• No results found

Ambulanspersonals uppfattning om fysiska tester och fysisk träning inom ambulanssjukvården

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2022

Share "Ambulanspersonals uppfattning om fysiska tester och fysisk träning inom ambulanssjukvården"

Copied!
44
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Specialistsjuksköterskeprogrammet

Ambulanspersonals uppfattning om fysiska tester och fysisk träning inom ambulanssjukvården.

Författare: Handledare:

Annelie Carlsson Björn Wikehult

Examensarbete i Vårdvetenskap Examinator:

Inriktning ambulanssjukvård Åsa Muntlin-Athlin

Avancerad nivå, 15 hp VT 2011

(2)

SAMMANFATTNING

I dagsläget finns inget standardiserat test för att kontrollera lämplig fysisk förmåga inom svensk ambulanssjukvård. Det undersökta länet utför inga årliga fysiska tester. Ett projekt har drivits för att utveckla vetenskapligt baserade fysiska tester, anpassade till ambulansverksamhet. Forskningen har resulterat i Aasa-testen.

Syfte: Syftet med studien var att undersöka ambulanspersonalens uppfattning om Aasa- testens relevans, införandet av årliga tester och vikten av egen fysisk träning i relation till ambulansarbete.

Metod: En kvasi-experimentell studie med jämförande design har genomförts. Aasa-testen har utförts på 41 slumpvis utvalda personer vid en ambulansstation i Mellansverige. Därefter besvarades ett frågeformulär.

Resultat: Majoriteten presterade ett godkänt resultat på samtliga eller fem av de sex testen i Aasa-testen. Kvinnorna upplevde högre grad av ansträngning vid hantelbärning men hade bättre kondition än männen. Studiedeltagarna ansåg att konditionen och fysiska styrkan var viktig för dem och att dess fysik är tillfredställande för yrket. Införandet av årliga tester skulle motivera till träning och minska belastningsskador.

Slutsats: Övervägande antal studiedeltagare ansåg att årliga tester bör införas på ambulansen i länet. Inget samband fanns mellan prestation på Aasa-testen och uppfattningen om testets relevans. Däremot tyckte testdeltagarna att Aasa-testen motsvarar den fysiska belastningen de utsätts för i det dagliga arbetet.

Nyckelord: Ambulanspersonal, fysisk utbildning och träning, fysisk kapacitet, fysiska krav, fysisk styrka och uthållighet, sjuksköterska.

(3)

ABSTRACT

There is no standardized test to control the appropriate physical ability in the Swedish ambulance service. The county in question does not perform annual physical tests. A project has been going to develop science-based physical tests, designed for the ambulance service.

The research has resulted in the Aasa-test.

Objective: The aims of this study were to examine the ambulance staff perception of the Aasa-test relevance, introduction of annual tests and the importance of their own physical training in relation to ambulance work.

Method: A quasi-experimental study with a comparative design has been conducted. Aasa- tests were conducted in 41 randomly selected staff at an ambulance station in central Sweden.

They also answered a questionnaire.

Result: The majority successfully conducted most of the tests in the Aasa-tests. Women experienced greater effort at carrying dumbbells but had better condition than men. The study participants felt that fitness and physical strength were important and that their physics was satisfactory for the professional duty. The introduction of annual tests would motivate the exercise and reduce stress injuries.

Conclusion: The majority felt that annual testing should be introduced in the county. No association was found between performance on Aasa-test and the perception of the relevance test. However test participants thought that Aasa-test corresponds to the physical burden they face in their daily work.

Keewords: Ambulance personnel, Physical Education and training, physical capacity, physical demands, fitness and nurse.

(4)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

SAMMANFATTNING ...

ABSTRACT ...

1. BAKGRUND ... 1

1:1 Fysisk kapacitet ... 2

1:2 Kondition ... 3

1:3 Aasa-testen ... 4

1:4 Åstrands cykelergometertest ... 5

1:5 Ambulanspersonal och könskillnader ... 6

1:6 Syfte ... 6

1:7 Frågeställning ... 6

2. METOD ... 7

2:1 Design ... 7

2:2 Urval ... 7

2:3 Datainsamlingsmetod ... 7

2:3:1 Test 1 ... 7

2:3:2 Test 2 ... 8

2:3:3 Test 3 ... 8

2:3:4 Test 4 ... 8

2:3:5 Test 5 ... 9

2:3:6 Test 6 ... 9

2:4 Instrument ... 9

2:5 Tillvägagångssätt ... 9

2:7 Dataanalys ... 10

3. ETISKA ÖVERVÄGANDEN ... 11

4. RESULTAT ... 11

4:1 Testpersonernas sammansättning ... 11

4:2 Testresultat Aasa-testen ... 11

4:3 Kondition ... 12

4:4 Aasa-testens relevans ... 13

4:4:1 Konditionstest ... 14

4:4:2 Handstyrka... 14

4:4:3 Bålstabilitet ... 14

4:4:4 Lyftstyrka ... 14

4:4:5 Rygguthållighet ... 14

(5)

4:4:6 Hantelbärning ... 15

4:5 Könsskillnader ... 16

4:6 Testpersonernas kondition och fysiska styrka ... 16

4:6:1 Kondition ... 16

4:6:2 Fysisk styrka ... 17

4:7 Årliga tester ... 17

4:8 Ambulanspersonalens motivation ... 20

5. DISKUSSION ... 22

5:1 Resultatdiskussion ... 23

5:2 Metoddiskussion ... 27

5:3 Förslag till vidare undersökning ... 28

5:4 Projektets betydelse ... 28

6. SLUTSATS ... 29

7. TILLKÄNNAGIVANDE ... 29

REFERENSLISTA ... 30

BILAGOR ... 33

Bilaga 1 ... 34

Bilaga 2 ... 35

(6)

1

1. BAKGRUND

Sedan början av 1900-talet har fysiologer studerat och mätt människors fysiska förmåga under arbete (Andersson, Forsberg & Malmgren, 1999). I dagsläget finns inget standardiserat test för att kontrollera lämplig fysisk förmåga för arbete inom svensk ambulanssjukvård. De tester som genomförs baseras ofta på modeller som skapats för rökdykare och ger därigenom en irrelevant bedömning av den fysiska förmåga som krävs av ambulanssjukvårdare och sjuksköterskor inom ambulanssjukvården (Europeiska socialfonden [ESF], 2010). I jämförelse mellan räddningstjänst, polis och ambulans är de yrkesmässiga kraven på fysisk kapacitet minst kända hos ambulanspersonal (Gamble, Stevens, McBrien, Black, Cran &

Boreham, 1991). Den fysiska kapacitet som är nödvändig inom ambulansyrket kan antingen testas genom arbetsrelaterade moment eller genom fysiska tester som motsvarar fysiken i arbetet. Tester så som maximal syreupptagningsförmåga, uthållighet, muskelstyrka, rörlighet och koordination skulle vara relevant (Barnekow-Bergkvist, Aasa, Ängquist & Johansson, 2004).

Intresset för detta ämne föddes i och med att det aktuella länet har valt att endast testa kondition på löpband och bårbärning vid anställning. I andra delar av landet, exempelvis Dalarna har man infört mer omfattande anställningstester vad gäller fysisk kapacitet och kondition. De tillämpar även tester årligen för att kontrollera att ambulanspersonalen bibehåller tillfredställande fysisk kondition och styrka för att klara av yrket och för att minska risken för arbetsskador. Ett starkt samband kan ses mellan tunga lyft och utvecklande av ländryggssmärta (Bernard, 1997).

