Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Dela Lika 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök
http://creativecommons.org/licenses/by-nc-sa/2.5/se/. Verket har publicerats i www.globalarkivet.se.
Västsahara, en splittrad nation
På ena sidan tält i Saharaöknen. På andra tortyr och försvinnanden. En 220 mil lång mur separerar den västsahariska befolkningen sedan deras land
invaderades för 32 år sedan. Deras motstånd har länge varit fredligt. Men nu börjar allt fler unga tala om krig.
Borta, i läger i öknen
TANIGA GETTER VANDRAR MED KISANDE ÖGON mellan tält och lerhyddor utspridda i Saharaöknen. Inte en människa syns till.
Flyktinglägret Dakhla steks i den obarmhärtiga eftermiddagssolen och dess invånare stannar under tak tills skuggorna växt till sig. Här och i fyra andra läger i västra Algeriet har halva Västsaharas befolkning, drygt 150 000, bott sedan Marocko invaderade deras land 1975. Klädd i jeans och Batman-t-shirt sitter Bamba på mattan i ett av tälten och smuttar på sitt andra glas te. Han har levt hela sitt 22-åriga liv i Dakhla.
– Dakhla är det bästa lägret, säger han med en kaxig blick. Här är det mycket mer avslappnat än i de andra lägren, det finns inga affärer eller någonting. Man gör vad man känner för.
Tältet tillhör inte någon i Bambas släkt. Men i Dakhla är hem öppna för alla och man kommer och går som man vill. När det gäller framtiden är
möjligheterna däremot begränsade. Det finns grundskolor, men för att kunna vidareutbilda sig måste man få bidrag från någon hjälporganisation.
Bamba tillhör inte den lilla skaran som fått sådan hjälp.
– Jag vill bli journalist, helst sportjournalist. Tillsammans med några vänner har jag startat en tidning där vi skriver om allt möjligt. Men här finns inga material för att trycka, så tidningen är mest oss emellan.
TROTS BISTÅNDSFÖRSÄNDELSER MED MAT och medicin lider en stor andel av de västsahariska flyktingarna av undernäring och bristsjukdomar.
Men det som tär mest på de unga vuxna i lägren är sysslolösheten. När det svala mörkret lagt sig över Dakhla, lika plötsligt som varje kväll,
tränger också frustrationen genom den harmoniska ytan. Medan teglasen dukas undan kommer politiken på tal.
– Varje dag tänker jag på mitt hemland, säger Bamba. Och att det är
omöjligt att ta sig dit på grund av muren Marocko har byggt och minfälten de lagt ut.
Han saktar ned och talar tydligt så att inget ord ska missförstås.
– Vi unga vill inte vänta i 30 år till, säger han. Kanske 2-3 år, sedan blir det krig.
De första sexton åren förde de västsaharier som stannade på ockuperad mark krig mot Marocko. Bambas ögon gnistrar då han berättar om en legendarisk strid där 2000 marockanska soldater dödades, men bara 25 västsaharier. Om det blir krig igen är han säker på att hans sida skulle segra.
–Marockos armé har mat, pengar, folk. Men de strider inte för sin sak, utan för en kung de inte får säga emot. Den västsahariska armén har 30 års hat.
VÄSTSAHARISKA REPUBLIKENS PRESIDENT Muhammed Abdelaziz är på besök i Dakhla över dagen. Glasögon, ribbstickad tröja och en rynka mellan ögonbrynen. Situationen på ockuperad mark och i flyktinglägren är desperat, ändå agerar inte FN och det var längesedan konflikten var på tapeten i västerländska medier. Men då han talar om sin befolknings växande frustration gör han det omsorgsfullt, i lugn och saklig ton.
– Vi föredrar fred och respekterar internationell lag, säger han. Men utan hjälp från omvärlden går det inte. Samtidigt som vi förbereder samhället på självständighet förbereder vi oss också på krig.
På en annan matta, i ett snarlikt tält, sitter en gammal och en medelålders kvinna invirade i svarta tygstycken. Nguia Bakays och Batul Mohammed Salem Dadachs tankar rör sig inte kring krig, utan återförening. Deras ögon lyser av stolthet när de talar om sin son och bror, Sidi Muhammed Dadach. Under 25 års fängelsevistelse skulle han ha blivit släppt om han kallat sig marockan, men vägrade, och betraktas nu som en av de största västsahariska hjältarna.
