Uppsägning vid överträdelse av ställningsfullmakt: När är arbetsgivaren bunden av arbetstagarens handlande?

Full text

(1)

Uppsägning vid överträdelse av ställningsfullmakt

När är arbetsgivaren bunden av arbetstagarens handlande?

David Danstål 2016

Filosofie kandidatexamen Rättsvetenskap

Luleå tekniska universitet

Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle

(2)

Uppsägning vid överträdelse av ställningsfullmakt

När är arbetsgivaren bunden av arbetstagarens handlande?

David Danstål

Luleå Tekniska Universitet

Examensarbete rättsvetenskap kandidat – J0042N

(3)

Förord

Det här är ett arbete som skrivs som ett examinerande arbete i kursen J0042N i det rättsvetenskapliga kandidatprogrammet på Luleå Tekniska Universitet under höstterminen 2015. Arbetet skrivs med handledning av Soili Nysten-Haarala.

(4)

Sammanfattning

Syftet med detta arbete har varit att utreda om en arbetsgivare kan avsluta en anställning där den anställde har överskridit sin ställningsfullmakt. För att ta reda på detta har rättskällor studerats, exempelvis lagtext, rättsfall och doktrin. Genom dessa källor har gällande rätt fastställts inom avtalsrätten angående ingående av avtal och fullmaktsrätt. Det har gjorts en djupdykning i regleringen kring ställningsfullmakt för att utreda när och hur en rättshandling som företas genom en ställningsfullmakt binder fullmaktsgivare. Inom arbetsrätten har gällande rätt angående anställningars avslut studerats. Detta har visat att ett överskridande av en ställningsfullmakt som leder till skada för arbetsgivaren kan leda till uppsägning. Om det sker vid upprepade tillfällen

och det finns en medvetenhet hos arbetstagaren.

(5)

Innehåll

Förord ... 1

Sammanfattning ... 2

Förkortningar ... 3

1 Inledning ... 1

1.1 Syfte ... 1

1.2 Avgränsning ... 1

1.3 Metod ... 1

2 Allmän avtal- och fullmaktsrätt ... 2

2.1 Ingående av avtal ... 2

2.2 Allmänt om fullmakt... 3

2.2.1 Självständig och osjälvständig fullmakt... 5

2.2.2 Tolkning av fullmakt ... 6

2.2.3 Bundenhet för huvudman ... 7

3 Ställningsfullmakt... 9

3.1 Ställning... 9

3.2 Behörighet och befogenhet ... 10

3.3 Sedvänja och lag ... 12

3.4 Ond och god tro ... 13

3.5 Upphörande av ställningsfullmakt ... 13

4 Ansvar vid handlande utan korrekt fullmakt ... 15

4.1 Huvudregel... 15

4.1.1 Culpa in contrahendo ... 16

4.2 Skadestånd ... 17

4.2.1 Skadeståndslagen ... 17

5 Avslutande av anställning ... 19

5.1 Uppsägning ... 19

5.1.1 Omplaceringsskyldighet ... 20

5.1.2 Personliga skäl ... 20

5.1.3 Arbetsbrist ... 22

5.2 ”Tvåmånadersregeln” ... 22

5.3 Avsked ... 23

6 Analys/diskussion ... 25

7 Referenser/källor ... 28

7.1 Litteratur ... 28

(6)

7.2 Lagtext ... 28

7.3 Praxis ... 28

7.3.1 Nytt juridiskt arkiv ... 28

7.3.2 Hovrätterna ... 29

7.3.3 Arbetsdomstolen ... 29

7.3.4 Regeringens årsbok ... 29

7.4 Propositioner ... 29

7.5 Websidor/Internetkällor ... 29

(7)

Förkortningar

ABL Aktiebolagslag (2005:551)

AD Arbetsdomstolen

AvtL Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område

HD Högsta domstolen

LAS Lag (1982:80) om anställningsskydd NJA Nytt juridiskt arkiv

RH Rättsfall från hovrätterna RÅ Regeringens årsbok

SkL Skadeståndslagen (1972:207)

(8)

1

1 Inledning

Det finns i dag klara regleringar vad som gäller när någon ingår ett avtal genom fullmakt. För att en fullmaktsgivare ska bli bunden av en fullmäktiges handlingar krävs det att vissa rekvisit är uppfyllda. På samma sätt finns det rekvisit för när en fullmaktsgivare inte blir bunden. Är en person anställd i någons tjänst har denne en ställningsfullmakt. Inom arbetsrätten finns det regler om vad som krävs för att en arbetsgivare ska kunna säga upp ett anställningsavtal eller avskeda en arbetstagare. Om någon i sitt arbete inte sköter sig eller uppträder på ett felaktigt sätt finns det vissa möjligheter för arbetsgivaren att inte ha kvar denna arbetstagare i sin tjänst. Frågan är, kan en anställd bli uppsagd eller avskedad för att ha överskridit en ställningsfullmakt.

Med andra ord, om någon ingått ett avtal eller utfört en rättshandling som denne inte haft behörighet eller befogenhet att ingå. På vilket sätt kan en arbetsgivare värja sig mot detta. Kan fullmäktigen som handlar på fel sätt bli ersättningsskyldig?

1.1 Syfte

Syftet med detta arbete är att utreda när och om en huvudman blir bunden av en fullmäktiges handlande, när handlandet strider mot den utfärdade fullmakten. Det ska också utredas vad en ställningsfullmakt är, hur den kan ta sig i utryck och hur en tredjeman ska kunna uppfatta den. Vid överträdelse av ställningsfullmakt har ond och god tro hos tredjeman en stor betydelse. Dessa begrepp och dess påverkan ska även de behandlas. Kopplat till detta ska det utredas om en överträdelse av ställningsfullmakt kan anses vara saklig grund för uppsägning alternativt avsked.

1.2 Avgränsning

Avgränsningen kommer att vara sådan att i huvudsak kommer ställningsfullmakten som nämns i 10 § 2 st. AvtL att behandlas. Hur ett avtal och hur en vanlig fullmakt ser ut ska också utredas för att skapa en bredare bild och på ett lättare sätt kunna skapa en förståelse för hur systemet är uppbyggt. Inom ersättningsskyldigheten kommer en jämförelse att göras emellan det skadeståndsrättsliga systemet inom avtalsrätten och de skadeståndsregler som finns direkt kopplat till arbetsgivare och arbetstagare.

Avslutningsvis kommer arbetsrätten att utredas i den utsträckningen att vi tittar på vad som är saklig grund för uppsägning och avsked samt vad man som arbetsgivare måste tänka på vid genomförandet av en sådan process.

1.3 Metod

Detta arbete är ämnat till att fastställa gällande rätt och hitta en koppling mellan avtalsrätten och arbetsrätten. Den metod som kommer att användas är en traditionell rättsvetenskaplig och rättsdogmatiskt metod. Utgångspunkten för arbetet kommer att ligga i de huvudsakliga rättskällorna (utan inbördes ordning) lagtext, doktrin, förarbeten samt viss inhämtad information från artiklar och lagkommentarer. Efter att ha fastställt vad som är gällande rätt ska kopplingen mellan arbetsrätten och avtalsrätten göras för att uppfylla syftet med arbetet.

(9)

2

2 Allmän avtal- och fullmaktsrätt

I detta arbete ska vi som nämnt utreda hur en ställningsfullmakt är uppbyggd och vad som gäller när en arbetstagare överskrider en sådan. För att skapa en djupare förståelse för vad som händer när en arbetstagare ingår ett avtal och hur detta görs, följer här en allmän redogörelse för hur ett avtal ingås. Vad som krävs för att en part ska bli bunden och hur fullmakter generellt fungerar och är uppbyggda.

2.1 Ingående av avtal

När någon (i vårt fall en arbetstagare) ska ingå ett avtal görs detta enligt 1 § 1st AvtL och huvudregeln som anger att första steget är att ena parten kommer med ett anbud.