Ambulansarbetet innebär enstaka moment med hög fysisk belastning och mycket stillasittande (Gamble et al., 1991). Diskussioner förs i nuläget av verksamhetsansvariga för ambulanssjukvåden i det aktuella länet om att införa mer omfattande anställningstester och kontinuerliga tester för ambulanssjukvårdare och sjuksköterskor i verksamheten. Den efterfrågade arbetsförmågan kan kontrolleras vid anställning med hjälp av tester för fysisk kapacitet och kondition (Ayoub, 1982).

Ett projekt har drivits av forskare på belastningscentrum, Högskolan i Gävle och Ambulansakademin för att undersöka möjligheterna att utveckla fysiska tester som är anpassade till ambulansverksamhet. Ambulansakademin är ett utbildnings – och utvecklingscentrum för ambulanssjukvård som drivs av landstinget i Västernorrland.

Forskningen har resulterat i ett standardiserat och vetenskapligt baserat fysiskt test för ambulanspersonal, Aasa-testen (Europeiska socialfonden [ESF], 2010). Aasa-testen är de

(7)

2

fysiska test som i nuläget används i vissa delar av Sverige och som det aktuella länets ambulansverksamhet diskuterar att införa som anställningstester och kontinuerliga tester av ambulanssjukvårdare och sjuksköterskor inom verksamheten.

1:1 Fysisk kapacitet

Begreppet "fysisk kapacitet" består av ett antal olika delar, bland annat hjärt-lungkapacitet, muskelstyrka, uthållighet och balans (Aasa, Ängquist & Barnekow-Bergkvist, 2008).

Muskelstyrka brukar definieras som den största möjliga kraft en viss muskelgrupp kan utveckla under maximal frivillig kontraktion i ett visst moment (Jaric, 2003). Fysiska moment som till exempel tunga lyft, tryck och bärning utförs i ambulansyrket. Vid bårbärning i trappor är det många muskler som aktiveras (Aasa, Ängquist & Barnekow-Bergkvist, 2008).

En bra koordinering av muskler vid lyft och bårbärning kan minska kravet på muskelmassa.

Även avståndet mellan föremålet som lyfts och kroppen är av betydelse för hur mycket muskler som krävs vid ett lyft (Burgess-Limerick & Abernethy, 1998). Fördelningen av den muskulära styrkan är en avgörande faktor för med vilken teknik ett lyft genomförs (Li &

Zhang, 2009). Relationen mellan muskelstyrka och rörlighet kan dessutom påverkas av kroppsstorleken, formen och kroppssammansättningen (Jaric, 2003).

Belastningsskador inom yrket är en faktor som bidrar till sjukskrivning och förtidspensionering (Aasa, Barnekow-Bergkvist, Ängquist & Brulin, 2005). Det finns en benägenhet till att drabbas av kroniska sjukdomar med stigande ålder (Rodgers, 1998). Enligt Wong minskar antalet sjukdagar med regelbunden träning. Låg fysisk aktivitet är en betydande faktor i samband med sjukfrånvaro och självrapporterad stress hos kvinnor och högre värden av triglycerider och LDL-kolesterol hos män (Wong, Koh & Lee, 1998). Även muskelmassan förtvinar med ökad ålder och en ökad inlagring av fett sker i kroppen (Andesson et al., 1999; Gamble et al., 1991). Regelbunden fysisk aktivitet vid hög ålder bidrar till ökat välbefinnande och bättre livskvalitet (Grant, 2001). De flesta vuxna människor uppnår inte till den nivån av fysisk aktivitet som rekommenderas för en hälsosam livsstil.

Aktiviteten avtar med ökad ålder och det är då än viktigare att vara fysiskt aktiv för att bibehålla hälsan (Berger, Der, Mutrie & Hannah, 2005). Det finns belägg för att ambulanspersonal är en grupp med hög sjuklighet som leder till förtidspensionering. I och med det bör särskild uppmärksamhet läggas på förebyggande och hälsofrämjande arbete (Rodgers, 1998). Genom individuellt utformade träningsprogram kan man minska graden av trötthet vid exempelvis bårbärning (Aasa, Ängquist & Barnekow-Bergkvist, 2008.) Lyft i

(8)

3

framåtböjt läge och tunga lyft är moment som ingår i yrket och ländryggssmärta är vanligt bland sjuksköterskor (Gundewall, Liljeqvist & Hansson, 1993; Josephson & Vingård, 1998).

Ett samband kan ses mellan upplevelsen av hur ansträngande yrket är och graden av ländryggssmärta (Tam & Yeung, 2006). Många studier har undersökt olika lyfttekninker för att utröna förhållandet mellan lyft- och ländryggsmärta (Hsiang, Brogmus & Courtney, 1997).

Den belastning kroppen utsätts för vid i och urlastning av bår i ambulansen föranleder vikten av att kontrollera den fysiska styrkan. Allt för att minska belastningsrisken och graden av trötthet i arbetet (Barnekow-Bergkvist, Aasa, Ängquist & Johansson, 2004). Ambulansens utformning och hjälpmedel kan till viss del underlätta fysiskt krävande uppgifter i yrket (Aasa et al., 2005). På grund av det är utformningen och de ergonomiska förutsättningarna viktiga aspekter att ta hänsyn till vid framtagandet av nya ambulanser (Kluth & Strasser, 2006).

Fysiken hos ambulanssjukvårdaren och sjuksköterskan är också av betydelse för graden av ansträngning vid fysiska moment. Faktorer så som maximal syreupptagningsförmåga och isometrisk rygguthållighet är viktiga för att minska utvecklingen av mjölksyra vid ansträngande moment i yrket (Aasa et al., 2005).

1:2 Kondition

Dålig kondition är en riskfaktor som kan påverka arbetsförmågan (Andersson et al., 1999).

Sänkt fysisk kondition är ofta det första tecknet på sjukdom (Åstrand & Ryhming, 1954). Med kondition menas kroppens förmåga att genomföra ett långvarigt submaximalt arbete. God fysisk kondition karaktäriseras av förmågan att utföra dagliga sysslor utan onormal trötthet och med gott om energi att njuta av fritidssysselsättningar. Det innefattar även förmågan att möta oförutsedda kriser (Caspersen, Powell & Christenson, 1985).

Kondition kallas även syreupptagningförmåga eller aerob uthållighet eftersom det är ett mått på hur väl inandat syre kan utnyttjas. Syreupptagningsförmågan mäts i ml/(kg x min) och anges ofta som maximal syreupptagningsförmåga (VO2max) (Åstrand & Ryhming, 1954). Det vill säga, den maximala volymen syre i milliliter som kan tillföras varje kilogram kroppsvävnad per minut. Maximal syreupptagningsförmåga är en säker parameter som anger förmågan att transportera syre från luften till vävnader vid en given nivå av fysisk belastning (Hawkins, Raven, Snell, Stray-Gundersen & Levine, 2006; Moreira-Nunes et al., 2009).

Syreupptagningsförmågan är en viktigt fysiologisk parameter för bestämning av aktuellt hälsostatus, både vid kliniska bedömningar i normaltillstånd och vid sjukdom (Su, Celler, Savkin, Nguyen, Cheng, Guo & Wang, 2009). Vid ambulansarbete med olycksfall består

(9)

4

arbetet i långa perioder av inaktivitet som varvas med kortare perioder av relativt intensivt arbete, ofta över den anaeroba tröskeln (Gamble et al., 1991).

