sig emellertid en förvirrad diaspora”, sammanfattar han.
Finkielkraut verkar vilja avsätta Israel från dess
privilegierade position i det judiska medvetandet. Målet är inte att ifrågasätta statens legitimitet eller existensrätt utan att förvägra den en monopolställning. ”Vi är så lite judiska”, skriver han, ”att vi är fångade av vår besatthet av Israel. Ingen tvivlar på att Israels inflytande har varit
befriande och välgörande. Men om vi inte ser upp med dess bieffekter kommer vi förlora rätten till vår egen
historia”. Finkielkraut fruktar att ordet ”jude” blir för hårt knutet till en nation och blott kommer definiera ett
medborgarskap bland många andra. Man bör minnas att de flesta judar än så länge inte är israeler.
Hur man skapar och ger uttryck för sin identitet på ett värdigt sätt, det är den underliggande filosofiska frågan Finkielkraut tampas med. Därvidlag är ”Le Juif imaginaire”
av allmänmänskligt intresse. Finkielkraut konstaterar att kulturell särart är hårdvaluta i en postmodern värld. Alla vill vara unika. Vår frenetiska jakt på identitet definierar oss bättre än det tillfälliga innehåll vi fyller oss med. Med drag av fransk elitism skriver han: ”Massan skanderar att den är unik!”
Att forma sin identitet, vare sig den är judisk eller inte, är en skör balansgång. Samtidigt som vi inspireras av vår historia och kulturella gemenskap får vi inte låta dem bestämma det som till syvende och sist är ett personligt uttryck. Individen bör behålla sin autonomi. Ett
identitetsskapande ska bidra till kollektivet och den
gemensamma historien, inte ske på dess bekostnad. I dag är dock förhållandet det motsatta, vi tenderar att okritiskt anamma den identitet som vår etniska, religiösa eller
nationella grupp föreskriver. Men vakar vi inte över hur vi anammar en grupptillhörighet kan kollektivets vilja
framstå som höjden av individuell frihet. Då är det lätt hänt att vi förtrycker dem som inte har samma förståelse av den gemensamma kulturen. ”Vissa judiska tänkare utövar denna form av mini-terror”, skriver han, ”med det finns inga falska judar, bara äkta inkvisitorer”. Finkielkraut efterlyser en pluralistisk gemenskap. Samtidigt som han gläds åt den debatt som förs i Israel kring judisk identitet, vilket fått förnyad aktualitet på senare år med ökande rysk (och halv-judisk) invandring, är han mån om att
diskussionen inte bara sker i Israel, annars är risken överhängande att judiskheten definieras från Jerusalem.
Finkielkrauts analys bär tydliga spår av en av hans intellektuella föregångare, Jean-Paul Sartre. I boken
”Réflexions sur la question juive” (”Anti-semite and Jew” i engelsk översättning) hävdade Sartre att judarna helt
definieras av yttre faktorer, precis som de imaginära judar Finkielkraut skildrar. Framför allt var det antisemitismen som format judarna som grupp, så till den grad att juden i det närmaste var ett koncept skapat av antisemiten.
”Fanns inte juden”, skrev Sartre, ”skulle antisemiten vara tvungen att uppfinna honom”. Sartre insåg att judar inte kunde definieras i termer av ras. Att definiera dem i termer av religiös tillhörighet var inte heller
tillfredsställande. Sartre slöt sig till att judarnas situation utmärkte dem och därmed var antisemitismen den minsta gemensamma nämnaren. Men judar formades också av antisemitens motpol, assimilationsanhängaren, eller demokraten som Sartre kallade honom: ”Medan
antisemiten försöker förneka juden sin mänsklighet för att skapa en paria vill demokraten förneka juden sin judiskhet för att skapa en naken människa, den abstrakta varelsen från deklarationen om de mänskliga rättigheterna.”
För Finkielkraut är en identitet skapad på andras villkor oacceptabel. (Sartre har också kritiserats hårt för den bild han tecknar av judisk identitet, skapad helt utan judisk påverkan). Judar får inte låta sig definieras utifrån, vare sig av Israel eller av assimilationsanhängare och allra minst av antisemiten.
