Barn nära missbruk eller våld
Dokumentation från en FoU-cirkel
2003/2004 med Christina Kadesjö som
handledare
INNEHÅLL
Inledning sid 5
DEL I
Föräldrars röster
och de osynliga barnen nära missbruk eller våld sid 7
Av Marianne Hasselberg, Roya Rezai och Birgitta Werdelin Göteborgs stad Biskopsgården
DEL II
Svårigheter och hinder
för rekrytering till gruppverksamhet för barn och ungdomar sid 27
Av Åsa Castell och Gunilla Lindberg Alingsås kommun
DEL III
Sammanfattning
av mitt arbete under FoU-cirkeln sid 35
Av Helen Jönsson
Södra Älvsborg, Västra Götalandsregionen
DEL IV
Livsformsintervju
En undersökning i teori och praktik sid 43
Av Mia Heed och Stefan Rosander Åmåls kommun
Inledning
Med ekonomiskt stöd av länsstyrelsen startade i mars 2003 en FoU-cirkel med temat Barn nära missbruk eller våld. Cirkeln vände sig till verksamheter som hade beviljats
utvecklingsmedel från länsstyrelsen för att starta barngruppsverksamhet för barn som upplevde missbruk eller våld. Ledare för FoU-cirkeln har varit fil.dr Christina Kadesjö.
I cirkeln deltog 14 personer från: Alingsås kommun, Kungsbacka kommun (avbrutit), NU- sjukvården Uddevalla, SDF Biskopsgården, SDF Lundby, Uddevalla kommun,
Västra Götalandregionen och Åmåls kommun. Samtliga deltagare arbetar med barngruppsverksamhet riktad till barn som möter missbruk eller våld i familjen.
Vid cirkelavslutningen i mars 2004 deltog cirkelledaren, deltagarna, deltagarnas chefer, Lennart Rådenmark från Länsstyrelsen samt Elisabeth Beijer från FoU i Väst. Christina Kadesjö redogjorde då för cirkelarbetet där hon bland annat berättade att deltagarna arbetat med egna fördjupningsarbeten. Fördjupningsarbetena har byggt på de problemformuleringar man gjort inom cirkeln och som utgått från deltagarnas vardagsverklighet. Arbetena har diskuterats efter hand som de tagit form, från tanke till handling, i cirkeln. Deltagarna har också fått enskild handledning. Kjerstin Almqvist, som bland annat forskat på barn som bevittnat våld, medverkade med en föreläsning för cirkeldeltagarna vid ett tillfälle.
Vid avslutningen redogjorde cirkeldeltagarna för sina fördjupningsarbeten, som handlade om att lära av föräldrar vars barn blivit omhändertagna på grund av förälderns missbruk, om barnintervjuer, om processen att starta barngruppsverksamhet, om olika utformning av barngruppsverksamhet samt om vad forskning säger om barngruppsverksamhet.
Chefer som närvarade vid cirkelavslutet visade stort intresse för det arbete som genomförts och underströk hur viktigt det var att kunskapen från cirkelarbetet tas tillvara. Flertalet
deltagare har dokumenterat sina fördjupningsarbeten. Fyra av fördjupningsarbetena redovisas här.
Elisabeth Beijer juni 2004
DEL I
Föräldrars röster
och de osynliga barnen nära missbruk eller våld
Av Marianne Hasselberg, Roya Rezai och Birgitta Werdelin
Enheten för barn, ungdom och familj, SDF Biskopsgården, Göteborgs stad
Innehållsförteckning
Inledning
• Våra sammanhang 9
• Förebyggande insatser 9
Bakgrundsinformation
• Barn i missbruksmiljö 10
• Barn som bevittnat våld 11
• Fysisk aga och barnmisshandel 11
• Konsekvenser av fysisk 12
och psykisk misshandel
Intervjuundersökningen
• Syfte 13
• Etiska aspekter 13
• Skapande samarbete med socialsekreterare 13 Presentation av intervjumaterial 13
• Kommentarer över intervjumaterialet 19
• Olika teman 19
Erfarenheter
• Lärande process inför intervjuerna 22
• Erfarenheter av rollen som intervjuare kontra 22 behandlare
Slutord 23
Bilagor
• Informationsbrev 24
• Intervjufrågor 25
Referenser 26
Inledning
Våra sammanhang
Inom socialtjänsten i stadsdelsförvaltningen (SDF) Biskopsgården är vi tre socialarbetare som fick möjlighet att delta i en FoU-cirkel vid FoU i Väst/GR våren 2003. Temat i cirkeln var
”Barn nära missbruk och våld”.
Under pågående diskussioner i FoU-cirkeln inspirerades vi till att göra en intervjuundersökning med föräldrar vars barn omhändertagits i samband med missbruk och/eller våld för att höra deras röster.
Under flera år har vi arbetat med barn och deras familjer som blivit aktuella inom socialtjänsten genom anmälningar eller på grund av att de själva sökt hjälp för missbruk och/eller våld i familjen. Vi har blivit intresserade av att få en fördjupad kunskap av föräldrars upplevelser av insatser från socialtjänsten som riktas mot barn och föräldrar i utsatta situationer.
Förebyggande insatser
Under den senaste tjugoårsperioden har alkoholkonsumtionen ökat markant bland befolkningen (Statens folkhälsoinstitut). Enligt våra erfarenheter har användandet av alkohol blivit mer accepterat. I vårt vardagliga arbete ser vi att unga flickor börjar använda alkohol och droger i allt tidigare åldrar.
Identifikation av missbruksproblem hos blivande mödrar är angeläget för att minska risken för fosterskador. I Biskopsgården har socialsekreterare inom mödra- och barnhälsovården genom åren träffat ett stort antal missbrukande (alkohol, droger och psykofarmaka) gravida kvinnor. År 2000 bildades en referensgrupp bestående av en barnmorska, två BVC- sköterskor, en socialsekreterare från enheten Försörjningsstöd, en socialsekreterare från Vuxenenheten, en socialsekreterare från MVC/BVC och en hemterapeut. Samarbetet mellan socialtjänsten och mödra- och barnhälsovården är viktigt för att kunna identifiera dessa mammor i tidiga stadier av missbruk/beroende för att kunna erbjuda stödinsatser som syftar till att förhindra missbruk av alkohol och droger hos gravida kvinnor och mödrar till små barn.
Det har funnits tankar under flera år i Biskopsgården om att starta en verksamhet som vänder sig till barn och ungdomar som lever eller har levt i miljöer med missbruk och våld.
Syftet med verksamheten var och är att ge barn och ungdomar möjlighet att finna nya och bättre sätt att handskas med tillvaron genom att träffa andra barn och ungdomar i samma eller liknande situation och dela erfarenheter, känna igen, acceptera och dela med sig av egna känslor och behov och inte ta mer ansvar för de vuxna än de kan klara av. I april 2003 startades så Ringen, ett samverkansprojekt mellan socialtjänst, skola och Rädda Barnen.
Ringen vänder sig till barn och ungdomar mellan 6 och 20 år i miljöer där det förekommer eller förekommit psykisk ohälsa, missbruk och våld. Metoden är en jagstärkande kreativ pedagogik som baseras på lek, bild och sagor. Ringen arbetar med barn och ungdomar såväl individuellt som i grupp. Varje grupp är åldersindelad och består av fyra deltagare, som träffas regelbundet en gång i veckan under 20 veckor. Gruppträffarna ger barnen och ungdomarna regelbundenhet och rutiner samt möjlighet att uttrycka sin verklighet och sina känslor. Ringen är en permanent verksamhet från och med januari 2004.
