Högskolan i Halmstad Arkivex Sektionen för Hälsa och Samhälle
Statsvetenskap 61-90 poäng Uppsats. nivå-C, 15 poäng Höstterminen 2008
Handledare: Mikael Sandberg
Partiers rekryteringsarbete i Sverige
En jämförande studie mellan
utomparlamentariska och parlamentariska partier
Författare: Laris Dzonlic, 830616-8652
1.
Abstract
Syftet med studien är att fördjupa kunskaperna om parlamentariska och utomparlamentariska villkoren för de svenska partiernas rekryteringsarbete. Sex olika partier undersöks, tre av dem finns med i riksdagen och tre av dem sitter utanför riksdagen. Den ekonomiska styrkan och medlemsantalet är centrala bestämningsfaktorer i undersökningen. De demokratiska principerna hotar enligt uppsatsen att sättas ur spel då partiernas möjligheter att rekrytera nya medlemmar beror på om de redan är riksdagspartier. Undersökningen om partiernas möjligheter att rekrytera medlemmar visar att riksdagspartierna blivit mindre beroende av sina medlemmar och att professionaliseringen inom dessa är på framfart. Medlemsantalet är dock fortfarande en viktig faktor för partierna utanför riksdagen. Det är två olika strategier och två olika sätt att resonera på när man rekryterar.
Nyckelord: rekryteringsarbete, utomparlamentariska partier, partisystem
2.
Innehållsförteckning:
1. INLEDNING 3.
1.1. Motiv till ämnesval 4.
1.2. Syfte och problemformulering 5.
1.3. Hypotes 7.
1.4. Definitioner 7.
2. METOD OCH MATERIAL 9.
2.1. Variabler 9.
2.2. Val av fall 13.
2.3. Material och datasamling 13.
2.4. Tidigare forskning 15.
3. TEORI 16.
3.1. Partiernas medlemmar 16.
3.2. Partiernas finansiering 17.
3.3. Partiernas organisation, klassificeringar och typologier 19.
3.4. Partiernas funktioner, hårda och lösa partier 21.
4. RESULTAT 23.
4.1. SVT Aktuellts undersökning 23.
4.2. Parlamentariska partier, bakgrund och analys 24.
4.3. Utomparlamentariska partier, bakgrund och analys 31.
5. SLUTSATSER 43.
6. LITTERATURFÖRTECKNING 45.
3.
1. INLEDNING
Hur gör småpartier och olika rörelser för att komma till makten och synas i samhället? Vad krävs för att en liten folkrörelse ska bli stor och ha tillräckligt med stöd för att kunna påverka samhället? Vilka strategier ligger bakom en lyckad framgång?
Det som är intressant med den här uppsatsen är att jag inte direkt ska filosofera och diskutera kring det som våra förfäder alltid har försökt besvara, ”hur man kommer till makten”. Det intressanta är istället att undersöka om kampen om makten i dagens demokratiska samhälle går rättvist till, min tes är att så inte är fallet. Därför har jag valt att undersöka partiernas rekryteringsarbete. Rekryteringsarbetet bland dagens partier ligger på olika nivåer, eftersom en del partier uppfattar rekryteringen som viktig och andra som mindre viktig. Dagens politiska partier använder sig av olika metoder och strategier för att komma ut med sina åsikter och värderingar. I Sverige har vi sju partier som redan sitter i riksdagen, men det finns en hel del småpartier och rörelser som bara väntar på att få komma in i riksdagen och påverka vår vardag. Vägen dit är tuff! De partier som redan sitter i riksdagen har större chans att överleva medan småpartier oftast har sämre möjligheter att växa sig starka och värva nya medlemmar. Att kämpa och slåss för sina åsikter ser förmodligen helt annorlunda ut för ett parti som står utanför riksdagen än för ett som redan sitter ganska tryggt.
Uppsatsen handlar alltså om rekrytering, ett intressant ämne som politisk forskning bör lägga mera tid, resurser och arbete på. Den bildar en uppfattning om hur rättvist det politiska samhället är, om hur politiken förs och om hur det ser ut när man särbehandlas inom politiken. Mitt råd till er som läser denna uppsats är att öppna era ögon för det som berättas. I den här uppsatsen kommer ni att möta tre partier som redan sitter i riksdagen och ni kommer att möta tre partier som sitter utanför riksdagen. Framförallt hoppas jag att ni bättre kommer att förstå deras dagliga kamp och upptäcka partiernas olika strategier, möta rättvisor och orättvisor som drabbar dem varje dag i en värld full av maktkamp, skilda åsikter och värderingar. Att politiken ska gå helt rättvist till låter kanske mer som en utopi för många idag, men ett modernt demokratiskt samhälle bör grundas på att förutsättningarna och
4.
möjligheterna ska vara lika för alla, även i politiken. Samma förutsättningar och lika möjligheter i samhället resulterar i ett rättvist och jämlikt demokratiskt samhälle!
1.1. Motiv till ämnesval
Hur känns det egentligen att vara ett litet parti och kämpa för sina ideal? Hur rättvis är egentligen dagens politiska värld? Dessa frågor har jag ställt mig sedan första gången jag kom i kontakt med politiken. Jag förundrades över att en liten grupp människor kunde hålla ihop och stå på sig trots att partiet är litet. Samtidigt förundrades jag över att stora partier kunde trots allt hålla samman sina medlemmar och att alla tänkte åt någorlunda samma håll.
Efter att ha studerat statsvetenskap ett bra tag och har varit ganska aktivt intresserad av den politiska världen så har jag upptäckt att vägen till ett bättre samhälle, ett demokratiskt samhälle, är långt ifrån det vi egentligen befinner oss idag. Världen är trots allt orättvis och det finns alltid luckor att fylla i. Jag är en optimist som tycker att vi hela tiden ska ifrågasätta vår omgivning, fylla i dessa luckor och alltid sträva mot det bättre. Människans uppgift är att lära av sina tidigare misstag, att inte haka upp sig på det förflutna utan att påverka sin framtid genom att ständigt tänka framåt.
Under tiden som jag har varit politiskt intresserad och aktiv har jag märkt att fördelningen i samhället och övriga världen är väldigt orättvis. Med fördelning syftar jag inte enbart på pengar och det materiella, jag syftar även på uppmärksamhet, hur man värdesätter människans kunskap, engagemang och ambitioner. Alla har vi inte lika möjligheter och förutsättningar att påverka vår vardag och uppnå våra mål i livet. Oavsett hur duktig man är så kan mycket gå orättvist till då möjligheterna och förutsättningarna inte finns. Genom historien har vi lärt oss att samhälleliga orättvisor oftast har lösts med reformer eller revolutioner. Ett revolutionärt stadium uppstår när t.ex. nya politiska krafter och nya idéer krockar med de gamla och då det uppstår motsättningar inom hela samhället (Månson, 1993, s. 63). Politisk engagemang förändrar samhället, därför tycker jag att ett första steg bör tas inom just det området. Kampen mellan politiska partier bör vara rättvis, med andra ord menar jag att förutsättningarna bör vara lika för alla, då syftar jag självklart på rekryteringsarbetet.
Slutligen vill jag säga att det som mest motiverade mig till att skriva uppsatsen var att söka
5.
förståelse för vilka konsekvenser för demokratin det innebär att olika partier är olika beroende av att rekrytera, där rekryteringsberoendet i sig är orättvist.
