Idamaria Hörlin
Uppsats för avläggande av filosofie kandidatexamen i Trädgårdens och landskapsvårdens hantverk
15 hp Institutionen för kulturvård Göteborgs universitet 2019
Åldriga hamlade lindar
En utvärdering 30 år efter restaureringsinsats
Åldriga hamlade lindar – En utvärdering 30 år efter restaureringsinsats
Idamaria Hörlin
Handledare: Eva Gustavsson Examensarbete, 15 hp
Trädgårdens och landskapsvårdens hantverk
GÖTEBORGS UNIVERSITET Institutionen för kulturvård
UNIVERSITY OF GOTHENBURG www.conservation.gu.se
Department of Conservation Tel +46 31 786 00 00
Box 77
SE-542 21 Mariestad, Sweden
Program in Conservation, Gardening and landscape crafts Graduating thesis, 2019
By: Idamaria Hörlin Mentor: Eva Gustavsson
Lapsed lime pollards – an evaluation 30 years after restoration
ABSTRACT
This study aims to investigate and describe the condition of lapsed pollarded lime trees 30 years after restoration and to evaluate the long term impact of the restoration method on the trees and their associated habitats. The trees in the study has a history of pollarding, followed by a period of non pollarding for 30-50 years. After that the trees where cut back to the old bolds.
The study was made as a quantitative case study where 133 trees where investigated. The tree survey where made as a visual inspection. Information collected from each tree was: vitalty, girth, position of the tree, cavities and holes, vitality of the bark and diameter of branch cut during restoration. The results of the study is presented with descriptive statistics.
95 % of the original trunks are alive but many indivuals has a decreasing vitality. The population as a whole appears to be in a bad condition. The study argues that the restoration effort made on the pollards in Hallstad ängar has caused the shortening of tree lives and that habitats and biodiversitet is threatened.
Title in original language: Åldriga hamlade lindar – en utvärdering 30 år efter restaureringsinsats Language of text: Swedish
Number of pages: 29
Keywords/Nyckelord: lime, lapsed pollards, restoration, re-pollarding, Tilia cordata, visual inspection,
hamling, okulär inventering, restaurering, restaureringshamling, skogslind, återhamling
Förord
Jag är sedan tidigare utbildad arborist och har arbetat inom trädvården. När jag började läsa Landskapsvårdens hantverk på Institutionen för kulturvård öppnades en ny värld för mig. I denna ”nya världens” gamla kulturmiljöer möttes jag då och då av syner som förvånade och förfasade mig. Det jag såg var gamla hamlade träd som hade behandlats och behandlades på ett sätt som inte alls var förenligt med mina tidigare kunskaper om hur träd bör behandlas. Min förundran följde med mig under utbildningens gång och blev till sist tema för mitt examensarbete. Det verkar som om tidsperspektivet i ett träds liv är en av orsakerna i att människor har svårt att förstå konsekvenser av
skötselinsatser på träd. Jag har ofta fått höra att ”lind går att behandla hur som helst, den är omöjlig att ta död på”. Jo, lind är verkligen otrolig på att skjuta nya skott, men sen då?
Jag vill tacka min handledare Eva Gustavsson för konstruktiv kritik och stöd, Maria Hörnlund för hjälp att hitta i litteraturdjungeln och Vikki Bengtsson för idéer och inspiration.
”Åldriga träd är inte bara vackra, underbara och glädjande; de är historiska monument och vittnen till växters, djurs och människors förehavande”
Oliver Rackham
Innehållsförteckning
1. INLEDNING ... 9
1.1. Bakgrund ... 9
1.2. Forsknings-‐ och kunskapsläge ... 10
1.3. Problemformulering ... 12
1.4. Frågeställningar ... 12
1.5. Syfte & målsättning ... 12
1.6. Avgränsningar ... 13
1.7. Definitioner och begrepp ... 13
1.8. Beskrivning av studieobjekt och dess historia ... 13
1.9. Metod ... 14
1.9.1. Inventeringen……….……...14
1.9.2. Analys av inventeringsresultat………...………...…….16
2. RESULTAT ... 17
2.1. Vad lever och vilken position har träden ... 17
2.2. Barkvitalitet ... 17
2.3. Ingångshål till hålighet ... 19
2.4. Kapsnitt ... 20
3. DISKUSSION och SLUTSATSER ... 22
4. SAMMANFATTNING ... 26
5. Käll-‐ och litteraturförteckning ... 27
1. INLEDNING
1.1. Bakgrund
Tills för ungefär hundra år sedan var större delen av Sveriges befolkning fortfarande jordbrukare där boskapsskötsel och ängsbruk var en del av jordbruket. Om somrarna fick djuren sin näring ute på betena, om vintern åt de hö från slåtterängarna men även löv spelade stor roll för vinterfodringen (Slotte, 1999, s. 5).
Insamling av löv gjordes på olika sätt bl.a. genom att återkommande hugga grenar av träd utan att fälla hela trädet. Denna typ av lövtäkt benämns idag allmänt för hamling.
Ofta har andra beteckningar använts lokalt bl.a; klappa, kolla, kuppa, snäsa, styva, stäcka, toppa, tulla, ärva (Slotte, 1999, s. 116). I princip nyttjades alla lövträdsarter och buskar utan törnen för lövtäkt (Slotte, 2000, ss. 11, 21). En viktigt art var linden som förutom sina smakliga löv gav lindbast för reptillverkning (Slotte, 1999, ss. 165, 169).