Bakgrundsinformation
Följande avsnitt är citat ur boken ”När omsorgen sviktar. Om barns utsatthet och samhällets ansvar” av Barbro Hindberg (Hindberg 2001).
Barn i missbruksmiljö
En del barn påverkas av föräldrarnas alkoholmissbruk redan i moderlivet. Om den blivande modern missbrukar alkohol under graviditeten kan barnet drabbas av fetalt alkohol syndrom (FAS). I FAS ingår bland annat låg födelsevikt, begåvningshandikapp, ansikts- och skelett missbildningar samt synskador.
Risken för missbildningar är störst i början av graviditeten, när de flesta organ bildas. Andra skador, till exempel utvecklingsstörning, kan uppstå även senare under graviditeten. Fosterskador kan också uppkomma på grund av missbruk av olika typer av narkotika och bensodiazepiner.
Även om barnet föds friskt befinner det sig i riskzonen från födelsen. Hur stora riskerna är för barnet beror på hur allvarligt missbruket är och om båda eller bara den ena föräldern missbrukar. Men även om bara den ena föräldern missbrukar, är det inte givet att den andre förälderns omsorgsförmåga är tillräckligt god. Den nyktra eller drogfria föräldern kan vara så pressad och upptagen av partnerns problem, att barnets behov kommer i andra hand. Barnet blir då inte bekräftat av någon vuxen vilket medför negativa konsekvenser för anknytning och samspel.
Hur stora riskerna är för barnet beror också på familjens sociala situation. Har föräldrarna arbete, god ekonomi och ett fungerande socialt liv eller har missbruket lett till arbetslöshet, en raserad ekonomi och social isolering?
Oavsett familjens sociala och ekonomiska situation påverkar missbruket relationerna och kommunikationen i familjen. En viktig faktor i sammanhanget är också om det förkommer våld i familjen. Att det finns ett samband mellan alkohol och våld är ett känt faktum.
Även om missbruket upphör, är det inte säkert att allt blir bra i familjen. Nya problem kan uppstå. Efter tillnyktrandet kanske de stora familjeproblemen pockar på en lösning. Eftersom lögner, förställning, svek och tystnad under lång tid präglat familjelivet, kan det vara mycket svårt att uppnå den öppenhet och tillit, som är en förutsättning för att problemen skall kunnalösas.
Barnen till missbrukande föräldrar försummas när det gäller sådant som mat, hygien och kläder. Den höga stressnivån hänger samman med rollförändring i familjen, konflikter och oförutsägbarhet. Tillvaron för barn till missbrukare präglas av otrygghet.
I familjer där båda föräldrarna sviktar, är det vanligt att barnet övertar föräldrarollen. Barnet får ta ansvar både för sig själv och för sina föräldrar och förlorar härmed en del av sin barndom. Även om en av föräldrarna har missbruksproblem, kan den förälder som inte missbrukar vara så upptagen av missbruket att han/hon inte orkar se sitt barn och möta dess behov. Barnet får
inte en självklar plats i familjen och blir inte sett eller bekräftat så som ett barn behöver för att bygga upp en god självkänsla. Barnet växer upp med känslan av att inte vara så viktig, och den känslan kan komma att följa med upp i vuxen ålder.
Barn som bevittnar våld
År 2000 gjordes 19 801 polisanmälningar om misshandel mot kvinnor. I nästan 80% av fallen utövas våldet av någon kvinnan känner och oftast inomhus, enligt kriminalstatistiken. Misshandeln sker med andra ord i hemmet av någon som kvinnan har en nära relation till. Där befinner sig även barnen.
Bara en liten del av barnen i våldsmiljöer uppmärksammas och får hjälp.
Barnens övergivenhet beskrivs tydligt bland annat i Katarina Weinehalls avhandling. De 15 ungdomar som hon intervjuat har vuxit upp i familjer där pappan misshandlade mamman. Samtliga var mycket ensamma. De hade nästan ingen kontakt med släkt och grannar och de saknade helt vänner. Nästan alla (14 stycken) hade varit mobbade och blivit hackkycklingar i skolan och/eller i bostadsområdet. Ingen av dem hade haft någon annan människa som de kunnat förlita sig på. Många hade försökt tala med sin lärare, men de blev negligerade och kände sig därmed värdelösa. Ungdomarna hade känt sig svikna även av socialtjänsten. De upplevde inte att de fåttnågon hjälp, trots att de själva bett om det.
Eftersom tystnad och hemlighetsmakeri är utmärkande mönster för familjer där det förekommer våld, får barnen inte tala om eller bearbeta det som hänt inom familjen. De flesta av dem får bära sina traumatiska upplevelser själva. Det budskap som denna samlade tystnad förmedlar till barnen är att våld är en privat angelägenhet. Även om lagstiftningen säger något annat och även om den officiella hållningen är en annan, så är det fortfarande det budskapet som förmedlas i praktiken av familjen själv, och av den närmaste omgivningen och av myndigheterna.
Många barn har ambivalenta känslor gentemot både mamman och pappan.
Ilskan mot pappan kan paras med en vilja att identifiera sig med honom – han är ju ändå den starke. Särskilt pojkar kan känna motvilja mot att identifiera sig med den svaga, med offret. Att identifiera sig med aggressorn är en vanlig försvarsmekanism hos människor som befinner sig i en hotfull situation, som de inte kan fly från. I värsta fall övertar sonen så småningom pappans mönster så attmamman blir föraktad och misshandlad även av honom.
I en amerikansk studie kom forskarna fram till att det finns ett samband mellan att ha bevittnat våld mellan föräldrarna och sämre psykologisk och social anpassning som vuxen, men de säger också att det vore mer fruktbart att undersöka den sammantagna effekten av olika riskfaktorer.
Fysisk aga och barnmisshandel
1979 införde Sverige som första land i världen en lag mot aga och annan kränkande behandling av barn.
Polisanmälningar om misshandel av barn har ökat mycket kraftigt sedan i början av 1980-talet. Mellan 1980 och 1990 fördubblades antalet polisanmälningar och under 1990-talet har ökningen varit ännu större. År 2000 gjordes 915 anmälningar beträffade barn 0-6 år och 5507 beträffande barn 7-14 år.
Konsekvenser av fysisk och psykisk misshandeln
Det är svårt att dra några allmängiltiga slutsatser om misshandelns psykiska konsekvenser. Samma typ av våld kan få olika konsekvenser. Hur allvarlig misshandeln är beror inte bara på de specifika skadorna utan också på barnets ålder, typ av våld, hur länge misshandeln pågått och förövarens relation till barnet. Konsekvenserna varierar vidare med barnets egenskaper och beroende på vilka skyddande faktorer som finns i barnets uppväxtmiljö. Allmänt kan dock sägas att konsekvenserna blir allvarliga när barnet är utsatt för upprepat våld, förövaren är en föräldragestalt och föräldrarna har en negativ attityd till barnet.
Misshandlade barn uppvisar större kognitiva, emotionella och sociala problem än barn som inte misshandlas.
En viss andel av misshandlade barn är psykiskt utvecklingsförsenade eller har intellektuella störningar. Det kan dels bero på hjärnskador efter våld mot huvudet, dels på att de är understimulerade och otrygga i sin hemmiljö. Även barn med normal intelligens kan ha inlärningssvårigheter därför att de växer upp under svåra förhållanden. Oroliga och otrygga barn har svårt att koncentrera sig och ta till sig kunskap.
I en klassik engelsk undersökning gjord av Lynch och Robert ingick en psykolog- undersökning. Det mest framträdande problemet hos misshandlade barn var oro, extrem blyghet, och rädsla att misslyckas. Nästan hälften av både de misshandlade barnen och deras syskon hade anpassningsproblem i skolan.
