INSTITUTIONEN FÖR SOCIALT ARBETE
FAMILJESKAPANDE
- en studie om dygnsvårdsplacerade ungdomars syn på och tankar kring familj och föräldraskap
SW2227 Vetenskapligt arbete i socialt arbete, 30 hp Master i socialt arbete, avancerad nivå
Författare: Nina Haag
Handledare: Helena Johansson, fil.dr. vid Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet
ABSTRACT
Syftet med denna studie var att undersöka och jämföra dygnsvårdsplacerade ungdomars syn på och tal om familj och föräldraskap utifrån tre olika familjeperspektiv; den biologiska familjen, familjehemmet och egen framtida familjebildning. Också att undersöka vad de tycker är viktigt gällande föräldraskap och vilka föräldrapraktiker de beskriver utifrån de olika familjeperspektiven. Det empiriska materialet har utgjorts av livshistorieintervjuer med dygnsvårdsplacerade ungdomar som initialt genomfördes inom ett forskningsprojekt kallat YiPPEE, och som syftade till att studera faktorer som kan underlätta för ungdomar i samhällsvård att fortsätta till högre utbildning efter grundskolan. Eftersom intervjuerna har haft ett annat syfte från början är ungdomarnas tal om familj och föräldraskap väldigt varierande, men studien har ändå kunnat påvisa skillnader i vilka föräldrapraktiker
ungdomarna använder sig när de talar om föräldraskap utifrån de olika familjeperspektiven.
Vad gäller egen framtida familjebildning visade sig struktur och stabilitet, d.v.s. ett makroansvar, vara avgörande för ungdomarna. I deras tal om föräldraskap utifrån sina erfarenheter av den biologiska familjen och/eller familjehemmet var det däremot att finnas där, både vad gäller mikroansvar och kognitivt och känslomässigt ansvar, som visade sig vara viktigast. När det gäller den biologiska familjen användes dock begreppet att finnas där i mer negativa termer, för att beskriva föräldrars brister.
The aim of this study was to explore and compare how young people placed in, or formerly placed in, care think and talk about family and parenting from three different perspectives;
the biological family, the foster home and their own family to be. Also to explore what they think is important regarding parenthood, and which parenting practices they use to describe parenting from the different perspectives. The empirical material consisted of interviews with young people in care, or formerly in care, and was initially conducted for a research project called YiPPEE, with the purpose of studying enabling factors for young people in care to continue to higher education after leaving compulsory school. Since the interviews have had a different purpose from the beginning, the content of the interviews vary quite a bit
regarding the topic of family and parenting. Yet the study has been able to demonstrate differences in which parenting practices the interviewees use to describe family and parenthood from the different family perspectives. When talking about starting a family of their own in the future, macro-responsibilities such as structure and stability proved to be the most important and decisive factors. In contrast, being there was the most important thing when the interviewees described parenting based on their experiences of the biological family and/or the foster family, both in terms of micro-responsibility and cognitive and emotional involvement. As to the biological family the concept of being there was used in more negative terms, to describe shortages of their parents.
Titel Familjeskapande – en studie om dygnsvårdsplacerade ungdomars syn på och tankar kring familj och föräldraskap
Författare Nina Haag
Nyckelord dygnsvårdsplacerade ungdomar, samhällsvård, föräldrapraktiker, att göra familj
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INTRODUKTION...3
FORSKNINGSPROJEKTET YiPPEE...3
PROBLEMFORMULERING...5
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR...6
FORSKNINGSFÄLT...6
TEORETISK REFERENSRAM...10
METOD OCH METODREFLEKTION...14
KVALITATIV DATAANALYS...14
URVAL...18
ETISKA ÖVERVÄGANDEN...19
RESULTAT OCH ANALYS AV DATAN...20
UNGDOMARNAS BOENDESITUATION...21
UNGDOMARNAS KONTAKT MED SIN BIOLOGISKA FAMILJ...22
UNGDOMARNAS SYN PÅ FAMILJ OCH FÖRÄLDRASKAP UTIFRÅN ERFARENHETER AV DEN BIOLOGISKA FAMILJEN...25
UNGDOMARNAS SYN PÅ FAMILJ OCH FÖRÄLDRASKAP UTIFRÅN ERFRENHETER AV FAMILJEHEMSVÅRD...29
UNGDOMARNAS SYN PÅ FAMILJ OCH FÖRÄLDRASKAP UTIFRÅN TANKAR OM EGEN OCH FRAMTIDA FAMILJEBILDNING...32
AVSLUTANDE DISKUSSION...35
REFERENSLISTA...39
INTRODUKTION
Inom kursen Vetenskapligt arbete SW2227 gavs ett erbjudande om att skriva en uppsats på mastersnivå utifrån ett redan insamlat intervjumaterial. Forskarna Ingrid Höjer och Helena Johansson har deltagit i ett forskningsprojekt kallat YiPPEE (Young People from a Public Care Background – Pathways to Education in Europe) och ansåg att deras intervjumaterial var så innehållsmässigt rikt att det kunde forskas vidare på. Projektet YiPPEE genomfördes 2008- 2011 i fem europeiska länder; Sverige, Danmark, Ungern, Spanien och England. Dess syfte var att bidra till ökad kunskap om utbildningssituationen för ungdomar placerade i samhällets dygnsvård, samt att bidra till förändringar av policy och praktik som kan underlätta för dygnsvårdsplacerade ungdomar att gå vidare till högre utbildning. Den svenska
forskningsgruppen gjorde livshistorieintervjuer med 33 ungdomar mellan 18 och 23 år som var eller hade varit placerade i familjehem eller på HVB-hem. Ungdomarna fick berätta om sina liv, sina erfarenheter och sina drömmar, och deras berättelser kom att handla om långt mer än bara skola, utbildning och vägar till fortsatta studier och arbete.
