Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.
Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitized at Gothenburg University Library.
All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. T h is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima-ges to determine what is correct.
0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29
CMN:R 34 (1441) À. 27:DE ÅRO. VANLIGA UPPLAGAN. LOSNUMMERPRIS: 12 ORE.
SONDAGEN DEN 23 AUGUSTI 1914.
HUFVUDREDAKTOR OCH ANSV. UTGIFVARE: BITR. REDAKTOR:
ERNST HÖGMAN.
JOHAN NORDLING.
RED.-SEKRETERARE-ELIN WAGNER.
ILLaSTREPADfä TI DN ING
FÖR KVINNANMOCH-HEMMET FRITHIOF HELLBERG
ETb'sö:
'11Ä
f'j&‘ ï*\f
k* »-v
Mg
na position och genom högt syftan
de tankar, ädel och god vilja samt intelligens förmå förverkliga be
greppet adel.
Följer man friherrinnan Coyefs lif, dess sträfvan och uppsåt möter man gång på gång det rent mänskliga, utmejsladt i goda uppsåt och hand
lingar. Vi nämnde nyss hennes energiska verksamhet inom Röda korset, och varmt fosterländsk som hon är, får kanske
— åtminstone för närvarande — det
ta betraktas som den gyllene ram, hvilken omfattar hennes öfriga in
tressen. Dessa äro elje-s starkt bundna vid hembygden.
Hon håller af hela Sverige, men äl
skar Skåne och har utfört ett omfattan
de arbete i främ
jandet af dess hemslöjd. En af henne ordnad yp
perlig historisk af- delning af Skånsk hemslöjd tilldrog sig på Landtbruks- utsiällningsområdet
berättigad upp
märksamhet. Här berättas bygdens
historia genom sekler. Här är med hjärtevinnan
de pietet samlad den säregna folk
konst, hvarom fri
herrinnan C. själf skrifver följande beaktansvärda ord:
”Hemslöjden har vuxit upp ur hem
bygdens egen grund och starkt och färgrikt talar den dess språk;
generationer af hembygdens män och kvinnor ha i den nedlagt något af sin skönhets- NNU FOR ETT AR-
hundrade tillbaka var för större delen af det öfriga Sverige Skåne- bygd — främlingsbygd, men förhållandena ha småningom ändrats. Uppsvenskarna ha lärt sätta värde på det ljusa landet vid det blåa Sundet, och Skåne har vil
ligt införlifvat sina intressen med allt svenskf.
Kom så denna sommar först Balti
ska utställningen som ett glädjens röda insegel på vänskapsakten och därefter — allva
rets tunga stunder, då sorg och börda skulle bäras ge- [|
mensamt. Skåne var redo också nu.
Gästfrihet hade det skänkt med öppen famn åt de många, som fördes mot dess kuster för att se och njuta af den ståtliga utställnin
gen. Skydd och värn bjuder Skåne offervilligt i denna stund dem, som li
da af situationens tryck.
Ständigt arbetar Röda korset och i dess främsta led friherrinnan Hen
riette Coyet på To- rup. Hon har själf redan för några år sedan bildat ett lo
kalförbund för Ba- ra-Hyby-Mölleber- ga och är den le
dande, viljestarka kraften för Röda korsets verksamhet härnere.
Det måste be
traktas som en stor lycka att ställd på
en framskjuten plats i samhället också kunna till fullo försvara den-
Friherrinnan och kammarherre Coyet på Torups slottsterrass.
?
längtan och arbetsglädje.”
Dessa ord äro hämtade ur ett synnerligen tilltalande före
drag, hvilket ger oss en klar föreställning om den insikt Torups härskarinna har i folk- karaktären liksom vi ock mär
ka känsla för det lefvande in
slaget i kulturens stora väfstol.
Ett ambulerande skolkök samt en föreläsningsförening protégeras också därute på landsbygden omkring Torup af dess slottsfru, som tyckes äga
”en själ af eld, en själ af tan
kar” för att kunna famna om så många olika områden utan att något blir det försummade styfbarnet. Och till och med vid ett flyktigt samtal med fri
herrinnan Coyet märker man, att innanför världsdamens smidigt mjuka mask finnes en personlighet med fast och egen vilja, med ljus tro på fol-
mmmm»
Torups slott.
Torups bok kommer en gång att bli ovärderlig för forskaren, isynnerhet som den ger en klar och fast framställning af fakta.
Det är oändligt mycket att säga om Torup sedan längst förflutna tider och till den dag i dag. Många länders suverä
ner ha gästat och gästa dess gemak, hvilka smyckats med en rikedomens och förfinin
gens borna konst, som söker sin like.
Tyvärr ligger det hos värd
folket själft en så fascineran
de älskvärdhet att besökaren nästan förgäter att se sig om
kring för att i stället njuta af en glad och otvungen vänlig
het i de behagligaste omgif- ningar. Detaljerna i dessa gå förlorade, det märker jag först nu med fotografierna framför mig. Ofrivilligt fästes också i
Delalj af gula tornrummet Spiselhörnet i salongen. — Fiiherrinnan Coyet med sin dotter.
]
■4m
kets framtid och med ung håg att orädd våga en insats.
Hon säger det själf: hon är af krigarsläkt. ”Framåt!” ha de ropat led efter led, och
”framåt” är också det intel
lektuella fältrop hon riktar till sig själf och sin omgifning.
Att det urgamla godset To
rup blifvit henne mycket kärt under den följd af år hon vid sin makes, kammarherre Coyet, sida lefvat där, förstår man redan af den entusiasm, hvar
med hon talar om slott och park. Ett annat, ännu mera talande vittnesbörd är det handskrifna, unika prakt
verk om dess historia hon skänkt sin man. Det är en bunden volym så tung, att den återför tanken till sextonhun
dratalets familjebiblar, hvilka som bekant äfven fingo tjänst
göra som släktkrönikor. —
Gröna förmaket. R. Kuller foio.denna stund min uppmärk
samhet främst vid det char
manta porträttet (taget för några år sedan! af friherrinnan C. och hennes lilla dotter. Jag skall dock af ufrymmesskäl lämna det utan flera ord och öfvergå till omnämnandet af Torup — på trettonhundratalet en befäst borg.
Det nuvarande slottet, så
dant vi se det på prins Eugens tafla, byggdes af den stolta och mäktiga fru Görvel Fa- dersdotter Sparre, gift med en af 1500 -talets yppersta män, riksrådet Trued Gregersen Ulfstand. Slottet uppfördes på pålar i en liten insjö och ännu på 1800 -talet gick vattnet upp till murarna. Sjön är numera igenfylld och återstår däraf endast en dekorativ vallgraf, dock finns en sägen, att slot
tet med torn och tinnar en jul—
Prenumerationspris :
Vant. upplagan:
Helt år... Kr. 6.50 Halft år ... » 3.50 Kvartal... » 1.75 Månad... » 0.75
Praktupplagan : Helt år... Kr. 9.—
Halft år ... > 4.50 Kvartal... » 2.25 Månad... » 0.90
Iduns Byrå O. ExpGditiOn, Mästersamuelsgatan 45
Redaktionen: Riks 16 46. Allm. 98 03. Expeditionen : Riks 16 46. Allm. 61 47 Redaktionen
Kl. 10—4.