Barnen kunde delas in i två huvudgrupper: de deprimerade och tillbakadragna samt de aggressiva och utagerande. Undersökningen tyder på att misshandlade barn kan bli störda personer, illa omtyckta av sina kamrater och frustrerande för vuxna som tar hand om dem. Många misshandlade barn är fientliga mot omgivningen samtidigt som de saknar självförtroende och är lågpresterande.
Negativa reaktioner och avståndstagande från omgivningen kan ytterligare förstärka problemen. De riskerar att hamna i en ond cirkel, som de inte kan ta sig ur utan hjälp. Samtidigt är det viktigt att hålla i minnet att en del barn kan klara sig trots allt.
De psykiska skadorna av misshandel kan också resultera i självmordsbenägenhet, mobbning och kriminalitet. Barn som mobbar och tidigt börjar begå brott har ofta upplevt våld och aggressivitet i sina familjer.
När det gäller psykiska konsekvenser av barnmisshandeln är det viktigt att även syskonens situation beaktas. Även om våldet inte drabbar alla barn i en familj lika, förekommer det ofta problem i dessa familjer som påverkar samtliga syskon. En bedömning av syskonens situation bör alltså inte stanna vid frågan om även de blir misshandlade. Att vara ett hjälplöst vittne till våld och
övergrepp kan få lika allvarliga konsekvenser som när man själv är ett offer.
Intervjuundersökningen
Syfte
Vi valde att genomföra en intervjuundersökning med sex föräldrar vars barn placerats i ett annat hem på grund av missbruk och/eller våld.
Vi var intresserade av att få kunskap om vilka insatser från socialtjänsten som fungerat och vilka som inte fungerat för att förhindra placering av barnet/barnen på grund av missbruk och/eller våld. Dessutom ville vi få kunskap om vad föräldrar ansåg hade kunnat stödja dem för att undvika placering av barnet/barnen.
Vi ville lyfta fram föräldrars röster, ge gestalt åt deras tankar samt försöka fånga deras budskap. I våra diskussioner med cirkelledare och cirkeldeltagare utkristalliserades ett huvudsyfte med intervjuundersökningen: Att ta del av föräldrars erfarenheter för att kunna hjälpa och stödja föräldrar och barn på det sätt de ber om.
Etiska aspekter
Av Etisk prövning av forskning (Regeringskansliet, Faktablad 2003) framgår att forskning får godkännas bara om den kan utföras med respekt för människovärdet. Enligt lagförslaget får forskning bara utföras om de personer som omfattas av forskningen (forskningspersonerna) har informerats om vad forskningen går ut på och samtyckt till att delta. Tydlig information ska lämnas till dem som deltar i forskningen. Där ska bl. a. framgå att deltagandet är frivilligt och kan avbrytas när som helst. I vår undersökning har vi beaktat sådana etiska regler.
Skapande samarbete med socialsekreterare
Vi träffade socialsekreterare inom socialtjänsten i SDF Biskopsgården vid deras respektive teammöten för att informera dem om vårt syfte med intervjuundersökningen och för att skapa förtroende för oss som skulle genomföra den. I detta sammanhang delade vi ut informationsbrevet till socialsekreterarna. (bilaga 1)
Med hjälp av informationsbrevet presenterade socialsekreterare syftet med intervjuundersökningen för föräldrar vars barn placerats i ett annat hem på grund av missbruk och/eller våld och som kunde tänkas ställa upp på en intervjuundersökning. Därefter tog vi kontakt med de föräldrar som uttryckt sitt intresse att delta i undersökningen.
Vi valde att ta hjälp av en annan socialsekreterare (som omfattas av samma sekretess och etiska regler) att anteckna under intervjutillfällena.
Av intervjuerna skedde tre på socialkontoret, en på vårdcentralen, en på ett skyddat boende och en på en anstalt.
Presentation av intervjumaterialet
I vår intervjuundersökning deltog sex föräldrar (två män och fyra kvinnor) vars barn var och är placerade i familjehem på grund av missbruk och/eller våld. Av materialet framgår att barnen var i olika åldrar då placeringen skedde, fyra barn var mellan två och fyra år, ett barn
var i lågstadieåldern och ett barn i tonåren. Två placeringar skedde för sjutton år sedan, två placeringar för fyra år sedan och två placeringar för två år sedan.
De intervjuade var i åldrarna 20 till 55 år. Samtliga har svenskt ursprung. De debuterade i missbruk under tidiga tonår. Missbruket omfattade alkohol, narkotika, bensodiazepiner samt även i vissa fall matmissbruk. En del har helt slutat med sitt missbruk, några berättade att de kan dricka alkohol i sociala sammanhang utan att falla tillbaka i missbruk. Några har vid intervjutillfället ett etablerat boende och ingår i sociala sammanhang. Några arbetar, några har sin sysselsättning inom ideella föreningar.
Intervju med Gerd
Gerd är en kvinna i medelåldern. Hon var angelägen att dela med sig av sina kunskaper. Hon var stolt över att hon har tagit sig genom sina svårigheter. Hon visade en positiv inställning och var nyfiket intresserad av att delta i intervjuundersökningen. Hon hade inte pratat med någon professionell om sina upplevelser i samband med barnets placering under alla år. Hon uppskattade nu att någon var intresserad av hennes livsberättelse.
Gerd separerade från barnets pappa, när Per var i förskoleåldern. Hon levde tillsammans med sin lille son Per.
Gerd berättar med egna ord:
Jag har haft stark ångest hela livet och trodde att detta var ett naturligt tillstånd.
Jag visste inte då hur det kändes att ha tillgång till mig själv och mina känslor fullt ut.
Jag kunde inte ta till mig Per då jag åt tabletter och drack. Hos dagmamman satt Per mest för sig själv. Jag minns inte riktigt hur det gick till när Per fick
kontaktfamilj som senare blev familjehem för Per. Jag känner idag en stor tacksamhet att barnet blev placerat och fick tillgång till en extra mamma.
Jag minns inte Pers första år. Jag har lite dimmiga bilder av den här tiden efter Familjegården. Jag tror att Per var mycket hos kontaktfamiljen, då jag var inlagd på Lillhagen, vid upprepande tillfällen. Idag kan jag och Per skratta åt att jag alltid minns att Per var fem år när han frågar mig om barndomsminnen. Från den åldern har jag mera exakta minnesbilder.
Jag hade kontinuerlig kontakt med sjukvården och kontakten fortsatte även då Per var placerad. Jag kom senare i kontakt med en kamratförening som ledde till att jag trappade ner tablettberoendet. Med stöd av personer i denna förening tog jag hem Per då han gick i lågstadiet. I tidigt stadie hade jag velat ha en rak kommunikation med kunnig personal som jag inte hade kunnat manipulera. När man äter de här tabletterna är det som man lever i en tjock massa, manbara överlever. Man är handikappad att ge det ett barn behöver. Jag är mycket kritisk mot bensodiazepiner.
Idag lever jag ett bra liv. Jag har ett bra boende, ett intressant arbete, ett socialt nätverk, nära relationer till vänner och bra kontakt med min son.
Jag saknar något som jag inte kan definiera närmare i ord eller känslor, en slags tomhet. Jag tror inte att jag någonsin kan bli helt nöjd.
Intervju med Harry
Harry kontaktade intervjuaren per telefon och visade ett stort intresse för intervjuundersökningen. ”Jag har mycket att berätta, du får höra själv när jag kommer.” Harry berättar att han har två tonårs flickor. Barnens mamma dog när barnen var små. Han fick ta hand om barnen själv. Harry anser att barnen hade det bra under uppväxten.