Anbudet är bindande, om det inte återkallas innan mottagaren har tagit del av det. Det krävs sedan att mottagaren accepterar detta anbud för att ett avtal ska uppstå. Man kan likställa ett avtal med ett accepterat anbud.1

Det finns inget formkrav på avtal i AvtL. Den hänvisning som finns angående formkrav anges i 1 § 3 st. AvtL. Här framkommer det att: ”I fråga om avtal, för vars giltighet enligt lag fordras iakttagande av viss form, gälle vad särskilt är föreskrivet”. 4 kap 1 § Jordabalk (1970:994) är ett exempel på där det finns reglerat vad som krävs för att ett fastighetsköp ska vara giltigt. Det ställs upp fyra rekvisit som måste vara uppfyllda.

Någon sådan reglering finns inte generellt i AvtL vilket gör att ett muntligt avtal är lika giltigt som ett skriftligt. Här blir det istället en fråga vad som mest gångbart om man skulle hamna i en tvist av något slag.

I den engelska och amerikanska rätten blir ett löfte juridiskt bindande när den som tar emot anbudet gör en uppoffring, erlägger något eller utfäster något i relation till anbudet, det ska vara någon form av accept. I den svenska rätten är anbudet i sig bindande i väntan på en accept. Av denna anbudsbundenhet under acceptfristen kommer det ingen skyldighet att uppfylla avtalet, utan den bundenhet som finns är att man är skyldig att stå fast vid sitt anbud med risken för att behöva betala skadestånd om man drar tillbaka anbudet innan acceptfristen är över.2

När ett avtal ingås baseras detta på löftesprincipen som binder båda parter till den viljeförklaring som man gett.3 Man blir som anbudsgivare bunden till sitt anbud och som svarande bunden till sin accept. Man är endast bunden av sitt anbud under den eventuellt uppställda acceptfristen. Anbudsgivaren kan ha uppställt en viss tid inom vilket svar ska vara anbudsgivaren till handa enligt 2 § AvtL. Kommer det inget svar inom denna tid är anbudet förfallet och svar som ges efter acceptfristen är att se som ett nytt anbud enligt 4 § AvtL.

I 3 § 2 st. AvtL anges att när anbud ges muntligen måste detta accepteras omedelbart annars är det förfallet. Syftet med denna reglering är att vid förhandlingar där man förhandlar och alla beslutsfattande parter är närvarande ska bundenhet uppstå omedelbart.4 Det finns inte heller någon egentlig ångerrätt när man gett någon ett anbud om att exempelvis köpa en bil. Har man gett anbudet är man bunden till det fram till att svarande avböjer, accepterar eller ändrar. Vid en ändring i svaret, även om svaret

1 Kurt Grönfors, Rolf Dotevall, Avtalslagen, Uppl. 3. Norstedts Juridik, 1995, 47.

2 Grönfors, Dotevall, Avtalslagen, 47 ff.

3 1 kap 1 § Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område

4 Grönfors, Dotevall. Avtalslagen, 60.

(10)

3 är att man vill köpa bilen men till ett annat pris, ses detta som ett avslag med följd av ett nytt anbud enligt 6 § AvtL. Vill man återkalla ett anbud eller ett svar måste meddelandet om återkallelsen vara hos mottagaren innan anbudet eller svaret nått fram vilket följer av 7 § AvtL.

Det finns avsteg från den traditionella anbud-accept principen. Ett exempel på detta är när parterna använder sig av avtalad skriftform. Detta går ut på att man under tiden man förhandlar tar fram ett kontrakt som inte är bindande för någon part förrän båda har undertecknat det. En annan modell inom handelslivet är då man först lägger en offert (anbud), offerten accepteras och följs sedan av en orderbekräftelse. Mottagaren av offerten lägger med andra ord en order som sedan ska bekräftas. Detta lägger till ett steg till den traditionella principen och det som här blir avgörande är hur man utformar brevet på ett sätt att det tydligt framgår att det är denna modell man följer.5

Ett ytterligare exempel på då avtal sluts stegvis är då parterna skriver ”letter of intent”

(avsiktsförklaring). Med detta menas att man avtalar att man ska komma överens men ännu inte om alla villkor. När man sedan framställt denna avsiktsförklaring börjar man arbeta fram det avtal som i slutändan blir bindande för båda parter.6

2.2 Allmänt om fullmakt

När ett avtal sluts på ovan nämnda sätt blir parterna bundna av rättshandlingen. Detta förfarande kanske inte alltid är optimalt. Ibland kan man som huvudman inte närvara vid ett avtalsslutande utan behöver skicka någon i sitt ställe. Det kan vara en anställd, som då ingår avtalet genom en ställningsfullmakt. Reglerna om ställningsfullmakter kommer att gås igenom nedan men här följer ett kapitel om de generella regler som gäller när avtal sluts genom fullmakt. Detta för att dessa även är relevanta för regleringen gällande ställningsfullmakt.

Om en huvudman inte har möjlighet att själv företa en rättshandling kan denne utfärda en fullmakt. Huvudmannen ger då en fullmäktig behörighet att företa rättshandlingar i hans namn gentemot en tredje man. Det är fullmäktigen och tredje mannen som genomför affären medan det är huvudmannen tillsammans med tredje man som binds av handlingen.7 Detta regleras genom 10 § 1 st. AvtL; ”Den, som åt annan givit fullmakt att sluta avtal eller eljest företaga rättshandlingar, varder omedelbart berättigad och förpliktigad i förhållande till tredje man genom rättshandling, som fullmäktigen inom fullmaktens gränser företager i fullmaktsgivarens namn”. 10§ AvtL bygger på löftesprincipen som anges i 1 § AvtL och tar sig uttryck genom ordalydelsen att ”sluta avtal eller eljest företaga rättshandlingar”. Ordet rättshandling i det här sammanhanget kan ses som synonymt med ”viljeförklaring”.8

Fullmakter kan sägas grundas i ett fåtal principer varav den första är öppenhetsprincipen. Det måste framgå att fullmäktigen handlar för någon annan och vem denne är. Detta fungerar som ett skydd för tredjeman som behöver veta vem som är den egentlige huvudmannen och som rättshandlingen blir bindande emot. Det ställs också krav på fullmäktigen att klargöra förhållandet mellan denne och huvudmannen

5 Ibid, 61.

6 Ibid, 62.

7 Christina Ramberg. Malmströms Civilrätt. Uppl. 22. Malmö: Liber, 2012, 81.

8 Rolf Dotevall. Fullmakt och immateriella tjänster. Uppl. 1. Norstedts Juridik, 2013, 41.

(11)

4 för att inte riskera något missförstånd.9 Det är i vissa fall inte nödvändigt att fullmäktigen måste tala om för tredje mannen att denne agerar åt en huvudman. Om exempelvis en kassör sitter i en kassa har denne en ställningsfullmakt och det framgår för tredje man att personen har behörighet att företa rättshandlingar i huvudmannens namn. Huvudsaken är att det objektivt sett framgår vad personen har för ställning och för vem.10

Den andra principen är representationsprincipen. Denna princip anger att fullmäktigen står utanför rättsförhållandet och att det endast är huvudmannen som blir bunden av rättshandlingen. Fullmäktigen representerar huvudmannen genom den behörighet som följer av fullmakten. Genom att fullmäktigen representerar huvudmannen beskriver representationsprincipen hur huvudmannen blir bunden av fullmäktigens handlande.11 Detta kan man se om man läser 25 § AvtL parallellt med den 10 § AvtL. 25 § AvtL anger att den som är fullmäktig och får handla i annans ställe ansvarar själv för att ha en korrekt fullmakt. Finns det ingen fullmakt och fullmäktigen genomför en rättshandling trots detta blir fullmäktigen skyldig att ersätta den skada som tredje man lider på grund av att köpet inte blev bindande mot huvudmannen.12

Separationsprincipen är den tredje principen och den beskriver en skillnad mellan uppdraget och fullmakten. Detta grundar sig framför allt i tysk rätt där man anser att fullmaktens behörighet måste vara bestämd och separerad från uppdragsförhållandet.

Det ska vara skillnad på relationen mellan fullmäktigen och huvudmannen och mellan fullmäktigen och tredje man. Förhållandet mellan fullmäktig och huvudman kallas för det inre förhållandet och förhållandet mellan fullmäktig och tredje man kallas för det yttre förhållandet. I de länder där man skiljer på behörighet och befogenhet skiljer man också på fullmaktsförhållanden och förhållanden som uppkommer genom kommission och handelsagenturer. Det finns till följd av detta separat lagstiftning angående kommission och handelsagenturer i Kommissionslag (2009:865) och Lag (1991:351) om handelsagentur som reglerar förhållandet mellan huvudman och mellanman.

