Utställningar : utställningen om Riksgropen : Akt II
Adolfsson, Gundula
Fornvännen 79, 28-29
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1984_028
Ingår i: samla.raa.se
Utställningar
Utställningen om Riks gr open, Akt I I
Den intresserade museibesökaren hade under 1983 tillfälle att studera delar av Stockholms medeltid på Statens historiska museum. Ut-ställningen om Riksgropen (Akt II) var ett lörsök att visualisera resultaten från utgräv-n i utgräv-n g a r utgräv-n a framför riksdagshuset på Helge-a n d s h o l m e n .
Det är svårt att i efterhand rekonstruera förväntningarna inför denna utställning. Den nyfikne stockholmaren som har försökt att fä en glimt av utgrävningen genom småhålen i brädstaketet kommer naturligtvis till museet för att se fynden och för att fä information om sin h u v u d s t a d som den såg ut på medeltiden. Säkert intresserar han sig också för motiven b a k o m detta ovanligt stora grävningsprojekt och vill veta mer om den arkeologi han sett i aktion nere i gropen. H u r uppfyllde då Riks-gropen Akt 11 dessa förväntningar?
Besökarens första kontakt med temat var ett diaföredrag strax efter att han sugits in i uställningen genom den t u n n d l i k n a n d e in-gången. Föredraget orienterade om platsens utveckling från tiden före bosättningen fram till sen medeltid, koncist och informativt. M e n det var kanske något olyckligt att besö-karen vid sitt allra första möte med ämnet var d ö m d att stillastående och passivt konsumera ett flera minuters föredrag. Det passade också illa att detta skedde i ett genomgångsrum, r e d a n vid ett tiotal besökare var det svårt att tillgodogöra sig informationen.
Utställningen gör sig påmind efteråt genom sina formlösningar. Fotot av den tjuv-t i tjuv-t tjuv-t a n d e stjuv-tockholmaren i ingångstjuv-tunneln stjuv-tod som en symbol för engagemanget bakom ut-g r ä v n i n ut-g a r n a , ett odout-gmatiskt sätt att etable-ra kontakt till besökaren. Glasmontetable-rar var s p a r s a m t representerade och betraktaren s l a p p irriterande ljusreflexer. I stället presen-terades en rad alternativa exponeringssätt. Helgeandshuset avbildades på en imiterad medeltida boksida; röntgenbilder av skallar och ben illustrerade på ett informativt och
pedagogiskt sätt sjukdomar hos skeletten. Framställningen av kyrkogårdsmaterialet och Helgeandshuset avslöjade ett distinkt objekt-val och en skicklig visualiseringsteknik. Den-na del framstod onekligen som utställningens c e n t r u m och riktigt nog var detta också enda platsen i utställningen d ä r m a n försökt binda ihop budskapen till en helhet.
Riktigt lyckat blev det dock inte. Det sak-nades ledtrådar mellan informationsenheter-na, från ett tema till ett annat.
M e d "Helgeandshuset försökte utställaren teckna det medeltida Stockholm i miniatyr. Stiftelsens funktion var något omständligt och oklart framställd. Inledningsvis sades det ha varit ett hem för fattiga och sjuka (samt för rika personer). Då detta hävdades i början av informationstexten fick besökaren intrycket av att detta varit husets viktigaste funktion, vilket dock inskränktes i sista meningen med upplysningen att stiftelsens egentliga betydel-se bestod i att bereda plats för välbärgade åldringar. O c h riktigt nog kan 15 till 20 per-soner (som o m n ä m n s i texten) knappast ha utgjort hela beståndet av Stockholms fattiga och sjuka. Förresten, h u r fattiga, resp. rika var de som omtalas i stiftelsen?