1.2. Syfte och problemformulering
Syftet med denna uppsats är att jämföra olika partiers rekryteringsarbete av nya medlemmar på parlamentarisk och utomparlamentarisk nivå i Sverige. Med parlamentarisk nivå menas med andra ord partier som redan sitter i riksdagen. Partier som inte finns med i riksdagen är dock också parlamentariska fast på en lägre nivå oftast på riks-, läns-, och kommunalnivå. De kallas för utomparlamentariska eftersom de inte sitter i riksdagen. Dessa partier har oftast inte kommit över 4 % spärren för att kunna finnas med i riksdagen. Ett utomparlamentariskt parti kan även vara ett parti som vill agera utomparlamentariskt, alltså inte sitta i riksdagen och anser inte den parlamentariska vägen som den rätta vägen för att uppnå sina mål. Det rör sig dock inte om ett sådant parti i fråga. De parlamentariska partierna som jag vill undersöka är Socialdemokratiska arbetarpartiet, Moderata samlingspartiet och Miljöpartiet de Gröna och de utomparlamentariska är Kommunistiska partiet, Junilistan och Sverigedemokraterna.
Den avgränsningen har jag gjort p.g.a. att spridningen är bra ideologiskt på vänster-höger skalan och p.g.a att jag anser att antalet 6 partier passar mitt forskningsarbete och den tid jag har.
Bortsett från jämförelsen är syftet med det här arbetet främst att belysa ett demokratiskt problem som jag nämnt tidigare. De demokratiska principerna sättas ur spel då partiernas möjligheter att rekrytera nya medlemmar beror på om de redan är riksdagspartier. Studien bygger på en kvalitativ undersökning där jag ska klargöra partiernas tankestruktur och strategier för att därefter komplettera det med en statistisk undersökning där jag använder mig av diagram och jämför partiernas medlemsförändring och ekonomisk utveckling under de senaste decennierna. Med hjälp av Esaiassons ”Metodpraktikan”, forskningsmaterial inom demokrati och partipolitik och med hjälp av statistik ska jag så tydligt som möjligt försöka ge ett svar på uppsatsens problem.
Problemet ligger i att de etablerade partierna som redan sitter i riksdagen har tappat medlemmar de senaste decennierna och politikerföraktet är ett växande problem. Ett parti
6.
som redan sitter i riksdagen behöver inte ha så värst många medlemmar men under valperioden kan de få en hel del röster och på så sätt behålla makten. Dessa har dessutom mängder av resurser och pengar, de syns ofta i medierna och de har en större möjlighet att påverka samhället. Småpartierna har väldigt svårt att synas i dagens medier och deras budskap når inte ut lika brett. Däremot använder de sig av en annan strategi, de syns mer bland folket på torget, deras medlemmar håller ofta apellmöten och säljer partiets tidning eller delar ut flygblad. Problemet här är alltså att medlemsantalet inte längre spelar någon större roll. Våra riksdagspartier håller alltmer på att förvandlas till kampanjpartier. Det är pengarna och resurserna som bestämmer, det är den rika eliten som har makten och den största möjligheten att påverka vårt samhälle. Det är inte längre folkviljan som bestämmer utan den alltmer manipulerade individen. Partier som syns och hörs ofta i medier klarar lättare av att övertyga medborgarna. Att rekrytera nya medlemmar anses inte lika viktigt för de stora partierna, det är enbart rösterna under valperioden som spelar någon roll. Detta är ett stort problem i ett demokratiskt samhälle och en jämförelse mellan riksdagspartier och partier utanför riksdagen bör ge oss en tydligare bild av det. Huvudfrågan lyder:
Vilka skillnader finns det mellan utomparlamentariska partiernas rekryteringsarbete jämfört med de parlamentariska partiernas?
Det jag förväntar mig av undersökningen är att jag finner svaret på problemet och därmed bekräftar den. Uppsatsen handlar alltså om partiernas rekryteringsarbete, den ekonomiska styrkan hos partierna och antalet medlemmar i partierna är centrala bestämningsfaktorer vilka jag anser har fått en odemokratisk utveckling de senaste åren. Att partierna allt mer liknar kampanjpartier och att all makt och inflytande grundar sig på deras ekonomiska styrka finner jag vara oerhört odemokratiskt. Jag vill även beröra de olika strategier som partierna använder sig av för att uppnå sina mål. Förhoppningsvis kommer man någorlunda tydligt att kunna se vad olika partier prioriterar främst i kampen för makten.
7.
1.3. Hypotes
När man tänker på ett problem så har man oftast formulerat något sorts svar i sitt huvud.
Detta fenomen kallas för förförståelse och de flesta av oss, även jag, kan inte undvika det till hundra procent och därför vill jag lägga stor vikt vid att vara så objektiv som möjligt i min forskning. Förförståelsen kan oftast leda forskaren till att bevisa sitt eget påstående och därmed blir forskningen inte så objektiv. För att undvika detta fenomen är det bra att formulera en hypotes där man kan försöka lämna sin egen förförståelse åt sidan under arbetets gång. Hypotesen är därmed ett bevis på att man någorlunda har tänkt igenom det som komma skall, men den hjälper en att få reda på om man faktiskt har tänkt rätt eller fel från början. Hypotesen i den här uppsatsen lyder så här: "Skillnaden mellan de parlamentariska och utomparlamentariska partiernas rekryteringsarbete beror främst på att de "större" parlamentariska partierna förlitar sig mer på sina ekonomiska krafter än på sina medlemmar, därför är rekryteringsarbetet av nya medlemmar mindre viktig för de parlamentariska partierna än för de "små" utomparlamentariska partierna".
Sammanfattningsvis menar jag att det främst är pengarna som beskriver partiernas kapacitet i dagens demokratiska samhälle och inte det folkliga engagemanget. Med det ekonomiska övertaget och makten över medierna påverkar och influerar de dominerande partierna den enskilde individen. Det är därför svårt för en individ att se andra alternativ och bilda sig en annan samhällsuppfattning än det han ser och hör. Detta är alltså min hypotes och om den stämmer återstår att se när undersökningen är färdig och resultatet har sammanfattats. Det är även viktigt att poängtera här, att det kan tyckas som att jag driver en tes, men så är inte fallet eftersom jag självklart ska visa hänsyn till fakta som inte stödjer min tes för att uppnå ett relevant resultat. Rekryteringsarbetet kan tolkas på olika sätt, därför är det av stor vikt att jag har med dessa tolkningar.
1.4. Definitioner
För att man ska som läsare på ett enkelt sätt kunna följa med i texten har jag valt att i nedanstående avsnitt beskriva några av uppsatsens centrala begrepp.
8.
Kampanjpartier
Med det menas att den inre partikulturen i de svenska partierna radikalt har förändrats, partierna har blivit amerikaniserade kampanjpartier från att ha varit folkrörelsepartier och idépartier. Tydligt problematiskt ur demokratisynpunkt är storföretagens roll när de utifrån sin grundläggande styrkeposition aktivt går in för att finansiera politiker, partier och opinionsbildning av skilda slag (Premfors, 2000, s. 92).
Lika möjligheter
Det kan föreligga besvärande skillnader i fråga om faktiska resurser. Om t.ex. regeringssidan har ett större övertag i fråga om opinionsbildning (genom ägande eller annan kontroll av viktiga media: radio, TV och tidningar) då har oppositionen ofta mycket svårt att nå ut till väljarna och detta är inte acceptabelt. Det är den grundläggande principerna i ett demokratiskt samhälle vad det gäller rösträtt och val (Hadenius, 2001, s. 11).
