• No results found

KÄNSLA AV EN KVALITATIV STUDIE OM ANMÄLNINGSSKYLDIGHET I FÖRSKOLAN

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "KÄNSLA AV EN KVALITATIV STUDIE OM ANMÄLNINGSSKYLDIGHET I FÖRSKOLAN"

Copied!
32
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)
(2)

Program: Förskollärarprogrammet för pedagogiskt verksamma 210 hp

Svensk titel: Orosanmälningar i förskolan - En kvalitativ studie om pedagogers

Känsla Av Sammanhang

Engelsk titel: Reporting duty, A qualitative study concerning teachers Sense of

coherence

Utgivningsår: 2020

Författare: Petra Wåhlstedt Handledare: Disa Bergnehr Examinator: Kajsa Paulsson

Nyckelord: (Anmälningsplikt, förskola, rutiner, socialtjänst, KASAM) Sammanfattning

Inledning

Min egen erfarenhet som pedagog är att det råder en osäkerhet om ämnet orosanmälningar och att det saknas utvecklade, systematiska rutiner för hur de ska hanteras. Min uppfattning är också att en del pedagoger och rektorer anser att en anmälan inte tjänar något till för det gör ingen skillnad för barnet eller att det till och med kan förvärra situationen för det enskilda barnet. Syfte

Denna studies syfte är att undersöka pedagogers resonemang kring skyldigheten att anmäla oro för barn till socialtjänsten, anmälningsplikten. Studien behandlar också pedagogernas kunskap, deras syn på hur organisation och ledarskap fungerar i förhållande till det behov av stöttning och guidning som pedagoger kan tänkas ha i samband med orosanmälningar, samt hinder och möjligheter som kan uppstå kring anmälningsplikten. Uppsatsens mål är att få mer kunskap om vad som kan påverka pedagogers hantering av orosanmälningar.

Metod

Metoden som används för undersökningen är kvalitativ och det empiriska materialet består av sex semistrukturerade intervjuer med pedagoger som utförts i två olika stadsdelar i en västsvensk stad. Pedagogerna är verksamma inom den kommunala förskolan.

Resultat

(3)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INLEDNING ... 1

Barnkonventionen och anmälningsskyldighet ... 1

Plikten att anmäla vid oro ... 1

SYFTE ... 2

Frågeställningar ... 2

TIDIGARE FORSKNING ... 2

Hinder och möjligheter ... 4

Samarbete med socialtjänst ... 4

Föräldrasamverkan - etisk bromskloss?... 5

Uppdrag och ansvar ... 6

Anmälningsbenägenhet ... 6

Hinder och brister som försvårar arbetet med orosanmälningar ... 6

TEORETISK FÖRANKRING ... 7

Kasam ... 7

Ett sociokulturellt perspektiv ... 8

SKA-Systematiskt kvalitetsarbete ... 8 METOD ... 9 Förförståelse ... 9 Urval ... 10 Genomförande ... 11 Etiska överväganden ... 12

RELIABILITET OCH VALIDITET ... 12

Reliabilitet:... 12

Validitet: ... 13

(4)

Pedagogernas uppfattning och resonemang kring begreppet anmälningsskyldighet... 14

Utbildningsutbud ... 16

Osäkerhet och hinder - Dilemman i samverkan med föräldrar och socialtjänst ... 16

DISKUSSION OCH ANALYS ... 18

(5)

INLEDNING

Mina egna erfarenheter av orosanmälningar är från två perspektiv Det ena är utifrån att jag har erfarenhet som myndighetsutövande socialsekreterare för Barn och Unga, det andra är utifrån rollen som pedagog. Det är utifrån det sistnämnda perspektivet som denna studie ska ses. Anmälningsplikten är lagstadgad i Socialtjänstlagen, SoL,(SFS 2001:453).Det finns således en lagstiftning som ska följas där professionella som möter barn och unga har en skyldighet att anmäla till socialtjänsten om oro för barnets hälsa och utveckling finns. Av denna anledning är det angeläget att undersöka pedagogers resonemang om detta. En annan orsak är att det är en lag som ska följas och att pedagogerna ska ju anmäla med tanke på barnperspektivet samt identifiera barn som riskerar att inte få möjlighet att utvecklas fullt ut och uppleva en trygg uppväxt. Med denna uppsats vill jag undersöka hur pedagoger i förskolan uppfattar och resonerar om sin anmälningsskyldighet, och om det finns något stöd i verksamheten för att underlätta orosanmälningar.

Barnkonventionen och anmälningsskyldighet

Barnkonventionen blev införlivad som svensk lag 1 januari 2020. Det betyder bland annat att barn ska stå i främsta rummet och att barnkonventionen lägger grunden till alla rättigheter för barn. Det är flera artiklar i den som kan beröra anmälningspliktens tyngd. Till att börja med är artikel 4 den som avser att varje stat ska skydda barns rättigheter. Detta är något grundläggande när det gäller anmälningsskyldigheten. Vidare finns det exempelvis följande artiklar som kan vara viktiga att sätta in i ett anmälningsperspektiv:

Artikel 6 Barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling.

Artikel 19 Barn ska skyddas från alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, inklusive sexuella övergrepp. Artikel 31 Barn har rätt till lek, vila och fritid. (Unicef 2020).

Plikten att anmäla vid oro

En orosanmälan grundas i en misstanke om oro, det är sedan socialtjänstens uppgift att utreda och avgöra om det finns behov av insatser Socialtjänstlagen, SoL,(SFS 2001:453).

Sedan 1 januari 2013 ändrades en del formuleringar i lagen. Nu lyder lagtexten att anmälan ska ske när den anmälningsskyldige ”får kännedom eller misstänker att ett barn far illa”. Detta syftar till att tydliggöra lagens intention för personer med anmälningsskyldighet.

Som anställd i en svensk förskola är du således skyldig enligt lag att anmäla oro. Enligt Socialtjänstlagen bör alla som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa anmäla det till socialnämnden (SoL, 14 kap. 1 c § SoL). Socialstyrelsen menar att personer som arbetar med barn är en resurs för att identifiera barn som far illa.

(6)

barnet eller ej, däremot hindrar sekretesslagstiftningen socialtjänsten att återkoppla vidare i ärendet.

Barn har rätt att få en trygg uppväxt och barn som far illa är ett gemensamt samhällsansvar och det är viktigt att det kommer till socialtjänstens kännedom om ett barn far illa eller riskerar fara illa. Anmälan från anmälningspliktiga ska ske genast enl. 14 kap.1a §SoL. Att det sker genast är viktigt då tidsperspektivet för ett barn skiljer sig från en vuxens perspektiv. I ett barns utveckling händer det väldigt mycket under kort tid och därmed kan den negativa effekten av att vara i en utsatt miljö vara påtaglig (Socialstyrelsen 2020).

Det är viktigt att poängtera att det är utifrån en oro en anmälan görs, det betyder att det inte krävs några säkra uppgifter utan det räcker med att det finns en misstanke. Socialtjänstens uppgift är sedan att utreda och ta reda på barnets situation och behov av skydd eller stöd.

Att anmäla är att ta ett ansvarstagande för barnet så att socialtjänsten kan se till att barnet får det skydd och stöd det behöver (Socialstyrelsen 2020).

Den påföljd som följer om anmälningsskyldigheten underlåts blir under vissa omständigheter dömd för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år.

Anmälningar över lag har ökat i Sverige enligt socialstyrelsens nationella undersökning 2018. Enligt resultatet har detta att göra med att det finns en högre kunskap bland anmälningsskyldiga, trots detta tror utredarna att det fortfarande finns utmaningar med underrapportering från förskolor då undersökningens intervjuresultat visar på det trots att anmälningar har ökat. (Socialstyrelsens nationella kartläggning 2018

).

SYFTE

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur pedagoger resonerar kring anmälningsskyldigheten.

Frågeställningar

Hur resonerar pedagoger kring begreppet anmälningsskyldighet?

På vilket sätt uppfattar pedagoger de får stöd i verksamheten för att genomföra orosanmälningar?

TIDIGARE FORSKNING

Jag har tagit del av svenska och internationella studier som tyder på att det i flera länder finns någon form av anmälningsplikt för pedagoger även om förfarandet kring anmälningar givetvis kan skilja sig åt i detalj.