Det finns ett linjärt samband mellan hjärtfrekvens och arbetsintensitet då pulsen ligger mellan 120 slag/min till 170 slag/min (Swain & Wright, 1997; Åstrand & Ryhming, 1954; Siconolfi, Cullinane, Carleton & Thomson, 1982). Mellan de pulsintervallen infinner sig personens

‖steady state‖, det vill säga vid den arbetsbelastningen (W) där pulsen från att ha varit linjärt stigande hamnar på en platå innan den börjar stiga igen (Swain & Wright, 1997). Ett cirkulatoriskt och ventilatoriskt stabilt läge som infinner sig efter ca 6 minuters fysiskt arbete, på exempelvis testcykel (Åstrand & Ryhming, 1954). Normalt är platån och tillika ‖steady state‖ ca 85 % av personens maxpuls (Swain & Wright, 1997; Hawkins et al., 2006). För att beräkna maxpuls använder man sig av siffran 220 och subtraherar det med personens ålder.

Denna komponent kan inte påverkas av träning men vissa genetiska variationer finns (Hootman, Macera, Ainsworth, Martin, Addy & Blair, 2001).

1:3 Aasa-testen

Aasa-testen är ett test av fysisk kapacitet specifikt utformat för ambulansyrket. I nuläget pågår utformning av en utbildningsplan för testledare som skall vara verksamma i hela Sverige.

Testet består av sex olika moment där kondition, styrka och uthållighet i utvalda muskelgrupper ingår. Testerna är utvecklade i ett samarbete mellan Ambulansakademin och Ulrika Aasa, sjukgymnast och forskare vid Umeå universitet, i samråd med ambulanspersonal från hela landet. Aasa-testen bygger på resultat från forskningsstudier i Sverige och Finland.

Faktorer som kondition, styrka och uthållighet har visat sig ha betydelse för hur fysiskt belastande ambulansarbete är på individens kropp. Från oktober 2008 till november 2009 testades 200 personer som arbetar inom ambulanssjukvården i Kiruna, Skellefteå, Lycksele, Piteå, Övertorneå, Luleå och Umeå. Syftet var att få fram referensmaterial för att kunna rekommendera gränsvärden till Aasa-testen. Projektet stöddes av Europeiska Unionen, europeiska socialfonden (ESF, 2010).

Aasa-testen skall användas i främst två olika syften. Dels för att kunna bedöma lämplig fysisk kapacitet för att klara av ambulansyrkets fysiska påfrestningar oavsett kön. Dels i ett preventivt syfte genom att göra en bedömning av risken för uppkomst av skador och fysiska besvär kopplade till arbetet.

(10)

5 De moment som ingår i Aasa-testen är:

Konditionstest på cykel (Åstrands cykelergometertest) Handstyrka

Bålstabilitet Lyftstyrka Rygguthållighet

Hantelbärning, simulerad bårbärning i trappa

1:4 Åstrands cykelergometertest

Grundprincipen för ergometrar (mäter musklers arbete) utvecklades på 50-talet. Det bromsande fiktionshjulet konstruerades och makarna Åstrand utarbetade tabeller för beräkning av maximal syreupptagningsförmåga (VO2max) med ett kallat cykelergometertest. Testet kontrollerar en persons fysiska arbetsförmåga eftersom cykling involverar stora muskelgrupper som kräver mycket syre vid arbete. De tar även hänsyn till ålder, kön, puls (steady state) och vikt (Åstrand & Ryhming, 1954). Den arbetande muskelmassan måste vara tillräckligt stor för att aktivera syretransportsystemet maximalt (Bellardini et al., 2009). Cykeln är konstruerad med ett band som löper runt hjulets fälg och som bromsas mekaniskt med hjälp av ett tungt svänghjul. Bandet spänns olika hårt med hjälp av vikter och därmed regleras trampmotståndet. Vikterna motsvarar en viss arbetsintensitet som utgörs av arbete per tidsenhet. Testpersonen trampar i en takt om 100 nedtrampningar per minut eller 50 varv/minut. Därmed kan arbetsintensiteten uttryckas i watt (W). Ingen skillnad i syreupptagningsförmåga har setts vid 50 varvtal/minut som vid 80 varvtal/minut (Swain &

Wright, 1997). Testpersonen håller takten med hjälp av en metronom eller digital visare på cykeln som anger varv per minut (Andersson et al., 1999). Alla människor har ungefär samma arbetsekonomi vid submaximalt cykelarbete, det vill säga, en viss belastning kräver ungefär samma energiutveckling (Bellardini, Henriksson & Tonkonogi, 2009; Swain & Wright, 1997). Det finns ingen skillnad mellan beräknade världen av maximal syreupptagningsförmåga (VO2max) och kontrollerade världen genom direkt mätning (Siconolfi et al., 1982). Idag används testet i stor omfattning inom hälsovården och utgör då en del i en hälsoprofilbedömning (Andersson et al., 1999).

(11)

6 1:5 Ambulanspersonal och könskillnader

Senaste åren har andelen kvinnor inom yrket ökat (Barnekow-Bergkvist et al., 2004). På den undersökta ambulansstationen arbetade 17 % kvinnor vid studietillfället. Kvinnor presterade betydligt sämre i ett lyfttest avseende hastighet, acceleration, styrka och kraft (Stevenson et al., 1996). Korta kvinnor utvecklar mer mjölksyra vid bårbärning än längre kvinnor. Det skulle innebära att en längre kvinna har fördel i och med en större muskelmassa. Detta samband gäller inte för män (Barnekow-Bergkvist et al., 2004). Vid marklyft sträcker män, i större utsträckning än kvinnor, fortare i knäleden än i höftleden. Överlag hade kvinnorna ett mer synkroniserat rörelsemönster än män vid marklyft. Vid rygglyft skiljde sig vinkeln i knäna åt, männen böjde mer på benen. Kvinnorna utförde ett mer korrekt rygglyft troligen på grund av att de ej begränsades av sträckningen i hamstringsmuskeln i lika stor utsträckning som männen. Vissa rörelsemönster är dock genetiskt förutsatta (Lindebeck & Kjellberg, 2001).

1:6 Syfte

Syftet med studien var att undersöka ambulanspersonalens uppfattning om Aasa-testernas relevans, införandet av årliga tester och vikten av egen fysisk träning i relation till ambulansarbete.

1:7 Frågeställning

1. Finns något samband mellan egen prestation på Aasa-testen och hur man ser på Aasa- testens relevans i förhållande till ambulansarbete?

2. Finns det någon skillnad mellan män och kvinnors uppfattning om Aasa-testens relevans?

3. Finns det något samband mellan godkända testresultat och personens uppfattning om vikten av egen fysisk aktivitet?

4. Anser ambulanspersonalen att årliga tester skall införas på ambulansen i det undersökta länet?

5. Kan årliga tester motivera ambulanspersonalen att bibehålla eller öka sin fysiska förmåga?

6. Hur stor del av ambulanspersonalen tycker att de har tillfredställande kondition och fysisk styrka för arbetet?

(12)

7

2. METOD

2:1 Design

En kvasi-experimentell studie med jämförande design har tillämpats.