Den lagstiftning som finns i AvtL 2 kap. om fullmakter reglerar bara det yttre förhållandet. Att man delar upp fullmaktsförhållandet i ett yttre och ett inre förhållande gör att de brister som finns i något av dessa förhållanden inte ska påverka det andra. Om det exempelvis finns en brist i förhållandet mellan huvudmannen och fullmäktigen, ska inte detta påverka förhållandet mellan tredje man och fullmäktigen. När det gäller den osjälvständiga fullmakten som regleras i 18 § AvtL finns det bara ett inre förhållande på grund av att fullmäktigen inte har något yttre faktum att uppvisa för tredje man13.

Trots att man separerar det yttre och det inre förhållandet finns det ett samband dem emellan. Om huvudmannen har gett instruktion att en bil får köpas för 50 000 SEK kan det vara dåligt i förhandlingssynvinkel att tala om detta vid en förhandling.

Det framgår endast av fullmakten att fullmäktigen är behörig att köpa bilen men inte att den måste köpas för högst 50 000 SEK. I en sådan situation får

9 Dotevall. Fullmakt och immateriella tjänster, 35.

10 Ibid, 36

11 Ibid, 36

12 Lagkommentar Karnov Juridik, Ingemar Persson. 10 § AvtL

http://juridik.karnovgroup.se.proxy.lib.ltu.se/document/527211/1?versid=146-1-2005#SFS1915- 0218_K0_P10-annotations (hämtad 2015-11-13)

13 Lagkommentar Karnov, Ingemar Persson. 18 § AvtL https://pro-karnovgroup- se.proxy.lib.ltu.se/document/527211/1#SFS1915-0218_N29

(12)

5 huvudmannen avgöra om det är en risk som är värd att ta. Eftersom instruktionen att bilen bara får kosta 50 000 SEK blir av betydelse om tredje man insåg eller borde insett att det fanns en inskränkning. Fullmäktigen kan riskera skadeståndsskyldighet gentemot huvudmannen om denne inte håller sig inom befogenheten.14

I grunden kan vem som helst vara fullmäktig. Separationsprincipen öppnar upp för att en omyndig kan vara fullmäktig eftersom denne inte är en del av själva rättshandlingen.

Det som krävs är att den omyndige precis som för myndiga är kapabel att utföra rättshandlingar. Det vill säga inte är psykiskt sjuk eller på annat sätt oförmögen att utföra rättshandlingar15 vilket vi ser exempel på i rättsfallet nedan, där regeringsrätten diskuterar i vilken utsträckning en huvudman varit medveten om vilken fullmakt denne utfärdat.

I RÅ 1991 not 167 behandlas det om en mor har rätt att ta del av sin sons sjukjournaler efter att han har gett henne en fullmakt till detta. Det man huvudsakligen diskuterar i kammarrätten är om sonen har varit ett tillräckligt medvetet tillstånd när han utfärdat fullmakten och förstår att modern skulle få ta del av hans journal. De ansåg att det inte stod klart och man kunde inte bevilja modern att få ta del av journalen eftersom det kunde skada deras relation och eventuellt utmynna i våldshandlingar om man bröt sekretessen till förmån för modern. Regeringsrätten upphävde kammarrättens dom och anförde att det inte fanns tillräckligt fog för att anta att fullmakten tillkommit för att komma runt sekretessbestämmelserna. Det fanns inte heller stöd för att sonen inte hade varit medveten om vad det var han hade gått med på när han utfärdat fullmakten.

Modern fick därför rätt att ta del av sonens journaler.

2.2.1 Självständig och osjälvständig fullmakt

I den 18 § AvtL anges det att en fullmakt som grundar sig på endast ett meddelande från fullmaktsgivaren till fullmäktigen, är återkallad när fullmaktsgivaren talat om detta för fullmäktigen. Detta är en osjälvständig fullmakt som också kallas för uppdragsfullmakt.

Den osjälvständiga fullmakten anses vara osjälvständig enligt förarbetena eftersom det inte finns något yttre faktum att visa för tredje man. Tredje man måste lita på att det som fullmäktigen uppger om fullmaktens omfattning är korrekt. Det finns en lättnad i den 11 § 2 st. AvtL som anger att bundenhet vid en osjälvständig fullmakt inte uppstår om fullmäktigen handlat utanför sin befogenhet. Oberoende om tredje man varit i god tro eller inte.16

Den självständiga fullmakten grundar sig i någon form av synligt faktum. Det ska vara en fullmaktsförklaring i någon självständig form som kan sätta tredje man i god tro.

Denna ska visa att det står klart att huvudmannen är den som avsänder meddelandet och vilken omfattning som fullmakten har. Det måste inte vara just ett meddelande till tredje man. Utan det gemensamma för alla självständiga fullmakter är att de ska grunda sig i ett yttre uppenbart faktum från huvudmannen. Man avgör om ett fullmaktsfaktum är ett faktum, genom att se ifall faktumet härrör från huvudmannen och ger motparten befogad anledning att anta att fullmäktigen har erforderlig fullmakt.17 En

14 Dotevall. Fullmakt och immateriella tjänster, 38.

15 Ibid, 38.

16 Adlercreutz. Avtalsrätt I, 159 ff.

17 Ibid, 159.

(13)

6 ställningsfullmakt är en självständig fullmakt eftersom den grundar sig i ett avtal mellan huvudman och fullmäktig enligt 10 § 2 st. AvtL. Detta avtal eller något annat faktum måste inte vara känt för tredje man utan denna behörighet bestäms av lag eller sedvänja (se nedan 3.3). 18

2.2.2 Tolkning av fullmakt

För att kunna veta vad som omfattas av en fullmakt måste man ibland tolka och tyda fullmakten. Om det är en verklig fullmaktsförklaring behöver denna tolkas precis som om det vore en viljeförklaring inom avtalsrätten.19

I NJA 1977 s 160 försöker man tolka om en fullmakt utgiven vid en fastighetsförsäljning innefattat behörighet för fullmäktigen att ta emot handpenning av köparen. Den fastighet som skulle säljas hade tre olika ägare. John och Tilly hade utfärdat en fullmakt där lydelsen ” ... innefattar rätt att överlåta fastighet eller del därav och att uppbära förekommande likvider” ingick. Denna lydelse gjorde att John gav Kjell, som var fullmäktige, rätt att ta emot handpenning. Ingemar som var en av de andra ägarna hade också han utfärdat en fullmakt till Kjell men inte tagit med någon sådan lydelse att det på något sätt kunde uppfattas att John hade rätt att ta emot någon betalning. När köpet senare inte gick att genomföra stämde köparen Kjell och John att solidariskt återbetala den handpenning som de betalat på sammanlagt 30 000 SEK. Eftersom köparen inte hade tagit reda på om det fanns korrekta fullmakter för att betala handpenning till alla ägare hade de tagit risken att detta inte var fallet. Därför lämnades Ingemar utanför käromålet då det inte fanns erforderlig fullmakt för Kjell att ta emot handpenning i Ingemars ställe och köparen hade betalat denna felaktigt. Hovrätten förpliktade John och Kjell att solidariskt återbetala 10 000 SEK av handpenningen. Högsta domstolen inhämtade ett yttrande från advokatsamfundet. Där man säger att normalt när man som fullmäktig har rätt att genomföra en fastighetsöverlåtelse har man även rätt att ta emot köpeskilling. Det faktum att Ingvar inte ville att Kjell skulle ta emot några pengar i hans namn med grunden i att Kjell hade det svårt ekonomiskt är ingenting som köparen kan ha, eller antas ha, vetskap om. HD har också motiverat att både köpare och säljare vid överlåtelser av fastigheter ofta kan ha dålig vetskap om hur saker och ting ska gå till.

Exempelvis hur en fullmakt ska utformas. Det får anses att säljaren som har utfärdat fullmakten bär en större risk att den är otydlig eller felutformad än köparen, eftersom säljaren känner den fullmäktige och kan ha kännedom om dennes privata förhållanden.

