ARBETAREKOMMUNEN
En central men förbisedd institution
inom socialdemokratin sedan
1800-talets slut
Isak Törnqvist
C-uppsats, 15 hp Historia C
Innehållsförteckning
1. Inledning 1
1.1 Syfte och frågeställning 4
1.2 Tidigare forskning 5
1.2.1 Arbetarekommunens uppbyggnad och funktion i forskningen 5
1.2.2 Kommunsocialismen 8
1.2.3 Arbetarekommunen som mothegemoni 9
1.3 Teori 10
1.4 Källmaterial 11
1.5 Metod 12
1.6 Källkritik 13
2. Undersökningsdel 16
2.1 Socialdemokraternas egna skrifter 16
2.1.1 Arbetarekommunens funktion och uppbyggnad 16
2.1.2 Arbetarekommunens plats i partiet 18
2.1.3 Konflikter inom arbetarekommunen 19
2.2 Muntliga intervjuer 20
2.2.1 Arbetarekommunens uppbyggnad 20
2.2.2 Arbetarekommunens funktion 22
2.2.3 Arbetarekommunens arbete 24
2.2.4 Konflikter inom arbetarekommunen 25
1
1. Inledning
Grunddragen i den historiska materialismen är som Friedrich Engels skrev 1880 i Socialismens utveckling från utopi till vetenskap att världshistoriens förlopp och all historisk utveckling beror på motsättningar klasser emellan och att dessa klasser ”strider med varandra”.1 Historiskt har det vid varje givet tillfälle funnits motsättningar människor emellan på grund av det vi idag kallar för klass, slavuppror under romarriket, bonderesningar som La jacquerie och Wat Tyler-upproret runtom i Europa under 1300-talet och Franska revolutionen 1789. Under 1800-talets andra hälft började den socialistiska ideologin utvecklas vilket medförde ett fördjupat teoretiserande av
klassmotsättningarna under kapitalismen, det produktionssätt som blev allt mer dominerande under 1800-talet. Detta nya produktionssätt karaktäriserades, till skillnad från exempelvis det feodala, av storskalig styckeproduktion och av att produktionsprocessen sysselsatte stora kollektiv av
lönearbetare.2 Genom att arbetarna för första gången interagerade med varandra på fabriksgolvet kom de, med den brittiske historikern E.P. Thompsons ord, att uppleva ”their own lives as part of a general history of conflict”. Det rörde sig om en grundläggande konflikt mellan de som
lönearbetade och de som ägde produktionsmedlen (arbetsköparna). En konflikt mellan den
arbetande klassen och den ägande. På så sätt upptäckte man kollektivt existensen av sin egen klass.3
Under 1800-talets gång organiserades allt fler föreningar som värnade om arbetarklassens intressen i form av till exempel fackföreningar och politiska partier. I Sverige bildades 1889 det
Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) som kom att bli det dominerande arbetarpartiet. Redan under 1840-talet fanns dock aspirationer att starta socialistiska partier i Sverige. År 1847 startade till exempel organisationen Bund der Kommunisten, den första Internationalens föregångare, en lokalavdelning i Stockholm. Denna avdelning fick dock inget större genomslag och Bund der Kommunisten upplöstes redan 1852, men det fanns svenskar under denna period som hade starka socialistiska sympatier och även hjälpte till med förarbetet av det historiskt viktiga Kommunistiska manifestet, utgivet 1848, som anses vara en viktig milstolpe i arbetarrörelsens historia.4
1 Engels, Friedrich, Socialismens utveckling från utopi till vetenskap, 3 uppl., Arbetarkultur, Stockholm, 2 Björk, Nina, Drömmen om det röda: Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek, Wahlström &
Widstrand, Stockholm, 2016, s 21.
3 Thompson, Edward Palmer, The making of the English working class, Gollancz, London, 1963. s 712 4 Karlbom, Rolf, Revolution eller reformer: studier i SAP:s historia 1889–1902, R. Karlbom, Göteborg,
2 Många av de tidiga Socialdemokraterna i Sverige var starkt påverkade av den tyska socialismen. De tyska socialisterna Eduard Bernstein och Karl Kautskys texter användes 1889 vid författandet av det första socialdemokratiska partiprogrammet i Sverige. Således anammade Socialdemokraterna initialt en revolutionär ställning där man å ena sidan talade om att införa socialism med fredliga medel men å andra sidan sade sig vara beredda att använda våld för att skydda ”det lidande proletariatet”.5 SAP bildades 1889 men detta var inte den svenska arbetarrörelsens begynnelse. Arbetarrörelsen växte under 1800-talets andra hälft lokalt med olika hastighet och kraft, framvuxet ur ett behov av att organisera sig för bättre arbetsvillkor, oberoende av någon rikstäckande
organisation. Partibildandet 1889 var ett uttryck från arbetarrörelsens sida av ett behov av en mer rikstäckande organisering av fackföreningar och socialdemokratiska föreningar.6
Det politiska genomslaget för den svenska socialdemokratiska rörelsen var inledningsvis
begränsat.7 Det var först i början av 1900-talet som SAP blev ett mer renodlat reformistiskt parti, även om detta skulle komma att bli en konfliktlinje. År 1908 utmanövrerades den anarkistiska falangen och 1917 skedde den så kallade ”sprängningen” då de revolutionära medlemmarna lämnade partiet för att starta Sveriges socialdemokratiska vänsterparti.8 Trots dessa splittringar var
detta tidiga socialdemokratiska parti inte det SAP som kom att styra Sverige under större delen av 1900-talet. Det var först under mellankrigstiden som partiet antog sin mer organiserade, tydligt ställningstagande och pragmatiskt reformistiska form.9
Från riksdagsvalet 1932 höll Socialdemokraterna regeringsmakten oavbrutet till 1976. Under denna period brukar man säga att välfärdsstaten Sverige byggdes upp. Med begreppet ”välfärdsstaten" eller ”folkhemmet” åsyftar man ofta institutionaliserandet av socialpolitiska reformer som gynnade de som brukar hänföras till arbetarklassen, men också många småbrukare, egendomslösa
hantverkare osv, kort sagt en politik för dem som inte enkelt kunde köpa sig utbildning, god
5 Simonson, Birger, Socialdemokratin och maktövertagandet: SAP:s politiska strategi 1889–1911, Diss.
Göteborg, 1985, s 217.
6Millbourn, Ingrid, "Rätt till maklighet": om den svenska socialdemokratins lärprocess 1885–1902,
Symposion, Stockholm, 1990, s 178.
7 Åmark, Klas, Hundra år av välfärdspolitik: välfärdsstatens framväxt i Norge och Sverige, 1. uppl, Umeå,
2005, s 31.
8 Dahlqvist, Hans, Vem äger tiden?: ett idéhistoriskt perspektiv på arbetstidsfrågan i Sverige 1880–1925,
Malmö, 2018, s 170.
9 Schüllerqvist, Bengt, Från kosackval till kohandel: SAP:s väg till makten (1928–33), Tiden, Diss. Uppsala,
3 hälsovård med mera. Den svenska socialpolitiken var kraftigt influerad av de danska
socialdemokraterna CV Bramsnaes och KK Steincke. Dessa drev till skillnad från många tidigare europeiska socialdemokrater en politik som inte sågs som välgörenhet utan en aktiv politik för att stärka arbetarklassen fysiskt, politiskt och intellektuellt.10 Till skillnad från den tidigare borgerligt influerade socialpolitiken, sågs dess bidrag och annan typ av socialhjälp som rättigheter snarare än välgörenhet. Bramsnaes och Steineckes socialpolitik handlade i grova drag om att avskaffa
barnarbetet, införa 6-timmars arbetsdag samt förebyggande barnavård, aktiv lönepolitik, planmässig bostadspolitik i stat och kommun, väl organiserad arbetsförmedling och slutligen en garanterad sjukförsäkring och sjukvård.11
Det svenska välfärdssamhället planerades, från och med 1930-talet, uppifrån av den
socialdemokratiska regeringen, men skulle i första hand realiseras på kommunal nivå. Detta motiverades bland annat med utgångspunkt i den demokratiska principen att kommunpolitikerna hade en starkare kontakt med medborgarna och deras behov. Även om sjukförsäkring och den kommunala pensionsnämnden blev statlig 1955–1963 fanns en stor tilltro till kommunerna. Kommunernas förtroendevalda fick under 1940-talets efterkrigspolitik i uppdrag att bygga och driva välfärdsstatens omfattande organisation: sjukhus, barnavård, allmännyttiga bostäder och ålderdomshem. Kommunal sparsamhet byttes ut mot initiativstimulerande statsbidrag.
