• No results found

Den långa vägen till biblioteket

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Den långa vägen till biblioteket"

Copied!
82
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Institutionen för ABM

Biblioteks- & informationsvetenskap

Den långa vägen till biblioteket

En studie om förskolors läsvanor och användning av

biblioteket i ett mångkulturellt område

Elisabeth Sunding

Magisteruppsats, 30 högskolepoäng, vt 2009 Institutionen för ABM

Uppsatser inom biblioteks- & informationsvetenskap, nr 483 ISSN 1650-4267

(2)

Författare Elisabeth Sunding Svensk titel

Den långa vägen till biblioteket: En studie om förskolors läsvanor och användning av biblioteket i ett mångkulturellt område

English title

The Long Road to the Library: A Study of Preschool Teachers’ Reading Habits and Use of the Library in a mainly Multicultural Community

Handledare Ulrika Kjellman Abstract

The purpose of this study has been to examine reading habits and the use of the library by pre- school teachers in a mainly multicultural community, and also explore to what extent activities in the local library are aimed at preschoolers.

The study used a sociocultural approach based on Vygotsky’s theories of learning and development and Söderbergh’s theory of early childhood language development, and was carried out during the summer 2009. The methodology used was both quantitative and qualitative, with a combination of questionnaires and interviews. Questionnaires were sent out to each section of the municipal preschools within the catchments area of the local public library in a multicultural suburb of Uppsala. Three short interviews were carried out with staff at the local and main library branches, as well as library staff at the County Council.

The results show that, although preschool teachers find reading important in their work, many teachers read spontaneously and/or sporadically. Many also find that visiting the library is difficult, seeing distance and the age of the children as factors preventing them from going. The library studied has little or no mutual activities with the preschools. General activities aimed at young children are story time in Swedish and several other languages as well as theatre and music events, book talks aimed towards parents visiting early year’s centres and, for preschools since 2008, theme bags involving popular topics such as nature, friends, and seasons. Conflicts exist between the control documents for the libraries and the present law of education in Sweden.

Ämnesord

Barnbibliotek, förskolan, språkutveckling, tvåspråkighet, kulturellt mångfald Keywords

Children’s libraries, Preschool education, Language acquisition, Bilingualism, Multiculturalism

(3)

Innehållsförteckning

1.Inledning ... 6

1.1 Syfte och problemställning...7

1.2 Frågeställningar ...7

1.3 Urval och avgränsningar...8

1.4 Disposition...8

2.Bakgrund ... 10

2.1 Styrdokument...10

2.1.1 FN:s konventioner om mänskliga rättigheter ... 10

2.1.2 Unescos folkbiblioteks- och skolbiblioteksmanifest ... 12

2.1.3 IFLA ... 13

2.1.4 Bibliotekslagen och Regeringens Prop. 1996/97:3 ... 13

2.1.5 På barns och ungdomars villkor ... 14

2.1.6 Skollagen, läroplan för förskolan och kvalitet i förskolan ... 14

2.1.6.1 Skollagen ... 14

2.1.6.2 Förskolans läroplan ... 15

2.1.6.3 Kvalitet i förskolan, skolverkets allmänna råd och kommentarer... 15

2.1.7 Uppsala kommuns skolplan och modersmålsstöd ... 16

2.1.8 Uppsala kommuns biblioteksplan ... 16

2.2 Barnbibliotekens utveckling ...17

2.3 Förskolans utveckling i Sverige ...18

2.4 Språkutvecklande arbete...19

2.5 Tidigare forskning ...24

2.5.1 Uppsatser inom biblioteks- och informationsvetenskap... 25

2.5.2 Uppsatser från andra utbildningar ... 29

2.6 Läsfrämjande insatser ...30

2.6.1 Läsrörelsen ... 30

2.6.2 Bokjuryn... 30

(4)

2.6.3 Allas barnbarn ... 31

2.6.4 Alfons öppnar dörren ... 31

2.6.5 LekaSpråkaLära... 32

2.7 Läsfrämjande i andra länder ...33

3.Teoretiska perspektiv... 35

3.1 Lev Vygotskij ...35

3.1.1 Det sociokulturella perspektivet... 36

3.1.2 Zone of Proximal Development ... 37

3.1.3 Vygotskij och tvåspråkighet... 38

3.2 Ragnhild Söderbergh och språkutveckling... 38

3.3 Teorierna i undersökningen... 39

4.Undersökningen ... 40

4.1 Metod och avgränsningar ...40

4.1.1 Enkät... 40

4.1.1.1 Enkätfrågorna ... 41

4.1.1.2 Undersökningen ... 41

4.1.2 Intervjuer ... 41

4.1.3 Genomförande av intervjun... 42

4.2 Undersökningen: resultat och inledande diskussion...42

4.2.1 Om förskolan... 42

4.2.2 Språkutveckling... 43

4.2.3 Läsning och böcker i förskolan ... 44

4.2.4 Biblioteksbesök på Gottsundabiblioteket... 47

4.2.5 Under besöket på Gottsundabiblioteket ... 50

4.2.6 Vilka slags böcker/media lånar ni?... 51

4.2.7 Orsakar till att inte gå till Gottsundabiblioteket ... 52

4.2.8 Samverkan utöver lånebesök på Gottsundabiblioteket... 52

4.2.9 Skulle ni vilja se mer samverkan med biblioteket? ... 53

4.2.10 Övriga synpunkter... 53

4.3 Intervjuerna, övrigt ...53

5.Slutsatser och kommentarer ... 57

5.1 Den långa vägen till biblioteket...57

5.2 Förslag på framtida studier ...62

6.Sammanfattning... 63

Tack... 65

(5)

Käll- och litteraturförteckning... 66

Opublicerat material i uppsatsförfattarens ägo ...66

Publicerat material ...66

Bilaga 1. Missivbrev och förskoleenkät... 77

Bilaga 2. Intervjuguide, stolpar... 80

Gottsundabiblioteket... 80

Stadsbiblioteket... 81

Länsbiblioteket... 82

(6)

1. Inledning

”NEJ NU FÅR DET VARA NOG!” Den högljudda meningen från barnrummet hemma för ett par år sedan fick mig att storma in dit, säker på att nu var det bråk på gång. Stor var överraskningen då jag hittade 6-åringen i färd att läsa högt och med inlevelse från Nicholas Allans bilderbok Festen i stallet för sin 3-årige lille- bror (Allan 1991). Högläsning har alltid varit viktigt i vår familj. Båda barnen har lärt sig läsa tidigt och använder i dag ett rikt och varierat språk. Samtidigt har de annat modersmål än svenska; de är det man ofta kallar invandrarbarn, eller fler- språkiga barn. Och för många sådana barn verkar det inte alldeles självklart att hitta vägen till böckernas hemliga värld.

Då vi under en tid har bott i en stadsdel i Uppsala präglad av stort kulturellt mångfald och haft barn i förskola och skola där, har vi haft riklig anledning att studera och fundera över de enorma problem som uppstår språkmässigt i ett sådant område. Samtidigt som diskussioner pågår om hur biblioteken kan möta det växande informationsbehovet i IT-samhället, är det ett faktum att det dagligen anländer människor till Sverige som har svaga kunskaper inom IT, läsning eller rent av är analfabeter. De skall på kort tid tillägna sig ett nytt språk, eventuellt ett nytt alfabet och anpassa sig det svenska samhället. Nu har dock vuxna invandrare rätt till undervisning riktat mot sin grupp, genom SFI – svenska för invandrare.

Men vilket språkstöd får flerspråkiga barn och även svenskspråkiga barn i ett mångkulturellt område?

Under funderingar kring ett kommande uppsatsarbete och genom kortare vikariat vid lokala folkbibliotek framstod frågan om barnens plats i det svenska, mångkulturella samhället som allt viktigare. Här skall de växa upp, utbildas och så småningom få ett givande yrkesliv; de behöver en solid plattform att stå på.

Förskolans läroplan betonar vikten av flera språk och kulturell tillhörighet. Men hur ser den tidiga, strukturerade, pedagogiska språkutvecklingen ut?

Många av de flerspråkiga barnen saknar begreppserfarenhet av möte med svensk kultur – vad säger till exempel orden ”tomte” och ”troll” ett barn från Kur- distan eller Thailand? I biblioteket möter barnen böcker och andra medier på många språk, de kanske får lyssna på dramatisering av sagor, sjunga, låna hem de böcker de själva väljer. Möjligheterna är många – om de nu kan ta sig till biblio- teket. Får de den möjligheten via förskolan?

(7)

Jag bestämde mig för att se närmare på flerspråkiga barns språk- och läsinlär- ning i förskola och förskolornas verksamhet vis-a-vis biblioteket. Många pratar i dag om stora barngrupper, minskade resurser och stressade och trötta pedagoger.