Parlamentariska och utomparlamentariska partier
Den här definitionen är inte speciellt korrekt men jag har valt att kalla partier som sitter i riksdagen för parlamentariska partier och de utanför riksdagen för utomparlamentariska partier. Utomparlamentarismen är ett väldigt vitt begrepp som innefattar många organisationer, vars minsta gemensamma nämnare är att de endast arbetar utanför parlamentarismens ramar. Istället vill de genomföra politiska förändringar i samhället på egen hand eller genom påtryckningar mot de styrande. Att inte stödja parlamentariska partier eller ställa upp i parlamentariska val förenar utomparlamentariska grupper. Det finns exempel på både reformistisk och revolutionär utomparlamentarism (Wikipedia, 2008).
Rekryteringsarbete
Att värva nya medlemmar är inte lätt. Partierna använder sig av olika strategier och metoder för att kontakta sympatisörer och få med nya. Många partier syns i media, TV, radio och tidningar medan andra satsar på att synas på torget bland folket. Konsten att vinna val handlar oftast om fyra mekanismer – närhet, agenda, tydlighet och kompetens. Dessa är nyckeln till framgång i moderna svenska valrörelser (Holmberg & Oscarsson, 2004, s. 136).
9.
2. METOD OCH MATERIAL
Tänkandet i variabler är ett utmärkt hjälpmedel för att:
- precisera de fenomen vi är intresserade av att beskriva eller förklara - hålla isär olika begrepp/förklaringar/fenomen i våra analyser
- precisera relationerna mellan begrepp/fenomen vi undersöker - planera och genomföra insamling av data (Esaiasson, 2004, s. 53).
Variablerna används ofta för att bygga kausalmodeller som sedan prövas i undersökningen av empirisk material.
2.1. Variabler
I denna studie är det huvudsakliga variablerna ekonomisk styrka, medlemsantal och förändring av rekrytering inom parlamentarriska och utomparlamentariska partier. De variabler jag inkluderar är alltså:
Ekonomisk styrka (med värdena stigande eller minskande)
Medlemsantalets förändring (med värdena stigande eller minskande) Rekryteringsarbetet (med värdena framgångsrikt eller icke framgångsrikt)
Partiernas eventuella representation i riksdagen (med värdena parlamentariska respektive utomparlamentariska)
I ett första steg skulle man därför kunna definiera ett orsakssamband som kan beskrivas som följer:
Den oberoende variabeln: Den oberoende variabeln som ibland kallas för orsaksvariabeln eller förklaringsvariabeln beskriver variationen i egenskaper hos analysenheterna som vi tror kan förklara variationen i den beroende variabeln (Esaiasson, 2004, s. 53). Här ska jag alltså undersöka om medlemsantalet och den ekonomiska styrkan är orsakerna till att partierna använder olika strategier för att rekrytera nya medlemmar. Med olika strategier menar jag
10.
alltså att ekonomisk styrka underlättar för olika partier att synas och höras i media till exempel, medan medlemsantalet bekräftar det faktiska politiska engagemanget hos folket.
Vilken strategi som är bäst och vad anses som mest demokratiskt kan man diskutera.
Staten och riksdagen bidrar med närmare 400 miljoner kronor om året till partierna där den största inkomstkällan för de politiska partierna är det offentliga partistödet. Statens och riksdagens pengar till partierna fördelas genom att staten ger pengar till partier i och utanför riksdagen och genom att staten ger stöd till den allmänna verksamheten i partier både i och utanför riksdagen. Det är valresultatet som styr hur mycket pengar partierna får, men för partier som kommit in i riksdagen bestämmer antalet platser bidragets storlek. Partier utanför riksdagen får partistöd om de fått minst 2,5 procent av rösterna i hela landet i något av de två senaste riksdagsvalen. Ett exempel i den här uppsatsen är just sverigedemokraterna som fick 2,93 procent av rösterna i landet vid riksdagsvalet 2006 och är det enda partiet utanför riksdagen som får partistöd. Statens stöd går till partiernas allmänna verksamhet via partiernas riksorganisationer. Det är partierna själva som bestämmer hur pengarna ska användas, exempelvis till valarbete, kampanjer och löner, på lokal eller central nivå (Sveriges riksdag, 2008).
Ett parlamentariskt parti som har fått 4% av rösterna eller mer har oftast bättre ekonomi och resurser än ett litet utomparlamentariskt parti och använder oftast den ekonomiska styrkan för att rekrytera nya medlemmar. Medlemsantalet och den ekonomiska styrkan är exempel på två viktigaste av de många tänkbara förklaringar till skillnaden mellan partiernas strategiska rekryteringsarbete. Medlemsantalet och den ekonomiska styrkan utgör den oberoende variabeln i undersökningen, dvs. de prövade orsaksfaktorerna till att partierna rekryterar medlemmar på olika sätt. Några andra faktorer av mindre vikt som påverkar rekryteringsarbetet tas inte med i undersökningen men dessa skulle visserligen ytterligare stärka undersökningens reliabilitet och validitet. Den oberoende variabeln bör visa tydliga skillnader mellan partier som sitter i parlamentet och de som inte har lyckats komma över 4%
spärren och rankas som utomparlamentariska partier. Med det här kommer vi att se hur stor betydelse partiernas ekonomi har och av vilken betydelse partiernas medlemsantal är.
11.
De oberoende variablerna medlemsantal och ekonomisk styrka kan ha värdena: ökande, stabilt eller minskande.
• Ökande: om medlemsantalet eller ekonomisk styrka har ökat sedan 1991
• Stabilt: om medlemsantalet eller ekonomisk styrka varken har minskat eller ökat sedan 1991
• Minskande: om medlemsantalet eller ekonomisk styrka har minskat sedan 1991
Den beroende variabeln: Den beroende variabeln beskriver variationen i den egenskap hos analysenheterna som vi vill försöka förklara (Esaiasson, 2004, s. 52). Den beroende variabeln som jag vill försöka förklara i min undersökning är alltså de politiska partiernas rekryteringsarbete. Variabeln varierar i värde mellan ”framgångsrikt”, ”medel” och ”icke framgångsrikt” rekryteringsarbete.
Bakomliggande variabel: partiernas eventuella representation i riksdagen kan anses avgörande för hur sambandet mellan de oberoende och beroende variablerna ser ut. Det kan exempelvis antas att ekonomisk styrka avgörs om man får partistöd som parlamentarisk parti eller inte. Det kan också vara så att utomparlamentariska partier rekryterar bra trots försvagad ekonomi under vissa förhållanden.
Interaktion mellan variabler: när de ekonomiska tillgångarna är ökande och partiet tappar medlemmar då innebär det att partiet inte lägger så stora krafter på att rekrytera nya medlemmar, partiet ligger på en låg rekryteringsnivå. Detta skulle motsäga min hypotes om att ökning i ekonomiska tillgångar ger ökat medlemsantal. När de ekonomiska tillgångarna ligger på låg nivå och partiet ändå ökar drastiskt sitt medlemsantal då kan man med all säkerhet säga att även det motsäger min hypotes men av motsatta skäl. Den ekonomiska faktorn kan alltså hypotetiskt verka i olika riktningar. Detta innebär att vi egentligen måste beskriva interaktion mellan variabler som har olika värden vid olika tillfällen snarare än kausalitet mellan oberoende och beroende variabler. Modellen skulle då kunna formuleras såhär:
Positiv spiral:
Ökande tillgångar = förbättrad rekrytering = ökat medlemstal = ökade tillgångar osv.