Under mina 17 år som socionom har jag arbetat uteslutande med barn och ungdomar. Till största delen som socialsekreterare med utredningar gällande barns och ungdomars behov av insatser från socialtjänsten, både jml SoL och LVU, samt med uppföljning av de insatser och åtgärder som varit aktuella. Därför kändes det intressant för mig att få ta del av
forskningsprojektet YiPPEE och det svenska intervjumaterialet, eftersom jag i mitt arbete kommer i ständig kontakt med barn och ungdomar som är eller har varit placerade i
familjehem, på HVB-hem eller på institution. För min mastersuppsats bestämde jag mig för att forska vidare i det svenska intervjumaterialet och fokusera på området familj och
föräldraskap som är det område där jag har min praktiska erfarenhet. Detta område ringar även in de kurser jag tidigare valt för mina studier på mastersnivå.
FORSKNINGSPROJEKTET YiPPEE
Forskningsprojektet YiPPEE var som tidigare nämnts ett samarbete mellan fem olika
europeiska länder, där man ville studera faktorer som underlättar för ungdomar i samhällsvård att fortsätta till högre utbildning. Länderna skiljer sig åt vad gäller välfärdssystem och syn på vård och eftervård av dygnsvårdsplacerade barn, och dessa skillnader gav forskarna möjlighet att undersöka, jämföra och förstå hur olika kulturella, sociala, psykologiska och praktiska faktorer påverkar. Projektet koordinerades från Storbritannien där tidigare uppgifter och forskning gjorde gällande att färre än fem procent av de ungdomar som lämnar
samhällsvården fortsätter till högre utbildning, siffror som inte på något sätt var unika för Storbritannien. Detta innebär naturligtvis negativa konsekvenser för de dygnsvårdsplacerade ungdomarna, både fysiska, psykiska och praktiska, eftersom högre utbildning tenderar att utgöra normen för andra unga människor. Utbildning ses på många sätt som nyckeln till framtiden och utan utbildning riskerar ungdomarna därför social exkludering, att hamna utanför i samhället. Syftet med studien var att bidra till ökad kunskap om
utbildningssituationen för de ungdomar som är eller har varit placerade inom samhällets dygnsvård, samt att bidra till policy- och praxisförändringar som kan leda till att dessa ungdomar fortsätter sin utbildning efter gymnasie- och/eller grundskolenivå. Förutom en gedigen slutrapport för den svenska delen av forskningsprojektet har även ett flertal artiklar och delrapporter producerats.
I den svenska slutrapporten pekar Johansson, Höjer & Hill (2011) på en rad olika
förbättringsområden för att ungdomar inom samhällsvården ska få rätt förutsättningar och stöd för att lyckas i skolan och på så sätt kunna fortsätta till högre utbildning. Rapporten bygger på livshistorieintervjuer med 33 ungdomar som varit dygnsvårdsplacerade, uppföljningsintervjuer med 26 av ungdomarna, samt telefonintervjuer med någon vuxen person som ungdomarna namngett som en viktig person för deras skolgång och
utbildningssituation. Livshistorieintervjuerna är de som ligger till grund för min studie, och dessa genomfördes 2009-2010.