Det bör i ett sådant fall tydligt framgå i fullmakten att säljaren inte vill att någon betalning ska gå till den fullmäktige. Exempelvis skulle det stått i fullmakten att ”den fullmäktige har rätt att ingå överenskommelse angående fastighetsöverlåtelse men all betalning av förekommande likvider ska betalas direkt till huvudmannen”. På dessa grunder fastställde HD tingsrättens dom och Kjell tillsammans med John blev solidariskt återbetalningsskyldiga av handpenningen på 20 000 SEK. De 10 000 SEK som betalats till Ingvar hade inte köparen yrkat på skulle återbetalas.

Detta exempel visar på att trots att det finns en självständig fullmakt, som i Ingvars fall inte innehåller någon information om att Kjell hade behörighet att ta emot en handpenning. Kan fullmakten ändå komma att omfatta viss behörighet eftersom det kan

18 Dotevall. Fullmakt och immateriella tjänster, 47.

19 Lagkommentar, Karnov. https://pro-karnovgroup-se.proxy.lib.ltu.se/document/527211/1?docid=SFS1915- 0218#SFS1915-0218_K0_P10-annotations-KAR

(14)

7 vara sedvänja att göra på ett visst sätt. Man bör som huvudman alltid vara noggrann med hur man utformar sin fullmaktförklaring för att det inte ska uppkomma några missförstånd för tredje man om vad fullmakten omfattar. Samt att man som huvudman står en risk för att fullmakten blir otydlig och då omfattar rättshandlingar som man inte önskar. Man står som huvudman också risken för att ens fullmäktig handlar utanför behörigheten. Detta på samma sätt som vid en anställning där man som arbetsgivare står risken för ens arbetstagares handlingar.

2.2.3 Bundenhet för huvudman

Som vi sett ovan blir man bunden när man ingår ett avtal enligt löftesprincipen. Denna typ av bundenhet är även aktuell för huvudmannen och tredjeman vid ett avtal som ingås genom fullmakt. Rekvisiten för att bundenhet för huvudmannen ska uppstå är att fullmäktigen har fått en fullmakt, håller sig inom gränserna för fullmakten och företar rättshandlingen i fullmaktsgivarens namn20.

I NJA 2013 s 659 avgjordes det om en man (B) haft behörighet att ingå agentavtal med ett utländskt bolag i ett resebolagsnamn. B hade tidigare ingått hotellavtal i resebolagets namn vilket gjorde att man ansåg att B hade den behörigheten trots att han inte var anställd på företaget utan arbetade åt ett dotterbolag. Man ansåg att det var upp till det utländska bolaget att ta reda på om B var behörig att sluta agentavtal som löpte över längre perioder. Högsta Domstolen menade att det inte förelåg någon avtalsbundenhet eftersom B inte hade varit behörig att ingå agentavtal när det var stor skillnad på dessa avtal jämfört med hotellavtal.

I NJA 1985 s 717 kan man utläsa att man i högsta domstolens domskäl menar på att det krävs ett visst handlande av huvudmannen för att tredje man ska kunna få intrycket av att behörighet att utföra viss handling föreligger. I det nämnda rättsfallet hade en säljare skickat ut blanketter för ifyllnad som köparen skrev på och ansåg att det förelåg avtal.

Eftersom det saknades utsatt utrymme för någon företrädare för bolaget att signera ansåg man att det kunde förstås att detta skulle hanteras vid huvudkontoret och inte av säljaren. Formulärens utformning ansågs inte ge något hållbart stöd för att anse att säljaren hade bemyndigande att ingå avtalet. Tingsrättens domskäl visar också en tydlig motivering av hur 10 § 2st AvtL används i praktiken när de anger att: ”Bundenhet för bolaget förutsätter en på bolagets vägnar av därtill behörig företrädare för bolaget avgiven viljeförklaring av innehåll att bolaget godtar de föreslagna avtalsvillkoren”. Det krävs att någon med behörighet ingår avtalet för att bundenhet ska uppstå. Detta trots att det finns en ställningsfullmakt men att behörigheten som kommer av ställningsfullmakten inte omfattar den aktuella rättshandlingen.

11 § 1 st. AvtL reglerar att om fullmäktigen har handlat mot inskränkningar som denne fått av fullmaktsgivaren. Blir fullmaktsgivaren bunden av rättshandlingen om tredje man är i god tro. Har fullmäktigen handlat inom sin behörighet binds fullmaktsgivaren till rättshandlingen förutom när tredje man är i god tro. Bevisbördan för om tredje man är i ond tro ligger hos fullmaktsgivaren.21

I NJA 1995 s 437 behandlas ett uppköp av aktier som gjorts av ett bolags verkställande direktör. Enligt 8 kap 6§ ABL har en verkställande direktör rätt att ta hand om bolagets

20 10 § 1st AvtL

21 Adlercreutz. Avtalsrätt I, 158.

(15)

8 löpande förvaltning. Ett aktieuppköp på 22 500 000 SEK ansågs inte ingå i den löpande förvaltningen och detta borde säljaren av aktierna ha förstått. Säljaren hävdade att han utgick från att den verkställande direktören handlade på styrelsens uppdrag, vilket enligt vittnesmål från Vd:n och en medlem i styrelsen inte var fallet. Men eftersom bevisbördan ligger på bolaget vid misstanke om ond tro, borde detta vara en öppning för att man som tredje part ska kunna utgå från att en person som har rätt att teckna ett bolags firma handlar enligt styrelsens instruktioner. I detta fall hade säljaren vetskap om att styrelsen i bolaget inte hade godkänt ett aktieköp utan flyttat detta beslut till ett senare styrelsemöte. Den affär som säljaren gjorde upp med den verkställande direktören skedde innan detta möte. Högsta domstolen ansåg att eftersom en affär av den storleken inte ingick i den löpande förvaltningen. Och att en firmatecknare inte automatiskt får en befogenhet att utföra allt det som styrelsen får göra när de tecknar firman. Borde säljaren ha insett att Vd:n saknade befogenhet att genomföra köpet och affären utgjorde inte något bindande avtal.

Vi ser i dessa rättsfall exempel på där en fullmäktig handlat utanför behörigheten vilket inte lett till någon bundenhet för huvudmannen. Samt hur en befogenhetsöverskridning kan ses som bindande bortsett från när tredje man är i ond tro. I de två sistnämnda fallen har fullmäktigen handlat utifrån ställningsfullmakter varav det inte uppkommit någon bundenhet i något av fallen. Vad som krävs för att en sådan ställningsfullmakt ska föreligga kommer redogöras nedan.

(16)

9

3 Ställningsfullmakt

När någon är anställd hos en arbetsgivare kan man inta en ställning. Beroende på vad denna ställning är medför den en viss behörighet och viss befogenhet. Detta regleras i 10 § 2 st. AvtL som anger att:

”Där någon såsom anställd i annans tjänst eller eljest i följd av avtal med annan intager en ställning, varmed enligt lag eller sedvänja följer viss behörighet att handla å dennes vägnar, anses hava fullmakt att företaga rättshandlingar, som falla inom gränserna för denna behörighet”.

En ställningsfullmakt är ett uttryck för vad en anställd får göra i sin tjänst som binder arbetsgivaren, som är huvudman, till den utförda rättshandlingen.22

De rekvisit som finns i denna paragraf som är relevanta för vidare granskning och för att förstå innebörden i dem och vad som krävs för att de ska vara uppfyllda är: ” ...

intager en ställning”, ... enligt lag eller sedvänja följer viss behörighet”. Begreppen ond och god tro ska också beskrivas då dessa är relevanta när en fullmäktig överskrider sin befogenhet.

3.1 Ställning

Att inta en ställning kan grunda sig i ett avtal med huvudmannen, exempelvis ett anställningsavtal. Detta är ingen regel som tillämpas i en strikt mening. Det kan räcka med att en utomstående har goda grunder att anta att ett förhållande föreligger. Där mellanmannen har rätt att utföra bindande rättshandlingar i huvudmannens namn.23 Det är rätt att anta att en person med en uniform i företagets färger som befinner sig bland varuhyllorna har en ställning, uniformen blir ett synbart faktum för tredje man vilket försätter denne i god tro. När det finns ett synbart faktum gör detta att det blir en ställningsfullmakt. Det kan framstå vissa svårigheter eftersom en ställningsfullmakt normalt grundar sig i ett synbart moment, i det här fallet är det avtalet som finns mellan huvudmannen och fullmäktige som anger att det ska ingå samma behörighet som om huvudmannen utfärdat fullmakten på det sätt som nämns i 10 § 1 st. AvtL.24 Detta avtal är inte alltid något som är synligt i sig för en tredje man utan det kan krävas någon form av annat yttre faktum, exempelvis ett meddelande från huvudmannen till tredje man.

