Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.
Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitised at Gothenburg University Library.
All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text.
Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the images to determine what is correct.
01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM
Extra Posten.
Torsdagen den 29 Juni 1820.
Recension ofver Markalls sömnlösa nätter. Oilman iSao*
(Forts- frSn N:o 5i-)
V
i vilja nu öfvergå till närmare skär- skådning af sjellva ölversättningarne. Den första är en iinsk Runa, kallad Markalai- tiens födelse. Ursprungligen har visst detta poem icke varit linskt, hvilket nian at följande vers kan inhemta:
Hiisis fogel gaf (Maikalainen) Åsnans långa öion.
Nu vet livar menniska, som nagot sett sig omkring i Finland, att der lumas iiTga åsnor, utan lärer sålunda poemet här
stamma från Tungusien, fast det sederme
ra för sin djerfva tankeflygt, än glada, an sorgliga behag, blifvit öiverflyttadt pa och liksom nationaliseradt med linska språket.
Recensenten, som med'yttersta granskning genomläst detta poem,'har mycket tvekat, huruvida han skulle räkna det till Odet eller till Elegien. Efter hans omdöme hörer det till bada delarne. Han styrkes ännu nier i detta pastaende al Boileaus fort ren- liga art poötiqnc, hvarur man vill försöka öfyersätta följande om Elegien:
Den sorgsna Elegien, med vildt förspridda hår, Än klagar sin förlust, än suckar vid en bår:
Än målar älskarns qval, när clmhetstårar rinna, Än smickrar, hotar, ber en dyrkad äl
skarinna.
Men för att tolka rätt hans känslor och begär Ej nog att vara skald, man mäste vara kär.
Denna Elegiska kärlek uttryckes så skönt och naturligt i dessa verser ur po
emet: Launavatar (Markalainens moder af- ven som moder till koliken)
Skyndade till Hiisis höjder Till Hiitolas kiselkullar, Ty ho'n lågade af lusta, Brann af brånad, att ånyo Fruktsam, föda nya foster.
Är icke detta en Nasonisk, elegisk an
da, så vet jag icke. Det enda man kan förebrå dessa verser är ordet brånad, som, om det kommer att rimma mot trånad, lärt kan urarta till svärmeri.
Att detta poem verkligen äfyen i sig innefattar Odets behag, hvarom Boileau yttrar sig:
En ännu högre prägt och styrka Odet röjer, Med örnens vingar det sin flygt mot him
len tar Och i sin djerfva sång med Gudar samtal
v har.
kan lätt inses af Wäinämöinens sång och - Markalainens besök och Gudens tal till
honom.
Nagóri méra poTeríng óch nycícferhafc hade dock öfversättaren bort använda på flere ställen, t. ex.
Ingen il från öster sändes.
For att kraftigare måla, borde väl istället lör oster stått norden, köfdeps och ilens hem. Något tung är denna vers:
Ve, o ve! hvem vet min vånda.
De många7 consonanterne göra densamma släpande och tung. Snarare:
Helas! ack! ack! o! o! hvem vet min vånda.
Osmakliga ord äror slänga, glo, gri- nare m. fl. icke användbara i en upphöj- tiare stil. Gäspling är ett godt ord, och Kecensenten menar, om han ej tar miste, att det finnes använde i Svenska Akade
miens handlingar, och att gäspa först från henne haft sitt ursprung. fVingad fogel låter något öfverspändt, da order fogel re
dan uti sig innebär begreppet alt Kunna flyga. Tili de obekanta länder, detta är synbarligen tagit frän ett af våra svenska snillen, men gjör på delta ställe en god effekt. Att låna ett mästerligt drag* från någon annan har i alla tider hört tdl li- centia Poetica, blott man stjäl med behag och vet nätt inpassa det lånade, så att konsteffekten af kanslohäfhiogen tillbörli- gen förenas med sinnestiöjets läckra smak, då mennis^an, betragtad såsom ert för- nuftsdjur, stfdldt inom samhällsringen af en förståndsodling, efter olika tider, vil—
kor och omständigheter, hvarken vill öf- vei flyga naturen, konstla med känslor, uppjaga charak'terer, sväfva ut i bilder, liknelser och prydnader, eller forbereda verkningarne i dessa afseenden, utan vet att rätt måtta och begransa det regellösa, afpassa allt efter omdömets kraf, med kallt blod skapa och sa förändra det lapade till ett brukbart och alimant nyttigt helt, att en god sedeforädling härigenom vinnes.
Denna ppriod torde 1 saren finna nå
got fur mycket philosophisk, hvarföre vi få bedja om hans öfverseemle skonsamhet,
med löfte att i det följande vara mer po*
puluta» '
(Forts. e. a. g.}
Il Molo grande, i NeapeL
■ • ' -i N ‘ V ti-
(Utur: Italienische Л/ iscellen-J (Slut från N:o 5l-f Ijängt muntrare och ord- och sinnrikare är Philosophien jemte hela området af vit
terheten och de vaekra konsterna. Äfven dessa liafva här upprest sitt tempel.