Johansson et al. (2011) anser inte att man ska skilja ut de ungdomar som kommer från dysfunktionella familjer och har blivit placerade inom samhällets dygnsvård som en särskilt svår eller problematisk grupp, utan menar att det bästa stödet dessa ungdomar egentligen kan få är att se till att skolorna i Sverige överlag håller en hög utbildningskvalité, samt att
pedagogerna är välutbildade och har gott stöd från både arbetsgivare och politiker. Många av ungdomarna i studien beskrev hur deras föräldrar inte haft förmågan att ge dem tillräckligt mycket stöd gällande deras skolgång och skolarbete. De beskrev också hur de ibland varit tvungna att ta hand om sina föräldrar och syskon, något som naturligtvis tagit mycket energi och kraft. Skolan och studieresultat har därför inte varit högsta prioritet, och ungdomarna har inte skapat någon positiv bild av sig själva som studiemotiverade eller lärande. Detta menar dock Johansson et al. (2011) vara något som de dygnsvårdsplacerade ungdomarna delar med andra barn och ungdomar som inte är placerade men som ändå lever i problematiska familjer.
Några specifika faktorer kunde i alla fall identifieras i studien som skulle kunna förbättra de placerade barnens och ungdomarnas situation och resultat i skolan. Framförallt handlar det om att förstå och uppmärksamma hur viktigt det är med utbildning för de barn och ungdomar som befinner sig inom samhällets dygnsvård, och att uppmärksamma varje enskilt barns kunskaper och färdigheter. Detta gäller alla professionella som finns runt det enskilda barnet;
socialsekreterare, familjehemsföräldrar, behandlingspersonal och pedagoger. En del av dessa personer blir viktiga vuxna för barnet eller ungdomen, vars stöd kan visa sig vara avgörande för barnets prestationer i skolan. Det finns flera konkreta sätt för de professionella att göra detta på. Ett är att alltid ha barnets utbildningssituation med i beräkningen när det blir tal om placeringsförändringar av något slag i vården, ett annat är att i högre utsträckning fokusera på barnets styrkor, kunskaper och positiva egenskaper istället för att enbart fokusera på risker och problem som man vanligtvis tenderar att göra. Johansson et al. (2011) menar vidare att dessa barn och ungdomar som många gånger har vuxit upp under svåra förhållanden och har fått ta ansvar för både sig själva och andra i familjen, borde betraktas som tillräckligt erfarna och kompetenta för att i högre utsträckning involveras i beslut och planering som rör dem själva. På så sätt skulle förmodligen planeringen bli både bättre och mer adekvat. Även om förutsättningarna för dygnsvårdsplacerade barns utbildningssituation skulle förbättras, finns det alltid en risk för avbrott och förseningar i deras skolgång. Därför är det viktigt att i samhället behålla och förbättra de strukturer som finns för möjlighet till utbildning på grundskole- och gymnasienivå i vuxen ålder. Slutligen pekar Johansson et al. (2011) på de brister som finns i den svenska samhällsvården och som handlar om att det inte finns någon fungerande struktur för eftervård. Fortfarande är det så att placeringar för ungdomar i svensk samhällsvård oftast avslutas i samband med att ungdomen blir myndig eller avslutar sina gymnasiestudier, istället för att avslutas när ungdomen är mogen eller redo att flytta hemifrån.
Johansson et al. (2011) föreslår därför ett eftervårdsprogram där det finns möjlighet att göra individuella bedömningar utifrån ungdomens egna förutsättningar och behov upp till 23 års ålder.
PROBLEMFORMULERING
Tidigare forskning har visat att ungdomar som inte har något fungerande stöd från föräldrar eller andra viktiga vuxna får större svårigheter än andra jämnåriga att etablera sig inom olika områden i vuxenlivet, t.ex. vad gäller utbildning och arbetsliv. Enligt Johansson, Höjer & Hill (2011) löper de ungdomar som är eller har varit dygnsvårdsplacerade i samhällsvård särskilt stor risk att sakna detta vuxenstöd i övergången från vård till ett liv som självständig vuxen.