Det finns inget samband mellan ordet ställning och att det ska vara knutet till en viss position i företaget.

Ställningen ska vara av den beskaffenheten att den som innehar ställningen ska kunna avlägsnas från tjänsten eller den ställning som personen innehar. Detta enligt den 15 § AvtL som reglerar hur en ställningsfullmakt återkallas.

I NJA 1953 s 566 har ett företag ringt till ett nyöppnat kontor och bett om att få prata med den ansvarige för inköp. Man har sedan blivit kopplade till en person som sen har genomfört ett antal beställningar. Företaget har inte velat betala för de beställda varorna med motiveringen att berörd person inte hade behörighet att utföra dessa beställningar. De menade på att det nyöppnade kontoret endast var ett

22 Kurt Grönfors, Rolf Dotevall, Avtalslagen, Uppl. 3. Norstedts Juridik, 1995, 119.

23 Dotevall. Fullmakt och immateriella tjänster, 48.

24 Grönfors, Dotevall. Avtalslagen, 119.

(17)

10 försäljningskontor och skulle inte utföra några inköp. Högsta domstolen inhämtade yttranden från Stockholms, Skånes och Göteborgs handelskammare där Skåne och Göteborg menade att en kontorschefs uppgifter och ställning kan variera från fall till fall.

Vilket gör att man inte kan utgå ifrån att en kontorschef har behörighet att göra inköp.

Fallet avgjordes efter föredragande och tre av fem ledamöter fastställde hovrättens dom att käromålet skulle ogillas. De övriga två ledamöterna ansåg chefens handlande var bindande för bolaget och att betalning skulle utgå.

Detta fall är ett exempel på att det räcker med att man blir kopplad via telefon till en person på ett företag för att man ska kunna få intrycket att en person har en ställning.

Det finns inget krav eller behov av att man är tvungen att se den anställde på plats på sitt kontor.25

NJA 1943 s 316 behandlar om Greta haft befogenhet att utge en inteckning till Sven som Sven sedan i eget namn har löst in. Greta anförde att Sven hade en ställningsfullmakt som kassör att få lösa in inteckningen och teckna föreningens firma. Detta ansåg regeringsrätten inte föreligga eftersom Sven endast var kassör och det innefattades inte av hans arbetsuppgifter att lösa inteckningar eller att teckna föreningens firma. Greta blev återbetalningsskyldig för den del av det belopp som inteckningen var värd vid tidpunkten när Sven löste in den i eget namn. Detta skapade en situation där föreningen gjorde en förlust på grund av att Greta i sin tur inte ansågs ha haft behörighet att lämna ut inteckningen.

Genom detta rättsfall ser man att det krävs att man innehar en ställning, i det här fallet firmatecknare, som man ska kunna avlägsnas ifrån. Eftersom Sven inte var firmatecknare utan endast kassör hade han ingen ställningsfullmakt i den bemärkelsen och med det ingen behörighet att lösa in inteckningen.

3.2 Behörighet och befogenhet

Ett sätt att förklara begreppen behörighet och befogenhet på är att behörighet rör det yttre förhållandet gentemot tredje man. Och befogenhet rör det inre förhållandet mellan fullmaktsgivaren och fullmäktigen. Ett problem med denna beskrivning är när det gäller osjälvständiga fullmakter. En sådan fullmakt visar inte på något yttre förhållande annat än fullmäktigens meddelande till tredje man. Det finns ingenting förutom fullmäktigens meddelande som visar på ett yttre förhållande, vilket gör att vid självständiga fullmakter sammanfaller befogenheten med behörigheten. 26 Begreppen behörighet och befogenhet visar inte på någon gränsdragning gällande synbarheten av fullmakten utan endast hur den framstår för en tredje man i god tro.27

Ibland är det lätt att urskilja vad som framkommer av en fullmakt. Om vi ser till det ovan nämnda rättsfallet angående tolkning av fullmakten NJA 1977 s 160 framkommer det där, att vill man som fullmaktsgivare vara säker på att tredje man är i god tro och undvika att rättshandlingen inte blir gällande. Ska man utforma fullmakten på ett sådant sätt att det tydligt framgår för tredje man vad som fullmakten omfattar. Detta gäller givetvis för självständiga fullmakter där det finns ett synbart faktum för tredje man att

25 Ibid, 118.

26 Ibid, 108 ff.

27 Ibid, 108.

(18)

11 ta del av. Detta faktum sätter gränsen för vad som omfattas av behörigheten.28 Att utröna skillnaden mellan behörighet och befogenhet är endast relevant när det gäller självständiga fullmakter.

Det är ganska lätt att förstå att en person som sitter i en kassa har behörighet att ta emot betalning för varor. En busschaufför är behörig att ta emot betalning för att man ska få åka med på bussen. Det finns också befattningar där det är svårare att bedöma vad personen har för möjligheter att utföra vissa handlingar.

I NJA 2002 s 244 utreds det om en banktjänsteman som arbetet på ett kontor och som inte varit firma tecknare haft behörighet att teckna bankgarantier på total 50 000 000 SEK. Man ansåg att det inte fanns något fog för att förstå eller borda förstå att en sådan behörighet saknades. Utan detta var ett tillräckligt självklart fall att det inte spelade någon roll om tredje man var i ond eller god tro. Banktjänstemannen hade inte någon ställningsfullmakt att binda banken till skulder på belopp i den storleken. Enligt bankaktiebolagslagen (1987:618) skulle det vid sådana förbindelser alltid utövas kollektiv firmateckningsrätt. Vilket betyder att det krävs minst två personer för att teckna bolagets firma. I detta fall var det bara en person som tecknat firman. Det följde varken av lag eller sedvänja att banktjänstemannen hade den ställning som krävdes för att ingå avtalet. Med följden av att banken inte blev bunden av rättshandlingen.

Om det med en fullmakt eller en anställning kommer en viss behörighet kan denna begränsas. I 11 § 1 st. AvtL anges det att den fullmäktige måste handla efter de inskränkningar som fullmaktsgivaren gett i fullmakten. Om exempelvis en huvudman vill köpa en bil för 50 000 SEK kan denne utfärda en fullmakt med inskränkning om att fullmäktigen endast får köpa bilen för 50 000 SEK. Fullmäktigen har nu behörighet att köpa en bil men bara befogenhet att köpa en bil för 50 000 SEK. Skulle fullmäktigen köpa en bil för 60 000 SEK har fullmäktigen överskridit sin befogenhet men inte behörigheten. Vilket gör att köpet blir bindande för huvudmannen om tredje man var i god tro.

I NJA 1929 s 124 tas det upp om en anställds köp binder hans arbetsgivare trots att han överskridit sin befogenhet. Tyve hade i uppdrag av sin arbetsgivare att köpa en pråm, på auktionen gav han ett bud på 2 800 SEK vilket avslogs. Då inhämtade Tyve godkännande via telefon av bolagets skogsinspektör och köpte pråmen för 3 500 SEK.

Det framkom senare att skogsinspektören endast hade godkännande av skogschefen att köpa pråmen för 3 000 SEK. Inspektören överskred sin befogenhet när han gav Tyve rätt att slutföra köpet för 3 500 SEK. Tyve hade tidigare utfört affärer för mindre belopp och säljaren ansåg att man borde kunna förvänta sig att en skogsfaktor som Tyve hade befogenhet att utföra liknande affärer. Säljaren yrkade på betalning för pråmen men bolaget ansåg inte köpet bindande för dem eftersom Tyve handlat utanför sin befogenhet. Hovrätten fastställde att Tyve inte hade befogenhet att utföra köpet och var därför inte bindande för bolaget. Högsta domstolen hävdade på samma sätt som hovrätten att Tyve överskridit sin befogenhet men de ansåg däremot att säljaren var i god tro och hade fog för detta. Köpet blev därför bindande och HD förpliktade bolaget att utge betalning för pråmen.

