under 1100- och 1200-talen i Vänerlandskapet

568  Download (0)

Full text

(1)

När andra ser

Gravmonument, social praktik och aktörskollektiv

under 1100- och 1200-talen i Vänerlandskapet

(2)
(3)
(4)
(5)

När andra ser

Gravmonument, social praktik och aktörskollektiv under 1100- och 1200-talen i Vänerlandskapet

with an English Summary

Anna Nyqvist Thorsson

Arkeologi

Institutionen för Historiska studier Göteborgs universitet

2021

(6)

GOTARC SERIES B. GOTHENBURG, ARCHAEOLOGICAL THESIS No 77

För bidrag till avhandlingsarbete och tryck riktas ett varmt tack till:

Berit Wallenbergs Stiftelse Lennart J Hägglunds Stiftelse Harald och Gustaf Ekmans stiftelse Stiftelsen Längmanska kulturfonden

Donationsnämnden, Filosofiska fakulteten, Göteborgs universitet Kungl. Vitterhets- och Antikvitetsakademien

Kungl. och Hvitfeldtska stiftelsen Helge Ax:son Johnsons Stiftelse

Torsten Söderbergs Stiftelse Svea Orden

Akademisk avhandling för avläggande av filosofie doktorsexamen i arkeologi vid Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet, den 11 juni 2021.

Göteborgs universitet

Institutionen för historiska studier Göteborg 2021

© Anna Nyqvist Thorsson

GOTHENBURG UNIVERSITY, Department of Historical Studies GOTARC, SERIES B. GOTHENBURG ARCHAEOLOGICAL THESIS No 77 ISSN 02 82 - 6860

ISBN 978-91-85245-83-3

Grafisk formgivning: Anna Persson, JustNu Lidköping Tryck: Kompendiet, Göteborg 2021

Distribution: Föreningen Västsvensk Arkeologi

Språkgranskning av summary och abstract: Anna Olevik och Jon Griffin Omslagsbild: Detalj från gravmonument i Hällstad. Foto: Västsvensk Arkeologi

(7)

Abstract

Nyqvist Thorsson, Anna. 2021. När andra ser. Gravmonument, social praktik och aktörskollektiv under 1100- och 1200-talen i Vänerlandskapet (When others see. Grave monument, social practice and collective actors during the 12th and 13th centuries in the Lake Vänern region). Written in Swedish with an English summary. Ph.D. dissertation, Department of Historical Studies, University of Gothenburg, Sweden.

Grave monuments showing rich imagery were made to a remarkable extent in the area around Lake Vänern during the 12th and 13th centuries. This thesis is about these monuments and about the physical remains of burials that were carried out over 800 years ago. The production of such grave monuments, especially in the province of Västergötland, has no equivalent in other provinces in Sweden. The rich sculptural and pictorial representations on the monuments have earlier mainly been discussed on the basis of symbolism and iconological interpretations within the field of art history. However, the specific occurrence of these monuments in the area around Lake Vänern implies that visually prominent monuments became an important part of the burial practice of the social elite during this period. This thesis therefore examines the social dimensions of the monuments in terms of burial practices, visual practices and how they were involved in the social and political transformations of society during the period.

The primary source material is comprised of trapezoidal grave slabs with images of trees of life and crosses as well as multi-part monuments with raised gable slabs and beveled grave covers. The study examines monuments and burials from an archaeological perspective, but sources as inscriptions, images and historical texts are also included.

In this study archaeologically examined graves with a monument in situ are used to identify burial practices involving different kind of monuments. Attention has also been given to bodily remains, and practices involving both manipulation and reuse of these remains. This also includes handling of bones from holy persons as relics.

In relation to this, the reuse of older grave monuments, especially early Christian grave monuments, in the burial practices of the 12th and 13th centuries is discussed. Throughout the study, variability has come forth as an important aspect in many ways. Different style elements are here understood as active and deliberate choices of style. In addition, the inscriptions in runes and in Latin letters on the grave monuments are considered as a specific burial practice.

Grave monuments from the 12th and 13th centuries were deeply entangled in the burial practices of the social elites and part of how one viewed and related to death and the dead. The monuments were linked to the strategies of the living to ensure that the dead were included in the resurrection. In the performative encounter with the viewer, the monuments could, through form, colour and imagery be transformed into protectors and signposts in the passage of the dead from earthly life to heaven. Through form, image and inscription, they were also able to maintain a relationship to dead ancestors and past contexts. By considering choices of style as a social practice, variations in the burial practice that either emphasise or exclude the past have been identified. These choices can be linked to different social formations and groups within the social elite. In addition to more visible groups of actors such as the monarchy and the church, other social groups emerge e g the old aristocracy and a new social group with ambitions for socio-economic advancement. All of these groups had ambitions to maintain and/or gain influence in the socio-political development of societal processes. During the 12th and 13th centuries, the grave monuments were an important part of the formation of different groups in this period of social turbulence. The grave monuments were thus complex material phenomena that were active both as performative transition objects and as statements in socio-political strategies.

Keywords: social practice, burial practice, iteration, seriality, collective actors, grave monuments, stone coffins, grave slabs, multi-part grave monuments, church yard, medieval, images, social and political elites, Västergötland, Vänerlandskapet

ISSN 02 82 – 6860 GOTARC, SERIES B. GOTHENBURG ARCHAEOLOGICAL THESIS ISBN 978-91-85245-83-3

(8)
(9)

Förord

Jag har fyra barn. Denna avhandling är på sätt och vis mitt femte. Som alla barn har den krävt engagemang, kärlek och näring, men också regler, gränser och en fast vägledning för att växa och utvecklas. Efter femton år är det nu dags att låta detta barn börja stå på egna ben.

Redan som disposition uppvisade den en stark personlighet präglad av sina rötter i en katalogisering av liljestenar och stavkorshällar. Denna något egensinniga personlighet är ett karaktärsdrag som bibehållits under alla år, men precis som alla barn har den vuxit upp och utvecklats på ett sätt som inte riktigt gick att förutse från början. Under uppväxttiden har den utforskat sin omvärld, prövat sig fram och testat gränser. Vi har tillsammans gått igenom faser som varit både utmanande och givande.

Besöken på AVC (avhandlingsvårdscentralen) har varit åtskilliga med en ibland oroväckande avvikelse från tillväxtkurvan. Genom åren har vi tagit oss igenom barnsjukdomar som Rödatrådsjukan och Påssjuka (till följd av ett alltför stort hamstrande av potentiellt viktig och helt oumbärlig information).

Som för de flesta barn har uppväxtåren inneburit allt från växtvärk till förstoppning och vakna nätter, men också glädjestunder med framsteg och harmonisk utveckling. Utklädningslådan har varit flitigt använd för att lekfullt pröva olika roller i sökandet efter identitet. I vissa fall har forskarvärldens hattar kunnat bäras med viss värdighet, i andra har för stora skor och rockar orsakat snubbel och skrapsår.

Idag är mitt textbarn redo att lämna boet och leva sitt eget liv i samhället. Det är med en blandning av vemod, rädsla och förväntan jag nu släpper kontroll och inflytande över den text som under lång tid funnits med mig. De ord och innehåll som nu fått fysisk form, pärmar och förmåga att stå själv i en bokhylla, har jag emellertid inte varit ensam om att forma. Med stor tacksamhet tänker jag på det stöd jag alltid haft från min kollega Annelie Nitenberg. Från den allra första tiden i föräldragruppen med var sin avhandling har vi delat stunder av inspiration och teorisvettningar och vi har sett våra telningar växa upp och formas till självständiga varelser. Under alla år har du agerat som en trygg gudmor och med stadig hand och adekvata frågor stävjat många olämpliga utsvävningar och hyss.

Under årens lopp har många bidragit till avhandlingens uppfostran och skolgång. Genom sitt oförtrutna handledarskap har Per Cornell och Tove Hjørungdal bidragit med stor kunskap och vägledning som stadigt lyft den innehållsliga och akademiska nivån. Efter hand har också ledord som struktur och stringens, efter viss misstänksamhet, hörsammats. För ert oändliga tålamod och stora uppmuntran är jag djupt tacksam.

Utbildning och kunskapsuppbyggnad innebär också ett utforskande av ämnen som inledningsvis är främmande och nya. Här har trevande utstickare i det historiska forskningsfältet till viss del format kunskapsprocessen. Med stor vänlighet och uppmuntran har Thomas Lindkvist och Lars Hermanson varit behjälpliga med vägledning i det historiska källmaterialet och att slussa in analys och slutsatser på ”rätt” spår. Tack för att ni bidragit till uppfostran av detta ganska vilda och egensinniga barn.