Har förskolelärarna i en hektisk vardag möjlighet att komma till biblioteket och ta del av det som erbjuds där? Hur gör de det? På vilket sätt stödjer och utvecklar man språkutveckling, läsinlärning och inte minst läsglädje för barn med svenska som andraspråk i förskolan?

1.1 Syfte och problemställning

Syftet med denna uppsats har varit att undersöka och belysa hur förskolor i ett mångkulturellt område och med ett erkänd bra biblioteksutbud använder sig av biblioteket i arbetet med språklig och kulturell utveckling. Med bra biblio- teksutbud menas här en större filial med stort bokbestånd och som har öppet varje dag. Arbetar pedagogerna på förskolorna medvetet med språkutveckling, använder de biblioteket och bibliotekarierna i sitt arbete? Vilka hinder upplever de när det gäller eventuell användning av biblioteken?

I Sverige i dag finns ungefär 9,3 miljoner människor, varav 1,3 miljoner eller ungefär 14 procent är vad man kallar ”utrikes födda”, alltså invandrare. Ser man på personer som har annat modersmål än svenska uppgår dessa till ca. 20 procent av befolkningen (Statistiska Centralbyrån 2009). Ofta samlas invandrare i mång- kulturellt täta förorter, och de barn som går i förskola där blir två- eller flersprå- kiga. Förskolorna i dessa områden behöver stora insatser inom språkutveckling, men stora barngrupper, personalbrist och dålig ekonomi kan göra att man i några fall måste prioritera barnens dagliga behov i form av till exempel utevistelse, mat och vila. Samtidigt upplever biblioteken att besökstal och låneverksamhet sjunker (Kulturrådet 2008, s. 20, 24). I denna uppsats anses det tidiga stödet av flersprå- kiga barns språkutveckling som oerhört viktig för utveckling av båda svenska och andra modersmål. Den insats som görs på en tidig nivå inom språkutveckling och läslust, belönas mångfaldigt senare i barnens skolgång. Biblioteket är en viktig resurs i detta sammanhang. Men utnyttjas den i förskolan?

1.2 Frågeställningar

1. Hur arbetar förskolorna med språkutveckling och läsning och hur använder de sig av existerande biblioteksutbud i närmiljön?

2. Hur ser bibliotekets aktivitet mot förskolan ut och vilken långsiktig planering finns inom kommunen vad angår samarbete?

(8)

1.3 Urval och avgränsningar

I denna undersökning valdes det att använda enkäter som skickats till förskolor, supplerat med korta intervjuer med bibliotekspersonal. Undersökningen är gjort 2009 i Uppsala kommun. Inom kommunen finns flera områden med hög invand- rartäthet, men bara två där det finns större kommundelsbibliotek; Gottsunda och Stenhagen. Stenhagenbiblioteket öppnades 2008 och anses inte relevant för under- sökningen eftersom det är så pass nytt.

Gottsundabiblioteket, som öppnades 1976, är kommunens näst största biblioteksfilial, med 13 anställda, ett stort och varierat mediebestånd, och öppet varje vardag (Intervju A, Sara Bengtsson, 2009-07-23). Det ligger placerat i Gottsunda centrum och är närmaste kommundelsbibliotek för fem större områden vars invånare kan anses som naturliga användare av biblioteket. Dessa områden är: Gottsunda, Norby, Sunnersta, Ulleråker och Valsätra. I Gottsunda och Valsätra är andelen flerspråkiga invånare hög (Uppsala kommun 2009a).

I de fem områdena finns tillsammans 36 förskolor, med kommunal och med enskild verksamhet. Det finns också flera familjedaghem (barnomsorg där barnen vistas i mindre grupper i vårdarens hem); i undersökningen bortses det från dessa, eftersom de oftare är små och utgör en mindre organiserad verksamhet än för- skolorna, och eftersom de sannolikt inte har utbildade pedagoger som personal.

För att få en genomgående enhetlig pedagogik har jag även vald att bortse från enskilda förskolor och undersökningen har då utförts vid 16 kommunala förskolor. Då varje förskola kan ha flera avdelningar och olika åldersgrupper, bad jag om att få en enkät från varje avdelning inom förskolorna.

För att belysa den verksamhet som bedrivs från bibliotekets sida gentemot förskoleverksamheter, har korta intervjuer genomförts med bibliotekarier vid Gottsundabiblioteket, barn- och ungdomsverksamheten vid Uppsala stadsbibliotek samt personal vid Länsbibliotek Uppsala.

1.4 Disposition

I kapitel ett har jag presenterat uppsatsens utgångspunkt, samt syfte och de fråge- ställningar som behandlats i studien. Här har också redogjorts för vilka kriterier som ligger till grund för urval och avgränsningar. I kapitel två följer en översikt över några internationella och nationella och mer lokala styrdokument som berör denna uppsats, barnbibliotekens och förskolans utveckling i Sverige och arbete med språkutveckling och tvåspråkighet i Sverige. Slutligen i kapitel två genomgås biblioteksforskning och läsfrämjande projekt relaterat till förskolan. I kapitel tre genomgås de för uppsatsen valda teorier. I kapitel fyra följer en redogörelse för val av metod i undersökningen, genomförande och resultat, med viss diskussion och återkoppling till kapitlen två och tre. Resultatgenomgången följer

(9)

frågeformuläret i enkäten. I kapitel fem presenteras slutsatser och kommentarer, och kapitel sex är en sammanfattning av studien.

(10)

2. Bakgrund

Samhällsutveckling och globalisering har ledd till att vi dag har flera världsom- spännande organisationer som verkar för sociala rättigheter och utveckling. Sam- tidigt finns det inom de olika länderna, både nationellt, regionalt och lokalt, rikt- linjer och mål för verksamheter. De styrdokument som genomgås fortsättningsvis innehåller punkter som borde vara naturliga och centrala delar av verksamheter i båda förskola och bibliotek i Sverige.

2.1 Styrdokument

2.1.1 FN:s konventioner om mänskliga rättigheter FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

Förenta Nationerna (FN, på engelska United Nations − UN) är en internationell organisation som har som uppdrag att verka för fred, säkerhet, mänskliga rättig- heter och social utveckling. Den består av flera underorganisationer (United Nations 2009).

Den 10 december 1948 antogs av Förenta Nationernas generalförsamling en allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna. Denna konvention har vid flera senare tillfällen stärkts av tilläggskonventioner, bland annat Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (1966) och Konventionen om med- borgerliga och politiska rättigheter (1966). Sverige gick redan 1946 med i FN och har således förpliktat sig att följa dessa konventioner (Regeringskansliet 2009a).

I konventionerna fastslås alla människors lika värde och universella rättigheter till bland annat liv, frihet, social trygghet och utbildning. Dessa rättigheter får inte påverkas av skillnader såsom ras, kön, språk, religion eller politisk tillhörighet. I nedanstående text har valts ut artiklar från flera av konventionerna, i det de anses som relevanta och styrande för arbete med barn och språk.

Ur konventionen FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (Regeringskansliet 2006) är artiklarna 2 och 26 viktiga för denna uppsats, utifrån principen om att alla skall ha rätt till utbildning och lika möjligheter i samhället:

(11)

Artikel 2

Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk el- ler annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt.

Ingen åtskillnad får heller göras på grund av den politiska, rättsliga eller internationella status som råder i det land eller det område som en person tillhör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet. (Regeringskansliet 2006, s. 4)

Artikel 26

1. Var och en har rätt till utbildning. Utbildningen skall vara kostnadsfri, åtminstone på de elementära och grundläggande stadierna. Den elementära utbildningen skall vara obligatorisk. Yrkesutbildning och teknisk utbildning skall vara tillgänglig för alla. Den högre utbildningen skall vara öppen för alla med hänsyn till deras förmåga.

2. Utbildningen skall syfta till att utveckla personligheten till fullo och till att stärka re- spekten för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Utbildningen skall också främja förståelse, tolerans och vänskap mellan alla nationer, rasgrupper och religiösa grupper samt främja Förenta nationernas verksamhet för fredens bevarande.

3. Rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar.

(Regeringskansliet 2006, s. 7)

Den Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (Regeringskansliet 2006, s. 9) antogs redan 1966 och trädde i kraft 1976. Konven- tionen tar för sig bland annat rätten till kultur, religion och språk, se artikel 27:

Artikel 27

I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter, skall de som tillhör så- dana minoriteter inte förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, bekänna sig till och utöva sin egen religion och använda sitt eget språk.