28 Ibid, 108.

(19)

12

3.3 Sedvänja och lag

Enligt 10 § 2st AvtL följer behörigheten av lag eller sedvänja när man är anställd i annans tjänst. För att något ska vara sedvänja ska det vara brukligt inom den gällande branschen att man har ett visst tillvägagångssätt vid en viss situation.29 Det rör sig inte om lokala seder och bruk utan det krävs en större omfattning. Det är exempelvis normalt i vårt samhälle att den som sitter i kassan har behörighet att ta emot pengar i utbyte mot varor. Som köpare behöver man inte vara tveksam över att man betalat till rätt person om man betalar i kassan. Man är i god tro. Skulle man däremot betala till en person som lastar av varor från en lastbil, kan man förstå att den personen inte har behörighet att ta betalt för mjölken. Skulle denne ändå ta emot pengarna och man själv vet att det inte är såhär man normalt gör är man i ond tro.

Behörigheten kan också följa av lag, detta är inte lika vanligt eftersom det kan vara otydligt i lagstiftningen vad en behörighet för en viss position kan vara. Ett exempel på detta är 8 kap 29 § ABL som anger vad en verkställande direktör i ett Aktiebolag har för uppgifter. Enligt paragrafen har den verkställande direktören behörighet att sköta den löpande förvaltningen. Med inskränkning i att det ska ske efter styrelsens riktlinjer och anvisningar. För att veta vad som ingår i den löpande förvaltningen får man se till bolagets verksamhet och storlek30. Detta betyder att behörigheten kan skilja sig mellan olika verkställande direktörer vilket visar på hur lagstiftningen är otydlig i avseende att visa på en behörighet som kan följa av lag. Det blir här en fråga om en blandning av lagstadgad behörighet och behörighet som kommer ur sedvänja.

Om vi tittar på rättsfallet som tas upp ovan (NJA 2002 s 244) som behandlar om en bankman haft behörighet att utfärda en bankgaranti på ett högre belopp, ser man att det inte fanns någon grund i lag eller sedvänja att tjänstemannen hade rätt att utföra den sagda handlingen. Det är ett tydligt exempel på hur en behörighet begränsas av både lag och sedvänja. I bankaktiebolagslagen anges det att vid stora belopp alltid ska utövas kollektiv firmateckningsrätt vilket blir en begränsning av behörigheten genom lag.

Domstolen ansåg också att det vid stora belopp får antas att en vanlig banktjänsteman inte har behörighet att utfärda bankgarantier.

Det är inte alltid som en behörighet grundar sig i lag eller sedvänja. Det finns undantag som inte regleras i AvtL utan har växt fram genom praxis eftersom AvtL i vissa avseenden kan ses som föråldrad och inte omfattar alla situationer. Ett vanligt begrepp på fullmakter som medför en behörighet på annat sätt än genom lag eller sedvänja. är tolerans- eller kombinationsfullmakt. En toleransfullmakt fungerar på det sättet att huvudmannen ”tolererar” den fullmäktiges handlande. Exempelvis genom passivitet, om en huvudman förhåller sig passiv till en fullmäktigs handlande får tredje man fog att tro att en fullmakt föreligger. I NJA 2014 s 684 säger man att vid brist på sedvänja väger upprepade representationshandlingar utan ingripande från huvudmannens sida upp för denna brist.31

Ibland finns det flera olika omständigheter än enbart passivitet som gör att en fullmakt kan tyckas föreligga. Det blir då en kombinationsfullmakt vilket där det finns flera olika moment som motiverar till att huvudmannen ska bli bunden. Speciellt en kombination mellan sedvanerekvisitet i 10 § 2 st. AvtL och exempelvis passivitet. I NJA 2013 s 659

29 Ramberg. Malmströms Civilrätt, 82.

30 Prop 1975:103 s 375

31 Dotevall. Fullmakt och immateriella tjänster, 55.

(20)

13 som nämns ovan ansåg företaget som stämde säljaren att säljaren hade någon form av ställningsfullmakt, toleransfullmakt eller kombinationsfullmakt. Säljaren hade företagit rättshandlingar gentemot företaget förut utan att säljarens huvudman lagt sig i. Detta kan te sig vara grund för att en toleransfullmakt eller kombinationsfullmakt skulle föreligga men då ansåg man i domstolen att det var för stor skillnad på den rättshandling som nu utförts gentemot de som säljaren tidigare hade utfört. Det förelåg ingen fullmakt av något slag i detta fall.32

Den behörighet som kan uppkomma genom tolerans- och kombinationsfullmakt är bindande på samma sätt som den behörighet som kommer av lag eller sedvänja. Och fullmäktigen binder huvudmannen till rättshandlingen genom sitt handlande på samma sätt som anges i avsnitt 2.2.3.

3.4 Ond och god tro

Inom juridiken och avtalsrätten finns det ett begrepp som menar att en part kan vara i ond eller god tro. Att vara i god tro innebär att man som medpart i ett rättsförhållande ska kunna utgå från att saker och ting är som de ser ut att vara. Det ska gå att lita på att personen har befogenhet att utföra den gällande rättshandlingen.33

Man anses vara i ond tro när man är part i exempelvis ett avtalsförhållande och misstänker att, eller har vetskap om att motparten inte har befogenhet att ingå avtalet.34 Om man trots denna misstanke fullföljer avtalet blir inte huvudmannen bunden av detta. Man behöver vid misstanke om att något inte står rätt till, kolla upp detta för att få veta vad som gäller. Om man gör detta sätter man sig själv i god tro och avtalet blir gällande.

Det finns en till dimension i vad ond och god tro kan vara. Det avgörs genom en objektiv bedömning av vad den ena parten ”bort inse”. Vad kan förväntas av en vanlig person att förstå i en viss situation. Motparten kanske inte insåg att något var fel men borde ha insett det och blir därför i ond tro. Detta går att se i 32 § 1st AvtL som säger att: ”Den, som avgivit en viljeförklaring, vilken i följd av felskrivning eller annat misstag å hans sida fått annat innehåll än åsyftat varit, vara icke bunden av viljeförklaringens innehåll, där den, till vilken förklaringen är riktad, insåg eller bort inse misstaget.” Man kan förbli obunden som huvudman om det har gjorts ett misstag som är sådant att mottagaren av viljeförklaringen borde ha insett att det inte stämde. Man kan också vara i ond tro genom att man är ouppmärksam, vårdslös eller genom att ha dålig kunskap. Man behöver ha ett visst mått av kunskap om det man håller på med för att kunna utföra det på ett korrekt sätt.35

3.5 Upphörande av ställningsfullmakt

Om det av en ställning följer en ställningsfullmakt, måste ställningen vara sådan att det går att skilja den anställde från den. I 15 § AvtL framgår det att en fullmakt som är given genom att den anställde har en viss ställning, upphör när den anställde skiljs från sin

32 Ibid, 56.

33 Ramberg. Civilrätt, 115.

34 Adlercreutz. Avtalsrätt I, 36.

35 Ibid, 36 ff.

(21)

14 tjänst.36 Skiljandet måste vara på det sättet att det tydligt framgår att personen inte längre är behörig att utföra de rättshandlingar som omfattats av ställningsfullmakten.

Om man exempelvis flyttar en kassörska från kassan framgår det att hon inte längre kan ta betalt för en vara eftersom hon inte sitter i kassan. När det är mer otydligt vad som ingår i en ställning är det svårare. Det måste göras en avvägning i varje enskilt fall om när en ställning ska ses som upphörd. Att någon sägs upp är inte alltid tillräckligt. Det kan krävas att den anställde fysiskt flyttas från sin position. Exempelvis om en anställd säljer varor på annan plats måste detta förhållande upphöra och den anställde ska inte längre kunna göra dessa försäljningsresor. Om någon felaktigt efter uppsägning har kvar sin ställning är personen fortfarande behörig att ingå de rättshandlingar som ställningen ger behörighet till.

För att återtagandet av ställningsfullmakten ska vara giltigt kan det krävas ytterligare handlingar från arbetsgivaren. Exempelvis att det anställs en annan person till tjänsten.