12.
Negativ spiral:
Minskat medlemsantal = försämrad ekonomi = försämrad rekrytering = minskat osv.
Blandat utfall I (misslyckande att rekrytera trots god ekonomi):
Ökade tillgångar = försämrad rekrytering = minskat medlemsantal = försämrad ekonomi osv.
Blandat utfall II (lyckad rekrytering trots dålig ekonomi):
Minskande tillgångar = förbättrad rekrytering = ökat medlemsantal = ökade tillgångar osv.
En preciserad hypotes skulle då kunna formuleras såhär: Parlamentariska partier tenderar att ha positiva spiraler, alternativt blandat utfall I. Utomparlamentariska partier tenderar att ha negativ spiral eller eventuellt blandat utfall II.
Tabell 2.2.1. Exempeltabell för jämförelse av utfallet Utfall av
rekryteringsarbetet:
Parlamentariska partier
Ekonomisk styrka Medlemsantal
Minskande Stigande Minskande Stigande Framgångsrikt Blandat utfall
II
Positiv spiral Blandat utfall II
Positiv spiral
Medel
Icke framgångsrikt Negativ spiral Blandat utfall I Negativ spiral Blandat utfall I Utfall av
rekryteringsarbetet:
Utomparlamentariska partier
Ekonomisk styrka Medlemsantal
Minskande Stigande Minskande Stigande Framgångsrikt Blandat utfall
II
Positiv spiral Blandat utfall II
Positiv spiral
Medel
Icke framgångsrikt Negativ spiral Blandat utfall I Negativ spiral Blandat utfall I
13.
2.2. Val av fall
Här har jag tänkt mig att dela upp undersökningen i två fall, de tre tidigare angivna riksdagspartierna och de tre utomparlamentariska partierna, där jag sammanställer ett schema över partiernas ekonomiska styrka och deras medlemsantal. Den ekonomiska styrkan innebär en summa av allt stöd som partierna får av staten och riksdagen, medan medlemsantalet innebär antalet medlemmar i hela landet och inte antalet röster under valperioden. Genom att därefter analysera den ekonomiska utvecklingen och medlemsantalet hos partierna ska jag försöka att dra en slutsats om vilken strategi som används för att locka till sig fler röster eller medlemmar i ett parti. För att vara mer explicit vad det gäller strategier så vill jag påpeka att det finns två sätt att tänka. Det ena handlar om att satsa på valperioden och få så många röster som möjligt och den andra handlar om att få med så många medlemmar som möjligt för att få en större trovärdighet bland folket. Då kan man säkert påpeka att det finns ett tredje sätt att tänka strategiskt och det är att både satsa på det ena och det andra sättet, och jag håller med, men jag anser att det alltid finns en strategi som väger över och att det aldrig kan bli jämnt fördelat 50-50%. Tabellen ovan är ett exempel på en tabell som sammanfattar parlamentariska och utomparlamentariska partiers ekonomiska- och medlemsutveckling (se sida 12).
Partiernas ekonomiska styrka och medlemsutvecklingen sammanställs i tebellerna.
Utvecklingen av dessa två enheter analyseras under perioden 1991-2004 och redovisas i kapitlet resultat och slutsatser. Det finns dock en nackdel när man undersöker de utomparlamentariska partierna och då syftar jag på junilistan som är ett nytt parti och som vi inte vet så jättemycket om, därför vill jag visa hänsyn till partiets ålder och dra mina slutsatser utifrån den korta erfarenheten av partiets politiska engagemang. Alla partier i undersökningen kommer genom analysen att placeras i ovanstående tabell.
2.3. Material och datainsamling
Den här undersökningen är av kvalitativ karaktär men den bygger också på en del statistiska data som andra forskare har använt sig av och kommit fram till. Att göra en kvantitativ
14.
undersökning av partiernas rekryteringsarbete skulle nog ta allt för lång tid och kräva mycket mer tid och resurser. Att vara med och uppleva partiernas vardag är inget man hinner göra under tio veckor, men som tur är finns det andra forskare som har gjort det och det materialet kommer jag att använda mig av. En önskvärd åtgärd skulle vara att intervjua partimedlemmar och få ta del av deras erfarenheter inom partiet och deras politiska engagemang. Förklaringen till varför jag inte gör några intervjuer eller enkätundersökningar är att själva arbetet skulle få ett mikroperspektiv och svaren skulle nog inte vara så objektiva. Det vill jag helst undvika och istället få ett makroperspektiv och med det menar jag att jag vill samla in material som t.ex. färdig statistik och allmänna kunskaper om partiernas rekryteringsarbete. Individuell engagemang i rekryteringsfrågan kan skilja sig oerhört mycket, men partier har oftast en mall som de följer och därför undersöker jag dem som ett kollektiv.
En av frågorna som den kvantitativa undersökningen, där jag använder mig av Olof Peterssons statistik ur ”De politiska partiernas medlemsutveckling”, borde besvara är ”Har det sjunkande medlemsantalet påverkat partiernas maktposition”?
Och en annan fråga som borde besvaras är ”Spelar medlemsantalet någon större roll för partierna i dagens samhälle”?
Med hjälp av statistiken kan vi hålla koll på medlemsutvecklingen för alla sex partier. Man borde kanske förvänta sig att medlemsantalet har sjunkit drastiskt de senaste decennierna.
Den kvantitativa undersökningen visar oss kanske att medlemsantalet egentligen inte är lika viktig som de ekonomiska tillgångarna för att hålla sig kvar vid makten eller tvärtemot att medlemsantalet är av stor betydelse vilket jag faktiskt tvivlar på.
För att kunna förklara det demokratiska problemet och därefter svara på min fråga som jag har ställt ovan så har jag tänkt att forska och samla in fakta om finansiering, medlemsutveckling och organisering. Framför allt har jag tänkt att samla min fakta i olika forskningsböcker som finns i Göteborgs Universitetsbiblioteket. Fördelen med det hela är att det finns ett mycket brett forskningsfält inom partiväsendet, men just om rekryteringsarbetet finns det inte mycket att hitta. Dagens politiska partier lämnar inte gärna ut information om antalet medlemmar eftersom detta kan skada partiet både förtroendemessigt och ekonomiskt.
Det är också en ursäkt till varför jag inte gör en kvantitativ undersökning, partimedlemmarna kan skydda partiets integritet genom att vinkla svaren till partiets fördel. Vid tolkning av
15.
undersökningens resultat kan detta innebära problem eftersom svaret inte blir så objektivt. Ett mer objektivt perspektiv är att gå igenom redan insamlade data och samla in forskningsmaterial med argument för och mot medlemsutvecklingen inom partierna.
2.4. Tidigare forskning
I de flesta av de studier jag tagit del av har partiernas rekryteringsarbete berörts i form av agerande (där partiernas praktiska rekryteringsstrategi studerats), medlemsantal (där statistiken av medlemsutvecklingen de senaste decennierna studerats) och ekonomisk utveckling (där bl.a. partistödet genom åren studerats och andra finansiella bidrag som hjälpt partierna i t.ex. valsammanhang).