Red. Nordling: Riks 86 60. Allm. 4 02.
Kl. 11—1.
Verkst. direktören kl. 11-
147.
Kl. 9-6.
Annonskontoret: Riks 1646. Allm. 61 47.
Kl. 9—6.
Riks 86 59. Allm. 4304.
Annonspris:
Pr millimeter enkel spalt:
25 öre efter text.
30 öre å textsida.
20 % förhöjning för särsk.
begärd plats.
spa
Utländska annonser:
30 öre efter text. 35 öre å textsida. 20 °/o förh.
för särsk. begärd plats.
-
538
-Dei siora allvaret.
AXEN BUGA SKÖNT inför liens glans.
Än står Sverige grönt, smyckadt som till dans.
Men det går så tungt att andas vinden, och det vill så latt bli gråt på kinden.
Hvar kom skuggan från midt i solens ljus?
Är det stormens dån, som har nått vårt hus? — Hvarför tystna alla bjällernarrar?
Känna också de, hur marken darrar?
Krigets åskor gå
hotfullt kring vår gräns, krigets fasor slå
kvinnors bröst och mäns.
Nyss vi knutna händer vredgadt lyfte — att slå ned hvarandra var vårt syfte.
Ömklig blef vår strid inför hvad som sker.
Nu är ingen tid till att kifvas mer.
Vi ha valet blott i dessa stunder:
enigt stånda — eller ock gå under.
Alla hatets band måste slitas nu.
Samma fosterland äga jag och du.
Ingen af oss vill det landet mista — må vi kämpa för det till det sista!
Vi ha stora fel, vi gjort djupa fall, vi ha ringa del i det godas kall.
Men den lär oss nu, den stora smärtan, att ödmjuka våra stolta hjärtan.
ERNST HÖGMAN.
natt skall sjunka i djupet. Bland slottets ce- lebra ägare må särskildt nämnas konspira
tören, statsmannen och, en tid, kungagunsi- lingen Corfitz Ulfeld, hvilken tillika med sin gemål Leonora Christina rätt länge åtnjöt drottning Kristinas ynnest och skydd.
En mansålder har detta härliga slott också varit öde och tomt innan det uppstod i för
yngrad och förskönad gestalt, nu erbjudande så många värdefulla sevärdheter, att blic
ken lugnt kan glida från föremål till föremål, säker om att ej ha skådat förgäfves.
Särskildt vilja vi fästa uppmärksamheten på den originella samlingen af små dyrbara porslinspjäser; friherrinnans ”hvita dockor”.
Rokokons lättfotade damer och kavaljerer stå där i sin nisch, sirligt bugande mot be
vingade kärleksgudar.
Naturligtvis vore det åtskilligt annat, som förtjänade ingående nämnas, men troligen får jag knappt råda öfver mera spalirum än det som kräfves för att afsluta artikeln om ett af Sveriges främsta adelshus och dess ägare.
Från ett besök vid Torup medför jag håg
komsten af ett harmoniskt svenskt hem, icke blott af en salong, en representativ matsal, en fil af magnifika sällskapsrum. Och än mera — detta hems herre och husfru, hvilka välkomnade oss med äktsvensk hjärtlighet, gåfvo åt sitt vackra, hem en lefvande
Kvinnorösiräifen just nu.
DEN SVENSKA RIKSDAGEN FORT- sätter sitt värf att besluta om rikets angelä
genheter, trots kriget utanför våra gränser.
Dess arbete påverkas dock starkt af hvad som sker omkring oss. Utsikter ha öppnat sig till en lösning af försvarsfrågan enligt regerings- förslaget, tack vare den vilja till enighet och till nedläggande af partistriderna, som finnes bland riksdagens män.
En annan fråga, där också hittills helt motsatta meningar rådt, och som i dessa dagar kommer fram för riksdagen, är kvinnorösträttsfrågan.
När detta läses är den måhända åter af- gjord, och om utgången vågar man icke pro
fetera. Man vet icke om den nya samhörig
hetskänslan skall ha vidgats ända därhän att äfven. omfatta landets kvinnor och uppta dem bland de ansvariga medborgarna. Den sven
ska kvinnan agiterar icke i dessa dagar för sin rätt. Hon sätter intet villkor för att fylla sin plikt som svensk mot fosterlandet. Hon skall utan knot bära sin del af dagens tunga.
Men den svenska riksdagen försitter ett gyl
lene ögonblick, om den icke nu räcker kvinnan en hand, och om orden, som till slut göra man och kvinna till medborgare lika, icke bli utsagda i en stund, då Sveriges öde i lika hög grad är allas öde, och då på oss alla hvilar Sveriges.
relief, så tilltalande, att den inetsat sig i minnet.
Det talas så ofta om noblesse oblige
— på Torup tycktes denna plikt uppfattats också som en hjärtesak, ty trots alnstjocka murar och djupa hvalf märktes intet af feo
daltidens oåtkomliga kyla. Lifvet pulserade friskt och kraftigt med lefvande tankars sådd och fullbordade handlingars goda skörd. Just i dessa splitets och orons tider är jag glad att ha fått tillfälle att visa Iduns läsare ett skånehem med fasta murar och fasta sinnen.
E. KUYLENSTJERNA-WENSTER.
Iduns Årsia-läflan.
ID TÄFLINGSTIDENS UTGÅNG hade inkommit endast ett rela
tivt fåtal täflingsskrifter, detta naturligtvis beroende på att in
tresset varit uppslukadt af de stora världshändelserna. Vi ha af denna anledning beslutat att utsträcka täflingstiden för vår Årsta-fäflan till den 30 september i förhoppning att ställningen då skall vara så
dan att vi åter kunna vända våra tankar till fredliga intressen.
till Kr. 8.60 per styck är väl billigt? Sänd Eder ! nerfläckade och oanvändbara klädning lör ke- ! misk tvätt och prässning till Orgryte Kemiska ! Tvått- ö Färgerl A.-B., Göteborg och Ni blir iör- ! vånad öfver det goda resultatet. 1 Det är ej likgiltigt, till hvilken affär Ni vän- ! der Eder, ty det är stor skillnad p& kemisk tvätt och — kemisa tvätt. !
KlÄDIMINGAR KLIPPAN.
Modernaste Finpapper sbrak.
Sjraeiatuémt. •
Ftnawe Post-, Sftntf-, Kopta- oeh Twycfipappmw
samt kartong.
Iduns textpapper tillverkas at Klippan.
rv.v.
'ife <Ä*!:
-
UNDER EURO- pas fredsår ha många intresse
grupper med sam
ma sträfvanden i de olika nationerna räckt hvarandra handen öfver grän
serna till internatio
nella sammanslut
ningar. Hur dessa nu skola hålla för påfrestningen, är icke godt att säga, men kanske äro de kvinnliga världsför
bunden de, som af lätt insedda skäl ha största utsikten att hålla samman.
Ett af dem, det största, är den in
ternationella alli
ansen för kvinnans politiska rösträtt, som höll kongress i Stockholm 1911 och 1913 i Budapest.
För att förbereda 1915 års kongress i Berlin — hur det nu går med den kan man fråga sig — var den internatio
nella styrelsen sammankallad i London i början af juli, och vid denna sammankomst hade äfven åtskilliga af ordförandena från de 26 anslutna län
derna infunnit sig.