(Regeringskansliet 2006, s. 17)

Bland de senare tillläggskonventionerna under konventionerna, International Bill of Human Rights, är också FN:s konvention om barnets rättigheter, antagen 1989 och ratificerad 1990. För denna uppsats är följande artiklar särskilt viktiga:

Artikel 17

Konventionsstaterna erkänner den viktiga uppgift som massmedier utför och skall säker- ställa att barnet har tillgång till information och material från olika nationella och inter- nationella källor, särskilt sådant som syftar till att främja dess sociala, andliga och moraliska välfärd och fysiska och psykiska hälsa. Konventionsstaterna skall för detta ändamål,

(a) uppmuntra massmedier att sprida information och material av socialt och kulturellt värde för barnet och i enlighet med andan i artikel 29;

(b) uppmuntra internationellt samarbete vad gäller produktion, utbyte och spridning av så- dan information och sådant material från olika kulturer och nationella och internationella källor;

(c) uppmuntra produktion och spridning av barnböcker;

(d) uppmuntra massmedier att ta särskild hänsyn till de språkliga behoven hos ett barn som tillhör en minoritetsgrupp eller en urbefolkning;

(e) uppmuntra utvecklingen av lämpliga riktlinjer för att skydda barnet mot information och material som är till skada för barnets välfärd, med beaktande av bestämmelserna i artiklarna 13 och 18. (Regeringskansliet 2006, s. 99)

(12)

Artikel 28

1. Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till utbildning och i syfte att gradvis förverk- liga denna rätt och på grundval av lika möjligheter skall de särskilt,

(a) göra grundutbildning obligatorisk och kostnadsfritt tillgängliga för alla;

(b) uppmuntra utvecklingen av olika former av undervisning som följer efter

grundutbildningen, innefattande såväl allmän utbildning som yrkesutbildning, göra dessa tillgängliga och åtkomliga för varje barn samt vidta lämpliga åtgärder såsom införande av kostnadsfri utbildning och ekonomiskt stöd vid behov; '

(c) göra högre utbildning tillgänglig för alla på grundval av förmåga genom varje lämpligt medel;

(d) göra studierådgivning och yrkesorientering tillgänglig och åtkomlig för alla barn;

(e) vidta åtgärder för att uppmuntra regelbunden näraro [sic] i skolan och minska antalet studieavbrott. (Regeringskansliet 2006, s. 99−100)

2.1.2 Unescos folkbiblioteks- och skolbiblioteksmanifest

Det första folkbiblioteksmanifestet kom redan 1949, och var resultatet av ett sam- arbete mellan Unesco (the United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization; underorganisation av FN) och IFLA (The International Federation of Library Associations and Institutions). Det har reviderats flera gånger, senast 1994, och finns i dag översatt till över 20 språk. Året 1999 utarbetades även ett skolbiblioteksmanifest (Kulturrådet 2006). Då manifestet är utformat som en de- klaration, är det endast riktgivande för medlemsländerna, men har varit viktig för utvecklingen av folkbibliotek världen över. Dess grundläggande princip är att:

“The public library is a product of modern democracy and a practical demon- stration of democracy’s faith in universal education as a life-long learning pro- cess” (Kulturrådet 2006, s. 7).

Folkbiblioteksmanifestet 1994 säger bland annat att:

Unesco uttrycker i detta manifest sin tilltro till folkbiblioteket som en levande kraft för främ- jande av utbildning, kultur och information och som en viktig drivkraft i strävan efter fred och andlig utveckling. Unesco uppmuntrar därför stat, landsting och kommuner att stödja och aktivt medverka i en utveckling av folkbiblioteksmanifestet. (Kulturrådet 2006, s. 7)

Manifestet uttrycker i tolv väldefinierade punkter folkbibliotekets huvuduppgifter:

att verka för läskunnighet, information, utbildning och kultur, bland annat genom att:

• Skapa och stärka läsvanor hos barn redan från tidig ålder

• Stödja såväl självstudier som formell utbildning på alla nivåer

• Erbjuda möjligheter till kreativitet och personlig utveckling

• Stimulera barns och ungdomars fantasi och kreativitet

• Främja kontakten mellan olika kulturer och stimulera en kulturell mångfald (Kulturrådet 2006, s. 10−11)

(13)

I Unescos Skolbiblioteksmanifest (1999) pekas det på att skolbiblioteket är en del av skolväsendet, och har stor betydelse för eleverna när det gäller att tillägna sig kunskap i det alltmer växande informations- och kunskapssamhället, samt för att främja läs- och skrivkunnigheten. Samarbete mellan lärare och bibliotekarier framhävs som viktigt för eleverna. Skolbiblioteket skall vara ”till för alla i skol- samhället, oavsett ålder, ras, kön, religion, nationalitet, språk, befattning eller social status” (Kulturrådet 2006, s. 13). Bland de uppgifter som manifestet fram- häver och som ses som särskild relevanta för denna uppsats, är:

• Att stödja och främja de utbildningsmål som anges i skolans målsättning och läroplaner.

• Att främja elevernas läslust och lust att lära samt lära dem att bli biblioteks- användare. (Kulturrådet 2006, s. 14)

2.1.3 IFLA

IFLA är en internationell biblioteksförening som representerar intressen hos biblioteks- och informationstjänster och deras användare. Den grundades 1927 och består i dag av ungefär 1600 medlemmar i 150 länder (IFLA 2009). Precis som FN består IFLA av flera underorganisationer.

IFLA Libraries for Children and Young Adults Section tog 2003 fram Guide- lines for Children's Libraries Services (IFLA 2003a, b). I dessa riktlinjer påpekas vikten av att barn har tillgång till spännande och varierade utbud på folkbiblio- teken, att de får höra och kan låna medier på sina modersmål, får erbjudande om sagostunder och från ung ålder uppmuntras att använda biblioteken. Även denna sektion anses viktig:

Healthcare centres, day-care centres, kindergartens and other caregiving places are institutions which are necessary and welcome partners, especially in reading promotion activities for children, parents and professionals (Hälso- och omsorgscentra, förskolor och andra omsorgserbjudande enheter är viktiga och välkomnade medarbetare, särskild med anledning av läsfrämjande aktiviteter för barn, föräldrar och professionella). (IFLA 2003a, s. 12)

2.1.4 Bibliotekslagen och Regeringens Prop. 1996/97:3

I Sveriges bibliotekslag, som utfärdades 1996 och senast ändrades 2004, framgår att alla medborgare skall ha tillgång till ett folkbibliotek, och att varje kommun skall ha folkbibliotek (Sveriges Riksdag 1996a (2004)). För denna uppsats är två paragrafer relevanta:

8 § Folk- och skolbiblioteken skall ägna särskild uppmärksamhet åt funktionshindrade samt invandrare och andra minoriteter bland annat. genom att erbjuda litteratur på andra språk än svenska och i former särskilt anpassade till dessa gruppers behov.

(14)

9 § Folk- och skolbiblioteken skall ägna särskild uppmärksamhet åt barn och ungdomar genom att erbjuda böcker, informationsteknik och andra medier anpassade till deras behov för att främja språkutveckling och stimulera till läsning. (Sveriges Riksdag 1996a (2004))

Bibliotekslagen var ett resultat av ett förslag framlagd i Regeringens Proposition 1996/97:3 Kulturpolitik 1996, där även vikten av läsfrämjande projekt för barn och ungdomar uppmärksammades (Sveriges Riksdag 1996b, s. 54).

2.1.5 På barns och ungdomars villkor

Broschyren På barns och ungdomars villkor: Svensk biblioteksförenings rekommendationer för barn och ungdomsverksamhet utgår från FN:s konvention om barnets rättigheter och utarbetades 2001−2002 av konsulenter från sex av Sveriges länsbibliotek (Svensk Biblioteksförening 2003). Arbetet med re- kommendationerna gav upphov till flera andra projekt rörande barns läs- och språkutveckling, bland andra DOFF, Hissa segel och bygga vindskydd, Leka- SpråkaLära med flera (Blomberg et al. 2005). Bland de 12 rekommendationerna rör sig särskild tre stycken om förhållanden relevanta för denna uppsats:

• Barn och ungdomar ska ges vana att använda bibliotek och redskap för att orientera sig i en svåröverskådlig och gränsöverskridande medievärld.

• Biblioteket ska tillsammans med föräldrar, barnhälsovård, förskola och skola lägga grunden till det livslånga lärandet och hjälpa barn och ungdomar att skapa sammanhang i tillvaron.

• Barns och ungdomars användande av biblioteket ska inte begränsas av ekono- miska hinder. (Svensk Biblioteksförening 2003)

2.1.6 Skollagen, läroplan för förskolan och kvalitet i förskolan

2.1.6.1 Skollagen

Den nuvarande skollagen utfärdades 1985 och har senare fått flera tillägg, senast 2009 (Utbildningsdepartementet 1985 (2009)). Den innehåller alla grundläggande bestämmelser verksamhet inom förskolor, skolbarnsomsorg, skola och vuxen- utbildning. I skollagen fastslås att “Det allmänna anordnar också pedagogisk verksamhet i form av förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg” (1a kap. 1 §).

Bestämmelser som rör sig om förskoleverksamhet omtalas i 2 a kap 3 §, de tar dock inte upp till diskussion vilken pedagogik eller kvalitet som skall erbjudas:

• Förskoleverksamhetens uppgift är att genom pedagogisk verksamhet erbjuda barn fostran [sic] och omvårdnad [...].