(7)

I sin artikel lyfter författarna att det behövs hitta vägar för att stötta lärares kompetens hur de identifierar och rapporterar fall med barns som har behov. De hävdar vikten av tidig upptäckt hos barn med behov i förskolan samt av att remittera dem till specialister och främja barns återhämtning från trauma. Författarna lyfter fram WHO:s studier från 2014, där det framkommer det att uppskattningsvis 20% av kvinnor och 5 - 10 % av män har varit sexuellt utnyttjade som barn och 23% rapporteras ha blivit fysiskt utnyttjade som barn. Estland har jämförbart med Sverige det att barn som ska få omedelbart stöd om barnets situation riskerar livet eller hälsan. Estland har också en jämförbar lag som kräver att de som upptäcker ett barn som far illa ska anmäla det. Socialtjänst har sedan skyldighet att göra bedömningar och även besluta att omhänderta barnet. Vidare skriver författarna att pedagoger i förskolan har kontakt med barn under en längre tid och kan ofta bli den person som ser de första signalerna om missförhållanden. Walsh och Farrell (2007, se Toros &Tiirik 2014) hävdar att pedagogers upptäckt av missförhållande avgörs av deras kunskap och professionalism. Om inte pedagogen upptäcker eller anmäler missförhållanden kanske inte socialarbetaren får information om barnet eller får det i ett senare skede, kanske t.o.m. så sent som när barnet hoppar av skolan eller i ett begynnande missbruk menar Toros & Tiirik (2014). I Estland var 90,3% (år 2012) av barnen i åldern 4-6 år i förskolan, vilket betyder att förskolan spelar en stor roll i att skydda barn från missförhållanden. Toros & Tiirik (2014) kom i sin studie fram till att det finns barriärer som gör att anmälningar inte görs och att det beror på okunskap, brist på självförtroende och förmåga att identifiera och reagera adekvat. Studien visar att de vanligaste anledningarna till att inte anmäla var osäkerhet om allvaret i problemet (78%). Studien visar också att pedagoger ha lägre benägenhet att anmäla än andra yrkeskategorier. En annan intressant aspekt är att studien fann att vuxna, överlag, är mer benägna att rapportera in när barnets problem är av en mer uppenbar orsak, t.ex. då ett barn har lämnats ensam t.ex. i ett köpcenter eller på gatan.

Markström &Mungers behandlar i sin artikel ”The decision whether to report on children exposed to domestic violence: perceptions and experiences of teachers and school health staff”, från 2017, i första hand den svenska förskolans anmälningsplikt och undersöker vad som påverkar pedagoger att göra eller inte göra en lagstiftad anmälan. Resultatet av studien kommer fram till att pedagogerna är osäkra, samt att de saknar kunskap och stöttning för det komplexa känslomässiga och praktiska arbete det är att ta beslut och agera i förhållanden där barn är påverkade av våld i hemmet.

(8)

Vidare framgår att svenska pedagogers uppfattning om socialtjänstens förmåga att hantera illa behandlade barn påverkas av deras relation till föräldrarna, samt att pedagoger i förskolan oftare försöker lösa problemen på egen hand (Svensson och Jansson, 2008 och Svensson, 2013 i Markström & Munger 2017). Ett dilemma som lyfts (Backlund, Wiklund och Östberg 2012) är att i en svensk kontext ska en orosanmälan begäras om det finns en oro eller att det finns kännedom eller misstanke om att ett barn far illa. Förfarandet innefattar en känsla, att pedagogen känner en oro och det innebär svåra krav för en pedagog att ta en känsla på allvar och göra en anmälan utifrån den. Även förfarandet att utgå från en misstanke kan skapa en känsla av osäkerhet. I undersökningen framgår det av svaren att det finns en oro eller osäkerhet när pedagogen ska besluta om att göra anmälningen själv liksom att de flesta har en strategi att prata med kollegor eller rektor och försöker få råd där. Här framkommer också att personer som arbetat längre har lättare att vara öppna med att begära hjälp. De flesta föredrar dock att rektor gör anmälan. Vidare framkom att det är av vikt att det finns kunskap och erfarenhet av hur personalen bör agerar och hur den bör göra en anmälan, till exempel genom att det redan finns rutiner (ibid).

Hinder och möjligheter

Markström & Munger, som i flera vetenskapliga artiklar uppmärksammar barn som bevittnar våld i hemmet och hur det identifieras och anmäls av lärare, beskriver att lärarna i en svensk skola har olika vägar för att anmäla eller inte anmäla då de misstänkte barn bevittnat våld Markström &Munger (2017).Strategierna påverkas av den kunskap och stöttning från verksamheten som pedagogerna får eller inte får och hur verksamheten hanterar och arbetar md det emotionella och det praktiska arbetet med barn som bevittnat våld i hemmet.

Författarna hävdar att professionen i förskolor inte alltid har adekvat kunskap i hur de ska identifiera barn som har bevittnat våld i hemmet och de kan känna sig osäkra på om eller hur de ska agera. Tidigare forskning enligt artikeln pekar på att det finns många anledningar till att personal inte gör anmälningar, så som personalens utbildning och personlig bakgrund. Det finns en rädsla i att inte göra en rättvis anmälan samt en brist på kunskap (Alvarez et al. 2005; Gilbert et al. 2008 i Markström & Munger2017). Vidare framkommer att besluten om att anmäla kan grundas i den egna rädslan för förövarna eller dåligt förtroende för socialtjänsten och resultaten av en anmälan (Besharov 2005; Huang, och Wang 2010; Kenny 2001; Levi och Loeben 2004 se (Markström & Munger 2017).

Samarbete med socialtjänst

Markström & Munger (2017) skriver att en del av respondenterna även uttryckte att de var otillfredsställda med socialtjänsten och att de uppfattade kontakten med myndigheten som envägskommunikation. Några av deltagarna hade goda erfarenheter av att ha en egen socialarbetare kopplad till verksamheten. I slutsatsen skriver författarna att denna frågan om anmälningsplikt verkar skapa osäkerhet om det finns otydliga regler och rutiner. De intervjuade efterfrågar mer systematiska rutiner och ett distinkt ledarskap. Slutligen handlar det också om en misstro till socialtjänstens förmåga att stödja barnet och familjen och en uppfattning att socialtjänsten gör mer skada än nytta för barnet.

(9)

anser sig inte ha tillräckligt mycket kunskap om fenomenet och att de inte vet hur de ska identifiera symptom eller signaler som visar att barn är utsatta för våld i hemmet.

Munger &Markström (2018) lyfter att media har uppmärksammat att barn inte får skydd på grund av att professionella underanmäler barnmisshandel och att förskolor är en viktig arena för att identifiera barn som far illa då detta är en plats de flesta barn vistas i förskolan dagligen. I samma artikel lyfts också att barnmisshandel ibland förklaras med socioekonomiska eller kulturella problem och att pedagoger distanserar sig från familjeproblem.

Svensson (2013 s.9-66 ) har i sin doktorsavhandling skrivit om barn som far illa där hon undersöker detta ur ett förebyggande perspektiv och ser förskolan som en upptäckande arena. Svensson använder en ekologisk förklaringsmodell med risk och skyddsfaktorer. I sin inledning lyfter Svensson att det endast är en minoritet av barnen som misstänks fara illa som blir anmälda till socialtjänsten. Avhandlingen lyfter fram emotioner, dvs känslomässiga hinder från professionellas sida för att utföra sin anmälningsplikt. Dessa hinder handlar om att professionella har svårt att se, orka och acceptera att barn far illa eller en rädsla för föräldrarnas reaktioner. De finns också tankar om att en anmälan kan göra mer skada än nytta för barnet av den anledningen att det finns en misstro mot socialtjänsten. Det framförs i Svenssons avhandling att förskolebarn som far illa och anmälts varierat mellan en tiondel och en tredjedel av de som misstänkts. Andra avgörande faktorer än misstro mot socialtjänsten som ligger till grund för om en anmälan görs är utbildningsnivå och hur tydliga signaler som finns.

Föräldrasamverkan - etisk bromskloss?

Markström & Munger (2017) lyfter fram föräldrasamarbetet som ett möjligt hinder för att göra orosanmälan. Diskursen idag domineras av det viktiga i att ha ett bra samarbete med hemmet och vårdnadshavarnas inflytande, något författarna menar är synligt både i undersökningar och i styrdokument.

I Läroplanen för förskolan, (Lpfö18) anges det att ”förskolan ska samarbeta på ett nära och förtroendefullt sätt med hemmen”, och att arbetslaget ska ”ta ansvar för att utveckla en tillitsfull relation mellan förskolan och hemmen”.

Munger & Markström (2019) lyfter i artikeln ”School and Protection Services Professionals Views on the school`s Mission and Responsibilities for Children Living with Domestic Violence-Tensions and Gaps, att det finns ett samband mellan barn som är utsatta för våld i hemmet och att de barnen har en sämre psykosocial hälsa. Artikeln vill sätta fokus på att de professionella har ett ansvar för dessa barn samt att resultatet av studien visar att professionen saknar kunskap om vad det innebär att vara utsatt för våld i hemmet. Författarna skriver att elever med dålig psykosocial hälsa visar på sämre läsförståelse, lägre matematikbetyg och dessutom högre tendens till avhopp. Det finns även ett samband mellan ett aggressivt beteende i förskolan och att vara utsatt för våld i hemmet.