Avsaknaden av stöd i deras fall gäller från såväl föräldrar som från familjehem eller HVB- personal och socialtjänst, och de svårigheter som ungdomarna kan uppleva när de ska etablera sig i vuxenlivet handlar inte bara om utbildning, sysselsättning och arbete utan också om familjebildning. Vinnerljung, Franzén & Danielsson (2007) menar dessutom att ungdomar som blir föremål för socialtjänstens insatser i tonåren måste anses tillhöra en högriskgrupp för att bli tonårsföräldrar, oavsett om insatserna sker i hemmet eller utanför hemmet i form av dygnsvårdsplaceringar i t.ex. familjehem eller på HVB-hem. De har gjort en omfattande studie för att undersöka förekomsten av och risken för tonårsföräldraskap bland barn och ungdomar som har varit aktuella för socialtjänstens vård och insatser. Trots justeringar för sociodemografiska skillnader och andra bakgrundsfaktorer visade de sammantagna resultaten på en ökad risk för dessa ungdomar att bli tonårsföräldrar och börja bilda familj i unga år. En förhöjd risk finns även för de barn och ungdomar som aktualiseras inom socialtjänsten i yngre år och/eller har varit långvarigt placerade i familjehem under sin uppväxt, om än inte lika markant hög risk som för de ungdomar som blir föremål för socialtjänstens insatser under tonåren (Vinnerljung et al. 2007).
Man kan tänka att den förhöjda risken att bli tonårsförälder bland de ungdomar som placeras eller på något sätt vårdas med stöd av socialtjänsten under tonåren handlar om att många av ungdomarna har en antisocial och normbrytande beteendeproblematik som innebär ett ökat risktagande, också sexuellt. Detta bekräftas av Vinnerljung et al. (2007), som även påpekar att den här gruppen ungdomars lite nonchalanta förhållningssätt till preventivmedel är en annan bidragande orsak. Vinnerljung et al. (2007) tar också upp att det finns brittiska studier som visar på att dygnsvårdsplacerade flickor har en större tendens än sina jämnåriga att vägra abort på etiska grunder, samt att både flickor och pojkar inom samhällets dygnsvård har en mer positiv inställning till tidigt barnafödande än sina jämnåriga. Detta i kombination med deras känsla av att inte kunna påverka sin framtid utan att den är ödesbestämd är det som verkar bidra till att flickor inom samhällets dygnsvård i större utsträckning än sina jämnåriga accepterar en oavsiktlig tonårsgraviditet. Huruvida detta gäller även för svenska ungdomar inom samhällets dygnsvård är oklart, eftersom några liknande studier inte har gjorts i Sverige.
Vinnerljung et al. (2007) har inte undersökt ungdomarnas attityder till tonårsgraviditeter, utan har istället analyserat högkvalitativ data som inhämtats genom olika nationella register
kopplat till individens unika personnummer för att på så sätt undersöka förekomst av och risk för tonårsgraviditeter inom målgruppen.
Att de barn och ungdomar som blir placerade i familjehem, på HVB-hem eller på institution av socialtjänsten under någon period av sin uppväxt, kortare eller längre, tillhör en socialt utsatt grupp råder väl ingen tvekan om för någon. Det är barn och ungdomar som oftast inte bara har upplevt brister i sin fysiska hemmiljö, utan också brister i sina föräldrars förmåga till omvårdnad, känslomässig omsorg och att se till barnens behov före sina egna. Det kan ha handlat om våld i nära relationer, kriminalitet, missbruk av alkohol och/eller droger, psykisk ohälsa eller kognitiva svårigheter hos föräldrarna. Ibland har ungdomarna själva uppvisat eller utvecklat ett eget normbrytande och destruktivt beteende som har föranlett att de har behövt
placeras inom samhällets dygnsvård. Oavsett anledningen till placering har ungdomarna upplevt separationer, svårigheter, besvikelser och ofta dramatiska situationer eller händelser som de bär med sig för resten av sina liv. Därför känns det angeläget att undersöka hur dessa ungdomar ser på, tänker och talar om familj och föräldraskap; både utifrån deras erfarenheter av sin biologiska familj och sitt/sina familjehem, samt utifrån deras tankar om egen framtida familjebildning. Att det var just detta problemområde jag ville skriva om blev tydligt när jag började gå igenom intervjumaterialet och upptäckte hur olika mycket ungdomarna talar om familj och föräldraskapi de öppna intervjuerna. Det är stor skillnad på om och hur
ungdomarna reflekterar över detta område. En tjej berättar att hon tidigt förstod hur det var i andra familjer och hur andra mammor gjorde. Hennes kompisars mammor ringde efter sina barn när det var dags att äta, något hon själv aldrig varit med om. Därför bad hon sin mamma att göra just detta när hon gick iväg till sina kompisar för att leka, ”… bara för att jag ville att det skulle vara normalt” (SE0108). I hennes önskan om att mamma skulle ringa och fråga efter henne går också att utläsa en fråga om varför mamma aldrig gjorde det. Exemplet väcker funderingar kring hur dessa socialt utsatta barn och ungdomar konstruerar sina bilder av vad en familj är och vad föräldraskap innebär. De ungdomar som har erfarenhet av
familjehemsvård konstruerar inte sina bilder av familj och föräldraskap bara utifrån sina erfarenheter av ursprungsfamiljen, utan också utifrån den ersättningsfamilj som
familjehemmet har varit tänkt att utgöra.