I och med den agrara revolutionen minskade lövtäkten. Under slutet av 1800-‐talet och 1900-‐talets första hälft hade den i stort sett upphört (Slotte, 2000, s. 13). Under denna tid odlades ängar upp och gamla hamlingsträd avverkades till ved och virke. I och med jord-‐ och skogsbrukets rationaliseringar samt att många träd dog till följd av
igenväxning (Slotte, 2000, s. 24) finns idag bara en spillra av de åldriga hamlade träd som tidigare funnits i landskapet kvar. De flesta av dem är ask och lind (Slotte, 2000, s.
21).
När människor hävdade lövträden genom långvarigt återkommande hamling skapades, som en bieffekt, livsviktiga miljöer (mikrohabitat) för växter och djur (Höjer &
Hultengren, 2004, s. 43; Sebek, Altman, Platek, & Lukas, 2013, s. 3). När grenar kapas blottläggs trädets ved. Ingreppet bidrar till att processen där rötsvampar bryter ned ved påskyndas, en process som är en del av livscykeln hos träd. Multnande ved och bark är livsviktig för ett stort antal vedlevande arter. Vidare bildas håligheter vilka är viktiga för hålträdslevande fauna så som fåglar, fladdermöss och insekter (t.ex. läderbagge
1)(Höjer
& Hultengren, 2004, s. 43; Aronsson, Karlsson & Slotte, 2001, s. 10). I håligheterna bildas efterhand mulm som består av ved-‐ och andra nedbrytningsrester av vilken en mängd insekter är beroende (Höjer, Hultengren, 2004, s. 18). Hamlade träd får små kronor och stammarna exponeras av solljus vilket är viktigt för vissa arter av lavar, insekter samt andra associerade organismer (Lonsdale 2014, s. 114).
I dagens landskap sker en dramatisk minskning av mikrohabitat kopplade till träd, vilket är ett hot mot den biologiska mångfalden. År 2002 startade Naturvårdsverket
Åtgärdsprogrammet för särskilt skyddsvärda träd i kulturlandskapet där hamlade träd utgör en av fem prioriterade trädmiljöer (Höjer & Hultengren, 2004, s 6). En av
visionerna för åtgärdsprogrammet är att ”Träden och deras närmiljöer förvaltas på ett sätt som gör att trädens vitalitet och värden för biologisk mångfald och kulturarv bevaras”. I programmet fastslås även att ”Arbetet med att bevara och vårda särskilt skyddsvärda träd utgör ett viktigt bidrag till arbetet med miljökvalitetsmålen: Ett rikt växt-‐ och djurliv, Ett rikt odlingslandskap, God bebyggd miljö och Levande skogar”
(Åtgärdsprogram för särskilt skyddsvärda träd: mål och åtgärder 2012-‐2016. (2012).
1 Jonas Hedin, biolog, telefonsamtal den 29 april 2016
Stockholm: Naturvårdsverket, ss. 7 & 17).
De gamla hamlingsträden är bärare av kulturell information såsom äldre tiders jordbrukssystem, traditioner, berättelser mm. De är också viktiga bärare av biologisk mångfald och tillhör i och med detta vårt biologiska kulturarv (Mebus, 2014, s. 13).
För fortlevnaden av trädens associerade mångfald kan trädens livslängd vara avgörande.
Då det idag endast återstår ett fåtal av de åldriga hamlingsträden är varje individs överlevnad viktig (Lonsdale, 2015, s. 131; Höjer & Hultengren, 2004, s 26).
Efter att hamlingsbruket upphörde övergavs många av de återstående hamlade träden att växa fritt
2. Sedan den återkommande beskärningen upphört har träden utvecklat stora, mångstammiga och tunga kronor. I vissa fall kan detta leda till att stora delar av träden går sönder vilket i sin tur kan medföra att trädets livslängd förkortas. (Aronsson, Karlsson & Slotte, 2001, s. 16; Höjer & Hultengren, 2004, s. 43; Lonsdale, 2015, s. 84;
Read, 2000, s. 19).
Under 1970, 80-‐, och 90-‐talen genomfördes på olika platser försök att förhindra
förödande grenbrott på åldriga hamlade träd. Försök på skogslind gjordes bland annat i Rimforsa i Östergötland (även studieobjekt för denna undersökning)(Wadstein, 1989, s.4), Bråbygden i Småland (Aronsson, 1996, s. 63; Länsstyrelsen, 2009, s. 31) och i västra Norge (Austad & Skogen, 1990, s. 11). Samma problematik förekom vid samma tidpunkt även i England där många tidigare hamlade träd dött p.g.a. förvuxna kronor (Mitchell 1989; Wisenfeld, 1995, s. 182). Restaureringsinsatser gjordes bl. a i Hatfield Forest, dock på andra arter än lind
3(Wisenfeld, 1995, ss. 181-‐183).
Träden hade vid tidpunkten för dessa insatser utvecklat grova grenar och stora kronor.
Ingreppen innebar att alla grenar kapades vid de gamla hamlingspunkterna vilket resulterade i stora kapsnittsytor och en förlust av hela lövverket. Denna typ av insats har dock avråtts ifrån under en längre tid (Brunsberg, 1968; Read, 2000, s. 29;
Wisenfeld, 1995, s. 182; Lonsdale, 2015, s. 114). Andra ger mer tvetydiga rekommendationer (Aronsson, Karlsson & Slotte, 2001, s. 15, 16, 17).