• För bedrivande av förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg skall det finnas personal med sådan utbildning eller erfarenhet att barnens behov av omsorg

(15)

och en god pedagogisk verksamhet kan tillgodoses. Barngrupperna skall ha en lämplig sammansättning och storlek. Lokalerna skall vara ändamålsenliga.

• Förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen skall utgå från varje barns behov. Barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling skall ges den omsorg som deras speciella behov kräver.

(Utbildningsdepartementet 1985 (2009)) 2.1.6.2 Förskolans läroplan

Från att tidigare ha sorterat in under socialtjänstlagen, lades 1998 förskoleverk- samheten in under skollagen, och fick då ett nytt styrdokument: Läroplan för för- skolan 1998 (Skolverket 2005, s. 8). Läroplanen ändrade fokus på barnomsorgen från att vara främst ett stöd för arbetande och studerande föräldrar, till att vara en grund för det livslånga lärandet. I läroplanen framhävs förskolan som en social och kulturell mötesplats, som skall hjälpa barn att utveckla språk, identitet och värderingar för båda egna och andra kulturer. Sammanhangen mellan språk och lärande anses vara mycket viktigt:

Språk och lärande hänger oupplösligt samman liksom språk och identitetsutveckling. För- skolan skall lägga stor vikt vid att stimulera varje barns språkutveckling och uppmuntra och ta tillvara barnets nyfikenhet och intresse för den skriftspråkliga världen. Barn med utländsk bakgrund som utvecklar sitt modersmål får bättre möjligheter att lära sig svenska och även utveckla kunskaper inom andra områden. Förskolan skall medverka till att barn med annat modersmål än svenska får möjlighet att både utveckla det svenska språket och sitt modersmål. (Skolverket 2006, s. 6)

Bland uttalade mål i läroplanen finns:

Förskolan skall sträva efter att varje barn

• utvecklar sin identitet och känner trygghet i den,

• känner delaktighet i sin egen kultur och utvecklar känsla och respekt för andra kulturer,

• utvecklar sin förmåga att lyssna, berätta, reflektera och ge uttryck för sina uppfattningar,

• tillägnar sig och nyanserar innebörden i begrepp, ser samband och upptäcker nya sätt att förstå sin omvärld,

• utvecklar ett rikt och nyanserat talspråk och sin förmåga att kommunicera med andra och att uttrycka tankar,

• utvecklar sitt ord- och begreppsförråd och sin förmåga att leka med ord, sitt intresse för skriftspråk och för förståelsen av symboler samt deras kommunikativa funktioner.

(Skolverket 2006, s. 9)

2.1.6.3 Kvalitet i förskolan, skolverkets allmänna råd och kommentarer Skolverkets allmänna råd och kommentarer för kvalitet i förskolan riktar sig till förskolepersonal och kommunledning, med förtydligande att kommunen ansvarar för att ge personalen de förutsättningar som behövs för det pedagogiska arbetet. I dokumentet uppmärksammas speciellt barn i behov av särskilt stöd och barn med annat modersmål än svenska. Stora barngrupper och låg personaltäthet ses som hämmande för kvaliteten. Behovet av personal som har erfarenhet med arbete i

(16)

mångkulturella samhällen och som lägger vikt vid arbete med likavärde i olika kulturer och språkutveckling, betonas starkt (Skolverket 2005, s. 8, 32, 34).

Utifrån samhällsutvecklingen har uppmärksammandet av behov av tidigare pedagogiskt stöd medfört att denna läroplan nu är under revision. Enligt regeringsbeslut 2008-09-25 skall senast 2009-09-01 nya planer redovisas:

”Förskolan ska i högre utsträckning ge tidig pedagogisk stimulans för barns språkliga och matematiska utveckling, utifrån det enskilda barnets utvecklingsnivå, behov och förutsättningar” (Utbildningsdepartementet 2008).

2.1.7 Uppsala kommuns skolplan och modersmålsstöd Uppsala kommuns skolplan prioriterar tre huvudmål:

• Lärande i ett livslångt perspektiv.

• Trygghet.

• Delaktighet och inflytande.

I skolplanen, som utfärdades 2001 och som gäller 2001−2004, står nyfikenheten och lärandet i fokus. Behovet av flexibla och anpassade verksamheter när det rör sig om gruppstorlek, arbetssätt, innehåll med mera påpekas: ”Uppsala kommun skall erbjuda ett brett urval av förskoleverksamhet som tillgodoser varje barns behov, stärker språkutvecklingen och ger en grund för det livslånga lärandet”

(Uppsala kommun 2001).

Detta styrks också genom att gå in på hemsidan till modersmålsenheten i Uppsala kommun, där det står att läsa: ”Modersmålsstöd ges till barn inskrivna i enskild eller kommunal förskola och som har ett annat språk än svenska som umgängesspråk med minst en förälder” (Uppsala kommun 2009b).

I en broschyr utgiven av samma enhet uppmärksammas än en gång behovet av språkutveckling i förskolan (Uppsala kommun 2009c).

2.1.8 Uppsala kommuns biblioteksplan

Enligt bibliotekslagens ändring 2004 pålades kommuner och landsting att utforma planer för sina biblioteksverksamheter (Sveriges Riksdag 1996a (2004)). I Uppsala kom biblioteksplanen ut år 2008, och för barn- och ungdomsverksam- heten kan man läsa att de ser som sin uppgift att vara en källa till att ge båda barn och ungdomar ökad läslust såväl som att verka språkutvecklande och att stimulera fantasin (Uppsala kommun 2008).

(17)

2.2 Barnbibliotekens utveckling

De första sockenbiblioteken växte fram i Sverige under början av 1800-talet, och med dem en tanke om behov för alla av att lära och bevara kunskap. Tidigare var detta endast till för de övre klasserna i samhället. Borås biblioteksmuseums hem- sida med bibliotekshistorien i åratal visar till den första folkskolestadgan från 1842, där prästskåpen ålades att inrätta sockenbibliotek “för underhållande av de i skolan förvärvade kunskaper och synnerligen för befrämjandet av en sann kristelig bildning” (Borås Biblioteksmuseum 2009). Strax före slutet av det 19:e århundradet tog folkskoleinspektörerna upp idén om att det skulle finnas egna skolbibliotek (Borås Biblioteksmuseum 2009).

I det nya århundradet tog pionjären Valfrid Palmgren initiativ till att starta egna bibliotek för barn. Hon hade studerat folkbiblioteken i USA och ville efter mönster av dessa göra likadant i Sverige. Det första barnbiblioteket i Sverige öppnades 1911 på Drottninggatan i Stockholm, det var privatfinansierat och personalen bestod av unga, välsituerade kvinnor som arbetade oavlönat (Åberg 1983, s. 7−8). De nästkommande 50 åren växte barnverksamheten sakta. Från att vara placerad inom vuxenverksamheten, skapades så småningom egna avdelningar mer anpassade för barn (Auraldsson 1983, s. 46). 1953 fanns fortfarande bara 46 barnbibliotekarier i hela Sverige, de allra flesta var kvinnor i det som sågs som ett lågstatusyrke. Den första handboken för arbete i barnbibliotek, Att arbeta i barnbibliotek, kom 1968. Tiden från 1970 och framöver innebar stora ändringar i biblioteksverksamheter som riktade sig mot barn. Samtidigt som man utökade idén om barnkultur till att gälla mera än bara läsning, initierades samverkan med andra verksamheter, som barnomsorg, barnavårdscentraler, teater med mera. Från att mer eller mindre passivt invänta besök av barnen blev tanken om att aktivt söka upp barn och barngrupper, föreningar, skolor etc. viktig. Detta drevs också fram i 1980-talets stora idé- och metodbok för barnbibliotekarier, Passa upp, passa, passa vidare... (Skoglund &

Engdal 1982). Länsbiblioteken införde egna konsulenter för barnverksamheten (Rydsjö 1994, s. 15−19). 1980-talet var en ny tid för ändringar. Mål och prioriteringar bekräftades genom Folkbiblioteksutredningen från 1984, som också såg närmare på behoven av information (Statens offentliga utredningar 1984).

Samtidigt ledde utvecklingen inom datateknologi till behov av fortbildning hos personal och nytänkande inom områden som kataloger, lånesystem, och informationssökning, samt nya medier som video och dataspel. Detta kom i en period då båda bibliotek och kommuner genomgick stora förändringar i sin organisation. Inom biblioteken skars budgeten drastiskt ner, och i kommunerna pågick en decentraliseringsprocess. Ändringarna fortsatte på 1990-talet. Rydsjö och Elf skriver i Studier av barn- och ungdomsbibliotek: En kunskapsöversikt att mellan 1990 och 1994 minskades antalet filialer på folkbiblioteken med 10 procent och bokbussarna med 14 procent (Rydsjö & Elf 2007, s. 32). De

(18)

uppmärksammar också att det under denna period fanns flera motsättningar i biblioteken, rörande idéer och synpunkter på vilka inriktningar biblioteken skulle ha (till exempel mellan formell utbildning och friare folkbildning, mellan inriktning mot kultur versus inriktning mot informationsverksamhet) (Rydsjö &

Elf 2007, s. 33−34). Ökad immigration och flera nya språkgruppers behov påverkar säkerligen också bibliotekens barnverksamhet mycket under denna tid.