Agerande - här används bl. a. partiernas partiprogram och annat material som beskriver deras praktiska och teoretiska arbete för att rekrytera nya medlemmar. Agerandet och partibeteendet behandlas till en hel del i Hedenius bok ”Modern svensk politisk historia”, Holmbergs ”Väljare” och Bäck & Möllers ”Partier och organisationer”.
Medlemsantal - diagram och andra typer av tabeller förekommer i den här studien. Statistiken visar i de tidigare studierna att medlemsantalet sjunker och att politikermisstron växer, en hel del om det finns i Bäck & Möllers ”Partier och organisationer”, SVTs undersökning och Sveriges riksdag.
Ekonomisk utveckling - här studerades framför allt partiernas ekonomiska situation. Statistik över det årliga partistödet studeras så som annat finansiellt stöd utifrån t.ex. bolag och privatpersoner. Ett sådant inflytande där privatpersoner och bolag finns med och påverkar partierna har försökt regleras och deras påverkan har ofta kritiserats som odemokratiskt. En hel del om det finns i Bäck & Möllers ”Partier och organisationer” och Sveriges riksdag.
Det är de här tre studierna som jag ska försöka slå samman och med hjälp av teorin försöka besvara frågan och förtydliga skillnaden mellan utomparlamentariska och parlamentariska partiernas rekryteringsarbete.
16.
3. TEORI
3.1. Partiernas medlemmar
Det viktigaste måttet på partiorganisationernas storlek är antalet medlemmar. I början av 1900-talet fram till 1960-talet ökade medlemstillströmningen till partierna oavbrutet. Enligt partiernas egna siffror var totalt 1,5 miljoner svenskar medlemmar i något politiskt parti 1962. Sedan dess har medlemsutvecklingen varit negativ (Bäck och Möller, 2001, s. 100).
Orsakerna till den negativa medlemsutvecklingen och svårigheten att rekrytera nya medlemmar är flera. Dagens politiska partier håller på att ”förgubbas”, äldre och medelålders dominerar, såväl när det gäller det totala medlemsantalet som andelen aktiva medlemmar. Det är ett välkänt förhållande att yngre människor i allt mindre grad söker sig till de politiska partierna. Detta märks tydligt i de dramatiska ungdomsförbundens sjunkande medlemsantal vilket måste uppfattas som bekymmersamt för partiväsendet. Parallellt med denna medlems- och aktivitetsminskning pågår en omfattande ”professionalisering” av partierna. Alla kommuner har idag heltidsanställda kommunalråd, politiska sekreterare, en hel del yrkespolitiker, landstingspolitiker, förtroendevalda etc. Proffspolitikerna är starka inom samtliga partier. Överklassens andel inom moderaterna har sjunkit något men har i gengäld ökat inom övriga partier (Bäck och Möller, 2001, s. 102-105).
Mats Bäck och Tommy Möller använder sig av en genomförd studie av den lokala partiverksamheten (Gidlund & Möller 1999) för att definiera sex olika typer av medlemmar i partierna:
Idealister. För dessa är pliktskäl som ligger bakom det politiska engagemanget då de ser sitt engagemang som ”en politisk värnplikt i demokratins tjänst”.
Ideologer. Personer som brinner för sitt politiska engagemang där uppdraget är att söka förverkliga olika värderingar.
17.
Resultatpolitiker. Denna medlemstyp är starkt handlingsinriktad och vill se snabba, konkreta resultat.
Lojala trotjänare. Det är medlemmar som troget och lojalt ställer upp i sammanhang som inte sällan är av mindre statuspräglad karaktär.
Karriärister. Utmärkande för dessa medlemmar är ett öppet redovisat intresse för olika uppdrag. Att synas är således viktigt.
Postgiromedlemmar. De flesta medlemmarna är passiva, relationen till partiet består endast i att åtnjuta den information som distributeras till medlemmarna i form av olika massutskick (Bäck och Möller, 2001, s. 103-104).
3.2. Partiernas finansiering
De finansiella förutsättningarna är i hög grad styrande för att kunna driva moderna partier.
Fram till 1960-talet dominerade tre inkomstkällor: medlemsavgifter, stöd från näringslivet till högern och folkpartiet samt stöd från fackföreningsrörelsen till arbetarpartierna (framför allt socialdemokraterna). Företagens stöd till de två borgerliga partierna var omdiskuterat, bl.a.
till följd av det hemlighetsmakeri det omgavs med. Det bör påpekas att det i Sverige saknas lagstiftning som tvingar partierna att offentligt redovisa sina inkomstkällor. Partier redovisar dock sina finanser öppet sedan 1980. Utvecklingen i Sverige skiljer sig i det avseendet från den internationella. Under 1990-talet har trenden, inte minst i Europa, varit ökad reglering och kontroll (Bäck och Möller, 2001, s. 132-135).
Den dominerande inkomstkällan för partierna sedan mitten på 1960-talet är det offentliga partistödet. Staten, kommuner och landsting ger partistöd. Statsbidragen, som baseras på resultatet i riksdagsvalet, utgår enligt följande regler:
a) Partistöd ges som mandatbidrag genom en succesiv anpassning till valresultatet i de två senaste ordinarie riksdagsvalen. Mandatbidraget utgår med ett visst belopp per riksdagsmandat. För att minska mandatbidragets karaktär av ekonomisk småpartispärr ges också stöd till partier som inte kommit in i riksdagen, förutsatt att de får mer än 2,5 procent av rösterna i hela landet, ett exempel är sverigedemokraterna. En
18.
avtrappningsmodell har införts för partier som åker ur riksdagen. För dessa vägs föregående valresultat in i partistödet och det sker en succesiv neddragning under en treårsperiod. En motsvarande beräkningsmodell gäller då partier går framåt; dessa får inte full procentuell utdelning för sina nya mandat.
b) Kanslistöd ges till alla riksdagspartier i form av ett grundstöd. Stödet är det samma för varje parti, oavsett storlek. Oppositionspartier får därutöver ytterligare stöd.
c) Partigruppsstöd ges till samtliga riksdagsgruper, dels i form av ett grundbidrag – regeringspartier erhåller halva beloppet – och dels i form av (ytterligare) ett mandatbidrag.
d) Kontorshjälpsstöd (ledamotsbidrag) ges till partiernas riksdagskanslier så att dessa kan bistå partigrupppens medlemmar med sekreterarhjälp, vilket motiveras med att ledamöternas arbetssituation när det gäller sekreterarhjälp m.m. är viktig att förbättra.
Normen för detta bidrag är en assistent (beräknat på chefssekreterarlön) för var tredje ledamot.
e) Resebidraget är avsett för ledamöternas deltagande i internationella konferenser och andra resor.
Vid sidan av det statliga partistödet ger numera alla kommuner och landsting stöd till de partier som finns representerade i fullmäktige respektive landstinget. Det kommunala stödet infördes 1969 och svarar i genomsnitt för 75 procent av kommunorganisationernas verksamhetskostnad. Samanlagt betalar staten, kommunerna och landstinget ut närmare 700 miljoner kronor per år i stöd till de politiska partierna. De offentliga bidragen dominerar idag fullständigt som inkomstkälla för partierna. För vissa partier är dessa bidrag – vid sidan av medlemsavgifterna och lotteriverksamhet m.m. – den enda inkomstkällan. En konsekvens av de omfattande bidragen till partierna är att dessa blivit mindre beroende av sina medlemsavgifter och därmed också sina medlemmar (Bäck och Möller, 2001, s. 132-135).
