UPPSALA UNIVERSITET Kandidatuppsats Företagsekonomiska Institutionen Vårterminen 2013
Nedskrivning av Goodwill
– Att bortförklara ett nedskrivningsbehov
Carl Skoog & Gustav Mellberg
Handledare: Mattias Hamberg
Inlämnad 5 juni 2013
Sammandrag
Immateriella tillgångar debatteras flitigt i företagsekonomiska sammanhang. En immateriell tillgång som har stor betydelse för svenska börsbolag och som stått i centrum av denna debatt är goodwill. Syftet med denna studie är att undersöka hur företag som är i ett behov av att skriva ned sitt goodwillvärde men som inte gjort detta motiverar det beslutet i sin årsredovisning samt bakomliggande faktorer som kan förklara detta. Studien har en kvantitativ ansats där företag noterade på Stockholmsbörsen åren 2005-‐2010 har studerats och t-‐test samt multipla regressionsanalyser har genomförts på urvalet. Vi förväntade oss att de undersökta företagen skulle vara generellt sämre på att uppfylla upplysningskraven i IAS 36 än företag som inte är i ett nedskrivningsbehov. Vår undersökning finner att företag som är i ett nedskrivningsbehov av goodwill men som inte gjort denna nedskrivning i stort inte skiljer sig, vad det gäller att lämna upplysningar om goodwill, från företag som inte är i ett nedskrivningsbehov, om än att vissa mindre skillnader konstateras.
Nyckelord: Goodwill, Nedskrivning, IAS 36, IFRS 3, Agent-‐principalteori, Upplysningskrav.
Förord
Vi vill ta tillfället i akt att rikta ett stort tack till vår handledare Mattias Hamberg som kommit med ovärderliga inslag och handledning under uppsatsens framskridande. Vi vill även rikta ett tack till de som opponerat på vår uppsats och bidragit med insiktsfulla kommentarer.
Uppsala 5 juni 2013
Carl Skoog Gustav Mellberg
Innehållsförteckning
1. Inledning...4
1.1 Bakgrund -‐ Goodwill och de nya redovisningsstandarderna... 4
1.2 Problemdiskussion -‐ Flexibla redovisningsstandarder... 5
1.3 Syfte... 7
1.4 Disposition... 7
2. Redovisningsstandarder...8
2.1 Goodwill -‐ En betydelsefull tillgång... 8
2.2 Nya standarder -‐ IFRS 3 och IAS 36... 8
2.3 Upplysningskrav för goodwill... 10
3. Teoretisk referensram...13
3.1 Agent-‐principalteorin... 13
3.2 Bakomliggande förklaringar -‐ Att utnyttja en redovisningsstandard... 14
4. Metod...18
4.1 Introduktion till metod... 18
4.2 Urval och Data... 19
4.2.1 Datainsamling... 19
4.2.2 Tidsram... 19
4.2.3 Urval... 19
4.2.4 Bortfall... 20
4.2.5 Matchningsprocessen... 21
4.3 Mått... 22
4.3.1 Förklarad variabel: Redovisningsinformationens kvalité... 22
4.3.2 Variabler till index... 22
5. Statistisk metod...26
5.1 T-‐test... 26
5.2 Multipel Regressionsanalys... 26
5.2.1 Mått och modelluppbyggnad för multipel regressionsanalys... 27
5.3 Bearbetning av data... 29
6. Empiriskt Resultat...31
6.1 Beskrivande statistik över index... 31
6.2 Resultat av multipel regressionsanalys... 32
7. Diskussion av empiriskt resultat...35
7.1 Diskussion om upplysningskrav och kvalité av redovisningsinformation... 35
7.2 Diskussion om bakomliggande faktorer... 37
8. Konklusion...40
8.1 Slutsats... 40
8.2 Studiens trovärdighet... 40
8.3 Vidare forskning... 42
9. Referenser...43
9.1 Tryckta... 43
9.2 Elektroniska... 46
9.3 Regelverk... 46
10. Bilagor...47
1. Inledning
1.1 Bakgrund - Goodwill och de nya redovisningsstandarderna
Under 2000-‐talet har det i media rapporterats om immateriella tillgångars betydelse för företag, och då med stort fokus på goodwill (Di.se, 2002; Gauffin & Thörnsten, 2010a;
Seetharaman, Sreenivasan, Sudha & Ya Yee, 2006). Studier på svenska börsbolag visar att immateriella tillgångar uppgår till ca 40 % av eget kapital, varav ca 30 % enbart är goodwill (Grant Thornton, 2010). Äldre fall visar att flera av våra största svenska börsbolag har en så pass stor goodwillpost i sin balansräkning att om de skulle behöva skriva ned denna post till noll står bolagen inför konkurs (Di.se, 2002). Marknadens intresse för goodwill kvarstår och ett fall som det rapporterats om under det senaste året är det svenska energiföretaget Vattenfall som har skrivit ned sin goodwillpost efter köpet av det holländska bolaget Nuon med hela 15 miljarder kronor, något som får effekt både på balans-‐ och resultaträkningen i form av försämrad soliditet och resultat (Rex, 2012).
De nya redovisningsstandarderna IFRS 3 och IAS 36 som började gälla för svenska börsbolag 2005 innebär en stor påverkan på hur goodwill uppstår och hur goodwill ska behandlas efter att posten har uppstått (Grant Thornton, 2010; Melville, 2011, s.111f).