– Han skulle få pengar, jobb, hus, säger mor Nguia. Men han svarade bara:
det spelar ingen roll vad jag säger, gud gör mig ändå till västsaharier.
Tillsammans med de flesta andra kvinnor och barn lämnade Nguia och Bakay städerna då Marocko anföll. De satte upp läger på landsbygden medan Sidi Muhammed och de andra männen stannade för att strida.
Batul berättar:
– Då napalm- och klusterbomberna började falla över våra tillfälliga läger flydde vi över gränsen till Algeriet. Där gav en man oss Sidi Muhammeds klocka och vi fick höra att han dödats.
Batuls röst är stadig men monoton. Den här historien har hon berättat många gånger tidigare, ändå har hon svårt att hålla tårarna tillbaka.
– 1979 fick vi sedan den första nyheten om honom – han levde, men hade blivit gripen och dömd till döden. Sedan hörde vi inget förrän 1997.
MÅNGA VÄSTSAHARIER SOM BLIVIT GRIPNA har inte arresterats på vanligt vis. Likt Sidi Muhammed har de bara försvunnit. Hans syster och mor tillhörde det lyckliga fåtal som fick höra vad som hänt deras anhöriga.
Batul lägger fram några dokument på mattan. Ett foto av Sidi Muhammed, ett handskrivet brev på arabiska och ett protokoll. Det är innehållet i det brev Röda Korset skickade 1997 efter att ha besökt Sidi Muhammed och andra fångar i det ökända Khenitra-fängelset.
– Till slut fick internationella kommittéer honom släppt 2002 och samma år tilldelades han Raftopriset, säger Nguia. Tre år senare fick vi följa med honom då han hämtade priset i Bergen.
Batul plockar fram ett annat foto, med ram. Det föreställer dem tre
tillsammans i en sammanbiten omfamning.
– Då vi såg honom i Norge började vi gråta och skrika, säger hon. Vi svimmade båda två. Det kändes som om hjärtat inte skulle klara av det.
– Jag lämnade honom som ett barn och återsåg honom som en gammal man, säger Nguia. Nu är jag 94 år och har inte lång tid kvar. Jag hoppas att Marocko förstår vad de har gjort med våra känslor. Det enda jag vill är att leva mina sista dagar tillsammans med min son.
Hemma, på ockuperad mark
ENSTAKA LJUSSTRÅLAR LETAR SIG IN GENOM DET ENDA FÖNSTRET i taklägenheten i Västsaharas huvudstad Laayoune. De faller på den
blommiga soffa där 19-åriga västsahariern Hasana Aalia sitter. Här, i den hemliga möteslokalen, kan han tala fritt.
– Alla poliser och soldater i staden gör att man ständigt är rädd. Våra föräldrar vågar ofta inte släppa ut oss för att träffas på gatan. Istället sitter jag mycket på internetkaféer. Där kan jag prata med vem jag vill, till och med människor i flyktinglägren. Men även på kaféerna händer det att polisen kommer och frågar vad jag gör.
Till skillnad från yttrandefriheten i flyktinglägren är det straffbart att tala om Västsaharas självständighet på ockuperad mark. Och tidigare hördes inte heller många protester. Men 2005 inleddes en fredlig intifada och nu har myndigheterna fullt upp med att tysta alla manifestationer.
– Polisen har fört bort mig från fyra demonstrationer och förra året
hämtade de mig när jag var hemma, berättar Hasana. Är man inte med i demonstrationen anklagas man för att ha varit med och planerat den. Hur mycket man torteras beror på demonstrationens storlek.
Den marockanska regeringen hävdar att Västsahara är en historisk del av Marocko och har sedan invasionen försökt integrera det med resten av landet. Samtidigt som hundratusentals marockaner lockas till Västsahara med höjda löner och sänkt skatt skyr regeringen inga medel för att driva västsaharierna därifrån. Förutom tortyren Hasana utsatts för blev han nyligen relegerad från sin skola.
– Jag och några vänner anordnade en sittande demonstration i skolan, i sympati för västsahariska tortyroffer. Nu är jag tvungen att gå på en religiös skola utan vetenskapliga ämnen.
Han fäller ögonlocken över sina stora, rättframma ögon.
– Möjligheterna att studera och få arbete är små om man gör motstånd.
Kompisar till mig har flytt mot Kanarieöarna i små båtar eftersom de inte står ut med situationen. Många av dem har drunknat på vägen.