T e m a t i s k t passade Helgeandshuset ut-m ä r k t ihop ut-med den osteologiska delen av utställningen. Möjligheterna att illustrera d e t t a s a m m a n h a n g var dock inte fullt utnytt-j a d e . " S k a d o r och sutnytt-jukdomar visar närings-tillgång, levnadsförhållanden och befolkning-ens h ä l s a " , hette det i texten. Sedan letade m a n förgäves efter information just om be-folkningens hälsa eller de sjukdomar som om-talas hos individerna i Helgeandshuset. Det var också svårt att bilda sig en uppfattning om tillgången till mat vid den aktuella tiden. M ä n g d e n organiskt material från matrester-na a n t y d e r att folk levde ganska gott. O m det verkligen förhöll sig så, det förblev besökaren i tvivel om.
Utställningen gav en hel del värdefull
Utställningar 29
taljerad information, men informationsenhe-terna h ä n g d e dåligt ihop. Även där samman-h a n g tydligt erbjöd sig förstod inte utställaren att utnyttja dessa.
Till helhetsbilden hörde också att utställar-en inte tagit ställning till på vilket sätt Hel-geandsholmsmaterialet berikar våra kunska-per o m svensk medeltid. Besökaren har ingen möjlighet att bedöma det vetenskapliga vär-det av ett så omfångsrikt fyndmaterial. Inten-tionen att motivera grävningen (omtalad av utställaren i katalogen) framgick därför dåligt av utställningen.
M e d stor förvåning noterar man den ensi-diga framställningen av arkeologin. H ä r visar sig utställaren konform med den allmänna (miss)uppfattningen om arkeologi som ett hantverk. Visserligen ett avancerat, naturve-tenskapligt, laborativt hantverk, men till sy-nes utan någon specifik historieteoretisk un-d e r b y g g n a un-d . "Arkeologen måste utföra hant-verket rätt. Då skapas riktiga förutsättningar för den vetenskapliga tolkningen." (Ur ut-ställningstexten.)
Lika litet som vilken som helst studerande på g r u n d n i v å far arkeologer räkna fel eller slarva. Detta är en truism som m a n skulle k u n n a ha överseende med. Långt allvarligare är d ä r e m o t att m a n också skisserar och tyd-ligt framhäver den enklast tänkbara förbin-delsen mellan d a t a och tolkning, nämligen att m ä t a och räkna (mycket noga alltså) — en u t g å n g s p u n k t som idag ifrågasätts av många forskare. V a d gäller synen på arkeologi
vidga-d e utställningen knappast perspektivet för besökaren-håltittaren, liksom han ser arke-ologerna sin vetenskap genom nyckelhålet.
Den som inte själv har tagit sig en titt på Riksgropen har med säkerhet läst om den i tidningen. Allmänheten har tagit parti för ar-keologi som aldrig förr. Detta engagemang h a r vållat arkeologerna huvudbry. Gemene m a n s önskemål om bevarandet av ett kultur-m i n n e h a r kolliderat ordentligt kultur-med arkeolo-gernas vetenskapliga intresse. Frågan om m a n skulle bevara Stockholms stadsmurar el-ler ej h a r också skapat oenighet i de egna leden och avslöjat det eviga dilemmat om fyndens betydelse: vilka data skall samlas in, vilka fynd är värda att bevara.
Detta pro och contra m u r a r n a hade varit värt att behandla i utställningen, inte minst för att nyansera synen på arkeologi. Denna c h a n s h a r m a n missat. Utställaren har valt att presentera riksgropsdebatten i en särskild katalog, för övrigt en omväxlande och spän-n a spän-n d e lässpän-nispän-ng, mespän-n tyvärr alltså avskild med v a t t e n t ä t a skott från själva utställningen. Detta förmedlar det missvisande intrycket om två sorters arkeologi, en "ren och skär arkeo-logi" och en "debattarkeoarkeo-logi".
Utställningen kom därför att likna en frukt som befriats från sitt pikanta skal, lätt att äta sig igenom, men utan minsta motstånd för t ä n d e r n a .
Gundula Adolfsson Stampgatan 60 A 411 01 Göteborg