Men under 1990-talet ändras också mycket till barnens fördel inom biblioteken;

många bibliotek får utökade öppettider och går in i samverkan med skolor om integrationsprojekt. Barnkonventionen 1990, Bibliotekslagen 1996 och flera intressegrupper för barn leder till ökad medvetenhet om barns behov och ökad samverkan med andra organisationer. Sådan samverkan ger sig ofta utslag i form av läsfrämjande projekt eller idéskrifter − se kapitel 2.6. 2003 kom På barns och ungdomars villkor: Svensk biblioteksförenings rekommendationer för barn och ungdomsverksamhet (Svensk Biblioteksförening 2003).

Dock finns det fortfarande ingen utbildning som riktar sig enbart mot ut- bildning av barnbibliotekarier.

Rörande mångkulturell barnbiblioteksverksamhet framhävs det som viktigt att nå ut till föräldrar och barn tidigt, och att biblioteken samarbetar med andra lokala verksamheter, så som barnavårdscentral, öppna förskolor och frivilliga organisa- tioner. Berättande, sagostunder och teater kan också vara viktiga hjälpmedel för att nå fram till barnen (Rydsjö & Elf 2007, s. 114−115).

2.3 Förskolans utveckling i Sverige

Barnomsorg är inget nytt påfund. Redan för 5000 år sedan fanns det egyptiska skolor, och det antika grekiska samhället var en pedagogslav inte okänd.

Organiserad barnsomsorg var också en av Platons idéer (Granberg & Rosander 1998, s. 64). Här i Sverige var det dock först med industrialismens genomslag under 1800-talet, då flera flyttade in till städerna och började arbeta i fabriker (särskilt kvinnor) etc. som det uppstod ett behov av barnpassning. Kring 1830 och framöver verkade flera personer (filantropi) för att barn skulle gå i en småbarns- skola, där kristen uppfostran och karaktärsbyggnad dock var viktigare än själva kunskaperna (Simmons-Christensen 1997, s. 78−179). Den första småbarnsskolan öppnades 1839, och följdes av flera, där uppemot 200 barn kunde sitta i ett stort rum och lära sig läsa psalmer. Under 1850-talet kom så barnkrubborna, som kan ses som de första förskolorna i Sverige. Precis som namnet antyder var de mest ett ställe där fattiga barn fick tillsyn, det fanns ingen pedagogisk tanke bakom barn- passningen (Granberg & Rosander 1998, s. 172). Det fanns inga pedagogiska mål eller utbildningskrav för personalen, barnen fick mat och tillsyn men alla aktiviteter var schemalagda. Under sista decenniet av 1800-talet öppnades Kinder- garten, eller barnträdgårdar, för de något bättre ställda (Granberg & Rosander

(19)

1998, s. 172). Barnträdgårdarnas verksamhet skedde efter mönster av Friedrich Fröbel. Hans teori om att barn behöver stimulans genom lek har haft stor betydelse för förskolepedagogik i Sverige. Under den första hälften av 1900-talet växte också andra tankar om pedagogik och egen utbildning för personal inom barnomsorgen fram, och flera lärarseminarier öppnades runt om i Sverige (Simmons-Christensen 1997, s. 108, 189 ff). Storbarnkammare, eller lekstugor, för barn mellan 1 och 7 år oavsett vilken klass i samhället man hörde till, uppstod under 1940-talet som ett resultat av socialismens framväxt. Här var Alva och Gunnar Myrdal ledande personer i utvecklingen (Granberg & Rosander 1998, s. 172−173).

Efter andra världskriget ändrades namnen på barnkrubba respektive barn- trädgård till daghem och lekskola, och senare gemensamt lekstugor (1963). På 1960-talet kom en familjeberedning som betonade vikten av daghem och lek- stugor, samt utbildad personal som viktiga för barnens utveckling. Flera utredningar, propositioner och betänkande följde på, och som resultat kom Förskolelagen 1975. Med denna fick alla barn som var sex år rätt till förskoleplats (Granberg & Rosander 1998, s. 173−174).

Det saknades fortfarande idéer och tankar om vad förskolan skulle erbjuda, och en utredning från 1997 (Att erövra omvärlden: Förslag till läroplan för förskolan. Slutbetänkande av BOSK-kommittén) rekommenderade att förskolan skulle ingå som egen skolform för barn 1−5 år inom skolväsendet, så att förskolan skulle bli första steget i en enhetlig grundskoleutbildning gällande barn och ungdomar mellan ett och sexton år (Granberg & Rosander 1998, s. 174). År 1998 kom så Lpfö98, som placerar förskolan under skollagen (Regeringskansliet 1998), och i år 2009 pågår nya revisioner (Utbildningsdepartementet 2008).

Begreppet förskoleverksamhet syftar i dagens samhälle på en verksamhet som erbjuder barnomsorg och främjar lärande och utveckling för barn som har fyllt 1 år och till och med det år de fyller 6, då de går över i förskoleklass. Förskoleverk- samheten sorterar under skolverket, och tillsyn sker via Statens skolinspektion (Regeringskansliet 2009b).

2.4 Språkutvecklande arbete

Sverige har utvecklats till att bli ett mycket mångkulturellt land. Olika språk har i Sverige existerat sida vid sida i all tid; finlandssvenska och samiska är exempel på språk som har långa traditioner i landet. Gisela Håkansson skriver i sin bok Tvåspråkighet hos barn i Sverige att även om Sverige som land inte har någon lagstiftning om att just svenska är det officiella språket, är dock svenska inskrivet

(20)

i skolplanen som huvudspråket i skolan (Håkansson 2003, s. 27)1. Grundskolans kursplan i svenska ser också språket som helt grundläggande för att lära, likadant att kultur och språk har sammanhang i och med att språket innehar historia och kulturell identitet: ”Svenskämnet syftar till att stärka elevernas identitet och förståelse för människor med olika kulturell bakgrund” (Skolverket 2009).

De senaste 50 åren har ökad invandring till Sverige lett till växande språkligt mångfald, och i dag är vart fjärde barn i Sverige relaterad till andra kulturer och språk. I förskolan har generellt 12 procent av barnen det man kallar utländsk bakgrund. Tätheten är högre i storstäderna, med uppemot 45 procent. Ca 25 procent av barn i storstäder har ett annat modersmål än svenska (Skolverket 2003, s. 11). Finska är en av de största språkgrupperna man hittar bland barn.

Detta kan relateras till arbetskraftsinvandring under 1960- och 1970-talen, då det var brist på arbetskraft i Sverige och man tog in arbetskraft främst från Finland och från länderna runt Medelhavet. 1980- och 1990-talen präglades av invandring främst via flyktingintag. Människor invandrade från Syd- och Central-Amerika, Mellanöstern, Balkan och Afrika. I dag har många barn i förskolan en flerspråkig bakgrund (Skolverket 2003, s. 9). Bland de ursprungsländer där man hittar flest invandrare är Finland, Jugoslavien, Irak, Turkiet, Iran, Syrian, Libanon, Norge och Bosnien-Herzegovina (Håkansson 2003, s. 71).

Innan jag redogör för arbete med språk och modersmålsstöd i förskolan, måste några av de termer som förekommer belysas. Barn och invandrare är vanligt förekommande men till tider otydliga begrepp, likadant modersmål. Vad är tvåspråkighet/flerspråkighet? Och vad innebär det att vara tvåspråkig?

I litteraturen framkommer begreppen barn och invandrare. Enligt National- encyklopedin (2009a, b) definieras dessa som följer:

• Barn – en person i ålder noll till arton år (Nationalencyklopedin 2009a).

• Invandrare – en person som har flyttat till ett land i syfte att bosätta sig där för längre tid (Nationalencyklopedin 2009b).

När ordet barn används i denna uppsats, syftas det generellt på barn i ålder ett till och med fem år. Undantag finns för vissa av styrdokumenten etc. Det är inte heller ovanligt att träffa på ordet invandrarbarn. Dock finns ingen officiell definition av ordet, och det kan alltså syfta på barn som är barn av invandrare och barn som själva är invandrare.

Med termen modersmål åsyftas oftast det språk barnet talar i hemmet, alltså det första språk man lär sig – och då inte svenska. Svenska blir andraspråket.

1Den 1 juli 2009 trådde en ny språklag i kraft i Sverige, där svenska faktiskt anges vara Sveriges huvudspråk, alltså det gemensamma språk som alla skall kunna använda. För minoritetsspråkens del rör det sig om de fem tidigare godkända språk (finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska), inga nya har alltså tillkommit (Sveriges Riksdag 2009).

