Sälskador
Populationen av gråsäl (Halichoerus grypus) i norra Bottenviken började öka under 1980-talet efter att jakt förbjöds och miljöutsläppen började minska (Harding et al., 2007). Vid
flyginventering 2008 beräknandes gråsälspopulationen i hela Östersjön till 22 300 individer, varav 8315 i Sverige (Naturvårdsverket). Den genomsnittliga årliga ökningen av
gråsälsbeståndet i norra Bottenviken har varit ca. 7,5 % sedan 1990 (Harding et al., 2007), vilket innebär att beståndet 2011 är ca. fyra och en halv gång större än 1990. Det är jämförbart med motsvarande populationsökningar under samma period för brunbjörn, järv och lo.
Vargpopulationen har dock uppvisat en väsentligt större ökning, populationen 2009 är 18,5 gånger större än 1990.
Fisket i Östersjön har traditionellt dominerats av ett småskaligt fiske1 med nät och fasta redskap, ofta kombinerat med jordbruk eller säljakt. Sådant fiske kallas kustfiske. Någon allmänt antagen definition av begreppet kustfiske saknas, men en avgränsning mot det storskaliga fisket kan exempelvis vara båtstorleken 12 m eller att fångstresorna är kortare än ett dygn och bedrivs inom ett visst största avstånd från land. Kustfisket är fortfarande utbrett i vissa skärgårdsområden och har lokalt stor betydelse som en av de få kvarvarande naturliga sysselsättningsmöjligheterna i annars avfolkningshotade samhällen. Räknat som
fångstkvantitet bidrar kustfisket i jämförelse med det storskaliga trålfisket med en liten del av infiskningen på en nationell bas när det gäller strömming och skarpsill. Däremot är kustfiskets andel väsentlig för de flesta andra fiskarter med högt saluvärde, exv. lax.
Totalt är det svenska saltsjöfiskets fångst av lax 2010 300 ton, medan fångsten av sik är 130 ton, allt fiskat i Östersjön och Bottenviken. Värdet av denna fångst är ca. 6,8 miljoner kronor 2010 för lax och ca. 1 miljon kronor för sik, vilket är mindre än 1 % av det samlade värdet av det svenska yrkesfisket (ca. 952 miljoner kronor), varav närmare 40 % hänför sig till fisket på västkusten (www.scb.se). Som en jämförelse omsätter rennäringen ca. 230 miljoner kronor/år (www.samer.se).
1 Någon allmänt antagen definition av begreppet småskaligt fiske finns inte men till kategorin räknas normalt allt insjöfiske. En avgränsning vad gäller saltsjöfisket som man tidigare administrativt har använt, också inom EU, är fartygsstorleken där gränsen är satt vid 12 meter.
Samtidigt som sälpopulationen ökat har även skadorna på kustfisket ökat dramatiskt, framförallt fisket efter lax och sik i norra Bottenviken (Baltscheffsky, 1997; Fjälling, 2005;
Kauppinen et al., 2005). Gråsälen orsakar de flesta skadorna2, men även vikare kan orsaka skador i nordligaste Bottenviken. Sälar orsakar skador främst genom att de gör skador på nät och annan fångstutrustning. I Kvarkenregionen är andelen förlorad fångst mellan 0 och 80 % beroende på plats, fiskart och fiskeutrustning. I genomsnitt var den bedömda andelen förlorad fångst på grund av säl ca. 45 % (Varjopuro, 2011). Vidare är i de mest påverkade områdena är mer än 50 % av fångstutrustningen skadad av säl (Kauppinen et al., 2005; Jounela et al., 2006). Skadorna är så stora att de hotar överlevnaden och uthålligheten hos det småskaliga fisket i Bottenviken och många svenska och finska fiskare anser sälar vara det största hotet mot deras inkomstmöjligheter, en åsikt som delades av regeringen, enligt Proposition
2003/04:51 ”Kust- och insjöfiske samt vattenbruk”. Sälarna kan även orsaka förluster genom att de konkurrerar om fisken och därmed utnyttjar samma resurs som fiskarna. Yrkesfiskare kan erhålla ersättning från Länsstyrelsen för synliga skador på bland annat utrustning, men inte för denna konkurrens om fisken. Den totala kostnaden för sälskadorna i landet
uppskattades 2005 till över 50 miljoner kronor (Fiskeriverket, 2005), varav fångstförlusterna utgjorde 33 miljoner kronor.