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR
Ungdomar inom samhällets dygnsvård har i många fall upplevt betydande brister i sin hemmiljö och i sina biologiska föräldrars förmåga att se till och tillgodose deras mest grundläggande behov. Av olika anledningar har samhället bedömt att deras biologiska
föräldrar inte utövar ett tillräckligt bra föräldraskap eller inte har tillräckliga resurser för att ta hand om dem, ibland pga. att ungdomarna själva har för stor egen problematik. Hur tänker och talar då dessa ungdomar om familj och föräldraskap, och hur konstruerar de sina bilder av vad en familj är och vad föräldraskap innebär? Syftet med uppsatsen är att belysa och
analysera detta utifrån tre olika familjer eller familjeperspektiv; den biologiska familjen (ursprungsfamiljen), familjehemmet (ersättningsfamiljen) och egen framtida familjebildning.
- Vad tycker ungdomarna är viktigt gällande föräldraskap, och går det att hitta några
”nyckelord” som definierar vad de tycker att ett bra föräldraskap är?
- Vilka föräldrapraktiker eller handlingar beskriver ungdomarna när de talar om familj och föräldraskap, och finns det föräldrapraktiker som överensstämmer eller skiljer sig åt i deras tal om och beskrivningar av detta utifrån de tre olika familjerna eller
familjeperspektiven?
FORSKNINGSFÄLT
De senaste åren har det funnits ett ökat intresse, från både svenskt och internationellt håll, för forskning om hur barn och ungdomar upplever familjehemsvården och vad som händer med ungdomarna efter avslutad vård. Generellt visar forskningen att familjehemsplacerade ungdomar ofta är med om flera omplaceringar och därmed också flera skolbyten under sin placeringstid, samt att de i högre grad än andra ungdomar lider av psykisk ohälsa.
Forskningen visar också att det är svårt för ungdomar som har varit dygnsvårdsplacerade att sedan gå vidare till högre utbildning, ta sig in på arbetsmarknaden eller på andra sätt etablera sig i samhället efter avslutad vård.
Omplaceringar under placeringstiden beror ofta på s.k. sammanbrott i vården och innebär att placeringarna måste avslutas i förtid. Att många placeringar bryter samman och får oönskade avbrott gör det bekymmersamt även i relation till tematiken i min studie, eftersom det
påverkar de placerade barnens och ungdomarnas anpassning och anknytning till
familjehemmet. Därmed påverkas också deras konstruktioner och bilder av vad en familj är, samt deras möjligheter eller sätt att göra sin livshistoria begriplig. I Sverige har bl.a. Sallnäs, Vinnerljung & Westermark (2004) studerat vilka faktorer som ökar respektive minskar risken för sammanbrott när det gäller ungdomar i samhällets dygnsvård. Trots att den svenska socialtjänsten de senaste åren i allt större utsträckning använt sig av vård utanför hemmet för barn och ungdomar, var kunskapen och forskningen om sammanbrott i den svenska
samhällsvården för barn och ungdomar i det närmaste obefintlig vid tidpunkten för deras studie. USA och Storbritannien har däremot en längre tradition av forskning om stabilitet och sammanbrott i samhällsvården, och precis som den internationella forskningen har visat att sammanbrott i placeringar av barn och ungdomar är ett stort problem i många andra länder fann Sallnäs et al. (2004) att det är så även i Sverige. Studien pekade på att det är skillnad på sammanbrottsfrekvens för olika typer av placeringar och gav stöd för att
familjehemsplacering i ungdomens eget nätverk (hos någon släkting) är att föredra om målet är att uppnå stabilitet i vården, eftersom denna vårdform eller placering på institution (låst avdelning) innebär minst risk för sammanbrott. Ungdomar som uppvisar antisocialt beteende och/eller psykisk ohälsa är de som löper störst risk att placeras för vård utanför hemmet, oavsett vårdform. Studien visade dock att den mest använda vårdformen för dessa ungdomar är placering i vanliga familjehem utanför det egna nätverket, samtidigt som denna vårdform också visade sig ha högst sammanbrottsfrekvens. Vad effekterna av de olika vårdformerna blir för ungdomarna, eller hur sammanbrotten påverkar ungdomarna säger studien ingenting om.