Harry berättar med egna ord:
Den stora flippade ut när modern dog. Jag märkte inte när hon började använda hasch eftersom jag inte kände till symtomen. Hon rökte hasch i fyra år innan det uppdagades. Den yngsta flickan var okey tills för tre år sedan, då hon började testa droger efter vistelsen på ett behandlingshem. Jag tycker inte att jag fick mycket hjälp av socialtjänsten när det gällde den yngsta. Hon rymde med en kille som var ett par år äldre. Jag sökte hjälp av polisen för att få hjälp att få hem dottern men jag fick ingen hjälp. Då försökte jag att söka hjälp av socialtjänsten.
Det tog fyra månader innan myndigheterna reagerade. Hon höll inte på med droger då men jag hade velat få hjälp att ta hem henne. När jag började misstänka att hon höll med på droger bad jag socialtjänsten att testa henne. Jag tyckte att jag hade missat den stora flickan och ville inte göra om misstaget när det gäller den yngsta. Jag fick inte gehör för mina önskemål. Det var systern som såg till att testa lillasyster. Jag tyckte att myndigheternas agerande var tamt och mesigt. Jag fick hjälp när socialtjänsten förstod att jag hade rätt men det tog lång tid och det var tamt och mesigt.
Intervju med Tina
Intervjun med Tina skedde på en annan plats utanför socialkontoret. Hon är i medelåldern.
Tina har en son på 17 år som är familjehemsplacerad sedan två års ålder. Tina uttrycker en tacksamhet att sonen bott i samma familjehem under alla år. Den senaste tiden har sonen haft mycket att göra i skolan och har dessutom en flickvän vilket gör att han inte har samma tid och intresse att besöka sin mamma. Tidigare träffade hon sonen regelbunden en gång i månaden.
Tina berättar med egna ord:
Jag levde tillsammans med barnets far lite hipp som happ de två första åren. Jag drack inte under graviditeten då jag bodde på ett mödrahem. Jag mådde väldigt bra under graviditeten. Jag bodde kvar där ett tag efter förlossningen tills jag fick en lägenhet. När min pojke var ett år började jag dricka på kvällarna efter att han hade somnat. När jag dricker, dricker jag väldigt mycket. Min pojke var aldrig vittne till eller utsatt för våld. Jag blev slagen en gång av pojkens pappa men då sov pojken.
Pojken blev placerad på ett spädbarnshem under två veckor men jag kommer inte ihåg anledningen. Jag hade alkoholproblem, borde först och främst ta hand om mig själv. Jag var inte mogen, det blev kollisioner. Då insåg jag att jag behövde behandling för mitt missbruk och kom tillsammans med pojken på ett behandlingshem.
På behandlingshemmet fick jag psykologsamtal som ledde till att allt det som kom upp under samtalen gick ut över pojken. Det var mina egna spöken som kom upp och jag skällde jämt på honom. Det var inte bra för ett barn. Jag började själv tänka på att lämna bort honom. Ett halvt år senare fattade jag mitt beslut och pojken blev familjehemsplacerad. Då flyttade jag till Göteborg.
Jag tror nog att jag blev erbjuden hjälp för egen del efter mitt barns placering från socialtjänsten. Jag kommer inte ihåg det men jag är fullt säker på att jag i så fall avvisat den hjälpen. Min attityd på den tiden var skit i mig, jag vill klara mig själv. Idag tar jag emot hjälp annars överlever jag inte, jag vill inte dö.
Det som hade hjälpt mig i min situation när pojken var liten hade varit om jag hade kunnat prata med min mamma och att min son hade fått lära känna sin mormor. Jag hade ingen, jag var himla ensam, det var bara jag och barnet.
Jag är mamma på deltid. Visst vill jag vara mamma men jag litar inte på att klara av att vara nykter. Man kan ju braka igenom. Han är snart myndig. Jag känner inte honom lika bra som fosterföräldrarna. Jag har dåligt samvete.
Intervju med Jonna
Intervjun med Jonna skedde på anstalt. Jonna är runt 30 år. Hon har en dotter på fyra och ett halvt år som släktplacerades med moderns samtycke för cirka två år sedan. Jonna träffar dottern regelbundet en gång i veckan på anstalten, där finns möjlighet att dottern kan övernatta.
Jonna har daglig sysselsättning och hon utnyttjar möjligheten till fysisk träning på anstalten.
Jonna berättar med egna ord:
Jag har ingen kontakt med Jessikas pappa. Min dotter har inte heller kontakt med pappan sedan elva månader tillbaka. Jessikas pappa har aldrig bott ihop med oss. Jag har missbrukat tunga droger sedan tidiga tonåren men då när jag blev gravid slutade jag och höll upp tills Jessika var fyra månader. Jag försökte att sätta Jessika i första hand men det har ju inte funkat. Hon har känt sig övergiven av mig och tappade stor tillit till mig. Det praktiska fungerade, hon hade alltid rena kläder, hon fick alltid mat men det behövs mer än det. Jag drogade hela tiden och det gick väldigt fort neråt. Jag vet att jag är en bra
mamma när jag inte knarkar. Jag tycker att det var konstigt att jag kunde bo med Jessika så länge. Det är lite dimmigt, jag kommer ihåg allt men jag vet inte när i tiden olika saker hände. Jessika har aldrig sett något våld, jag har aldrig knarkat framför henne. Hon har aldrig träffat mina så kallade vänner.
Jag har fått hjälp av socialtjänsten flera gånger. Jag fick lämna urinprov som jag fuskade med. Jag har varit på avgiftning och jag fick plats på ett
behandlingshem tillsammans med Jessika men jag avbröt behandlingen efter en månad. Om socialtjänsten varit mer positiv till min egen önskan om vilket behandlingshem jag hade velat ha och inte soc-ekonomi satt käppar i hjulet så hade jag kunnat klara mig.
Jag har alltid haft stöd av min mamma och Jessikas dagmamma när det gällde min dotter. De har alltid ställt upp för oss båda. Sociala var någorlunda uppmärksamma på Jessikas välbefinnande och hur hon hade det, men soc har också varit blind, hur kan en drogmissbrukare få ha barnet kvar hemma? Men jag vet att man är en jävel att manipulera men det är klart att när man kommer med negativa urinprover så tror man ju att de är negativa.
Jag tycker att soc har lyssnat mycket på mig. Soc har aldrig gått över huvudet på mig, det tycker jag var positivt för annars man brister i förtroendet. När jag väl insåg att jag inte skulle klara upp min situation som mamma bad jag om hjälp från soc och jag fick hjälp med en gång.
Jessika mår mycket bättre nu, hon är öppen och glad och hon har glimt i ögonen.
Jag har tittat på fotografier från förr och jämför med hur det är idag, jag tror inte att Jessika mådde så bra då. Jag kan se det på hennes uttryck i ögonen från förr.
Intervju med Malte
Malte är en man i medelåldern som har avtjänat ett långt fängelsestraff. Malte har tre barn, två döttrar och en son. Äldsta dottern är släktplacerad sedan hon var liten. Sonen bor hos modern och yngsta barnet blev familjehemsplacerad, då hon var i förskoleåldern. Yngsta barnets mor är försvunnen enligt Malte. Idag har Malte kontakt med alla tre barnen. Han har nästan daglig kontakt med sin mamma. Malte har två äldre bröder, han umgås mest med mellan brodern.
Malte arbetar i en stödförening vilken tar all hans tid. Han är intresserad att få bidra med sin kunskap om droger och kriminalitet i ungdomsarbete.