Huvudlinjen i de nya standarderna är att goodwill nu har en obegränsad livslängd, endast kan uppkomma genom uppköp och att goodwill årligen ska testas för nedskrivning istället för en årlig avskrivning (Grant Thornton, 2010; IFRS 3, §1; IAS 36,
§1). Tanken bakom de nya standarderna som innebär redovisning till verkligt värde är att det ska öka finansiella rapporters relevans (Hamberg, Paananen & Novak, 2011; IFRS 3, §1). Samtidigt visar studier att företag har svårt att implementera IAS 36 och att denna nya standard tillämpas och implementeras i olika utsträckning av företag (Petersen & Plenborg, 2010; Gauffin & Thörnsten, 2010a).
Beisland och Hamberg (2013) finner bevis för att värderelevansen har minskat under IFRS 3 och att denna standard kan utnyttjas opportunistiskt1, även Marton (2009) konstaterar att företagens information om goodwill har blivit sämre sedan införandet av
1 “Opportunism is self-interest seeking with guile. In practice, it involves several elements: (i) distortion of information, including overt behaviors such as lying, cheating and stealing, as well as more subtle behaviors such as misrepresenting information by not fully disclosing.” (Jap & Anderson, 2003, s.1686)
IFRS 3. Ramanna (2008) samt Francis, Hanna och Vincent (1996) konstaterar att en standard som innehåller en viss subjektivitet för chefer att göra egna beräkningar och antaganden, vilket IAS 36 gör, kan enligt agentteorin utnyttjas på ett opportunistiskt sätt. Den subjektivitet som förekommer inom IFRS 3 och IAS 36 kan utnyttjas av chefer för att påverka när och till vilket belopp goodwill ska skrivas ned för att på så sätt uppnå ett av företaget önskvärt resultat (Beatty & Weber, 2006; Li, Shroff, Venkataraman &
Zhang, 2011). När företag snedvrider sina siffror på detta sätt leder det till att kvalitén av finansiella rapporter minskar, vilket är något som företagets intressenter är starkt beroende av (Grant Thornton, 2010; Hines, 1991; Lönnqvist, 2009, s.36).
Tidigare forskning har undersökt företag som enligt teorin borde skriva ned sitt goodwillvärde men som inte gör detta. Dessa studier finner att nedskrivningar av goodwill släpar efter den ekonomiska försvagningen av goodwill. (Hayn & Hughes, 2006;
Li & Sloan, 2009; Li et al, 2011; Ramanna & Watts, 2012) Li och Sloan (2009) och Hayn och Hughes (2006) kommer fram till att marknaden inte förstår när goodwill borde skrivas ned och att detta utnyttjas av chefer för att tajma nedskrivningen av goodwill. En konsekvens av detta är att det nya regelverket som skulle öka relevansen av redovisningen (Hamberg et al, 2011; IFRS 3, §1) istället öppnar upp för resultatmanipulering (AbuGazaleh, Al-‐Hares & Roberts, 2011; Li & Sloan, 2009).
1.2 Problemdiskussion - Flexibla redovisningsstandarder
Genom införandet av IFRS 3 förändrades redovisningsprincipen vid rörelseförvärv för Europeiska företag. Tanken bakom IFRS 3 är att öka relevansen, tillförlitligheten och jämförbarheten av finansiell information vid rörelseförvärv genom att redovisa till verkligt värde. (IFRS 3, §1) Att redovisa tillgångar och skulder till verkligt värde är dock inte helt oproblematiskt (Barlev & Haddad, 2003). Införandet av IFRS 3 innebär även att standarden IAS 36 ska tillämpas för att årligen testa om värdet av goodwill är i behov av en nedskrivning (IAS 36 §10). Som nämnts ovan innebär dessa två nya standarder att chefer lämnas med en viss subjektivitet att göra egna bedömningar och att företag haft svårt att implementera IAS 36.
Tidigare studier av Carlin och Finch (2009; 2011) utförda på den australiensiska marknaden finner bevis för att företag utnyttjar standarderna IFRS 3 och IAS 36 på ett
fördelaktigt sätt när de ska beräkna om goodwill måste skrivas ned. I sin studie från 2009 jämför författarna företagens diskonteringsränta med en av författarna framtagen referensdiskonteringsränta. Då företagen inte behöver avslöja hur de valt diskonteringsränta kan de välja en ränta som passar dem bäst istället för en ränta som bäst speglar verkligheten, när beräkningen av värdet på goodwill sker, och på så sätt tajma nedskrivningen av goodwill istället för att göra nedskrivningen när den faktiskt måste ske (Carlin & Finch, 2009). Samtidigt möter denna studie kritik och det finns undersökningar som tyder på att nedskrivningarna har större ekonomiska än opportunistiska kopplingar (Gallery, 2009; Jarva, 2009). Carlin och Finch (2011) har även funnit att företag på den australiensiska marknaden har svårt att följa de upplysningskrav som IFRS 3 medför.