Välfärdsstatens administration kom således att ligga utanför statsförvaltningens organ.12
I uppbyggnaden av den lokalt förankrade välfärdsstaten spelade de socialdemokratiska
arbetarekommunerna en central roll. Arbetarekommunen som var SAP:s basorganisation stod i direkt kommunikation med partistyrelsen och kunde snabbt få information genom kontakten med socialdemokrater i kommunfullmäktige och således verkställa exekutiva order. Det
socialdemokratiska partiet med arbetarekommunerna som minsta organ bildade ett rikstäckande informationsnät ”som saknade motstycke”.13 År 1946 hade Sverige 2509 kommuner och i dessa fanns 2612 stycken socialdemokratiska arbetarekommuner.14
10 Nyström, Per, I folkets tjänst: historikern, journalisten och ämbetsmannen Per Nyström : artiklar 1927–83
i urval av Anders Björnsson i samarbete med författaren : utgivna till Per Nyströms 80-årsdag den 21 november 1983, Ordfront, Stockholm, 1983, s 222.
11 Nyström, 1983, s 223-225. 12 Nyström, 1983, s 231. 13 Nyström, 1983, s 232.
4 Arbetarekommunerna har beskrivits som viktiga, lokala organisationer inom svensk arbetarrörelse och anses allmänt haft en viktig roll i uppbyggnaden av det Sverige vi känner idag. Det är mot denna bakgrund märkligt att forskningen, som när det gäller arbetarrörelsens historia varit mycket omfattande, knappast alls ägnat arbetarkommunerna något djupare intresse. På Wikipedia-sidan Arbetarekommun beskrivs arbetarekommunerna som den svenska versionen av de ryska
sovjetråden, ”Man förväntade sig att arbetarekommunen skulle ersätta de borgerliga kommunerna, ungefär som i en sovjet (arbetarråd)”.15
Föreliggande uppsats behandlar socialdemokratins arbetarekommuner och deras organisatoriska framväxt samt hur de, från centralt partihåll, tänktes fungera. Samtidigt är den en lokal och
samtidspräglad studie av hur en arbetarekommun fungerat de senaste 30–40 åren. Mot bakgrunden av uppsatsens begränsade omfång, och av arbetsekonomiska skäl, är det omöjligt att ge en
heltäckande bild. Uppsatsen ska ses som explorativ undersökning, syftande till att visa på behovet av en mer omfattande studie och hur denna skulle kunna se ut.
1.1 Syfte och frågeställning
Det finns en uppsjö av litteratur rörande den svenska arbetarrörelsens historia. Så vitt jag kunnat finna saknas dock studier av de socialdemokratiska arbetarekommunerna. Detta har blivit något av en forskningslucka i historieskrivningen om den svenska arbetarrörelsen trots att dessa varit centrala inom socialdemokratin. Syftet med denna uppsats är därför att göra en pilotstudie rörande de
svenska arbetarekommunerna under 1900-talet med start 1894. Samtidigt ska konfliktytor inom arbetarekommuner undersökas. Studien ska besvara tre frågeställningar:
-
Vad var en arbetarekommuns funktion och ställning i den socialdemokratiska partiorganisationen och hur organiserades arbetet inom dessa?-
Vilka konflikter och inre motsättningar kunde uppstå inom arbetarekommunerna?-
Hur har detta förändrats över tid?
5
1.2 Tidigare forskning
1.2.1 Arbetarekommunens uppbyggnad och funktion i forskningen
I samband med Socialdemokraternas hundraårsjubileum utgavs en antologi där en av de tio presenterade uppsatserna översiktligt förklarar de socialdemokratiska arbetarekommunernas framväxt. I Folkrörelsepartiet och den politiska styrningen- SAP:s organisationsutveckling skriver statsvetaren Gullan Gidlund att uppbyggnaden av lokala arbetarekommuner var ett naturligt steg i Socialdemokraternas utveckling som följd av att partiet blivit fast etablerat kring sekelskiftet. Vid den tiden fanns ett 80-tal arbetarekommuner runtom i landet som fungerade som
Socialdemokraternas lokala basorganisationer men redan 1911 fanns ytterligare 300. Tanken vid den här tiden var att de lokalt förankrade arbetarekommunerna skulle stå direkt under partistyrelsen som ett exekutivt organ utan mellanhänder. Enligt Gidlund var många av dessa tidiga
arbetarekommuner nästan renodlade fackföreningar. Kommunerna startades i regel enligt Gidlund av kringresande agitatorer som jobbade för partiets räkning. Vid den här tiden var den lokala agitationen en av Socialdemokraternas största utgifter centralt.16
Gidlund menar att arbetarekommunerna under de första åren inte följde någon speciell organisationsform utan ”I många fall blev de något av ledningscentraler vid strejker och
konflikter”.17 I andra fall låg fokus på den politiska verksamheten och inte den fackliga. Gidlund beskriver det som att "Den politiska verksamheten var orienterad mot studier, föredrag, debatter, spridning av skrifter, manifestationer av olika slag och valarbete.” Stor vikt lades vid studiearbetet då det var en nödvändig förutsättning för kommande förtroendeuppdrag på olika nivåer i samhället. Arbetarekommunens studieverksamhet kom i många fall att kompensera för den bristande
utbildning många av dess medlemmar hade.18
I historikern Stefan Dalins avhandling spelar den socialdemokratiska och den kommunistiska arbetarekommunen i Hofors en nyckelroll. Det fanns två lokalt konkurrerande arbetarkommuner i Hofors. Dalin visar i avhandlingen hur man i Hofors hade en sådan hårt etablerad och respekterad kommunistisk arbetarekommun att det efter partisprängningen 1917 tog flera decennier innan
16 Gidlund, Gullan, Folkrörelsepartiet och den politiska styrningen- SAP:s organisationsutveckling, I
Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, Misgeld, Klaus, Bergström, Villy, Åmark, Klas
& Molin, Karl (red.), 282-310, Tiden, Stockholm, 1989, s 286.
6 Socialdemokraterna helt kunde säkra makten över fackföreningsrörelsen. Problemet med Dalins studie är att han inte ger en tydlig definition av vad en arbetarekommun är, läsaren antas ha denna förkunskap.19
En liknande tendens finns i idéhistorikern Ulla Ekström von Essens avhandling som syftar till att undersöka kommunsamhällenas plats i det socialdemokratiska välfärdssamhällets utveckling 1939– 1952. Hon motiverar sin studie med att tidigare forskning ägnat alltför lite intresse åt den lokala nivån, och istället fokuserat på den nationella nivå och partiledningens agerande i olika frågor. Ekström von Essen skriver: ”Detta trots att det mest utmärkande för socialdemokratin har varit dess från början breda gräsrotsbas i studiecirklar, nykterhetsloger, fackföreningar, ungdoms- och
kvinnoklubbar och arbetarekommuner.”20 Hon menar att problemet med att studera det
socialdemokratiska lokalsamhället är att det kräver en enorm mängd källmaterial samt att många frågor om generaliserbarhet och universella principer uppstår.21 Även i denna avhandling är de
socialdemokratiska arbetarekommunerna viktiga och deras verksamhet ofta beskriven. Ekström von Essen gör ansats till att informera läsaren om vad en arbetarekommun är men nöjer sig med den enkla formuleringen att: ”Arbetarekommunen var den minsta organisatoriska enheten inom SAP”.22
Ekström von Essen visar i sin avhandling att arbetarkommunerna var mycket viktiga i den
socialdemokratiska politiken, och att de underlättande realiserande av den reformpolitik som drevs från 1930-talet och framåt. Partiet kunde centralt genom den direkta kontakten med
arbetarekommunerna genomföra reformer betydligt snabbare än om de hade använt sig av den traditionella, något tröga, kommunikationskedjan som gick via landsting och kommunfullmäktige.
Från arbetarekommunerna och deras valda förtroendemän spanns trådarna vidare in i fullmäktigegruppen i den borgerliga kommunen. Under tidsperioden var också banden och kommunikationen mellan arbetarekommunerna och de socialdemokratiska
fullmäktigegrupperna mycket starka[…].23
19 Dalin, Stefan, Mellan massan och Marx en studie av den politiska kampen inom fackföreningsrörelsen i
Hofors 1917–1946, TPB, Johanneshov, 2010, s 227-241.
20 E
kström von Essen, Ulla, Folkhemmets kommun: socialdemokratiska idéer om lokalsamhället 1939-1952, Atlas, Stockholm, 2003, s 26.