Uppväxttidens skolgång har också kantats av nyfikenhet, sidospår och av prövande av mer eller

mindre genomtänkta idéer. Många ivriga och vetgiriga frågor har ställts och stor tacksamhet riktas

till Maria Vretemark, Maria Norrman, Østein Ekroll, Alessandro Palumbo, Anna Blennow, Lars-Göran

Nilsson och Elisabeth Arwill-Nordbladh för att ni tagit er tid att besvara dessa. Ett stort tack vill

jag också rikta till Andreas Oxenstierna för givande diskussioner och samarbeten som öppnat nya

tankebanor och bidragit till att ge detta textbarn ett rikare inre liv.

(10)

Skickliga läromästare och mentorer i all ära, men bra utbildningsmaterial är en förutsättning för en gedigen skolgång. Stort tack till personalen på Lidköpings stadsbibliotek för att ni med aldrig sinande tjänstvillighet bistått i inhämtandet av kunskap från källor och litteratur. Med ert stöd har allt varit möjligt.

Lika viktig som den formella utbildningen är lärandet från umgänge och samvaro med andra jämnåriga. Detta textbarn har fått lära sig gränser och regler, men också utvecklats och vuxit genom seminarier där doktorandkollegor och forskare läst och bidragit med insiktsfulla och givande kommentarer. Ert bidrag till avhandlingens förmåga att interagera med andra forskningsalster är ovärderligt.

Till sist vill jag rikta min tacksamhet mot den fantastiskt stöttande, tålmodiga och inte fullt så textbaserade delen av min familj Pontus, Olof, Karl, Arvid och Ragnhild. Det hade, bokstavligt talat, aldrig varit möjligt utan er!

Mina tillkortakommanden och framgångar i uppfostran av detta något bångstyriga barn lämnar jag nu till dig som läsare att bedöma. Som alla varelser har också denna avhandling drag som kan uppfattas som mer eller mindre sympatiska. Min förhoppning är att de förra ska överväga i din bekantskap med När andra ser – gravmonument, social praktik och aktörskollektiv under 1100- och 1200-talen i Vänerlandskapet.

Järpås den 11 april, 2021

(11)
(12)
(13)

All kunskap börjar i förundran

Aristoteles

(14)
(15)

Innehållsförteckning

KAPITEL 1. GRAVMONUMENT FRÅN 1100- OCH 1200-TALEN

– EN STRUKTURERANDE MATERIALITET I SOCIALA PRAKTIKER 21

Fibrer av kunskap i forskningens tråd 22

Problemområde 23

Syfte, målsättning och frågeställningar 24

Det andra ser - avhandlingens struktur och innehåll 27

KAPITEL 2. SOCIAL PRAKTIK OCH SOCIALT DRAMA I TID OCH RUM

- TEORETISKA OCH METODOLOGISKA FÖRUTSÄTTNINGAR 29

Kunskapsproduktion och situerad kunskap – att ta del av många röster 29 2.1. DEN KOMPLEXA INTERAKTIONEN OCH DET MATERIELLAS EFFEKT

– AVHANDLINGEN FÖRANKRAS 30

2.2. DETALJERNAS ROLL I DE STORA SKEENDENAS PROCESS

- MIKROARKEOLOGI OCH SOCIAL PRAKTIK 31

Social praktik som strategi för att studera begravning 32

Stilvalens praktik 34

Visual studies och bildens roll i samhället 35

2.3. DET SOCIALA DRAMAT - RITUAL OCH PERFORMANCE I SOCIALA PRAKTIKER 36 När andra ser - den ritualiserade praktiken som socialt drama 37

Sociala relationer och att förhålla sig till andra 37

Aktörskollektiv, maktförhållanden och sociala positioner 39 Identitet, personlighet och figuration - att få grepp om det som inte alltid går att begripa 42 2.4. NU OCH DÅ – DET LADDADE FÖRFLUTNA I BEGRAVNINGENS PRAKTIK 44 Iteration, koppling och social exkludering – tre aspekter av det sociala minnet 45

Materialitet och de fysiska fenomenens sociala effekt 46

Den insnärjda kroppen och relationerna med omvärlden 47

2.5. PRAKTIK, DRAMA, DÅTID OCH NUTID

– SAMMANFATTNING AV TEORETISKA OCH METODOLOGISKA FÄLT 49

KAPITEL 3. KÄLLMATERIAL, KÄLLKRITIK OCH KATALOGEN SOM OPERATIVT REDSKAP 51 3.1. LILJESTENAR OCH STAVKORSHÄLLAR – EN KATALOG ÖVER GRAVHÄLLAR 51

3.2. GRAVAR, KYRKOR OCH BEBYGGELSE – AVHANDLINGENS KATALOG 51

Tidsmässiga och geografiska ramar i avhandlingens katalog 53

Form, struktur och innehåll i katalogen 53

Katalogens potential 55

3.3. KATALOGEN SOM FENOMEN – NÅGRA REFLEKTIONER 57

3.4. GRAVMONUMENTEN TAR PLATS – PRESENTATION AV KÄLLMATERIALET 60

Fyra kategorier av gravmonument - en genomgång 61

Andra begrepp inom gravmonumentens sfär 70

Gravmonumenten i ett vidare rumsligt sammanhang 70

Gravmonumentens kronologiska förankring 72

(16)

3.5. KÄLLKRITISKA REFLEKTIONER KRING MATERIAL OCH METOD 76

Källkritiska aspekter av dateringsmetoder 78

KAPITEL 4. LILJESTENAR, STAVKORSHÄLLAR OCH FLERDELADE GRAVMONUMENT

- EN FORSKNINGSHISTORIK 81

4.1. MEDELTIDA BEGRAVNINGAR I EN FORSKNINGSTRADITION 81

Skelettmaterialet i fokus 85

4.2. GRAVMONUMENTEN I FOKUS 85

Gravmonument och kyrkor som speglingar av den medeltida verkligheten 88

”The iconic turn” och glidningen mot en ny syn på gravmonumenten 90

Gravmonumenten intar rollen som arkeologiskt material 92

Tidigare forskning – utgångsläge och vägen framåt 94

KAPITEL 5. MEDELTIDA GRAVAR OCH MONUMENT I LANDSKAPET RUNT VÄNERN 95 Gravmonument, den stora kristenheten och praktikernas mångfald 95 Översikt av källmaterialet - katalog och referensmaterial 101

Stenmonument i 1100- och 1200-talens gravar 106

5.1. KISTOR AV STEN – ETT MONUMENT I GRAVENS INRE 107

Gravar inom undersökningsområdet 107

Stenkistor i gravar bortom liljestensområdet – exempel från referensmaterialet 115 Stenkistor i 1100- och 1200-talens begravningspraktiker 122

5.2. GRAVAR MED MONUMENT OVAN JORD 131

Gravar inom undersökningsområdet 131

Gravar med monument ovan jord - exempel från referensmaterialet 137 Monument ovan jord i 1100- och 1200-talens begravningspraktiker 142 5.3. GRAVMONUMENT KOPPLADE TILL POLITISKA OCH KYRKLIGA AUKTORITETER 146 Den politiska auktoritetens gravar inom undersökningsområdet 146

Jämförande exempel från referensmaterialet 148

Kungliga begravningar - några reflektioner 150

De kyrkliga auktoriteternas gravar inom undersökningsområdet 152

Jämförande exempel från referensmaterialet 153

De kyrkliga auktoriteternas gravar - en reflektion 155

De kyrkliga och politiska auktoriteternas gravar och begravningspraktiker 156 Grav och monument - en sammanfattning av begravningens praktiker 157 5.4. DE GRAVLAGDA I KISTORNA

- IDÉN OM DEN EVIGA VILOPLATSEN OCH VERKLIGHETENS PRAKTIK 160

Att manipulera förfädernas ben – en lång historia 163

De heligas ben 165

Reliker - de stora fenomenens små fragment 169

Relikerna och fascinationen för kroppsliga kvarlevor – några reflektioner 170 5.5. DE ÄLDRE MONUMENTENS ROLL I 1100- OCH 1200-TALENS BEGRAVNINGAR 171 Spår av återbruk i gravkontexter inom undersökningsområdet 171

Spår av återbruk i referensmaterialets gravkontexter 173

Återbruket av äldre gravmonument – en röd tråd genom förhistorien 178

Återbruket som generell praktik och regional variation 179

Tidigkristna gravmonument – mellan praktisk resurs och laddat fenomen 181

Bilderna i återbrukets praktik 182

Det omvända återbruket – delar av kyrkobyggnaden fogas in i graven 182 Återbrukets praktik i 1100- och 1200-talets gravar – några reflektioner 183