Studier på den amerikanska marknaden har identifierat företag som är i behov av att skriva ned goodwill genom att undersöka företag som har en goodwillpost och där företagets marknadsvärde av eget kapital är högre än bokfört värde av eget kapital (Li et al, 2011; Ramanna & Watts, 2012). Båda dessa studier undersöker SFAS 142, den amerikanska standarden som behandlar nedskrivningar av goodwill (SFAS 142, §18). Li et al (2011) kommer fram till att de företag som inte har skrivit ned värdet av goodwill men som borde ha gjort detta talar för att företaget utnyttjar SFAS 142 opportunistiskt på grund av den subjektivitet som finns inom regelverket, vilket stämmer överens med det resultat som Hayn och Hughes (2006) finner. Ramanna och Watts (2012) konstaterar i sin studie att ett mer subjektivt regelverk kommer utnyttjas av chefer och att nedskrivningar av goodwill har större koppling till VD:ns rykte och covenanter i kontrakt än ekonomisk koppling. Även Beatty och Weber (2006) kommer fram till att regelverk som innehåller någon form av subjektivitet kommer att utnyttjas och att det finns både kontrakts-‐ och marknadsincitament att göra detta. Både Li et al (2011) och Ramanna och Watts (2012) stödjer sig på agentteorin som förklaring till varför regelverket skulle utnyttjas för egen vinning.
En faktor som företagen ska lämna upplysning om är den diskonteringsränta företagen använder för att beräkna värdet av goodwill (IAS 36, §134). I en studie på den svenska marknaden kommer Gauffin och Thörnsten (2010a) fram till att svenska företag är motvilliga att höja sin diskonteringsränta i ett klimat då denna borde höjas, även
Svenskt Näringsliv (2008) lyfter fram de hårda förhållanden som rådde kring 2008. En låg diskonteringsränta medför att ett eventuellt nedskrivningsbehov minskas (Grant Thornton, 2010). Som redogjorts för ovan i tidigare amerikanska studier finner även Gauffin och Thörnsten (2010a) att problematiken kring värderingen av goodwill uppstår på grund av de subjektiva bedömningar som lämnas till företagen i och med införandet av IAS 36. En studie på den brittiska marknaden presenterar bevis för att IAS 36 innebär att det finns agentbaserade motiv att utnyttja detta regelverk (AbuGazaleh et al, 2011).
Att IFRS 3 och IAS 36 skulle utnyttjas av chefer kan även förklaras i att marknaden uppfattar en nedskrivning som något negativt (Francis et al, 1996; Grefberg, 2009; Hayn
& Hughes, 2006).
Om IAS 36 utnyttjas opportunistiskt finns det risk för att resultatmanipulering sker (AbuGazaleh et al, 2011; Li & Sloan, 2009). Om resultatmanipulering förekommer på grund av den subjektivitet som det nya regelverket innebär minskar det relevansen av finansiell information och underminerar själva syftet med IFRS 3 och IAS 36 (Healy &
Wahlen, 1999; IAS 36; IFRS 3).
1.3 Syfte
Baserat på den diskussion som förts ovan, och det faktum att liknande studier inte genomförts på den svenska marknaden tidigare, är syftet med denna uppsats att undersöka hur svenska företag beskriver det nedskrivningstest som utförs för att testa goodwillvärdet samt att studera bakomliggande ekonomiska faktorer som skulle kunna förklara detta beslut.
1.4 Disposition
Denna studie är strukturerad enligt följande; i kapitel 2 redogör vi för de redovisningsstandarder som är relevanta för vår studie. I kapitel 3 presenteras den teoretiska referensramen med fokus på Agent-‐principalteorin. I kapitel 4 beskrivs den metod som studien bygger på och de val som denna inneburit. Kapitel 5 ger en djupare beskrivning av den statistiska metoden där fokus är på t-‐test samt multipel regressionsanalys och kapitel 6 presenterar de resultat som vår studie kommit fram till.
I kapitel 7 kopplas våra resultat till den teoretiska referensramen och i kapitel 8 presenteras studiens slutsatser och dess tillförlitlighet.
2. Redovisningsstandarder
I detta kapitel kommer det redogöras för vad goodwill är och hur de nya standarderna, IFRS 3 och IAS 36, påverkar redovisningen av goodwill.
2.1 Goodwill - En betydelsefull tillgång
Goodwill är en stor och viktig immateriell tillgång i många företags balansräkningar. Det starka inflytande som goodwillposten har gör att det är viktigt att informationen om denna tillgång förmedlas på ett korrekt sätt. Informationen om hur en nedskrivning görs och när den ska göras kan i många fall vara bristfällig vilket resulterar i att det blir svårt att bedöma tillförlitligheten i de nedskrivningstest företagen utför. (Gauffin &
Thörnsten, 2010b)
IFRS 3 definierar goodwill som ”En tillgång som representerar framtida ekonomiska fördelar som uppkommer från andra tillgångar förvärvade i ett rörelseförvärv som inte är enskilt identifierade och separata redovisade.” (IFRS 3, §68), en enklare definition är att goodwill representerar framtida “övervinster” (Hamberg et al., 2011; Lönnqvist, 2009, s.34). Exempel på goodwill är ett varumärke, ett patent och kundrelationer (IFRS 3,
§13). Goodwill kan antingen vara internt genererat eller uppstå när ett företag köper ett annat företag och ett övervärde uppstår. Det är endast goodwill som uppstår genom ett företagsförvärv som får tas upp som en tillgång i balansräkningen. (Lönnqvist, 2009, s.33f; Melville, 2011, s.103, s.111f). Det goodwillvärde som uppstår genom ett företagsköp ska beräknas genom förvärvsmetoden (IFRS 3, §4).