Flera försök har gjorts för att begränsa de sälrelaterade skadorna i fisket längs den svenska kusten. Sälsäker fångstutrustning har visat sig vara ett potentiellt sätt att reducera skadorna (Lunneryd et al., 2003; Lehtonen & Suuronen, 2004; Suuronen et al., 2006; Hemmingsson et al., 2008). Vidare har lovande försök gjorts med akustisk utrustning för att skrämma sälarna (Fjälling et al., 2006). Trots detta visar dokumentation med filmkameror att det finns sälar som specialiserar sig på att attackera redskap, vilket gör det mycket svårt att helt eliminera sälskadorna.
På grund av de ökande sälskadorna har även jakt på säl som förvaltningsverktyg återupptagits.
I Finland har säljakt bedrivits sedan slutet på 1990-talet. I Sverige tillåter Naturvårdsverket skyddsjakt på gråsäl – 2008 och 2009 var tilldelningen 230 individer/år, 2010 245 individer, och 2011 230 individer. Relativt den uppskattade population 2008 var skyddsjakten det året
2 Sälskador i loggboken är ett vagt definierat begrepp för de tillfällen då fiskaren har noterat på ett sådant sätt att det går att tydligt utläsa att en skada av antingen redskap eller fångst har skett. Enligt anvisningarna från Fiskeriverket skall enbart mängden skadade redskap noteras. Kustlaboratoriet, SLU, Lysekil, drev fram 2006 en utökad arvoderad journalföring. Där följdes anteckningarna med telefonsamtal och i vissa fall oberoende kontroller. Detta material användes bland annat till en ekonomisk uppskattning av skadornas omfattning.
med andra ord ca. 2,7 % av beståndet. Det kan jämföras med licensjakten på brunbjörn som 2009 omfattade ca. 8 % av motsvarande bestånd. Jakten på lo innebär att ca. 13 % av
lobeståndet fälldes samma år, medan jakten på varg ger en tillfällig minskning i vargbeståndet med ca. 15 %.
I ett vidare perspektiv kan jakt och sälsäker fångstutrustning ses som exempel på två vägar en aktör som bedriver någon form av naturresursföretagande kan välja inför hotet av en ökande population av en naturlig predator. Antingen kan hotet avlägsnas genom jakt, eller så kan företagaren anpassa sig till den ökande populationen av rovdjuret genom att ändra utrustning eller metoder. Naturligtvis kan även dessa metoder kombineras. I fallet med sälskador har som synes flera metoder för anpassning prövats, vilket delvis beror på att säljakt är svårt, särskilt under den isfria säsongen. Exempelvis kan nämnas att på den finska sidan av
Bottenviken har endast hälften av den årliga jaktkvoten nyttjats, i Sverige nyttjades 56 % av 2008 års tilldelning. De flesta av sälarna fälls i Gävleborg, Västernorrland och Norrbotten.
Som jämförelsen med de landlevande rovdjuren visar är tilldelning på säl liten, men det är liten mening att öka den när kvoten inte utnyttjas fyllt ut i dagsläget.
Älgskador
Sverige har en av de högsta älgtätheterna i världen (Hörnberg, 1995). Basen för den kraftiga populationsökningen under främst 1970-tal var ett resultat av en frånvaro eller svaga stammar av naturliga predatorer, det moderna skogsbruket, som genom hyggesbruk skapar stora arealer med utmärkta älghabitat (Lavsund, 1987; Lavsund & Sandegren, 1991) och ett förändrat jaktsystem. Det stora intresset för älgjakt har medfört att det funnits ett intresse från jägarhåll att bibehålla stora älgpopulationer. Älgen är ett värdefullt jaktligt vilt (Mattsson et al., 2008), och vid älgjakten 2009 sköts 88 015 älgar. Årligen skjuts ca 30-60 % (beroende på län och år) av vinterstammen (Cederlund & Bergström, 1996), och ambitionen är att älgstammen skall hållas ungefär konstant.