(10)

grund av att det finns en misstro mellan å ena sidan olikas professioner och å andra sidan mellan professionella och föräldrar (Svensson 2013 ss.66-74).

Uppdrag och ansvar

I Svenssons studie (2013) framhöll en deltagare att det inte var lärarens kärnuppdrag att hjälpa barn som upplever våld och det var dessutom en vanlig åsikt bland lärarna medan en skolpsykolog tolkade det som att uppdraget var att stötta elever så de når målen. En utmaning som framträder i undersökningen är det paradigmskifte som skett i skolan från individer och diagnoser och lärmiljöer. Författaren menar att skolpsykologer måste hitta en balans mellan att jobba med det som är direkt arbete med skolans helhet och individuella barn. Lärarna i undersökningen tenderade att överföra ansvaret för det psykosociala uppdraget till andra professioner. Det framkommer av studien att lärarna tyckte det var oklart i organisationen hur dessa frågor skulle hanteras. Det upplevs oklart vem som ska göra en orosanmälan om det lyfts i Elevhälsoteamet, samt att pedagoger har olika strategier när de misstänker elever utsatta för misshandel. Det kan vara att de tolkar signalerna som neuropsykiatriska diagnoser, att problemet ligger utanför skolans domän och är inte skolans uppdrag, att tolka situationen som barnmisshandel och lämna en anmälan till socialtjänsten eller en mer praktisk inställning där man stöttar barnens dagliga liv i skolan. I svenska förskolor hanteras anmälningsplikten olika och det kan även i förskolans tradition saknas förutsättningar för att säkerställa att anmälningar sker. Varje pedagog har ett enskilt ansvar och är skyldig att göra orosanmälan dock har varje rektor ett ansvar att verksamheten bedriver ett arbete som systematiskt säkerställer att detta görs Svensson (2013).

Anmälningsbenägenhet

Enligt en vinjettfråga utförd av Toros & Tiirik (2014) skulle endast en tredjedel av pedagoger ingripa om de såg ett barn tigga och en fjärdedel skulle inte anmäla ett blåslaget barn i skolan eller misstänkt pedofili. När studien genomfördes av Toros &Tiirik (2014) var en av frågorna när pedagogerna övervägde att anmäla att ett barn far illa. Svaren delades upp på tre kategorier. Den första svarade att de skulle anmäla direkt om de identifierade ett barn som for illa (65. 9%). Den andra kategorin ville först samla bevis före anmälan (17. 7%), då anmälde de som var absolut säkra om att barnet for illa och hade bevis för att styrka sina misstankar. Den tredje och sista kategorin ville observera om situationen var återkommande, detta var 16. 4 % som svarade enligt det alternativet. Mer än hälften av pedagogerna hade alltid anmält fall där barn far illa. Enligt Svenssons (2013) uppgifter är ungefär hälften av de barnen som förskolepersonal inte anmält trots misstankar fortfarande okända hos socialtjänsten efter tre år. Däremot de barn som hade anmälts hade socialtjänsten inlett utredning i hälften av fallen samt att i sexton procent ledde en andra anmälan till utredning. I avhandlingens resultat framkommer att förskolepersonalen anmält i 30 procent av de misstänkta fallen. Anledningen att de avstått anmälan var vanligtvis uppfattningen om att de bedömde att de hade tillräckligt med resurser att hjälpa barnet. Andra vanliga orsaker vara att de inte ansåg situationen allvarligt nog, misstro mot socialtjänst och slutligen obehagskänsla gentemot föräldrar.

Hinder och brister som försvårar arbetet med orosanmälningar

(11)

skulle lämnas. I denna studien fanns det också andra skäl till att inte anmäla, det kunde vara att pedagogerna inte tyckte det var skolrelaterat, brist på kunskap, vänta på att anmäla och diskutera med tex kollegor. Det fanns också här pedagoger som ville försöka lösa problemet själv. De flesta ville prata med barnet/föräldern, (39,1%) sedan kom anmäla till polis (28,6%) och sedan socialtjänsten (19,7%). Några kunde också tänka sig ringa en hjälptelefon prata med mor och farföräldrar. Något anmärkningsvärt uttalade några pedagoger att barnen hade så hög frånvaro att det var svårt att uppmärksamma deras behov. En del pedagoger kunde bli apatiska. Det fanns en stor skillnad bland de intervjuade. De som arbetat mer än 6 år förlöjligande som ett orosämne medan pedagoger med mindre än 5 år var osäkra om det var ett skäl för oro eller inte. När det gällde ålder fann man inga signifikanta skillnader (ibid). Glaser (2002 se Toros &Tiirik 2014) fastställde för flera år sedan att emotionell misshandel är underrapporterad. Pedagoger är dåligt förberedda och att leka detektiv när man har bristande kunskap kan leda till dåliga konsekvenser för barnets välmående. En av Glasers slutsatser är att utbildningsprogrammen behöver öva upp mer färdigheter och kunskap som gör att pedagoger kan upptäcka barn som far illa och att det borde vara en del i pedagogers läroplan. Glaser (2002 se Toros &Tiirik 2014).

Sammanfattningsvis pekar den tidigare forskning jag tagit del av på en del liknande slutsatser men också på olika resultat. Det finns en samsyn på att kunskapsbrist och svårigheten att identifiera barn som far illa är en avgörande orsak till att orosanmälningar inte görs. Frånvaro av stöttning från verksamheten är en annan viktig del i att orosanmälan inte blir gjord. Det kan vara brist på tydliga riktlinjer och rutiner i förfarandet. Det finns också några av studierna som pekar på att det finns en rädsla eller oro över hur samarbetet med föräldrarna ska se ut om det görs en anmälan, liksom en brist på samarbete och ett lågt förtroende för socialtjänsten. Det uttrycktes till och med en farhåga om att en anmälan till socialtjänsten kan förvärra situationen för barnet. Flera av studierna framhåller att orosanmälningarna är färre än vad man kan förvänta sig. Det som skiljer sig åt är slutsatserna om huruvida erfarenhet inom yrket är något som resulterar i fler eller färre anmälningar. Något som vidare forskning i ämnet eventuellt kan behandla.

TEORETISK FÖRANKRING

Kasam

Den teoretiska förankringen jag i analysskedet bestämde mig för föll på Antonovskys begrepp KASAM. Begreppet passar undersökningens syfte och frågeställningar: Hur resonerar pedagoger kring anmälningsskyldigheten till socialtjänsten? Hur ser pedagogers på hur rutiner och stöttning fungerar i förhållande till det behov av stöttning som pedagoger kan tänkas ha i samband med orosanmälningar? Vilka hinder och möjligheter kan uppstå kring anmälningsplikten? En hög känsla av sammanhang för pedagoger om anmälningspliktens process kan bidra till att göra det mer begripligt och det leder till ett större sammanhang.

(12)

Antonovskys KASAM-teori bygger på tre komponenter; begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Dessa komponenter är sammanlänkande för det mesta men kan ibland uppträda isolerat. (Antonovsky) 1987.

Begriplighet är ett sätt att beskriva upplevelser av stimuli och hur information är sammanhängande och strukturerad. Motsatsen skulle kunna vara upplevelser av kaos eller oförutsägbarhet. En person med hög känsla av begriplighet har förmåga att göra svåra händelser som tex vid trauma, gripbara. (Antonovsky) 1987.

Hanterbarhet innebär hur man uppfattar vad det finns för resurser och hur dessa resurser används för att möta krav. Resurserna kan vara något den enskilde själv förfogar över. Men det kan också vara andra personer i omgivningen som den enskilde litar på som kontrollerar dessa tex en partner eller en kollega. En person med hög känsla av hanterbarhet uppfattar sig inte själv som ett offer för omständigheter. (Antonovsky) 1987.

Meningsfullhet kan handla om delaktighet och medskapare av sitt eget liv. En person med stark KASAM engagerar sig i saker i livet som har stor betydelse för dem. En känsla av att livet fyller en emotionell innebörd. Problem som uppstår är till viss del värda att lägga ner energi och engagemang i. Man välkomnar utmaningar. Vid olyckliga upplevelser söker en person med hög grad av meningsfullhet en mening i det som händer och försöker finna lösningar för att ta sig igenom den uppkomna situationen på bästa sätt (Antonovsky) 1987.