2.2 Nya standarder - IFRS 3 och IAS 36
Goodwill är den post i IFRS 3 som i särklass är mest problematisk; det är svårt att hantera goodwill och den nedskrivningsprövning som tillkommer (Marton, 2009). I och med införandet av IFRS 3 får goodwill en obegränsad livslängd och ska värderas till verkligt värde, vilket enligt IFRS 3 är ”Det belopp till vilket en tillgång skulle kunna överlåtas eller en skuld regleras mellan kunniga parter som är oberoende av varandra och har ett intresse av att transaktionen genomförs.” (IFRS 3, §68). Tanken med att redovisa tillgångar och skulder till verkligt värde är att detta ska öka relevansen av finansiell rapportering (Hamberg et al., 2011; Jarva, 2009). De nya reglerna i IFRS 3 innebär att
goodwill inte längre ska skrivas av årligen utan att det varje år ska utföras ett test för att se om värdet på goodwill kvarstår (IAS 36, §10; IFRS 3, §69b).
IAS 36 är den nya redovisningsstandard som reglerar nedskrivningen av goodwill (IAS 36, §1). För att bedöma om goodwill måste skrivas ned ska goodwillpostens återvinningsvärde jämföras med bokfört värde, om det bokförda värdet överstiger återvinnigsvärdet måste värdet av goodwill skrivas ned (IAS 36, §1). Återvinningsvärdet är i sin tur det högsta av verkligt värde minus försäljningskostnader respektive nyttjandevärdet. (IAS 36, §18) Eftersom det inte finns någon marknad för goodwill måste återvinningsvärdet bestämmas genom nyttjandevärdet, när värdet av goodwill ska testas. Detta i sin tur innebär att ett framtida kassaflöde måste diskonteras (IAS 36,
§31). Det är i denna process som en viss subjektivitet kan komma in i bilden, då företagen själva ska uppskatta bland annat framtida kassaflöden och diskonteringsränta, vilket ger chefer möjlighet att påverka värdet av goodwill (Gauffin & Thörnsten, 2010a).
Enligt tidigare forskning konstateras att nyttjandevärdet är den vanligast förekommande metoden för att beräkna värdet av goodwill (Gauffin & Thörnsten, 2010a; Petersen & Plenborg, 2010). Då goodwill i sig inte genererar något kassaflöde måste detta värde som räknas fram fördelas ut på andra kassagenererande enheter2 (IAS 36, §80). Viktigt att poängtera är att när en nedskrivning av goodwill har gjorts kan inte detta värde återföras i en senare period (IAS 36, §124).
Goodwill ska alltså testas för nedskrivning årligen, eller tidigare, om det finns en indikation på att en nedskrivning behöver göras (IAS 36, §10). För att få en indikation på om ett nedskrivningsbehov föreligger finns det, enligt IAS 36, både interna samt externa informationskällor som skulle indikera detta. Dessa redogörs för nedan och är hämtade ur i IAS 36 § 12:
2 ”En kassagenererande enhet är den minsta identifierbara grupp av tillgångar som vid en fortlöpande användning ger upphov till inbetalningar som i allt väsentligt är oberoende av andra tillgångar eller grupper av tillgångar.” (IAS 36, s.2)
– Externa:
• Om marknadsvärdet minskat betydligt av andra orsaker än tillgångens ålder eller normala användning under den specifika perioden.
• Negativa förändringar har skett i företaget under perioden. Negativa effekter i teknik, marknadsförutsättningar, ekonomisk eller juridisk omgivning har inträffat eller väntas inträffa för den marknad för vilken tillgången är avsedd.
• Räntorna på marknaden eller marknadens avkastningskrav på investeringar har stigit under perioden så att dem påverkar diskonteringssatsen som används vid beräkning av nyttjandevärdet och därmed påverkar återvinningsvärdet negativt.
• Företagets bokförda egna kapital överstiger företagets marknadsvärde. Det är denna indikation som används i denna studie för att identifiera de företag som är i behov av en nedskrivning.
– Interna:
• Belägg finns för att tillgången är skadad eller föråldrad.
• Betydande förändringar har skett eller som väntas ske, som påverkar möjligheterna att utnyttja tillgången negativt. Exempel är att tillgången inte längre kan utnyttjas eller att företaget planerar att avveckla eller omstrukturera den verksamhet som tillgången tillhör.
• Rapporteringen på tillgången tyder på att avkastningen av den är lägre eller kommer att bli lägre än vad som tidigare avsetts.
2.3 Upplysningskrav för goodwill
De upplysningar som ska lämnas om goodwill i årsredovisningen beror på vilken metod som använts när återvinningsvärdet beräknats. Om återvinningsvärdet beräknats med hjälp av verkligt värde minus försäljningskostnader ska den metod som använts för att göra detta anges och företagsledningens viktiga antaganden vid beräkningen framgå.
Har inte värdet beräknats från det angivna marknadspriset, ska den metod som använts
vid beräkningen också dokumenteras. (IAS 36, §134) Om företaget beräknar återvinningsvärdet med hjälp av nyttjandevärdet är upplysningskraven mer omfattande.