Älgen orsakar emellertid stora samhällsekonomiska kostnader för skogsbruket och även för biltrafiken. Kostnaderna för skogsbruket hänför sig framförallt till betesskador på plantor och unga träd av tall och till någon del contorta, vilket är ett problem eftersom tall är ett
ekonomiskt mycket viktigt virkesslag i svenskt skogsbruk. Enligt Liberg et al. (2010) varierar skadorna mellan 1 och 25 % mellan olika län, med ett medelvärde på 12 % för landet. Denna
siffra innebär att i genomsnitt 12 % av stammarna på 1 - 4 meter höga tallar blir skadade varje vinter. Den ackumulerade skadan är mellan 40 och 50 %, dvs. 40-50 % av tallstammarna har skador orsakade av älg. Enligt den senaste tillgängliga statistiken från Riksskogstaxeringen var under perioden 2004-2008 endast 38 % av de tallstammar som var 1-4 meter höga oskadade av älgbetning (Skogsstatistisk Årsbok 2010). Ett ofta återkommande måltal från skogsbrukets sida är att man tolererar en årlig skada på högst 2 %. Omfattningen på skogsskadorna illustreras i Figur 1 nedan.
Figur 1. Resultat från ÄBIN-inventeringar 2000-2002. ÄBIN står för älgbetesinventering och visar det senaste årets älgskador i form av topskottsbete, stambrott och barkgnag. Källa:
Lavsund (2003).
En av anledningarna till problemen i Norrlandslänen är att älgen i Norrland delvis är migrerande (Ball & Dahlgren, 2002), medan älgarna i Syd- och Mellansverige är mer stationära. Denna naturliga migration hindras dock av att många mil av älgstängsel fungerar som en barriär för älgarna. Ball & Dahlgren (2002) har kunnat visa att betesskadorna nära större vägar med älgstängsel blir avsevärt större, på grund av koncentrationer av älgar i dessa områden. Vidare kan betesskadornas koncentration förklaras av att om ett bestånd blivit betat ökar sannolikheten att det blir betat igen i framtiden. Dessa återbetningsmönster håller även för individuella träd.
I den stora skalan, dvs. över hela landet, är det bara ett svagt samband mellan älgtäthet och skadenivå. I den skalan betyder troligen skogens egenskaper – och kanske också andra miljöfaktorer – mer. Avsaknaden av klara samband innebär dock inte att man kan säga att älgstammens storlek saknar betydelse, men sambandet är komplicerat. Lavsund (1987)
rapporterade att en älgtäthet på 1 älg/km2 korresponderar till 10 % svåra skador på tall, medan 2 älgar/km2 korresponderar till 25 % svåra skador. Men sambandet är inte särskilt starkt, och det finns markanta skillnader mellan år. Ett år kan det bli omfattande skador, nästa år
betydligt färre – trots samma älgtäthet. En minskning av älgstammen på ett område behöver alltså inte omedelbart resultera i minskning av skadorna. Men sett över ett antal år så minskar skadorna med minskande älgtäthet. Om en sådan minskning – eller ökning vid ökande
älgstam – sker rätlinjigt och kontinuerligt eller med någon form av tröskelvärden är okänt.
Som noteras av Ball & Dahlgren (2002) är det anmärkningsvärt att forskningen kring de samhällsekonomiska kostnaderna av olika populationsnivåer och geografiska fördelningar av älgstammen är så begränsad, givet den ekonomiska betydelsen av älgskadorna. En av de få studier som finns är Ingemarsson et al. (2007), som beräknar kostnader och värden av älg- och rådjursstammarna givet det skadetryck på tallungskogen som rådde i början av 2000-talet.