(21)

Tidigare kallades modersmål för hemspråk, en term man nu söker att undvika.

Alla barn med annat modersmål än svenska, som använder språket i dagligt umgänge har rätt till modersmålsundervisning. Med tvåspråkighet (flerspråkighet) menas i allmänhet att man behärskar eller använder två eller flera språk (Myndigheten för skolutveckling 2004b, s. 26). Man kan också tala om majoritets- och minoritetsspråk. Majoritetsspråket i ett land är det som är dominerande för landet, i Sverige naturligt nog svenska. Minoritetsspråk kallas det/de språk som vissa delar av populationen i ett land talar. I Sverige finns det fem officiella inhemska minoritetsspråk: finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska. Bland de nyare minoritetsspråken finns arabiska, kurdiska, persiska, turkiska och somaliska (Myndigheten för skolutveckling 2004b, s. 26).

Enligt Håkansson kan det dock diskuteras vad som är modersmål – det man använder mest, eller det man har lärt sig först. Hon visar på fyra olika alternativ framtagna av Tove Skutnabb-Kangas (Håkansson 2003 s. 13):

1. Ursprungskriteriet. Modersmålet är det språk man först lär sig. Tvåspråkighet innebär att man behärskar två språk.

2. Kompetenskriteriet. Man behärskar sitt modersmål bäst, tvåspråkiga människor behärskar två språk lika bra.

3. Enligt funktionskriteriet blir modersmålet det språk man använder mest och tvåspråkiga personer kan generellt använda och behärska två språk i alla situationer.

4. Attitydkriteriet säger att modersmålet för en person är det språk personen identifierar sig med, och att tvåspråkighet innebär att man ser sig själv som två- språkig eller uppfattas som tvåspråkig av andra.

Enligt Lenore Arnberg och Kamilla György-Ullholm finns det i dag i Sverige över 12 procent barn och ungdomar med ett annat modersmål än svenska, de är alltså tvåspråkiga (Arnberg & György-Ullholm 2004, s. 5).

Det kan också finnas många olika definitioner av tvåspråkighet, beroende på om vilket perspektiv man ser det från: språkligt, pedagogiskt, psykologiskt, samhälleligt eller politiskt (Håkansson 2003, s. 12). Den forskning som finns i Sverige grundar sig mycket på det språkliga perspektivet, alltså hur flerspråkighet utvecklas och betydelsen av undervisning i båda språken för de som är tvåspråkiga.

Redan i slutet av 1970-talet, då arbetskraftsinvandringen gick mot sin slut, var det tydligt att det var nödvändigt med undervisning båda på svenska och på invandrarnas ursprungsspråk. Stockfelt-Hoatson diskuterar i sin bok Invandrar- barnen och språket: Behovet av träning i hemspråket och svenska (Stockfelt- Hoatson 1977) det faktum att man från generation till generation tar med sig ord och begrepp som rör både kultur och intressen. De språkvanor man har beror i hög

(22)

grad på vilka yrken man har inom familjen, liksom de sociala och ekonomiska förhållanden man lever under (Stockfelt-Hoatson 1977, s. 37−38). Det betyder till exempel att om föräldrarna är litterärt eller politisk intresserade, är det rimligt att anta att deras barn påverkas av detta språkligt. Stockfelt-Hoatson uppmärksammar också skillnader mellan grammatik och alfabet i svenska versus andra språk- grupper (Stockfelt-Hoatson 1977, s. 18) och även det faktum att båda språkbild och världsbild kan vara en helt annan än den vi har i Skandinavien och nordliga Europa. Hon tycker det är logiskt att inse att språket lär vi oss och utvecklar utifrån det vi ser runt oss i det dagliga livet (Stockfelt-Hoatson 1977, s. 22). För ett skandinaviskt barn är sagans troll mycket bekant, men inte för det kurdiska barnet. Det kurdiska språket sorani å andra sidan har minst åtta olika ord för ”get”

(Föreläsning kurdiska A, 2008). Denna problemställning uppmärksammas också i en nyare rapport från Myndigheten för skolutveckling (MSU): ”Många sagor representerar den svenska sagotraditionen och skildrar typiskt svenska företeelser som är självklara för oss men som kan vara mycket främmande för många av barnen” (Calderon 2004, s. 47). Det att man genom språket identifierar sig med kulturen skapar en tillhörighet för den som lär sig språket – flera språk ger inträde till flera kulturer (Calderon 2004, s. 13). Arnberg och György-Ullholm ser även flera fördelar med att vara flerspråkig. De menar att man samhällsmässigt har stor vinst av flerspråkighet. Det leder till en större tolerans för andra och verkar breddande, samtidigt som flerspråkighet underlättar kommunikation, vilket kan vara av stor betydelse både för global ekonomi och säkerhet. På individnivån underlättar det att ha flera språk för flytt och arbete i flera länder, samtidigt som man får kontakt med flera kulturer (Arnberg & György-Ullholm 2004, s. 25−26).

Men de varnar också för att inte alla människor väljer att emigrera eller även kan välja det/de nya språk som måste läras in, och att kulturella övergångar och nya värdesystem kan ge upphov till nya problem (Arnberg & György-Ullholm 2004, s. 28−29).

Men har nu utvecklingen gått framåt? Lenore Arnberg ifrågasätter satsningen på tvåspråkighet och anser att man växlar mellan perioder då man betonar svenskans betydelse och perioder då man betonar hemspråket, eller modersmålet.

Hon hänvisar till Kenneth Hyltenstam, som har delat utvecklingen inom utbildningssektorn i tre perioder (Arnberg 1996, s. 187):

• Assimilationsperioden fram till mitten av 1970-talet.

• Hemspråksperioden från mitten av 1970-talet.

• Glöm-inte-svenska-perioden, som vi är inne i nu.

Det allra mesta av ett språk lärs in och utvecklas i åren före skolåldern. Den mest intensiva utvecklingen av språket inom ordförråd, uttal och grammatik sker från 18 månader till fem års ålder. Detta formar en bas för vidare utbyggnad av språket

(23)

för en majoritet av barnen i vårt samhälle. Men för de barn som skall lära in ett minoritetsspråk kan situationen se annorlunda ut. Orsakerna kan vara många – att bara en förälder pratar språket, att det inte pratas med andra i samhället, att det skiljer sig mycket språkmässigt från majoritetsspråket, att det inte ges under- visning i språket (Hyltenstam & Tuomela 1996, s. 38−39). Samtidigt kan den faktorn att man saknar begrepp och ord på ett språk, innebära att man inte heller kan lära de samma begrepp och ord på svenska. Forskning har visat att invandrar- barn i Norge har sämre betyg än norska barn i matematik och orienteringsämnen, men också att olika grupper av invandrarbarn har olika framgång i dessa ämnen.

Störst framgång har de som har fått modersmålundervisning och flerspråkig ämnesundervisning (Hyltenstam & Tuomela 1996, s. 41−42).

Modersmålsundervisning i dag är frivilligt, men föräldrarna måste själva anmäla önskan om undervisning till skolan [förskolan]. Kommunen måste erbjuda undervisning om det finns minst fem barn i kommunen som har samma moders- mål (Skolverket 2003, s. 22)

De barn som i dag vistas i den svenska förskolan är allt oftare barn från många kulturer, med många olika modersmål och med olika förutsättningar för att hantera samhället runt sig. Det är därför oerhört viktigt att de pedagoger som har ansvar för barnen i denna fas, inser vikten av språklig stimulans. Förskolans läroplan har också slagit fast detta:

Förskolan skall lägga stor vikt vid att stimulera varje barns språkutveckling och uppmuntra och ta till vara barnets nyfikenhet och intresse för den skriftspråkliga världen. Barn med utländsk bakgrund som utvecklar sitt modersmål får bättre möjligheter att lära sig svenska och även utveckla kunskaper inom andra områden. Förskolan skall medverka till att barn med annat modersmål än svenska får möjlighet att både utveckla det svenska språket och sitt modersmål. (Skolverket 2006, s. 6)

I en rapport från 2004 slås det fast att skola och förskola med de senare årens ändringar i utbildningssystemen har fått ett pedagogiskt synsätt som är gemensamt för båda verksamheterna, nämligen att man har fokus på kunskapsutveckling och lärande (Myndigheten för skolutveckling 2004a). Dagens förskolemodell har växt fram under många år och innebär i dag en kombination av omsorg och pedagogik, där huvudtanken är att man lär sig något i alla sammanhang, inte bara punktvis. Samtal och lek står centralt i pedagogiken (Calderon 2004, s. 8−9).