I IAS 36 § 134d finns en specifik lista på de upplysningar som ska lämnas för varje kassagenererande enhet, dessa är:
• De viktiga antaganden som ledningen baserat sina kassaflödesprognoser på ska redovisas för den period som täcks av de senaste budgetarna och prognoserna.
Viktiga antaganden är sådana antaganden som anses vara mest känsliga för enhetens återvinningsvärde.
• En beskrivning av den metod som använts av företagsledningen för att beräkna de viktiga antagandena ska anges. Företagsledningen ska ange huruvida dessa värden återspeglar tidigare erfarenhet eller är i överensstämmelse med externa informationskällor.
• Företaget måste ange den prognosperiod de använder för att beräkna framtida kassaflöden. Om denna period överstiger fem år måste företagen skriva en motivering till varför en så pass lång prognosperiod används. Anledningen till detta grundar sig i att försöka begränsa prognosperioden för att få ett så verkligt värde som möjligt (Petersen & Plenborg, 2010). I Carlin och Finch (2011) studie visar de att 15 % av respondenterna inte angav tillräcklig information om prognosperioden trots de tydliga regelverken. Petersen och Plenborg (2010) konstaterar att de flesta företag använder samma prognosperiod för alla kassagenererandeenheter och att den vanligaste perioden är 5-‐10 år.
• Information om tillväxttakten efter själva prognosperioden måste lämnas med en motivering om tillväxttakten överstiger den förväntade tillväxttakten för branschen i helhet. En tidigare studie av Carlin och Finch (2011) visade att 70 % av företagen inte gav tillräcklig information om tillväxttakten. Av de som angav information visade det sig att de endast angav en generell tillväxttakt för företaget som helhet och inte specifika tillväxttakter per kassagenererande enhet som IAS 36 kräver. Tillväxttakten förväntades ofta vara väldigt hög från
företagens sida och förklaringen till varför den var så hög mycket bristfällig (Carlin & Finch, 2011)
• Företaget måste ange vilken diskonteringsränta som använts när nuvärdesberäkningen av kassaflödena sker. Diskonteringssatsen ska anges före skatt och återspegla den aktuella marknadsmässiga bedömningen av pengars tidsvärde och de risker som avser den tillgång för vilken uppskattningarna av de framtida kassaflödena inte har justerats (IAS 36, §55). Diskonteringsräntan beräknas utifrån avkastningskraven med hänsyn till de faktiska kapitalkostnaderna och de risker investeringen innebär (IAS 36, §56). Om företaget väljer att använda en låg diskonteringsränta blir risken för att behöva skriva ned goodwill mindre (Gauffin & Thörnsten, 2008). Det kan således finnas incitament för ett företag som vill undvika en nedskrivning att sätta en lägre diskonteringsränta (Gauffin & Thörnsten, 2008). Carlin & Finch (2011) visar i deras studie att 15 % av företagen inte skrev någonting om diskonteringsräntan.
En eventuell nedskrivning av goodwill påverkas även av antalet kassagenererande enheter företaget valt att fördela värdet av goodwill på. Företag som väljer att fördela goodwill på fler antal kassagenerande enheter kommer få en större flexibilitet när de ska beräkna värdet av goodwill. Företagen kan då enklare välja att avstå en nedskrivning alternativt göra en väldigt omfattande nedskrivning. (Ramanna & Watts, 2012; AbuGhazaleh et al, 2011) Däremot skriver Carlin och Finch (2011) att färre kassagenererande enheter ökar möjligheterna att undvika en nedskrivning. Färre antal kassagenererande enheter innebär att informationen hamnar på en mer aggregerad nivå vilket gör det svårare för en utomstående part att bedöma om ett nedskrivningsbehov föreligger (Carlin & Finch, 2011).
3. Teoretisk referensram
I detta kapitel kommer Agent-principalteorin att förklaras och dess koppling till IFRS 3 och IAS 36 samt varför de bakomliggande faktorerna kapitalstruktur, goodwillpostens betydelse och ägarstruktur påverkar hur ett företag hanterar sin goodwillredovisning.
3.1 Agent-principalteorin
Agent-‐principalteorin kan förklara den problematik som uppkommer på grund av de subjektiva antaganden som IAS 36 innebär och varför chefer skulle utnyttja detta (AbuGhazaleh et al, 2011). När ägande och kontroll separeras uppstår en intressekonflikt mellan dessa parter då båda parter antas vara nyttomaximerare, i detta fall företagets ägare och dess chefer (Berk & DeMarzo, 2007, s.904; Jensen & Meckling, 1976). Agentteori grundar sig i att dessa två parter har olika syn på nyttomaximering (Eisenhardt, 1989). Eftersom principalen (aktieägaren) och agenten (chefen) är skilda från varandra, vilket är fallet i många stora företag (Berk & DeMarzo, 2007, s.10), uppstår en informationsasymmetri på grund av att principalen inte har full insyn i det som agenten gör (Gravelle & Rees, 2004, s555f). Då principalen och agenten kan ha skilda incitament för att agera kan det leda till att agenten inte gör så som principalen vill (Eisenhardt, 1989; Jensen & Meckling, 1976). För att minska agentkostnader försöker principalen reglera agenten och utforma incitament för att agenten ska agera i enlighet med principalen (Jensen & Meckling, 1976). Oavsett hur väl utformade dessa åtgärder är menar Jensen och Meckling (1976) att agentkostnader aldrig helt går att eliminera och att en mer spridd ägarstruktur leder till ökade agentkostnader.
