Nådens ordning – den inomkyrkliga väckelsen i Bohuslän Som tidigare nämnts så kom 1700-talet att
inom den privilegierade minoriteten innebära ökat fritänkande och självständighet i förhåll- ande till kyrkan och dess traditionella hållning.
Denna sekularisering kom att påverka lagstift- ningen, litteraturen, universitetens roll och betydelse, samlivsfrågorna och mycket annat.
Till och med inom kyrkan började insmyga sig exempel på kritik mot den lutheranska ortodoxi som tidigare varit norm inom den svenska kyrkan. Ett lysande exempel på detta var tidigare nämnde biskopen i Göteborg Johan Wingård (1738-1818). Denne hovpredi- kant och nära vän till Gustaf III var en av de ursprungliga ledamöterna av Svenska Akademin och i fråga om kristen tro var han starkt påverkad av neologin. Denna lära som menade att man ifrån kristen tro måste urskilja avsnitt ur Bibeln vilka fick uppfattas som utslag av den tidens tänkande, före- ställningar och uttrycksformer. Här blev plötsligt kristen tro ett område som öppnades för diskussion och påverkan, religionen blev ett tolkningsfält och kyrkan en institution som öppnade upp för upplysningstidens förnufts- tro. Wingårds tidiga period som biskop i
Göteborg utspelades under en av stadens glansperioder med Ostindiska kompaniet och det stora sillfisket, under denna tid gjorde sig biskopsresidenset sig känt för glada fester och som en vimmelplats för stadens nyrika överklass.
Parallellt med det att neologin vann insteg kring universiteten och i de större städerna, skulle en ny utformning av den kristna läran, kallad pietism, vinna insteg i landet. Pietismen uppstod även den på 1700-talet i centrala Europa, men till skillnad ifrån neologins be- tonande av förnuft och rationalitet så be- tonade pietismen tro och upplevelse. Pietism- en predikade att kristen tro alltid är en individuellt uppbyggd relation mellan män- niska och Gud, där det krävs av individen att vara uppriktig, innerlig och uppoffrande.
Pietisterna riktade kritik mot det sekulari- serade prästerskap som Wingård represen- terade, både för deras livsstil men också för deras resonemang att Bibeln endast till sitt inre, etiska sammanhang var sann medan enskilda händelser som t.ex. skapelseberät- telsen inte nödvändigtvis behövde vara sanna.
August Simson var under 50 år lärare och kapellpredikant på Käringön, ett ensligt beläget fiskeläge utanför Orust. Här byggde han med fast hand upp ett samhälle efter den så kallade schartauanismens principer.
Den svenska kyrkan på 1700 och 1800-talen betonade främst den kyrkliga liturgin, präst och biskopsämbetenas betydelse samt de kyrkliga sakramenten, vilket brukar kallas för högkyrklighet. Pietisterna var däremot lågkyrkliga, för dem betydde församlingsge- menskapen kring ordet mer än liturgi och sakrament. För dem betydde den enskilt upplevda närheten till Gud mer än att på grund av plikt närvara i kyrkan. För dem betydde tro inte enbart ett accepterande av en i samhället rådande norm, utan det var en faktiskt inifrån uppbyggd upplevelse av att leva utav Guds nåd. Medvetandegörandet av denna insikt, att man förutan Gud vore en förlorad syndare dömda till undergång, kunde vara plötslig och kallades i folkmun för väckelsen. Pietismens lågkyrkliga hållning var främst inriktad mot mindre ofta spontana sammankomster i hemmen. Dessa samman- komster kallades konventiklar och leddes oftast av någon lokal folklig predikant och bestod i textläsning, böner och psalmsång.
Kyrkan reagerade dock snabbt mot konven- tiklarnas utbredning och 1726 förbjöds de i praktiken, en lag som skulle komma att gälla fram till 1858. Först därefter kunde den legala utvecklingen av den svenska frikyrkligheten komma att ske. Under konventikelplakatets tid så skulle dock pietismen komma att leva dels ett underjordiskt liv med både hemlig- hetsfulla brödrasällskap som levde i gräns- landet till vad lagen stipulerade, dels så fanns det ett antal präster i den svenska kyrkan som inom ramen för sin tjänst kom att starta väck- elser i både större och mindre skala. Ett exempel på det förra, ett hemlighetsfullt brödrasällskap var de så kallade herrnhutarna som fram för allt i städerna kring sekelskiftet 1800 utgjorde ett betydande inslag i den religiösa bilden. Herrnhutarna var inga pietister i egentlig mening men delade ändå flera grundläggande drag med dessa i sin starka betoning av den enskilda upplevelsen av texten och tron. Till skillnad ifrån pietist-
erna låg dock de flesta brödrasällskap i de större städerna och medlemmarna var främst rekryterade ifrån den välmående överklassen.