Medlemsantalet och finansieringen utgör grunden för rekryteringsarbetet. Rekryterings- arbetet har ändrats under 1900-talets slut från att vara mer fokuserad på medlemsantalet till att vara mer fokuserad på den ekonomiska styrkan.
19.
”Partiernas legitimitet som s.k. folkrörelsepartier grundar sig till stor del på det förhållande att de bärs upp av många medlemmar, som genom frivilliga insatser bidrar till verksamheten.” (Bäck och Möller, 2001, s. 102)
3.3. Partiernas organisation, klassificeringar och typologier
Rikspartierna och riksdagspartierna har ungefär samma organisatoriska uppbyggnad. Det finns en stomme som är anpassad till de politiska systemets beslutsstruktur. Viktiga beslutscentra utgående från valda församlingar – riksdag, landsting och kommunfullmäktige – finns på tre nivåer. Partierna har också organ på dessa tre nivåer. Högsta beslutande organ inom partierna är partikongressen som det kallas inom vänstern eller som moderaterna kallar det partistämma, folkpartiet kallar det för landsmöte, centern för riksstämma och kristdemokraterna för riksting. Det är den som formellt lägger fast ramarna för partiets verksamhet genom att:
a) fastställa partiprogram och partistadgar
b) utse partistyrelse, som mellan kongresserna har huvudansvaret för partiets politik, och bevilja styrelsen ansvarsfrihet
c) utse partiordförande (i miljöpartiet utses två språkrör – en kvinna och en man).
Den mesta tiden på kongressen går åt till att behandla motioner från medlemmarna.
Motionerna bereds i olika utskott för att underlätta hanteringen eftersom alla medlemmar har motionsrätt och det brukar bli hundratals motioner (Bäck och Möller, 2001, s. 115f).
Under sina riksorganisationer har partierna såväl en regional som en lokal organisation.
Lokalnivån utgör själva basen i partiernas verksamhet. Den svarar för medlemsrekryteringen och det är här själva mötesverksamheten äger rum. De uppgifter som partierna har att fullgöra generellt – att vara en kanal mellan medborgarna och de beslutande instanserna, att jämka samman olika idéer och intressen, att svara för socialisation och rekrytering - är naturligtvis i samtliga fall relevanta på den lokala nivån. Det är på denna nivå partierna möter väljarna ansikte mot ansikte och det är alltså också där som medlemsrekrytering,
20.
studieverksamhet och annan mötesverksamhet äger rum. Om inte partiernas lokalföreningar fungerar nöjaktigt är det mindre sannolikt att partiväsendet förmår att fullgöra sina systemfunktioner på ett tillfredsställande sätt (Bäck och Möller, 2001, s. 120-122).
För att kunna definiera de utvalda partierna och förstå sig på deras organisation mer exakt återstår klassificeringar och typologier. En sådan definition är jätteviktig eftersom den förklarar till en viss del hur de utvalda partierna arbetar. Detta förklarar i sin tur vilken strategi som passar bäst ett parti när det gäller rekryteringsarbetet. I dag förekommer det partier som utgör en heterogen skara runt om i världen. Det finns elit- och masspartier, klass- och idépartier, lokala och nationella partier, statsbärande och inte statsbärande partier. Partier kan dessutom indelas med hänsyn till bl.a. kriterierna mål, ideologi, struktur, medlemskap, socialt underlag och arbetsmetod. Den vanligaste indelningsgrunden är vänster- och högerpartier, borgerliga respektive socialistiska partier samt liberala, konservativa, socialistiska, kommunistiska eller fascistiska partier. Kort sagt brukar innehållsliga och idémässiga kriterier vara de vanligast förekommande när man talar om olika typer av partier (Bäck och Möller, 2001, s. 15f).
Bäck och Möller använder sig av Klaus von Beymes (1985) definition som har med utgångspunkt från idéinnehållet gjort följande lista över befintliga partigrupperingar i de västliga demokratierna:
• Liberala partier – mot l´ancien régime, dvs. mot de konservativa
• Konservativa partier – mot radikala samhällsförändringar
• Arbetarpartier – mot borgerligheten
• Agrara partier – mot de industriella intressena
• Regionala partier – mot centralmakten
• Kristna partier – mot sekulariseringen
• Kommunistiska partier – mot socialdemokratin
• Fascistiska partier – mot det demokratiska systemet
• Småborgerliga missnöjespartier – mot den byråkratiska välfärdsstaten
• Ekologiska partier – mot tillväxtsamhället
21.
De olika typer av partier som här räknats upp är idealtyper, i verkligheten återfinns dessa sällan (eller aldrig) i ren form. Som regel får man nöja sig med att peka ut ett parti som mer eller mindre borgerligt, liberalt, totalitärt, pragmatiskt eller vad det nu må vara (Bäck och Möller, 2001, s. 16-18).
3.4. Partiernas funktioner, hårda och lösa partier
Partierna är kanaler, såväl uppåt som nedåt. Uppåt förmedlar de medborgarnas önskemål till beslutsfattarna och nedåt legitimerar de politikernas beslut. Båda dessa kanalfunktioner är betydelsefulla i en demokrati (Bäck och Möller, 2001, s. 19f).
En central funktion som partierna fullgör är rekryteringsfunktionen. Partierna har blivit det främsta instrumentet för att lösa ett uråldrigt problem, nämligen successionen till de befattningar som har att fatta politiska beslut. Hur denna rekrytering går till varierar från system till system och från parti till parti. Processen kan vara en kombination av interna procedurer och kamp på väljararenan och den parlamentariska arenan som fallet är i system med flera konkurrerande partier. I svensk politik har det i praktiken varit att en mycket liten grupp människor i ledningen för dem som ytterst avgör vilka som rekryteras till beslutsfattare i olika organ. För att den nämnda funktionen ska fullgöras måste partierna aktivt ingripa i socialisationsprocessen som den samhälleliga kommunikationen och opinionsbildningen (Bäck och Möller, 2001, s. 20f).
I dag råder en bred enighet bland partiforskarna att man knappast kan förstå partiernas beteende om man inte uppmärksammar de interna processer som sorterar under rubriken
”intra-party-politics”. Bäck och Möller använder sig av ett uppmärksammat bidrag i denna diskurs som har gjorts av Angelo Panebianco (1988). Panebianco urskiljer tre huvudtyper av partiorganisationer:
1. För det första sådana partier som ännu befinner sig i en pionjärfas, där de idealistiska dragen framträder. Ett sådant parti är lösligt organiserat, någon fast organisatorisk struktur har ännu inte tagit form.
22.
2. Det hårda partiet kännetecknas av stark centralisering och – vilket delvis är en förutsättning för detta – byråkrati. Ett hårt institutionaliserat parti har tydliga gränser mot omvärlden, vilket även innebär en hög grad av oberoende gentemot andra organisationer.
3. Det lösa partiet behåller åtskilliga drag från dess pionjärtid och är därför i motsats till de hårda beroende av sin omvärld. Det är således i avsevärt högre grad mottagligt för impulser utifrån. Det löst institutionaliserade partiet kännetecknas, såsom framgår av epitetet löst, av en decentraliserad och obyråkratisk organisationsstruktur (Bäck och Möller, 2001, s. 21f).
Nu när vi har ett verktyg att definiera de politiska partierna med och en teori att utgå ifrån är det dags att ta en närmare titt på de utvalda partierna. Kopplingen mellan syfte och teori redovisas i nästa kapitel.
23.