(17)

Bild och visuella framställningar inom 1900-talets konstvetenskapliga diskussion 188 6.2. FORM OCH BILDFRAMSTÄLLNING I 1100- OCH 1200-TALENS GRAVMONUMENT 190

Stilelement i relationen mellan gravmonumenten 191

Bildernas roll – två olika strategier 201

Slingrande djurkroppar, flätor och kedjor - länkar till det förflutna 203 Variation och likriktning – ytterligare en dimension i materialet 207

6.3. MONUMENT MED INSKRIFT - OCH MONUMENTEN UTAN 208

Inskrifternas format på liljestenar och stavkorshällar 209

Inskrifternas format på flerdelade gravmonument 210

Inskriften - en dimension av begravningens praktiker 222

Begravningens aktörer i monumentens inskrifter - vilka var de? 225 Ämbete, börd och gods - ordens roll i monumentets gestalt 228 Visuella praktiker i gravens monumentala element – en sammanfattning 230

KAPITEL 7. GRAVMONUMENTENS FÖRHÅLLANDE TILL KRISTNA TROSFÖRESTÄLLNINGAR

OCH TANKEIDÉER 233

7.1. GRAVMONUMENTENS ROLL I SKÄRSELDENS PROBLEMATIK 233

Kistan av sten - en viloplats för den döde 234

Monumentet ovan jord och visualiseringen av en grav 237

Monument i sten - en strategi för själens frälsning 239

Att upplåta och avstå från resurser - stenmonument som själagåva 242

De dödas kvarlevor - resurs, relik, materialitet 245

De verksamma benen 246

Bildrikedom, purism och varierande ideologier inom den romersk-katolska kyrkan 249

7.2. BILD, PRAKTIK OCH ESKATOLOGI I STEN OCH SMIDE 251

Den medeltida kyrkliga miljön - en färgsprakande upplevelse 252 Gravmonumentens bilder i ett vidare relationellt sammanhang 253

Bildernas roll i transformation och övergång 259

Försök till en samlad bild

- monumentet över graven som påminnare, förkunnare, hjälpare och navigatör 264

KAPITEL 8. MONUMENTENS ROLL I SOCIAL POSITIONERING OCH SOCIOPOLITISK STRATEGI 265

8.1. SAMHÄLLE, ELIT OCH MONUMENTALA MANIFESTATIONER 266

Den döde i stenkistan - en vilande kropp ur de priviligierades skara 267 Marmor, sarkofager och stenkistor – en monumentalisering i gravens inre 268

Stenkistor, kyrkobygge och monumentala manifestationer 270

Återbruk och monumentens roll i sammanlänkandet av tid och relationer 276

Stilvalens materialisering i sten 284

8.2. DEN SOCIALA ELITEN – EN DIFFERENTIERAD OCH DYNAMISK HISTORIA 288

Aktörskollektivet bakom flerdelade gravmonument 289

Aktörskollektivet bakom liljestenar och stavkorshällar 294

Aristokrater och uppkomlingar – två aktörskollektiv i 1100- och 1200-talens sociala elit 294 8.3. AKTÖRSKOLLEKTIVEN, STRATEGIERNA OCH DET DYNAMISKA SAMHÄLLET

– EN DISKUSSION 300

En skiss av ett samhälle i förändring 301

Gravmonumentens aktörskollektiv och relationen till en kyrka som formerar sig 304

(18)

Flerdelade gravmonument och en framväxande kyrklig territorialisering 305 Sunnerby - ett exempel på spänningsfältet mellan aristokrati och kyrka 308 Den kyrkliga organisationen - en väg till socialt avancemang 309 Sociala ambitioner och kungamaktens administration - en samverkande process 311 Begravningspraktik inom kungamakt och kyrka – den politiska dimensionen förstärks 313 Kloster, domkyrka och begravningspraktik – aktörerna väljer väg 318 Kunglig nod och biskopens borg – monumentalisering i en strategi för dominans 321 Gravplats och gravkyrka – begravningspraktikens roll i tidens maktkamp 323 De relationella andra och gravmonumentens roll i definierandet av social position 324 Regionernas särart – en variabel i det politiska maktspelet 329

Några slutord i kapitlet 343

KAPITEL 9. DET VERKSAMMA GRAVMONUMENTET - SAMMANFATTANDE SLUTSATSER 345

Elitens monument i en kristen begravningskontext 345

Det synliga och ickesynliga monumentet 347

Gravmonumentet som uppoffring, själagåva och hjälpare 348

Relikhanteringen och manipulerandet av kroppsliga

och materiella kvarlevor 349

Återbruket av laddade fragment från dåtidens monument 351

Det synliga gravmonumentet och effekten i samhällspolitiska skeenden 351 De plana gravhällarnas roll i en period av sociopolitisk gungning 354

Oskrivna blad och framtidens arbete 355

Tillbaka till florens och gravmonumentet i valtorp 355

ENGLISH SUMMARY 359

FÖRKORTNINGAR 369

KÄLLOR OCH LITTERATUR 371

APPENDIX 397

(19)
(20)

20

(21)

Kapitel 1.

Gravmonument från 1100- och 1200-talen

– en strukturerande materialitet i sociala praktiker

Efter att graven på kyrkogården i Valtorp i Västergötland fyllts igen placerades en tung, skråkantad häll av sandsten över den mörka jorden. På stenhällens mittås syntes en slingrande växtranka med speciella, nästan trekantiga blad och på vardera sidan löpte tvinnade repstavar. Den latinska inskriften på hällens båda sluttande långsidor angav för den som kunde läsa och förstå latin, att den döde var en man vid namn Florens och att han hastigt avlidit i sin krafts dagar. Här har stenhuggaren låtit Florens egen röst bli hörd. Genom orden ”jag Florens, blomstrade och hade egendomar och ställning”

förstår läsaren att detta var en mäktig man som förfogade över stora resurser och hade hög ställning i samhället. Sannolikt dog och begravdes han någon gång under 1100-talets slut eller under början av 1200-talet (Blennow 2016:195). Men även för den som inte kunde läsa gjorde den omsorgsfullt arbetade sandstenen med sina påkostade bilder och bokstäver det tydligt att den som vilade i graven tillhörde samhällets mest välbesuttna och inflytelserika. Det var ett gravmonument som inte var till för alla.

Gravmonumentet över Florens är ett av alla de monument i sten som framställdes för att placeras över gravar på västgötska kyrkogårdar under 1100- och 1200-talen. Det handlar om monument i olika form och utförande, men med det gemensamt att de med få undantag huggits fram ur sandstensblock från de västgötska platåbergen. Med sina över 600 kända gravmonument skiljer sig Västergötland väsentligt från andra delar av landet där vi endast känner till ett fåtal monument från perioden 1100–

1300-tal (Bonnier 2004:55). Från 1400-talet och framåt finns däremot i områden som Mälardalen, Östergötland, Småland och Skåne betydligt fler gravhällar bevarade, främst från klosterkyrkorna och städerna, medan antalet bevarade gravmonument i Västergötland från samma period är betydligt färre (Gardell 1937; Karlsson 2015:105 f.; Bonnier 2004:55 f.; Ullén 2006:79). Skillnaden mellan de olika regionerna, som i princip är diametralt motsatt, är fängslande.

Ur ett konsthistoriskt perspektiv har gravmonumenten med sina rika bildframställningar potential att ge kunskap om hur nya stilideal och bildvärldar fördes in och utvecklades i den skandinaviska stenkonsten. Men det stora antalet bevarade gravmonument i Västergötland är också en tydlig indikation på att visuellt framträdande monument blev en viktig del av begravningspraktiken för vissa aktörskollektiv under perioden. Detta var också en tid då samhället genomgick stora förändringar inom många områden (Lindkvist 1990; Hermanson 2015). En diskussion som förts handlar exempelvis om när och hur en statsapparat börjar utvecklas. En annan fråga som diskuterats är processer kopplade till nya former av socioekonomiska relationer och graden av feodalisering i samhället under 1100- och 1200-talen (Lindkvist ibid.: Hermanson och Orning 2020). Frågan är vilken roll Florens, hans släkt och det gravmonument som placerades över hans grav spelade under denna samhällsomvälvande period. En annan engagerande fråga är varför de uppträder så specifikt inom det västgötska området under en så begränsad period. Gravmonumentet över Florens och de övriga särpräglade gravmonumenten antyder att det finns en ännu outforskad kunskapsmässig potential i detta material. Detta blir utgångspunkten för en avhandling som handlar om

gravmonument och begravningspraktik under 1100- och 1200-talen där fokus i analysen utgår från

praktikorienterade ingångar.