Det kan vara nödvändigt att tala om för tredje man att fullmakten är indragen.37 Detta följer av 19 § AvtL som anger att om fullmaktsgivaren misstänker att fullmäktigen, trots att fullmakten är återkallad, kommer ingå nya avtal eller utföra rättshandlingar. Måste fullmaktsgivaren meddela detta till tredje man om denne är i god tro. Rättshandlingen är inte bindande mot fullmaktsgivaren i ett sådant fall om tredje man är i ond tro och borde förstått eller förstod att fullmakten var återkallad.

36 Dotevall. Fullmakt och immateriella tjänster, 48.

37 Grönfors, Dotevall. Avtalslagen, 140.

(22)

15

4 Ansvar vid handlande utan korrekt fullmakt

4.1 Huvudregel

Det finns en huvudregel i 25§ AvtL som anger att en påföljd för en fullmäktig som handlar utanför sin behörighet är att denne kan bli ersättningsskyldig38. Denna regel är endast tillämplig då huvudmannen inte blir bunden av rättshandlingen. Av denna regel följer att:

- Den, som uppträder såsom fullmäktig för annan, ansvarar för att han har erforderlig fullmakt och är förty, där han ej förmår styrka, att han handlat efter fullmakt eller att den rättshandling, varom fråga är, blivit godkänd av den uppgivne huvudmannen eller ändock är gällande mot honom, pliktig att ersätta tredje man all skada, som denne lider därigenom att han icke kan göra rättshandlingen gällande mot huvudmannen.

Vad sålunda är stadgat skall dock icke äga tillämpning, där tredje man insåg eller bort inse, att fullmakt ej förefanns eller att förefintlig fullmakt överskreds; ej heller där den, som företog rättshandlingen, handlade på grund av fullmakt, vilken i följd av någon särskild omständighet, varom han icke ägde kunskap och varom tredje man ej heller kunde med fog förutsätta, att han skulle hava kännedom, icke kan göras gällande mot huvudmannen.

I det första stycket framgår det att bevisbördan för om det fanns en fullmakt ligger hos fullmäktigen. Ansvaret för fullmäktigen att handla inom fullmakten är strikt, vilket betyder att har denne gjort fel ligger allt ansvar på fullmäktigen att ersätta skadan39. Detta ger en säkerhet för fullmaktsgivaren att inte själv behöva bevisa att det har ställts ut en korrekt fullmakt. Om det är bevisat att det finns en fullmakt ligger även bördan att bevisa att rättshandlingen skett inom behörigheten på fullmäktigen. Det finns inget krav på bevisning angående att rättshandlingen skett inom befogenheten. Eftersom huvudmannen blir bunden om fullmäktigen handlat inom behörigheten enligt 10 § 1 st.

AvtL men utanför befogenheten. Såvida inte tredje man är i ond tro enligt 11 § 1st AvtL.

Om fullmäktigen har överskridit sin behörighet, vilket i sin tur lett till att det inte uppkommit något bindande avtal mellan parterna. Blir fullmäktigen pliktig att ersätta tredje man för all den skada som ha lider på grund av att avtalet inte kommit till stånd.

Undantag från denna ersättningsskyldighet regleras i det 2 st. Om tredje man förstår eller borde förstå (är i ond tro) att det inte finns fullmakt eller att fullmäktigen överskrider sin behörighet blir inte fullmäktigen ersättningsskyldig. Även denna regel blir ett skydd för fullmaktsgivaren även om det inte är särskilt vidsträckt eftersom det krävs ond tro.

I NJA 1965 s 217 krävdes en anställd vid lantbruksnämnden(B.H.) på ersättning eftersom han gjort en utfästelse till ett bolag att nämnden skulle betala ut ett lån till en lantbrukare. Utan att B.H. haft behörighet att göra den utfästelse. Lantbrukaren fick efter denna utfästelse köpa varor av bolaget. Lantbrukaren betalade aldrig den fulla summan till bolaget eftersom ett lån aldrig betalades ut på grund av att nämnden avslog detta i ett senare skede. Då pratade bolaget med B.H. som utfäste att det ”skulle lösa sig”. Till slut utmätte bolaget den återstående summan som var kvar att betala för

38 Dotevall. Fullmakt och immateriella tjänster, 66

39 Adlercreutz. Avtalsrätt I, 220.

(23)

16 varorna hos lantbrukaren och stämde B.H. för resten. B.H. medgav att han gjort utfästelserna men att bolaget borde ha förstått att han inte var behörig för detta. Högsta domstolen fann inget fog för att ond tro hos bolaget skulle gå att stärka utan fastställde tidigare domar. Dessa angav att B.H. var ersättningsskyldig till bolaget enligt 25 § AvtL eftersom han hade handlat utanför sin behörighet.

Ett annat exempel på när skadeståndsreglerna i 25 § AvtL praktiseras är i NJA 1923 s 109. Där en skeppsredare hade fört förhandlingar med Andersson om att Andersson skulle skicka en last från England till Sverige på ett av redarens fartyg. Vid slutet av förhandlingen framkom det att Andersson egentligen förde diskussionerna för ett annat företag (Svensson). När bolaget skickade befraktningsavtalet till Andersson skickade denne tillbaka det utan underskrift eftersom Svensson redan hade hyrt ett annat fartyg.

Man ansåg att det hade uppkommit ett bindande avtal med Andersson men att han vid avtalsslutet inte hade kunnat visa att han handlade å Svenssons vägnar. På grund av att avtalet sen inte kom till stånd eftersom Svensson hade hyrt ett annat fartyg. Blev Andersson förpliktigad att utge skadestånd med det belopp som redaren skulle fått i betalning för utförandet av frakten om avtalet fullgjorts. I och med att Andersson inte kunde visa att han hade en korrekt fullmakt att handla åt Svensson blev 25 § 1 st. AvtL tillämpligt. Denna anger att den som inte kan visa att fullmakt föreligger blir pliktig att ersätta all skada som tredje man lider på grund av att denne inte kan göra avtalet gällande mot huvudmannen.

Huvudmannen kan upphäva ersättningsskyldigheten exempelvis genom ratihabition.

Detta innebär att huvudmannen godkänner rättshandlingen i efterhand. Huvudmannen kan också bli bunden genom passivitet som tidigare nämnt (avsnitt 3.3). 40

4.1.1 Culpa in contrahendo

Om man i ett förhandlingsstadie där man ännu inte kommit till ett avtalsslut, som medkontrahent på något sätt vilseleder den andra parten kan man bli ersättningsskyldig. När man är part i en förhandling har man inga garantier för att ett avtal kommer till stånd. Detta gör att man kan gå miste om vissa utgifter som man lagt ut under förhandlingen. Det finns dock undantag från detta och det kommer av den lojalitetsplikt man har inom kontraktsförhållanden. Om motparten förhandlar med uppsåtet att inte komma till något avtal, eller förhandlar utan att avse att fullfölja det man avtalar om. Har motparten rätt till ersättning för den skada han lider av att avtalet inte kommer till stånd.41

I NJA 1990 s 745 tas det upp om ett företag har agerat vårdslöst i en avtalsförhandling med en eventuell återförsäljare av pumpar. Företaget själva var i förhandling angående ett licensavtal och först om detta avtal kom till stånd skulle återförsäljaren kunna börja sälja pumpar åt företaget. Återförsäljaren vidtog vissa marknads- och affärsåtgärder för en eventuell försäljning. Förhandlingen rörande licensavtalet som företaget förde drog ut på tiden vilket gjorde det slutligen inte blev något återförsäljaravtal. Detta meddelades inte till återförsäljaren förrän cirka en månad efter att företaget fattat beslutet. Återförsäljaren stämde då företaget på ersättning för de kostnader han haft då han menade att företaget skrivit ett ”letter of intent” som sen frångicks. Högsta domstolen ansåg att det ”letter of intent” som skrivit i själva verket inte skulle tolkas

40 Grönfors, Dotevall. Avtalslagen, 159.

41 Adlercreutz. Avtalsrätt I, 107.

(24)

17 som ett förhandsavtal. Samt att återförsäljaren hade en sådan insyn i företagets andra förhandlingssituation att han borde varit medveten om att ett återförsäljaravtal inte skulle komma till stånd. På dessa grunder avslog de domstolen återförsäljarens talan.