Den direkta produktionsförlusten på grund av betade plantor beräknades där till 93 miljoner kronor, och består av bortgång genom dödlighet samt nedsatt produktion hos betade plantor.
Barrförlusten hos enskilda plantor ansågs försumbar i jämförelse med dödligheten. Därmed ingår inte den nedsatta produktionen hos betade plantor i kalkylen. Produktionsförlusten för skogsbruket plockades fram med hjälp av Huginsystemet (Lundström & Söderberg 1996).
Kostnaden som orsakas av kvalitetsförluster i virket beräknades med hjälp av Glöde et al.
(2004) till 344 miljoner kronor. Kvalitetsförlusten orsakad av betning i ungskog beräknades för virke vid bilväg, med förutsättningen att köparen av skogen, d.v.s. sågverk och
massaindustri gör en riktig bedömning av virkets kvalité.
När virkesutbudet minskar på grund av älgbetning påverkas förädlingsvärdet i sågverks- och övrig skogsindustri. Om det förlorade virket inte kan ersättas med import till
konkurrensmässiga priser, samtidigt som de fria resurserna på grund av minskad
produktionsvolym inte kan generera alternativa intäkter, kommer de ekonomiska effekterna av den minskade avverkningen bli mycket stora även för industrin. Ett annat alternativ är att det förlorade virket kan ersättas med importvirke till konkurrensmässiga priser. I detta alternativ kommer de ekonomiska effekterna av stoppet att bli mindre och prisskillnaden består av differensen i priset mellan inhemskt och importerat virke. Ingemarsson et al. (2007) skattar dessa kostnader till 466 miljoner kronor. Totalt ger Ingemarsson et al. (2007) en uppskattning av skadorna för skogsbruk och förädlingsled till 903 miljoner kronor, givet det
skadetryck på tallungskogen som rådde i början av 2000-talet. Studien innehåller även en analys av hur kostnaderna skulle påverkas vid en halvering, respektive en fördubbling av skadetrycket på tallungskogen. En halvering av skadetrycket skulle reducera kostnaderna med ca. 25 %, vilket indikerar ett icke-linjärt samband mellan skadetryck och kostnader.
Dagens älgförvaltning ska förändras ”i syfte att skapa en älgstam av hög kvalitet i balans med betesresurserna och där hänsyn tagits till viktiga allmänna intressen som rovdjur,
trafikolyckor med älg, skador på skog samt inverkan på övrig biologisk mångfald”
(Lagrådsremiss 2010). Regeringen har beslutatatt det nya förvaltningssystemet ska träda i kraft den 1 januari 2012 och börja tillämpas vid älgjakten samma år
(http://www.sweden.gov.se/sb/d/13238). Det innebär att förvaltningen, som primärt fokuserat på förvaltningen av älgen som resurs, i högre utsträckning än tidigare ska inkludera andra aspekter, däribland de problem som älgen orsakar. Förvaltningen av älg ska vara en ekosystembaserad adaptiv förvaltning.
Över åren har en rad administrativa åtgärder vidtagits för att komma till rätta med
älgbetesskadorna. Bland annat har älgförvaltningssystemet successivt förändrats från ett så kallat ”top-down” till ett mer ”bottom-up”-baserat system där jägare och markägare
gemensamt förutsätts lösa problematiken på lokal nivå. En av de viktigaste förändringarna som medfört att makten över centrala förvaltningsbeslut decentraliserats från den regionala nivån, d.v.s. länsstyrelsen, till den lokala nivån, är möjligheten för jakträttsinnehavare att på frivillig basis etablera s.k. Älgskötselområden, (ÄSO) som infördes 1992 (Prop. 1991/92:9).
