Trofé, Adrienne Riseley, 2001. Foto: Thomas D. Johansson
53
Virkning – onyttigt pynt och konstnärligt uttrycksmedel.
Åsa Haggren, Institutionen för konst och bildvetenskap, Göteborgs Universitet.
Feministisk konst- och bildteori 5 p.
Tekniken virkning var omdebatterad och kritiserad under decennierna kring förra sekelskiftet. Virkade föremål ansågs av flera debattörer vara onyttigt pynt som kvinnor inte borde framställa. Idag använder sig många konstnärer av virkning.
Hur påverkar bruket av virkning i konsten inställningen till tekniken? Bär den med sig sin gamla betydelse eller uppstår ett nytt värde? Hur kan man se på virkning utifrån ett feministiskt perspektiv?
Virkningens historia
För att virka behövs bara garn och ett enkelt redskap, virknål eller virkkrok. Det är lätt att lära sig grunderna i tekniken, svårighetsgraden ökar med tunnare garn och mer komplicerade mönster. Virkning ger möjlighet till mer oplanerat skapande och tredimensionella former än t.ex. vävning. Det mest utbredda har varit att virka med vitt garn, efter mönster som ger ett genombrutet, spetsartat, utseende.
Tekniken har troligen två skilda ursprung.1Den kan dels härröra från påtning eller krokvirkning, som utförts i norra Skandinavien, Skottland och östereuropeiska bergsområden. Det äldsta belägget för den typen av virkning är från 1812, och tekniken användes till att framställa varma plagg. Teknikens andra ursprung kan vara tambursöm, en broderiteknik som utförs på ett uppspänt tyg med ett red- skap som liknar virknålen. Man tänker sig att man frigjort sig från tyget och fort- satt brodera i luften, med början i Frankrike under sent 1700-tal. Det finns dock inga säkra belägg för den senare varianten förrän från tidigt 1800-tal.2
Mönster och teknikbeskrivningar spreds under 1800-talet via handarbetsböcker och tidskrifter. De publicerade mönstren visar att variationsrikedomen varit stor;
man har virkat inredningstextilier, kläder, tredimensionella föremål som t.ex.
papperskorgar och mycket annat. Den första virkboken på svenska gavs ut 1844.3För att träna sig i tekniken och samla och sprida mönster har man virkat mönsterklutar eller klistrat in prover i böcker.4
Åsa Haggren är universitetsadjunkt vid Textilhögskolan, Högskolan i Borås, där hon undervisar i vävning och textil- och dräkthistoria. Tidigare har hon arbetat som textilkonservator på Textilmuseet i Borås.
Som doktorand är hon knuten till Institutionen för konst- och bildvetenskap vid Göteborgs Universitet. Hennes avhand- lingsämne är mattor i svensk kyrklig miljö under 1900-talet.
1Paludan, Lis, HAEKLING: Historie og teknik, u.o., 1986, s 14-22..
2Ibid., s 87.
3Leander, Charlotte (pseud. Emma Hennings), Nya mönster till spetsstickning m.m. samt spets- virkning, 1844. Paludan, s 44, 55.
4Ibid., s 57.
54
Virkning har utförts som hemindustri för att skapa försörj- ningsmöjligheter. I Sverige drogs det på 1930-talet igång ett hjälpprojekt via hemslöjden; Bohus Virkning.5På 1980- talet fanns det en utbredd hemindustri i Narasapur i Indien, där kvinnor och barn försörjde sig på virkning. Eftersom det västerländska modet under 1990-talet och fortfarande innehåller handvirkade plagg, är det troligt att den typen av hemindustri förekommer än idag.
Omdebatterad teknik
I slutet på 1800-talet och början av 1900-talet var det i preussiska skolor förbjudet att undervisa i virkning. Det räknades som ett onyttigt lyxarbete.8Förbudet efterföljdes inte helt, det finns bevarade virkprover från undervisningen, och argument mot förbudet saknades inte. Handarbets- lärarinnan Rosalie Schallenfeld menade att virkning var enkelt och billigt, utvecklade barnens formsinne och var en bra första teknik för att lära sig arbeta med garn.
Lis Paludan beskriver striden om virkningen i Danmark utifrån att det var ett klassamhälle.9Argumenten mot virkning var att den folkliga kulturen skulle bevaras och landsbygdsbefolkningen få möjligheter att försörja sig. Men egentligen handlade kampen mot virkning om att folk i de lägre klasserna skulle hålla sig på sin plats. Tjänstefolk skulle inte ta efter överklassens lust till onyttigt pynt.