I Uddevalla fanns en församling från sent 1700-tal och fram till mitten av 1800-talet med egna lokaler högt upp på Kungsgatan.
Herrnhutarna lyckades hålla sig inom lagens råmärken i det att de inte höll några konkur- rerande sammankomster på söndagarna utan rentav även gick på högmässorna i den sven- ska kyrkan. Dessutom utdelade de inga sakra- ment vid sina egna sammankomster som främst innehöll sång och musik. Den stora pietistiska väckelsen i Bohuslän skulle dock komma att vara inomkyrklig och allmänt uppkallad efter den skånske prästen Henrik Schartau (1757-1825). Denne hade aldrig varit verksam i Bohuslän, utan tillbringade sin tid som präst och kyrkoherde i en mindre försam- ling utanför Lund. Där i sin församling genom- förde han veckoandakter och gemensamma textstudier som lockade en del av universitets- stadens präststuderande. Dessa unga student- er som tagit intryck av Schartaus kristendoms- uppfattning kom senare att kallas för schar- tauaner och tillhörde vare sig universitetsled- ningens eller biskoparnas favoriter. Därför fick de ofta tjänster i de fattigaste församling- arna långt ute på landsbygden. Göteborgsbis- koparna hade för vana att placera schartauan- ska präster i norra Bohuslän som snabbt blev ett fäste för denna kärva trosuppfattning.
Henrik Schartau betonade den enskilda människans gudstro, och menade att prästens roll och uppgift är att pedagogiskt leda den enskilde från ”mörkret” till ”ljuset”. Inled- ningsvis måste prästen få den enskilde att förstå att denne är en syndare dömd till undergång och död. Därefter skall den enskilde inse att Jesus är hans enda räddning och att han därefter som en nyupprättad sann kristen ständigt lever av och i Guds nåd.
Denna process som varje enskild väntades genomgå brukade kallas nådens ordning. Vid
sidan om gudstjänster, där predikan tog en jämfört med andra kyrkor mycket längre tid, så var enskilda samtal med församlingsmed- lemmar samt uppmuntran till läsning av Bibeln och annan uppbyggelselitteratur prästens vanligaste arbetsmetoder. Inom schartauan- ismen betonades tydligt skillnaden mellan den omedvetne och slentrianmässigt kristne och den sant kristne. Den senare var ett Guds barn och förväntades också leva på ett speciellt sätt. I denna schartauanska livsstil hyllades
tanken på Guds kallelse och att man i sitt dagliga arbete hyllade Gud. Flit och noggrann- het var schartauanska dygder, men även allvarsamhet och avståndstagande ifrån världsliga nöjen såsom dans, kortspel och pråliga kläder. Även gardiner, kulörta kläder, blanka knappar och mustascher var exempel på sådant prål. Så föddes också den berömda
”skepparkransen”, det vill säga skägg utan mustasch!
Schartauanerna vann sina stora skaror av sym- patisörer ute bland landsbygdens fattiga, dessa obetydliga och ofta utslitna fann en identitet i kallelsetanken. Gud hade en avsikt även med deras slit, de ingick i Guds plan och deras belöning skulle bli himmelen. Men för de rika och nöjeslystna väntade helvetets ugnar. Schartauanismen representerade en fundamentalistisk hållning som ofta kom i konflikt med det övriga samhället. Det schar- tauanska idealet representerades av enkel- heten och det innebar att när den nya tiden drog in med ångkraft, kommunikationer och massmedia så kom riktningen också att bli starkt utvecklingsfientlig. Kända schartauanska präster kom ända in på 1900-talet att försöka förhindra järnvägens utbyggnad i landskapet med tanke på risken för att den fördärvliga urbana livsstilen även skulle gripa om sig ute i Bohuslän. Det är svårt att idag förstå kraften i den väckelse som slog Bohuslän på 1830 och 1840-talen, till församlingar som leddes av
starkt karismatiska, folkliga schartauaner kunde folk fotvandra från vida omkring.
Kyrkorna fylldes till flera gudstjänster varje söndag. Även om det idag har gått 150 år sedan rörelsen var som starkast så omnämns ännu namn som den originelle skärgårds- pastorn August Simson och kyrkoherden i Uddevalla, Gustaf Daniel Björck som goda representanter.
Medgiver du, att du är en av de sista, men vill förbliva så och inte vill komma vidare, så är du inte en av de sista, ty du är inte en gång på salighetens väg.
Fastän det hos dig verkar vara andens fattigdom och ödmjukhet, så är det inte annat än skryt, varmed du döljer din lättja och håglöshet. Du vill vara liksom på gränsen mellan satans och Guds rike, så att du får lite av varje och tjänar både Gud och Mammon. Du vill ha Guds nåd och världens vänskap. Men du får akta dig att inte satan får fatt i dig och drar dig tillbaka in i sitt herradöme igen. Ur predikan hållen av Henrik Schartau 1795.
© Christian Persson 2020