Vid bildandet av ett ÄSO skall jakträttsinnehavare formulera en älgskötselplan (ÄSO-plan) som lämnas in till Länsstyrelsen i samband med registreringen av området (SFS 1987: 905 § 3
& NFS 2002: 19). Det finns däremot inga formella regler för hur ÄSO ska organiseras eller krav på att det t.ex. ska finnas en styrelse utan det enda kravet som ställs är att det ska utses en företrädare för kontakterna med länsstyrelsen (Prop.1991/92:9).
Rovdjur och fäboddrift
Enligt en inventering från 2002 (Viltskadecenter, 2002) fanns då knappt 200 fäbodar med frigående tamdjur på skogen. En del fäbodar drivs traditionellt med mjölkning av djuren medan andra fäbodar håller betande djur i syfte att hålla vallen öppen. Oavsett syftet med djurhållningen på fäbodar runt om i Sverige så finns de flesta av fäbodarna i områden med
fasta stammar av björn, varg och/eller lodjur. Ersättningssystemet för skador orsakade av stora rovdjur har tidigare krävt att dödade tamdjur ska besiktigas, för att ersättning ska utgå.
Detta kan emellertid vara omöjligt för tamdjur som försvinner på skogen i samband med angrepp. 2002 formades därför Viltskadekungörelsen om i vissa delar och är nu möjligt för fäbodbrukarna att få ersättning även för saknade djur.
Under hösten 2001 skickade Viltskadecenter, på uppdrag av Naturvårdsverket, ut en
enkätundersökning till fäbodbrukare samt brukare med skogsbetande djur. Syftet var främst att försöka sammanställa antalet brukare med tamdjur på skogen och rovdjursskador på lösgående tamdjur sedan 1996, samt att undersöka vilka förebyggande åtgärder mot rovdjuren som brukarna själva eventuellt använder sig av. Totalt fick Viltskadecenter svar från 124 brukare, dvs. drygt 60 % av brukarna. Sammanställningen av enkätresultaten visade att i genomsnitt förlorar en fäbodbrukare med får 3,4 % till rovdjur per betessäsong (alla rovdjur sammanlagt), men alla brukare drabbas inte av angrepp. Undersökningen visar att andelen brukare som drabbas av angrepp varierar mellan 2-7 % per år. Mellan 1996-2001 har 15 % av fäbodbrukarna någon gång haft angrepp av rovdjur på sina tamdjur och förlusten för den enskilda brukaren kan vara stor.
Referenser
Ball, J. P. & Dahlgren, J. (2002): Browsing Damage on Pine (Pinus sylvestris and P.
Contorta) by a migrating moose (Alces alces) Populations in Winter: Relation to Habitat Composition and Road Barriers. Scandinavian Journal of Forest Research 17, 427-435.
Baltscheffsky, S. (1997): Seals in the Bothnian Sea: From Endangered Species to Costal Nuisance. Environment 23, 9.
Cederlund, G. & Bergström, R. (1996): Trends in the Moose-Forest System in Fennoscandia, with special reference to Sweden. I: DeGraaf, R. M. & Miller, R. I. (Red.):
Conservation of Faunal Diversity in Forested Landscapes. Chapman & Hall, London.
Fiskeriverket (2005): Situationen beträffande arbetet med att minska skador och bifångst av säl och skarv. Fiskeriverket, Göteborg.
Fjälling, A., Wahlberg, M. & Westerberg, H. (2006): Acoustic Harassment Devices Reduce Seal interaction in the Baltic Salmon Trap-net Fishery. ICES Journal of Marine Science 63, 1751-1758.
Fjälling, A., (2005): The Estimation of Hidden Seal-inflicted Losses in the Baltic Sea Set-trap Salmon Fisheries. ICES Journal of Marine Science 62, 1630-1635.
Glöde, D., Bergström, R. & Pettersson, F. (2004): Intäktsförluster på grund av älgbetning av tall i Sverige. Arbetsrapport nr. 570. Skogforsk. Uppsala.
Harding, K. C., Härkönen, T., Helander, B. & Karlsson, O. (2007): Status of Baltic Grey Seal:
Population Assessment and Extinction Risk. NAMMCO Scientific Publications 6, 33- 56.