2:2 Urval

Ambulanssjukvårdare och sjuksköterskor på en ambulansstation i Mellansverige lottades slumpmässigt fram och tillfrågades därefter att delta i studien via sms. Ingen uppdelning av yrkeskategori eller kön gjordes i urvalet. Då tillfrågade personer avböjde deltagande i studien tillfrågades ytterligare personer efter att de också lottats fram. Totalt avböjde fem personer deltagande utan känd orsak, tre personer kunde ej deltaga på grund av sjukdom, skada eller tjänstgöring på annan ort. Sammanlagt 41 personer inkluderades efter att ha givit sitt samtycke till deltagande. Följande exklusionskriterier tillämpades; sjukskriven ambulanspersonal som ej kunde genomföra Aasa-testen på grund av fysiska begränsningar, tjänstledig ambulanspersonal och timanställda. Deltagarna i studien speglade personalen på den aktuella stationen med avseende på ålder och kön. Totalt deltog 8 kvinnor och 33 män i studien. Medelåldern på stationen var 47 år och medelåldern på deltagarna i studien var 46 år.

2:3 Datainsamlingsmetod

Data samlades in från genomförda Aasa-tester. Testerna tog sammanlagt ca en timme per person att genomföra. Analys av testerna genomfördes utifrån referensvärden på respektive test. Testdeltagarna informerades inte om uppsatta referensvärden utan fick endast veta om resultatet var godkänt eller ej efter genomfört moment. Referensvärden och tillika godkända resultat för testerna ser ut som följer;

2:3:1 Test 1: Konditionstest på Monark-cykel enligt Åstrands cykelergometertest. Testet startade med att mäta aktuell vikt och kontrollera att personen ej hade ätit, snusat, rökt eller druckit kaffe den senaste timmen. Personen tillfrågades sedan om denne använder mediciner som kan påverka puls eller blodtryck. Därefter ställdes sadelhöjd och lämplig belastning (W) in. Belastningen utgick från en uppskattning om kondition efter att testledaren förhört sig om testpersonens dagliga motionsgrad och frekvens av pulshöjande aktivitet. Den uppskattade belastningen påverkade ej slutresultatet. Sadelhöjden anpassades så att testpersonens knä var lätt böjt vid full utsträckning. Därefter gavs instruktioner om tramptakt enligt en metronome,

(13)

8

av märket Tunturi Quartz Metronome och att testet kan förväntas pågå under 6-10 minuter beroende på pulsutveckling. Innan personen började cykla noterades pulsen, med en pulsklocka av märket Polar, och den aktuella belastningen. Efter 2 minuters cykling gjordes en andra avläsning av pulsen. Om den visade >120 slag/min (bpm) ökades belastningen under pågående cykling och personen fick cykla ytterligare 2 minuter. Maximalt utfördes två sådana höjningar, om ytterligare höjning krävdes avbröts testet. När testpersonen kom upp i en puls

>120 slag/min påbörjades avläsning varje minut. Testet avslutades när pulsen ej varierar med mer än två slag under de sista två minuterna. Ett medelvärde på de tre sista pulsavläsningarna var följaktligen personens ‖steady state‖. Därefter beräknades individens maximala syreupptagningsförmåga, VO2max (l/min) med hjälp av en tabell som angav arbetspuls och motstånd på cykeln (W). Värdet överfördes sedan till tre tabeller som tar hänsyn till ålder, kön, puls (steady state) och vikt för att slutligen få fram en siffra i en femgradig skala. För att kontrollera graden av ansträngning användes Borgs skattningsskala (Andersson et al., 1999;

Borg, 1998). Syftet med skattningsskalan var att kontrollera ansträngningsgraden i förhållande till arbetspuls och belastning. Genom att fråga hur ansträngande testet upplevdes och genom att titta på personen gavs en fingervisning om den testades beräknade värde låg för högt eller för lågt. Godkänt resultat på testet; 3.

2:3:2 Test 2: Handstyrka. Mätte maximal gripstyrka i händernas muskulatur med hjälp av en handdynamometer. Electronic Hand Dynamometer av modellen EH101 användes. Ett handtag pressades ihop och vid maximal kraft angav den digitala dynamometern styrka i kilo på displayen. Ett försök med höger respektive vänster hand utfördes. Godkänt resultat: 40 kg.

2:3:3 Test 3: Bålstabilitet. Sidoplanka på antingen höger eller vänster sida. Testdeltagaren fick själv välja sida. Fötterna placerades på varandra, kroppen i rak position ovan marken.

Underarmen placerades på mattan i 90 graders vinkel. Armbågen placerades rakt under axeln.

Tidtagningen startade när personen hittat rätt position. Tillsägelse om korrigering av läge utfärdades en gång innan testmomentet avbröts pga. felaktig position. Godkänt resultat: 1,5 minut.

2:3:4 Test 4: Lyftstyrka. Ett marklyft i Smithmaskin av märket Nordic gym. Testdeltagaren fick instruktioner om placering av händerna på stången. Därefter utfördes ett testlyft med 35 kg för att hitta en korrekt position med fötterna. Om lyftet såg korrekt ut och kändes bra för testdeltagaren ökades vikten med 30 kg och deltagaren fick lyfta igen. Lyftet utfördes från markhöjd till stående med raka armar. Godkänt resultat: 65 kg.

(14)

9

2:3:5 Test 5: Rygguthållighet. Mäter maximal statisk uthållighet i ryggsträckarna.

Testdeltagaren fick ligga på mage på en brits med överkroppen vilande på en pall framför britsen. Därefter fixerades benen med en filt under två spännband. Armarna lades i kors på bröstet eller vilandes på ryggen, deltagaren valde själv. En pinne med markering utgjorde riktmärke för korrekt position och användes som hjälpmedel för testledaren. Tillsägelse om korrigering av läge utfärdades maximalt tre gånger. Deltagaren bestämde själv när tidtagningen startade genom att dra pallen åt sidan och hitta rätt position med armarna.

Godkänt resultat: 1,5 minut.

2:3:6 Test 6: Hantelbärning. Simulerad bårbärning i trappa med Kettlebells, av märket Master, 24 kg i vardera handen och med en given gångtakt på 84 slag/min (bpm).

Starpositionen var på tredje våningen. Testdeltagaren lyfte hantlarna och stod statiskt i 15 sekunder. Därefter gick testledaren före med metronomen inställd på 84 slag/min (bpm), ner till bottenplanet. Totalt tre våningar, sex trappor. Testdeltagaren tillfrågades om graden av ansträngning enligt Borgskalan (Bilaga 3) under en 30 sekunders vila. Därefter lyftes hantlarna på nytt och testdeltagaren gick upp för trapporna efter testledaren i takten 84 slag/min (bpm). Väl uppe på 3:e våningen tillfrågades testdeltagaren på nytt om graden av ansträngning enligt Borgskalan. För godkänt resultat skulle testdeltagaren bära hantlarna enligt instruktion utan att sätta ner dem på ner eller uppvägen. Godkänt eller icke godkänt resultat.

Ett frågeformulär (Bilaga 2) delades ut till samtliga testdeltagare och besvarades i direkt anslutning till genomfört Aasa-test.

2:4 Instrument

Ett frågeformulär (Bilaga 2) som var särskilt konstruerad för denna studie användes.