För Hasana är det däremot inget val att lämna landet. Inte heller att återuppta kriget.
– Det jag genomgått har härdat mig och gjort mig mer bestämd att fortsätta kämpa. Jag ser ingen framtid utan ett fritt Västsahara, men krig är ingen användbar metod för oss. Marockanernas armé är alldeles för stark.
SIDI MUHAMMED DADACH var i Hasanas ålder då Marocko invaderade Västsahara. Ansträngt muttrande sätter han sig i fåtöljen bredvid den blommiga soffan. Fängelsevistelsen har tärt hårt på honom, men mest sorgsen ser han ut då han talar om sin familj.
– Det var överraskande svårt att se min mor igen, berättar han. Då jag
lämnade henne var hon stark, nu är hon mycket svag. Att leva i flyktingläger i öknen är svårt för en gammal kvinna.
Efter allt han gått igenom fortsätter Sidi Muhammed Dadach att vara en av förgrundsgestalterna i motståndet på ockuperad mark. Senast i december greps han av polisen i samband med en demonstration. Trots allt han genomlevt och att han inte tror på någon snar lösning, kan han inte tänka sig annat än en fredlig kamp. Han oroas då han ser ungdomar som vill gå ut i krig.
– Marockanerna är också araber, så de är våra bröder. I min generation riktar vi endast hatet mot deras regering och vi ser inte våld som en lösning. Men de västsahariska ungdomarna är trötta på att ständigt bli behandlade som om de var mindre värda och att ingen hjälp kommer från utlandet. Den frustrationen har lett till något nytt – hat mot marockaner.
Sedan ser de på TV hur mycket uppmärksamhet väpnade konflikter får.
Och då blir det farligt.
Raftopriset
Sedan 1987 delar Raftostiftelsen varje år ut ett pris till en person eller grupp som gjort en betydande insats för mänskliga rättigheter. Stiftelsen är grundad till minne av Thorolf Rafto, norsk professor i ekonomisk historia och förkämpe för mänskliga rättigheter i Sovjetunionen. Bland tidigare vinnare märks bland annat Aung San Suu Kyi från Burma och Shirin Ebadi från Iran.
Västsaharakonflikten
Västsahara är drygt hälften så stort som Sverige och ligger inklämt mellan Marocko, Algeriet och Mauretanien.
- Området har åtminstone sedan 1700-talet bebotts av nomadstammar med blandat arabiskt och afrikanskt ursprung och en egen arabisk dialekt – hassania.
- Mellan 1884 och 1975 var Västsahara en spansk koloni. Medan Spanien lämnade landet hjälpte de Marocko och Mauretanien att invadera i utbyte mot en andel av landets rika naturresurser.
- De 150 000 västsaharier som flydde fick slå upp läger i Algeriet, som länge stridit med Marocko om att vara det ledande nordafrikanska landet.
- Efter att Internationella domstolen i Haag 1975 slagit fast att Marocko inte har någon rätt till Västsahara utropades den västsahariska republiken.
Republiken är medlem i Afrikanska Unionen och har erkänts av drygt 80 länder (inget av dem europeiskt).
- Efter ett par års krig mot den västsahariska befrielserörelsen Polisario drog sig Mauretanien tillbaks. Sedan dess har hela Västsahara varit ockuperat av Marocko – den tredje längsta ockupationen i FN: s historia, efter Tibet och Palestina.
- Mellan flyktinglägren i Algeriet och ockuperade Västsahara uppförde Marocko under 80-talet en 220 mil lång mur, befäst med artilleri och miljontals minor, bevakad av 150 000 soldater. Muren är fyra gånger längre än sin israeliska motsvarighet.
- Marocko och Polisario slutade kriga 1991, då FN ingrep och inrättade en styrka i landet. Förutom vapenvilan är det meningen att FN-styrkan ska övervaka en västsaharisk folkomröstning om självständighet. Men den har
ännu inte blivit av.
- En stor orsak till dödläget är Spaniens, Frankrikes och USA: s starka ekonomiska, politiska och militära stöd till Marockos regering och diktatoriska kung.
- Sverige var det enda landet som röstade emot EU: s fiskeavtal med Marocko 2006. I riksdagen finns en intressegrupp för Västsahara med representanter från alla partier och utrikesminister Carl Bildt har uttalat sitt stöd för Västsaharas självständighet.
- Eftersom Västsahara aldrig har varit självständigt kallas det ofta ”Afrikas sista koloni”.
Per Liljas