Malte berättar med egna ord:
Jag var inne i missbruk och kriminalitet då de äldsta barnen var små. Jag tänkte på den tiden att det var mamman som var den trygga punkten och bara hon fanns där, men jag fanns inte där. Jag var hemma ett par veckor och sedan var jag borta i flera månader. Ibland satt jag i fängelse. Det var mycket flackande omkring skolor och umgänge med barnen. Ingen fast punkt, det måste ha varit förvirrande, jag kan bara gissa hur de hade det och vad de gick igenom. Jag trodde ju det räckte att barnen fick träffa mig och vi fick krama om varandra, en pappa ska ge sina barn trygghet. Jag tänkte inte då att det var viktigt med det sociala runtomkring. Barnen fick sin kunskap om mig genom sin mamma och den bild hon förmedlade var negativ. ”Din pappa är knarkare, din pappa sitter i fängelse.” Barnens bild av mig håller på att förändras. De förstår mer och mer att det inte var för att skada dem utan det berodde på mitt missbruk. De små har inte börjat fråga. De har säkert sin oro om min stabilitet och om jag kommer tillbaka. Jag räknar medatt få stå till svars inför dem i framtiden. Den stora
flickan förstår mer och frågar mer. Vi har nästan daglig telefonkontakt. Jag förstår att jag måste arbeta för att få tillbaka tillit och förtroende.
Barnen har inte utsatts för fysiskt våld men de fick känslomässigt stryk. Jag trodde att det räckte med att komma med prylar.
Jag gifte mig och vi fick Jasmine tillsammans. Vi bodde på en annan ort och jag studerade, vi hade ett fint hem och jag höll på att ta körkort. Det var första gången jag slutade missbruka. Jasmines mamma började strula och försvann. Då blev det kaos. Då fick jag för första gången klart för mig vad de andra barnens mamma gått igenom. Jag fick bli både mamma och pappa.
Det gick ungefär ett år, jag började med droger igen och polisen kom in i bilden.
Jag flyttade tillbaka tillsammans med Jasmine till Göteborg. Jag och flickan flackade runt i Göteborg i några månader. Jag höll på med missbruk igen. Vi bodde ibland hos min mamma och ibland hos vänner. Till slut sa Jasmine:
”Pappa, jag vill inte byta kompisar igen och komma till en ny gård”. Då förstod jag och kontaktade soc. Hos socialtjänsten sökte jag hjälp till en placering för mig och Jasmine. Men jag fick avslag. Det fanns inga pengar. Jag gick med på att Jasmine blev familjehemsplacerad trots att jag kände att det var ett
misslyckande.
Jag stod inför ett val, att frivilligt ge ett samtycke till placering av Jasmine i familjehem eller mista mitt inflytande över flickan i framtiden. Jag krävde att få vara delaktig hela vägen. Jag skolade in Jasmine på alla de följande
placeringarna som olika barnhem och till slut i familjehemmet. Idag har jag telefonkontakt med Jasmine ett par gånger i veckan. Vi träffas minst varannan helg. Fosterföräldrarna är underbara, jag är glad att de finns i vår familjecirkel.
Jag har inte efterfrågat någon hjälp för egen del och inte blivit erbjuden någon hjälp heller.
Jag bestämde mig för att göra det på mitt sätt. Efter barnets placering såg jag till att hamna i fängelse för att sluta mitt missbruk och min kriminalitet. ”De får låsa in mig, jag vill ha ett annat liv.” Tack vare fängelsevistelsen kan jag vara drogfri och jag har fått uppbackning efteråt.
Intervju med Karin
Karin är en medelålders kvinna som bor tillsammans med sin son Kalle som är i
förpuberteten. Dottern Anna bor hos sin pappa, Karin träffar henne varannan helg. Hon har inga föräldrar i livet och ingen släkt i Göteborg. Hon har en syster som hon har bra kontakt med per telefon.
Karin deltar i en daglig verksamhet för att få hjälp för sitt missbruk.
Karin berättar med egna ord:
Det var en jobbig tid. Barnens pappa mådde dåligt, orkade inte ta ansvar. Allting hängde på mig. Jag var själv med barnen. Kalle hade ADHD. Vi visste inte det.
Det var jobbigt innan vi visste. Det var mycket bråk mellan barnen. Jag drack mycket i perioder.
Barnen gick till skolan, fick mat. Jag tog hand om mina barn som jag skulle.
Barnen hade det ganska bra, fick vad de behövde, läxläsning och så, trygga.
Vad ska man säga. Det var hetsade situationer, mycket gap och skrik. Både jag och barnen höjde rösterna, men inte våld. Vill aldrig mer ha det så som det var.
Förr var Kalle orolig, kollade att dörren var låst. Ville somna före mig. Så är det fortfarande faktiskt. Kollar mig fortfarande. Han kan ringa fyra – fem gånger på mobilen när jag är ute och handlar, för att kolla att jag inte är på puben. Det har inte släppt ännu. Jag och Kalle bor själva, det är lugnare så. I dagsläget vill jag inte att Anna flyttar hem. Jag dricker inte lika mycket.
Vi fick ingen hjälp alls, faktiskt. Barnen skulle bo hos pappan, berättade socialsekreteraren. Anledning var att jag hade tagit en överdos. Det var en jättejobbig tid för mig. Hade velat prata med någon om varför. Fått mera stöd.
Jag var ledsen och deppig. Drack mera, kanske läggas innågonstans, prata och få svar på frågor. Lämnades bara. Jag grät mycket och hade mycket ångest. En relation hade jag velat ha. BUP blev ett stort stöd. De visste hur min situation var.
Barnen är tryggare idag. De har märkt en förändring hos mig att jag inte dricker.
Kommentarer över intervjumaterialet
De sex olika intervjuerna framträder i sina likheter och olikheter. Vi är tacksamma för de intervjuades generositet med sina unika livsberättelser. Vi hoppas att vi kan närma oss dessa historier som blivit oss anförtrodda med respekt och varsamhet. Genom att lyssna och ta del av dessa berättelser har vi lärt oss och fått en djupare förståelse och kunskap om barns och vuxnas utsatthet i missbruks- och våldssituationer.
Vi har valt att ur intervjuerna lyfta fram citat som tillsammans bildar teman: anknytning, försvar/förträngning, kontakten med barnet/barnen – hur ser den ut nu?, våld under barnets/barnens uppväxt och föräldrarnas egna förslag på insatser.
Olika teman
• Anknytning
När man äter de här tabletterna är det som man lever i en tjock massa, man bara överlever. Man är handikappad att ge det ett barn behöver.
Han är snart myndig, jag känner inte honom lika bra som fosterföräldrarna.
Jag försökte att sätta Jessika i första hand men det har ju inte funkat. Hon har känt sig övergiven av mig och tappade stor tillit till mig.
• Försvar/förträngning
Jag har lite dimmiga bilder av den här tiden efter familjegården. Jag och min son kan idag skratta åt att jag alltid minns att han var fem år när han frågar om barndomsminnen.
När min pojke var ett år började jag dricka på kvällarna efter att han hade somnat. När jag dricker, dricker jag väldigt mycket.
Jag drack mycket i perioder. Barnen hade det ganska bra, fick vad de behövde.
Läxläsning och så, trygga.
• Kontakten med barnet/barnen – hur ser den ut nu?
Jag har en nära relation till min son och vi har daglig kontakt med varandra. Vi har stort utbyte av varandra. Jag är nu medveten om att jag i efterhand kompenserar min son för det som jag inte kunde ge honom tidigare.
Jag har nästan daglig telefon kontakt med min äldsta dotter. Jag förstår att jag måste arbeta på att få tillbaka hennes tillit och förtroende.
Idag har jag telefonkontakt med Jasmine ett par gånger i veckan, vi träffas minst varannan helg.