7 SAP:s partistyrelse ansåg dock att det verkliga kommunarbetet inte skulle föras i
arbetarekommunen utan i kommunfullmäktige då partiet annars kunde anses undergräva den lokala demokratin. Ekström von Essen skriver:
I de kommuner där man hade för vana att låta arbetarekommunmötena bli förberedande instans för fullmäktiges sammanträden och helt enkelt drog föredragningslistan för
fullmäktigesammanträdet punkt för punkt och fattade beslut om hur man skulle ställa sig i olika frågor hade ”man spårat ur.24
Socialdemokraten och historikern Per Nyström behandlar i uppsatsen Välfärdsstaten och dess styrmekanismer från 1973 den så kallade ”partilinjen”. Nyström visar hur den svenska
välfärdsstaten byggdes nedifrån och upp. Den socialdemokratiska partistyrelsen fattade de
exekutiva besluten men välfärdssamhällets institutioner byggdes på kommunal och regional nivå.25 Enligt Nyström delegerade den nya välfärdsstaten tunga uppgifter till kommunerna för att relationen mellan makt och medborgare var närmare på den lokala nivån. I kommunerna var engagemanget starkt då kommunalmännens ”skor klämmer mer direkt än när smärtan distribueras över en byråkrati”.26 För att bygga denna välfärdsstat snabbt framhåller Nyström precis som Ekström von Essen den snabba interna kommunikationen inom partiet, det vill säga, hur partiledningen via arbetarkommunerna snabbt kunde kommunicera sin politik lokalt. Nyström skriver att i de flesta borgerliga kommuner27 fanns arbetarekommuner som var förenade i partidistrikt. Detta
organisationsnät där även fackföreningarna var inkorporerade bildade ”ett informationsnät som saknade motstycke”.28
24 Ekström von Essen, 2003, s 243. 25 Nyström, 1983, s 231.
26 Nyström, 1983, s 233.
27 “benämning på vanlig kommun” Nationalencyklopedin, Borgerlig kommun.
https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/borgerlig-kommun (hämtad 2019-12-10)
8
1.2.2 Kommunsocialismen
I och med denna tes om att den svenska välfärdsstaten byggdes med kommunerna som utgångspunkt samt att arbetarekommuner just verkar på den kommunala arenan kan det vara nödvändigt att se till socialdemokratins ideologiska hållning rörande kommuner. Historikern Rolf Karlboms skriver att ett utmärkande drag hos de tidiga svenska socialdemokratiska
förgrundsgestalterna var att de inte uteslutande talade om statsmakten som slutligt mål utan att de ansåg att den lokala makten minst lika viktig. Det gjordes ofta med en hänvisning till bland annat Pariskommunen (revolutionärt stadsstyrelse i Paris mars–maj 1871) .29 Även efter Pariskommunens fall så hade de socialistiska arbetarna i Paris ett relativt stort inflytande. Många svenska
socialdemokrater tog inspiration från detta fenomen där man istället för att vänta på att få statsmakten använde den kommunala makten för att förbättra arbetarnas livsvillkor. Under den fjärde skandinaviska arbetarkongressen i juni 1892 antogs en resolution bland annat skriven av Hjalmar Branting och Axel Danielsson som yrkade för arbetarrörelsen och SAPs maktövertagande genom både kommunal och statlig makt, ”alltså i sin praktiska verksamhet bliva ett folkparti”.30 Axel Danielssons redogjorde i texten Främlingen för sin egen uppfattning av den
socialdemokratiska utopin. Danielsson beskrev att landet blivit uppdelat i mindre municipalområden där omkring 2000 personer bodde och arbetade.31
Ett samhälle där kommunen är starkare än staten har alltså inte varit någon främmande idé för socialdemokrater historiskt. Enligt Karlbom sågs kommunsocialismen under vissa perioder som den rimligaste vägen till makten, framför revolution, strejker eller riksdagsval. Karlbom skriver dock att det ibland funnits en ovilja att värna om kommunsocialism inom Socialdemokraterna då de inte ville associeras med anarkismen.32 I och med detta agg mot anarkister och det liberala
samlingspartiets inträde på den politiska arenan tog Socialdemokraterna chansen att med dessa samarbeta för allmän rösträtt i politiska val. Detta blev kring sekelskiftet en av partiets viktigaste frågor.33
29 Karlbom, 1985, s 88. 30 Karlbom, 1985, s 93.
31 Ekström, Anders, 'Axel Danielsson och utopismen.', Lychnos., 1991, s. 9-33, 1991, s 24. 32 Karlbom, 1983, s 90.
9 En anledning till att kommunsocialismen sågs som ett attraktivt alternativ för socialdemokrater under 1900-talets början var att partiet var väldigt decentraliserat. Historikern Bengt Schüllerqvist har skrivit om socialdemokraternas omorganisering till det han kallar för ett ”hårt”34 parti under 1930-talet. Den tidigare lösa organisationen karaktäriserades av ett beroende av externa
organisationer som tillexempel fackförbund. Den hade även en decentraliserad maktstruktur och en svag hierarkisk ordning mellan partiet centralt och sina underorganisationer.35 Under 1930-talet omorganiserades partiet och blev ett hårt parti som kunde utöva tryck både mot sina
lokalavdelningar och sin omvärld. Maktkoncentrationen i toppen gjorde att den lägre
partiorganisationen kunde användas som ett medel i partiets maktutövande.36 SAP byggdes nedifrån ur fristående socialdemokratiska föreningars behov att organisera sig. Trots att partiet grundades 1889 var det först kring 1930 som partiledningen hade den makt som de kom att ha under senare delen av 1900-talet.
1.2.3 Arbetarekommunen som mothegemoni
Historikern Johan Lundin har skrivit om relationen mellan arbetarekommun och borgerlig kommun. Han använder sig då av Antonio Gramscis begrepp ”hegemoni”37. ”Arbetarrörelsen var en
mothegemoni. Arbetarekommunen var fackföreningarnas replik på den borgerliga kommunen som styrdes av bolagen.” Han skriver vidare att det fanns en borgerlig samt en socialdemokratisk version av många av samhällets institutioner. Den socialdemokratiska diskussionsklubben kontra
föreläsningsföreningen. Folkets hus bibliotek kontra borgerlighetens Svenska Arbetareförbundets bibliotek. Han skriver att ”I Verdandilogen kunde man verka för nykterhet utan att man
nödvändigtvis bekände sig som kristen”.38 Lundin menar alltså att Socialdemokraterna,
arbetarekommunen och arbetarrörelsen utgjorde en mothegemoni mot det borgerliga samhället. En motreaktion på en förtryckande borgerlighet, mot överklassens makt över arbetarklassen.
34 Schüllerqvist, 1992, s 28. 35 Schüllerqvist, 1992, s 28. 36 Schüllerqvist, 1992, s 206.
37 ”Inom marxismen: den makt över människo- och samhällssynen som en klass utövar vid oberoende av
ekonomisk och politisk dominans.” Nationalencyklopedin, Hegemoni.
http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/hegemoni (hämtad 2019-11-05)
38 Lundin, Johan, Näten på Limhamn: sociala relationer i ett lokalsamhälle 1870–1914, Sekel, Malmö, 2006,
10 Den svenska socialdemokratin och dess reformistiska politik kom med tiden att få ett betydligt större politiskt inflytande än vad många motsvarande partier fick i andra länder. Gemensamt är dock förekomsten av mothegemoniska organiseringar genomförda av arbetarklassen. Eftersom arbetarekommuner har tolkats som sovjetråd bör blicken lyftas mot andra arbetarstyren. I antologin Arbetarkontroll, arbetarråd, arbetarstyre skriver den belgiske marxisten Ernest Mandel om
arbetarstyren i teori och praktik historiskt. Mandel skriver att arbetarråd ofta uppstår och organiseras på liknande sätt. Ett arbetarråd har ofta sin grund i protester, till exempel strejk. Därefter organiseras dessa efter behov, först med insamling och utdelning av stödfonder för att hjälpa individerna och familjerna som är inblandade och sedan som skydd för arbetarna. Efter detta syftar arbetarråden till att bilda opinion i majoritetsbefolkningen för att påverka motparten.39
Den kollektiva och organisatoriska resursmobiliseringen görs för att skapa det som Lundin kallar för mothegemoni, men som ofta också kallas för dubbelmakt. En dubbelmaktsituation uppstår när två motparter, till exempel statlig konservatism och organiserad socialism, har ungefär lika stort inflytande över samhället. Dubbelmakt-begreppet används ofta när man ska förklara bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland 1917. Mandel skriver att det är denna typ av långtgående organisation som gör att ett socialistiskt maktövertagande kan lyckas.40
1.3 Teori
Enligt samhällsvetarna Göran Ahrne och Apostolis Papakostas är alla typer av sammanslutningar av människor en organisation. Dessa organisationer är det som bildar det vi kallar för ett samhälle.41 En organisation definieras alltså som en statsapparat såväl som en studiegrupp vid ett universitet. Organisering är ett sätt för individer att i samspel med en tydligt avgränsad grupp människor skapa säkerhet. Detta är dock inte organiseringens enda funktion. Organisationen är även ett sätt att samla resurser som kan användas av dess medlemmar.42 I medlemskapsorganisationer, till exempel arbetarekommuner, är den främsta resursen inte resurser som kapital, utan förmågan att organisera medlemmar. Medlemmen blir alltså resursen. Medlemskapsorganisationer har enligt Ahrne och
39 Mandel, Ernest (red.), Arbetarkontroll, arbetarråd, arbetarstyre: en antologi, Partisan, Mölndal, 1971, s
12.