Den informationsasymmetri som förklaras i Agent-‐principalteorin och den diskretion som finns i IAS 36, vad det gäller upplysningar om goodwill, kan leda till att chefer utnyttjar detta på ett fördelaktigt sätt och på så vis vilseleder marknaden och företagets intressenter (Jarva, 2009; Watts, 2003). Kothari, Wysocki och Shu (2009) finner i sin studie att chefer håller inne på skadlig information på grund av att dessa besitter mer information och att deras intressen inte är förenliga med utomstående parter, i enlighet med Agent-‐principalteorin. Liknande resonemang om chefers informationsövertag förs även av Armstrong, Guay och Weber (2010). Enligt Whittington (2008) är syftet med finansiell rapportering att tillgodose företagets intressenter med användbar information
och minska den informationsasymmetri som förklaras med agentteorin. Sammantaget leder Agent-‐principalteorin oss fram till studiens två första hypoteser:
H1a: Företag som har motiv att utnyttja en redovisningsstandard kommer att göra det.
H1b: Företag som har motiv att utnyttja en redovisningsstandard lämnar mindre kvalitativ information i sin årsredovisning.
3.2 Bakomliggande förklaringar - Att utnyttja en redovisningsstandard
Healy och Wahlen (1999) hävdar att då redovisningsstandarder lämnar utrymme för företag att göra egna bedömningar kan dessa användas på ett opportunistiskt sätt för att manipulera resultat, samtidigt konstaterar författarna att regler måste vara flexibla i viss mån för att kunna anpassas till varje enskilt företag. Även Maines och Wahlen (2006) för en tes om att mindre strikta regelverk leder till att mänskliga och systematiska fel ökar. Dessa synpunkter stöds även av Wells (2003) som menar att mer flexibla ramverk minskar reliabiliteten och förtroendet för finansiell information
Resultatmanipulering3 förekommer när chefer använder sitt eget omdöme för att förändra ekonomiska transaktioner vilket i sin tur vilseleder företagets intressenter, eller för att påverka bakomliggande faktorer i ett kontrakt (Healy & Wahlen, 1999). För att resultatmanipulering ska ske krävs det att det finns både möjlighet och motiv som föranleder detta beteende (Dechow & Schrand, 2004, s.46). Studier har visat på att det finns framförallt tre incitament till att resultatmanipulering sker, dessa är:
kontraktsincitament (exempelvis manipulering av redovisningen för att klara covenanter4 i ett skuldkontrakt), prognosincitament (exempelvis uppnå de mål som finansanalytiker förutspår) och kapitalmarknadsincitament (exempelvis presentera bra resultat för att påverka aktiepriset) (Dechow & Schrand, 2004, s.47; Healy & Wahlen, 1999).
3 “Earnings management occurs when managers use judgment in financial reporting and in structuring transactions to alter financial reports to either mislead some stakeholders about the underlying economic performance of the company or to infiuence contractual outcomes that depend on reported accounting numbers.” (Healy & Wahlen, 1999, s.368)
4 ”Covenants are restrictive clauses in a (…) contract that limit the issuer from taking actions that may undercut its ability to repay (…).” (Berk & DeMarzo, 2007, s.789)
Kontrakt med långivare innehåller ofta covenanter som bygger på redovisningsmått (Dechow & Schrand, 2004, s.57). Företag med redovisningsinformation av lägre kvalité använder sig ofta av privata kreditgivare, exempelvis banker (Armstrong et al, 2010).
Detta argument bygger på att dessa långivare har tillgång till mer information och är därför inte lika beroende av redovisningsinformationen (Armstrong et al, 2010). Beatty och Weber (2006) menar att företag som ligger nära att bryta en covenant i ett kontrakt har större incitament att försöka undvika att ta en stor kostnad vilket skulle kunna göra att företaget bryter mot coventanten. Att bryta en covenant är ofta kostsamt för ett företag (Armstrong et al, 2010) och företag som är nära att bryta en covenant är mer benägna att utnyttja redovisningen för att förhindra detta (Graham, Harvey & Rajgopal, 2005). För företag som är hårdare skuldsatta kommer en nedskrivning av goodwill att få större påverkan på skuldsättningsgraden, vilket betyder att dessa företag borde vara motvilliga till att skriva ned goodwill (Hamberg et al, 2011). Watts och Zimmerman (1986, s.215f) argumenterar för att skuldsatta företag har större incitament att skjuta upp en kostnad, exempelvis en nedskrivning av goodwill (AbuGhazaleh et al, 2011), till en senare period för att inte bryta mot en covenant i ett kontrakt. Dessa argument som beskrivits ovan kan även belysas från ett annat perspektiv, att mer skuldsatta företag blir hårdare granskade av sina långivare och att det då leder till att utrymmet för chefer att agera för egen vinning och utnyttja redovisningen minskar (Zucca & Campbell, 1992). Förutom kontraktsincitament kan det även finnas prognosincitament till att inte göra en nedskrivning av goodwill. Ett företags skuldsättningsgrad är ett nyckeltal som ofta förekommer i aktieanalyser vilket gör att en motvillighet till att skriva ned goodwill kan kopplas till det som ovan förklarats som prognosincitament (Nilsson, Isaksson &
Martikainen, 2002, s.152f). Detta leder fram till hypotesen:
H2: Mer skuldsatta företag har större incitament att uppfylla upplysningskrav i redovisningen.