Hemmingsson, M., Fjälling, A. & Lunneryd, S.-G. (2008): The Pontoon Trap: Description and Function of a Seal-safe Trap-net. Technical note, Fisheries research 93, 357-359.
Hörnberg, S. (1995): Moose Density related to Occurrence and Consumption of Different Forage Species in Sweden. Report Nr. 58, Inst. för skogstaxering, SLU, Umeå.
Ingemarsson, F., Claesson, S. & Thuresson T. (2007): Älg- och rådjursstammarnas kostnader och värden. Rapport 2007:3, Skogsstyrelsen, Jönköping.
Jounela, P., Suuronen, P., Millar, R.B. & Koljonen, M.-L. (2006): Interactions between Grey Seal (Halichoerus grypus), Atlantic salmon (Salmo salar), and Harvest Controls on the Salmon Fishery in the Gulf of Bothnia. ICES Journal of Marine Science 63, 936-945.
Kauppinen, T., Siira, A. & Suuronen, P. (2005): Temporal and Regional Patterns in Seal- Induced Catch and Gear Damage in the Costal Trap-net Fishery in the Northern Baltic Sea: Effect of Netting Material on Damage. Fisheries Research 73, 99-109.
Kempe, G. (1990): Älgens skadegörelse på tallungskogen. Skogsfakta, Inventering och ekonomi, Nr. 4/1990, SLU, Umeå.
Lavsund, S. (2003): Skogsskötsel och älgskador i tallungskog. Resultat från SkogForsk Nr. 6, 2003, Uppsala.
Lavsund, S. (1987): Moose Relationship to Forestry in Finland, Norway and Sweden.
Proceedings of the 2nd International Moose Symposium, Vol. 1, Suppl. 1, Swedish Wildlife Research, 229-246.
Lavsund, S. & Sandegren, F. (1991): Moose-Vehicle Relations in Sweden: A Review. Alces 27, 118-126.
Lehtonen, E. & Suuronen, P. (2004): Mitigation of Seal-Damages in Salmon and Whitefish Trap-net Fishery by Modification of the Fish Bag. ICES Journal of Marine Science 61, 1195-1200.
Liberg, O., Bergström, R., Kindberg, J. & von Essen, H. (2010): Ungulates and their Management in Sweden. I: Apollonio, M., Andersen, R. & Putman, R. (Red.):
European Ungulates and Their management in the 21st Century. Cambridge University Press, Cambridge.
Lundström, A. & Söderberg, U. (1996): Outline of the Hugin System for Long-term Forecast of Timber Yields and Possible Cut. I: Large-scale Forestry Scenarion Models –
Experiences and Requirements. EFI proceeding No. 5: 63-77.
Lunneryd, S.-G., Fjälling A. & Westerberg, H. (2003): A Large-mesh Salmon Trap: A way to Mitigate Seal Impact on a Coastal Fishery. ICES Journal of Marine Science 60, 1194- 1199.
Mattsson, L., Boman, M. & Ericsson, G. (2008): Jakten i Sverige – Ekonomiska värden och attityder jaktåret 2005/06. Rapport från Adaptiv förvaltning av vilt och fisk, Rapport nr:
1, Umeå, Sverige.
Prop. 1991/92:9 Om jakt och viltvård.
Suuronen, P., Siira, A., Kauppinen, T., Riikonen, R. Lehtonen, E. & Harjunpää, H. (2006):
Reduction of Real-induced Catch and Gear Damage by Modification of Trap-net Design: Design Principles for a Seal-safe Trap-net. Fisheries Research 79, 129-138.
Utkast till lagrådsremiss – Älgförvaltningen. (2010).
Varjopura, R. (2011): Co-existence of Seals and Fisheries? Adaptation of a Coastal Fishery for Recovery of the Baltic Grey Seal. Marine Policy 35, 450-456.
Viltskadecenter (2002): Inventering skogsbete och fäboddrift i Sverige. Viltskadecenter, Grimsö Forskningsstation, SLU, Riddarhyttan.