40 Mandel, 1971, s 14.
41 Ahrne, Göran & Papakostas, Apostolis, Organisationer, samhälle och globalisering: tröghetens
mekanismer och förnyelsens förutsättningar, Studentlitteratur, Lund, 2002, s 15.
11 Papakostas historiskt sett präglats av ”agitation, noggranna medlemsregister, medlemsmöten och medlemsavgifter”.43 Således är en stark medlemskapsorganisation den som kan organisera och samla en stor grupp människor.
Många organisationer har en inbyggd ”tröghet". Detta innebär en organisations oförmåga eller ovilja att förändras snabbt eller radikalt. Oförmågan beror oftast på kollektiva resurser,
beslutsprocesser och organisatorisk blindhet. Oviljan är oftast kopplad till ideologiska och
kulturella värderingar.44 Tröghet behöver dock inte vara något negativt utan kan vara det som får en organisation att överleva i längden. Utifrån att arbetarekommunen är en medlemskapsorganisation så blir Ahrne och Papakostas organisationsteori ett högst relevant analysinstrument för denna studie.
1.4 Källmaterial
Källmaterialet i denna studie kan delas upp i två kategorier. Den första kategorin utgörs av Socialdemokraternas eget material. Först och främst har partiets stadgar använts. De stadgar som studerats rör perioden 1894–1990. Det finns även en serie instruktionsböcker publicerade av
Socialdemokraterna som beskriver hur en arbetarekommuns arbete bör organiseras. Böcker skrivna för partimedlemmar rörande kommunalarbete har även studerats samt pamfletter rörande valarbete. Utöver detta har jag använt enstaka socialdemokratiska tidningsnummer, kursböcker och
reklamtryck. Syftet har varit att få en övergripande bild av hur arbetarekommunerna varit uppbyggda och vilken funktion de haft.
Den andra kategorin källmaterial som använts består av muntliga intervjuer som gjorts med socialdemokrater som varit verksamma inom Umeå arbetarekommun från 1900-talets sista
decennier till idag (i några fall, det tidsmässiga engagemanget skiftar, som redovisas senare). Syftet är alltså att ge en bild av hur en arbetarkommun fungerat i verkligheten, och hur detta kan förstås mot bakgrund av den bild av arbetarkommunen som ges i instruktionsböcker etc. De individer som intervjuats har garanterats anonymitet. I texten hänvisar jag till de sex informanterna som Ip 1-6. ”Ip” står för intervjuad person och det nummer de tilldelats är baserat på vilket intervjuobjekt i ordningen de var. Trots utlovad anonymitet tillät de mig att ta med deras ålder, kön, hur länge de
12 varit aktiva inom- och vilken post de haft inom arbetarekommunen. Informanterna är två kvinnor och fyra män. De var vid intervjutillfället i åldrarna 64-83 år. Samtliga har haft förtroendeuppdrag inom arbetarekommunen; två som ordförande, två som styrelseledamöter, en som ordförande för valberedningen och en som ombudsman. Deras kollektiva erfarenheter inom arbetarekommunen sträcker sig från 1960 till nutid (2019) och majoriteten blev aktiva innan 1990.
1.5 Metod
Först och främst studerades socialdemokraternas eget material. När detta var gjort genomfördes intervjuer för att bredda källmaterialet samt för att ta reda på information som inte framgick i den första gruppen källmaterial. En kvalitativ metod har använts i tolkningen av det skriftliga
källmaterialet. Källmaterialet har tolkats kritiskt och kontextualiserats tidsmässigt. Detta kallas för närläsning. Genom att respektera texten och dess tillkomsttid kan man lättare utröna vad författaren avsåg att förmedla.45 I en explorativ studie som denna krävs ett omfattande källmaterial men
samtidigt, på grund av arbetets begränsade karaktär (en C-uppsats motsvarande ca 10 veckors arbete), har jag tvingats avgränsa studien i detta avseende.46
Jag kontaktade på inrådan av min handledare två personer som varit aktiva socialdemokrater i Umeå arbetarkommun och därefter fick jag, av de jag intervjuade rekommendationer om vilka jag skulle kontakta. Jag kom alltså att använda den så kallade "snöbollsmetoden", som den brukar kallas inom muntlig historieforskning.47 Urvalet av individer till intervjuerna gjordes utifrån två huvudsakliga faktorer. Erfarenhet och kön. Genom att intervjua personer med lång erfarenhet inom arbetarekommunen och både kvinnor och män hoppades jag kunna fånga upp olikartade
uppfattningar. Inför intervjuarbetet sammanställdes ett antal centrala frågeställningar som jag avsåg att ta upp, men samtidigt skulle dessa, när de formulerades, anpassas till intervjusituationen efter informanternas svar. I stor utsträckning följde de flesta intervjuer dock följande frågemönster:
-
Bakgrundsinformation.-
Vad är en arbetarekommun?-
Vad är arbetarekommunens funktion?45 Sjöberg, Maria, Textanalys, I Metod: guide för historiska studier, Martin Gustavsson & Yvonne
Svanström (red.), 69-95, Lund; Studentlitteratur, 2018.
46 Fairburn, Miles, Social history: problems, strategies and methods, Macmillan, Basingstoke, 1999, s 61. 47Charlton, Thomas L., Lois E Myers & Rebecca Sharpless (red.), Handbook of oral history, Altamira Press,
13
-
Hur organiserades arbetet i arbetarekommunen?-
Har detta förändrats över tid?-
Vilka konflikter har uppstått i arbetarekommunen?-
Har det funnits olika läger i arbetarekommunen?Intervjuerna gjordes i informanternas bostäder eller via telefon. Under intervjun hölls ett öppet samtal för att personen inte skulle känna sig negativt bemött eller misstrodd.48 I transkriberingen av intervjuerna har språket och meningsuppbyggnaderna ändrats för att göra informanternas utsagor läsvänliga och förståeliga. En del slang, upprepningar och stammande har skrivits om utan att förändra innebörden i utsagorna.49 Utsagor som inte varit relevanta för uppsatsen har sammanfattats och skrivits inom ”hakparanteser”.
1.6 Källkritik
Åsa Linderborg skrev i sin avhandling Socialdemokraterna skriver historia: historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892–2000 att Socialdemokraterna använt sin historieskrivning som ett maktmedel för att fostra rörelsens medlemmar, i arbetarekommuner, fackföreningar och inom partiet för att skapa lojalitet och disciplin i de socialdemokratiska leden.50 I denna uppsats har dock SAP-producerat källmaterial inte haft den karaktär som Lindeborg primärt syftar på utan här har instruktionsböcker, stadgar och andra tryck rörande partiets organisationsform använts. Detta innebär dock inte att källmaterialet är oproblematiskt. Det kan mycket väl utgöra en del av en socialdemokratisk konstruktion av det ideala partiet, den typ av tillrättalagd partihistoria som Lindeborg belyst. De instruktionsböcker som använts i denna studie kan vara ett uttryck för en idealiserad form av hur arbetarekommunerna från centralt håll skulle vara uppbyggda och styras. De kan givetvis också ses som ett maktmedel, ett sätt för partiledningen att utöva makt genom att informera om hur verksamheten i arbetarkommunerna borde skötas.
48 Hansson, Lars & Thor Tureby, Malin (red.), Muntlig historia, Studentlitteratur, Lund, 2006, s 56.
49 Hoopes, James, Oral history: an introduction for students, Univ. of North Carolina P., Chapel Hill, 1979, s
117.