Marknaden uppfattar goodwill som en tillgång som tas hänsyn till vid en företagsvärdering (Hayn & Hughes, 2006). För svenska företag är goodwill en viktig post i balansräkningen, och i vissa fall den dominerande tillgången (Gauffin & Thörnsten, 2010a; 2010b). Detta innebär att en nedskrivning av goodwill kan få stora konsekvenser på resultatet och i sin tur utdelningsbara medel (Grefberg, 2009). I en studie av Chen, Kohlbeck och Warfield (2008) visar de på att företag som inte har gjort en nedskrivning av goodwill har en större goodwillpost i förhållande till tillgångar jämfört med företag som gjort en nedskrivning. Detta resultat är dock inte entydigt då det finns bevis som talar för att företag som gör en nedskrivning av goodwill har en mindre goodwillpost i förhållande till tillgångar (Jordan & Clark, 2004). Hamberg et al (2011) finner svaga bevis som talar för att företag med en betydande goodwillpost är mer motvilliga till en nedskrivning av goodwill vilket sammanfaller med att Dechow och Schrand (2004, s.43;
s.47) visar att resultatmanipulering kan förekomma i form av övervärderade immateriella tillgångar och så kallade kapital-‐marknadsincitament. Vår tredje hypotes är således:
H3: Företag som har en mer betydelsefull goodwillpost har större incitament att uppfylla upplysningskraven i sin redovisning.
Tidigare studier har undersökt kopplingen mellan företagsstyrning och resultatmanipulering, resultat från dessa studier visar att tydligare styrning inom företag minskar risken för resultatmanipulering (AbuGhazaleh et al, 2011; Dechow &
Schrand, 2004, s.3). Utomstående stora ägare, exempelvis institutionella ägare5, förväntas leda till ökad kontroll av chefer och om dessa ägare tar en aktiv roll förväntas de övervaka företaget vilket leder till ännu bättre redovisningsinformation (Armstrong et al, 2010). AbuGhazaleh et al (2011) argumenterar för att företag med utomstående stora aktieägare innebär bättre företagsstyrning med hårdare kontroller, vilket skulle resultera i mindre opportunistiskt beteende vid nedskrivningsprövning av goodwill.
Även Dechow och Schrand (2004, s.62f; 71f) presenterar forskning som talar för att stora institutionella ägare leder till bättre redovisning. Institutionella investerare skulle innebära mer korrekt redovisningsinformation på grund av att dessa har ett finansiellt
5 ”(…) banks, pensions funds, insurance companies, mutual funds and money managers (…)” (Jensen, 1993, s.867)
intresse och förmågan att upprätthålla interna kontroller (Jensen, 1993). Till skillnad från de studier som presenterats ovan finner Ajinkya, Bhojraj och Sengupta (2005) att institutionella ägare inte leder till bättre redovisningsinformation på grund av att dessa, i likhet med banker som presenterats ovan, har tillgång till mer information om företaget och därför inte ställer lika höga krav på den externa redovisningen. Eftersom vår studie undersöker företag som borde ha gjort en nedskrivning men som inte gjort detta blir vår fjärde hypotes:
H4: Företag med institutionella ägare lämnar mer upplysningar i sin redovisning.
4. Metod
I detta kapitel kommer den kvantitativa metod som använts för att genomföra studien att presenteras samt de val som denna metod medför att motiveras. I kapitel 5 ges en djupare genomgång av den statistiska metoden.
4.1 Introduktion till metod
Vår studie bygger på en kvantitativ metod eftersom det fenomen vi studerar på bästa sätt undersöks genom att analysera text och siffror från årsredovisningar. Genom att använda en kvantitativ metod ger det oss stor kontroll över vårt material och det tillåter oss att objektivt undersöka vår frågeställning eftersom vi håller distans till det fenomen vi undersöker. (Holme & Solvang, 1997, s.76f) Vi anser att detta är viktigt då vi undersöker ett beteende som faller inom en viss gråzon. Vår uppfattning är att en kvalitativ metod inte hade gett vår undersökning samma reliabilitet6 då den hade inneburit ett mer spretigt material där utrymmet för egna värderingar är större. Styrkan i en kvantitativ metod ligger i att vi kan utföra statistiska tester på vårt material vilket tillåter oss att dra generella slutsatser utifrån detta (Ibid). De statistiska tester som utförts är t-‐test och multipel regressionsanalys. Det vi går miste om genom vårt val av metod är framförallt att en kvalitativ ansats tillåter en mer djupgående analys (Ibid).