Paludan menar att striden fick museipolitiska konsekvenser vad gäller insamling. Till exempel ansåg styrelsen för Dansk Folkemuseum, liksom den danska hemslöjdsrö- relsen, att virkning inte hörde till gammal dansk hemslöjd och därmed inte behövde bevaras. Virkade föremål bör-
jade därför inte samlas in förrän under 1900-talet; samma gällde många andra museer i Europa.10Tekniken fortsatte dock att vara populär i breda kretsar.
Virkning har på liknande sätt varit omstritt i Sverige.
Hemslöjdsrörelsen tog avstånd från tekniken bl.a. för att den ansågs tränga ut äldre tekniker som t.ex. knyppling.11 Först på 1970- och 80-talen har virkning fått uppmärk- samhet av Hemslöjdsrörelsen. Undantaget är den tidigare nämnda Bohus Virkning. De mönster som användes i det projektet valdes ut av hemslöjden. Enskilda hemslöjdsför- eningar har också sålt mönster till virkade plagg och före- mål, när det varit modernt, t.ex. under 1960-talet.
Redaktionen för Tidskrift i Hemmet gav, tillsammans med Handarbetets Vänner, ut en skrift i samband med Hemslöjdsutställningen i Stockholm 1880.12Författare anges inte, men texten uppges ha skrivits av Sophie Adlersparre under signaturen Esselde.13Inledningsvis påpekas att de utställda föremålen kan ses som föredöme eller som varning.14Stickningar och virkningar i vita, genombrutna mönster för en mängd användningsområden visades, men de hade använts för fel ändamål och förlorat sin ursprungliga karaktär. Särskilt vänder sig författaren mot färgen, eller snarare frånvaron av färg, vilket gör alstren trå- kiga och kyliga och smittar ner miljön där de placeras. De påminner om liktäcken.15Spetsvirkning är bara vacker om den utförs i fint garn och efter förebild av sydd, äldre spets. Tät virkning accepteras om den utförs med två fär- ger i upphöjda mönster. Författaren skriver:
5Ågren, Katarina, ”Virkning för vår tid”, Tid att virka, red. Celia B. Dackenberg, Hemslöjdens skrifter nr 3, Umeå, 1998 s 6.
6Ibid., s 67.
7Maskinvirkning är en form av varptrikå som utförs maskinellt, olik hantverkstekniken virkning.
8Paludan, s 84-85.
9Ibid., s 85-86.
10Ibid., s 86.
11Ågren, s. 6.
12Den qvinliga hemslöjden i Sverige, dess nuvarande ståndpunkt och vilkoren för dess höjande, Stockholm, 1880.
13Holmström, Hedvig, Om kvinnlig hemslöjd: Några tankar om dess värde och befrämjande, särtryck, Idun, Stockholm, 1898 s 19. Den Sophie Adlersparre som nämns här var författare, förgrundsgestalt inom kvinnorörelsen och grundare av Handarbetets Vänner. Konstnären med samma namn är en annan person. Danielson, Sofia Den goda smaken och samhällsnyttan. Nordiska museets handlingar 111, u.o. 1991 s 65-66.
14Den qvinliga hemslöjden i Sverige, s 2.
15Ibid., s 41.
55 Ursprungligen hafva väl dessa hvita virkningar och äfven stickningar-
ne velat föreställa spets, ehuru klumpigheten i virkningarnas täta parti- er samt tjockleken av kedjeslingorna, hvilka bilda bottnens grofhåliga gallerverk, utgöra i allt en motsats till spetsarbetets fina och lätta skaplynne. Genom det helt mekaniska utförandet bilda nämnda arbetsarter därjämte blott liksom en förevändning, ett sken af verkligt arbete; och kanske är det denna sträfvan att gälla för något bättre än de äro, som gifva dessa virkkrokens och strumstickornas prydnads- alster deras egendomliga prägel af haltlöshet och otrefnad.16
Andra argument mot virkade föremål var att de är så glesa att man kan sticka fingrarna emellan, och att en enkel knypplad spets är mycket vackrare än en virkad sådan.