(22)

GRAVMONUMENT FRÅN 1100- OCH 1200-TALEN – EN STRUKTURERANDE MATERIALITET I SOCIALA PRAKTIKER

22

Fibrer av kunskap i forskningens tråd

Ett forskningsarbete innebär alltid en lång process, ofta kanske längre än vad som omedelbart blir synligt i det slutgiltiga resultatet. Det handlar om kunskap och erfarenhet från olika projekt och studier som långsamt bygger upp och, likt tvinnade fibrer i en tråd, finns med och påverkar vilka frågor som ställs och svar som söks. För egen del har denna avhandling på många sått påverkats av mina forskningsinsatser och arbeten under tidigare år. En anledning till att den kommit att handla om gravmonument från 1100- och 1200-talen är den inventering och dokumentation av över 530 liljestenar och stavkorshällar som jag genomförde tillsammans med min kollega Annelie Nitenberg.

Projektet genomfördes under åren 2003 till 2006 och initierades i samarbete med Vänermuseet i Lidköping. Information om alla gravhällar samlades i en omfattande databas, men för att också göra den tillgänglig för framtida forskning publicerades materialet i en tryckt katalog på över 560 sidor, där varje häll presenterades med tekniska uppgifter, beskrivande text och genom foto eller avbildning (Nitenberg och Nyqvist Thorsson 2007). Genom katalogiseringen bringade vi därmed ordning i materialet och erhöll samtidigt en gedigen kunskap om gravhällarna. Dokumentationen av varje enskild stenhäll gav en insikt i lämningarnas potential som forskningsmaterial vilket så småningom resulterade i en ambition att arbeta vidare. Databas och katalog kom därför att bli en av två kataloger som tillhandahåller empirin i denna studie. Som appendix i avhandlingen ligger den andra katalogen;

en förteckning över undersökta lämningar i Vänerområdet från 1100- och 1200-talen. Katalogen över gravhällarna kan däremot uppfattas som en fristående bilaga till avhandlingen. En annan fiber i tråden har också varit Annelie Nitenbergs licentiatavhandling där hon utifrån det insamlade materialet om liljestenar och stavkorshällar behandlar aspekter som datering och hur gravhällarna genom århundradena involverats i olika sociala och ideologiska praktiker (Nitenberg 2009).

Vårt gemensamma arbete inleddes emellertid redan år 2000 med ett mångårigt forskningsarbete i Sunnerby på Kållandsö i Vänern. På eget initiativ, men förankrat vid Vänermuseet och Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet, genomförde vi under tolv års tid undersökningar av boplatslämningar och gravar från yngre järnålder fram i medeltid. De lämningar vi undersökte gav en enastående kunskap om hur makteliten under yngre järnålder använde hall och grav som en del av en aristokratisk livsföring under vendeltiden i norra Västergötland, men också hur samhället utvecklades och förändrades under medeltiden. Frågor kring kristnandet i området låg bakom undersökningen av lämningarna efter den medeltida kyrkan samt gravar i och utanför kyrkoruinen. I förlängningen bidrog detta också till att vi kom att intressera oss för att arbeta med liljestenarna och stavkorshällarna.

De gravar vi undersökte på kyrkplatsen i Sunnerby har kommit att bli ett oerhört viktigt källmaterial i denna avhandling. Framför allt har den komplexa gravläggning jag undersökte under ett

sandstensmonument i form av gavelhällar och lockhäll utgjort en betydelsefull del i det empiriska

materialet. Undersökningen av en liknande grav i Häggesled, som jag undersökte sommaren 2018, gav

ett resultat som tillsammans med Sunnerbygraven fått stor vikt i analysen i avhandlingen (Nyqvist

Thorsson i manus). Resultaten från undersökningarna i Sunnerby har hittills presenterats i tre, varav

två synnerligen omfattande, analyserande undersökningsrapporter samt ett antal mindre artiklar

(Nyqvist Thorsson och Nitenberg 2010; Nitenberg och Nyqvist Thorsson 2010; Nyqvist Thorsson

2012; Nitenberg och Nyqvist Thorsson 2018). Även om det egentligen inte var avsikten från början

har resultaten från undersökningarna i Sunnerby, och kunskapen från det empiriska materialet från

yngre järnålder och medeltid, i stor utsträckning kommit att utgöra en bakgrund för analyser och

slutsatser om socioekonomiska och politiska skeenden på olika plan i samhället under medeltidens

första århundraden.

(23)

Problemområde

Utifrån den problemorienterade forskningshistoriken som presenteras i kapitel 4 framgår att flera arbeten genomförts under det senaste århundradet där fokus legat på att förklara framför allt den grupp plana gravhällar som benämns liljestenar och stavkorshällar och i viss mån även medeltida gravar och monument generellt. Framför allt har liljestenar och stavkorshällar framstått som tydliga och lätta att avgränsa genom sin specifika utformning.

De särpräglade motiven har identifierats av både privatforskare och den etablerade forskningen som ett avgränsat forskningsfält. Bilderna har därmed på sätt och vis skapat materialkategorins gränser och återkommit som tema inom forskningen. Därigenom har exempelvis liljestenar som konstruerat fält förstärkts och framstår som naturligt trots att det har skapats långt efter att stenhällarna tillverkats (jfr Nordbladh 2009:361).

Forskningshistoriken visar med tydlighet att medeltidens gravmonument, och i synnerhet liljestenar och stavkorshällar, främst har analyserats som konsthistoriska objekt inom det konstvetenskapliga forskningsfältet. Huvudsakligen har monumenten fått bidra till diskussionen om romansk stenkonst under 1100- och 1200-talen, hur den utvecklats och var den har sitt ursprung.

Figur 2. Träffkarta över flerdelade gravmonument utifrån preliminära resultat i den pågående inventeringen av dessa gravmonument. Karta A.

Oxenstierna.

Figur 1. Träffkarta över liljestenar och stavkorshällar (ur Nitenberg och Nyqvist Thorsson, 2007).

(24)

GRAVMONUMENT FRÅN 1100- OCH 1200-TALEN – EN STRUKTURERANDE MATERIALITET I SOCIALA PRAKTIKER

24

Konsekvensen av att i princip helt ha fokuserat på motiven och den fysiska framställningen har blivit att ornamentiken behandlats som fristående, separata och löstagbara delar från gravmonumenten i sig och från kyrkplatsen som social kontext.

Att uppfatta gravmonumenten som bakgrund till ikonografiska bildframställningar, som bärare av stilistiska uttryck, eller som statusmarkörer vilka speglar förflutna socioekonomiska mönster, kan emellertid göra att andra processer och relationer som gjorde att ett gravmonument blev till förbises.

Studier som behandlar de svenska gravmonumentens relationella dimensioner är i dagsläget få. Detta öppnar för att utifrån andra metodologiska och teoretiska ingångar studera gravmonumenten som en materiell lämning med sociala dimensioner som också kunde vara verksamma i sociala och politiska skeenden under perioden.

Syfte, målsättning och frågeställningar

Som nämnts ovan är gravmonument från 1100- och 1200-talen särskilt talrika inom det västgötska området. Inom äldre forskning har detta material främst uppfattats och studerats som del av den medeltida konstproduktionen. Avhandlingens syfte är att studera och analysera de medeltida gravmonumenten som ett socialt fält med en arkeologisk metodik. Genom en sådan studie blir det möjligt att undersöka monumentens roll i begravningens praktiker och klargöra varför och för vem uppförandet av exklusiva gravmonument i sten blev viktigt under 1100- och 1200-talen. Syftet är alltså att studera hur monumenten påverkade, och fungerade i sin omgivning under perioden.

Gravmonumenten varierar i sin utformning med olika egenheter förankrade i lokala traditioner och ideal. Trots detta finns det anledning att diskutera monumenten som del av handlingar på ett mer övergripande och strukturellt plan i samhället, där inte bara det enskilda gravmonumentet utan monumenten tillsammans, som materiella fenomen, aktivt spelade en roll i olika gruppers gemensamma mål och ambitioner.

Alla gravmonument har inte försetts med bilder och inskrifter och alla former av monument har heller inte varit avsedda att synas ovan jord på samma sätt som den klassiska liljestenen eller det anslående gravmonumentet över Florens i Valtorp. Detta öppnar för att identifiera och studera andra delar av historien om Västergötlands talrika gravmonument, delar som handlar om monumentens roll i människors verkligheter under 1100- och 1200-talen. I avhandlingen presenteras därför en annan sida där gravmonumenten inte bara skapades för att markera graven och den dödes status för omgivningen, utan också kunde bli till genom olika ”laddande” processer kopplade till döden, men också i högsta grad till livet. Gravmonumenten blir därmed inte längre låsta till en specifik situation utan uppfattas som potentiella aktörer även i andra sociala sammanhang.