För att besvara studiens hypoteser har företag som är i ett behov av att skriva ned goodwill men som inte gjort detta studerats. I ett första steg har ett index skapats bestående av 10 variabler. Utifrån dessa variabler har varje företag i vår studie erhållit poäng, denna process beskrivs mer djupgående i avsnitt 4.3. För att se hur studiens företag skiljer sig mot företag som inte är i ett nedskrivningsbehov har varje företag matchats mot ett kontrollföretag utifrån fem kriterier, denna process och de kriterier som använts presenteras mer ingående i stycke 4.2.4. Dessa två index har sedan ställts mot varandra för att analysera eventuella likheter och skillnader. I nästa steg har det index som sammanställts för undersökningsföretagen använts till att genomföra en multipel regressionsanalys för att studera hur några specifika faktorer påverkar värdet på detta index, denna process beskrivs i kapitel 5.
6 “Reliability refers to the extent to which your data collection techniques or analysis procedures will yield consistent findings.” (Saunders, Lewis & Thornhill, 2009, s.156)
4.2 Urval och Data 4.2.1 Datainsamling
Vår studie bygger på sekundärdata som vi samlat in från de studerade företagens årsredovisningar och från publika databaser, vidare har en del av vårt material erhållits från vår handledare Mattias Hamberg. Den information som vi har varit i behov av för att genomföra vår studie är framför allt hämtad från den not i årsredovisningen där respektive företag beskriver det nedskrivningstest som utförts för att motivera värdet av goodwill. Den specifika information vi har varit intresserad av är den som ska uppges enligt IAS 36 § 134, som redogjorts för ovan, samt variabler som speglar kvalitén av denna information. De sökta variablerna redogörs för nedan i avsnitt 4.3.2.
Den information som sammanställts i vår studie bygger på ett icke-‐slumpmässigt urval (Holme & Solvang, 1997, s.182f) då vår undersökningsgrupp endast innehåller företag där värdet av goodwill är större än marknadsvärdet på eget kapital och studiens kontrollföretag har valts av författarna för att få en representativ kontrollgrupp, vilket presenteras närmare i stycke 4.2.4.
4.2.2 Tidsram
Valet av tidsram beror på att det fenomen vi undersöker kan studeras först i samband med införandet av IFRS 3 och IAS 36, vilket skedde för svenska börsbolag år 2005. Att vi valt en period fram till 2010 beror på att tidigare studier inom samma område använt sig av en tidsperiod på tre till tio år (exempelvis Hayn & Hughes, 2006; Li et al, 2011;
Ramanna & Watts, 2012). Då vi behövde få tillräckligt många observationer till vår studie ansåg vi att tre år var en för kort period men det var endast fram till 2010 vi hade tillgänglig data och att komplettera den data vi erhållit av vår handledare hade blivit för omfattande för denna studie, där av en tidsram på fem år.
4.2.3 Urval
Vår undersökning bygger på företag noterade på Stockholmsbörsen under perioden 2005 till 2010. Under denna period uppgick antalet observationer till 1568 stycken.
Eftersom vi endast har varit intresserade av företag som borde skriva ned värdet av goodwill men som inte gjort detta har utifrån detta urval valts ut de företag som har ett värde på goodwill som är större än marknadsvärdet av eget kapital, vilket liknar den
urvalsprocess Ramanna och Watts (2012) tillämpar. Detta uppgick till 57 observationer under åren 2005 till 2010. Alla företag i undersökningen var inte listade på börsen under studiens hela tidsram. Dessa företag har fortfarande varit med i studien för att öka vår validitet7, hade dessa företag valts bort hade studiens slutsatser påverkats av survival bias8 (Hamberg, 2012).
4.2.4 Bortfall
Utifrån vårt urval av 57 observationer har vi haft 2 typer av bortfall. Studiens första bortfall består av företag som har ett goodwillvärde (GW) som överstiger marknadsvärdet av eget kapital (MVE), vilket uppfyller kravet för vår studie, men där företagen gjort en nedskrivning av goodwill fast nedskrivningen är så pass liten att förhållandet goodwill större än marknadsvärde av eget kapital kvarstår. Detta bortfall uppgick till 10 företag. Studiens andra bortfall består av företag som har avvikande uppgifter om en nedskrivning av goodwill har skett eller inte. Samtliga av dessa företag har i ”tabell-‐form” i noten för nedskrivning av goodwill skrivit att det aktuellt år gjorts en nedskrivning samtidigt som de skriver i löpande text att det utifrån utfört nedskrivningstest av goodwill inte föreligger något nedskrivningsbehov. Detta bortfall uppgick till 4 företag. Studiens slutliga urval består därmed av 43 observationer (35 företag), där samtliga företag har ett värde av goodwill som överstiger marknadsvärdet av eget kapital samtidigt som ingen nedskrivning av goodwill skett (se tabell 1). Det slutliga urvalet i vår studie är litet jämfört med liknande studier men den procentuella andelen bortfall (25 %) skiljer sig endast litet från dessa studier (exempelvis Hayn &
Hughes (2006) 17 % respektive Ramanna & Watts (2012) 23 %).
7 “Validity is concerned with whether the findings are really about what they appear to be about.” (Saunders et al, 2009, s.157)
8 “The survival bias means that a research hypothesis is tested on a sample that has survived during an observed time period. In many cases, the survival bias implies that the studied firms have existed during all of the studied period of time. Such a sample selection does not have to bias the empirical analysis, but it can do so if firm survival is correlated with the dependent and/or the independent variables.” (Hamberg, 2012, s.7)