Här ser vi ett exempel där en part upplever sig sviken i en avtalsförhandling. Anledning till att det förhandsavtal som fanns här inte var ett förhandsavtal var på grund av att företaget hade skickat detta som ett brev även till ett annat bolag. Där brevet innehöll samma lydelse men det framgick tydligt att det inte var fråga om något förhandsavtal.

Domstolen lägger också stor vikt vid att man ska meddela en eventuell vilja att bryta förhandlingar så snart som möjligt. Eftersom motparten kan komma att dra på sig kostnader under tiden man förhandlar och för att undvika detta behöver snarast meddela eventuella förändringar i förhållandet.

4.2 Skadestånd

Skadestånd är en påföljd som kan bli aktuell när en fullmäktig överskrider sin fullmakt.

Om detta skulle bli aktuellt är det den 25 § AvtL som reglerar vad som ska ersättas. Det är bara den skada som orsakats av att rättshandlingen inte kunnat göras gällande mot huvudmannen enligt 25 § 1 st. AvtL som ersätts. Den skadelidande ska ersättas i den utsträckning att denne försätts i samma position och ekonomiska läge som om avtalet aldrig hade ingåtts. Något som inte ersätts är utebliven vinst av ett avtal som skulle varit.42 Om man tittar på och jämför AvtL skadeståndsregler med 5 kap 7 § SkL anges det att för skadestånd med anledning av sakskada ska sakens värde, reparationskostnad samt eventuell värdeminskning ersättas. Likaså andra kostnader till följd av skadan, inkomstförlust eller intrång i näringsverksamhet. Det nämns inte heller här någonting om att man ska kunna göra en vinst på att få skadestånd. Utan skadeståndet är till för att reparera den skada som uppkommit och återställa den skadelidande till det läge som var innan skadan skedde.

4.2.1 Skadeståndslagen

Det finns generella regler i SkL som reglerar skadeståndsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Huvudregeln återfinns i 3 kap 1 § 1 st. SkL och anger att:

Den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta

1. Personskada eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten.

2. Ren förmögenhetsskada som arbetstagaren i tjänsten vållar genom brott, och 3. Skada på grund av att arbetstagaren kränker någon annan på sätt som anges i 2

kap. 3 § genom fel eller försummelse i tjänsten.

Det är arbetsgivaren som får stå risken för att en arbetstagare begår fel eller begår någon handling som är att se som försummande i sin tjänst. I 4 kap 1 § SkL finns det ett undantag från denna regel som i stället lägger ansvaret på arbetstagaren. Arbetstagaren blir skadeståndsskyldig om det föreligger synnerliga skäl med hänsyn till handlingens

42 Ibid, 220.

(25)

18 beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter.

Ett exempel är RH 1990:51 som behandlar hur en polis gått tillväga när denne har tagit emot hittegods. En plånbok hade upphittats som innehöll 11 800 SEK. Denna plånbok lämnades till en polis som i sin tur inte följde de uppsatta regler som fanns för hanteringen av hittegods. Plånboken lämnades med en lapp på ett bord som var tillgängligt för många medarbetare på polisstationen. Plånboken försvann och rikspolisstyrelsen fick ersätta ägaren till plånboken den summa pengar som blev stulet.

Rikspolisstyrelsen stämde den polis som tagit emot plånboken och menade på att han skulle ersätta det belopp som de varit tvungna att lägga ut till ägaren av plånboken.

Hovrätten ansåg att ansvaret låg hos polisen som mottagit plånboken men att han inte behövde betala något skadestånd eftersom han inte var familjär med hanteringen av hittegods vid den aktuella stationen och att han normalt inte arbetade i det området.

I NJA 1985 s 75 blev en värnpliktig ersättningsskyldig enligt 4 kap 1 § SkL när han utan körkort eller militärt körtillstånd hade tillgripit en bil och kört i diket. Det yrkade skadeståndet var 6 420 SEK men jämkades till 2 000 SEK eftersom man ansåg att dikeskörningen inte hade något med oaktsamhet att göra. Här var det en brottslig handling som ledde till att skadestånd utgick när han bröt mot lagen och genom den handlingen skadade en bil.

Begreppet synnerliga skäl vid jämförelse dessa två fall emellan ter sig inte grunda sig endast ekonomiskt utan ligga i själva handlingens natur, utförande och eventuellt uppsåt.

Dessa regler är skilda från skadeståndsreglerna i den 25 § AvtL. Detta ser vi uttryckt i 1 kap 1 § SkL. Som anger att skadeståndslagen är dispositiv när det skadeståndsanspråket grundar sig ett avtal. ”... om ej annat är särskilt föreskrivet eller föranledes av avtal eller i övrigt följer av regler som skadestånd i avtalsförhållanden.” Detta leder i sin tur till att en anställd som genom sin ställningsfullmakt överskrider sin behörighet vid genomförandet av en rättshandling. Blir skadeståndsskyldig i enlighet med AvtL regler.

(26)

19

5 Avslutande av anställning

Vad kan en arbetsgivare göra om en arbetstagare överskrider sin ställningsfullmakt?

Behöver en arbetsgivare tåla att en arbetstagare missköter sig i tjänsten och ingår rättshandlingar som det är menat att ställningsfullmakten inte ska omfatta? Vi har nu gått igenom vad en arbetstagare kan göra för att binda arbetsgivaren till en rättshandling. En arbetsgivare kan ju med all rimlighet behöva tåla att en arbetstagare beter sig hur som helst och ingår avtal som inte är menade att ingås. Detta kapitel handlar om hur en anställning kan avslutas och vilka grunder en arbetstagare kan avsluta en anställning.

Huvudregeln är enligt 4§ 1 st. 1 m. LAS att ett anställningsavtal som träffats angående någons anställning gäller tillsvidare. En sådan anställning kan avslutas genom uppsägning, avsked eller frånträde.43 Uppsägning och avsked regleras i 7 och 18 §§ LAS och frånträde regleras i 4 § LAS. Tillsvidareanställning som är den vanligaste anställningsformen upphör när den anställde själv eller arbetsgivaren avslutar den. Vid en tillsvidareanställning följer det en viss uppsägningstid som gäller både när anställningen avslutas av arbetstagaren eller av arbetsgivaren. Denna uppsägningstid regleras i den 11 § LAS. Oberoende av vem som avslutar anställningen är den minsta uppsägningstiden en månad. Uppsägningstiden kan variera eftersom arbetstagaren har rätt till längre uppsägningstid beroende på hur länge denna har varit i tjänst hos arbetsgivaren. Den anställde behöver inte har några skäl till varför denne vill avsluta anställningen.

Är någon anställd på tidsbestämd tid (visstidsanställning) upphör anställningen när tiden för anställningen har passerat enligt 4 § 2 st. 2 m. LAS om inget annat har avtalats.

Den reglering som finns angående uppsägningstid för visstidsanställningar är att arbetstagaren ska bli meddelad om att visstidsanställningen inte kommer att fortsätta minst en månad innan anställningen upphör.

5.1 Uppsägning

Om någon av parterna vill säga upp ett anställningsavtal handlar det om uppsägning.

Om det är arbetsgivaren som önskar säga upp avtalet måste det finnas sakliga skäl för detta. I 7 § 1 st. LAS uppställs rekvisiten för vad som krävs för att en arbetsgivare ska kunna säga upp ett anställningsavtal. Lydelsen av paragrafen är:

Uppsägning från arbetsgivarens sida skall vara sakligt grundad.

En uppsägning är inte sakligt grundad om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig.

Vid en sådan övergång av ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet som sägs i 6 b § skall övergången i sig inte utgöra saklig grund för att säga upp arbetstagaren. Detta förbud skall dock inte hindra uppsägningar som sker av ekonomiska, tekniska eller organisatoriska skäl där förändringar i arbetsstyrkan ingår.

43 Axel Adlercreutz, Bernard Johann Mulder. Svensk Arbetsrätt, uppl. 13. Norstedts Juridik, 2007, 159.

Figur

Updating...

Referenser

Updating...

Relaterade ämnen :
Outline : Analys/diskussion