Fröken Signe Bergman, den sven
ska landsförenin- gens ordförande, var närvarande i
egenskap af styrelsens andre skattmästare, medan fru Anna Wicksell representerade landsföreningen.
Fröken Bergmans skildring från besöket i London är mycket uppmuntrande för dem, som önska rösträttssaken en snar seger i England och ganska öfverraskande för dem, som i likhef med den svenska allmänheten från den engelska rösträttsvärlden aldrig höra annat än suffragettstrider mot rege
ringen.
Den internationella alliansen har numera sitt fasta högkvarter i London, från hvilket tidningen Jus Suffragii utges, och där man står i rapport med alla de anslutna länderna.
Inom högkvarteret och inom den engelska landsföreningen — icke stridande — hade man gjort allt för att festligt mottaga den in
ternationella styrelsen och för att bereda Englands ledande politici tillfälle att person
ligen inhämta upplysningar om rörelsen inom de olika länderna.
Inom Englands parlament har hvarje parti sin sammanslutning af vänner till den kvinn
Orupp af den internationella alliansens styrelse jämte representanter frön flera länders rösträttsföreningar.
I öfversfa raden från vänster till höger: fröken Hansen, Danmark, fru Urban, Österrike, fröken Gourd, Schweiz, fru Dexter, U. S. A , fru McCormick, U. S .A.; i andra raden: fröken Macmillan, England, fru Stritt, Tyskland, fru Wicksell, Sverige, fru Schwimmer, Ungern, fru Brigode, Belgien, dr. Jacobs, Holland; i tredje raden: fru Lindemann, Tyskland, fru Fawcett, England, fru Chapman Catt, U. S. A., fru de Witt Schlum- berger, Frankrike, fröken Furuhjelm, Finland; de två främsta: fru Coit, England och fröken Bergman, Sverige.
liga rösträtten, och dessa tillsamman bilda också en förening. Dessa rösträttsvänner inom parlamentet hade en dag inbjudit den internationella styrelsen till parlamentet. Man samlades i ett af de sfora klubbrummen och ordföranden inom hvarje förening höll tal till gästerna, hvarvid alla uttalade den öfver- iygelsen att nästa regering, om liberal eller höger, måste ta upp kvinnorösträtten och ge
nomföra den. Understatssekreteraren mr Acland hälsade från majoriteten inom den nuvarande regeringen, som är för kvinnans rösträtt. Svarstal höllos af mrs Chap
man Catt, alliänsens ordförande och af frö
ken Annie Furuhjelm, som i sin egenskap af medlem af finska landtdagen var föremål för mycken uppmärksamhet.
I motsats till hvad som är fallet i Sverige ställer sig det konservativa partiet i England mycket välvilligt till kvinnans rösträtt och det är icke omöjligt att det gör frågan till en pro
grampunkt. Partiets gamle vördade chef Balfour förklarade på en mottagning i sitt hem orsaken för fröken Bergman. — Jo, ser
ni, yttrade han som svar på hennes ut
talade förvåning, vi konservativa här i England har alltid hellre velat gå ut
vecklingen till mö
tes än låta utveck
lingen gå om oss.
Kvi-nnorösirätis- rörelsen i England har på de senare åren gått ofantligt framåt. Det existe
rar icke mindre än femtio olika sam
manslutningar för kvinnans rösträtt, alla politiska, soci
ala och religiösa grupper ha sin för
ening, och frågan är nu mogen för sin snara lösning.
*
Den internatio
nella rösträttsalli- ansen sände från sitt högkvarter i London inför det hotande världskri
gets utbrott följan
de kraftiga protest dels till Englands utrikesminister sir Edward Grey, dels till de utländska le
gationerna. Som vi veta hade den in
gen verkan på hän
delsernas utveck
ling, men utsänd som den är i tolf miljoner kvinnors namn, kvinnor till
hörande de natio
ner, hvilkas män nu slakta hvarandra, dock ett gripande mänskligt do- utgör den
kument.
“I detta förfärliga ögonblick', då Europas öde afgöres af beslut, i hvilka kvinnor icke ha någon del, kunna vi i känsla af vårt ansvar som rasens mödrar icke stå som overksamma åskådare. Ehuru politiskt maktlösa anropa vi våra länders regeringar att afvärja den ho
tande oöfverskåaliga olyckan.
Kvinnorna finna sig stå inför den nästan olidliga situationen att se allt det som de mest vörda och älska
—hemmet, familjen och rasen
—
utsatta för en viss och allvarlig
■fara som de äro oförmögna att afvärja eller lindra. Hur än striden slutar kommer den att göra mänsk
ligheten fattigare, hämma civilisationen och hindra förbättrandet af de breda lagrens vill
kor, på hvilka så mycket af nationernas verk
liga välfärd beror.
Vi kvinnor af tjugusex länder, som slutit oss tillsamman i den Internationella kvinno- rösträttsalliansen, för att uppnå rättighet att med männen dela den politiska makt, som ska
par nationernas öden, anropa Eder att icke lämna något medel oförsökt för att genom förlikning eller skiljedom utjämna de interna
tionella stridigheterna och sålunda förhindra att halfva den civiliserade världen dränkes i blod.“
För bodens vård och ansiktets skönhet
J. SIMON, PARIS.
Cnoa akonnctameaei som icke irriterar buden.
K. ANDERSON
JUVELER och PERLOR
af l:ma kvalitet, väl och smakfullt infattade, till
‘.billigaste priser här i Skandinavien.
Prakfkatatog och ringmått^gratis.
KUNOL. HOFJUVELERARE.
JAKOBSTORQ I. REGERINGSO. 19—SI
■■■■«■■BISSiStBSBBtiBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBB
-
540
Före världskri-
J
Kvinnor ur de stridande natio
nerna i fredligt samarbete för
gemensamma
intressen.
UT I KRIGET. Af Carl Larsson i By.
IN VÄN TYSKE DOKTORN skulle resa hem för att gå ut i kriget. De sista dagarna hade varit fyllda af en ohygglig spänning. Hvar dag kom han till mig ute på hafreåkern, sedan han häm
tat tidningarna. Och för hvar dag blefvo ru
brikerna flera och typerna större. På lörda
gen kom han två gånger. Sedan middags- posten kommit var det intet tvifvel längre.
Hans af sommarens jordbruksarbete hårda och solbrända händer skälfde då han bredde ut tidningen, och hans röst darrade något:
Berlin, fredag. Tyskland förklaras i krigs
tillstånd. I, II, III, XVII och XVIII armékårerna mobiliseras. Nu måste jag nog resa.
— Tillhör ditt regemente någon af de där armékårerna?
— Nein, mitt regemente ligger i Thüringen, och det här är regementena i Pommern och Ostpreussen.
— Men ska du inte vänta på inkallelse?
— Nej, Tyskland är i krigstillstånd. Mobi
lisering af hela armén är en tidsfråga, kan du tro. Jag måste resa.
— Snart?
— Ja, i morgon bittida. Nu vill jag ta far
väl af ditt hus, och i kväll kommer du och din fru öfver till oss en stund. Det är sista kväl
len.