Finkielkraut vill ge sin judiskhet en vital kulturell innebörd men oroar sig för att han aldrig kommer att kunna ge liv åt den kultur vars arvtagare han trodde sig vara. Insikten om att hans egen judiskhet var konstlad kom som ett hårt slag:
”Nostalgin över den jag aldrig kan bli överskuggar nu den ursprungliga förvissningen om min originalitet”. I sin iver att upplösas i sitt folk upptäcker Finkielkraut att ”det inte fanns ett folk längre /.../ jag trodde jag var dömd till exil
som jude, men egentligen levde jag i exil från mitt folk på grund av folkmordet”. Förintelsen har inte bara decimerat den judiska befolkningen utan också urlakat judendomen.
Den tomhet som kännetecknar hans judiskhet är ”exilen från den civilisation som mina föräldrar för mitt eget bästa och på grund av Auschwitz inte ville göra mig till en bärare av”. Assimilationen ligger därmed honom inte varmt om hjärtat. Den vill skapa ”osynliga judar”, men varför och till vad ska judar anpassas? Han anser att judarna ska överge osynlighetsstrategin. Den är både bedräglig och förkastlig.
Ju mer judarna normaliserades, desto hotfullare
uppfattades de: de sades infiltrera nationalsjälen. Kanske var folkmordet rentav ett svar på själva
normaliseringsförsöket. I assimileringen, eftersom den var ett svar på judeförföljelserna, återfinns för alltid
antisemitismen. ”Ingen bör kunna lagfästa om vår
existens” hävdar Finkielkraut. ”Vi är inte skyldiga, men inte heller är vi oskyldiga, det är själva idén om att kunna dömas som vi förkastar.”
Judar i diasporan bör med andra ord våga sig på en ny identitetsförklaring och inte gå i de imaginära judarnas ledband. Till viss del kan Israel vara behjälplig. Sedan
segern i sexdagarskriget 1967 kan judarna sluta vara offer.
”Israel befriar judarna från inflytandet av dem som
baktalar dem.” Sartres antisemit har inte längre ensamrätt på att definiera judiskhet. Kanske kan den israeliska
kulturen också inspirera till nya uttryck för att ersätta den jiddischkultur som utplånades av Hitler, ett sätt att vara i världen som var judiskt utan att nödvändigtvis ha religiös anknytning. De frågor som präglar debatten om judiskhet bör för den skull inte entydigt besvaras i Israel. Staten får inte monopolisera begreppet ”jude”. Sionister,
assimilationsanhängare och antisemiter vill här något
gemensamt: att judendomen definieras och slutar vara ”en stilla motståndskraft mot klarhet, något ofullbordat, orent och oäkta”. Sartre försökte definiera judarna, misslyckades och kom fram till att antisemiten måste ha skapat dem.
Men för Finkielkraut är det just svårigheten att definiera judendomen som utgör dess största källa till rikedom:
”Folk? Religion? Nation? Alla dessa begrepp kan appliceras på judarna, inget är tillfredställande.”
Varför förhasta sig och definiera det som inte definieras kan? ”Vissa skyndar sig att normalisera detta ’vi’ ”, skriver han, ”att ge det en statlig, nationell innebörd. Men måste ett kollektivt uttryck alltid vara politiskt? Varför måste det som inte är ’jag’ alltid styras av makten eller staten?”
Judendomens odefinierbarhet är dyrbar: den visar att de politiska kategorierna ”klass” och ”nation” bara är relativa sanningar. Den påvisar politikens oförmåga att fånga hela världen konceptuellt: ”Det judiska folket vet inte vad det är, det vet bara att det finns och denna förbryllande
existens luckrar upp den moderna gränsdragningen mellan det politiska och det privata.”
Olof Mathé
Olof Mathé är civilingenjör med filosofiexamen från École Normale Supérieure, Paris.
KÄLLA: http://www.svd.se/pa-jakt-efter-en-egen-identitet