När ämnet diskuterats har det ibland funnits olika mål för skötselinsatser, vilka kan anses stå emot varandra. Såsom att en modern åtgärd som kronreducering skulle kunna innebära en förlust av kulturvärden då trädet inte har ett ”korrekt” kulturhistoriskt uttryck.
1.2. Forsknings-‐ och kunskapsläge
Skötsel och restaurering av skyddsvärda träd i allmänhet och hamlade lindar i synnerhet
Det har under arbetet med denna uppsats inte hittats någon vetenskaplig forskning som beskriver de långsiktiga följderna av restaureringsinsatser liknande de ovan nämnda
2 Svenska språket har inget ord för hamlingsträd som inte hamlats på länge, på engelskan finns lapsed pollards.
3 Vikki Bengtsson, ekolog Pro Natura, telefonsamtal den 2 mars 2016
utförda på lind. Närmaste studie som framkommit är en uppföljande studie på
restaurerade avenbokar i England, delar av studien refereras i andras texter. Ett resultat var att avenbokens sydsidor hade mer död bark jämfört med resten av stammen. Clark (1992) menar att solstrålning var en bidragande faktor till barkens tillbakagång
(refererad i Wisenfeld 1995, s. 182).
En annan studie från England, vilken gjordes sju år efter försök till restaurering av avenbokar, visade på att 20 % av träden dött (Sidwell, 1996, s. 65). 2001-‐2007
inventerade länsstyrelsen i Kalmar län hamlade träd i Bråbyggden. Däribland ett antal träd i Humlenäs naturreservat som restaurerats på 1970-‐talet. Mindre än en procent av träden hade dött (Länsstyrelsen, 2009, s. 31).
Skyddsvärda träd: fördjupad skötselhandledning med David Lonsdale som redaktör (2015), samlar stora delar av dagens kunskap angående skötsel av särskilt skyddsvärda träd. Här anges lindar (Tilia spp.) ha ett måttligt ljusbehov (tre på en skala av fem) samt hög produktion av vattenskott (fem på en skala av fem). De saknar distinkt kärnved och splintveden beskrivs besitta hög motståndskraft. I praktiken innebär detta att
beskärning av yngre grenar med stor andel splintved är att föredra. Detta då äldre grenar med liten andel motståndskraftig splintved riskerar att bli kolonisationsyta för vedlevande svampar (Lonsdale, 2015, ss.100, 107, 110).
Forskning och kunskap kring skyddsvärda träd av olika slag beskriver dessa som särskilt känsliga för ingrepp så som t.ex. beskärning. Att mista större delen av kronan innebär en stor påfrestning för trädet (Lonsdale, 2015, ss. 84 och 99; Wisenfeld, 1995, s.
182; Read, 2000, s. 29). Lonsdale och Wisenfeld förordar att tidigare hamlade träd som inte hamlats under en period som avsevärt överstiger en traditionell cykel inte bör beskäras ner till den gamla hamlingspunkten då det troligtvis skulle leda till fysiologisk funktionsnedsättning (Lonsdale, 2015, s.114; Wisenfeld, 1995, s. 183).
I Hamla lövträd – en manual som gavs ut av Hantverkslaboratoriet på Göteborgs Universitet år 2013 avstår författaren Rune Stenholm Jacobsen (2013, s.7) från att ta upp restaureringshamling då ämnet anses vara för komplicerat.
Jordbruksverkets skrift Hamling och lövtäkt utgiven 2001 rekommenderar vid kontinuerlig hamling att de kapade grenarnas diameter inte bör överstiga 5 cm. Vid restaureringshamling anges motsvarande siffra till 10 cm. I dessa riktlinjer anses lindar tåliga och därmed eventuellt klara 15 cm stora kapsnitt. Rekommendationerna huruvida träd bör restaureringshamlas eller ej är tvetydiga; å ena sidan bör frågan avgöras från fall till fall, å andra sidan bör de flesta träd med spår av hamling restaureras trots risk för att trädet dör (Aronsson, Karlsson & Slotte, 2001, ss. 15-‐17). Slotte skriver i en artikel 1997 att även om ett nykapat åldrigt hamlat träd som inte hamlats på länge får många nya skott strax efter beskärning kan barken på stammen flera år senare dö och leda till att hela trädet dör (Slotte 1997, s. 13).
I en rapport gjord på uppdrag av Länsstyrelsen i Östergötland ger Karin Brunsberg år 1968 skötselrekommendationer för ett bestånd åldriga hamlade lindar som inte hamlats på ca 30 år (objekt för denna undersökning). Rådet blir att restaurering i första hand bör ske på unga träd, då äldre träd inte säkert skulle överleva en sådan (Brunsberg, 1968).