4. RESULTAT
För att vi bättre skall förstå dagens situation vad det gäller partiernas rekryteringsarbete så tar jag med i min undersökning även SVT Aktuellts undersökning. Mitt resultat presenterar jag med att bekanta oss lite närmare med de utvalda partierna och förså oss på deras situation idag. Medlemsutvecklingen och den ekonomiska styrkan sammanfattas sedan i en gemensam tabell för både parlamentariska och utomparlamentariska partier. Undersökningen här nedan fungerar som stöd för läsaren att förstå det aktuella läget och det resultat som jag då redovisar.
4.1. SVT Aktuellts undersökning
Sveriges television, Aktuellts undersökning, publicerade den 8 maj 2008 rubriken ”Partierna går sin död till mötes”. Enligt undersökningen håller de svenska partierna på att dö ut eftersom medlemsantalet minskar i snabb takt. Redan efter valet 2014 riskerar centerpartiet att förlora sin siste medlem. Därefter går socialdemokraterna, moderaterna och folkpartiet i graven. En dyster famtid väntar de politiska partierna i Sverige. Enligt Aktuellt ligger de traditionella riksdagspartierna sämst till eftersom de har tappat medlemmar i snabb takt de senaste decennierna. 1991 hade de nuvarande svenska riksdagspartierna 625 000 medlemmar. Enligt de senaste siffrorna som gäller för 2007 har partierna idag endast 280 000 medlemmar vilket är en minskning med 345 000. Andelen partimedlemmar av den vuxna befolkningen har under den här perioden minskat från 9,3 till 3,9 %. Aktuellt har använt de faktiska medlemstalen mellan 1991 och 2007 för att göra en regressionsanalys som beskriver utvecklingen framåt. Enkelt uttryckt kan man säga att man matematiskt gör en prognos på siffrorna i framtiden genom att titta på hur den tidigare utvecklingen har varit. Analysen visar att 2015 är det sista år som centerpartiet har positiva medlemssiffror, för socialdemokraterna är det 2016, moderaterna 2021 och folkpartiet 2024. Ett troligare alternativ är dock att medlemstalen stabiliseras på en låg nivå, att kurvan planar ut när nollpunkten närmar sig. På vilken nivå detta sker är oklart. Den negativa medlemsutvecklingen visar heller ännu inga tecken på att hejdas. De politiska partierna har dåligt rykte bland väljarna. Enligt SOM-
24.
institutets senaste undersökning är de politiska partierna en av de samhällsinstitutioner väljarna har allra lägst förtroende för (Knutson, Mats, SVT-aktuellt, 2008).
Det finns flera viktiga skäl till varför man väljer att uppmärksamma medlemsflykten från de politiska partierna. Partierna intar en särställning i den svenska demokratiuppfattningen. Det brukar också heta att partierna har en avgörande betydelse för den svenska folkstyrelsedemokratin. Partierna är en länk mellan beslutsfattarna och väljarna. Tanken är att väljarnas åsikter och inflytande kanaliseras via partierna till beslutsfattarna och att partierna också fungerar som ett sätt för väljarna att kontrollera beslutsfattarna. Partierna är också den viktigaste rekryteringsbasen för de politiska uppdragen i kommuner, landsting och riksdag. Det totala medlemsantalet i de politiska partierna har fallit kraftigt de senaste decennierna. Det blir allt mera sällsynt att man är medlem i ett parti utan att man samtidigt har politiska förtroendeuppdrag. Det är inte längre naturligt att man som samhällsintresserad medborgare är med i ett parti enbart för att man vill diskutera samhällsfrågor eller påverka partiet. Medan banden till det civila samhället alltså försvagats har de snarare förstärkts till den offentliga sektorn. Partierna finansieras idag till stor del via bidrag från stat och kommun. Partiernas försvagade ställning innebär också att medierna och journalisterna fått större makt över opinionsbildningen. Där partierna tidigare kommunicerade direkt med sina medlemmar har nu medierna tagit över som förbindelselänk mellan beslutsfattare och väljare.
Men omvänt innebär denna försvagning av kommunikationen mellan väljare och partier att det blir svårare för partierna att pejla opinionsstämningarna i landet. Avslutningsvis kan man alltså konstatera att de politiska partierna som folkrörelse- eller masspartier nu är på väg att försvinna in i historieböckerna. Partierna kan i stället komma att förvandlas till renodlade kampanjorganisationer inför valen. Folkpartiet har t.ex. redan meddelat att till valet 2010 är man beredd att ta in kampanjarbetare som inte ens är medlemmar i partiet (Knutson, Mats, SVT-aktuellt, 2008).
4.2. Parlamentariska partier, bakgrund och analys
Mellan den 15 oktober 2007 och den 14 oktober 2008 fick riksdagspartierna 164,33 miljoner kronor av staten. Ett parti utanför riksdagen, sverigedemokraterna fick partistöd på 666 600
25.
kronor för bidragsåret 2007/08. Riksdagspartierna fick 241,62 miljoner kronor av riksdagen under 2007 (Sveriges riksdag, 2008).
Redan så här långt kan vi konstatera att de parlamentariska partierna har tappat en hel del av sina medlemmar då många har lämnat partierna eftersom de har dåligt rykte bland väljarna.
De parlamentariska partierna förvandlas, enligt SVT och Bäck och Möller, alltmer till kampanjpartier och folkrörelsepartierna håller långsamt på att försvinna. För att bättre förstå läget idag måste vi även ta en närmare titt på partiernas bakgrund och ståndpunkter som sammanfattas i deras partiprogram.
Sveriges socialdemokratiska arbetarparti: anser att socialdemokratin vill forma ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är enligt partiet den demokratiska socialismens mål.
Partiet anser att varje människa ska vara fri att utvecklas som individ, råda över sitt eget liv och påverka det egna samhället. Frihet handlar både om frihet från yttre tvång och förtryck, hunger, okunnighet och fruktan för framtiden och om frihet till delaktighet och medbestämmande, till egen utveckling, trygg gemenskap och möjlighet att styra sitt liv och välja sin framtid. Denna människors frihet förutsätter jämlikhet.
Enligt partiprogrammet innebär jämlikhet att alla människor trots olika förutsättningar ges samma möjlighet att forma sitt eget liv och påverka sitt samhälle. Denna jämlikhet förutsätter rätten att välja och utvecklas olika, utan att olikheterna leder till underordning och klyftor i makt och inflytande över vardag och samhälle. Frihet och jämlikhet handlar både om individuella rättigheter och kollektiva lösningar för att skapa det gemensamma bästa, som utgör grunden för den enskildes liv och möjligheter. Människan är en social varelse som utvecklas och växer i samspel med andra, och mycket av det som är viktigt för den enskildes välfärd kan bara skapas i gemenskap med andra. Detta gemensamma bästa förutsätter solidaritet. För socialdemokratin är solidaritet den sammanhållning som kommer ur insikten att vi alla är ömsesidigt beroende av varandra, och att det samhälle är bäst, som byggs i samverkan i ömsesidig hänsyn och respekt. Alla måste ha samma rätt och möjlighet att påverka lösningarna, alla måste ha samma skyldighet att ta ansvar för dem. Solidaritet utesluter inte strävan till individuell utveckling och framgång, men väl den egoism som gör
26.
det tillåtet att utnyttja andra för egna fördelar. All makt i samhället måste utgå från de människor som tillsammans bildar samhället.