Han klappade min lilla dotter, som i lyck
lig ovetenhet rotade i sanden utanför bron, på kinden. Hon såg upp på ”farbror” och undrade kanske hvarför han inte skrattade som han brukade göra. Och han strök vår lille son, som sof i sin korg, öfver det tunna spädbarnshåret, och den lille reagerade med en lätt suck.
— Ut i krigi Det är som en dröm.
— Ja, och en ohygglig dröm. Men jag må
ste resa. Det blir kanske Tysklands sista strid. Tyskland behöfver hvarenda man.
På kvällen gingo min hustru och jag öfver till den vackra bondgården, där doktorn se
dan pingst bodde med sin unga fru. Kvällen var sval och vacker, solen gick just ner och älfven blänkte. Naturen var sig lik, det var bara för oss människor som det var så ohyggligt förändradi.
Ungdomen stod i grupper i vägkorsen som vanligt, men ingen spelade dragspel, och in
gen skrattade. Världskrigets stora allvar kastade sin skugga ända upp till vår aflägsna bygd. Och nu skulle vi båda bort för e1-' taga farväl af en som kriget redan kallat, ett ungt lyckligt par skulle hufvudstupa lämna sitt nya, lyckliga hem för att resa dit, där kriget skulle rasa och kanske redan rasade. Dit, där skotten kanske redan smällt och döden börjat sina skördar, bärgat enstaka kärfvar som inledning till de stora masskördarna.
För en vecka sedan gingo vi samma väg med samma mål. Men huru olika då och nul Då var vår lilla Anna Britta med, satt i sin vagn och såg med stora ögon på allt under
bart som mötte. På ”röda bilen”, som susade förbi med bleka agitatorer på dynorna, på åkande och gående, på vimlande cyklar och lustvandrande unga par. Och här i rummet sutto vi äldre och drucko kaffe, medan Anna Britta gjorde sin barnsliga husesyn. Vi pra
tade hit och dit. Ät furstemordet i Sarajevo och åt Österrikes not till Serbien hade vi ägnat några ord, och vi tyckte att serberna förtjänat lite tuktan. Men eljes hade vi talat om andra saker. Kvinnorna talade om tor
kan, som förbränt alla skogsbär och härjat i trädgårdarna, och den glada värdinnan be
rättade med stolthet att de båda varit ute i otta två mornar och skrapat ihop tolf liter hallon. — Så nu har vi hallonsylt till vintern.
Och vi män rökte och talade om jordbru
karna och deras politik. Gjorde upp förslag till bokföring för jordbrukare, enkelt och lätt att föra, men ändå klart visande resultatet och rentabiliteten.
Men det viktigaste och som vi kommit för, var att inviga ett nytt pianino, som doktorn nyss varit till Stockholm och köpt. Tills hans anhöriga från Tyskland i augusti skulle komma upp och hälsa på dem.
Och doktorn spelade och spelade. Bör
jade med Beethoven och slutade med en en
gelsk dryckessång från 1700-talets slut. Då hade cigarren i mungipan slocknat. Och me
dan han tände den på nytt, vågade sig Anna Britta fram till pianot, slog an en tangent och log med hela ansiktet när det ”lät”.
Och vi åto en enkel supé under bästa stämning och hjälptes åt att diska. Och när vi sedan skildes åt, kommo vi öfverens om att nästa söndag skulle doktorns komma öfver till oss, se på en väf som min hustru knogade med. Se på hur pysen i korgen växte och för öfrigt prata och dricka té.
Och nu! Nu föreföll detta aftal så fjärran.
Nu skulle han ut i krig. Om ett dygn skulle de vara på väg till Sassnitz, och om två dygn skulle han kanske redan vara på väg till gränsen.
Var detta verklighet eller bara en vidrig dröm? Krig! Roderich skulle ut i krig. Denne friske, präktige unge man skulle ut med an
dra sitt lands friska unga män mot ett annat lands lika friska och präktiga unga män.
Och de skulle döda hvarandra. Roderich var inte den ende, som var nygift och slets från en ung lycka och ur sin hustrus armar
för att kastas mot död och elände. Det är meningslöst! Det är vanvettigt! Ja, men det är sant. Tidningarna ligga på bordet med sina tumshöga rubriker. Det vanvettiga och meningslösa är sanning.
Vi hade båda diskuterat kriget förut under sommaren. En gång lågo vi på de flata stora stenarna nere vid älfven och läto solen steka oss efter badet och diskuterade om kriget var ett brott. Om moralen kan suspenderas vid vissa tillfällen och för vissa syften. Men då lyste solen och glittrade vattnet, och det vi diskuterade, kriget, var något så oändligt fjärran. Och diskussionen blef till ett lättje
fullt utformande af paradoxer, hemma hos doktorn väntade middagen, och vi båda hade lofvat att taga upp och skölja sallaten.
Nu var kriget' en verklighet och skulle för honom om några dagar bli en ännu fruk
tansvärdare verklighet. Och kanske också för mig.
Vi drucko kaffe midt ibland öppna koffer
tar och framlagda persedlar. De försökte skämta med att det var på "fältfot”, men in
gen kunde mer än le genom tårarna. Efter
åt spelade han. Men det var inte alls lika som för en vecka sedan. Cigarren satt inte käckt i mungipan, den låg på ett tefat ofvan- på pianot, och den smala blåa röken steg upp som röken från en brinnande lunta. Den spe
landes rygg återgaf inte heller samma käck
het och goda humör, och det blef inte Beet
hoven. Det blef folksånger som i detta ögon
blick kanske sjöngos af tusentals människor i Berlin och Wien, och det blef tunga tyska marscher med trummor och pukslag.
Min hustru grät och hans stirrade tyst framför sig. Då och då rann en får nedför hennes kind. Krig! De skulle ut i krig!
Doktorn vände sig halft om på stolen:
”En nederländsk frihetssång från hertigens af Alba tid.” Kyrkklockor båmlade, trummor
IP»
MEDAN DROTTNINGEN bildat en hjälpcentral för organiserande och samlande af det fri
villiga arbetet i fosterlandets tjänst
,och kronprinsessan satt sig i spetsen Jör en centralisering af arbetet för landstormens utrustning, ägnar sig prinsessan Ingeborg åt Röda korsarbetet.
I sitt hem å Djurgården samlar hon dagligen under några timmar ett arbetslag af damer hvilka förfärdiga sjukvårdsplagg ejter Röda korsets modeller. Vår bild visar damerna i fullt
arbete med prinsessan Ingeborg längst till höger.
—O. Ellqvist foto.
Tuppens Zephyr | IDUNS KOKBOK är den bästa kokbok för det : svenska hemmet. ---
__u
m; ___ ; Af På mindre än 2 år har den utgått i :
och Nl koper ingen annan. : ELISABETH ÖSTMAN öfver 25,000 ex. - Pris: Kr. 5:50inb. :
541
dundrade, trumpetstötar stego upp ur larmet som ljusa spjut och hafvet vrålade bakom fördämningarna.
Frihetssången dog och marscherna kommo åter. Mitt hjärta låg skälfvande och öppet, värnlöst för musikens makf. Hvar voro alla idéer och moraliska lagar? Hvar var ens vilja, ens själfständighet, då musiken dånar och fienden står vid gränsen?