”Herrskaps-folket” som införde virkningen hade börjat överge tekniken och istället låtit sig inspireras av allmogemönster. Även allmogen borde sluta med att göra dessa dåliga arbeten.17 Det prydliga hör ihop med vad som är nyttigt. Författaren sammanfattar med att landsbygdens kvinnor har ett starkt prydnadsbegär, vilket dock har kommit på avvägar. Istället för att arbeta efter gamla arbetssätt med bra mönster, här- mar de dåliga fabriksvaror och vad finare damer tidigare gjort. Det hela är ett bevis på dåligt färgsinne och urartad smak. För att vända på utvecklingen föreslås utbildning av landsbygdens kvinnor bl.a. genom att ge hushållningssäll- skapens vävlärare undervisning i teckning, mönsterkopie- ring, färglära och stillära.18Man bör också bygga upp modellsamlingar och ge ut förklarande skrifter och mön- sterböcker.
Ellen Key beskriver i Skönhet i hemmen hur man kan skapa ett vackert hem med enkla medel. Huvudprincipen är ändamålsenlighet, att bara det som är funktionellt kan
vara vackert, och man bör sträva efter harmoni mellan det nyttiga och sköna.19Key menar att smaken har förbättrats avsevärt de senaste trettio åren. Bland annat har man bör- jat förstå att virkade föremål sällan är vackra, och hur hemskt det är att fylla ett hem med virkade dukar, över- drag och antimakassar.20De ser ut som döda, vita fläckar och får hemmen att se ut som torkvindar, menar hon.
I en artikel i Idun 1898 propagerar Hedvig Holmström för kvinnlig hemslöjd.21Hennes argument för stöd till hemslöjd är inte främst ekonomiska, det handlar istället om moral och nationalism. Hon menar att den traditionella slöjden är
”varaktig, ändamålsenlig och vacker”.22Den är egendomlig och finns bara inom ett begränsat område, i motsats till det som hon benämner kosmopolitiskt. Vidare gynnar hemslöjden familjelivet, genom att kvinnorna kan tjäna pengar utan att lämna hemmet. Den som slöjdar får trä- ning i att se vad som är vackert och blir van vid ett nyttigt arbete och att använda sin tid väl.23
Även Hedvig Holmström är emot virkning och ägnar flera sidor åt att propagera mot dåliga alster.24De borde inte få finnas med på slöjdutställningar, eftersom besökarna inte har förstånd nog att rata dem. Några av de föremål som författaren särskilt går emot är helt vita sängtäcken och virkning som föreställer spets, om den inte är utförd med fin tråd. Argument och formuleringar känns igen från det Adlersparre skrev om virkning i samband med Hemslöjds- utställningen 1880.
16Ibid., s 41.
17Ibid., s 41-42.
18Ibid., s 47.
19Key, Ellen, ”Skönhet i hemmet”, Skönhet för alla: fyra uppsatser (1918), Stockholm, 1966 s 3-8. Artikeln publicerades först i Iduns julnummer 1897, men omarbetades och utökades till publiceringen 1918.
20Ibid., s 9. Antimakassar placerades på nackstöden till soffor och fåtöljer och skulle skydda dem från att fläckas ner av hårolja. Namnet kommer från ett varumärke för hårolja.
21Holmström. Den första egentliga hemslöjdsföreningen i Sverige, Föreningen för Svensk Hemslöjd, bildades året därpå.
22Ibid., s 24-25.
23Ibid., s 5-6.
24Ibid., s 18-24.
25Zickerman, Lilli, ”Reseberättelse: Rapport från en studieresa till deltagare i 1897 års utställning i Stockholm”, Lilli Zickermans bästa: Hemslöjdstankar från källan”, Umeå, 1999, s 84-85.
56
Lilly Zickerman, förgrundsgestalt inom hemslöjdsrörelsen, argumenterar också starkt mot virkning.25Hon ser virkning- en som en lättjefull sysselsättning, vilket bevisas av att det kan utföras halvliggande och utan att man gör bruk av någon andlig eller kroppslig kraft. Zickerman menar att slöj- den är en fostrande sysselsättning, och att den slöjd som lärs ut i skolor därför borde styras hårt. Undervisning i
”dålig lyxslöjd” ska över huvud taget inte förekomma på all- männa skolor, enligt Zickerman.
Den syn som förra sekelskiftets debattörer hade på virkning verkar ha följt med i synen på virkning under hela 1900-talet. Tekniken har varit marginell i utbildnings- sammanhang, på utställningar och i textilhistorisk litteratur.