Ett sociokulturellt perspektiv

(13)

SKA-Systematiskt kvalitetsarbete

(14)

Det finns inget nationellt krav utan varje enhet hittar sitt sätt att arbeta med kvalitetsarbetet. I Skolverkets allmänna råd finns exempel på vad man bland annat kan arbeta med i dokumentationen: regelbundet stämma av att kvalitetsarbetet leder mot målet, identifiera utvecklingsområden, skapa delaktighet, utgå från befintlig dokumentation och annan reglering. Det är inte rektorn som ska utföra detta men hen har dock ett ansvar för att pedagogerna är delaktiga. I planeringsarbetet ska rektorn driva och säkerställa att pedagogerna planerar och genomför arbete utifrån satta mål. Skolverkets allmänna råd för måluppfyllelse i förskolan (Skolverket 2017 s. 8,12-13) beskriver förskolans uppdrag med att ”verksamheten ska utgå från en helhetssyn på barnet och barnets behov och utformas så att omsorg, utveckling och lärande bildar en helhet” och under styrning och ledning står det tydligt att: ”Huvudmannen och förskolechefen utifrån respektive ansvar har rutiner för hur barnets bästa utreds och hur barnets bästa kan beaktas i beslut som påverkar barnen i förskolan”. Det framkommer även här att huvudmannen eller förskolechefen ska ge personalen möjlighet till kompetensutveckling.

METOD

Denna uppsats är en kvalitativ studie med individuella, semistrukturerade intervjuer. Metoden är vald utifrån intresset att ta del av respondentens resonemang och tankar kring anmälningsplikten. Intervjuer kan användas på olika sätt. Intervjuguiden som används här var semistrukturerad med öppna frågor. Den kvalitativa intervjun är en metod som gör det möjligt att få fram beskrivande information samt få insikt i informantens egna erfarenheter, tankar och känslor. (Johnson 2007 i Dahlen, 2007 s.9). Intervjuer är en del i kvalitativ forskning vilket gör att resultaten måste ha en högre transparens om hur studien genomfördes för att öka reliabiliteten. För att få en så hög validitet som möjligt bör forskaren klargöra vilken anknytning som denne har till ämnet vilket jag försöker göra i avsnittet nedan om förförståelse (Johnsson 2007 i Dahlen 2007, s.12). Intervjuguiden i denna studie togs fram genom att två testintervjuer genomfördes och att jag strök två frågor som jag förstod kunde tolkas på flera sätt men som också gav liknande svar så jag kunde inte särskilja vilken fråga respondenten egentligen svarade på.

En respondent är en studiedeltagare som förmedlar det den vill förmedla i den givna situationen utifrån de frågor intervjuaren ställer. Det är då intressant att ställa likadana frågor till de som ska svara för att kunna undersöka hur svaren skiljer sig eller är lika – för att i analysarbetet söka efter mönster och/eller paradoxer. Intervjuer kan också förmedla något från människors livsvärldar (Esaiasson et al, 2009, s. 258, 285-286), (Kvale, 2007, s.11). Analyserna av intervjuerna är det som blir uppsatsens resultat. De uttalanden respondenter har i en samtalsintervju handlar om att som forskare försöka fånga in personernas uppfattningar eller föreställningar och inte att hitta eller söka sanningar (Esaiasson et. al, 2009), (Kvale, 2007, s.7,65).

Förförståelse

(15)

rutiner. Den andra erfarenheten som socionom gör att min upplevelse är att det sällan kommer anmälningar till socialtjänsten från förskolor, däremot är förskolor behjälpliga och samarbetar bra vid kontakt. I denna studie har jag försökt att använda min förförståelse till att undersöka pedagogernas faktiska upplevelse samt erfarenhet av orosanmälningar utifrån deras perspektiv. Det visade sig också att jag tolkade en del svar utifrån att jag uppfattat att barnsynen under dessa år har genomgått en förändring.

En egen förförståelse samt inhämtande av kunskap från tidigare studier hjälpte mig i utformningen av den intervjuguiden jag använt mig av. Att använda sig av en basinsikt i ämnet är något som Kvale och Brinkmann (2014) förespråkar för att kunna skapa en intervjuguide med rätt sammanhang till situationen. Det kan finnas en förhöjd risk med förförståelse om den riskerar att medföra ett personligt engagemang (Johnson i Dahlen 2007, s.13). I detta fall är inte ämnet av den karaktären att det skapar den sortens engagemang, men det är alltid bra att medvetandegöra såväl möjligheter som hinder med metodval. En förförståelse kan med fördel bidra till en större förståelse och ett aktivt lyssnande på respondentens svar och eventuellt se möjligheter till teoriutveckling utifrån intervjuerna (Johnson i Dahlen 2007, s.13). Analysen av det empiriska materialet i kvalitativ forskning sker genom en tolkning av hur människor på ett socialkonstruktivt sätt skapar mening åt sina erfarenheter. Detta påverkar förståelsen och det sätt vi tolkar berättelser (ibid s.13).

Urval

Intervjuerna har gjorts med sex personer med olika utbildningsbakgrunder samt erfarenhet. Dessa personer arbetar i två olika stadsdelar och är verksamma som pedagoger. Respondenterna har olika utbildningsbakgrund men samtliga har som minst barnskötarutbildning för yrket. Respondenternas yrkeserfarenhet varierar från ca fem år till fyrtio år och de är mellan 32 och 67 år. Spridningen av ålder samt erfarenhet gjorde att undersökningen fick ytterligare en dimension, nämligen den att det kan tänkas att de med mer erfarenhet har varit med om att det under åren gjorts lagändringar som påverkat hur de förhållit sig till orosanmälningar samt att barnsynen förändrats.

Respondenter till intervjuerna är ett urval av kontakter från nuvarande samt tidigare arbetsplatser. De tillfrågades efter att jag muntligt informerade dem om de forskningsetiska principerna. Jag frågade personer som jag haft anknytning till men som jag haft mycket lite eller lite samarbete med. Respondenterna valdes från vissa kriterier; de skulle ha en anställning i en storstad, dessutom valde jag ut 2 olika stadsdelar då jag initialt ville få en uppfattning om det gjordes någon skillnad i svarsresultaten beroende på vilken stadsdel man som pedagog var anställd i. Det andra kriteriet var att man hade någon form av pedagogisk utbildning. Resterande del av urvalet gjordes från en bekvämlighetsprincip med tanke på vilken kontext som min studie befann sig i med tidsperspektiv, det blev också en multiplikatoreffekt. Jag kontaktade en person som arbetade i samma förskola fast på en annan avdelning som mig väldigt kort under tidigt 90-tal men som nu arbetar på en förskola i närområdet, i sin tur frågade denna person om någon annan var intresserad av att vara med i min studie. En av de andra respondenterna har tidigare arbetat någon gång som vikarie på en av mina arbetsplatser och jag valde ut denna person då jag denna person utbildat sig och arbetar inom staden, jag fick även här hjälp på samma sätt som jag beskrev tidigare. De resterande två respondenterna består av två före detta kollegor, vi har samtliga bytt arbetsplats sedan dess.

(16)

respondenterna till viss del varit kända för mig och därför har jag som forskare försökt öka min medvetenhet om att försöka hålla en vetenskaplig distans. Ett sätt var att möta respondenten med nyfikenhet och vara öppen för att det kan komma fram åsikter som inte var känt sedan tidigare och att då försöka att ta hand om den informationen på bästa sätt för undersökningens resultat. Med detta menar jag att lyssna in vad respondenten säger i intervjun och använda det till studien och inte något annat som jag som person uppfattat vara respondentens åsikt. Antalet studiedeltagare i denna undersökning utgjordes av ett relativt litet antal, men enligt Esaiasson et al (2009, s.292) finns det inte ett statiskt antal respondenter när det uppstår ”teoretisk mättnad ”. Begreppet innebär att när det inte uppstår några nya aspekter av det som undersöks finns det inget mer behov av ytterligare respondenter. I min undersökning valde jag att stanna vid de sex personer som är med i studien då jag uppfattade det som att jag efter dessa intervjuer hade tillräckligt med material för att kunna få ett uttömmande resultat. Det sista rådet om att respondenterna inte ska vara experter stämmer väl in på mina respondenter. Samtliga som svarat är pedagoger verksamma inom förskolan men besitter inte på något sätt expertkunskap inom området. Respondenternas kön är ojämnt fördelat om man utgår från en normalpopulation (en man bland de sex tillfrågade), men ges inte någon större betydelse i denna undersökning då branschen är starkt kvinnodominerad.

Genomförande

Intervjun inleddes med frågor som berör basfakta om respondenten så som utbildning och yrkeserfarenhet. Dessa frågor är neutrala och lämpligt att inleda intervjuer med så respondenterna känner sig trygga och avslappnade för att senare gå in på de mer laddade frågorna (Dalen 2007, s.31). Intervjun fortsatte sedan med frågor kring själva kärnfrågan, anmälningsplikten. (Se bilaga 2). Intervjuguiden var utformad i ett försök att få ett dynamiskt samtal där respondenten kunde svara med utvecklande svar. Esaiasson et al (2009, s.298) nämner att ett kännetecken på en bra samtalsintervju är att det ställs korta frågor som genererar långa utvecklande svar.