Musiken fyllde rummet och flöt ut genom fönstren ut i trädgården, där mörkret redan rufvade och endast några halfmogna äpplen syntes i skenet från taklampan. Och den flöt in i och fyllde min själ, och min själf
ständighet som människa och tänkande vä
sen upplöstes i en vällustfylld smärta. Ur musiken uppstodo syner. Jag såg en ändlös rad af tågande härar draga förbi som svarta skuggor mot en citrongul himmel. Lansar och gevär tågade förbi som en skog utan ände, hästhufvuden aftecknade sig mot skyn, plymer och fanor vajade, och marken dar
rade af fotter, hofvar och hjul. Kyrkklockor svängde sina mörka gap, och kläpparnas tungor vrålade ut sin sång åt ömse håll. Och aldrig någon ände på tågande härar. Jag var inte längre mig själf, jag var knappast längre svensk, jag var german. Det var ger
manerna som tågade mot gränsen. Det var de blåögda, okufliga germanerna, som jag såg i synen. Tågade de mot sin sista strid?
Jag var som upplöst, mitt hjärta fanns inte längre, tyckte jag, bara ett centrum som skälfde och darrade, kriget! Jag kände mina händer öppnas och knytas som om de hung
rat efter ett vapen. Germanerna tåga till strid.
Min vän slutade musiken, och med skälf
vande händer bredde vi hvita lakan öfver pianot. Det föreföll mig som om vi svepte en som nyss dött, en som sekunden för
ut andats och lefvat med fullt lif. När skulle det ljuda härnäst?
Farväl! Vi bröto upp. Kvinnorna omfam
nade hvarandra och gräto, och vi män kra
made hvarandras händer.
Ute låg älfven kall och grå, himlen glödde på norden, och enstaka skyar seglade fram som brinnande skepp, och ett långt smalt moln stod rakt upp från horisonten som ett svärd med spetsen doppad i blod.
Tidigt nästa morgon reste de. De voro lugna, nästan glada. Kvällens syner hade fördunstat för den klara morgonen. Solen stod lågt men värmde redan, och daggen glittrade i spindelväfvarna. Det är bara mu
siken, som kan ge någon stämning åt kriget.
I sig själft är det ett ohyggligt brott.
— Hjärtligt välkomna igen!
— Tack! Vi komma igen. Och den unga frun säger just som tåget skall gå:
— Vi sågo en spindel i natt. Det betyder lycka. Vi komma säkert tillbaka.
Tåget rullar sakta i väg. Det skymmer för mina ögon, och min röst är inte klar, då jag ropar: Lefve Tyskland! Men min väns är fast och lugn, då han svarar: Lefve Sverige!
Iduns köksalmanack.
VI FÄSTA VÄRA LÄSARINNORS UPP- märksamhef på att i Iduns köksalmanack matsedeln för den kommande veckan är omlagd för att passa den enklare och spar
sammare hushållningen som de flesta sven
ska medelklasshem nu måste besluta sig för.
Matsedeln kommer allt framgent att redi
geras efter liknande principer till hjälp för våra läsarinnors bemödanden att föra en klok hushållning.
Gamla melodier.
DU SJONG I DUR OCH GLÄDJE samma sånger jag nynnas hört därhemma förr af mor.
Hvad världen liten blef, som nyss så stor
och kylig mött mig och min tysta ånger!
Jag vilse gått; nu såg jag hemmets träd ur fjärrandunklet löf och kronverk lyfta, jag hörde barnahjärtat sakta snyfta, och med din sång kom hemfödd stilla
fred.
AXEL JOHANSSON.
När kallelsen kom.
DEN LILLA FAGRA KYRKBYN dit världens äflan och larm knappt når ha vi redt vårt som
marbo.
Vi äro här endast ett fåtal främlingar, som gladt hålla samman. Likt himmelens fåglar lefva vi utan omsorg för morgondagen, njutande af all härlighet, som denna skönhetsmättade natur i slösande gif- mildhel omsluter oss med.
Småsinnet är lyst i bann. Det är som om den yttre storslagna harmoni, hvilken be
härskar allt, oafvisligt kräfde en motsvarig
het hos oss, en god vilja att ej vanhelga den stillhet, som till trötta sinnen för sådan hvi
lans vederkvickelse, hvilken är en lifsbeiin- gelse för alla.
Så hafva vi nästan lättjefullt gifvit oss hän åt en ljuflig ro och riktigt spunnit in oss i sol- skensguld och sommarfröjd.
Vecka efter vecka ha vi lefvat här nästan oberörda af det hotande bullret i stora värl
den. Vi ha knappt kunnat förmå oss att med allvar följa den jäktande striden, ej velat tro på verkligheten af ett annalkande elände.
Då, på en gång remnar vår sommaridyll.
Ljusa leende stämningar förbytas i vånda och ångest inför det hemska allvar, som obe
vekligt står vid vår dörr.
Det har kommit. Budet om att vara redo gäller oss. Det gäller för dig, du dröm
mande, sorglösa svenska folk att nu vakna upp till värn för den frihet, som är din ära, för den bygd, som varit din barndoms skydd och dina ljusa drömmars hägn.
Genom dalen bort öfver bergen genljuda klockornas klämtslag. Tung och dof stiger deras klang genom rymden.
Oroligt spörjande samlas snart en skara nere vid den lilla anhalt, som utgör vår enda förbindelse med världen. All företagsamhet är förlamad och då underrättelser om inom aftonens lopp ankommande trupptransporter spridas, ökas hopen hastigt med unga och gamla från de kringliggande små hemmen.
I hopp om att åtminstone få tillvinka någon anhörig ett hastigt farväl fylka de sig i täta led på den lilla perrongen.
Ej ett ord af skämt och glam höres. Det är en stämning af den mest allvarligt bi
dande stillhet. Efter oändlig väntan och spänning se vi ändtligen två tätt efter hvar
andra gående transporttåg nalkas oss. I långa slingrande bukter komma de allt när
mare, tills vi se våra käcka svenska gossar sida vid sida tränga sig till fönstren. Här finns ej ett spår af den vanliga skränande be- väringsfröjden. Alla ansikten äro präglade af ett lugnt fast medvetande af ansvar inför hvad det nu gäller.
Tyst svängas haitarne till hälsning, händer räckas till än en, än en annan bland dem, som mött. ”Mor du, va inte lessen, vi klara oss nog, ska du se”, säger en ung man i det han med utsträckt hand böjer sig fram genom fönstret mot en äldre kvinna, som med lusen ångestfyllda frågor i sin blick ser upp på so
nen — och mor, ja — hon lyser genast upp, det är tillförsikt utan räddhåga, när hon läg
ger en gammal vissen, af hårdt arbete valkig hand i hans, sägande: ”Ja, Kalle, det tror jag, Gud välsigne dej.” Skulle ej han, hennes hur
tige, bredaxlade son, som tagit så mår friska tag där hemma för gammelfar och med sitt arbete värjt om det lilla hemmets själfständighet och bestånd, duga att värna sitt land med de tusentals små hemmen bland grönskande tegar och blommande ängar? De korta ögonblicken äro förbi. Långsamt sätta tågen sig i rörelse.