Språkutvecklande arbete kan göras på många olika sätt, både var för sig och i kombination. Veli Tuomela är en forskare som arbetar med språkutveckling. Han tycker att det arbetas för mycket med punktinsatser i förskolan och efterlyser ett nytt sätt att förhålla sig till arbetet med språk i förskolan, han menar att det viktigaste instrumentet i vardagen är samtalet. Man måste samtala med barnet varje dag, så mycket som möjligt och variera sitt språk. Om man säger till ett barn: ”Hämta den där”, säger det inte barnet mycket (om man inte samtidigt

(24)

pekar). Bättre är det då att säga: ”Kan du vara snäll och hämta saxen från bordet och ge den till mig?”. Man kan tala om vad man gör: ”Nu tar vi fram böckerna från bokhyllan, nu plockar vi undan leksakerna i lådan.” Läsning och berättande kan också ge upphov till samtal. Viktigt är också att man väntar på svaren och ser till att man inte ställer frågor som kan besvaras bara med ja eller nej (Tuomela 2002, s. 69−75). Nu är inte samtalets betydelse för barnens språk något nytt.

Pramling Samuelsson och Maj Asplund Carlsson (2003, s. 31−32) hänvisar till diskussioner om detta, under begreppet dialogpedagogik, redan på 1980-talet, men kritiserar samtidigt det faktum att man satte fokus på kommunikation för kommunikationens skull och inte på innehållet av kommunikationen. De är också kritiska till att leken i och med detta kom i bakgrunden. Lek ger barn kommunikativ kompetens, hävdar de. Det sker bland annat genom att barnen själva skapar ramar, byter och omdefinierar sina begrepp (Pramling Samuelsson

& Asplund Carlsson 2003, s. 46). En person som ser sagan som mycket viktigt för barnens språkutveckling är Ann Granberg. Hon delar in utvecklingen i flera steg:

”[...] ljudmässig utveckling, meningsbyggnadsutveckling, språkförståelse- utveckling, utveckling av ordförråd och begrepp samt utveckling av förmågan att använda språket” (Granberg 1996, s. 29). Den viktigaste tiden för utveckling av språk sker i förskoleåldern (Granberg 1996, s. 34). Just sagan kan betyda mycket för utveckling inom flera av dessa grupper. Via dockteater, pekböcker, att läsa eller berätta en saga för barnen och visa och diskutera bilder till sagorna tar barnen till sig och approprierar språket på olika vis (Granberg 1996, s. 40).

Läsning, berättelser och samtal kring det man har läst eller hört är också grunden i Rigmor Lindös bok Den meningsfulla språkväven (Lindö 2005). Att läsa och diskutera är navet i barnets språkliga process: ”Vuxnas läsning med och för barn och unga ger dem en väg in i böckernas värld, utvecklar deras språk och ger dem möjlighet till stimulans av intellekt, känsla och fantasi” (Lindö 2005, s. 17). Lindö menar att sagor och högläsning ger barnen en introduktion till begrepp som ljus, mörker, skog med mera och lär dem tolka saker på sitt sätt. Hon tycker också det är viktigt att barnen får se och samtala om fram- och baksidor, bilder ev. rita eller göra figurer och rollspel utifrån boken man har läst, allt för att främja språkutvecklingen. Det finns alltså nästan lika många synsätt på hur man utvecklar språk som det finns författare.

2.5 Tidigare forskning

Både i förskola och i bibliotek har det sedan slutet av 1990-talet skett stora för- ändringar. Många bibliotek har fått utökade öppettider, men också tvingats skära ner på antalet filialer. De har också gått in i flera integrationsprojekt med skolor.

Inom förskolesektorn har stora ändringar skett i läroplanen på slutet av 1990-talet.

Under denna tid har barngruppernas storlek ökat, samtidigt som de ekonomiska

(25)

nedskärningarna har verkat även här och lett till mindre lokaler och personal (Rydsjö 2003).

Metodböcker för arbete med barn, mångkultur och språkutveckling finns det flera av, även forskningsöversikter och kunskapsöversikter som rör sig om skolbibliotek. Nu är det dock så att förskolorna inte omfattas av skolbiblioteken, och grundforskning som rör sig om verksamhet riktat mot den yngre barngruppen finns det lite av. Det mesta av det material jag har hittat stammar från uppsatser inom biblioteks- och informationsvetenskap i Sverige. Även den nyare Studier av barn- och ungdomsbibliotek från 2007, av Kerstin Rydsjö och Anna Carin Elf hänvisar i stor grad till uppsatsarbeten (Rydsjö & Elf 2007).

2.5.1 Uppsatser inom biblioteks- och informationsvetenskap 1996 tog Ylva Jacobsson och Karin Tunerstedt upp förskolors språkutvecklande arbete och biblioteksbesök i uppsatsen Förskola och bibliotek: Förskolorna som användare av och samarbetspartner till biblioteken i Kalmar och Vaxjö (Jacobsson

& Tunerstedt 1996). Detta var innan den nya läroplanen kom, men samtliga förskoleavdelningar som besvarade studenternas utskickade enkät, betonade värdet av läsning och biblioteksbesök. Dock såg både förskolepersonal och intervjuade bibliotekarier minskad personaltäthet och bristande ekonomi som store problem, och det fanns önskan om ökad samverkan hos båda grupperna.

I uppsatsen Mångkulturell barnbiblioteksverksamhet (1997) tar Christine Nilsson upp den målsättning och verksamhet biblioteken i ett invandrartätt område har gentemot barn (Nilsson 1997). Uppsatsen fokuserar på inköp av medier såsom lättlästa böcker, kassettböcker och sagoböcker. Aktiviteter såsom språklek förekommer, och hemspråkslärarna framhävs som viktiga samarbetspartners. Dock ses nedskärning av resurser som hämmande för verksamheten.

Sagostundens betydelse för språkutveckling framhävs även i Gunilla Granat och Birgitta Holmgrens uppsats Bibliotek och skola i samverkan kring invandrar- barnens språkutveckling (Granat & Holmgren 1998). De tog genom intervjuer och litteraturstudier reda på förhållanden både på landsorten och i storstäder i västra och södra Sverige, och visar på att personal i båda bibliotek och skola söker att hjälpa barnen mest möjligt trots stora brister i ekonomi och personal, och att alla verkar vara mycket medvetna om barns rättigheter. Ett bekymmer är att svenskan kommer bli ett skolspråk för de flerspråkiga barnen medan modersmålet blir umgängesmålet och därmed ökar segregationen (Granat & Holmgren 1998, s. 88).

Charlotta Z. Turborn (1998) undersöker i sin uppsats Bibliotek och förskola − en undersökning över förhållandet i Umeå hur samspelet mellan förskola och bibliotek fungerar, samt hur förskolebarnens tillgång på litteratur är (Turnborn 1998). Genom undersökningen framkom att båda biblioteks- och förskolepersonal var medvetna om och hade mål som rörde den respektive verksamheten, men att

(26)

det fanns flera hinder för samverkan, främst resurser, kunskaper om varandras verksamhet och brist på utbildning.

I sin uppsats Hur ett bibliotek kan underlätta barns språkutveckling: En studie om hur ett bibliotek i ett mångkulturellt samhälle stöttar barn i deras språkutveckling och hur för- och grundskolelärare ser på verksamheten tog Hanna Bergsmark upp verksamheten vid Fittja bibliotek, som ligger i det hon kallar ett invandrartätt område (Bergsmark 2001). Hon såg på vilka språkutvecklande projekt som särskilt riktade sig mot barn. I undersökningens startfas hade biblioteket inte några externa projekt på grund av svag ekonomi, och lade istället vikten på sång- och sagostunder som språkfrämjande verksamhet. Vid undersökningens avslutning hade biblioteket dock fått medel för deltagande i ett större, nationellt integreringsprojekt. I de intervjun som genomfördes framkom att förskolelärarna generellt var nöjda med bibliotekets dåvarande verksamhet.

Bergsmark framhävde i sin uppsats miljöns betydelse för språkutveckling och bibliotekets roll som mötesplats (Bergsmark 2001, s. 53).

Sanela Rozajacs arbete Bibliotek, öppna förskolan och föräldrar i samarbete kring flyktingbarns språkliga och kulturella utveckling: En undersökning bland flyktingföräldrar i stadsdelarna Hässeleholmen och Norrby i Borås (Rozajac 2001) undersöktes hur föräldrar ser på samarbete mellan biblioteket och öppna förskolan. Hon kom fram till att öppna förskolan besöktes av föräldrar som kanske inte annars besöker biblioteket, samt att föräldrar som besökte biblioteket mer aktivt deltog i gemensamma aktiviteter med barnen. Däremot var utbudet av böcker på modersmålet var viktigt för föräldrar som besökte biblioteket, men kan upplevas som begränsat på många språk.

Perspektivet på barnlitteratur och arbete i förskolan är temat för Gun Johanssons uppsats Barnbokens roll i förskolan: litteratursyn och litteratur- pedagogiskt arbete (Johansson 2002). Synen och arbetssätten varierar med grupp- storlek och antal flerspråkiga barn i de två förskolorna som undersöktes, men alla tillfrågade såg läsning och arbete med sagor som viktigt. Även här kommer problem med nedskärningar fram i frågan om biblioteksbesök.