Kvinnor har fortsatt att virka, men tekniken har varit för- passad till hemmet, långt från det som räknats som kultur och konst. Idag använder sig konstnärer och konsthant- verkare på nytt av tekniken. De tre som jag skriver om i det följande ger exempel på olika förhållningssätt till virkning; Anu Tuominen, Adrienne Riseley och Mija Rehnström.
Anu Tuominen
I Kunsthåndverk 1/02 finns en artikel om konstnären Anu Tuominen, som delvis bygger på en intervju.26Tuominen använder sig av virkning som en av många tekniker. Hon betonar att hon varken är textilkonstnär eller konsthantver- kare. Hennes konstnärsskap handlar inte om materialet eller om hur materialet kan användas. Det viktiga är idén.
Anu Tuominen påpekar att hon skiljer sig från andra i hur hon förhåller sig till materialet. Hon använder sig ofta av föremål från loppmarknader, t.ex. virkade grytlappar. De readymades hon köper får inte kosta mer än en finsk mark.
Hennes avsikt är att på ett enkelt vis få fram kärnan i före- målet, inte att omskapa det till något annat än vad det är.
Anu Tuominen gör också konst där hon själv har hållit i virknålen. Virkning är för henne synonymt med att tänka.
När händerna är upptagna med repetitivt arbete kan tan-
karna flöda fritt. Hon använder också virkning för att demonstrera färgteori.
Adrienne Riseley
En keramiker som arbetar med virkade föremål är Adrienne Riseley.27Hon har gjort troféer av färdiga spetsar och lera.
Efter att ha funderat i 10-15 år på att göra något av spet- sar, kom tillfället när hon blev inbjuden att delta i en jurybe- dömd utställning på Röda sten i Göteborg 2001.
Troféerna föreställer får- och kohuvuden i något överdi- mensionerad skala. De är utförda i vit, tunn, spetsmön- strad lera. Adrienne Riseley använder textila spetsar som hon dränker in i vit gjutlera. Dessa formar hon sedan skulpturalt, som när de bränns får spetsens mönster.
Textilen i sig bränns upp, kvar finns bara mönstret i lera.
Många spetsar är virkade, men Riseley avänder även spetsar i andra tekniker. Hon påpekar att det kan bli för sött eller gulligt med spets. Det får inte heller bli banalt, därför kommer hon inte att göra fler troféer av spets.
För Adrienne Riseley är det en medveten tanke att använ- da spets. Spetsarna köper hon på loppis och i antikbodar.
En sådan affär som hon ofta går till har då och då en ny bunt med virkade spetsar; det betyder att det är ytterligare en gammal kvinna som dött. Om 20 år finns det inte läng- re sådana virkade alster att köpa, de här är kanske de sista som finns kvar.
Virkade dukar är för Riseley en symbol för det osynliga arbete som kvinnor gjort. Hon vill hedra modiga människor, kvinnor som gett sitt liv för familjen. Kvinnor har haft röst- rätt, men ändå ingen röst. En av troféerna har Riseley där- för skänkt till Vänsterpartiet, som tack för deras kamp för feminismen.28Hon känner bara en man som virkar, han är riksdagsman och får uppmärksamhet för sitt handarbete.
26Veiteberg, Jorunn, ”Anu Tuominen: Kunsten å samla trådane til ein idé”, Kunsthåndverk, 2002/01, (nr 83), s 20-25.
27Texten i detta och följande två stycken bygger på ett samtal i ateljén. Riseley, Adrienne, samtal med författaren, 2002-04-18.
28”Kossa priset för feministisk insats”, Metro, 2002-04-09.
57 Mija Rehnström
Till Paletten 1/2000 inbjöds nio konstnärer att fritt komm- mentera eller fundera över feminismens teori och praktik, och vilken eventuell påverkan den haft på deras konst- närsskap.29Mija Rehnström visade fem fotografier på vir- kade objekt med titeln Pussy Control I-V.30Objekten fram- står i blekrosa, med inslag av ljust grönt och grått, mot en svart bakgrund av draperat tyg. Fotografierna fyller ett upp- slag, de fyra första på ett uppslag, det femte på ett.