”Ajö, mor, hälsa hem te far, ajö, Anna, tack ska du ha.” Det blänker till i fuktiga blickar för en sekund, men i detsamma ljuder i sti
gande styrka från hundratals unga röster
”Du gamla, du fria” buren af en nästan stor
mande hänförelse. Ännu sedan tågen äro utom synhåll bär ekot fram lösryckta strofer af denna väldiga kör —
”E inte de folk som duger, så vet inte ja,”
säger en gammal bonde, i det han med afvig- sidan af sin stora näfve föraktfullt stryker undan ett par tårar, som rulla ner på de sträfva kinderna. Ja, vi gifva dig rätt, gamle svensk. Det är folk, som duger, vi lita också till dem, ty vi se, att när det något gäller är mannamod, nu liksom fordomtid, till finnan
des bland svenske män och de mäkta än i dag allvar i leken. Den lilla skaran står ännu kvar. En och annan snyftning är det enda, som stör den stora stillhet, hvilken likt en tyst andakt omsluter allt. En ung elegant flicka, som står strax intill mig har, döljande ansiktet i sina händer, fallit i en nästan kon
vulsivisk gråt. Bredvid står en bondflicka, hvars ansikte, dödsblekt, men utan en rörelse eller skiftning, återspeglar en nästan gri
pande smärta. Ett par stora tårar rulla lång
samt och tungt, liksom orkade de knappast sin mödosamma väg, utför friska solbrända kinder. Med en skygg rörelse bli de hastigt borttorkade, och i det skymten af ett leende far öfver de vackra dragen, säger hon med fast stämma till den gamla vid hennes sida stående kvinnan: ”Nu mor, går vi hem, har di rest för å göra nytta för oss, ska’ vi väl göra nytta för dom hemma.”
Den unga flickans hejdlösa gråt hämmas som genom ett trollslag af viljekraften i de enkla orden — nytta — finns det ordet i hen
nes ordlista? Kanske! Fast hittills oförstådt, kommer det måhända hädanefter som en verklighet med i hennes lif. Hon torkar bort spåren af de nyss flödande tårarna. Det lig
ger vilja och fasthet i det sätt hvarpå hon rä
tar sin lilla spänstiga figur, då hon med säkra steg, liksom brådskande mot ett loc
kande mål, ensam går vägen framåt.
Dröjande vandrar jag min ensliga väg mot hemmet. Det synes mig, då jag når den berg-, sluttning, där vår sommarstuga är belägen och ser hela den fagra nejden liksom till högtid höljd i en skimrande gyllenröd slöja, att solen aldrig sänkt sig öfver en sådan värld af skönhet som den dag kallelsen kom till vår bygd.
ESTER LUNDQUISTER.
542
-Ü1P
SÄjjäö
fygäjj _
f&g&SS
ws,?
:^
ïhb;
s*#**
fMmm
gljJi f. Ij
*p|
ii«?;
3çhLjî
wail
SPS!«
«iss!
«SfïTULfcl
'r^irt~
-■fJfät
FQêrt SK/LDS fliïLL.
omgifna af åskådarskaror. Befäl- hafvande amiralens inspektion af Karlskrona fästning tillhörande manskap å Stortorget i Karls
krona. 5. Mobilisering af land- sformsmän i Södertälje. 1. A.
Blomberg foto. 2. o. 3. Th. Mo
din folo. 4. Dagmar Segrell foto.
5. D. & J. Sorbon foto.
1 o. 2. Konungen med kronprin
sen, prins Carl samt stab åser efter inspektionen landstorms- männens parad å Ladugårdsgär
det. I vagnen sitta drottningen, prinsessan Ingeborg och prins Sigvard. 3. Tofalvy af Ladu
gårdsgärdet med de i fyrkant uppställda landstormsmännen,
543
—
m- -fH
<v»y
«r«9sr
s@as»
wxm9^SSlS>
*#%•!$£
Brag
>■ **»
œ«Äif«
.
.
• "-■&
1. Tyska kejsarparet i Berlin lämnar domen efter krigs- gudsfjänsten. 2. Slagskepp angripet af en högsjöior- pedbåt. Bild från föregå
ende års tyska flottmanöver i Nordsjön. 3. Tysklands rikskansler v. Bethmann- Hollweg talar till den för
samlade tyska riksdagen den 4 augusti 1914: ”Den, hvilken liksom vi kämpar för det högsta, måste bryta sig väg med svärdet!”. 4.
Kvinnliga spårvägskonduk- törer i Hannover. 5. Kvin
nor i Berlin, som anmäla sig som frivilliga till sjuk
vård. 6. Tyska kyrassier- regemenien på väg till Ber
lins bangårdar, hälsade af
befolkningens jubel. 7. Sir
v ■»- v
Edvard Grey, Englands ut
rikesminister. 8. Tysklands rikskanslär v. Beihmann- Hollweg och Tysklands sändebud vid ryska hofvet grefve Pourialés, öfverbrin- garen af Tysklands ultima
tum till tsaren. 9. Den aï turkarne förvärfvade tyske kryssaren ”Goeben”, hvil- ken skall deltaga i bevak
ningen af Dardanellerna.
10. Nattligt angrepp af tys
ka trupper. 11. Friherre v.
Schoen, Tysklands sände
bud i Paris, som öfverbrin- gat Tysklands ultimatum till franska regeringen. 12.
Franskt infanteri i dess nya faltuniform. 13. Grupp af
tyska arméns flygare.
0%ß
I M
W
elfe;. --v
PPppe;
"USB,!'T* fT
_ f
|j|pr
«sgÉI
1. Ryska flyktingar, efter ankomsten till Luleå, på väg till sina inkvarteringsställen. Henny Tegström & C:o foto. 2.
Vakten vid svensk-finska gränsen vid änkekejsarinnans af Ryssland genomresa. Till vänster i bakgrunden Torneå stads kyrka. Den å bilden synliga gränsstenen sfår vid vägen öfver till Torneå, ungefär 300 meter från den ryska stenen och ungefär en halt kilometer norr om Haparanda stad. 3. Ryska flyktingar på väg från Salmis hamn mot ”det heliga Ryssland”, förebådad! af den i fonden växande
finska kusten. Mia Green foto.
T" ?‘T’ •-
546
En dröm om kriget.
För Idun af HILDING BARKMAN.
EN BERÖMDE LÄKAREN SATT efter slutadt dagsarbete till
bakalutad i sin länstol. Han var trött och han njöt af att då och då fälla ögonlocken för en sekund.
Så plötsligt fick han syn på henne, den sofvande kvinnan, där hon halflåg på sof
fan i hans mottagningsrum, flämtande i söm
nen liksom i andnöd. Hans läkareinstinkt vaknade genast, och han rusade fram och fattade hennes puls. Bara en elak dröm, sade den berömde läkaren för sig själf, men så besynnerligt, tilläde han, jag också ser ju och hör allt hvad hon drömmer. Ah, hennes pulsslag göra intryck på mina nerver, för
sökte han förklara saken för sig, och ner
verna förmedla intrycken till min hjärna. Det är ju fullt naturligt, sade läkaren, och han grep fast om den sofvande kvinnans puls för att riktigt kunna se och lyssna till hennes dröm.
Hvad är det för sällsam klang, som skär genom morgonluften, så pinsamt orytmiskf, så olycksbådande allvarstungi? Hör, nu börjar det igen, och nu har det åter varit tyst i tio minuter, och nu börjar den återigen. Den berömde läkaren går, ledande kvinnan vid hennes handled och kännande hennes puls, ut med henne på ga
tan, oçh han har glömt att hon sofver. Jo, ringningen slutar snart, svarar den tillfrågade poliskonstapeln, dylik ringning gäller mobi
lisering och fortgår tre timmar.