Det är ett aflångtskåp, sorn yrår upp- böjdt pa ett bord» Hund t omkring är det utsiradt med brokiga tapeter, och visar endast upptill eo öppning, liknande cn skådeplats, der snia fotshöga. dockor spela.
Mannen, som. förde dem, framträdde se
dan han slutat den lustiga pjecen, som lockat åskådarne till honom. Man slöt eu slot -srets omkring honom, och dockorna hängde utan rörelse ner öfver scenen. U- tan afseende på piecen börjar han en pre
dikan, hvari han i liopens anda, som står framföi honom, förebrår sitt auditorium alla möjliga synder. ”Tror du,” sager han biand annat, 'att jag ej märkt huru du' nyligen stal linnet, som du nu bär på kroppen? Och hvarifrän har du iickurer, ' soin ffamblinkar vid det breda röda ban
det? Ar det ej sannt, du är ej hi t kom-' men för att höra något godt? Väntar du icke här på någon af dm., fri llor,. med hvilken du stämt möte;' O du låga själ, som låter hustru och barn svälta hemma, och drifver sjelf omkring på krogarna med dina stallbröder! Huru? Fruktar du ej, att berget der boeta *) skall sjunga en dug-' tig sten på ditt hedniska hufvud? Men du tänker, det må gå så länge det går.
Men få se öm du icke en vacker dag tar skeden i vackra handen och faller till bön
boken. Men då njelper det ej, din åsna-i
*) Vesuvius.
fy det är försent. Då skall hon köra dig på dörren. Och hvem menar du? Dum- Jmfvud! Den heliga Jungfrun, den väl
signade, den rena doitren, som ej har gjort liksont era mödrar, era systrar, era döt
trar, som alla hafva varit och ännu äro ut- sväfvande qvinmpersoner. Odi tror du, att hon ännu skall förbarma sig öfver dig?
Förbarma sig? Ja, om jag vill, men ej annars — He? — Hvarföre seen j på mig med så stora förvånade Ögon? Tron j, att jag förgäfvcs har hängt min näsa öfver böckerna? Huru myciret godt har jag ej redan sagt er! Huru ofta har jag ej kom
mit er att skratta! JNTuärdet allvar! Och här är frågan om ingenting mindre än om er sjalaro, och den skolen j finna hos mig.
Ja, just hos mig. Jag skall visa er ett medel, huru ý skolen skydda er emot den orm, som följer synden på hälarna. Vill du se det? He? Nå så af med hatten!”
Han tager utur ett litet skrin en Ma- donna-bihl under glas och ram, stricken i koppar och fästad vid en rosenFärgad ögla. Han kysser och hänger den sedan liksom en Orden omkring halsen.
"Denna bild pryder sitt stalle, eller Imru? Bättre än St. Januarii-Orden, och Gylleneskinns-Orden, och Sr. Georgs-Or
den. Du ville väl ha den, d‘i, för att got a dig grann dermed? Ja, stor tack!
Jag ger inte borrt honom. Detta är det sk,önaste smycke, den sanna balsamen, den härligaste prydnad, den beptöfvade Talis
manen. He? Du ville också ha en? Men orn du gäfve mig 100 Ducati, så finge du den icke — om jag ej hade en eller två andra. Jag vill skänka er denna bild; j
•skolen derföre ej gifva mig mer än två Dran. S3' mycket kostar post-porto hit ifrån berget Karmel. Seen ! bett akten den!
•Ц? skänker er den. Vill du också ha en?
du är såjyckiig att se din önskan upp
fylld. Kyss den — och nar den kom- Hier____
Hastigt uppreser sig satan som Poli- Clr,elTo bland dockorna, och stöter med sin
£afiel åt auditorium — "då håller du fram
för honom denna underbild, och han fal—
•er vanmäktig neder.”
Dockan faller, och i denna ton fort
far qvacksalfvaren, till dess han sållt alla sina åladonnor. Och emedan de varit så uppmärksamme på hans predikan, vill han till slut göra sina åhörare ett lekamligt och oskyldigt nöje, neml. med en lustig piece, som heter den bedragne äkta man
nen.
Folk af vigt.
JYFan måste tillstå, att Fellard är en man comme il faut. Hans portvakt har en pe
ruk med massiva lockar och hög tollpet, och svårligen kan någon med en mera skärande ton utfara i de ordens min her
re är inte hemma. Men man behöfver blott yi>a honom en signatur, som hedras af allt sådant folk, och man kommer utan omsvep till hans herres innersta, helgedom«
Nå? och huru finner man honom? — Med myndighet skridande fram och åter, trefvar han omkring med utbredda fingrar i sitt hår, klippt ä la Caracalla. Han
»yc.rs alldeles tcke bekymra sig om allt det folk, hvarmed hans rum är uppfyidt.