Frågeformuläret byggde på strukturen i Aasa-testen och utformades för att svara till studiens syfte. Den bestod av arton frågor och tre bakgrundsfrågor. Tretton frågor var i ordinalskala med skattning på en femgradig skala med ändpunkterna ‖inte alls‖ till ‖i mycket stor grad‖

och motsvarar siffra 1 till 5 i dataanalysen. Två frågor var fritextfrågor och tre stycken var dikotoma.

2:5 Tillvägagångssätt

Ambulanspersonal på den undersökta stationen fick ta del av studiens syfte och tillvägagångssätt för urval av deltagare. Muntlig presentation av studien utfördes av

(15)

10

uppsatsförfattaren eller avdelningschefen på dagliga morgonmöten på stationen. Därefter placerades ett informationsbrev (Bilaga 1) i de gemensamma utrymmena på stationen.

Samtliga ur personalen tilldelades en kod innan urvalet utfördes. Resultat på Aasa-testen länkades ihop med frågeformuläret via koden. Vid bokning av testtillfälle informerades testpersonen att ej äta, dricka kaffe eller annan koffeindryck, eller bruka nikotin en timme före testtillfället. Författaren och en medarbetare har genomfört Aasa-testen på arbetsplatsens gym, under ambulanspersonalens ordinarie arbetstid eller på fritiden. Testerna genomfördes således inomhus i rumstemperatur i ordningen test 1 till 6. Efter avslutat test delades frågeformuläret ut och besvarats i direkt anslutning till testtillfället. Studien var godkänd av verksamhetschefen för ambulansen i det aktuella länet.

2:7 Dataanalys

Analysen utfördes i SPSS (Statistic Package for the Social Sciences). Icke-parametrisk data i ordinalskala analyserades med Mann Whitney U-test för att undersöka skillnader mellan kön.

Samband mellan variabler analyserades med Spearman´s rangkorrelationstest.

Sambandsanalyser med testpersonernas prestation på respektive test i Aasa-testen utfördes med hur man ser på Aasa-testens relevans i förhållande till ambulansarbete. Beskrivande frekvensanalyser med uppdelning av godkänt eller icke godkänt resultat på varje test undersöktes också med svaren på motsvarande fråga i frågeformuläret (fråga 1, 3, 4, 5, 6 och 7). Könskillnader i skattad upplevd trötthet vid testmoment sex i Aasa-testen prövades.

Fråga 2 sambandsundersöktes med resultat från test 1, konditionstestet. Fråga 10 och 11 har korrelerats med resultaten från Aasa-testen. Fråga 8 har redovisats med beskrivande statistik och motiveringar till svaret på frågan har kategoriserats och presenterats med citat. Fråga 12 och 13 har redovisats med beskrivande statistik. Fråga 14 har korrelerats med fråga 15 och 16.

Fråga 17 har redovisats i beskrivande statistik i löpande text tillsammans med motiveringar (fråga 18). En alternativhypotes har även prövats avseende samband mellan godkända testresultat och positiv uppfattning på fråga 12 och 13. Testresultat från delmomenten i Aasa- testen och svaren i frågeformulären länkades ihop via siffror där 0 motsvarade icke godkänt resultat och 1 motsvarade godkänt resultat. Den femgradiga skalan i frågeformulären översattes från 1 till 5 där 4 och 5 tolkades som positiv uppfattning, 3 som varken eller och 1 och 2 som negativ uppfattning. Inget extern bortfall fanns avseende de fysiska testerna eller frågeformuläret. En studiedeltagare hade utelämnat svar på den första öppna frågan och åtta studiedeltagare hade utelämnat svar på den andra öppna frågan.

(16)

11

3. ETISKA ÖVERVÄGANDEN

Deltagandet i studien har varit frivilligt. Deltagarna informerades om vad medverkan innebar (Centrala etikprövningsnämnden, 2011). Testledaren och tillika uppsatsförfattaren eller medarbetaren är de enda som har tillgång till resultaten från Aasa-testen och svaren i frågeformulären. Testresultaten har presenterats på ett sådant sätt så att enskilda personer ej kan identifieras. Alla insamlade data har behandlats konfidentiellt. Studien är godkänd av verksamhetschefen i det aktuella länet.

4. RESULTAT

4:1 Testpersonernas sammansättning

I studien ingick 41 testpersoner varav 33 (~80%) var män och 8 (~20%) var kvinnor.

Testpersonerna var i åldrarna 30 till 57 år (Figur 1). Tio (~24 %) var i åldern 30- 39, 18 (~44

%) var i åldern 40- 49 och 13 (~32 %) var över 50 år. Medelåldern var 45 år och medianen 45 år. Nära hälften av testpersonerna har arbetat på ambulansen i över 20 år. Ingen har arbetat mindre än 5,5 år.

Figur 1. Åldersfördelning på testpersonerna.

4:2 Testresultat Aasa-testen

En stor andel, 17 (~42 %) av ambulanspersonalen klarade samtliga tester i Aasa-testen. Lika många, 17 personer (~42 %) hade godkänt på fem av de sex testerna, sex (~15 %) hade

0 10 20 30 40 50 60

Åldersfördelning

Åldersfördelning

(17)

12

godkänt på fyra av de sex testerna och en (~2 %) hade godkänt på tre av de sex testerna. Det konditionstest som fick avbrytas räknas här som icke godkänt. Den testperson som klarade handstyrkan med höger men inte vänster hand redovisas också som icke godkänd i ovanstående resultat. Nedan och följaktligen har dessa resultat exkluderats ur analyserna (Figur 2).

Figur 2. Fördelning av godkänt och icke godkänt resultat på respektive test.

4:3 Kondition

Av de 41 testade personerna var det sju (17 %) som ej klarade godkänt resultat på test ett, Åstrands cykelergometertest. Ett konditionstest fick avbrytas på grund av förkylning eftersom

33 7

Kondition

Godkända Icke godkända

34 6

Handstyrka

Godkända Icke godkända

28 13

Bålstabilitet

Godkända Icke godkända

36 5

Rygguthållighet

Godkända Icke godkända

41

Lyftstyrka

Godkända Icke godkända

41

Hantelbärning

Godkända Icke godkända

(18)

13

slutresultatet skulle bli missvisande, därav endast resultat från 40 testdeltagare. Totalt fyra (~10 %) personer var negativt inställda till att konditionstest på cykel är ett bra sätt att kontrollera konditionen, tre av dessa klarade ej godkänd nivå på testet. Samband mellan icke godkänt resultat och negativ uppfattning om konditionstest på cykel undersöktes med Spearman´s rho. Inget samband hittades. Inget samband hittades heller mellan stigande ålder och försämrad kondition, vilket också undersöktes med Spearman´s rho. En skillnad (p<0,05) hittades med Mann Whitney U-test då kön och resultat på konditionstestet undersöktes (U=42,5, p=0,003). Kvinnor presterade alltså bättre på konditionstestet på cykel än vad männen gjorde. Medelvärdet för männen var 3,37 medan medelvärdet för kvinnorna var 4,63.

4:4 Aasa-testens relevans

Samband mellan den egna prestationen på respektive test i Aasa-testen har undersökts med hur man ser på Aasa-testens relevans i förhållande till ambulansarbete (Figur 3).

Figur 3. Fördelningen över studiedeltagarnas svar i frågeformuläret på frågorna som representerar uppfattningarna om Aasa-testens relevans i förhållande till ambulansarbete.