Monika Pettersson undersöker ett läsfrämjande projekt i sin uppsats Biblioteket på förskolan: En utvärdering av projektet ”Läspåsen” i Sundbyberg med en analys av förskolebarns läs- och biblioteksvanor (Pettersson 2002). Hon ser närmare på det aktiva samarbetet som finns mellan förskola och bibliotek i det aktuella projektet och ser att medan bokläsningen ökar om det finns en boklåda föräldrar kan låna hem böcker från i förskolan, påverkas inte biblioteksvanorna särskilt mycket.

Pedagogiskt samarbete mellan bibliotek och förskola är titeln på en uppsats av Jenny Bofeldt och Charlotta Ekbrand Palmqvist (Bofeldt & Palmqvist 2003).

De har genom intervjuer och litteraturstudier sett närmare på hur en förskola och ett bibliotek i ett invandrartätt område uppfattar varandra. Personalen på

(27)

biblioteket ser inte samarbete med förskolan som prioriterat, då verksamheten omfattar många åldersgrupper och upptagningsområdet är stort. Förskolans pedagoger tycker de har ett väl fungerande språkarbete, men anser att biblioteket är slitet och öppettiderna inte passar, samt att bemötandet inte är tillfredsställande.

Författarna ser också på olika språkprojekt. De konkluderar med att samverkan mellan förskolor och bibliotek kan vara svårt därför att det finns olika mål med de två verksamheterna och olika syn på kompetenserna. Trots det kan det finnas stora fördelar i samverkan, både ekonomiskt och samhällsmässigt.

Det ökade kravet på pedagogik även i biblioteket uppmärksammas av Catharina Haqvinsson och Camilla Kristersson i deras uppsats Bibliotekariers pedagogiska roll: Om konsten att lära andra att söka och använda information (Haqvinsson & Kristersson 2003). De diskuterar för sig de stärkta kraven på informationskompetens i dagens samhälle och hur det uppkommer redan tidigt i skolsystemet.

Vad är viktigt för arbetet med de små barnen i biblioteket och vilka metoder är användbara? Det är frågan Elisabeth Jakobsson ställer i sin uppsats Barnbibliotekariers syn på arbetet med små barn: En kvalitativ studie (Jakobsson 2003). Hon kommer fram till att arbetet med att stimulera språkutveckling framstår som det primära och viktiga, och att vanliga arbetsmetoder omfattar samarbete med barnavårdscentral eller förskola.

Hur barn väljer litteratur undersöks i uppsatsen ”Kolla vad jag hittade!”:

Förskolebarns bilderbokssökning med samspel i fokus av Anna Carin Elf och Nancy Petrén (2004). De har observerat att barn väljer böcker (bilderböcker) utifrån vad de ser just då, eller utifrån böcker som är kända för dem genom läsning i förskolan. Däremot ser inte alltid den medföljande pedagogen bokvalen som lämpliga och väljer andra böcker att låna med hem.

Carina Lindén har sett på högläsningsprojektet Boksnurran i sin uppsats, Snurrar läshjulet när Boksnurran stannar?: En studie i hur man kan arbeta med högläsning och böcker i förskolan (Lindén 2004). I flera intervjuer har hon tagit reda på hur och vilka böcker man lånar från biblioteket och hur de används i förskolans arbete. Personal har berättat att böcker lånas utifrån vilket behov man har, till exempel barngruppens storlek, teman med mera. De allra flesta läser till fasta tider men spontan läsning förekommer också. Man går generellt inte med barnen till biblioteket. I sin sammanfattning diskuterar hon möjligheten av fort- bildning i läsfrämjande projekt som till exempel boksamtal för barn.

Barns rättigheter är viktiga för biblioteken och uppmärksammas i relativt stor grad i Sverige. Det fastslår Marianne Paakkonen och Linda Persson i uppsatsen Med Barnkonventionen i bagaget: En komparativ studie av irländska och svenska barnbibliotekariers synsätt (Paakkonen & Persson 2004). De finner att i jämförelse med bibliotekssituationen i Irland har svenska barnbibliotekarier både

(28)

tolkat Barnkonventionen och praktiserar den på ett annat och bättre sätt än i Irland. Den ingår även som en del av utbildningen.

Frida Wåhlström och Klara Önnerfälts uppsats Biblioteksservice till barn med utländsk bakgrund − vilken service skulle kunna erbjudas på bibliotek i segregerade förorter (Wåhlström & Önnerfält 2004) jämför tre bibliotek varav två placerade i ”invandrartäta” förorter runt om i Sverige. Genom intervjuer och litteraturstudier visar de att flerspråkiga barn får ungefär samma service som andra barn, men de ekonomiska anslagen kan variera mycket. Samarbete med andra kommunala verksamheter (förskola/skola) och frivillighetsorganisationer i lokalområdet ses som viktigt, samt bibliotekslokal som kan anpassas efter behov (sagostund, teater med mera).

Samspelet mellan förskola och bibliotek tas upp i en uppsats från 2005, Sam- arbete mellan bibliotek och förskola: En studie om huruvida samarbete kan främja barns och särskilt invandrarbarns språkutveckling, där Pernilla Bergqvist och Jenny Karlsson har frågat både förskolepedagoger och bibliotekarier om deras syn på språkutvecklande samarbete för flerspråkiga barn (Bergqvist & Karlsson 2005). Slutsatsen de drar är att båda yrkesgrupperna ser samarbete som viktigt, men att de har bristande kunskap om varandras kompetenser och att den dialog som förs mellan grupperna behöver förbättras, samtidigt som svag ekonomi inom båda verksamheterna kan försvåra arbetet med språkutveckling. Samtidigt betonade båda grupperna högläsning som positivt och viktigt.

Förskolornas bokbestånd uppmärksammas också av Andreas Frid (2006), i hans uppsats Bilderboken i förskolan: En fokusgruppstudie av kanonprocessen.

Han har funnit att personal vid förskolorna är mycket medvetna om vad de anser vara ”bra” böcker, men önskar sig utvidgade samarbeten med bibliotek och bibliotekarier för att få mera variation och bredare utbud av litteratur för läsning.

Anna Jöbo (2006) ser i sin uppsats på Folkbibliotekens arbete med inköp och spridning av barnlitteratur på andra språk än svenska, och diskuterar barn- bibliotekariers medvetenhet rörande frågor om tvåspråkighet och tillgång till litteratur på modersmålet. Hon uppmärksammar det faktum att för många har inte barn med invandrarbakgrund plats ”på något särskild ’ställe’ i samhället” (Jöbo 2006, s. 51) och efterlyser mer fokus på flerspråkighet och språkutveckling inom biblioteksutbildningen.

Läsmiljö och biblioteksbesök ser Sofia Thorell på i ’Läsandets cirkel’ i förskolan − en studie av läsmiljön utifrån Aidan Chambers litteraturpedagogiska idéer (Thorell 2006). Även om pedagogerna i förskolan ser läsning som viktigt, utvecklas sällan högläsning i förskolan till mer än läsvila. Även de månatliga besöken i förskolan utvecklas inte till mer än rena lånebesök.

Den omfattande nedskärning som har skett på många folkbibliotek drabbar ofta barnen, trots allt prat om rättigheter. Det fastslår Annika Holmberg och Laila Peterson i uppsatsen Hur barn prioriteras på folkbibliotek: En kvalitativ studie

References

Related documents

Kundernas alternativ inom Postens kärnområdenkaraktäri- seras av mångfald. Omvärlden forändras i snabb rakt med ökad glo balisering och nya aktörer. Brevets roll som den en-

Affärsområdena Hygienprodukter, Förpackningar och Grafiska Papper svarar tillsammans för 94 procent av koncernens nettoomsättning.. Affärsområdena Hygienprodukter, Förpackningar

De största koncernerna i Norden bearbetas med individuellt försäljningsansvariga så kallade Key Customer Managers. Dessa arbetar nära kunderna för att förstå kun- dens

Försäljningen, som förbättrar Volvo Personvagnars framtidsutsikter, innebär samtidigt att Volvo kan bygga upp ett delvis nytt, starkare Volvo till sin helhet fokuserat på

I kontrast till det upplevde några äldre kvinnor, som alla hade någon form av eftergymnasial utbildning att deras självsäkerhet och förmåga att navigera sjukvården och på så

registrering i ISA är att belastningsskador klassificeras som olycksfall då någon akut och i viss mån oförutsedd händelse inträffat som bidragit till skadan eller att skadan

Driftsöverskottet på fastigheter ägda vid periodens utgång (under året förvärvade fastigheter har uppräknats såsom de hade ägts under hela perioden medan fastigheter som sålts

Under året har uthyrningsgraden sjunkit med fyra procentenheter till 88 % för såväl kontor/butik som lager/industri, vilket är en effekt av att fastigheter med bety- dande vakanser