Läkaren tackar för upplysningen och går vidare med kvinnan. Landstormsmän kom
ma och gå, somliga med eleganta handväs
kor, somliga med sina tillhörigheter inlagda i ett tidningspapper, somliga med två tomma händer. En väldig åskådarhop står utanför det stora huset, där mönstringen försiggår.
En och annan kvinna har tårade ögon, en bland dem brister ut i krampaktig gråt:
Behöfde de taga min fattige man till detta? Hon håller ett litet barn i handen, och vid moderns känsloutbrott vänder barnet mot henne två stora ögon. Läkaren studsar; det uttrycket i ett par barnaögon hade han sett förut. Han erinrade sig detta tillfälle, det var en af hans patienters begrafning, där han var närvarande, den dödes två små flickor hade hela iiden varit tysta, så komma likbä- rarne i sina flottiga svarta frackar, och då frågar den äldsta af de två små flickorna:
Mamma, hvad skola de främmande göra med pappa? Läkaren mindes uttrycket i flickans ögon: den barnsliga oblandade nyfikenhe
ten, som skar mot vaknande förvåning och brådmogen ångest.
Scenen förändras: läkaren och hans ledsagerska gå på en förstadsgata. Det är tidigt på morgonen, så att butikerna icke ännu äro öppna. På gatan, öfver hvilken det fuktiga morgondiset ännu dröjer, vandrar utanför de stängda butikerna en ensam kvinna af och an. De igenkänna i henne ge
nast den gråtande kvinnan från mönstringen, som velat behålla hos sig sin fattige man.
De se, att hon bär något i handen, en liten penningsedel, och de läsa hennes tankar:
skall jag få växla denna i dag, — i går sade handlanden: ”endast silfver och guld, silf- ver och guld,” — tänk om denna sedel är utan värde, det enda, det sista...
Det blir förmiddag. I parkerna, alléerna äro alla soffor upptagna af sysslolösa män
niskor, mest arbetare. Fabrikerna stängas och allt flera blifva utan arbete. Luften är kvaf, och läkaren blir slagen af, hur dystert de sitta där på alléernas soffor, sitta och
wm
HSill
i JLV,
>{*•»'
sitta. Läkaren läser i sin följeslagerskas dröm, att detta är en overksamhet, som drif- ver nästan till förtviflan. I ett slag fattar han grunden och sammanhanget i, att denna overksamhet är icke blott en vanlig arbets
löshet. Det dånar ju där ute i hela Europa, och alla de, som sitta på alléernas soffor i overksamhetens tystaste förtviflan, hvar enda en af dem äro de ju ättlingar till sam
tida till Gustaf II Adolf, till Karl X Gustaf, till Karl XII. De äro svenskar, svenska ka
roliner, dömda till fängsel, medan det knakar i hela Europas mark.
Vid alléns slut står en grupp arbetare. Det är lätt att uppfånga samtalens hufvudinne- börd. I dag stängde den fabriken, i morgon stänger den. Hur skall det bli i höst, hur skall det bli hela vintern? Slutligen höjer en gammal grånad arbetare sin röst, och han afklipper för ett ögonblick alla samtal, i det han med ett profetiskt uttryck i stämman gif- ver sitt svar på de haglande frågorna: Nu bli alla fattiga ändå fattigare.
Äter förändras scenen. Den berömde lä
karen sitter åter i sitt mottagningsrum, fort
farande med sin hand på den sofvande kvin
nans puls och seende hennes syner. Plöts
ligt sticker det till i läkarens hjärta, så ny, så hemsk är den syn, som nu upprullar sig för hans ögon. Han kramar kvinnans handled och puls, girigf slukande hennes
dröm. Hvad är det? Ett väldigt isberg svinnande hän i mörkgrått töcken, ett tusen nödrop, tusen kämpande för sitt lif, jätteånga
ren sjunker... Titanic! pressas det fram ur läkarens bröst, och inför den synen släpper han ovill
korligt kvinnans puls. Men hans egen tanke arbetar vidare: vid Titanic tusen dödar, vid första stora drabbning där nere på Eu
ropas kontinent däremot kanske hundratusen dödar — hundra Titanic-olyckor på en enda dag!
Förskräckt blickar han på den sofvande kvinnan, undrande om hon skall uthärda en sådan drömsyn. Men hennes dröm har flu
git vida fortare än hans tanke, och till sin förvåning ser han, hur det i stället för skräck kring hennes läppar spelar ett lyck
ligt leende. Han fattar åter hennes puls och ser hennes nya dröm. Det är en stor gård, och i huset äro alla fönster öppnade och fri
ska vindar ha börjat leka i rummen. I det största rummet stå husets söner samlade.
En af dem säger: det blir slut med kif, då söner samlats till värn om faders gård. Och en annan säger: det höfves oss Od
der 1 i g h e i. Kring den drömmande kvin
nans mun leker ett lyckligt leende.
Men hvem är hon då denna kvinna, frågar läkaren sig själf, och hur kan en fasans dröm sluta i glädje? Icke är det väl den vörd
nadsvärda, tänker han, ättemodern själf, Germania, hon som nu är omflyglad af fien
der från Svarta Bergen till Liège och Eydt- kuhnen. Ack nej, nu ser jag, säger läkaren för sig själf, det är ju en af hennes döttrar, hon som nämnes Svea och som kanske är den mest älskade af dem alla, ty hon är ju den mest ljuslockiga...
— Den berömde läkaren vaknar, och blic
kar besviken på den tomma soffan i sitt mot
tagningsrum. Den sofvande kvinnan är för
svunnen. Jaså, förebrår han sig själf, jag, stora karlen, somnar som ett barn midt på dagen och drömmer, och en mardröm till på köpet. Men slutet var ju i alla tall lyckligt och godt.
Och hans nu fullt vakna tanke fortsätter: ja, så neutrala vi än äro, så drömmer nu faktiskt mo
der Svea en mardröm, kriget lig
ger beklämmande öfver alla svenska sinnen. Var det så vid andras krig, ja, ens vid egna krig fordomdags, för låt säga tvåhun
dra, etthundra år sedan?
DEN HUNDRAARIGA FREDEN i Skandinavien firades söndagen den 16 augusti på svensk-norska gränsen vid Charlottenberg med invigning af arkitekt Lehmings fredsmonu- ment, symbolen för de två länderna, som vuxit ur samma rot. Till invigningen hade samlats öfver tiotusen personer, däribland norska stortingsmän och svenska riksdagsmän samt repre
sentanter för fredsrörelsen. Invigningstalet hölls af biskop von Schéele, sedan e‘ Vår Gud är oss en väldig borg“ af sjungits. Talaren framhöll att i det nordiska skaplynnet inginge icke blott mannakraft och dådlust utan äfven kärlek till och vårdande af freden och uttalade den förhopp
ningen, dtt de ord af Oscar 1, som voro inhuggna i stenen, skulle visa sig sanna. A Norges vägnarfalade stortingspresidenten Lövland frambärande en hälsning från Norges konung och folk. Åtskilliga andra tal höllos och Sveriges och Norges folksånger sjöngos gemensamt. Denna enastående fredsfest med Europa i krig utanför vår halfös kuster fick ett i allo värdigt och
högtidligt förlopp. — Enok Rydfelt foto.