Motiven är virkade objekt. De första fyra ser ut som påbör- jade, något trassliga virkningar, på väg att bli något. Till stora delar består de av virkade, vridna längder. Det femte fotografiet visar ett färdigt virkat objekt, sammanhållet, utan lösa ändar. En större och en mindre form är sammanlän- kade i två färger, blekt rosa och lila-grått. Det går inte ome- delbart att säga vad de föreställer. Men med ledning av titeln kan bilderna läsas som kvinnans kön, och de krulliga virkade längderna som könshår. Den blekrosa färgen ger associationer till hud.
Feministiskt perspektiv
Virkning har inte bara negligerats, utan även aktivt motar- betats. De, som vid decennierna kring förra sekelskiftet bestämde vad som var vackert och nyttigt handarbete, uteslöt medvetet virkning. Tekniken har vägrats en plats i kanon av kvinnor som har haft en framträdande roll i defini- eringen av kanon, t.ex. Ellen Key. Det vore därför en grov förenkling att säga att uteslutandet skulle bero på att män dikterat normen för vad som är konst.
Griselda Pollock menar att för att kritisera den rådande kanon måste man först lyfta in de marginaliserade konst- närerna i befintlig kanon.31Det innebär att de konstnärer som använt virkning som konstnärligt uttrycksmedel lyfts fram. Det är svårt att göra en omtolkning av virkning med traditionellt konstvetenskapliga redskap, eftersom de i sig
innehåller hierarkier där vissa konstarter värderas högre än andra. Själva tekniken virkning måste uppvärderas. Pollock menar att man, genom att hävda att alla kulturella artefak- ter har betydelse, förnekar vitsen med kanon i sig.
Virkning kan ses som vilken teknik som helst. Genom att använda tekniken som konstnärligt uttrycksmedel lyfter man in den i kanon och gör den likvärdig med andra tekni- ker, som t.ex. oljemålning. Betraktaren förväntas då läsa konstverket utan att tekniken som valts, virkning, påverkar tolkningen. Frågan är om det är möjligt att betrakta ett vir- kat objekt på detta vis.
Virkning kan också ses som ett tecken för kvinna, en representation. Tekniken har mest utförts av kvinnor och det vanligaste mönstret, genombruten spets, förknippas ofta med kvinnor. De virkade alstren har främst använts i hemmiljö och under 1800- och 1900-talet på modeplagg för kvinnor. När betraktaren läser konstverket är en viktig del av tolkningen de betydelser som tekniken bär med sig.
Virkning kan då stå för kvinnlighet, underordning, onyttigt pynt, skönhet, kvinnors skapande eller andra betydelser som betraktaren laddar virkning med.
En annan betydelse som virkning kan bära med sig är som klassmarkör. Förra sekelskiftets debattörer riktade sina argument främst mot allmogen och tjänstefolk, det var folk i de lägre klasserna som skulle låta bli att virka. Virkning var ett lyxhandarbete, och samtidigt ett tecken på dålig smak.
Anu Tuominen använder virkning som en av många tekni- ker när hon framställer sina objekt. Tekniken är användbar för hur den kan utformas och färdiga virkade föremål är billiga i inköp. Tuominen menar att hon inte använder virkat p.g.a. någon inneboende laddning eller symbolik. Hennes inställning till virkning framstår som neutral, det är en teknik vilken som helst, användbar och billig. Tolkningen överläm- nas till betraktaren. Men kan betraktaren se på konstverket
29Eriksson, Yvonne & Göthlund, Anette, ” Utanför strömfåran”, Paletten 1/2000, s 2.
30Rehnström, Mirja ”Pussy Control I-V”, Paletten 1/2000 s 22-23. ”Pussy” står för mus, fitta eller kvinnan som könsobjekt enligt Nordstedts Stora Engelska Ordbok.
31Pollock, Griselda, Differencing the Canon: Feminist Desire and the writing of Art´s Histories, London, 1999 s
58
utan att tekniken laddar betydelsen på något sätt? I nuva- rande konst- och bildvetenskapliga diskurs, med hierarkier mellan konstarter, är det svårt att tro att det är möjligt.
Kontrasten mellan trofén som uttryck för makt och spets som uttryck för kvinnligt, anonymt skapande, är slående i Adrienne Riseleys skulpturer. Troféer kan sägas stå för erövring, jakt och kolonialism. De är ett fysiskt bevis på att man besegrat sitt byte. Bytet är objektet, skiljt från subjek- tet, erövraren. När Riseley bygger troféer i virkad spets, tar hon som kvinna över mannens, subjektets, roll att mani- festera och definiera sin överhöghet. I hennes skulpterade troféer är det tecknet för kvinna som tolkar, och tolkar om, en traditionellt manlig maktsymbol.