Jag träffar min dotter regelbundet en gång i veckan på anstalten. Där finns möjlighet att mindotter kan övernatta.
• Våld under barnets/barnens uppväxt
Min pojke var aldrig vittne eller utsatt för våld. Jag blev slagen en gång av pojkens pappa men då sov pojken.
Min dotter har aldrig sett något våld. Hon har aldrig träffat mina så kallade vänner.
Vad ska man säga. Det var hetsade situationer, mycket gap och skrik. Båda jag och barnen höjde rösterna, men inte våld. Vill aldrig mer ha det så som det var.
• Föräldrarnas egna förslag på insatser
I tidigt stadie hade jag velat ha en rak kommunikation med kunnig personal som jag inte hade kunnat manipulera.
Jag saknar något som jag inte kan definiera närmare i ord eller känslor, en slags tomhet. Jag tror inte att jag någonsin kan bli helt nöjd.
Jag fick inte gehör för mina önskemål. Jag tyckte att myndigheternas agerande var tamt och mesigt. Då jag sökte hjälp av socialtjänsten tog det fyra månader innan myndigheterna reagerade.
Det som hade hjälpt mig i min situation när pojken var liten hade varit om jag hade kunnat prata med min mamma och att min son hade fått lära känna sin mormor. Jag hade ingen, jag var himla ensam, det var bara jag och barnet.
Om socialtjänsten varit mer positiv till min egen önskan om vilket behandlingshem jag hade velat ha och inte soc-ekonomin satt käppar i hjulet så hade jag kunnat klara mig.
Hos socialtjänsten sökte jag hjälp till en placering för mig och Jasmine. Men jag fick avslag. Det fanns inga pengar. Jag gick med på att Jasmine blev
familjehemsplacerad trots att jag kände att det var ett misslyckande.
Jag stod inför ett val, att frivilligt ge ett samtycke till placering av Jasmine i familjehem eller mista mitt inflytande över flickan i framtiden. Jag krävde att få vara delaktig hela vägen.
Jag har inte efterfrågat någon hjälp för egen del och inte blivit erbjuden någon hjälp heller.
Jag bestämde mig för att göra det på mitt sätt. Efter barnets placering såg jag till att hamna ifängelse för att sluta mitt missbruk och min kriminalitet. ”De får låsa in mig. Jag vill ha ett annat liv”. Tack vare fängelsevistelsen kan jag vara drogfri och jag har fått uppbackning efteråt.
Vi fick ingen hjälp alls, faktiskt. Barnen skulle bo hos pappan, berättade socialsekreteraren. Anledning var att jag hade tagit en överdos. Det var en jätte jobbig tid för mig. Hade velat prata med någon om varför. Fått mera stöd. Jag var ledsen och deppig. Drack mera, kanske läggas in någonstans, prata och få svar på frågor. Lämnades bara. Jag grät mycket och hade mycket ångest. En relation hade jag velat ha. BUP blev ett stort stöd. De visste hur min situation var.
Erfarenheter
Lärande process inför intervjuerna
Genom deltagande i FoU-cirkeln lärde vi oss att etiska aspekter måste beaktas för att kunna genomföra en intervjuundersökning. Vi formulerade informationsbrevet enligt bestämmelser av etiska rådet. Det var vikigt att syftet och ramarna kring intervjuundersökningen skulle framgå till ovannämnda föräldrar på ett tydligt och korrekt sätt.
Med hjälp av socialsekreterare kontaktade vi de intresserade föräldrarna per telefon och bokade tid för intervju. En del kom inte, vi kontaktade dem på nytt, andra lämnade återbud, vi bokade ny tid och en del kontaktade vi per brev.
Vi formulerade intervjufrågor utifrån nyfikenhet och icke-vetande position (Andersen 2003). För att få respons och feedback på dessa resonerade vi med andra socialsekreterare.
Vi har strävat efter att alla intervjuer skulle genomföras i samtalsrummet på socialkontoret.
Valet av rum med en inbjudande miljö skulle skapa en trygg ram vid intervjutillfället.
Vi kom överens om att vår roll som intervjuare skulle kännetecknas av tydlighet, nyfikenhet, respektfullhet och omges med ramar för tid och rum. Vi hade funderingar på hur intervjuerna skulle genomföras. Skulle vi använda oss av bandspelare? Skulle vi själva anteckna under intervjuerna? Vilket skulle vara bäst i mötet med den som skulle intervjuas?
Slutligen bestämde vi oss att ta hjälp av en socialsekreterare som antecknade vid varje intervjutillfälle.
Erfarenheter av rollen som intervjuare kontra behandlare
I rollen som behandlare rör vi oss med begrepp som tillit, relation, behandlingsallians, empati, lyssnande och inkännande. Vi arbetar på det sättet för att familjen skall kunna ta tillvara och använda sina inre resurser i förändringsarbete och därmed ta ansvar för sin livssituation. I vardagsarbetet inom socialtjänsten har vi som behandlare ansvar för den yttre strukturen såsom mål, tidsram och kontinuitet.
I rollen som intervjuare vinnlade vi oss om att klargöra hur intervjuerna skulle genomföras.
Det var viktigt att enbart ställa våra intervjufrågor och inhämta kunskap från föräldrarna och att vi inte skapade relation eller tog ansvar för fortsatt kontakt med dem.
Att hålla fokus på rollen som intervjuare och inte glida över i rollen som behandlare var ansträngande eftersom behandlarrollen är djupt integrerad i oss alla tre.
Slutord
En fråga som vi ofta ställer oss som socialarbetare är om föräldrar är tillräckligt bra föräldrar.
Parallellt bör vi ställa frågan till oss själva om vi är tillräckligt bra socialarbetare. Vad och hur kan vi konkret göra för att bli bättre i mötet med familjer/föräldrar? Hur behåller vi vår genuina nyfikenhet på den enskilda människans livsberättelse, när vi möter ett stort antal människor i vårt arbete? Hur kan vi behålla vår nyfikenhet och vår kreativitet?
Under arbetets fortskridande och i våra diskussioner har vi förstått värdet av att inte tappa bort familjers/föräldrars röster och unikum. Vi vill ge alla människor möjlighet att behålla sin särart. Det är viktigt att skapa ett klimat där människor får utrymme att pröva hur de vill gå vidare, inte bara en gång utan det antal gånger som behövs för att hon/han skall kunna ta ansvar för sin livssituation och kunna befästa och behålla sin autonomi. Att inge hopp till familjer vi möter är en viktig uppgift för oss socialarbetare. I mötet med människor vill vi förmedla tilltro till deras förmåga att ta ansvar för sig själva och sina barn.
Socialarbetarens förhållningssätt är avgörande i samtal och möten med människor där det skapas möjligheter för dem att kunna sätta ord på de svåra berättelser och erfarenheter som de bär på. Det är av vikt att vara lyhörd för var människor befinner sig och att börja forma arbetet tillsammans med dem där de är.
Det är viktigt i samtal och möte med människor att orka lyssna och stå ut med deras berättelser. Socialarbetaren behöver tid att reflektera kring samtalet och inte ta ansvaret ifrån dem vi möter eller bära på deras ångest. Ansvaret eller ångesten skall läggas tillbaka till dem för att de skall kunna förändra sina livssituationer och ta ansvar för sitt/sina barn.
Varje socialarbetare bör hitta sitt sätt att förbereda sig och få ny energi för att skapa ett genuint möte med människor. Med detta menar vi att pauser/ställtider är nödvändiga mellan mötena för att kunna rensa bort föregående arbetsuppgifter och ställa om sig för nästa uppdrag. I socialt arbete är vi våra egna redskap. Därmed är det viktigt att socialarbetare får påfyllnad i form av processhandledning, kollegial handledning och tillgänglighet av arbetsledare. Det är nödvändigt med ett tillåtande klimat i arbetsgruppen där personalen kan be om hjälp, göra sina misstag, få uppmuntran och växa i rollen som socialarbetare.