1798 skriver den finländske botanikern Carl Niclas von Hellens (Wikipedia 2017) om
sina tankar kring lövtäkt. Han poängterar att ”det är viktigt att inte vara girig” och i stället ”vårda träden ömt för att få ut bra avkastning under lång tid”. Han skriver att toppen eller grenen som tas från ett träd inte ska vara tjockare än att det lätt går att hugga av med ett särskilt verktyg som beskrivs som en hacka på ett långt skaft. Vidare skriver von Hellens att om trädet är för gammalt och grovt skadas det och får ett
förkortat liv, ”Gamla träd bör således nödvändigt frikännas från denna beskattning” (von Hellens, 1798, ss. 7-‐9)
Dagens rekommendationer kring trädvård bygger till stor del på forskning gjord av Alex Shigo. Shigo avråder starkt från att toppkapa träd då sårytorna bl.a. är svåra att valla över och blir koloniseringsyta för rötsvampar (Shigo, 1989 s. 458). För att trädet ska ha en chans att valla över sårytan är en tumregel att göra snittytor mindre än 10 cm
(Vollbrecht, 2006, s. 28).
1.3. Problemformulering
Åldriga hamlingsträd är viktiga av både kulturhistoriska-‐ och naturvårdsskäl. Antalet i Sverige är i ett historiskt perspektiv väldigt få vilket gör det viktigt att varje individ får ett så långt liv som möjligt. Lever inte trädet vidare gör inte heller de värden (biologiska samt kulturhistoriska) kopplade till trädet det. Vissa av de träd som finns kvar kan behöva skötselinsatser för att öka chansen till ett så långt liv som möjligt. Görs insatsen på fel sätt riskerar den få motsatt effekt. Forskning och erfarenheter tyder på att
restaureringsinsatser, där åldriga hamlade lindar som inte hamlats på länge kapas tillbaka till de gamla hamlingspunkterna, ger träden stora skador. Trots detta har dylika restaureringsinsatser skett och riskerar att ske igen. Det saknas för närvarande
uppföljande studier som beskriver trädens tillstånd i ett längre perspektiv som kan styrka de samlade erfarenheterna.
1.4. Frågeställningar
• Hur är tillståndet idag för de lindar i Hallstad ängar som restaurerades på 1980-‐
talet?
• Vilka fysiska spår kan kopplas till restaureringsinsatsen och vad innebär dessa för habitat associerade med träden?
1.5. Syfte & målsättning
Uppsatsens syfte är att genom en fallstudie undersöka hur åldriga hamlade lindars tillstånd ser ut 30 år efter restaureringsinsats och på så sätt bidra till kunskapen om hur metoden påverkar träden i längden.
Målsättningen är att bidra till kunskapen om hur vi bör ta hand om åldriga hamlingsträd
som inte hamlats på länge så att de får ett så långt liv som möjligt och därmed kan bära
natur-‐ och kulturvärden så länge som möjligt.
1.6. Avgränsningar
Undersökningen begränsas till en fallstudie, vilken görs på hamlade skogslindar (Tilia cordata) som står i ett och samma geografiska område. Inom området finns ett stort antal lindar och på grund av tidsbegränsning görs ett urval av områdets bestånd (se Metod). Undersökningen beskriver i första hand trädindividernas tillstånd. Mikrohabitat i träden inventeras inte men diskuteras utifrån undersökningens resultat i uppsatsens diskussionsdel. Då litteraturen som behandlar ämnet är begränsad används även litteratur om andra arter och skyddsvärda träd i allmänhet.
1.7. Definitioner och begrepp
Enligt svensk standard från 2014 är begreppen Återhamling och Restaureringshamling synonyma och betyder beskärning i syfte att återgå till regelbunden hamling på ett tidigare hamlat träd. En anmärkning till definitionen säger att ”återhamling görs med hänsyn till trädets strukturella egenskaper” (SIS, 2014, s. 30). I litteraturen har
definitionen av begreppen återhamling och restaureringshamling verkat otydlig och inte tagit hänsyn till standardens anmärkning. I detta arbete har valts att inte använda
begreppen återhamling/restaureringshamling för de studerade träden. Med tanke på de kapade grenarnas grovlek och trädens ålder är det mycket tveksamt huruvida insatsen tog hänsyn till trädets strukturella egenskaper. I stället har begreppet
restaureringsförsök och restaureringsinsats använts.
Särskilt skyddsvärda träd -‐ Träd som uppfyller ett eller flera av Naturvårdsverkets kriterier för jätteträd, mycket gamla träd och/eller grova hålträd. Ibland används begreppet Veteranträd vilket har samma betydelse (Åtgärdsprogram för särskilt skyddsvärda träd: mål och åtgärder 2012-‐2016, 2012, s. 15).
Åldriga träd – Träd som i ålder räknat är mycket gamla i förhållande till de flesta andra av samma art (Lonsdale, 2015, s. 4).
1.8. Beskrivning av studieobjekt och dess historia
Området för denna studie är Hallstad ängar som ligger strax utanför Rimforsa i Kinda kommun, Östergötlands län. Området som är 7, 6 ha stort är en unik äng med sin stora mängd hamlade lindar och blev naturreservat 1979. Marken är i privat ägo och förvaltas av Länsstyrelsen i Östergötland (Wadstein, 1989, s. 3-‐4). År 2005 blev en del av
naturreservatet klassat som Natura 2000, för att bevara dels hålträdsklokryparen som är funnen här och dels lövängen av fennoskandisk typ, vilken bedöms vara en högt prioriterad naturtyp (Länsstyrelsen Östergötland, 2005, s.1-‐2).