Huru vore också der möjligt ? Han är sysselsatt med sin tandpetare och- sitt etui;
det är ingen småsak. Men ändtligen kom
mer hän utur sin förnäma tankspriddhet, och nedlåter sig att hedra än den ena, än.
den andra rrted några ord.
Jag säger till honom: ”W. är en man af mycken inflytelse; ja, han är allsmäg- tig. Jag önskade, att han ville förhjejpa mig till min rätt.”---k, det har in
gen fara. W. är min bästa vän. — ”Det är for mig den största lycka.”
Af fm händelse kommer jag för att uppvakta denna minister. Fellard är äl
ven der. Men, min Gud! huru finner jag honom nu! Vördnadsfullt står han i en vrå af rammet, med hatten för munnen och klackarna helt blygsamt posterade tätt utmed hvarandra. Ätt cLömma al hans at-
iitucle och ödmjuka tystnad, skulle man.
tro, att han vore en preussisk, volontär.
— ”Säg mig,” frågar mig ministern efter någon stund, ”huru kommer jag till den herms sällskap? känner ni honom?”--- Aj, aj! hvilken minister! Att ej känna si- na bästa vänner!
Nyligen kommer jag från en diner, som man fordom var van aft kalla sou- per, och råkar i en af våra lysande säll
skapskretsar, eller bland folk af importan
ce, Huru många vigtiga menniskor för- lora ej här sin dyrbara tid! När jag ka
star en blick pä dem, sa är det liksom jag såge hela landets välfärd. Allt synes va
ra värdighet och hemlighetsfullhet. Man skrider hvarandra förbi med mycken vigt;
man hviskar h/arandra betydelsefullt i ö- ronen; dekorerad med nådens kännetec
ken, känner man sig i silt högre sublima element. Man synes vara idel godhet.
Allt tycks vara upplöst i förtroende till hvarandra, medan man förnämt och lätt griifver det inre agget. Jag närmar mig till en isolerad och liflig grupp, och hör huru den unge B. tusen gänger kunnat va
ra Major, om han valt noblessens vanliga carriére och blifvit militär. — Här berat
tar en gammal Elegant med halfsött all
var och en hemligtsfull mine, hvarvid han vant sig när han var utländsk minister, sina gardagsbedrifter vid spelbordet, och med hvad grace han tappat öfverilödet af sina besvärliga guldstycken till dén älsk
värda hofdamen af den äldsta familjen i landet och med de evigt unga rosenröda kinderna. — Der utsätter den förfärligt lärde Timon dagen, på hvilken han vill lillintegöra den litterära areepagen, som
haft den djerfhetert att ej taga någon no»
tice af honom. Den all vetande och alle
städes närvarande herr Bombast s< ker att i all korrthet gifva de kringstäende en of- versigt. af Frankrikes närvarande crithka tillstånd, och att göra en jemförélse mel
lan Milton och Klopstock. Ingen menni- ska hör på denna Abregé utan anda, men han talar oupphörligen derpå lost, till dess den första damen i staden inträder med en ny praktkl idning. Hon var i dag på cour vid hofvet, och hon behagade visa sig för hela huset i denna kEdning. Hon be
rattar med öl vad tunga, att hon vet allt livad som passerar i staden och i Furst
innans sängkammare. Hon sägor infall, hon skrattar, hon frågar, men tillåter in
gen att svara eller få ordet. Förgäfves skju
ter man en stol till henne for att förmå henne till någon hvila; hon har aldrig talt till punkt. — Huru skulle man kunna fullända denna intressanta sällskapsmål- niug?
Sedan nian ändtligen länge nog affek
terat att skratta, sedan man harangerat, diskuterat, berättat nyheter, spelat och jä- spat med sluten mun, smyger man sig borrt i dagbräckningen med ledsnad och spelskulder, kastar sig i sin engelska vagn och rullar hem. Man är reducerad till intet, det är den enda klara föreställning, som åtföljer en genom de nattligt tysta gatorna, dem man med blixtens snabbhet genomflyger, liksom man i triumf hem
förde det högsta goda. Imellertid kommer man från en sociétet af goda tonen, och man har sett folk af vigt.
Prenumeration på Nya Extra Potten, för sednare hplfåret, em-mages «ti Hrr Utters & Comp., Östergrens och Deléns&Comp. Boklådor, med 2 R:dr Btco.
N:o 55 Utgifves nästa Måndag.
Stockholm, tryckt hos Joiiak Imnelius, 1820,