0 5 10 15 20 25

Antal

Svarsfördelning

Inte alls I liten grad I någon grad I stor grad I mycket stor grad

(19)

14 4:4:1 Konditionstest

Sju av 41 personer (~17 %) klarade inte godkänd gräns på konditionstestet. Det fanns inget samband mellan resultat på testen och uppfattning om konditionstestets relevans i förhållande till ambulansarbete. Nära hälften, 20 personer (~49 %), tyckte att konditionstestet i någon grad motsvarar den fysiska belastningen ambulanspersonal utsätts för i det dagliga arbetet.

Några färre, 13 personer (~32 %), ansåg att testet i stor grad motsvarar fysiska belastningen ambulanspersonal utsätts för i det dagliga arbetet.

4:4:2 Handstyrka

Sex av 41 (~15 %) uppnådde inte godkänd gräns för handstyrka i varken höger eller vänster hand. En person var godkänd på höger hand men inte på vänster och exkluderades därför i analysen. Större delen av testdeltagarna, 34 personer (~83 %), var godkända både på höger och vänster hand. Av dem var det 25 (~61 %) som ansåg att handstyrketestet i stor grad eller mycket stor grad motsvarar den fysiska belastningen ambulanspersonal utsätts för i det dagliga arbetet. Det var ingen skillnad i uppfattning hos de personer som ej klarat testet i jämförelse med de som klarat testet.

4:4:3 Bålstabilitet

Av de 41 testpersonerna var det 13 (~32 %) som ej klarade godkänd gräns på bålstabilitetstestet. Det fanns ingen skillnad i uppfattning om testets relevans i förhållande till ambulansarbete mellan de som klarade testet och de som inte klarade godkänd gräns. Över hälften, 22 personer (~54 %), ansåg att testet i någon grad motsvarar den fysiska belastning ambulanspersonal utsätts för i det dagliga arbetet och 13 (32 %) tyckte att testet i stor grad motsvarar belastningen.

4:4:4 Lyftstyrka

Samtliga testdeltagare utförde ett godkänt resultat på marklyftet. Nästan en tredjedel, 12 personer (~29 %), tyckte att testet i mycket stor grad motsvarar den fysiska belastningen som krävs i det dagliga ambulansarbetet. Nära hälften, 19 personer (~46 %), svarade att det motsvara i stor grad, 7 personer (~17 %) i någon grad och tre personer (~7 %) tyckte att det i liten grad motsvarar den fysiska belastningen.

4:4:5 Rygguthållighet

Fem av de testade 41 personerna (~12 %) klarade ej godkänd gräns för testet. Ingen skillnad i uppfattning om testets relevans kunde ses mellan de som klarat testet och de som ej klarat testet. Nära hälften, 19 personer (~46 %) av de som fått godkänt resultat på testet tyckte att

(20)

15

rygguthållighetstestet i stor grad eller mycket stor grad motsvara den fysiska belastning ambulanspersonal utsätts för i det dagliga arbetet. Bland de som ej klarat testet var motsvarande siffra 40 %, 16 personer. En stor andel, 18 personer (44 %), av testdeltagarna ansåg att testet i någon grad motsvarar den fysiska belastningen i arbetet.

4:4:6 Hantelbärning

Samtliga testdeltagare klarade testet hantelbärning som skall simulera bårbärning i trappa.

Över hälften, 21 personer (~51 %), tyckte att testet i mycket stor grad motsvarar den fysiska belastning ambulanspersonal utsätts för i det dagliga arbetet. Cirka en tredjedel, 14 personer (~34 %), tyckte att testet i stor grad motsvarar detta. Det innebär att 35 (~85 %) av testdeltagarna var övervägande positivt inställda till att testet motsvarar den fysiska belastning personal utsätts för i det dagliga arbetet.

Graden av trötthet vid momenten, enligt Borgs skattningsskala (Figur 4 och 5), skiljde sig dock åt mellan testdeltagarna. Skillnaden mellan kön analyserades med Mann Whitney U-test.

Det fanns en skillnad (p<0,05) i upplevd trötthet mellan män och kvinnor efter att hantlarna burits ner för trapporna (U=43,5, p=0,004). Kvinnorna upplevde alltså en högre grad av ansträngning vid momentet.

Figur 4. Skattad grad av ansträngning enligt Borgs skattningsskala efter att testpersonen burit hantlarna ner för trapporna.

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9

6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20

Antal

Upplevd ansträngning

Borgs skattningsskala

Kvinnor Män

(21)

16

Det fanns även en skillnad (p<0,05) mellan män och kvinnor avseende upplevd trötthet efter att hantlarna burits upp för trapporna (U=59,5, p=0,019). Kvinnor upplevde en högre grad av ansträngning vid testet än männen.

Figur 5. Skattad grad av ansträngning enligt Borgs skattningsskala efter att testpersonen burit hantlarna upp för trapporna.

4:5 Könsskillnader

Skillnaden mellan kvinnors och mäns uppfattning om Aasa-testens relevans i förhållande till ambulansarbete undersöktes via Spearman´s rho. Det fanns inget samband mellan testpersonens kön och dess uppfattning om testernas relevans i förhållande till ambulansarbete.

4:6 Testpersonernas kondition och fysiska styrka 4:6:1 Kondition

Testpersonerna tillfrågades om deras kondition var tillfredställande för deras dagliga arbete i ambulans. Majoriteten, 34 personer (~82 %), av de som klarat konditionstestet tyckte att deras kondition i stor grad (24 personer, ~59 %) eller i mycket stor grad (10 personer, ~24 %) motsvarade den kondition de behöver i arbetet. Även de sju personer (17 %) som ej klarat godkänt gränsen på konditionstestet tyckte att deras kondition var tillfredställande för det dagliga arbetet. Större delen av dem, fem personer (~71 %), tyckte att konditionen i stor grad

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9

6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20

Antal

Upplevd ansträngning

Borgs skattningsskala

Kvinnor Män

(22)

17

var tillfredställande för det dagliga arbetet medan 1 person (~14 %) tyckte att konditionen i mycket stor grad var tillfredställande. Det fanns inget samband mellan den egna prestationen på konditionstestet och deltagarnas upplevelse av tillfredställande kondition för det dagliga arbetet. Samtliga testdeltagare tyckte att konditionen i någon grad (5 personer, ~12 %), i stor grad (21 personer, ~51 %) eller i mycket stor grad (15 personer, ~37 %) var viktig för dem (M= 4,24). Av de som ej klarat gränsen för godkänt på konditionstestet tyckte sex personer (~86 %) att konditionen i stor grad eller i mycket stod grad var viktig för dem. Motsvarande skattning för de som klarat godkänd gräns på konditionstestet var ~88 % (30 personer). Ingen skillnad fanns mellan gruppen som klarade godkänt och de som ej klarade godkänt på konditionstestet. Majoriteten, 32 personer (~78 %) av testdeltagarna i studien genomförde pulshöjande aktivitet regelbundet under minst 30 min i följd. Inget samband fanns mellan frekvens av regelbunden pulshöjande aktivitet och skattning av hur viktig konditionen var för individen.

4:6:2 Fysisk styrka

Den fysiska styrkan hos ambulanspersonalen upplevs som god. En liten de (tre personer, ~7

%) ansåg att dess fysiska styrka i någon grad var tillfredställande för det dagliga arbetet.