Vi har valt att inte analysera intervjumaterialet. Berättelserna är unika och talar för sig själva. Det känns viktigt att bevara äktheten i föräldrarnas röster. Vi valde att lyfta fram teman som intresserade oss men vi överlåter åt läsaren att själv välja det som den tycker är intressant för henne/honom.
Den främsta förutsättningen för ett äkta samtal är att var och en inför sin
samtalspartner verkligen menar just denna andra människa. Jag upplever att hon till sin existens är en annan, att hon på just detta, för henne unika och
särpräglade sätt till sitt väsen är annorlunda än jag. Jag accepterar den människa jag står inför, så att mina ord kan riktas med största allvar till henne, just till den hon är (Buber 1995)
Bilaga 1
Till Dig som har fått Ditt barn omhändertaget i samband med våld eller missbruk i hemmet.
Vi vill ta del av Dina erfarenheter i arbetet med att hjälpa föräldrar och barn.
Vi som arbetar inom Socialtjänsten i Biskopsgården vill få mer kunskap om barn som lever i miljöer där det förekommer våld och missbruk. Vi vill lära oss mer om vilken hjälp som blir bra för barnen och deras föräldrar. Vi vänder oss till Dig därför vi tror att Du kan bidra med information som vi kommer att ha nytta av i vårt familjearbete.
Vi önskar träffa Dig och ställa frågor om Dina åsikter av Socialtjänstens åtgärder/hjälp/stöd till Dig då Ditt/Dina barn placerades utanför hemmet, i samband med att det förekom våld eller missbruk i familjen. Vi kommer att fråga Dig om vilka hjälpåtgärder som fungerade och vilka som inte fungerade för Dig. Vi är speciellt intresserade av att få veta vilken hjälp Du anser skulle ha kunnat stödja Dig för att undvika placering av barnet/barnen. För att kunna prata om dessa frågor kommer vi också att ställa frågor om hur situationen såg ut i hemmet då missbruk och våld förekom, och hur Din situation har förändrats sedan dess.
Vi kommer att vara två personer som träffar Dig, en intervjuar och en skriver (Kerstin Mekki- Berrada) ner det Du berättar. Intervjun kommer att ta 1,5 timme med möjlighet till en fika och rökpaus.
Informationen som kommer fram i intervjun kommer endast att användas för det syftet som vi beskrivit ovan. Vi kommer att göra intervjuer med flera personer. Deltagandet är självklart helt frivilligt. Du har full frihet att resa Dig och avbryta intervjun när som helst under denna.
Endast vi som gör dessa intervjuer (vi tre som skrivit under detta papper och den som skriver) kommer att känna till vad Du berättar under intervjun. Inga papper kommer att bevaras där det skulle kunna framgå vem som har blivit intervjuad och vad denna person sagt. Vi
förbinder oss att inte föra någon information vidare som skulle kunna förknippas med någon enskild individ eller familj.
Vi kommer att sammanställa denna information i form av en rapport som andra
socialarbetare/professionella skall kunna ta del av. Sammanställningen kommer att ske på ett sådant sätt att inga enskilda personer eller familjer kan identifieras. Vi hoppas genom Dina svar komma fram till hur vi kan bli bättre på att erbjuda rätt insatser/stöd.
Vi lämnar detta informationsbrev till berörda socialsekreterare inom Socialtjänsten i Biskopsgården. De kommer att skicka det till ett drygt 25-tal föräldrar varav vi kommer att intervjua en del av dessa. Du som är intresserad och vill bli intervjuad kan ringa till någon av oss eller lämna meddelande på röstbrevlådan så ringer vi upp Dig.
Vi ser fram emot att få träffa Dig och hoppas att Du tycker att detta låter intressant.
Vi kommer att som tack för hjälpen för att Du ställer upp för intervjun, ge Dig en liten gåva (biobiljett)
Med vänlig hälsning
Marianne Hasselberg 031-366 65 34
Birgitta Werdelin och Roya Rezai 031-366 6528
Bilaga 2
Intervjufrågor Aktuell Situation:
1- Hur lever Du idag? (boende, arbete, ekonomi, samhällsengagemang, fritidsintresse) 2- Hur ser familjebilden ut idag?
3- Hur många barn har Du? Hur ofta träffar Du Ditt /Dina barn och under vilka förhållanden?
När träffade Du Ditt/Dina barn senast?
4- Har Du kontakt med barnets/barnens mamma eller pappa?
5- Har Du tagit Dig igenom Ditt missbruk?
Barnets/barnens uppväxt
6- Hur såg familjebilden ut när barnet/barnen bodde hemma?
7- Hur ser Du idag på Ditt/Dina barns uppväxt? Minns Du hur barnet/barnen hade det då? Var barnet/barnen utsatta för våld? Hur tänkte Du att barnet/barnen hade det då när
barnet/barnen bodde hos Dig? Hur ser Du på det idag?
8- Vad fick Du och barnet/barnen för hjälp av Socialtjänsten? Vilken hjälp/stöd hade Du för att kunna klara av Din föräldraroll?
9- Vad fick Du för hjälp efter det att barnet/barnen blev placerade ? Vad hade då varit bra för Dig? Vad hade Du velat få för hjälp?
Referenser
Andersen, T. (2003). Reflekterande processer : samtal och samtal om samtalen. Stockholm:
Mareld.
Buber, M. (1995). Det mellanmänskliga. Ludvika: Dualis.
Hindberg, B. (2001). När omsorgen sviktar. Om barns utsatthet och samhällets ansvar.
Stockholm: Rädda barnen.
Regeringskansliet. (2003). Etikprövning av forskning. Sammanfattning av regeringens proposition 2002/03:50. Faktablad.
Statens folkhälsoinstitut. www.fhi.se juni 2004
Statistik angående den totala alkoholförsäljningen 1976 och 2000.
DEL II
Svårigheter och hinder för rekrytering till
gruppverksamhet för barn och ungdomar
Åsa Castell
Gunilla Lindberg
Alingsås kommun
Inledning
SOL-gruppen är en barngruppsverksamhet i Alingsås med inriktning på barn i utsatta miljöer.
Vi är två personer som arbetar halvtid sedan februari 2003 med att bygga upp verksamheten. I vårt FoU-arbete har vi valt att studera hur man rekryterar barn och ungdomar till barngruppsverksamheter. Då vi valde ämne var vi själva i den processen att vi skulle finna barnen till vår verksamhet. Den målgrupp vi skulle vända oss till vår barn till föräldrar med missbruk eller psykisk ohälsa samt barn som bevittnat våld i familjen. Vi förmodade att det skulle bli svårigheter att rekrytera deltagare till gruppen och att det skulle dyka upp hinder av olika slag.
Utgångspunkter i SOL-projektet
I ansökan om medel för barngruppsverksamhet från Alingsås socialnämnd förs fram tankar att”en tidig insats och en bra samverkan mellan olika förvaltningar kan hjälpa barn som lever i utsatta miljöer.”( Ansökan om utvecklingsmedel till insatser inom alkohol- och drogområdet. Skrivelse från Socialnämnden i Alingsås 2002-02-04).
En målsättning som förs fram är att finna samverksansformer mellan socialtjänst och barnomsorg för att tidigt upptäcka barn i utsatta och svåra situationer. Just samverkan mellan olika professioner ska stödja barnen och motivera föräldrarna att förändra livsmönster som påverkar barnen destruktivt.