På storskifteskartan från år 1777 ses det område där lindarna idag står vara en del av
”storängen” och tillhörde Hallstad gård. Här står att "Storängen af god hårdvall, som
under Lit:C är något stenig och skarpsam med flere slags löfskog beväxt". År 1871 gjordes
en beskrivning av området. Enligt den stod då här hamlade träd, bland annat lindar
(Wadstein, 1989, s. 5). När botanikprofessorn Johan Rutger Sernander besökte Hallstad
ängar på 1950-‐talet sades det att lindarna inte hamlats sedan någon gång på 30-‐talet. Ett
tiotal lindar hamlades dock år 1941 av Nils Andersson, då nyinflyttad till Hallstad gård.
Efter 1941 upphörde lövtäkten helt och lindarna och ängen lämnades att växa fritt (Ancher, 1979, s. 3).
År 1959 restaurerades en liten del av slåtterängen (idag inhägnad av en gärdsgård) utav Samfundet för hembygdsvård som arrenderade området 1958-‐1968 (Wadstein, 1989, s.
9, Ancher, 1979, s. 3). Det har ej framgått tydligt ifall restaureringen även inbegrep träden, det mest troliga är att träden lämnades orörda (Ancher, 1979, s. 3).
År 1968 föreslog Karin Brunsberg Östergötlands länsstyrelse att göra lövängen i Hallstad till ett naturreservat (Brunsberg, 1968).
Någon gång under åren 1975 och 1976 kapades tre stycken av de åldriga lindarna vid de gamla hamlingspunkterna. Utförarna var frivilliga som hade hand om slåtterängen (Ancher, 1979, s. 3). År 1980 påbörjades ett stort restaureringsarbete, till en början kapades lindarna söder om stigen och 1984 kapades lindarna norr om stigen (Wadstein, 1989, s. 10). Ingreppen verkar sakna dokumentation men enligt en tjänsteman från länsstyrelsen togs alla grenar bort
4och grenarna var ofta 10-‐12 meter långa (Ancher, 1980). En försöksyta med ungefär 15 lindar i reservatets södra del lämnades orörda
5(Ancher, 1979, s. 3, Pro Natura 2013, s. 1).
År 1989 blev skötselplanen klar, sedan dess hävdas markvegetationen varje år och lindarna hamlas kontinuerligt vart femte år (Wadstein, 1989, s. 7). Enligt den nuvarande förvaltaren har ett tiotal lindar dött de senaste femton åren
6.
Sammanfattningsvis förefaller det ha stått hamlade lindar på Hallstad ängar sedan åtminstone slutet av 1700-‐talet. Under början av 1900-‐talet upphörde hävden. De träd som då stod där lämnades att växa fritt 30-‐50 år. Vid restaureringsinsatserna på 1980-‐
talet kapades alla grenar vid de gamla hamlingspunkterna. Sedan dess är lindarna i en kontinuerlig hamlingscykel.
1.9. Metod
Studien utgörs av en kvantitativ undersökning vilken redovisas med hjälp av beskrivande statistik. Inga resultat analyseras statistiskt. Studien inleds med en
inventering i fält. Data från denna presenteras i avsnittet Resultat och analyseras senare i avsnittet Diskussion.
1.9.1. Inventeringen
Inventeringen utfördes under åtta dagar i april 2016. Av de drygt 200 hamlade lindar som står i Hallstad ängar gjordes ett urval av vilka träd som skulle ingå i
undersökningen. Kriterierna var att trädet skulle ha grov bark och en omkrets större än
4 Bo Gustavsson, Länsstyrelsen Östergötlands län, telefonsamtal 21 mars 2016.
5 För de lindar som lämnades påbörjades 2007 en restaureringsinsats enligt den ”engelska modellen” (Pro Natura, 2013).
6 Håkan Holgersson, förvaltare av Hallstad ängar naturreservat, samtal 24 mars 2016.
125 cm alternativt tydligt vara rot-‐ eller stamskott från en originalstam. Kriterierna valdes i hopp om att få med de träd som hade en lite högre ålder då
restaureringsinsatsen utfördes. Det är dock väldigt svårt att fastställa, framförallt ihåliga, träds ålder. Dessa kriterier kan indikera trädets ålder men kan inte anses vara helt och hållet tillförlitliga. Inventeringen gjordes okulärt från marken, varje träd dokumenterades enskilt i ett protokoll med följande rubriker:
Trädnummer. Träden märktes med häftstift med individuella id-‐nummer (001-‐133).
Koordinater. Varje träd positionsbestämdes i SWEREF referenssystem, med 1-‐6 meters noggrannhet.
Fotografi. Träden fotograferades individuellt med 1-‐3 bilder. Fotografiernas filnamn antecknades tillsammans med kamerans riktning (N, S, V, Ö).
Vitalitet. Här angavs originalstammens vitalitet som död eller levande, i de fall originalstammen var död angavs ifall levande stam-‐eller rotskott fanns.
Omkrets mättes i brösthöjd, vid avvikelse angavs mäthöjd inom parentes. I de fall trädet eller marken lutade mättes omkretsen på mitten av lutningsplanet.
Position för originalstam angavs; liggande, stående, finns rester eller finns ej.
Barkvitalitet på stam. Varje enskilt träds stamyta delades in i 24 ytor (Fig.
1). Stammen delades i tre höjdnivåer dessa benämndes: Bas, Mitt och Topp.