Arbetet utgår därför från ett praktikorienterat perspektiv med stort inflytande från teorier om tingens materialitet och förmåga att verka i sin omgivning. Om det mikroarkeologiska perspektivet utgör avhandlingens vetenskapliga ram, så är det genom att analysera och diskutera monumenten utifrån begrepp som materialitet, social praktik och performativitet, som jag vill visa att det är möjligt att ta ytterligare ett steg i kunskapsuppbyggnaden och nå en fördjupad förståelse för gravmonumentens och bildernas roll under 1100- och 1200-talens samhällsutveckling.

Målsättningen är att göra en studie där gravmonumentens sociala dimensioner står i centrum. För att

nå bortom förklaringsmodeller där exempelvis gravmonumenten uppfattas som en enhetlig kategori

som socialt fungerat på samma sätt inom alla geografiska områden, krävs en studie som är lyhörd för

och ser variationer i materialet i lika hög grad som det som överensstämmer och är likartat. Främst

är det inom fält som mikroarkeologi och praktikteori jag funnit operativa redskap som kan föra

diskussionen framåt för att tydliggöra de levandes praktiker och klargöra de levandes handlingar i

samband med begravningen.

(25)

Frågeställningar

Utifrån problemformulering och syfte har ett antal frågeställningar formulerats för avhandlingsarbetet:

- Vilka praktiker och vilka förändringar i praktiken kan identifieras i 1100- och 1200-talens monumentala gravar?

- Vilken roll har bilder och inskrifter på gravmonumenten spelat i begravningens praktiker och hur kan de ha fungerat i sociala sammanhang?

- Hur relaterar gravmonumenten till varandra, till den kyrkliga kontexten och till föreställningar om livet och döden under perioden?

- Vilken roll spelade exklusiva gravmonument i sten i den lokala elitens sociopolitiska strategier under en period av stora sociala, politiska och ekonomiska omvälvningar i samhället?

- Vilken roll spelade gravmonumenten i formerandet av riket Sverige?

Avgränsning i tid och rum

Den period som omfattas av studien sträcker sig från sekelskiftet 1100 och 200 år framåt i tiden.

Oavsett vilka årtalsgränser man väljer att begränsa sig till blir det alltid en konstruktion och ur vissa aspekter kommer en gränsdragning alltid att skära tvärs igenom olika samhällsprocesser.

Avgränsningen till 1100- och 1200-talen har gjorts utifrån att det är under denna period som mitt huvudsakliga källmaterial, flerdelade gravmonument, liljestenar och stavkorshällar, tillverkats och fungerat som gravmonument. Därmed är det på sätt och vis materialet i sig som sätter studiens tidsmässiga gränser, och inte forskningsfältets etablerade gränsdragningar utifrån vissa utvalda samhällsprocesser. I vissa avseenden tänjer jag dock på tidsspannet genom att gravmonumenten relateras till sina föregångare, stenkistor och tidigkristna monument, vilka ingick i begravningspraktiken redan under 1000-talet. Anledningen till detta är att det finns viktiga kopplingar och beröringspunkter mellan de olika kategorierna av gravmonument, inte minst genom att de äldre gravmonumenten spelar en roll i hur det förflutna vävs in i samtiden.

Studien utgår från ett förhållandevis specifikt källmaterial vars huvudsakliga förekomst finns inom det västgötska området och området runt Vänern. Framför allt är det just förekomsten av gravmonument inom ett så avgränsat område som på samma sätt som den avgränsade förekomsten i tid uppfattas som något speciellt och signifikant. Det är därför området runt Vänern, och framför allt södra Vänerbygden, som står i fokus.

Från förekomsten av dessa särpräglade gravmonument vet vi också att bilden skiljer sig mycket

mellan framför allt Västergötland och andra landskap. Därför ingår ett referensmaterial från andra

begravningskontexter i studien. Detta referensmaterial är inte hämtat från ett väl sammanhållet

geografiskt område på motsvarande sätt som för undersökningsområdet, utan från lokaler i

framför allt Östergötland, Småland, Öland, Skåne och Danmark samt i Norge. Detta material kan

uppfattas som splittrat och i viss mån disparat, men är en konsekvens av tillgången på arkeologiskt

undersökta gravar som bedömts vara relevanta för studien. Utöver referensmaterialet behandlar

också avhandlingen mer kortfattat vissa diskussioner kring ett större geografiskt sammanhang, som

inbegriper delar av Italien, Frankrike, England och Skottland.

(26)

GRAVMONUMENT FRÅN 1100- OCH 1200-TALEN – EN STRUKTURERANDE MATERIALITET I SOCIALA PRAKTIKER

26

Källmaterialet

Få studier har behandlat medeltidens gravmonument som arkeologiska objekt eller använt den arkeologiska kontexten för att studera materialet. Även om försök har gjorts att sätta de ovan jord synliga gravmonumenten i relation till konstruktioner under jord så har diskussionerna begränsats av att de synliga gravmonumenten med ytterst få undantag bevarats över den ursprungliga graven.

Detta har resulterat i ett flertal studier och avhandlingsarbeten som behandlat medeltidens begravningsskick under jord å ena sidan och de synliga gravmonumenten i sig å andra sidan.

Källmaterialets karaktär har således fört med sig att kunskapsläget kring relationen mellan inre och yttre gravskick och hur denna har förändrats, är begränsat.

I denna avhandling har därför flera olika kategorier av källmaterial använts som också fått ligga till grund för analyserna. Det huvudsakliga källmaterialet utgörs av arkeologiska dokumentationer och egna undersökningar av gravkontexter från 1100- och 1200-talen. För att uppnå avhandlingens syfte har jag gått igenom arkeologiska resultat från undersökta lokaler med dateringar från 1100- och 1200-talen inom ett avgränsat område runt Vänern. Detta källmaterial, där också egna undersökningar av gravkontexter ingår, har inordnats i en katalog vars resultat publiceras i denna avhandling. Därutöver utgör den katalog över liljestenar och stavkorshällar som jag producerat tillsammans med Annelie Nitenberg en grund i arbetet och på sätt och vis en förutsättning för avhandlingen (2007). De kataloger jag konstruerat utgör därmed betydande delar av avhandlingens empiri.

Resultatet från materialet inom undersökningsområdet jämförs och diskuteras vidare med material från andra gravkontexter inom andra regioner i Sverige samt Skandinavien och brittiska öarna. Detta jämförelsematerial är dock inte på något sätt heltäckande. Det handlar snarare om exempel som valts utifrån avrapporterade resultat och som även befunnits relativt lättillgängligt.

Utöver det arkeologiska källmaterialet, gravmonumenten, undersökta gravkontexter och andra lämningar från perioden, finns även en annan empiri som kommer från läsning av texter, rapporter och sammanfattande texter inom andra områden i avhandlingen. Detta har varit en förutsättning för att kunna diskutera de frågor som ställts i avhandlingen. Studien har därför en tung grund i ett arkeologiskt konstvetenskapligt material. Detta material utgörs av dokumentationer och beskrivningar av gravmonumentens olika stilistiska element där bild och form intar en central roll. Därutöver integreras även inskrifter på gravmonumenten som ett epigrafiskt källmaterial i studien. Målsättningen har varit att på ett systematiskt sätt arbeta med dessa källmaterial utifrån ett arkeologiskt perspektiv.

Till viss del har även skriftliga källor använts i framför allt analyserna av materialet. Källorna utgörs framför allt av runinskrifter, lagtexter och i viss mån ortnamn. I och med detta arbetssätt placerar jag mig inom de historiska arkeologierna. Genom min bakgrund i just historisk arkeologi har jag sedan tidigare erfarenheter från ett ämne där ting och text kombineras i materialbearbetning och analyser.

Fördelen här är att de skriftliga källor jag förhållit mig till i huvudsak är samtida med gravmaterialet,

vilket skapar en kronologisk balans mellan källmaterialen. Värdet i att integrera även skriftliga källor

i studien är att materialkategorierna berättar olika saker om samtiden, men är samtidigt del av samma

verklighet. Det finns ett stort material i form av publikationer inom det historiska forskningsfältet

som behandlar andra aspekter av verkligheten under 1100- och 1200-talen. För att nyansera

argumentationen och stärka avhandlingen har jag valt att utifrån ett arkeologiskt perspektiv också

förhålla mig till historikers arbeten för att föra in aspekter från den historiska diskussionen.