(17)

När jag arbetade med tolkningen av intervjuerna kodade jag dem under olika teman/rubriker fört att hitta samband och olikheter med tidigare forskning. Tematisering är en vanlig metod för att koda material och utgår ofta från intervjuguiden. Dalen (2007, s.74). I min studie är tematiseringen gjord efter intervjuerna då jag såg mönster och kodade materialet efter vad jag såg att flera respondentsvaren hade flera olika beröringspunkter. Efter det kategoriserade jag i underrubriker som jag sedan använde i min studie efter en modell som beskrivs i Dalen (2007, s.79, ss 84-86).

Etiska överväganden

Respondenterna tillfrågades med hänsyn till att de inte skulle vara personer som jag har eller haft mycket personligt samarbete med då frågorna kan beröra känsliga områden där värderingar kan bli ett laddat ämne. Det faktum att endast en av de sex respondenterna var man samt att några av respondenterna tillhör samma arbetsplats gör att jag valt att inte använda varken fingerade namn eller arbetsplatser vid citering då enskilda personer skulle kunna bli identifierade, något Johnson i Dalen (2008, s.23) beskriver som en risk att personer blir stigmatiserade och eller stämplade. Det är också en del av konfidentialitetskravet. Min uppfattning är att detta inte har påverkat hur materialet sedan brukats. Respondenterna fick information både muntligt och skriftligt om de forskningsetiska principerna enligt vetenskapsrådet (2002) i samband med att de tilldelades informationsbrevet som de skrev under. (Se bilaga 1). Det finns i princip fyra basala krav i forskningssammanhang: Informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet.

Informationskravet innebär att informera respondenten om syftet med studien och vilka metoder som ska användas. Det innebär också att berätta att respondenten har rätt att avbryta sin medverkan när som helst under studien. Samtyckeskravet innebär enligt de forskningsetiska principerna att den som deltar har gett sitt samtycke, vilket ska dokumenteras. Konfidentialitetskravet betyder att inga uppgifter som gör att personer kan identifieras av utomstående. Slutligen innebär nyttjandekravet att materialet endast får användas för forskningsändamål, (Dahlen, 2007, ss.21-24). Respondenterna blev utöver detta också tillfrågade och de samtyckte muntligt till att intervjuerna blev inspelade för att kunna bearbetas i transkriberingssyfte. Det gavs också muntlig information till de tillfrågade om vad undersökningen handlar om, vilken metod som används och hur resultatet (den färdiga uppsatsen) ska presenteras samt att intervjuerna skulle spelas in för att underlätta transkriberingsprocessen (Johnson i Dahlen 2007, ss.21-22).

RELIABILITET OCH VALIDITET

Reliabilitet

Tillförlitligheten, reliabiliteten behandlar hur undersökningen är utförd korrekt, att mätningar som gjorts och anteckningar är korrekta. I reliabiliteten diskuteras även om mängden

(18)

om anmälningsplikt vilket inte kan vara representativ i någon större bemärkelse. Min studie ger inte anspråk på att vara generaliserbar utan kan ses som ett exempel ur en verklighet vid en viss tidpunkt.

Validitet

Validitet är att mäta det man avsett mäta, en giltighet med andra ord hur väl verkligheten fångas. Då jag har intervjuat pedagoger i egenskap av att jag själv är pedagog kan det ha påverkat respondenternas svar genom att de kan ha gett svar som de tror var förväntade. Det som balanserar upp validitetsvärdet är att respondenterna inte i förväg fått se frågorna vilket gör att det inte gått att förbereda sig på att ge de rätta” svaren. Sammantaget vill jag påstå att validiteten är relativt hög. (Thurén, 2019, ss.48-50, s.59).

RESULTAT

Jag har delat upp resultaten från mina intervjuer i olika teman; 1. Rutiner, handlingsplan och stöttning. 2. Pedagogernas uppfattning och resonemang kring begreppet anmälningsskyldighet. 3.Utbildningsutbud. 4.Osäkerhet och hinder - Dilemman i samverkan med föräldrar och socialtjänst. Dessa teman var något jag utarbetade ifrån vad som är centrala diskurser i den tidigare forskning jag undersökt.

Rutiner, handlingsplan och stöttning.

Samtliga respondenter är anställda i en storstad i Västsverige och tillhör numera en gemensam förvaltning, Förskoleförvaltningen där det på intranätet finns en informationstext om orosanmälningar i förskolan och även en blankett som går att fylla i direkt samt skicka till ett centralt diarie elektroniskt. Många förskolor har av tradition egna rutiner för orosanmälan som de följer, det kan därför ge ett spretigt intryck dels på grund av att det finns olika rutiner, dels beroende av hur varje rektor informerar sina medarbetare om hur pedagogerna hanterar rutinerna. De flesta pedagoger uppgav att de inte var helt säkra på var de skulle hitta rutiner och handlingsplaner även om de uppgav sig veta att det fanns på arbetsplatsen. Då kan det också vara svårt att bedöma om en tillgänglig rutin eller handlingsplan är ett användbart verktyg för personalen.

-Nej det gör jag faktiskt inte ………ja alltså inget som vi har nedskrivet rutinerna

är ju det som…… …som vi bestämt att vi ska göra en rutin men jag vet inte om det finns något nerskrivet…det kanske vi har fast, nepp så det vet jag inte. P3

-Mm jag vet inte ens om jag sett den faktiskt men jag vet att vi har det men…det står…jag vet ju hur vi ska gå tillväga. P2

-Ja det tycker jag. Just precis som du sa där om det skulle hända något så vet man att man har nånting att gå tillbaka till man har ju egentligen något att påvisas att det här måste följas…ibland kan ju det behövas. P4

(19)

-Tror inte vi har någon speciell rutin för det i fall man skulle se någonting så skulle jag personligen kontakta förskolechefen å sen ringer jag socialen. P6

Samtliga uttalanden i min studie, tyder på att respondenternas saknar handlingsplan och/eller rutiner på sina respektive arbetsplatser. Samtliga respondenter föredrog att ta kontakt med förskolechefen/rektor i fall de upptäckte att de behövde göra en orosanmälan. Av studien framkommer att det saknas materiella resurser i form av rutiner och handlingsplan. Det visar att det är svårare att hantera anmälningsplikt om det saknas kunskap om var handlingsplan och rutiner går att hitta, vilket i sin tur leder till att det saknas sammanhang och begriplighet i situationen som uppstått.

Pedagogernas uppfattning och resonemang kring begreppet

anmälningsskyldighet

.

De flesta respondenter uppfattar att en negligering av anmälningsplikten skulle bedömas som ett allvarligt yrkesfel. En av respondenterna svarade på frågan: Hur tolkar du förskolans anmälningsskyldighet?

-Jag tolkar den som väldigt stark och väldigt viktig och dessutom är vi skyldiga att anmäla och det är ju ett yrkesfel om vi inte gjorde det. P1

För en del av respondenterna innebär anmälningsplikten ett visst motstånd eller så väcker den tvivel, detta till trots framkom det tydligt att respondenterna inte övervägde att inte göra en orosanmälan:

- Ibland kan man känna att det blir lite svårt…… men jag fattar ju som att nu så ska man göra en orosanmälning bättre att göra en för mycket, så här görs det anmälningar.P3 Andra pedagoger gav uttryck för att vara högst medvetna om anmälningsplikten men resonerade om den på ett mer avvaktande sätt och att den kanske inte behöver behandlas så skyndsamt utan att det snarare lämnas ett utrymme för att först få situationen bekräftad.