Stamomkretsen av dessa höjdnivåer delades in och benämndes enligt följande system: Nv (315° -‐ 360°), Nö (0° -‐ 45°), Ön (45° -‐ 90°), Ös (90° -‐
135°), Sö (135° -‐ 180°), Sv (180° -‐
225°), Vs (225° -‐ 270°), Vn (270° -‐
315°) (Fig. 1). Under fältarbetet inventerades varje yta, de utan någon levande bark angavs ”död”. Ytor med något levande angavs ”levande”, oavsett hur lite.
Ingångshål till håligheter. Hålen kategoriserades utifrån var på trädet de var placerade; hål i toppen (vid kapningsstället), hål på stam (hål mellan de i toppen och de med markkontakt) och hål med
markkontakt (Fig. 2). Största ingångs-‐
hålet i varje del av trädet angavs i skalan 1-‐6:
1) Inga synliga ingångshål.
2) Ingångshål < 10 cm.
Figur 1. Trädstammen delades in i tre höjdnivåer och omkretsen delades i åtta delar enligt vänstra bilden ovan. Totalt 24 ytor.
Figur 2. Exempel på hur ingångshål kategoriserades under fältarbetet.
3) Ingångshål 10-‐19 cm.
4) Ingångshål 20-‐29 cm.
5) Ingångshål ≥ 30 cm.
6) Inga håligheter pga. att stora delar av stammen är borta.
Anteckningar om avvikelser i de olika parametrarna eller annat som kunde vara av intresse. Här antecknades även ett antal kapsnitt i diameter.
1.9.2. Analys av inventeringsresultat När inventeringen i fält avslutats sammanställdes alla uppgifter om varje enskilt träd i ett gemensamt Excel-‐
dokument. Efter digitalisering kontrollerades alla uppgifter mot fältprotokollet. Datan från
inventeringen analyserades därefter utifrån frågeställningarna:
· Vad är det som lever; originalstam och/eller rot-‐/stamskott?
· Vilken position har originalstammarna?
· Hur ser det ut med håligheter och ingångshål; hur många av vardera storlek, medelvärde på ingångshål?
· Hur mycket av barken lever, hur mycket är död?
· Skiljer sig barkvitaliteten på olika delar av trädet (bas, mitt, topp)?
· Syns något mönster i vad som är levande/dött i relation till väderstrecken?
· Finns samband mellan diameter på kapsnitt och mängden död bark?
2. RESULTAT
133 träd ansågs genomgå urvalskriterierna och ingick därmed i undersökningen.
Undersökningens resultat redovisas med hjälp av diagram och tabeller under rubrikerna: Vad lever och vilken position har träden, Barkvitalitet, Ingångshål till håligheter och Kapsnitt.
2.1. Vad lever och vilken position har träden
Hela den undersökta populationen bestående av 133 trädindivider hade någon levande del. 127 träd (95 %) hade levande originalstam, av dessa låg två på marken och två individer hade stora delar av originalstammen liggandes på marken. Sex träd (5 %) hade död originalstam men med rot-‐/basalskott vid liv, av dessa stod två, två var liggandes, en fanns rester kvar av på marken och en fanns inget kvar av alls (Fig. 3).
2.2. Barkvitalitet
Barkvitalitet dokumenterades på 133 träd (24 ytor per träd, totalt 3192 ytor för hela den undersökta populationen). Av de inventerade ytorna klassades 75 % (2408/3192) levande och 25 % döda (784/3192). Samma förhållande gäller för ett medelträd (Fig. 4).
68 % (719/1064) av ytorna i topparna klassades som levande och 32 % (345/1064) som döda. Av ytorna i mitten av trädet klassades 76 % (805/1064) som levande och 24
% (259/1064) som döda. I basen klassades 83 % (884/1064) som levande ytor och 17
% (180/1064) som döda (Fig. 5).
Sammanfattningsvis förekommer död bark oftare i trädens toppar i jämförelse med trädens mitt och bas. Detta resultat är inte analyserat statistiskt.
Figur 3. Illustrationen sett från vänster: 1) Levande stående originalstam, 2) Levande liggande originalstam, 3) Död stående, 4) Död liggande, 5) Rester av originalstam liggandes, 6) Originalstam saknas.
Undersökningens resultat av barkvitalitet i förhållande till väderstrecken illustreras i figur 6. Resultaten är Nv: 70 % (280/399) av ytorna klassades som levande bark och 30
% (119/399) klassades som död bark, Nö: 70 % (278/399) levande, 30% (121/399) död, Ön: 73 % (293/399) levande, 27 % (106/399) död, Ös: 71 % (285/399) levande, 29 % (114/399) död, Sö: 78 % (310/399) levande, 22 % (89/399) döda, Sv: 79 % (315/399) levande, 21 % (84/399) död, Vs: 82 % (327/399) levande, 18 % (72/399) död, Vn: 80 % (320/399) levande, 20 %(79/399) död (Fig. 6).
Sammanfattningsvis förekommer död bark oftare på trädens norrsidor (ytorna Nv+Nö i alla tre höjdnivåer)(Fig. 6). Skillnaderna har inte analyserats statistiskt.
Figur 5. Barkvitalitet. Figuren visar andel levande/död bark i relation till höjd över mark. Y-‐
axel anger antal ytor. X-‐axel anger höjdnivå. Det sammanlagda värdet i vardera stapel är 1064.