(27)

Det andra ser - avhandlingens struktur och innehåll

Avhandlingen är upplagd som en monografi med ett inledande kapitel där problemformulering, syfte och målsättning samt frågeställningar presenteras. En kort introduktion ges också till källmaterial och tidsperiod.

I kapitel 2 presenteras och diskuteras teoretiskmetodologiska aspekter och utgångspunkter för avhandlingen. Framför allt har valet av teoretisk metodologisk utgångspunkt handlat om att hitta redskap för att kunna utforska gravmonumentens sociala dimensioner. Framför allt har teori kring social praktik och aktörskollektiv utgjort grunden för arbetet tillsammans med begrepp som performativitet, stilval, iteration och koppling. Ett annat viktigt redskap i bearbetning och analys av materialet är teoretiska resonemang kring det relationella förhållandet mellan människor och ting. Jag har också tagit visst intryck av den posthumanistiska teoribildningens syn på fysiska ting som aktiva och delaktiga i olika sociala processer. Kapitel 3 innefattar en djupare redogörelse för avhandlingens kataloger samt en problematisering av katalogen som metodval. I samma kapitel görs också en mer ingående presentation av avhandlingens källmaterial i form av gravmonument från 1100- och 1200-talen. Kapitel 4 ger en fördjupad bakgrund till studien i form av en forskningshistorik kring medeltida gravar och begravningspraktiker. De fyra första kapitlen utgör således en

vetenskaplig plattform och ett ramverk till de materialstudier och analyser som därefter följer.

Kapitel 5 och 6 är i huvudsak upplagda som en materialgenomgång med syfte att identifiera begravningspraktiker kopplade till gravmonument i sten under 1100- och 1200-talen. I princip innefattar denna undersökning av begravningspraktiker kopplade till gravmonumenten fem områden, eller kanske snarare fem fält. Det första fältet innefattar arkeologiska resultat från undersökta gravar där gravmonumenten funnits kvar in situ. Utifrån källmaterialet från undersökningsområdet och jämförande exempel inom ett referensområde studeras gravmonumenten i relation till gravläggningens praktiker. I det andra fältet riktas fokus mot de kroppsliga kvarlevorna i graven och praktiker som innefattat såväl manipulerande som återbruk av dessa kvarlevor. Här ingår både kroppsliga kvarlevor i gravar på kyrkogårdar och hanteringen av ben från heliga personer i form av reliker. Inom det tredje fältet undersöks återbruk av äldre gravmonument, framför allt tidigkristna gravmonument, i 1100- och 1200-talens begravningspraktiker. Det fjärde och femte fältet fokuserar på visuella praktiker kopplade till gravmonumentet. I det fjärde fältet studeras gravmonumentens form, färg och bildframställningar utifrån bildsammanhang och funktion samt i relation till monument från vikingatid och den tidiga kristna perioden. Olika stilelement kopplas till aktiva och medvetna stilval som praktik. Inom det femte och sista fältet studeras gravmonumentens inskrifter, i runor och med latinska bokstäver, som en aspekt av begravningens praktiker. Kapitel 5 och 6 handlar därmed framför allt om att identifiera och studera begravningens olika praktiker och hur gravmonumenten i sten fungerat inom dessa. Detta innebär att en undersökning av begravningspraktikerna där exklusiva gravmonument i sten spelat en viktig roll också på sätt och vis blir en studie av de sociala eliternas begravningspraktiker. Även om ansatser till en analys av gravmonumentens, de efterlevandes och den dödes roll i begravningspraktikerna görs här kommer huvuddelen att analyseras och diskuteras vidare i följande kapitel.

Avhandlingens kapitel 7 och 8 är en sammanfattande social analys där resultaten från

materialgenomgången och de begravningspraktiker som framkommit i olika gravkontexter relateras till etablerad kunskap om historiska skeenden under medeltidens första århundraden.

I kapitel 7 analyseras gravmonumentens roll i förändringsprocesser kopplade till trosföreställningar

och kristna tankeidéer. Här analyseras också variationer i gravmonumentens bilder i relation till

bildsammanhang på andra fysiska element i den kyrkliga kontexten. Här studeras bilderna som

performativa objekt och hur de kan ha spelat en viktig roll som hjälpare vid förändring och övergång

mellan livets olika skeden. I kapitel 8 riktas fokus mot att tydliggöra den roll gravmonumenten spelade

(28)

GRAVMONUMENT FRÅN 1100- OCH 1200-TALEN – EN STRUKTURERANDE MATERIALITET I SOCIALA PRAKTIKER

28

inom olika processer då samhället också genomgick stora omvälvningar inom den ekonomiska, politiska och inte minst sociala dimensionen. Genom en utgångspunkt i att bild och form också är sociala fenomen och något mer än uttryck för olika stilistiska influenser och mode analyseras hur bild och form aktivt fungerat i formerandet av olika sociokulturella grupper under perioden.

Analysen mynnar i en reflektion kring monumentens och framför allt bildernas aktiva roll i 1100- och 1200-talens Vänerlandskap och ett försök att situera dessa visuella praktiker inom periodens och landskapets sociopolitiska och religiösa liv.

I ett avslutande kapitel 9 sammanfattas avhandlingens viktigaste slutsatser.

(29)

Kapitel 2.

Social praktik och socialt drama i tid och rum - teoretiska och metodologiska förutsättningar

Utgångspunkten i arbetet är att det är möjligt att extrahera social information ur det arkeologiska materialet. I detta fall utgörs materialet av fysiska spår efter olika begravningar. Valet av teoretisk utgångspunkt och upprättandet av arbetets teoretiska ramverk syftar till att utveckla en teoretisk strategi för arbetet. I denna strategi måste även olika operativa metoder som är användbara för materialet fastställas. Ofta beskrivs teori- och metodavsnittet i ett forskningsarbete i två separata delar där teorierna beskrivs på ett plan och metoderna hänvisas till ett annat. Såväl teori som metod är dock i grunden förknippade med ett visst utvalt källmaterial och därmed egentligen omöjliga att separera från varandra.

Inom arkeologisk forskning har flera olika perspektiv, som exempelvis det mikroarkeologiska, det performativa och aktörsperspektivet, förenat teori och metod i en slags teoretiserande metodik där teorin är en del av metoden (jfr Cornell och Fahlander 2002, Back Danielsson 2007, Barad 2003). Den teoretiska diskussionen rymmer således också den metodologiska. Vad jag beskriver som mitt material är inte ett rent material, utan snarare vad Cornell och Fahlander beskriver som stoff (Cornell och Fahlander 2002:10), det vill säga något vi kan bearbeta och få fram data ur. Teori och metod blir mina redskap i den process analysarbetet utgör.

Kunskapsproduktion och situerad kunskap – att ta del av många röster

Valet av teori och metod får en naturlig effekt i kunskapsproduktionen. Detta innebär också att jag som forskare i högsta grad är delaktig i processen att skapa kunskap. Kunskap som situerad är en viktig aspekt i denna process. Begreppet situerad kunskap utvecklades av Donna Haraway på 1980-talet och har diskuterats vidare inom arkeologin av bland andra Ericka Engelstad och Tove Hjørungdal (Haraway 1988, Engelstad 2007, Hjørungdal 2009). Centralt i Haraways uppfattning av begreppet är att kunskapsobjekten, vårt material, måste betraktas som medspelare och aktörer och inte som en duk, en grund eller en resurs (Asdal och Brenna 1998:28). Handlingskraften hos det vi studerar, människor såväl som fysiska lämningar, påverkar och omskapar således själva den process som kunskapsproduktionen innebär (Haraway 1988:592 f., jfr även Bohr anförd i Barad 2003:812 ff.).

I detta arbete har kunskapsprocessen sina rötter i en katalog som utgörs av insamlat material i form av arkeologiskt undersökta gravkontexter och andra miljöer från 1100- och 1200-talen. Inte minst i sammanställningen av källmaterialet i katalogform blir dessa tankegångar relevanta, eftersom sammanställningen kommer från en mängd olika undersökningar och iakttagelser som gjorts vid olika tidpunkter och är ett kluster av olika röster och situerade kunskaper.

Målsättningen att genom det arkeologiska materialet kunna säga något om förflutna verkligheter

kan utifrån synen på kunskap som situerad i viss mån förefalla något hopplös eftersom en verklighet

aldrig är något konstant och något som finns kvar och som vi kan förstå i dess ursprunglighet. Är

(30)

SOCIAL PRAKTIK OCH SOCIALT DRAMA I TID OCH RUM - TEORETISKA OCH METODOLOGISKA FÖRUTSÄTTNINGAR

30

det då möjligt att studera och extrahera kunskap ur gravmonument och gravläggningar som kom till för över 800 år sedan? Är det överhuvudtaget möjligt att säga något om de intressen, inställningar och attityder som fanns med och formade människors verklighetsuppfattning för så länge sedan?