I nedanstående pedagogers uttalande kan man skönja en osäkerhet vilket gör att man åtminstone vill skjuta upp anmälningen på grund av osäkerhet i hur omfattande problemet är, de nämner bl.a. om det sker upprepade gånger:

-Ja, jag är ju en av dem, jag känner ju att man kan lära sig nya saker o just det är ju ganska känsligt när man går vidare med en orosanmälan man ser att det inte blir bättre så måste man ju anmäla till sociala så småningom. P4

-Man har ju anmälningsplikt och alltså man lär sig med tiden eller jag tycker det har blivit mer nu förr var det väl mer att man upptäckte blåmärken eller om det var alkohol eller droger med. nu tycker jag vi mer gör orosanmälan som gäller att vi lyssnar in barnen å hör vad de säger, är det någon som upprepar någonting. P2

(20)

-Jag tänker att det är väldigt bra för barnen man kan anmäla och få hjälp av socialen. P1 Inställningen till anmälningsskyldigheten tycks också kunna ändras i och med att pedagogen får fler erfarenheter. En respondent har tidigare tyckt att en orosanmälan inte gagnar barnet utan istället kan förvärra situationen. I dag när pedagogen tittar i backspegeln uppfattar hon det som en okunskap att det fanns en ”kultur ” att tro att en anmälan kunde förvärra en situation. En respondent med mer än 20 års erfarenhet uttryckte det på följande sätt:

-Framförallt kan jag tycka att man inte under åren innan har gått fått det här tycker jag har blivit upplysta om att vi inte ska tveka att orosanmäla för det är ju egentligen många gånger tror jag för längre sedan tillbaka så tvekade man mycket mer för man trodde…att det kanske skulle stjälpa familjen om det inte var någonting …och det är ju inte det handlar om egentligen men okunskap mycket …förut tror jag. P1

Flera av respondenterna har arbetat över 20 år och tycker sig se att det skett förändringar i barnsyn och som en konsekvens av det har nya perspektiv väckts på hur man ser på vad en orosanmälan kan innehålla. En annan av dessa respondenter med lång erfarenhet svarar så här på frågan: Har du några övriga tankar om orosanmälningar?

-Men jag vet faktiskt inte jag vet inte som sagt jag tycker jag har väldigt lite…erfarenhet av det faktiskt så att sen o a sen har jag själv tänkt ett par gånger att det är väl säkert saker som man missar tyvärr många gånger. mmm.. många gånger just när man jobbat så länge som jag gjort...att då kan man ju också fundera på vad är det som gör att jag för jag är helt övertygad om att vi har missat saker o ja det kan man ju också fundera på vad det beror på…mmm…ja mm och angående olika saker med barn så att, men det är lite tragiskt o tänka så liksom vad vi egentligen kunnat göra mycket bättre. P3

I ovanstående citat ger pedagogen uttryck för att själv sakna kompetensen att identifiera barn som skulle varit föremål för en orosanmälan. Pedagogen uttrycker att denna förmåga har blivit bättre.

En annan pedagog med lite mindre än 10 år inom yrket uttryckte sig på ett liknande sätt fast var mer specifik på vilket sätt eller område som pedagogen ansåg sig sakna kunskap att identifiera barn som far illa:

-Nu när jag tänker efter så är det väl i så fall om det skulle vart nån här om man anmäler för ekonomiskt eller nånting också för då far de ju illa också… För våldsbiten vet jag att jag inte sett nånting för det har varit mer uppenbart men mer att de far illa för det med ekonomiskt så är det svårare at se tycker jag och det är svårare att veta vad man ska göra…P2

(21)

Utbildningsutbud

Majoriteten av respondenterna i studien uppger att de getts väldigt lite eller ringa inslag i utbildningen om anmälningsskyldigheten, detta oavsett utbildningsbakgrund eller erfarenhet. Fler i denna studie har under sin barnskötarutbildning kommit i kontakt med begreppet anmälningsplikt än vad de som utbildat sig till förskollärare. En barnskötare svarade att det under specialpedagogiken lyftes hur anmälningsplikten skulle hanteras men att det var mest som en information kring det. En förskollärare uppger att det inte var något som ens diskuterades under utbildningen; respondenten hade inget minne av att ämnet behandlats. Respondenternas svar kan ju endast ge en fingervisning i vad som bör förbättras i utbildningsprogrammen. Men det tycks saknas en given utbildningsplan i Sverige för pedagoger där anmälningsplikten lyfts och diskuteras. En utbildning där anmälningsplikten gavs större utrymme skulle kunna leda till att pedagogerna använde sig av orosanmälningar i högre grad när behovet finns.

Osäkerhet och hinder - Dilemman i samverkan med föräldrar och

socialtjänst

En del respondenter visar genom sina uttalanden att de har ett föräldraperspektiv och oroar sig för vårdnadshavares åsikter. Att som pedagog känna sympati för och identifiera sig själv som föräldern begränsar möjligheterna av hanterbarhet rent emotionellt. När det gäller huruvida pedagogerna någon gång känt sig osäkra eller tvekat över att göra en orosanmälan är just förväntade reaktioner hos föräldrar som uttrycks som farhågor:

-Jag kan minnas att tillsammans med arbetslaget så diskuterade man det då denna frågan och ja ibland någon gång har man kanske avstått på grund av föräldrarna. P3

-Det tror jag beror på föräldrarnas godtycke att dom reagerar så starkt, ja det är väl det.P1 Det finns pedagoger som anser att det inte finns någon mening i att anmäla då det aldrig ”händer något” och att det uppfattas som en envägskommunikation Denna pedagog gav uttryck för motsatsen, en handlingskraftig socialtjänst med aktiva insatser:

-Föräldrarna tänker att de kanske förlorar sitt barn på grund av socialen kan ta barnet ifrån henne hon var väldigt ledsen. -Efteråt tänkte jag varför gjorde jag så, jag är också mamma om jag skulle veta det skulle bli så men jag tänker det är bra att man pratar med föräldrar innan man gör anmälan. P3

(22)

-Jaaa mmm vi har även haft sociala har vart här på ett Apt pratat o gått igenom olika…sen hade vi velat att de kommit lite gått lite mer in på vissa saker men det har inte blivit av …men det var här på ett Apt vi gick igenom lite .De presenterade sig också så vi skulle ha ett ansikte till namnen och……..sen är det ju att vi ringer ju inte upp dem utan vi går ju via vår rektor som ringer upp socsekreteraren när det är något så får de kontakta oss sen men sen ska ju alltid vara att föräldern ska veta om det

……….tror jag eller…..blandar jag ihop det med ..vi har så mycket både bvc e inblandade o psykologer o sånt… glöm det där sista.P5

Sammanfattningsvis visar resultatet från min studie att det är tveksamt om pedagogerna känner att de upplever att rutiner och riktlinjer är något som förenklar anmälningsprocessen då de är relativt okända för pedagogerna generellt eftersom det också finns en osäkerhet om var dessa riktlinjer finns att hitta. Det verkar dock som att pedagogerna har stort förtroende för sina rektorer när det gäller stöd och ansvar vid förfarande av orosanmälningar.

Vidare är pedagogerna i studien medvetna om att anmälningsplikten är tvingande, däremot finns det av olika skäl viss tveksamhet till att utöva den. För en pedagog som gör flera orosanmälningar utan att det påverkar eller förändrar barnets status, är sannolikheten stor att den kommer att drabbas av vad Antonovsky kallar stressorer, eftersom barnet fortsätter att fara illa. Pedagogen kanske dessutom saknar tillgång till generella motståndsresurser, så som aktiv stöttning av kollegor/chef eller tydliga och lättåtkomliga rutiner på arbetsplatsen gällande orosanmälningar.

Studien ger en otydlig bild om huruvida pedagogers erfarenhet eller utbildning blir betydande faktorer för orosanmälningar, men resultatet pekar på att det saknas inslag i både barnskötares och förskollärares utbildning.

DISKUSSION OCH ANALYS

Min studie har haft som syfte att undersöka hur pedagoger resonerar kring anmälningsskyldigheten. För att undersöka det har jag försökt ta reda på pedagogers uppfattning om orosanmälningar. Jag har även velat undersöka om det finns något samband mellan utbildning och/eller erfarenhet när det gäller benägenheten att göra orosanmälningar. Samt huruvida pedagoger uppfattar att de har tillräckligt stöd från verksamheten och ledarskapet för att fullfölja en anmälan.

Så som det beskrevs i resultatet, saknades det handlingsplan och/eller rutiner på respektive arbetsplatser. Skolverkets allmänna råd för måluppfyllelse i förskolan (Skolverket, 2017) beskriver just att förskoleverksamheten ska följa en helhetssyn på barnet och dennes behov, både vad gäller omsorg, utveckling och lärande. Rektorn har även ett ansvar för att pedagogerna är delaktiga i detta målarbete, något som kan uppnås genom att rektorn skapar rätt förutsättningar för sin personal genom t.ex. rutiner för hur kvalitetsarbetet ska bedrivas på enheten. Jag menar att om pedagogerna hade haft tillgång till rutiner och handlingsplaner

hade den faktorn kunnat fylla en vidare mening för pedagogen i sin professionella roll. Det kunde ha bidragit till förmågan att hantera vad Antonovsky kallar för stressor, i det här fallet ”barn som far illa”, på ett sätt där pedagogen kan uppleva kontroll i det egna arbetet; som att direkt påverka anmälningsplikten genom en aktiv handling. Om det finns situationer där pedagoger upplever att de via anmälan inte kan påverka barnets vardag och detta dessutom händer upprepade gånger kommer pedagogens motståndskraft att försämras; det väcker en påminnelse om att orosanmälningar inte är meningsfulla.