Majoriteten (26 personer, ~63 %) svarade att fysiska styrkan i stor grad var tillfredställande för det dagliga arbetet och 12 personer (~29 %) ansåg sig i mycket stor grad ha tillfredställande fysisk styrka. Ingen skillnad på respektive test kunde ses mellan gruppen med godkända resultat och gruppen med icke godkända resultat avseende skattad tillfredställande fysisk styrka. Över hälften (21 personer, ~51 %) tycker att den egna fysiska styrkan i stor grad var viktig för dem. Något färre (14 personer, ~34 %) ansåg att den fysiska styrkan i mycket stor grad var viktig för dem. En liten de (sex personer, ~15 %) ansåg att den fysiska styrkan i någon grad var viktig för dem.

4:7 Årliga tester

”Jag tycker att vi ska ha årliga tester för – att förebygga arbetsskador – ett kvitto på att vi orkar vårt arbete –ett kvitto för oss själva –att mina arbetskamrater vet att alla har en hög lägsta nivå”

Övervägande del (37 personer, ~90 %) av ambulanspersonalen i studien delade uppfattningen om att årliga tester skall införas i det undersökta länet. Testdeltagarnas motiveringar till att tester skall införas kan delas in i fyra olika kategorier. Det var en jämn fördelning i antal

(23)

18

kommentarer mellan de olika kategorierna, bortsett från den skadeförebyggande kategorin.

Några testdeltagare hade kommentarer som berörde två eller flera av kategorierna.

Ökar motivation till träning (nio kommentarer).

Egen kontroll av styrka och kondition (åtta kommentarer).

Kvalitetssäkring i yrket (sju kommentarer).

Hälsosynpunkt/ skadeförebyggande (sexton kommentarer).

Följande citat ur den första kategorin illustrerar motiveringar till varför årliga tester skall införas på ambulansen i det undersökta länet.

”En morot för personalen att hålla igång”

”Motivera folk till träning”

”Vore bra att få en ”sporre” och se om man förbättrar sig”

”För att uppmuntra till rörelse och träning som i sin tur ökar ork och välbefinnande”

Följande citat illustrerar kommentarer ur den andra kategorin, kontroll av den egna styrkan och konditionen. Någon förslog även att införa exempelvis läkarundersökningar eftersom nattarbete sliter på kroppen. Som komplement till de fysiska testerna föreslogs även tränings och livsstilsråd.

”För att kunna se sin egen kapacitet och göra en egen individuell träning för personalen”

”Vettigt att få facit på sin styrka och kondition. Kanske ett uppvaknande att träning stärker rygg, bål etc. ...”

”För att se hur min kropp orkar med det dagliga jobbet och att jag ska kunna jobba till 65.

”Bra måttstock på sin fysiska standard”

Många deltagare påpekade vikten av att klara av sitt yrke och att årliga tester skulle vara en sorts kvalitetssäkring.

”Därför att jag har sett många genom åren som ”förfallit” konditionsmässigt. ... Kondition behövs under hela arbetslivet på ambulansen, inte bara första året”

”Viktigt att ha en bra fysik/kondition med tanke på våra lyft. ...”

(24)

19

”Regelbundna tester = Kvalitetssäkring för både patient och kollega”

”Ser det som en självklarhet. Skall man testas vid start skall det naturligtvis även testas årligen”

Den fjärde och sista kategorin handlar om att årliga tester skall införas ur hälsosynpunkter och att det skulle vara skadeförebyggande.

”För att undvika belastningsskador långsiktigt”

”Ur ekonomisk synpunkt för arbetsgivaren inte minst. Troligen piggare och gladare personal”

”För att förebygga skador”

”För att tidigt fånga upp de som annars löper en ökad risk för att skada sig vid t.ex. tunga lyft”

Andelen testdeltagare som i stor grad eller mycket stor grad trodde att belastningsskador skulle minska om årliga tester infördes för ambulanspersonal var ~76 %, 31 personer. En liten del (fem personer, ~12 %) svarade i någon grad och ~12 % (fem personer) ansåg inte alls eller i någon grad att belastningsskador skulle minska om årliga tester infördes. En stor del av deltagarna menade på att belastningsskador skulle minska om årliga tester infördes eftersom personalen då skulle träna mer frekvent. Det skulle i sin tur innebära att kroppen blir starkare och mer förberedd för oförutsedda, tunga och ogynnsamma lyft. Ett par framhöll vikten av ergonomiutbildning.

”Ex. innan jag började träna regelbundet, drabbades jag ofta av ryggskott et par ggr/år, vilket jag numer slipper helt och hållet. Självklart bidrar en god fysik till att minska arbetsrelaterade skador (lyft, förflyttningar)”

”Jag tror att motivationen att träna ökar vid årliga tester och därigenom minskar belastningsskadorna”

”Jag tror att en ökad fysisk styrka och ökad kondition i kombination med ergonomi-vetenskap skulle minska belastningsskadorna”

”Har man en hyfsad god kondition och styrka tror jag att man håller bättre och inte behöver gå på maxförmåga så ofta”

De som ej trodde att belastningsskador skulle minska om årliga tester infördes menade på att frekvensen av belastningsskador idag inte är så hög.

(25)

20

”Det är många som tränar och så många som inte tränar men ytterst sällan som någon har belastningsskador”

Några få (fyra personer, ~10 %) anser inte att årliga tester skall införas på ambulansen i det undersökta länet. De menar att personalen troligen klarar av jobbet bra utan tester.

Motiveringarna till det citeras.

”Jag tycker att var och en ska ta ansvar för sin kondition och styrka. Det kan kännas som tvång om man ska ha årliga tester. Jag kan förstå om man svarat ja på frågan men jag svarar nej”

”Vad gör man om man inte klarar testet även om man får träna. Så länge man klarar jobbet är det ok”

4:8 Ambulanspersonalens motivation

Nio personer (~22 %) av testdeltagarna genomförde inte regelbundet pulshöjande aktivitet under minst 30 minuter i följd. Av dessa nio skulle en person (~11 %) i någon grad motiveras att förbättra sin kondition om årliga tester infördes. Ungefär en tredjedel (tre personer, ~33 %) skulle i stor grad motiveras och fyra personer (~44 %) skulle i mycket stor grad motiveras att förbättra sin kondition. Av de 32 testdeltagare (78 %) som regelbundet utförde pulshöjande aktivitet ansåg nio personer (~28 %) att de i någon grad skulle motiveras att förbättra sin kondition om årliga tester infördes. Hälften (16 personer, 50 %) skulle i stor grad motiveras och fem personer (~16 %) av de som regelbundet genomför pulshöjande aktivitet skulle i mycket stor grad motiveras (Figur 6).

(26)

21

Figur 6. I vilken grad testdeltagarna skulle motiveras att öka konditionen om årliga tester infördes. Fördelningen mellan de som ej utförde och de som utförde pulshöjande aktivitet regelbundet i minst 30 min i följd.

Figur 7. I vilken grad testdeltagarna skulle motiveras att öka sin fysiska styrka om årliga tester infördes. Fördelningen mellan de som ej utförde och de som utförde pulshöjande aktivitet regelbundet i minst 30 min i följd.