Benämningen ”utsatta barn” förklaras i ansökan som barn till missbrukande föräldrar, barn till psykiskt sjuka föräldrar och barn i våldsutsatta miljöer.
Utgångspunkter i vårt FoU-cirkelarbete
Vi har valt att genom studier av litteratur och utvärderingar granska hur rekryteringsarbetet har gått till i liknande verksamheter för barngrupper. De aspekter vi fäst vikt vid har varit svårigheter och hinder i kontakten med
• professionella
• föräldrar
• närsamhället
• barnen
Vi har läst Varbergs kommuns utvärdering av BIP första året (1999) och andra året ( 2000), Mottagningen Bågens verksamhetsberättelse (2001), Elisabeth Hagborgs kartläggning av gruppverksamheter för barn och ungdomar från 2003 samt Thomas Lindsteins två senaste böcker Unga vid Vändpunkten (1997) samt Vändpunkten (2001).
Redogörelse för litteraturgenomgång
Varbergs kommun BIP första året
Hösten 1997 började två personer att arbeta heltid med BIP-verksamheten. Man började med att göra en inventering av hur många barn 0-18 år som hade en psykiskt sjuk förälder. Genom att skicka enkäter till IFO, BUP, VPM och Psykiatriska kliniken fick man en uppfattning om hur stor målgruppen var. Den bedömning man gjorde i projektet var att minst 100 barn och ungdomar bedömdes ha föräldrar med sådan psykisk ohälsa att den riskerade att påverka barnet eller ungdomen. Projektmedel användes till att anordna en ”dialogkonferens”. Syftet var att utveckla samverkan och samarbetsformer mellan socialtjänst, barn- och ungdomspsykiatri samt vuxenpsykiatri. Första tiden arbetade BIP intensivt med att informera om verksamheten. Det skrevs flera tidningsartiklar, TV 4 lokalt uppmärksammade verksamheten.
I april 1998 kunde man starta sin första grupp med tonåringar efter information till 6 familjer. För att inte dröjsmålet skulle bli för långt mellan första besök och gruppstart erbjöd man enskilda träffar till barnet/ungdomen. En dröjsmål antogs ha negativ betydelse för barnet/ungdomen. Av utvärderingen framgår att man under 1998 hade kontakt med 24 ungdomar med insatser från ett enstaka besök till gruppdeltagande. Det framgår inte vad som hände med de barn/ungdomar som inte gick vidare till gruppen.
Utvärderingen bygger på kvalitativa intervjuer med barn/ungdomar och 10 vårdnadshavare till barn som gått gruppen. De barn/ungdomar som intervjuats ger inte beskrivningar av att vara ”de glömda barnen”, konstaterar man. Vårdnadshavarna uppgav att man snabbt fått en känsla av trygghet och tillit till gruppledarna och ingen uppgav att man tvekat till att låta barnen delta. Särskilt möjligheten till enskilda samtal före gruppträffarna uppskattades.
Christina Rydgren har också tittat på samverkan och nämner att hinder för bra samarbete är bl. a. okunskap om varandras verksamheter, fördomar, hög arbetsbelastning, att de olika verksamheterna definierar aktuellt problem på olika sätt, det råder okunskap om § 71 SOL , otydlig ansvarssekretess, många samarbetspartners och omnipotenta behandlare.
Man konstaterar att informationen om den nya verksamheten nått ut på ett bra sätt.
Samarbetet mellan myndigheter har också fungerat bra, bl. a. har vuxenpsykiatrin vidtagit vissa förändringar i sin verksamhet och organisation. Personalen har rutiner för att ta reda på hur det är sörjt med patientens barn. (Rydgren 1999).
En nationell kartläggning av gruppverksamheter för barn och ungdomar som har föräldrar som missbrukar
På uppdrag av Folkhälsoinstitutet gjorde Margaretha Gustavsson 1996 en kartläggning i Sverige över vilka insatser som fanns för barn till missbrukare.
Syftet var att samla kunskap om innehåll, omfattning, utbredning när det gäller gruppverksamheter riktade mot barn till missbrukande föräldrar. Kartläggningen gjordes i form av en enkätundersökning som skickades till de aktörer som ordnar ledarutbildningar för gruppverksamheterna såsom Rädda barnen, Ersta Vändpunkten, Laurel Krosness, Eleonoragruppen, Linus på G Hela Människan och Källan.
I kartläggningen slår man fast att gruppverksamheterna är nya företeelser i svensk barnavård med sin sociala pedagogiska inriktning.
Vi redogör kortfattat nedan för det som vi funnit mest intressant ur kartläggningen utifrån vår frågeställning om hinder på olika nivåer för att få barn och ungdomar att delta i gruppverksamheter.
Rekrytering är på sikt ett tvåfasarbete där första fasen innebär ett mycket ihärdigt och tidskrävande arbete för att ge information om sin egna verksamhet.
Den andra fasen är mer passiv. Den inträder då den egna gruppverksamheten är känd och andra professionella som möter barn tar kontakt eller föräldrar, barn själva tar initiativet till kontakt.
De vanligaste rekryteringsvägarna är:
• professionella vägen – via socialkontor, skola, elevvård etc.
• informationsvägen – broschyrer eller annons
• behövande tar egen kontakt
Rekryteringsarbetet kräver ihärdigt arbete, särskilt i inledningen krävs mycket information.
Så småningom när verksamheterna hållit på ett tag kan man kanske komma in i en mer passiv fas när gruppverksamheterna är så kända genom att barnen och ungdomarna själva tar kontakt efter att ha hört om varandra. Många verksamheter berättar om rekryteringssvårigheter. Det kan bero på
• andra professionella saknar barnperspektiv
• förnekande hos föräldrar
• förnekande hos kollegor
• förnekande i andra organisationer
• organisationen motverkar
• glesbygd gör det svårt att få tillräckligt många som passar ihop
Erfarenheter man gjort i många verksamheter är att inte ta in syskon i samma grupp och inte heller ha för stort åldersintervall. Många vill också ha mer information om barnen, så att de ej tar in flera barn med t ex bokstavsdiagnos. Några verksamheter tackar nej till barn med för stor egen problematik, de hänvisas vidare. (Hagborg 2003)
Rapporter från Ersta Vändpunkten
Under tio år har man under ledning av professor Thomas Lindstein utvärderat den gruppverksamhet som Ersta Vändpunkten bedrivit. Det finns tre publicerade rapporter:
Vändpunkten - att arbeta med barn till alkoholister.(1995), Unga vid vändpunkten -att arbeta med ungdomar vars föräldrar missbrukar (1997) och Vändpunkten-ur barns och ungdomars perspektiv (2001).Vi har tittat på de sista två böckerna med intresset riktat mot svårigheter och hinder för gruppdeltagande. Tyvärr har vi inte haft tillgång till den första rapporten.
Sedan starten 1989 har ca 700 barn och tonåringar deltagit i Ersta Vändpunktens program.
Varje termin börjar ca 80 barn i nya grupper. Barnen kommer till Ersta på många olika vägar.
P g a sin karaktär av pionjärverksamhet fick Ersta Vändpunkten tidigt stor massmedial uppmärksamhet. Det gjorde att många föräldrar har sökt sig till Ersta på egen hand därför att de hört talas om verksamheten. Andra har fått verksamheten rekommenderad då de vistats på behandlingshem eller deltagit i självhjälpsgrupper. Den tredje vägen är att professionella som lärare, läkare eller socialarbetare rekommenderat Ersta. Man tar inte emot remisser, utan bjuder istället in barn och föräldrar till informationssamtal. Det är numer kö till Ersta.