Figur 6. Barkvitalitet i relation till väderstrecken. Figuren visar andel levande/död bark i relation till väderstrecken. Y-‐axel anger antal inventerade ytor. X-‐axeln anger grupp (uppdelade utifrån
väderstreck). Det sammanlagda värdet i vardera stapel är 399.
Figur 4. Andel levande och död bark. Den runda figuren illustrerar andel levande/död bark av hela den inventerade populationen och även för ett medelträd.
2.3. Ingångshål till hålighet
14 träd bedömdes under inventeringen inte ha några håligheter eller ingångshål pga. att stora delar av stammen saknades (bildexempel i Fig. 10).
Tre träd undantogs klassificeringen av ingångshål i topp då det inte gick att komma åt att se.
Resultaten för inventerade ingångshål ses nedan och i Fig. 7.
Ingångshål i topp: Ingångshål på stam: Ingångshål med markkontakt:
Inget hål: 0 st Inget hål: 12 st Inget hål: 11 st
< 10 cm: 1st < 10 cm: 12 st < 10 cm: 25 st 10-‐19 cm: 8 st 10-‐19 cm: 15 st 10-‐19 cm: 27 st 20-‐29 cm: 16 st 20-‐29 cm: 14 st 20-‐29 cm: 8 st≥
≥ 30 cm: 91 st ≥ 30 cm: 66 st 30 cm: 48 st
Medelvärde för alla ingångshål är 20–29 cm stort (värdet av klassifieringarna
(1403)/antal hål (331)). 78 % (91/116) av hålen i topparna var större än 30 cm. Inget träd var solitt.
Figur 7. Ingångshål till hålighet. Y-‐axel anger antal dokumenterade träd, X-‐axel anger storleksklass.
Stapelns färg anger hålets placering på stammen. De 14 träd som inte hade ingångshål eller håligheter pga. att stora delar av stammen saknades är inte med i figuren.
2.4. Kapsnitt
Sammanlagt 40 gamla kapsnitt fördelade på 26 träd dokumenterades (Fig. 8).
Medelvärdet för kapsnitten är 32 cm i diameter. I analysen av diameter på kapsnitt i relation till trädets levande/döda bark (trädets sammanslagna värde) anades en svag tendens att ju större kapsnitt -‐ desto mer död bark (Fig. 9). Detta resultat är inte analyserat statistiskt.
Figur 8. Kapsnitt. Y-‐axel anger antal snittytor, X-‐axel anger snittytornas diameter.
Figur 9. Död bark i relation till storlek på snittyta. Y-‐axeln anger antal ytor död bark (blå färg) och snittdiameter (röd färg). X-‐axeln anger trädindivid.
Figur 10. Denna stam har inte längre några håligheter då stora delar av stammen saknas.
Figur 11. Stora ingångshål i toppen ger dåligt skydd mot väder och vind. Dessa gör håligheten till en ostabil livsmiljö.
Figur 12. Mulmen rasar lätt ur stora hål med markkontakt. Detta innebär utsatthet för predatorer.
Figur 13. Originalstammen har vält omkull. Stamskott har blivit nya hamlingsträd. Dessa har ännu inte utvecklat de kvaliteter originalstammen hade.
3. DISKUSSION och SLUTSATSER
Vad lever och vilken position har träden
5 % av originalstammarna hade inte överlevt trettio år efter restaureringsförsöket.
Resultatet kan jämföras med resultatet av länsstyrelsens inventering i Bråbygden med 1
% som resultat (Länsstyrelsen, 2009, s. 31). Ifall tidsskillnaden mellan försök och uppföljning bortses skulle resultatet gällande mortalitet även kunna jämföras med Sidwells studier av avenbok (Carpinus betulus). Där resultatet blev en mortalitet på 20 % efter sju år. Skillnaden skulle kunna tyda på att linden klarat insatsen bättre, vilket är rimligt då linden har både större produktion av vattenskott och högre motståndskraft i splintveden jämfört med avenbok (Lonsdale, 2015, s 110).
Dock måste denna undersöknings resultat gällande mortalitet anses vara osäkert då det kan ha funnits döda originalstammar vars spår missats under inventeringen eller att spåren helt enkelt inte längre finns kvar. Detta innebär att mortaliteten efter
restaureringsinsatsen kan vara högre än vad som framgår av denna undersöknings resultat. Även den nuvarande förvaltarens uppskattning att ett tiotal originalstammar dött de senaste femton åren tyder på detta
7.
Av de levande originalstammarna låg två på marken och två hade stora delar av
originalstammen liggandes. Skyddsvärda träd nyttjas av olika organismer beroende på trädens position. När stående hålträd välter, tar de med sig faunan anpassad till stående träd, vilket kan få förödande konsekvenser för de organismer kopplade till just det trädet
8.
Av individerna med död originalstam, stod två av dessa, två låg, av en fanns lite rester kvar av på marken och av en återstod ingenting alls. Även om själva trädindividen lever vidare i form av rot-‐ eller stamskott finns en stor risk att dessa saknar de mikrohabitat som originalstammen hade (bildexempel i Fig. 13). Dessa livsmiljöer tar många år innan de uppstår. Saknas träd med dessa kvaliteter vid originalträdets försvinnande innebär det att organismer kopplade till träden står utan livsmiljö.