Det fanns ingen skillnad mellan de som regelbundet utför pulshöjande aktivitet och de som inte gör det, avseende i hur införandet av årliga tester skulle öka motivationen till att förbättra konditionen. En del (åtta personer, ~20 %) av samtliga testdeltagare skulle i mycket stor grad förbättra sin fysiska förmåga om årliga tester infördes. Många (18 personer, ~44 %) skulle i

0 2 4 6 8 10 12 14 16 18

Utför ej pulshöjande aktivitet regelbundet

Utför pulshöjande aktivitet regelbundet Antal

Kondition

Inte alls I liten grad I någon grad I stor grad I mycket stor grad

0 2 4 6 8 10 12 14

Utför ej pulshöjande aktivitet regelbundet

Utför pulshöjande aktivitet regelbundet Antal

Fysisk styrka

Inte alls I liten grad I någon grad I stor grad I mycket stor grad

(27)

22

stor grad förbättra sin fysiska förmåga och (12 personer, ~29 %) skulle i någon grad förbättra sin fysiska förmåga. En liten del (tre personer, ~7 %) skulle i liten grad eller inte alls påverkas av om årliga tester infördes avseende motivation till ökad fysisk förmåga (Figur 7). Ingen skillnad kunde ses mellan gruppen som regelbundet genomförde pulshöjande aktivitet och gruppen som inte gjorde det.

5. DISKUSSION

Större delen (34 personer, ~83 %) av testdeltagarna presterade ett godkänt resultat på samtliga eller fem av de sex testen i Aasa-testen. De som klarade fem tester skulle generellt sett inte behöva mycket träning för att klara alla tester. Deltagarnas kondition var överlag godkänd och endast ett fåtal var negativt inställda till att konditionstest på cykel är ett bra sätt att kontrollera konditionen på. Än dock var det många som inte tyckte att konditionstest på cykel motsvarar den fysiska belastningen ambulanspersonal utsätts för i det dagliga arbetet. Kvinnor presterade i huvudsak bättre än männen på konditionstestet. Detta trots att inte åldern skiljde sig åt nämnvärt mellan könen.

Testet bålstabilitet, som bestod av sidoplankan, hade högst frekvens av icke godkända deltagare (13 personer, ~32 %). Det kan bero på att det är en rörelse/övning som många vanligtvis inte tränar. Drygt hälften av samtliga deltagare ansåg att bålstabilitetstestet i någon grad motsvarar den fysiska belastningen ambulanspersonal utsätts för i det dagliga arbetet, vilket inte var övervägande positivt betyg. Testet lyftstyrka och testet hantelbärning som simulerar bårbärning, klarade samtliga testdeltagare. Det kan förklara den positiva attityden till de testerna även om inget statistiskt samband kunde ses.

Graden av ansträngning vid hantelbärning i trappor varierade. Kvinnorna upplevde en högre grad av ansträngning vid momentet än männen. Det fanns ingen skillnad mellan män och kvinnors uppfattning om testernas relevans i förhållande till ambulansarbete. Mer än hälften av testpersonerna tyckte att de i stor grad hade en tillfredställande kondition och styrka för det dagliga arbetet i ambulansen. Övervägande antal (37 personer, ~90 %) ställer sig positiva till införandet av årliga tester i det undersökta länet. De tror att belastningsskadorna skulle minska eftersom personalen skulle bli tvungna att bibehålla eller öka sin fysiska styrka och kondition. Det skulle gynna både dem själva, arbetskollegor och patienter i det dagliga arbetet.

(28)

23 5:1 Resultatdiskussion

Det finns inga standardiserade fysiska tester för ambulanspersonal i Sverige idag. Nationellt sett skulle det gynna ambulansverksamheten om det införds. Ett godkänt genomfört test skulle till exempel kunna gälla nationellt under en begränsad tid. Det skulle vara ekonomiskt gynnsamt (Ayoub, 1982). Det undersökta länet har i dagsläget inga årliga fysiska tester för ambulanspersonal. Övervägande del, hela ~90 % av studiedeltagarna ställde sig positiva till införandet av årliga tester. Det är alltså endast fyra personer av de 41 deltagarna i studien som ej vill ha årliga tester i verksamheten. Anledningen till det torde vara att så länge man klarar av arbetet har inget annat någon betydelse. Det finns dock många vinster med att införa årliga tester. Eftersom ett stort antal studiedeltagare trodde att motivationen till träning skulle öka om årliga tester infördes kan man anta att konditionen och den fysiska styrkan totalt sett skulle förbättras i arbetsgruppen. Av de som idag inte regelbundet utför pulshöjande aktivitet skulle majoriteten motiveras till att öka både sin kondition och sin fysiska styrka om årliga tester infördes. Även de som regelbundet utför pulshöjande aktivitet skulle motiveras till att bibehålla eller öka sin kondition och fysiska styrka, vilken kan vara en anledning i sig att införa årliga tester. Några studiedeltagare är i behov av att öka sin kondition eller fysiska förmåga men det är minst lika viktigt för de som har en bra fysisk förmåga, att de bibehåller den.

Regelbunden fysisk aktivitet gynnar tillväxten av muskler (Andersson et al., 1999). Det är viktigt att tänka på eftersom muskelmassan förtvinar med ökad ålder (Andersson et al., 1999).

Medelålder på den aktuella stationen är relativt hög, 47 år. Fysisk aktivitet avtar med ökad ålder (Berget et al., 2005) och det är bevisligen så att det flesta vuxna inte uppnår den fysiska aktivitetsnivå som rekommenderas för en hälsosam livsstil (Berger et al., 2005). Det är alltså väldigt viktigt att få personalen att bibehålla sin fysiska styrka genom arbetslivet. Om man, som tidigare nämnts, får tro många av studiedeltagarna kan alltså motivationen till detta skapas genom införandet av årliga tester. Det finns även ekonomiska vinster som troligen skulle kompensera den kostnaden införandet av årliga tester skulle medföra. Enligt Wong et al., (1998) minskar antalet sjukdagar i och med regelbunden fysisk aktivitet. Det finns belägg för att ambulanspersonal är en grupp med hög sjuklighet som leder till förtidspensionering (Rodgers, 1998).

Några studiedeltagare framhöll vikten av att öka de ergonomiska kunskaperna hos personalen.

En bra koordinering av muskler minskar kravet på muskelmassa (Burgess-Limerick &

Abernethy, 1998). Ambulansens utformning och hjälpmedel kan också till viss del underlätta

References

Outline

Related documents

Syftet med detta arbete är att undersöka pedagogers uppfattningar om betydelsen av barns fysiska aktivitet, och deras berättelser om vad de gör för att införliva

Den andra kolumnen med rubriken &#34;Nr&#34; innehåller elevens nummer enligt den ursprungliga matrikeln över skolans elever från år 1805 till år 1850.. Totalt finns det i

Figure 1A shows the equilibrium dissociation constant and the dissociation rate from the final intercalative state for all the DNA intercalators, including the intercalating system

Feedback från automatiserade tester påverkar människors tillit till automatiserade tester eftersom om man inte får feedback så vet man inte heller vilka tester

The aim with this study was to study the effects of “Handslaget” concerning physical activity, psychic and physical symptoms among school adolescent’s.. A

Citation for the original published paper (version of record): Yngve,

(Ahltorp, 1998) Definitionen som nämndes i inledningen var ”Chefsskap är att arbeta genom och med hjälp av andra för att uppnå organisationsmål” (Hersey, 1984, sid.

Resultatet visade ingen skillnad hos eleverna i årskurs två och tre medan det i årskurs fyra var en markant skillnad i resultat mellan de elever som deltog i den