50 Linderborg, Åsa, Socialdemokraterna skriver historia: historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892–
14 I studiens intervjumaterial finns många källkritiska problem att beakta. Bland dessa
beroendekriteriet. Detta eftersom man som intervjuare tillsammans med informanten skapar källmaterialet. Informanten påverkas självklart av intervjuaren och dennes frågor. Dessutom kan informanten under åren ha diskuterat sina upplevelser med andra som varit med om liknande saker och då utifrån andras erfarenheter skapat sitt eget narrativ.51 Rörande tendenskriteriet är den största risken inte att informanterna medvetet ljuger utan att de under åren kan ha ändrat sina uppfattningar om något och då vinklar sina utsagor.52 Angående närhet i tid har historikerna Knut Kjeldstadli och Paul Thompson båda påpekat att långtidsminnet är väldigt stadigt och att glömska inte brukar vara något större problem när man intervjuar personer som ombeds kommunicera det förflutna, som de minns det.53
Till skillnad från den första kategorin skildrar informanterna Socialdemokraternas interna historia. Risken finns således att de vill visa upp den i ett speciellt ljus, exempelvis ge en i huvudsak positiv och konsensuspräglad bild av arbetarekommunens verksamhet, i linje med den historieskrivning som man enligt Lindeborg kan finna i arbetarrörelsens historieskrivning. Vad gäller urvalet kan man absolut fråga sig om sex intervjuobjekt räcker för att visa upp en nyanserad bild av organisationen. Eftersom intervjuobjekten var någorlunda enhälliga i sina uttalanden dras slutsatsen att dessa är representativa för en större grupp.
Att samtliga deltagare kommer från samma arbetarekommun kan försvaga generaliserbarheten i informanternas utsagor, samtidigt som den lokala avgränsningen var nödvändig av
arbetsekonomiska skäl. Umeå är en medelstor stad och således speglar källmaterialet varken ett litet bysamhälle eller en storstad. Den politiska makten har i Umeå, som på många andra håll i Sverige, skiftat över tid. I Umeå stads historia, 1950–2010 skriver Rolf Hugosson
Förenklat kan vi säga, att Högern i Umeå styrde före 1950-talet och att 1960-talet tillhörde Folkpartiet, medan Centerpartiet på 1970-talet intog en ledande roll. Socialdemokraterna kom till makten genom 1979 års val, men 1991–1994 tvingades de ge utrymme för Centerns återkomst.54
51 Hansson & Thor, 2006, s 34. 52 Hansson & Thor, 2006, s 35. 53 Hansson & Thor, 2006, s 29.
15 Sedan 1994 har Socialdemokraterna med hjälp av Vänsterpartiet och Rättvisepartiet socialisterna samt Arbetarepartiet haft makten i kommunfullmäktige. Detta gör att Umeå arbetarekommun och Socialdemokraterna genom åren haft olika roller beroende på hur mandaten i kommunfullmäktige fördelats. Däremot bör det tilläggas att Socialdemokraterna i Umeå-regionen har ett stort väljarstöd som inte endast kan förklaras med strukturella och ekonomiska faktorer. Det framstår alltså som att det socialdemokratiska stödet varit ovanligt högt på grund av kulturella faktorer.55
55 Lidström, Anders, Socialdemokraternas tillbakagång 1973–2014: strukturella förklaringar och regionala
16
2. Undersökningsdel
Nedan presenteras en historisk överblick av de socialdemokratiska arbetarekommunerna utifrån socialdemokraternas egna skrifter.
2.1 Socialdemokraternas egna skrifter
2.1.1 Arbetarekommunens funktion och uppbyggnad
År 1894 förekom begreppet arbetarekommun i Socialdemokraternas partiprogram för första gången. Redan innan detta hade vissa lokala avdelningar kallat sig för arbetarekommuner men begreppet var då inte ett vedertaget namn för alla socialdemokratiska lokalföreningar. Arbetarekommun kallades den organisation som var en sammanslutning av fackföreningar och socialdemokratiska
lokalavdelningar. Arbetarekommunens främsta syfte var ”att verka för partipressens spridning och leda den muntliga propagandan genom möten och föredrag” samt ”att verkställa distriktsstyrelsens administrativa order, att ombesörja uppbörden af partikontigenten [medlemsavgiften] och
distribuera partiets broschyrer…”56. I partistadgarna från 1900 var arbetarekommun ett vedertaget begrepp för alla lokala avdelningar oavsett om dessa var en sammanslutning av både
partimedlemmar och fackföreningar eller inte.57 År 1908 hade arbetarekommunens funktion blivit allt mer utmejslad. Arbetarekommunerna erkändes som partiets minsta beståndsdel. Partiet beskrev det som att ”Partiet bildas av till detsamma anslutna arbetarekommuner. Endast genom dessa kan enskild förening bliva ansluten till partiet.” 58
År 1911 skrev Per Albin Hansson att en arbetarekommun skulle bildas på alla platser där det fanns personer intresserade av socialdemokratisk politik. Hansson utvecklade sitt synsätt med att påpeka följande: ”Sveriges socialdemokratiska arbetareparti bildas av till detsamma anslutna
arbetarekommuner, vilka å skilda orter ha att verka för partiets syften”. En arbetarekommun kunde bestå av enskilda medlemmar men även anslutna föreningar som godkänt partiets stadgar och
56 Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, Stadgar för Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti,
Malmö, 1894, s 4.
57 Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, Stadgar för Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti,
Malmö, 1900, s 2.
58 Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, Svenska socialdemokratiska partiets politiska program,
17 program. Det viktigaste för en nybildad arbetarekommun var enligt Hansson att man noggrant studerade partiets program och debatterade innehållet, utan att försumma de lokala frågorna.59
Under det tidiga 1900-talet var arbetarekommunerna främst till för att värva medlemmar samt att utgöra en lokal närvaro för partiet. I socialdemokraternas skrifter nämns inget om relationen mellan lokal demokrati och arbetarkommunernas inflytande visavi partiledningen. År 1908 preciserades arbetarekommunens ändamål. En arbetarekommun skulle med utgångspunkt i det
socialdemokratiska arbetarepartiets program verka för spridandet av politisk upplysning. Arbetarekommunen skulle även sammansluta alla på platsens varande föreningar och genom anordnande av möten och demonstrationer ge lokalt verksamma arbetare tillfälle att uttala sina meningar och önskningar i politiskt, kommunalt och eventuellt också i fackligt avseende. Det enda demokratiska inslag som förekommer är att arbetarekommunen också hade som uppgift att ”verka för deltagande från arbetarnes sida i de politiska och kommunala valen så att arbetareklassens intressen därvid på det kraftigaste befrämjas”.60
År 1945 publicerade partiet Instruktion för arbetarekommuner. Där förklarades arbetarekommunens uppgift vara att företräda partiet lokalt och medverka för en ökad kunskap om partiets mål och strävanden. Partiet ansåg även att ”skolningsarbetet måste därför vara en mycket viktig, men är tyvärr ofta förbisedd, gren av en arbetarekommuns verksamhet”.61 År 1953 började beskrivningarna dock röra sig från arbetarekommunen som en lokal propagandaapparat då partiet i ett internationellt tryck skrev ”The labour communes have the principal responsibility for the preparation of election of members to the riksdag and county councils, municipal and urban authorities, etc”. Med detta avsågs alltså lokalt förankrade nomineringar av socialdemokratiska kandidater till olika politiska ämbeten som riksdag, landsting och kommunfullmäktige.62 SAPs beskrivningar av
arbetarekommunerna hade då utvecklats och inlemmats i ett demokratiskt-representativt tänkande, och sågs inte som tidigare ensidigt som en lokal partilojal organisation möjlig att använda för partiledningen. Detta kan antingen ha varit kopplat till en demokratisering internt av
59 Hansson, Per Albin. En arbetarekommuns liv, Några små råd och anvisningar för en arbetarekommuns
verksamhet samt om hur ett möte bör ledas, Norrköping, 1911, s 3.
60 Svenska socialdemokratiska partiets politiska program, kommunalprogram, partistadgar och
grundstadgar för kommunerna, 1908, s 28.
18 partiorganisationen eller så var det ett uttryck för den demokratifostran som Socialdemokraterna bedrev under efterkrigstiden.63 I tidigare nämnda instruktionsbok från 1945 finns också en tydlig beskrivning av arbetarekommunens interna uppbyggnad. En arbetarekommuns styrelse skulle ha minst fem ledamöter. Ordförandeval hölls varje år medan de andra ledamöterna satt på sin post två år i rad och vid varje ordförandeval avgick två för att upprätthålla kontinuitet inom arbetet.64
I stadgarna från 1990 finns skrivelsen ”[arbetarekommunens uppgift är:] Att på grundval av arbetarekommunens kommunalpolitiska handlingsprogram och de lokala aktionsprogrammen leda och samordna partiets politik i kommunen.”65. Detta är ännu ett steg från uppfattningen av
arbetarekommunen som lokalt verksam propagandaapparat. Istället framstår arbetarekommunen nu som en gräsrotsdemokratisk institution. I en broschyr rörande valarbete riktad mot de
socialdemokratiska klubbarna ser man också att arbetarekommunen framstår som en relativt mäktig institution. I broschyren presenteras hur lokala föreningar/klubbar skulle bedriva sitt arbete samt att de skulle värna om områdets bästa och sedan basera sin politik utifrån detta. I slutändan var det dock arbetarekommunen som var högsta beslutande organ. Det framgår också att man inte skulle driva en politik gentemot väljarna om denna inte var godkänd av arbetarekommunen.66
2.1.2 Arbetarekommunens plats i partiet
Vilken var då arbetarekommunens plats inom den socialdemokratiska partihierarkin? Under 1940-talet hade partiet fem instanser. Högsta beslutande organ var partikongressen där partistyrelsen valdes. Partistyrelsen var den sekundära makten. Direkt under partistyrelsen stod partidistrikten som geografiskt överensstämde med landstingen. Partidistrikten leddes av en distriktsstyrelse som utsågs varje år av ombud vid en konferens för distriktets arbetarekommuner. Distriktsstyrelsen utgjorde förbindelsen mellan partiet centralt och arbetarekommunerna. Partidistrikten var uppdelade i kretsar som i regel stämde överens med landstingsvalkretsarna. Kretsstyrelsen var ett aktivt organ som övervakade kretsens arbetarekommuners arbete samt hjälpte till med agitationen (i synnerhet där arbetarekommuner inte fanns). Längst ned i denna hierarki stod arbetarekommunerna vars
63 Hjelm, Jonny, Idrottsrörelsens demokratifostrande: ett historiskt perspektiv, Idrott, historia och samhälle,
2018, s. 42-71, 2018, s 59.