Ekonomiska intressen har aldrig rätt att sätta gränser för demokratin; demokratin har alltid rätten att ange villkoren för ekonomin och sätta gränserna för marknaden. Demokrati enligt socialdemokratin utövas på många vägar och flera plan. Socialdemokratin strävar efter en samhällelig ordning, där människor som medborgare och individer kan påverka både utvecklingen i stort och samhällsarbetet i vardagen. Socialdemokraterna strävar efter en ekonomisk ordning där varje människa som medborgare, löntagare och konsument kan påverka produktionens inriktning och fördelning, arbetslivets organisation och arbetslivets villkor. Socialdemokratin vill låta dessa demokratins ideal prägla hela samhället och människors inbördes förhållande.
Partiets mål är ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader, könssegregation eller etniska klyftor, ett samhälle utan fördomar och diskriminering, ett samhälle där alla behövs och alla får plats, där alla har samma rätt och samma värde, där alla barn kan växa till fria och självständiga vuxna, där alla kan styra sitt liv och sin vardag och i jämlik och solidarisk samverkan söka de samhälleliga lösningar, som gagnar det gemensamma bästa. Denna den demokratiska socialismens idéer har tagits i arv från tidigare generationer, de har omformats av gjorda erfarenheter och de utgör drivkraften i dagens och morgondagens politiska strävanden. Sina djupaste rötter har socialdemokratin i övertygelsen om människors lika värde och varje människas okränkbarhet (Socialdemokraterna, 2001)
Socialdemokraterna grundades 1889 och är Sveriges största politiska parti. Partiet har flest medlemmar och flest mandat i Sveriges riksdag. Sedan valnederlaget 2006 befinner sig partiet i opposition och partiledare är Mona Sahlin (Wikipedia, 2008). Socialdemokraterna klassas enligt Klaus von Beyme (s. 21) fortfarande som ett arbetarparti trors att många tycker att partiet har avvikt från sina ursprungliga ideal. Partiet får en bidrag på 54,62 miljoner kronor av staten och 86,38 miljoner kronor av riksdagen. Antalet partimedlemmar från 1991- 2004 har sjunkit från 260 346 till 136 335 (Petersson, 2005, s. 11). Det ständigt sjunkande medlemsantalet kan tolkas med de tidigare nämnda fenomenen, att partierna förgubbas och att det pågår en omfattande professionalisering av partierna. Vad det gäller
27.
socialdemokraternas organisatoriska profil så hamnar den under kategorin lösa partier. Det lösa partiet kännetecknas av en decentraliserad och obyråkratisk organisationsstruktur.
Moderata samlingspartiet: anser att moderat politik utgår från alla människors rätt till frihet. I ett fritt samhälle har människor störst möjligheter att utvecklas och uppfylla sina drömmar. I ett fritt samhälle finns också de bästa förutsättningarna för ett växande välstånd.
Moderat politik bygger på de liberala och konservativa idéer som har visat sig vara de mest framgångsrika krafterna när det gäller att skapa såväl ekonomiskt som mänskligt välstånd.
Hos dem är yttrandefriheten och tryckfriheten grunden för det fria samhället, och rätten att äga är central. Partiet menar att marknadsekonomin är frihetens ekonomi – en förutsättning för politisk demokrati. Marknadsekonomin är välståndets ekonomi. Den ger både företag och aktörer möjlighet att fritt konkurrera för att uppfylla efterfrågan och önskemål, något som i sin tur är en förutsättning för att välståndet ska kunna växa och för att välståndet ska kunna komma alla till del. Marknadsekonomin är bättre än alternativen, men det är viktigt att lagar och regler, inte minst på arbetsmarknaden, utformas så att marknadsekonomin går hand i hand med människors strävan efter trygghet. En fri marknadsekonomi och en gemensam trygghet är lika viktiga för den enskildes möjligheter att förverkliga sina drömmar. Att alla har rätt till en god utbildning ger också bättre möjligheter att utveckla sin potential, oavsett bakgrund. Att alla har rätt till barnomsorg, sjukvård och äldreomsorg oavsett hur den egna plånboken ser ut är centralt för att upprätthålla ett anständigt samhälle. Moderaterna tror på människan och hennes förmåga att växa av egen kraft. Därför sätter partiet alltid människorna före systemen (Moderaterna, 2008).
Moderaterna grundades 1904 under namnet Allmänna valmansförbundet. Medlemsmässigt är moderaterna landets tredje största parti och Sveriges näst största riksdagsparti. Tillsammans med Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna ingår Moderaterna i den borgerliga koalitionen Allians för Sverige, som sedan valet 2006 regerar Sverige. Moderaternas partiledare heter Fredrik Reinfeldt som även är Sveriges statsminister (Wikipedia, 2008).
Moderaterna klassas enligt Klaus von Beyme (s. 21) till konservativa partier vilket innebär att de sätter sig mot radikala förändringar. Partiet får en bidrag på 32,72 miljoner kronor av staten och 62,94 miljoner kronor av riksdagen. Antalet partimedlemmar från 1991-2004 har
28.
sjunkit från 116 497 till 56 988 (Petersson, 2005, s. 11). Det ständigt sjunkande medlemsantalet kan tolkas, precis som för socialdemokraterna, med de tidigare nämnda fenomenen, att partierna förgubbas och att det pågår en omfattande professionalisering av partierna. Vad det gäller moderaternas organisatoriska profil så hamnar partiet under kategorin lösa partier. Det lösa partiet kännetecknas av en decentraliserad och obyråkratisk organisationsstruktur.
Miljöpartiet de Gröna: bildades 1981 och är en del av en global grön solidaritetsrörelse.
Partiet växte fram ur 1960- och 1970-talens miljö-, freds-, solidaritets- och feministiska rörelser. De röster som höjdes om miljökamp och samlevnad var en motreaktion på det ensidiga politiska tänkandet och beslutsfattandet som rådde inom höger- och vänsterpartierna och som fortfarande dominerar Sverige och världen i dag. Den gröna visionen om att människa och miljö ska sättas före kortsiktiga vinstintressen växte fram. Miljöpartiet och den gröna ideologin bär i dag ett alternativ till höger- och vänsterideologierna. Partiet anser att de traditionella ideologierna är dåligt rustade att formulera och lösa dagens problem då de ofta bortser från naturens begränsningar, fördelningen av resurser mellan generationer, andra kännande varelser och människor på andra sidan jorden. Partiet valde att bilda ett grönt politiskt parti för att kunna delta i det parlamentariska systemet och genomföra nödvändiga förändringar med demokratiska metoder. Politik är en fredlig väg som kan bidra till stora samhällsförändringar, men den kan inte lösa problemen utan stöd och delaktighet från medborgarna.
Den gröna rörelsen vill förena frihet för individen med solidaritet. Detta är värden som har formulerats av många före oss. Miljöpartiet bär på en förståelse, som varken är höger eller vänster, om hur dessa värden kan kombineras med maktdecentralisering, småskalighet, självtillit och ett långsiktigt ansvarstagande för vår världs framtid. Partiets arbete utförs direkt i parlamenten såväl som genom opinionsbildning och direkta aktioner utanför de formella beslutssammanhangen. Den gröna ideologin erbjuder hopp och möjlighet att bygga något nytt tillsammans. Den kräver att vi är beredda att anamma en ny solidarisk och långsiktig livsstil. Den gröna ideologin kräver mer än en röst vart fjärde år eller tysta sympatier, den kräver aktiv handling.