-
547
-Jag tror det icke, fullföljer han sin tanke
gång. Hvarje nytt krig blir människo
själarna allt tyngre, och redan i drömmen blir det snart outhärdligt. — Låt oss då lida kriget, utropar han, ty just lidandet, just att kriget allt mer lägger sig som en mara öfver sinnena, just det är ju löftet om framtidens fredl
Sedan han sagt detta, reste sig läkaren upp ur sin länstol, där han drömt sin dröm, och han kände det, som hade han vid en till synes obotlig sjukdom lyckats finna ett hopp- gifvande läkemedel.
De släckta ljusen.
En skymningsnovelt af NILS LAGO-LENG- QUIST.
ADAME L’ÉTOILE GÄR OFVER forget. Hon är blond och mjuklemmad som endast en äkta parisiska med några röda droppar provençalskt blod i ådrorna kan vara det. När hon vaggar fram utefter flodavenyn, står också hela artistko
lonien och tittar med hämmad andedräkt ef
ter henne.
Den långe hektiske apotekaren hänger med halfva kroppen utanför sin affärslokal för att äfven han fånga en skymt af den lilla stadens hemlighetsfulla skönhet. Och skol
pojkarna, som i långa mönstergilla led pas
sera förbi med den fungmagade père Joseph som en varnande höna framför kycklingho- pen, få ett brådmoget uttryck i ögonen och fnittra sakta.
Men madame L’étoile — det är den ryske bildhuggaren i vårt fattiga lag, som gifvit ur
sprunget till det poetiska namnet på den okända — skrider förbi, som uppfattade hon inte alls de uttryck af beundran och nyfi
kenhet, som möta henne. Det lilla ljusa huf- vudet bär hon djupt neddoppadt i den pipade Maria Stuarfkragen, och en sorgdräkts crêpe och slöja ramar in hela gestalten i ett visst ogenomträngligt något. Men detta något kan inte för en sekund dölja, att hela uppen
barelsen är präglad af den mest afvägda höghet, parad med en skönhet, som frappe
rar och bjuder vördnad på en gång.
Nu har hon kommit förbi det stora kruci
fixet på flodbarriären, slagit in på ryttarvä- gen mot Les Landres och förtunnas i efter
middagsljusets flackiga skir.
De gamla popplarna, som kanta vägen, susa så tungt, som bure deras löfbröst öf- verväldigande bördor. Några gråsprängda höstmoln med purpurbrämade mantlar släpa sig fram öfver den mörknande himlen. Och klockorna i nunneklostret ringa vesper...
Samtidigt har Jean på stamkaféet tändt gaslamporna. Ljuscirklarna darra och flämta öfver de långa rekfangelborden. Apériti- ternas bärnstensfärgade Bergers radas upp sida vid sida med Cusiniers sjukliga flammor och Pernods stygga opal.
De hemlösa artisterna, som från alla kon
tinentens delar stött samman här, taga plats på halmstolarnas sitsar, och så börjar da
gens vanliga rafistulerande i mitt och ditt.
Den hektiske apotekaren spiller absinien på sin spetshaka, så skakar glaset, när han med halfslutna ögon för det till munnen.
En timma senare skakar det inte längre.
Då brinner en jämn, klar eld i hans skugg- ögon, och röstens forcerade styrka skvallrar försiktigt om, att de små gröna skvättarna, som rinna ned mellan hans skarpslipade framtänder, börjat göra sin berättigade ver
kan.
Så brister strängen:
— Kärleken, messieurs, kärleken...
Alltid kärleken! Ordet har fått en torr vissnad ton, när det kommer från apoteka
rens läppar. Han rullar det med ett egen
domligt sugljud som en smältande smör
klick mellan mungiporna, och det sticker fram i hans fal som en illustrerande, förkla
rande reflex till det dubbelleende af smärt
samt vemod och elak cynism, som glimtar i hans ögon.
Då nämner någon namnet madame L’étoile. Som en skara uthungrade hingstar inför doften af nyslaget hö lyfta alla på en gång hufvudena och fnysa af begär.
— Hvem är hon, denna okända sfinx, som inte ens det oblygaste rykte vågar tala om i samband med kärlek? säger nordryssen bru
talt.
— Kärlek, gurglar apotekaren, kärlek, för hvem fa ni henne? Tro ni hon lefver utan lifvets morfin? Jag vågar ovetande hålla vad om, att denna kvinna, som nu i sex må
nader delat vår förvisning i denna stads- håla, har både man och reservist. Hvart tro ni hon tar vägen alla eftermiddagar? Tro ni, hon för naturens skull söker sig utåt Les Landres? Pah!
Messieurs, inte är jag den som vare sig dömer eller anklagar en kvinna, men — sant och vittnadt — en kvinna går endast dit, där en älskare väntar, vare sig han nu sitter som en sörjande gökhanne bland Les Land
res’ dvärgträd eller vakar på heden i afton- dimman. Madame L’étoile plockar nu röda rosor — ska vi parera? Jag håller tio mot ett!
— Nå, det är hennes sak, men jag vill al
drig mera kyssa ett par läppar, om jag för
står denna kvinna! Hon har så slutit sig inom sitt skal, att inte den mest företagsamme af oss ännu kan omtala något litet plaisir, där den sköna damen figurerat under sin half- årslånga vistelse på denna fördömda ort.
— Men därför att ingen kunnat tala om konstaferadt faktum, finns inte en tillstym
melse till tvifvel om, att saken ändå är till punkt och pricka som jag säger: hon har, la charmante femme, sin vän där nere i kvälls- dimman på Les Landres. Och nu går jag dit.
Antingen skall jag göra henne min cour eller också skall jag se henne vid sidan af hen
nes älskare. Parez!
När apotekarens vingliga gestalt, vacklan
de som vore den afknäckt på midten, för
svunnit ur rummet, följde en lång förlägen tystnad.
— Respekt för en kvinnas hemligheter, mumlade slutligen en.
— Man kan väl alltid ha rätt konstatera sanningen, om det nu låter sig göra, log rys
sen.
En timme senare stod apotekaren åter i dörröppningen. De två hektiska fläckarna på hans kinder brunno som eldflammor. Han var hes af en hastig promenad, och andedräkten hväsfe hvarje gång, bröstet höjde eller sänk
te sig.
— Ah, voilà, apotekarn!
Absintlågorna slogo några ljusreflexer kring apotekarens tunna blodröda läppar, när de svaldes. Så kastade han tillbaka huf- vudet:
— Ha, hvem förstår sig på kvinnor? Ni?
Eller Ni? Eller jag? Pah! ingen af oss!
- Nå?
Otåligt och andlöst kom det ett nytt: Nå?
men apotekaren satt med sänkt hufvud och ögonen på fjärrfåg. Så började han tungt:
— Hon satt vid foten af krucifixet. När hon förstod, att jag hade för afsikt att till
tala henne, reste hon sig upp och kom sakta bort till mig, just som jag famlade efter hat
ten.
— Monsieur, sade hon, monsieur, ni är en
-