(23)

det finns tydliga riktlinjer och rutiner, och där socialtjänsten haft mandat att återkoppla i den givna situationen, är sannolikheten stor att den inte kommer att drabbas av stressorer i lika hög grad. Pedagogen kommer att vara lika utsatt för stressor på grund av upplevelserna av att barnet far illa, men en betydande skillnad i de angivna exemplen, är att den senare har större tillgång till generella motståndsresurser, bland annat i form av bemötande från socialtjänsten och en stödjande organisation. Om denna positiva situation dessutom kunnat upprepas kommer pedagogens motståndskraft att stärkas: pedagogen har fått stöd genom tydliga rutiner på arbetsplatsen (hanterbarhet), kunskap och information genom återkoppling från socialtjänsten

(begriplighet) vilket sammantaget kan bidra till att skapa upplevelsen av meningsfullhet;

orosanmälningen ledde till ett resultat. Denna pedagog kommer få erfara en känsla av sammanhang i sin professionella roll.

Här har verksamheterna en möjlighet att kunna förbättra och förenkla hanteringen av orosanmälningar. Samtidigt framgår det av min studie att pedagogerna finner ett stort stöd från rektorerna [trots avsaknad av tydliga handlingsplan och/eller rutiner]. Det personella stödet från rektorn är högt och balanserar de generella motståndsresurserna. Utifrån ett KASAM-perspektiv kan det tolkas som att ett sådant personellt stöd bidrar till ett högre sammanhang (Antonovsky, 1987).

Pedagogernas uppfattning om anmälningsskyldigheten visar att de är väldigt medvetna om att det följer en anmälningsplikt i anställningen och att den är tvingande. Det finns dock en osäkerhet i vissa situationer om den skall utövas i praktiken som kan uppfattas som paradoxal. Utifrån ett sociokulturellt perspektiv är vårt sätt att bete oss, kommunicera och uppfatta

verkligheten formade av sociala och kulturella erfarenheter; vilka även ”formar” hur vi

uppfattar och tillägnar oss färdigheter och förståelse för och om vår omgivning (Säljö, 2014). I internationella studier framkommer det att i internationella studier kan rädslan eller

osäkerheten att göra en anmälan bero på den egna attityden till barnuppfostran, rädd för förövaren men också en osäkerhet om anmälan blir korrekt, dåligt förtroende för socialtjänsten och brist på kunskap (Alvarez et al och Gilbert et al i Markström & Munger, 2017). Något som enligt Markström & Munger (2017) också visat sig gälla i den svenska kontexten. Toros & Tiirik (2014) hävdar att den största anledningen till att inte anmäla var att man att inte visste hur allvarligt problemet var.

(24)

förvärra situationen för barnet. Toros & Tiiriks (2014) lyfter den typen av barriärer som gör att anmälningar inte görs, så som okunskap, brist på självförtroende, oförmåga att känna igen samt att inte kunna reagera adekvat. Eller som Markström & Munger (2017) som kom fram till där det fanns en tro på att socialtjänstens insatser skulle göra mer skada än nytta för barnet. Kenny´s (2001) se Markström & Munger (2017) har kommit fram till att pedagoger med längre erfarenhet tycks vara mer aktiva i orosanmälningar jämfört med dem som har kortare erfarenhet. Däremot har studier från O´Toole et al (1999, 1996) se Markström & Munger (2017) pekat på ett samband mellan att pedagoger som tidigare gjort anmälningar fick en högre benägenhet att anmäla vid oro, samtidigt som pedagoger med längre erfarenhet (mer än 15 år) hade svårare att identifiera fall, vilket kunde kopplas till att deras utbildning var föråldrad. I min studies resultat uttrycker samtliga respondenterna med lång erfarenhet att de själva finner ett samband i en samhällsförändring och barnsyn, att ”barn som far illa” idag rymmer fler dimensioner än förr. Det kan samtidigt ha en förklaring i att lagstiftningen skärpts, men det är inget som respondenterna själva uttrycker.

Av resultatet i min studie framkommer att studier på högre nivå inte vara någon garanti för att kunskap om anmälningsskyldigheten hade funnits med i utbildningsutbudet, snarare visade min studie på ett motsatt resultat vilket jag förvånas över. Jag tolkar det som att pedagogerna i min studie inte hade helt klart för sig var de skulle hitta rutiner och riktlinjer för hur en orosanmälan går till. I dessa fall uttryckte samtliga pedagoger att de lyfte det med rektorn och att de flesta uppfattade det som ett mycket bra stöd vid hanteringen.

När det gäller erfarenhet diskuterar pedagoger med lång erfarenhet en förändrad barnsyn. Utbildningens betydelse kopplat till anmälningsbenägenhet är obetydlig, däremot är det i denna studien barnskötarutbildningen som framhävs som mest engagerad i att ha främjat anmälningsplikten i sitt kunskapsutbud.

(25)

föräldrarna. I min studie lyfts, i de citaten om samverkan med föräldrarna, pedagogens emotionella relation till föräldrarna fram och pedagogen visar en osäkerhet huruvida det var rätt att göra en anmälan eller inte. Pedagogen funderar på om det vore mer rätt att först prata med föräldrarna vilket kan ses som ett sätt att pedagogen försöker hantera problemet på eget bevåg ses men även en oro över att socialtjänsten kanske gör mer skada än nytta som Munger &Markström (2019) skriver i sin slutsats.

(26)

det är viktigt att man också ser det som ett förebyggande arbete att förskolan har förmåga och kompetens att hantera olika känslor som kan väckas när orosanmälningar blir aktuella.

Jag uppfattar det som att ett mer strukturerat och systematiskt arbetssätt mellan alla dessa delar är viktig för att orosanmälningar blir gjorda. Om det i verksamheten finns en tydlig och levande handlingsplan som är igenkänningsbar så blir inte en orosanmälan ett så stort steg och framförallt är det troligt att pedagogerna kan uppleva det meningsfullt samt att det finns ett sammanhang i vad en orosanmälan gör för skillnad. I det perspektivet kan det vara en fördel att det i processen finns upparbetade kontakter med socialtjänsten där man kontinuerligt har kontakt i barnavårdsfrågor där stora och små dilemman kan lyftas och att socialtjänst och förskolan är självklara och naturliga samverkanspartners.

Sammanfattningsvis har jag funnit att pedagogerna, genom sina svar i min studie, visat att de stöter på svårigheter gällande orosanmälningar. I pedagogernas kontext kan det ses som att om de inte uppfattar att anmälningsplikten har en betydande roll för att ett barns rådande situation kan förändras, skulle en orosanmälan kunna kännas relativt meningslös och pedagogen begriper inte varför den ska göras. I de exempel då pedagogerna ansåg det meningslöst att anmäla utifrån erfarenheten eller upplevelsen av att för socialtjänsten inte går vidare med en anmälan (på ett för pedagogen konkret sätt, avsaknad av återkoppling, etc.) bidrar till pedagogens upplevelse av att det inte är hanterbart, då denne fortsätter träffa barnet vars situation, som föranledde oron, kvarstår eller upprepas. Vilket sammantaget kan tyda på att det saknas KASAM i verksamheten. Det framstår som att samverkan i kombination med tydliga rutiner och handlingsplan är ett litet eller inget inslag av pedagogers anmälningsplikt. Det tycks saknas en etablerad grund för hur man som pedagog ska hantera anmälningsplikten och de eventuella konsekvenser som följer av den. Här kan nämnas att det kan bli svårt att med detta utgångsläge hitta KASAM i anmälningsplikten; att som pedagog kanske ens känna meningsfullhet om förfarandet med att anmäla snarare befinner sig i periferin; vilket även begränsar pedagogens möjlighet att erhålla en känsla av sammanhang i relation till anmälningsplikten. Kunskap om anmälningsskyldighet behövs för att tydliggöra i vilket syfte den professionelle gör anmälningar och framförallt att denne gör det för att vilja gynna barnens livssituation och se orosanmälningar som en möjlighet för barn och vårdnadshavare att skapa bättre relationer i framtiden som ett mål. För att erhålla kunskap på fältet behöver verksamheten i förskolan ledas av personer som ser mervärdet i att orosanmälningar görs och inte något ytterligare ”måste” hanteras under en arbetsdag. Pedagogerna behöver ges professionella copingstrategier för att förfarandet kring anmälningsplikten ska vara sammanhängande för dem i sin yrkesroll. Eller för att låna Antonovskys ord att det inte räcker att bygga broar om folk inte lär sig att simma (Antonovsky, 2005). Min uppfattning är att hantering av orosanmälningar är en långsiktig process som kräver tid för att bli effektiv, det möjliggör en säkrare och tryggare anmälningsprocedur i det akuta skeendet.