Mija Rehnström väljer virkning för att formulera tankar om feminism och konst. Hennes fem fotografier på virkade objekt, Pussy Control I-V, har ingen självklar tolkning. De fyra första bilderna kan läsas som kvinnans kön, och de vridna längderna som könshår. Det ser okontrollerat och oförutsägbart ut. I den sista bilden, som fyller ett helt upp- slag, är det virkade föremålet avslutat, samlat, prydligt. Om tolkningen är kontroll av den kvinnliga sexualiteten, varför är det uttryckt just i virkning? Om tekniken ses som en neutral teknik, vilken som helst, kan det tolkas som att kvinnors sexualitet bemästras och formas till ett prydligt, tamt stycke. Om virkning istället läses som ett tecken för kvinna, skulle bildserien kunna vara ett uttryck för att kvinnor tar makten över sin sexualitet.
Virkning som anonymt handarbete utförs i ett delvis laglöst område. Tekniken har inte räknats och har därför kunnat utvecklas utan styrning av smakdomare. Virkning är fortfa- rande en populär teknik, ett tecken på det är de många mönster som publiceras i veckotidningar och handarbets- magasin. När virkning används av konstnärer kommer tekniken in i en helt annan diskurs. Om virkningen lyfts upp i rådande kanon försvinner då också friheten och populari- teten? För att gynnas av ett sådant upplyftande måste hela kanon definieras om eller tas bort helt.
Alla tre nämnda konstnärer kan sägas bidra till att lyfta in virkningen i kanon genom att de använder tekniken. De visar att virkning är ett användbart uttrycksmedel för konst- närligt skapande. Men det medför inte självklart att den virkning som är ett anonymt hantverk lyfts in i kanon. Man måste göra en omläsning av både konsthistorien och handarbetets historia för att uppvärdera tekniken virkning.
Att nutida konstnärer använder sig av virkning, både som readymades och som teknik, är ett bidrag till denna omläsning. Många andra fält där tekniken virkning använts återstår att synliggöra.
Uppsatsen har tidigare publicerats i Valör Konstvetenskapliga Studier2003:1
59 Käll- och litteraturförteckning
Danielson, Sofia Den goda smaken och samhällsnyttan:
Om Handarbetets Vänner och den svenska hemslöjds- rörelsen. Nordiska museets handlingar 111, u.o. 1991.
Den qvinliga hemslöjden i Sverige, dess nuvarande stånd- punkt och villkoren för dess höjande.: En studie med anledning af den allmänna hemslöjdsutställningen i Stockholm 1880, Stockholm, 1880.
Eriksson, Yvonne & Göthlund, Anette, ” Utanför ström- fåran”, Paletten 1/2000, förordet.
Holmström, Hedvig, Om kvinnlig hemslöjd: Några tankar om dess värde och befrämjande, särtryck, Idun, Stockholm, 1898.
Key, Ellen, ”Skönhet i hemmet”, Skönhet för alla: Fyra upp- satser(1918), Stockholm, 1966. Artikeln publicerades först i Iduns julnummer 1897, men omarbetades och utökades till pubceringen 1918.
”Kossa priset för feministisk insats”, Metro, 2002-04-09.
Leander, Charlotte (pseud. Emma Hennings), Nya mönster till spetsstickning m.m. samt spetsvirkning, 1844.
Paludan, Lis, HAEKLING: Historie og teknik, u.o., 1986.
Rehnström, Mirja, ”Pussy Control I-V”, Paletten 1/2000.
Riseley, Adrienne, samtal 2002-04-18.
Veiteberg, Jorunn, ”Anu Tuominen: Kunsten å samla trådane til ein idé”, Kunsthåndverk, 2002/01, (nr 83).
Zickerman, Lilli, ”Reseberättelse: Rapport från en studie- resa till deltagare i 1897 års utställning i Stockholm”, Lilli Zickermans bästa: Hemslöjdstankar från källan”, Umeå, 1999.
Ågren, Katarina, ”Virkning för vår tid”, Tid att virka: Muddar, vantar, mössor... Formgivet av Maria Gullberg, red. Celia B.
Dackenberg, Hemslöjdens skrifter nr 3, Umeå, 1998.