64 Instruktion för arbetarekommuner, 1945, s 5. 65 Socialdemokraterna, Stadgar, Borås, 1990, s 19.
19 geografiska avgränsning i regel stämde överens med de borgerliga kommunernas.67 Som exempel på hur stor närvaro de socialdemokratiska arbetarekommunerna har haft i det svenska samhället kan man se att det i januari 1946 fanns 2612 stycken arbetarekommuner runtom i landet.68 Från 1970-talet och framåt var arbetarekommunen inte längre partiets minsta enhet utan de kunde då innefatta mindre klubbar.69 Dessa klubbar kunde vara kvinnoklubbar, ungdomsföreningar (tex SSU),
fackklubbar och liknande.70
2.1.3 Konflikter inom arbetarekommunen
Förekomsten av konflikter inom arbetarekommunerna nämns ytterst sällan i det av
Socialdemokraterna producerade materialet. Dock kunde, när mötestekniker och hithörande ordningsfrågor behandlades, ibland också konflikter och hur dessa skulle lösas behandlas. Men sammantaget får konflikter inte mycket uppmärksamhet. Källmaterialet vittnar om en intern
harmonisyn som varit ett ideal inom arbetarrörelsen då det sällan ger någon insikt i konflikter inom arbetarekommunerna. Kampanjtekniker och tips för agitation får betydligt mer utrymme.71 Ett undantag representerar den skrift om arbetarkommunen, som skrevs 1944 av Adolf Wallentheim, sekreterare för Socialdemokraternas kommunala informationsbyrå. Wallentheim påpekade i här att det inte var ovanligt med diskriminering i arbetarkommunerna. ”Man kan också få bevittna, hur äldre manliga partivänner föres upp på listorna efter en mycket lätt granskning. Så fort ett ungdoms- eller kvinnonamn blivit nämnt, blir emellertid mötesdeltagarna i hast mycket kritiska, vänder ut och in på vederbörande, skärper fordringarna och tvekar starkt om vederbörande kan vara lämplig.”72 Wallentheim påpekade även att många partivänner som fått kommunala ämbeten slutade närvara på arbetarekommunens möten. Han menade att samarbetet mellan kommunala ämbetsmän och
arbetarekommunen borde vara starkt.73
En arbetarekommun var alltså enligt det partiproducerade källmaterialet en lokalavdelning som bestod av enskilt anslutna medlemmar samt anslutna föreningar. Till en början var dessa främst
67 Instruktion för arbetarekommuner, 1945, s 2-4. 68 Fakta, 1946:5, s 189.
69 Socialdemokraterna, Riktlinjer för partiets verksamhet, 1983, s 14. 70 Socialistisk debatt, Grundkurs för socialdemokrater, 1973, s 40. 71 Instruktion för arbetarekommuner, 1945, s 25.
72 Wallentheim, Adolf, Vem ska föra vår talan?, Örebro, 1949, s 10.
20 fackföreningar men i och med att partiet växte och fick en allt större närvaro i samhället kom dessa föreningar också att innefatta brödraskapsföreningar, socialdemokratiska ungdomsföreningar, tjänstemannaföreningar och bostadsområdesbaserade föreningar.74 En arbetarekommuns syfte var både att utgöra en lokal närvaro och propagandaapparat för Socialdemokraterna i varje borgerlig kommun och att nominera socialdemokratiska kandidater till olika politiska ämbeten (riksdag, landsting, kommunfullmäktige).75
2.2 Muntliga intervjuer
2.2.1 Arbetarekommunens uppbyggnad
Utifrån de intervjuer som gjorts kan man se att den bild av arbetarekommunens uppbyggnad och plats i partiet som läggs fram i det skriftliga källmaterialet i stor utsträckning verkar stämma. En informant uppgav som följande:
…det är den samlade partiorganisationen inom Umeå. Sedan är den organiserad i lokala föreningar, du har stadsdelsföreningar, arbetsplatsgrupper, du kan ha intresseföreningar, typ multinationella gruppen, Korsdrag, som är en idé och debattförening. Du har S-kvinnor, du har SSU, du har en högskoleförening.76
Arbetarekommunernas geografiska område var inte statiskt under den andra delen av 1900-talet då den i stor utsträckning utgjort samma område som den borgerliga kommunens indelning och gör det än idag.77 Men i och med kommunreformen med start 1971 så breddades de flesta kommuners geografiska område, detta kom även att påverka arbetarekommunerna. I Umeå, där varje stadsdel före 1971 hade en egen arbetarekommun, kom man att avskaffa dessa små arbetarekommuner och istället göra om dem till stadsdelsföreningar. Man avskaffade också den socialdemokratiska ”kretsen” och omorganiserade denna till en ”stor-arbetarekommun”.78
Tidigare så hade man inte stadsdelsföreningar utan man hade små arbetarekommuner ute i stadsdelarna och i byarna. Men då för 30 år sedan, den går ju så jävla fort tiden så man kan ju
21
inte hålla reda på den, så beslutade man att […] omorganiseras så att man bildade en stor-arbetarekommun i hela partikretsen.79
Denna omorganisering där man avskaffade kretsen samt bildade mindre så kallade
S-föreningar/klubbar är den senaste stora omorganisering av Socialdemokraternas organisationsform som gjorts.80 Den enskilda individen kunde alltså tidigare närvara vid arbetarekommunens möten. Sedan omorganiseringen har denne istället hänvisats till den S-förening som denne är ansluten till.
I en del arbetarekommuner har man i princip bara haft arbetarekommunen som förening. Man har inte haft några andra föreningar. Så har man haft medlemsmöten i arbetarekommunen, alla har gått på arbetarekommunmötet. Och jag tror att det varit ursprunget en gång i tiden, men då var kommunerna mycket mindre. Så det geografiska upptagningsområdet var annat.81
I de större kommunerna gick man ifrån att den enskilde medlemmen var ansluten till
arbetarekommunen. Nu har man istället organiserat partiet så att föreningarna är medlemmar i arbetarekommunen.
Någonstans under resan, innan jag flyttade hit -93, så hade man […] haft vikande besökstal på arbetarekommunmötena. Och för att få en bättre representation från hela organisationen, så införde man representantskap. De vill säga att varje förening utsåg ett antal ombud beroende på medlemstalet i föreningen och så har vi det fortfarande.82
Den interna organisatoriska hierarkin hade de senaste åren S-föreningar i botten. Dessa föreningar var sammansatta i en arbetarekommun. Sammanslutna arbetarekommuner i en region utgjorde ett partidistrikt och över partidistrikten stod partistyrelsen.83
En stor skillnad på arbetarekommunens uppbyggnad som skett under de senaste åren är att SAP 1990 avskaffade kollektivanslutningen av fackligt anslutna till Socialdemokraterna. Detta gjorde att arbetarekommunerna tappade en stor del av sina medlemmar. ”…däremot så kan aktiva i till
exempel Metall som tycker att det är lite spännande med socialdemokrati arbeta för att man får en
79 Ip 2
80 På större platser som till exempel Göteborg har man fortfarande kvar kretsar. 81 Ip 1
22 klubb på arbetsplatsen.”84 Detta menar vissa försvagade arbetarekommunerna och socialdemokratin avsevärt. ”Då var det mer samklang mellan fackföreningsrörelsen och partiet. Nu har det ju spruckit litegrann det där samarbetet. Mellan LO och partiet är det väl fortfarande bra samarbete men bland medlemmarna i fackföreningsrörelsen så är det nu lite rörigt.”85 En av informanterna ansåg dock att även om det var synd att man förlorade medlemmar så var avskaffandet av kollektivanslutningen i slutändan positivt.