Denna undersökning inbegriper inte inventering av associerade arter eller studie i huruvida det finns en tillräcklig kontinuerlig succession av värdträd i det aktuella området. Dock indikerar resultaten, att om värdefull fauna beroende av lindarna existerar, finns risken att de yngre träden inte hinner ta över efter de gamla. Detta riskerar då att leda till ett lokalt utdöende av biologisk mångfald tillika biologiskt kulturarv.
Barkvitalitet
Utifrån undersökningens resulat består populationen och ett medelträd av 75% levande bark och 25% död bark. Här bör observeras att de ytor som blivit klassificerad ”levande”
7 Håkan Holgersson, förvaltare av Hallstad ängar naturreservat, samtal 24 mars 2016
8 Jonas Hedin, biolog, telefonsamtal den 29 april 2016
i realiteten kan bestå utav mer död bark än levande. Detta innebär att populationen och ett medelträd har mer död bark än vad resultatet visar.
Resultatet av denna undersökning visar att barken hos den inventerade populationen i basen är 17 % död, i mitten 24 % och på trädets topp är 32 % död. Att lindarna har mer död bark på topparna än på basen tyder på scenariot att träden dör uppifrån och ner.
Resultatet stämmer överens med den kunskap som finns om hur toppkapning skapar en koloniseringsyta för rötsvampar (Shigo, 1989 s. 458).
I analysen av skillnader mellan barkvitalitet i relation till väderstrecken var tendensen att trädens norra sidor hade störst andel död bark. Detta skiljer sig från det resultat som Wisenfeld presenterade 1995 om restaurering av avenbokar. Där blev resultatet att sydsidan var mest utsatt för död bark. De avvikande resultaten kan delvis bero på att det handlar om olika arter. Linden är i större behov av ljus jämfört med avenbok (Lonsdale, 2015, s 110). Linden behöver ljus för att vilande knoppar ska slå ut och hålla barken vid liv, därav resultatet med mer död bark på norrsidorna. För avenbokens del kan
solstrålningen haft en uttorkande effekt, därav resultatet med mer död bark på sydsidorna (Clark 1992 refererad i Wisenfeld 1995, s. 182).
Ingångshål till håligheter
72 % av de inventerade träden hade ingångshål i toppen vars diameter översteg 30 cm.
Med tanke på den kunskap som finns om trädfysiologi idag får de stora ingångshålen antas vara en direkt konsekvens av de stora snittytor som tillfogades under
restaureringsförsöket (Shigo, 1989 s. 458; Vollbrecht 2006 s. 28; Lonsdale 2015, s. 110).
Då hålen vetter upp mot himlen exponeras håligheten för regn, snö, sol m.m. Sådana förutsättningar ger ett instabilt mikrohabitat, vilket innebär en svårlevd livsmiljö
910
(bildexempel i Fig. 11).
35 % av populationen hade ingångshål med markkontakt större än 30 cm.
Markkontakten leder, liksom stora ingångshål i toppen, till en instabil livsmiljö då den exponeras för yttre påverkan (som t.ex. översvämning). Markkontakten innebär att den mulm som bildats i håligheten rasar ut ur trädet. Vidare innebär detta en oskyddade miljö. När mulmen rasar ut på marken blir t.ex. läderbaggar, som kan förknippas med hamlade lindar, exponerade för predatorer som t.ex. grävling
7(bildexempel i Fig. 12).
Kapsnitt
De inventerade snittytorna hade diametrar på 15-‐70 cm. Vilket kan jämföras med dagens rekommendation som är högst 10 cm. Analysen av samband mellan storlek på kapsnittsytor och barkvitalitet visade en svag tendens till att ju större snittytor desto mer död bark. Att större diameter på kapade grenar kan ge upphov till mer död bark har antagits i tidigare texter (Read at al 2013, s. 81, Sisitka, 1991 refererad i Read at al, 2013, ss. 81, 86). För att få ett mer tillförlitligt resultat behövs en analys där mer data ingår (fler snittytor men även fler parametrar som t.ex. antal snittytor per träd).
9 Jonas Hedin, biolog, telefonsamtal den 29 april 2016
10 Vikki Bengtsson, ekolog, telefonsamtal 3 maj, 2016
Dagens rekommendationer och det ”kulturhistoriska uttrycket”
Utifrån dagens samlade erfarenhet och kunskap kan vi förstå att åldriga träd som tagits ur sin hamlingscykel under en allt för lång tid inte går att återhamla utan att ge träden fysiologiska skador, förkortad livslängd och/eller negativ inverkan på mikrohabitat.
Dagens rekommendationer uttrycker en samsyn kring detta (med undantag från jordbruksverkets skrift från 2001).
Det bästa för trädet kan vara en etappvis kronreducering/retireringsbeskärning (ibland kallad den ”engelska modellen”) eller i vissa fall förskjutning av hamlingspunkter. Dessa åtgärder kan dock kritiseras ur kulturvårdssynpunkt för att inte vara traditionella och att inte ge träden ett korrekt kulturhistoriskt uttryck.
Spår efter tidigare beskärningar skulle kunna ses som ett värde i sig. Flyttas
beskärningsställena upp bevaras tydligare resterna efter den gamla beskärningen, på så sätt bevaras olika tidslager i träden (Mebus (red.) 2014, s. 120). Dessutom menar Slotte att det troligtvis existerat hamlingsträd med förskjutna hamlingspunkter även historiskt pga. den extensiva hamlingen (Slotte, 1997, ss. 9, 11).