Metoddiskussion

(27)

påverka läsbarheten, men jag föredrog att säkerställa vad som utlovats till respondenterna i samtyckesblanketten.

DIDAKTISKA KONSEKVENSER

I både tidigare forskning och i mitt resultat finns det tydliga signaler på att det i pedagogernas utbildning saknas inslag av hantering av orosanmälningar. Om utbildningsanordnare och lärosäten inte gett studenter någon fördjupad kunskap i vad det innebär är det ganska troligt att studenter lämnar sin utbildning utan att få med sig denna kunskap samt att det förmedlar en inställning att kunskap om detta inte är något som är särskilt viktigt och därför inte prioriteras i utbildningen. En av Toros & Tiirik (2014) föreslår att utbildningsprogrammen behöver öva upp mer färdigheter och kunskap som gör att pedagoger kan upptäcka barn som far illa och att det borde vara en del i pedagogers läroplan.

Det är viktigt att vid misstanke om att ett barn far illa göra en anmälan då det påverkar barnets utveckling och det är en stor del av pedagogernas uppdrag att främja barns utveckling och att förmå se en helhet när det gäller det. Pedagoger är väldigt klara över att de har en anmälningsplikt men är mer tveksamma hur de ska använda den och när.

Jag skulle också önska att samverkan mellan socialtjänst och förskola var en självklarhet och lika naturlig och kontinuerlig som det samarbetet förskolan har med verksamhetens specialpedagoger.

(28)

REFERENSER

Antonovsky, Aaron (1987). Hälsans mysterium. Stockholm: Natur och kultur. Dalen ,Monica (2007). Intervju som metod. Gleerup

Eidevald, Christian (2013). Systematiska analyser för utvärdering och utveckling i förskolan -

Hallå hur gör man? Stockholm: Liber Ab

Eidevald & Engdahl, (2018) .Utbildning och undervisning i förskolan omsorgsfullt och lekfullt

stöd för lärande och utveckling. Stockholm: Liber Ab

Esaiassson, Oscarsson, Gilljam& Wägner (2007). Metodpraktikan, konsten att studera

samhälle, individ och marknad. Vällingby: Nordstedts juridik

Kvale &Brinkmann (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun. Studentlitteratur AB

Läroplan för förskolan Lpfö18. (2018). Stockholm: Skolverket

Markström &Munger (2017). The decision whether to report on children exposed to domestic violence: perceptions and experiences of teachers and school health staff. (Nordical Social Work

Research. /DOI:10.1080/2156857X.2017.1405837

Munger &Markström (2018). Recognition and identification of children in preschool and school who are exposed to domestic violence” Education inquiry ,2018, vol. 9, NO. 3, 299- 315 DOI:10.1080/20004508.2017.1394133

Munger & Markström (2019).”School and Protection Services Professionals Views on the school`s Mission and Responsibilities for Children Living with Domestic Violence-Tensions and Gaps”. Journal of Family Violence, DOI:10.1007/s10896-019-00035-5

SFS 2001:453 Socialtjänstlagen. Stockholm: Socialdepartementet. SFS 2010:800,1.2 Skollagen, Stockholm : Utbildningsdepartementet

Skolverkets allmänna råd med kommentarer. Måluppfyllelse i förskolan (2017) Stockholm: Skolverket

Socialstyrelsen (2018). Anmälningar om barn som far illa eller misstänkts fara illa. Nationell kartläggning 2018.

https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/ovrigt/2019- 12-6502.pdf

(29)

Svensson, Birgitta (2013). Barn som riskerar att fara illa i sin hemmiljö Utmaningar i ett

förebyggande perspektiv. Doktorsavhandling, Karlstads universitet. Universitetstryckeriet.

Karlstad 2013.

Säljö, Roger (2014). Lärande i praktiken: ett sociokulturellt perspektiv. Stockholm:Prisma Thurén, Torsten (2019). Vetenskapsteori för nybörjare. Stockholm: Liber

Toros &Tiirik (2014).” Preschool teachers Perception About and Experience with Child Abuse and Neglect.Early Childhood Educ J (2016) 44:21-30 DOI 10.1007/s10643-014-06750

(30)

BILAGOR

Bilaga 1

Informationsbrev 2020-02-29

Hej!

Jag heter Petra Wåhlstedt och studerar min åttonde och sista termin till förskollärare vid Högskolan i Borås. Under sista terminen ska vi studenter genomföra ett examensarbete där ett valt område skall undersökas.

Jag har valt att fokusera på orosanmälningar i förskolan och önskar intervjua personal på förskolan i syfte att ta reda på vilket sätt pedagoger uppfattar/tolkar anmälningsskyldigheten Jag är också intresserad av att få svar på om utbildning och erfarenhet kan ha betydelse för hanteringen av anmälningsskyldigheten och till sist om pedagoger uppfattar att de får stöd från verksamheten vid orosanmälningar.

Undersökningen utgår ifrån de forskningsetiska principerna. Det innebär följande:

 Alla uppgifter i undersökningen kommer att behandlas med största varsamhet, så att inga obehöriga kan ta del av dem.

 De uppgifter som framkommit i undersökningen används enbart för denna undersöknings syfte.

 Alla uppgifter kring deltagarna i undersökningen kommer att vara konfidentiella. Fiktiva namn på elever, pedagoger och skola används så att allas identiteter skyddas.  Undersökningen är frivillig och det går när som helst att avbryta deltagandet.

För att kunna genomföra undersökningen behövs respondentens samtycke. Om ni önskar delta ber jag er skriva under samtycket som följer med denna information och därefter lämna till mig vid intervjutillfället.

... ……… Underskrift Namnförtydligande

Om ni har frågor och funderingar kring undersökningen kan ni nå mig på mailadress@.com eller mobiltelefon xxxx-xxxxxx.

Med vänliga hälsningar Petra Wåhlstedt

(31)

Bilaga 2

INTERVJUGUIDE

Bakgrundsfrågor:

Hur lång erfarenhet har du inom yrket? Vilken utbildning har du?

Har hantering av orosanmälan/anmälningsplikt funnits med i ditt utbildningsutbud?

Tolkning av anmälningsskyldighet, sammanhang

Hur tolkar du förskolans anmälningsskyldighet?

Hur jobbar du och ni med orosanmälningar på den här förskolan?

Har du känt eller känner du att du skulle behöva mer information eller kunskap om orosanmälningar?

Finns det rutiner eller någon handlingsplan för hur och när orosanmälningar ska göras på din arbetsplats?

Om ja: Tycker du att dessa fungerar och stödjer dig i att göra orosanmälningar? Om nej: Varför fungerar det inte ?

Vems ansvar tycker du att det är att en orosanmälan blir gjord?

Hantering av orosanmälningar

Har du egen erfarenhet av att göra orosanmälan? Har du tvekat eller avstått att göra en orosanmälan? Om ja: Vad tror du att det beror på?

Om nej: Hur kom det sig att du fullföljde?

I fall en orosanmälan gjorts på arbetsplatsen, pratar ni då om det i arbetslaget? Hur följer ni upp på arbetsplatsen, pratar ni då om det i arbetslaget?

Hur följer ni upp i arbetslaget att en orosanmälan gjorts?

Begriplighet

Finns det tillfällen då du känner dig mer säker eller osäker på att anmäla Om ja: Vad tror du det beror på?

Om nej: Vad tror du det beror på?

(32)

References

Related documents

Som tidigare presenterats bildar de studerade UP två generella kluster (s. 72 ff) avseende den betoning man gör på verksamhetsområdena, kvalificering, etable- ring och

Bristen med Bergdahls grepp är dock hennes behov av att – i viss mån ändå – fixera och kategorisera det lesbiska be- gäret/den lesbiska identiteten, och att hon – trots

aktuellt med fingerade personuppgifter bör samhället kunna bevilja ett permanent skydd även genom kvarskrivning, som därmed inte behöver bli föremål för regelbunden omprövning.

Examples of assignments, from a Blackboard Learn environment in a Swedish context, from two different subjects and academic fields, will be highlighted in order to illustrate

Syftet med studien är att undersöka hur några lärare och speciallärare uppfattar sina insatser då det gäller att förebygga uppkomsten av matematikängslan hos

Interestingly, Juvenile zebrafish that were exposed for seven days did not show any down-regulation of sox9a mRNA levels (supplementary Figure 3I).. This could indicate that

I denna artikel beskrivs vilka förutsättningar som bör finnas för en lyckad samverkan och de olika spänningsfält som kan uppkomma om dessa förut- sättningar inte finns

Skattesänkningar ha också faktiskt beslutats både i USA och i England, men hur mycket de komma att verka till förmån för bolagens räntabilitet kan ännu ej