Kollektivanslutningen var en sorts kvarleva av en tid med en annan tanke om vad en organisation var. Framför allt var det också en kvarleva från när parti och fack bara var två olika uttryck för samma sak. Men i takt med individualiseringen så blev partimedlemskapet en individuell handling. Innan kollektivanslutningen avskaffades var det en belastning för
socialdemokratin. Det var ett omodernt sätt att se på partimedlemskapet.86
2.2.2 Arbetarekommunens funktion
Samtliga informanter ansåg att arbetarekommunen i huvudsak hade två syften. Det första av dessa syften var att genom agitation sprida Socialdemokraternas politik till allmänheten och på så sätt värva medlemmar. Det andra var att samla de idéer som fanns i de socialdemokratiska föreningarna inom kommunen för att sedan sammanställa detta till politik. Rörande det första av dessa syften förklarade en informant följande:
Ja det är väl egentligen huvuduppgiften att föra ut partiets politik. Och det gör du genom att ordna mötesverksamhet, du knackar dörr och du pratar med folk var du än finns. Möter du folk så prata lite politik med dem87
En annan sa följande rörande arbetarekommunens funktion:
Den är att organisera partiets arbete och i det så ingår det att förbereda val, organisera
valarbetet, bedriva agitation, rekrytera medlemmar, det står ganska tydligt i stadgarna. Mellan valen är det ett återkommande organisatoriskt utbildnings- och skolningsarbete.88
23 Att arbetarekommunen skulle föra partiets politik utåt, samla medlemmar samt organisera
skolningsarbete var även det som presenterats i socialdemokraternas stadgar historiskt. Det som däremot inte förekommer i speciellt stor utsträckning är som tidigare nämnts den demokratiska aspekten av arbetarekommunens arbete. Men enligt samtliga informanter var detta syfte en minst lika viktig del av arbetarekommunens arbete.
Det handlar ju om att hålla ihop hela partiet, kunna ha diskussioner, ha en bild av ’vart vill vi någonstans?’. Vi tar ju fram kommunalpolitiskt handlingsprogram, vi svarar på motioner och vi finns ju också representerade sedan på distriktsnivå.89
När en av informanterna fick frågan om huruvida denna funktion hade förändrats under den period hon varit aktiv svarade hon ”Ja det är klart att den har utvecklats också men grunden är ju
densamma”.90 En annan menade rörande arbetarekommunen att ”…man ska vara en länk mellan
medborgaren och kommunledningen.”91
Varje arbetarekommun hade alltså ett visst antal representanter som var de som röstade på deras möten. Dessa representanter var framröstade av och representerade S-föreningarna. Dessa representanter tillsatte även en styrelse och ett verkställande utskott. Styrelsen bestod i stor
utsträckning av folkvalda i kommun, landsting och riksdag. Målet var att få ett effektivt samarbete mellan den reella politiken och partiet.92
…i stort sätt alla i styrelsen har något politiskt uppdrag inom kommun eller region. Men hela maktgänget i (arbetare)kommunen styr inte den borgerliga kommunen och inte tvärtom. Arbetarekommunen är också en bra informationskälla till kommunfullmäktige.93
En annan uttryckte det på följande sätt:
Och det gör man ju för att det är viktigt för att man ska ha en bra kontakt med riksdagsfolket. Och så luggas ju den där typen om han kommer tillbaks och inte har skött sig i riksdagen. Då får han lite på nöten.94
24
2.2.3 Arbetarekommunens arbete
Det politiska arbetet i arbetarekommunerna bestod enligt informanterna av ”politik och
organisation”.95 Skiljelinjen var att det som klassades som politik innefattade frågor som rörde allmänheten och drevs i beslutsfattande församlingar; alltså det som sedan ingick i partiets politiska program. Organisation var istället det som bara rörde partiet internt, det som sedan stod i partiets stadgar. Utöver att göra kandidatlistor till kommunval så beskriver en informant följande: ”… i arbetarekommunen fastställer [vi] ett kommunpolitisk handlingsprogram för den kommande mandatperioden. Detta blir också valprogram för S i kommunen.”96 Under kampanjer menade informanterna att det inte bara var partiets centrala politik eller arbetarekommunens politik som användes, utan snarare en blandning av dessa två.
Det är en kombination, alltså vi har ju partiet centralt och så har vi distriktet och sedan har vi arbetarekommunerna men sedan måste ju det anpassas till de lokala förutsättningarna. Vi kan ju inte driva partiets centrala politik exakt likadant som man gör i Bjurholm till exempel, det är lite olika förutsättningar.97
Det politiska arbetet inom arbetarekommunen var inte helt spårbundet genom åren utan detta arbete har i stor utsträckning påverkats av huruvida Socialdemokraterna haft majoritet i
kommunfullmäktige eller inte.
Om man har ett majoritetsstyre då kan man i princip bestämma på AK[arbetarekommun]-mötena vad man ska driva i politiken men nu måste man ju tänka flexibelt. Då kan ju inte vi säga att ’ni måste göra såhär’ utan vi måste ge förtroende till våra ledamöter på posterna i kommunen att kunna jobba fram ’hur ska vi då lösa det här?’ Vi kan ju ha en inriktning men vi ger ju inte några absoluta beslut så.98
Om det inte var helknäppa saker så är det ju partiets skyldighet att gå till beslutsförsamlingen och driva de uppfattningarna. Och där fanns det en stor lyhördhet.99
25
2.2.4 Konflikter inom arbetarekommunen
Angående konflikter och motsättningar inom arbetarekommunerna så fanns det två typer av konflikter. Det fanns inbyggda konflikter som var återkommande och enskilda konflikter som bara sträckte sig över en viss period. Rörande dessa inbyggda konflikter kan man se att valen till
nomineringslistorna var en sådan. Inför varje sådant möte la en, av representanterna vald,
valberedning fram ett förslag, där man hade många aspekter att ta hänsyn till. Dessa aspekter rörde främst kön, etnicitet, ålder och var man bodde/i vilken förening kandidaten var skriven. Trots detta uppstod regelbundet diskussioner rörande detta på dessa möten och på grund av den starka viljan att lyfta fram sin egen förening har dessa möten varit bland arbetarekommunens mest välbesökta.100 Däremot uppger flera av informanterna att dessa konflikter sällan blev personliga.
”Olika åsikter kan det ju finnas men direkt personliga konflikter, de är man relativt förskonad från åtminstone i sossarna, därför att vi är ju fostrade att käfta som fan men inte alltid. Lyckas man inte få en majoritet med sig då får man ju finna sig i att man gjort ett dåligt jobb själv eller haft en idiotisk åsikt. Så det är ju demokratins innersta väsen.”101
En annan person bekräftar detta med att säga att det vid tillfällen blev ”…hårda ord men det är inte något ständigt återkommande. Men när det händer blir det stor dramatik.”102 De gånger som det faktiskt blev personliga konflikter så kunde det oftast knytas till de fall då någon nominerad haft ett uppdrag men misskött sig.
…när man har valt personer som ska sitta i kommunen som politiker, då återrapporterar man till arbetarekommunen men det har varit en väldigt stor tillit. […] Det är klart att det också är jätteviktigt att man rapporterar och diskuterar om de är på väg i rätt riktning. Den kopplingen har sett lite olika ut och olika intensitet i möten och sådär. Där kan det uppstå konflikt, om arbetarekommunens styrelse anser att de som är förtroendevalda inte gör som vi har sagt att de ska göra. Och då vi inte har egen majoritet måste vi alltid få andra partier med oss. Så att det blir ju de där avvägningarna och då kan det ju uppstå konflikter i värsta fall.103
En annan uttryckte det på följande sätt:
…en annan typ av konflikt som egentligen är lite inbyggd, som är klassisk, är mellan arbetarekommunen och partiets förtroendevalda i kommunen. Där det alltid är en fråga om
26
”hur mycket handlingsutrymme ska de förtroendevalda själva ha?”. Alltså kan partiet ge order till de förtroendevalda? Och det är en ständig diskussionsfråga där det inte är riktigt självklart hur man ska göra.104
När det kommer till enskilda konflikter nämndes ett flertal. Under 1960- och 1970-talen handlade det om konflikter mellan de som kallades för ”högersossar” och ”vänstersossar”.
