This work is licensed under the Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.5 Sweden License. To view a copy of this license, visit creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/
Oro i Irakkrigets skugga
"Idag Irak, i morgon Afrika", skrev den sydafrikanska dagstidningen Sowetan när Bagdad föll. Diskussioner om militär upprustning förs i Afrikanska Unionen medan oron växer för att krigsmotståndet ska leda till minskat bistånd. Då riskerar Nepad att bli ännu ett bortglömt dokument.
Det tjugonde århundradet är Afrikas århundrade. Det är nu som den jättelika kontinenten ska resa sig och skaka av sig svält, sjukdomar och krig. Med omvärldens hjälp ska fattigdomen halveras innan år 2015 enligt FN:s millenniemål.
Det har inte börjat bra. Afrikas eget initiativ, självhjälpsplanen Nepad, har visserligen prisats i väst, men det finansiella stödet liknar mest en rännil försatt i torka. Grundtanken är att
omvärlden ska ställa upp ekonomiskt mot att de afrikanska ledarna regerar enligt ledstjärnorna demokrati, marknadsekonomi och mänskliga rättigheter.
Skylla sig själva
Robert Mugabes tveksamma inställning till de tre principerna utnyttjas ofta som ett omen och som en förklaring till varför biståndet uteblir. Det är ett resonemang som inte skiljer sig nämnvärt från försöken att legitimera slakten av civila i Irak; de får helt enkelt skylla sig själva. För som journalisten Jan Guillou uttrycker det har de haft "den dåliga smaken att lida under en tyrann".
Nu föreligger det en risk för att zimbabwierna och miljontals andra afrikaner också får skylla sig själva då de har fräckheten att leva på en kontinent där fler än Robert Mugabe har svårt för att respektera de mänskliga rättigheterna.
De har dessutom haft den stora oturen att drabbas av aidsepidemi, torka och svält medan omvärldens uppmärksamhet kanaliserats till jakten på talibaner, Irakkriget, Nordkoreas upprustning och liknande.
Det är inte bara till Nepad som pengarna uteblir. Flera biståndsorganisationer, inklusive FN, har idag stora svårigheter att finansiera katastrofhjälpen till Afrika.
Samtidigt som den moçambikanske presidenten Joaquim Chissano oroar sig för att
återuppbyggnaden av Irak ska lämna ett tröstlöst hål i biståndsgivarnas byxfickor, har den sydafrikanske presidenten Thabo Mbeki påpekat att det aldrig tidigare varit så uppenbart att afrikanerna kommer att bli tvungna att lösa sina problem på egen hand.
Militär upprustning
Innan kriget mot Irak bröt ut fasade många afrikanska länder för att oljepriserna skulle skjuta i höjden. Det gjorde de inte. Istället har andra, minst lika oroväckande, följder blivit synliga.
En baktanke med kriget har varit att Saddam Husseins öde skulle få diktatorer världen över att darra av ängslan för att de står på tur. Men istället för att darra rustar de upp. För sensmoralen i historien om kriget mot Irak har nog inte undgått någon; hade Bagdadregimen haft
kärnvapen hade de förmodligen inte blivit angripna.
När bomberna föll över Irak diskuterade de afrikanska ministrarna det akuta behovet att bygga upp ett gemensamt försvar inom Afrikanska Unionen för att kunna försvara sig mot dem "som i demokratins namn skaffar sig kontroll över råvaror med vapenmakt." En ny våg av militär upprustning kan med andra ord stå för dörren i Afrika.
"Bomba gärna bort Mugabe"
Inte alla ser det nya hotet utifrån som just ett hot. Oppositionella zimbabwier som lever i exil i Sydafrika har bett George W Bush att ge Robert Mugabe ett ultimatum: kapitulera inom 48 timmar - annars bombar vi.
President Mugabe å andra sidan, som är en uttalad kritiker av Bush och Blair, har själv kritiserats för att ha passat på att öka repressalierna mot de politiska motståndarna medan världen koncentrerade sig på Irak.
- Det hela stinker av opportunism, menar Richard Cornwall från Institute of Security Studies i Pretoria, med hänvisning till de våldsamma upploppen i Centralafrikanska republiken, Kongo, Liberia och Nigeria, som alla ägde rum under Irakkrisen.
Indraget bistånd som hämnd
Regeringarna i Rwanda och Uganda, som under inbördeskriget i Kongo DRC lät sina trupper gå bärsärkagång i landet, valde att stödja den USA-ledda koalitionen. Cornwall påpekar att uppbackningen väcker minnen från det kalla kriget då tvivelaktiga despoter hölls under armarna av USA så länge de var anti-kommunister. Zaires Mobutu Sese Seko är ett klassiskt exempel och det är möjligt att ledarna i Rwanda och Uganda nu hoppas kunna två sina händer genom att ställa sig på koalitionens sida.
I Sydafrika har allmänhetens protester mot anfallet varit kompakt och regeringen har inte bara fördömt kriget, de har också motsatt sig uppmaningarna från Vita huset att sparka ut alla irakiska diplomater ur landet. Nu spekuleras det om vad konsekvenserna kan bli, och om USA, Kanada och England i fortsättningen bara kommer att ge bistånd till länder som stött kriget.
I så fall finns det risk för att Nepad inte blir mycket mer än ytterligare ett dokument i traven av vackra ord och visioner.
Annika Forsberg Langa, Johannesburg