Studier av samhällen som inte längre existerar har av naturliga skäl sina begränsningar i hur nära vi kan komma en kunskap om hur man sett på sin omgivning och uppfattat sin situation på olika sätt.

Men med utgångspunkt i Tove Hjørungdals resonemang menar jag att det arkeologiska materialet inte begränsar våra möjligheter att få kunskap om förflutna verkligheter. Snarare blir det en röst för de människor som använde och påverkade de materiella objekten omkring sig, och hur det materiella i sin tur på olika sätt influerade människor och mänskliga relationer (jfr Hjørungdal 2009:5). Att extrahera kunskap ur ett material, som i mitt fall gravmonument och gravar vilka undersökts av olika personer vid olika tillfällen, blir beroende av tid och rum i olika sammanhang. Detta innebär dock inte, vilket Hjørungdal också påpekar, att begreppet situerad ska uppfattas som en låst position i tid och rum. Kunskapsprocessen är en föränderlig process som utgår från den position vi befinner oss i vid nuläget. De val vi gör skapar ständigt nya situationer med andra dialoger och leder på så sätt kunskapsutvecklingen framåt.

2.1. Den komplexa interaktionen och det materiellas effekt

Under detta avsnitt presenteras en diskussion av ett antal begrepp som är centrala för arbetet.

Framför allt har teori kring social praktik och aktörskollektiv utgjort grunden för arbetet. Utöver detta har jag arbetat med begrepp som performativitet, aktörskap, iteration och koppling liksom med relationella förhållanden mellan människor och ting. Materialitetsbegreppet utgör tillsammans med mikroarkeologin som social praktikteori och teoretiserande metod en källa till inspiration i avhandlingen. Utöver detta har posthumanistisk teoribildning kittlat mitt intresse och jag har inspirerats av synen på fysiska ting som aktiva och delaktiga i olika sociala processer. Inte minst när det gäller bilders förmåga att ha en social effekt i sin omgivning.

Mitt val av källmaterial utgörs av gravmonument från 1100- och 1200-talen, men också av

begravningar, topografiska platser och sociala rum, och även bilder och inskrifter i monumenten. Ett material som utgörs av gravmonument i sten och begravda kroppar, men också av symboler, bilder och texter, handlar om att extrahera social information ur olika källtyper. Det diversifierade materialet har fört med sig att jag valt att använda mig av olika teoretiskt-metodologiska ingångar. Inom social praktikteori har jag funnit en användbar utgångspunkt i Sartres, och till viss del Bourdieus, diskussion kring social handling (Sartre 2004 (1960); Bourdieu 2010 (1979). Min utgångspunkt i begrepp som performance och socialt drama har en grund i teoretiska resonemang hos Judith Butler. Här finns också en koppling till framför allt Derridas tankar kring medvetna handlingar och tid (Butler 1990, 2002; Cornell & Hjertman 2013). Även om jag inte följer den posthumanistiska teoribildningen fullt ut har jag inspirerats av Karen Barad och hur hon arbetat materiellt-semiotiskt (Barad 2003; 2012).

Gravmonumenten och undersökta gravar utgör här det huvudsakliga empiriska materialet för att studera begravningspraktiken under perioden. Utgångspunkten i mitt arbete är att gravmonumenten var viktiga i begravningssammanhanget och att de skapades för att fungera i den specifika

begravningskontexten. Men efter själva begravningen, efter att den döda kroppen sänkts ned i

jorden, att hålet i marken fyllts igen, och efter att gravföljet upplösts och deltagarna skingrats, fanns

monumentet kvar på kyrkogården. Därmed kom det också att under lång tid framåt vara närvarande

i de levandes vardag. Detta öppnar för att gravmonumenten också var verksamma i andra, större

sammanhang utanför den specifika situation som själva begravningen utgjorde.

(31)

För att studera gravmonumentens roll i dessa vidare kontexter krävs att även andra empiriska material integreras i analysen. I viss mån kommer därför publicerat material som bidrar till kunskapen om andra samhällsaspekter under perioden att bli en del av källmaterialet. Det handlar framför allt om faktorer, som politiska och religiösa samhällsformer, men även i viss mån socioekonomiska faktorer som haft effekt på hur praktiken att uppföra gravmonument också kunde bli en del i en social strategi.

För att kunna ringa in olika aktörskollektiv och studera hur begravningspraktiken fungerade i olika samhällsprocesser integreras historiskt källmaterial och studier från det historiska forskningsfältet i analysen. Även om det inte är en del av mitt primärmaterial, och jag inte har haft möjlighet att gå in på samma detaljnivå, kommer således resultat från såväl historisk som arkeologisk forskning att i viss mån utgöra en del av analysen.

2.2. Detaljernas roll i de stora skeendenas process - mikroarkeologi och social praktik

Graven och gravens materiella beståndsdelar är naturligtvis grundläggande i mina studier av begravningspraktiker under 1100- och 1200-talen. Det handlar om att vara lyhörd för att materialet rymmer många röster, inte bara mänskliga, och att dessa röster finns med och påverkar utgången av olika handlingar och händelsekedjor. Utgången kan vara oviss och oförutsägbar och påverka människors sociala verklighet på ett inte alltid givet sätt. Bland annat har Fredrik Fahlander framhållit vikten av att vara öppen för möjligheten att människor inte alltid fullt ut agerar eller tänker på ett sätt som motsvarar ett etablerat sätt att tänka och handla i olika sammanhang (jfr Fahlander 2008a:137, 2016:139 f.). Det har därför varit viktigt att i arbetet med att extrahera social information ur gravmonument och begravningar vara öppen för att se variationerna i materialet, att identifiera det som särskiljer sig och avviker, i lika hög grad som det som följer förväntade mönster.

Jag har här inspirerats av ett mikroarkeologiskt förhållningssätt som framhåller att upprepade sociala praktiker förmedlar både det partikulära och det generella (Bourdieu 1977; 2010 (1979); Giddens 1984;

Sartre 2004 (1960); Cornell och Fahlander 2002:18). Här har jag tagit intryck av att mikroarkeologin som operativ teori öppnar för att analysera olika sociala kontexter, vilka innefattar materiella spår och lämningar (Fahlander 2008a:136). Istället för att uppfatta graven och monumentet utifrån färdiga system, som kristen kultur eller kristen kosmologi, öppnar ett mikroarkeologiskt förhållningssätt för att analysen kan hållas nära det empiriska materialet (jfr Fahlander 2017:269). Inom det arkeologiska forskningsfältet har flera studier som utgått från detaljerna och det specifika i materialet genomförts.

Här kan nämnas Liv Nilsson Stutz arbete där hon genom att noga undersöka varje bens exakta position i skeletten kunde extrahera oförutsedd kunskap om gravläggningens praktiker (Nilsson Stutz 2003). Lars Redins detaljerade studier av gravläggningarna på kyrkogården Lagmanshejdan i Skåne och Barbro Sundnérs avhandling från 1982 som utgick från en detaljerad murverksanalys av Maglarps gamla tegelkyrka, är andra exempel (Redin 1976; Sundnér 1982). Framträdande insatser har också gjorts av medeltidshistoriker som Georges Duby och Chris Wickham vars arbeten kan ses som signifikanta i hur specifika, lokala förhållanden relateras till översiktliga och generella strukturer i samhället (Duby 1972, 1981; Wickham 2005). Sammantaget har studier på mikronivå visat värdet i att se och uppmärksamma det specifika och även, vilket framför allt Wickham framhåller, det som avviker och varierar.

För att se och få grepp om den sociala variabiliteten, men också det som är likartat, har jag arbetat

med att i materialet identifiera olika praktiker. Eftersom mitt källmaterial utgörs av gravkontexter

från olika lokaler har det inte alltid varit möjligt att genomföra detaljerade studier av genomförda

praktiker inom en viss lokal. Källmaterialets beskaffenhet har begränsat arbetet till att relatera

enskilda praktiker från olika lokaler inom ett undersökningsområde till varandra. Studien har dock

(32)

SOCIAL PRAKTIK OCH SOCIALT DRAMA I TID OCH RUM - TEORETISKA OCH METODOLOGISKA FÖRUTSÄTTNINGAR

32

utgått från det småskaliga för att spåra förändringar och inre variationer på en detaljerad nivå. Det mikroarkeologiska förhållningssättet har således kommit att prägla min avhandlingstext och mitt sätt att arbeta. Men istället för en strikt tillämpning, eller tillämpandet av ett antal detaljerade ”case studies”, är mitt arbete i stor utsträckning katalogbaserat och utgår snarare från en serie exempel som integreras i analysarbetet. Att arbeta med ett källmaterial som består av gravmonument och enskilda gravkontexter, vilka alla är beståndsdelar av en begravning som en gång genomfördes i en lokalt förankrad situation, handlar således om att vara lyhörd för små och specifika variationer. Men mitt arbete är också jämförande för att komma åt och uppfatta regionala skillnader.