Jag var ju med i början när vi hade ett gäng så kallade ”radikalister" på universitet. Det kallades det rödaste universitetet i Sverige. ’Offensivarna’ var väl som mest. Då var det ju lite spänning och de försökte ta sig in i arbetarekommunen och det var väl en och annan som kom in. Men så småningom så lugnade det ned sig litegrann. Revolutionen kom som inte.105
En annan person antydde samma sak. ”Det var så mycket internt bråk. Det var föregången till det som hette ’offensiv’, det som numera är Arbetarepartiet. Trotskisternas infiltration och tidningen offensiv och hela den karusellen.”106 Ytterligare en person uppgav följande:
Bankernas socialisering kunde vi bråka om till tre på nätterna. Alltså de var ju entrister. Deras modell är ju Trotskys lära att infiltrera organisationer och arbeta inifrån. Så vi hade ju mycket kamp då och när de började bli lite fler så gjorde de ju spränglistor och då stod det Socialdemokraterna på dem och bland annat Margot Wikström som var kommunalråd och jag som facklig aktiv. För att de skulle ta sig in i fullmäktige. Vi vart ju anmälda till valnämnden då jag och Margot men vi sa ju då att dem där var inga sossar. Det är trotskister det där.107
Det finns fortfarande i närtid en klyfta mellan höger och vänster men detta är inte ett arv från offensiv-tiden utan snarare ett uttryck för samhällsförändringar.
Offensiv var en extrem företeelse, den typen av konflikter har inte återkommit i
arbetarekommunen, för det berodde på att de hade en så tydlig politisk dagordning. […] den här vänster höger diskussionen den motsvara nog snarare… alltså det fördes en sådan här debatt inom SSU när jag håll på med det som mest och det handlar väldigt mycket om tilltron till den offentliga sektorn och egna lösningar men sedan var det ett antal förnyare som utmanade det här och som tänkte sig en friare socialism och starkare folkrörelseanknytning
27
med öppenhet också för andra driftformer än den offentliga. Där någonstans skulle jag nog säga att den här debatten började och det var liksom slutet på välfärdsexpansionen där vi efter oljekris och allt insåg att välfärden inte kunde expandera på samma sätt som tidigare […] Man skulle öppna för nya alternativ. Så det är egentligen hela den samhällsförändringen som avspeglar sig inom socialdemokratin också.108
En person uppgav att det i ett så stort parti som Socialdemokraterna fanns en så stor bredd i åsikter att det var oundvikligt att inte prata om vänster- och högerfalanger. Detta speglades även i
arbetarekommunen ”…man brukar prata om höger och vänster. Och det är ju klart att det även har funnits och finns hos oss. Att vi inte riktigt alla gånger har exakt samma bild av hur vi ska agera och vad vi vill uppnå.” Ofta handlar konflikten på senare år om inställningen till vilka delar av välfärden som ska vara offentlig eller privat.109
Under samma period ville även kvinnorna ha mer makt inom arbetarekommunen vilket även det gav upphov till konflikter. En av informanterna uppger att det var en grupp kvinnor som med ”våld” skulle ta sig in i arbetarekommunen.
Vi fick ett gäng så kallade radikala kvinnor i Umeå. De var så radikala att de la ner
kvinnoklubbarna och de skulle sitta i en annan S-förening. Då var det ju konfliktfyllt och det var i samma veva som jag började som ombudsman på arbetarekommun. Då började de ringa till mig och sa att jag skulle skicka ut kallelser till möten som de skulle ha. Då sa jag ’Nej, det gör jag inte. Ni har ju lagt ned kvinnoföreningarna och då kommer ni till mig och säger att jag ska skicka ut kallelse då ni ska ha hemliga möten för er själva.110
Får att råda bot på denna konflikt införde partiet centralt ett kvoteringssystem där varannan person på alla listor skulle vara man och varannan skulle vara kvinna. Trotts detta uppger informanter att det fortfarande fanns problem rörande just vilka poster i kommunen som män och kvinnor får. En informant ansåg tillexempel att kvinnor var överrepresenterade som ordförande för nämnder och andra kommunala verksamheter där man har dåligt med pengar.111 En annan informant ville inte kalla denna klyfta för konflikt.
28
Nej, inte konflikter men det är klart att det blev persondelat då när vi skulle göra listorna. För jag var ju en av de personer som tyckte att vi skulle ha varvade listor i S. För vi har ju rent generellt också haft fler kvinnor engagerade i politiken. Och när det började då var ju när barnavårdsuppbyggnaden började och då var det ju heta diskussioner och vi har ju alltid haft tanken att alla som vill ha barnomsorg ska få det. Så att det var ju den typen av frågor och vill man då kalla det för konflikter kan man väl göra det.112
En konflikt som nästan alla informanter nämnde var klyftan mellan unga och äldre i
arbetarekommunen. Denna klyfta verkar ha uppstått under 1990-talet då många yngre inom partiet kände att de inte var tillräckligt representerade på nomineringslistorna till olika poster. Detta har varit, enligt en informant, en av de större konflikterna i arbetarekommunerna de senaste åren.113
Ja, om vi backar och tänker att för några kongresser sedan bestämde partiet att på valsedlarna ska man eftersträva att 25% av kandidaterna ska vara 35 eller yngre. Och det väckte en del diskussioner. Då finns det vissa som hävdar att det är fel mot de äldre efter som de är en växande grupp som ger många röster. Det är en sådan fråga som dyker upp.114
Den sista konflikten som återkom var relationen mellan stad och land. När man under 1970-talet omorganiserade Sveriges kommuner inkorporerades många mindre orter till att tillhöra större närliggande städer. Detta skedde även i Umeå. Även arbetarekommunens upptagningsområde kom då att breddas och de som tidigare tillhört fristående kommuner skulle nu komma överens med individer på andra orter om hur man skulle styra sitt eget samhälle.
Vissa stadsdelar som i Hörnefors, Sävar och Holmsund tycker väl att de var illa behandlad ibland. ’Allting skulle till staan’ sa de. Jag glömmer aldrig när vi hade gjort
kommunsammanfogningen och så blev de vinter och de började ploga. Och så började de klaga bland annat i Holmsund och Obbola att de fick så helvetes dåligt plogat sedan
sammanslagningen. Problemet var bara att det var exakt samma företag som plogade där nere som har gjort det tidigare. Men de tyckte att de hade fått det jävligt dåligt. Och det vart ju mycket den typen av åsikter att de kände sig åsidosatta. Och det var väl delvis sant eller också hade de alldeles för höga förväntningar. Men jag hade aldrig något problem att umgås med och prata med dem. Och jag tyckte att de krav de resta var alldeles sunda.115
29 Något som slutligen bör nämnas rörande konflikter är att samtliga informanter varit positiva till att konflikter funnits, och finns, så länge de inte skadar partiet och dess möjlighet att bedriva politisk verksamhet. En person ansåg som följande:
Jag hoppas att man inte är alldeles överens för att det kan vara lite kvävande i långa loppet. Men någon konstant spänning finns nog inte. Däremot har det tydligt funnits två läger. Men jag skulle vara förvånad om alla bara sa ’Ja’ till styrelsen för då är det illa. Det ska vara lite motstånd och det ska vara lite ifrågasättande och det ska vara lite andra idéer annars så tappar man spänsten.116
En annan uppgav att dessa mindre konflikter och meningsskiljaktigheter är ”hälsosamma”.117
2.3 Diskussion
I denna uppsats har jag undersökt det Socialdemokratiska arbetarepartiets arbetarekommuner. Det rör sig om en explorativ pilotstudie i syfte att beskriva och analysera en viktig men samtidigt förbisedd del av SAP, dess lokala partiarbete i synnerhet. Frågorna som använts som utgångspunkt rör arbetarekommunernas uppbyggnad, funktion och konfliktytor. I studien har två kategorier av källmaterial använts. Den första av dessa består av socialdemokratiska instruktionsböcker, stadgar och liknande tryck och den andra av muntliga intervjuer med långtidsmedlemmar i Umeå
arbetarekommun. Målet är att ge dels en bild av hur den ideala arbetarekommunen tänktes fungera, dels av hur den faktiskt fungerade i en av landets många arbetarekommuner, i Umeå, och då med utgångspunkt i de erfarenheter som sex informanter gjort de senaste 30-40 åren. Det långa tidsspannet, den första delstudien, och det lokala nedslaget samt den begränsade empirin (sex informanter), innebär att jag måste vara försiktig när det gäller möjligheterna att säga något generellt om de socialdemokratiska arbetarekommunerna i Sverige sedan 1800-talets slut.
Undersökningen visar att arbetarekommunens funktion och uppbyggnad har förändrats över tid. Till en början var arbetarekommunen en lokalavdelning vars främsta syfte var att samla medlemmar till partiet samt att informera allmänheten om SAP:s vision. Detta stämmer i stor utsträckning överens med den bild av arbetarekommunernas tidiga historia som Gullan Gidlund presenterat.118 Denna
116 Ip 1 117 Ip 3