Vissa begrepp från det mikroarkeologiska fältet har valts ut och använts, som serie- och gruppbegreppen, men mikroarkeologin som operativ teori har inte tillämpats i strikt mening.

Mitt arbete följer således inte en strikt mikroarkeologisk process, utan handlar snarare om att jag inspirerats på ett allmänt plan och tagit intryck av vissa idéer.

Social praktik som strategi för att studera begravning

En central utgångspunkt i arbetet är, som jag poängterat ovan, uppfattningen att materiella fenomen, vilket även inkluderar djur och miljön vi lever i, har förmågan att vara aktiva och delaktiga i olika sociala processer. Samtidigt är gravmonumenten som materiella fenomen egentligen ointressanta per se om vi inte kan förstå något om det samhälle och sammanhang de en gång var en del av. Grunden i detta arbete ligger i att gravmonumenten och gravarna innehåller omfattande information om det samhälle de skapades inom och de uppfattas här som spår av människors handlingar.

Vi kan aldrig se handlingarna i sig, men vi kan studera materiella spår efter dem. Alla handlingar har heller inte resulterat i materiella lämningar som vi kan rekonstruera arkeologiskt. Utgångspunkten är emellertid att det materiella besitter en potential att hjälpa oss att se handlingar och händelsekedjor, vilka i sin tur kan ge kunskap om det sociala. Därför utgår arbetet från att tingen har en social dimension och förmåga att på olika sätt påverka den sociala omgivning de var en del av. Vidare ser jag en potential i att koppla det lokala till mer generella processer i samhället och att det därigenom är möjligt att undersöka vilken roll 1100- och 1200-talens gravmonument spelade i olika sociala praktiker under perioden. I första hand handlar det emellertid om att extrahera den omedelbara information som gravar och monument kan ge om begravningspraktik. Utifrån denna första nivå av information är det sedan möjligt att arbeta vidare och även dra slutsatser om samhället i övrigt. Ett centralt problemområde är därför att utifrån graven och gravmonumentet som fysiska lämningar kunna spåra och analysera olika sociala praktiker.

Värt att påpeka är att begravningen här inte uppfattas som en enhetlig uppsättning praktiker som bildar ett slutet, sammanhängande system. Snarare ser jag begravningen utifrån vad Fahlander beskriver som ett kluster av upprepade praktiker genom vilka individer, grupper och större kollektiv är kopplade till varandra genom tid och rum (Fahlander 2003:140). Vi kan se det som att varje enskild begravning av en människa är en praktik som är både specifik och individuellt förankrad, men den genomförs oftast i resonans med andra begravningar. I upprepandet av begravningens praktik formas en sfär eller ett fält som vi kan förstå som något generellt och allmänt. Detta fält är inte ett slutet system med fasta enhetliga konturer, utan är känsligt för förändringar i de enskilda praktikerna (Fahlander ibid.).

Ett exempel där dynamiken mellan det partikulära och det generella tydliggörs är den handling som

innefattade att utforma och tillverka de flerdelade gravmonumenten. Varje gravmonument har sin

egen karaktär med sin specifika uppsättning bilder, former och texter. Samtidigt utgör helheten i

monumentet, konstruktionen och placeringen i förhållande till graven, drag som kan kännas igen

(33)

från monument till monument. Handlingen att uppföra ett monument över graven är således inte bara en fråga om individuella avsikter och intentioner, utan den är samtidigt relaterad till en större referensram (jfr Fahlander 2003:142). Den sociala praktiken i en viss situation förmedlar därmed både partikulära och generella aspekter av en verklighet. Tillverkningen av gravmonumentet, eller placeringen av den enskilde döde i graven på ett visst sätt, visar hur social praktik ur olika aspekter är resultat av den specifika situationens (begravningens) sociala och materiella egenskaper. Samtidigt var utformningen av gravmonumentet eller arrangemangen runt den döde, inte nödvändigtvis unika eftersom dessa egenskaper också innefattade traditioner, institutionaliserade maktrelationer (exempelvis kyrka och kungamakt) liksom andra dimensioner av den omgivande världen (jfr Fahlander ibid.).

En inspirationskälla i praktikteorin har varit Sartres diskussion kring sociala handlingar. Framför allt är det hans resonemang kring begreppen serialitet och intentionell handling jag tagit fasta på (Sartre 2004 (1960)). Sartre menar att genom sina praktiker och relationer till materialiteter så formar människor medvetet konstruerade sociala grupper, men också temporära serier där man utför handlingar av rutin och vana utan att reflektera närmare över dem. Man kan tillfälligt förenas genom en gemensamt utförd handling för att därefter gå skilda vägar. En av de största fördelarna med Sartres resonemang, vilket Cornell och Fahlander påpekar, är att det innefattar fysiska fenomen och materialitet (Cornell och Fahlander 2002:15). Vi kan se det som att interaktionen mellan människa och olika fysiska företeelser sker på ett såväl sinnligt som fysiskt plan, och att olika fysiska företeelser aktivt möjliggör handling (Jones 2005:31). Vi kan exempelvis föreställa oss en samling människor involverade i en begravning, ett dop eller människor som vid sitt inträde i kyrkan passerar en liljesten, och hur dessa tillsammans bildar vad vi kan kalla för ett seriellt kollektiv. Detta kollektiv innefattar aktörer som vid ett visst tillfälle delar ett gemensamt mål och en gemensam identitet, men utan större medveten intention (jfr Normark 2006:119 f. som istället diskuterar utifrån begreppet agenter).

Den gemensamma sociala ideologin blir här bunden till situationen och relaterar till en materiell företeelse, så som en liljesten eller en dopfunt, och i aktiviteten skapas ett seriellt fenomen. Efter tillfället vid graven splittras kollektivet och människor går vidare och bildar andra serier, individuella eller kollektiva. Ett sådant seriellt fenomen kan också utvecklas och bli ett gruppfenomen. Samtidigt kan en grupp också upphöra att vara ett gruppfenomen och bli ett tillfälligt, seriellt fenomen. Min uppfattning är att människor tillhör olika socialt definierade sammanhang, men förenas i utförandet av en social handling. Därmed ingår man i ett socialt sammanhang även om man inte har reflekterat över det fullt ut. Samtidigt vill jag inte begränsa det till att enbart handla om handlingar som innefattar mänskliga aktörer. I de specifika situationer som uppstår genom att människor går samman och förenas i utförandet av en handling kan också andra aktörer som ting, djur och den fysiska miljön finnas med och påverka utgången.

En viktig aspekt av formerandet av seriella kollektiv är att människor kan ansluta sig till dessa av olika anledningar och att alla deltagare kanske inte gör det av fri vilja. Det finns konstruerade nätverk som man kan uppleva sig som mer eller mindre tvingad att delta i och verka inom. Avhandlingens titel

”När andra ser” rymmer därmed många fler dimensioner än att ingå i ett seriellt kollektiv för att ta del

av eller uppleva ett sammanhang eller en handling i närvaron av andra. Vi kan till exempel föreställa

oss att vissa sammankomster innefattade framträdanden som krävde att de genomfördes i ljuset av

andras medverkande och betraktande. Men alla deltagare i serien kanske inte ville se och uppleva. I

vissa sammanhang skapas seriella kollektiv med deltagare som kan, på ett eller annat sätt, ha tvingats

dit för att delta och se eller bli sedda. Ett exempel på ett sådant förhållande som är lätt att föreställa

sig är arrangerade giftermål. För att alliansen ska vinna social acceptans och legitimitet är det oerhört

viktigt att ”andra ser” bröllopsceremonin. Brud och brudgum, släkt, gäster och präst bildar ett seriellt

kollektiv, men det är lätt att föreställa sig att ett äktenskap som arrangerats av andra förde med sig att

den eller de som omfattades av beslutet inte alltid deltog i framträdandet, och var en del av det seriella

kollektivet, av helt fri vilja.

Figur

Updating...

Referenser

Relaterade ämnen :