Marie Sallnäs och Bo Vinnerljung har också gjort en studie om sammanbrott i familjehemsplaceringar bland yngre barn och långvarigt placerade barn, vars resultat publicerades i en rapport från Socialstyrelsen (2012). Precis som i deras tidigare studie konstaterades att den tidigare forskning som finns i ämnet till största delen är internationell, men även att forskningsintresset överlag har riktat sig mot studier av sammanbrott för familjehemsplacerade barn i tonåren, inte mot yngre barn eller barn i tonåren som varit långvarigt placerade. Studien syftade till att undersöka samband mellan sammanbrott och olika bakgrundsfaktorer som har med barnet, föräldrarna, familjehemmet och socialtjänstens arbete att göra för att bidra med kunskap till socialtjänsten som kan vara till stöd i arbetet med att förebygga oplanerade och oönskade avbrott i familjehemsvården. Slutsatsen blev att familjehemsplaceringar är svåra för socialtjänsten att planera oavsett barnets ålder vid placeringen, eftersom en viss instabilitet är ofrånkomlig i denna typ av barn- och ungdomsvård. I nästan hälften av fallen i studien initierades sammanbrotten av
familjehemsföräldrarna, både bland de långvarigt placerade barnen och de yngre barnen.
Bland de yngre barnen var det också relativt vanligt att föräldrarna tog initiativ till ett sammanbrott, medan detta knappt förekom alls bland de långvarigt placerade barnen där det istället var ungdomarna själva som relativt ofta initierade ett avbrott i familjehemsvården. På det stora hela visade sig sammanbrott vara vanligare bland de långvarigt placerade barnen, och långvariga familjehemsplaceringar beskrivs därför av Sallnäs & Vinnerljung som en fragil uppväxtgrund eftersom många av placeringarna krisar och bryter samman i tonåren trots att barnet kanske har varit placerat i familjehemmet under största delen av sin uppväxt. Ibland sker det pga händelser som inte skulle ha fått lika dramatiska följder för barn som lever i sin
ursprungsfamilj, som t.ex. vid en separation mellan de vuxna i familjen. Sammanbrotten bland de långvarigt placerade ungdomarna hade oftast föregåtts av varningssignaler från ungdomen själv eller från familjehemmet, varför Sallnäs & Vinnerljung menar att
socialtjänsten bör ta sådana varningssignaler på största allvar. Varningssignaler kan yttra sig i att barnet/ungdomen klagar över att inte trivas i familjehemmet, eller att
familjehemsföräldrarna talar om barnet/ungdomen i negativa termer. För att förebygga sammanbrott bland de yngre placerade barnen indikerade studien att förbättrad
konflikthantering kan vara en möjlig väg, eftersom konflikter mellan föräldrar och
familjehemsföräldrar verkar vara en stor riskfaktor för sammanbrott (Socialstyrelsen 2012).
Vad gäller familjehemsplacerade barn och deras relationer till sina föräldrar och
familjehemsföräldrar är det framförallt två forskningsprojekt som har haft stor betydelse i Sverige och som dominerade familjehemsvården under 1980- och 1990-talet; Barn-i-kris- projektet som leddes av Bengt Börjesson och Gunvor Anderssons longitudinella
forskningsprojekt om barn i samhällsvård (SOU 2005:081). Barn-i-Kris-projektet fick stor betydelse för hanteringen av familjehemsplaceringar och betonade att kontakten mellan barn och deras biologiska föräldrar i så stor utsträckning som möjligt ska bevaras. När Hessle (1998) redovisade resultaten från projektet visade dessa att en klar majoritet av föräldrarna till de barn som omhändertagits var ensamstående mödrar med en ansträngd ekonomisk situation och en i övrigt svår livssituation. Den största orsaken till att barnen hade placerats var att föräldrarna hade missbruksproblem och/eller psykisk ohälsa. Likadana förhållanden var det för föräldrarna till barnen i Gunvor Anderssons forskningsprojekt. Hennes forskningsprojekt började med en studie av små barn som placerades på barnhem. Denna första studie som fokuserade på barnens anpassning och anknytningsprocesser under tiden på barnhemmet följdes sedan av uppföljningsstudier utifrån data som samlades in vid ytterligare sju tillfällen.
Uppföljningsstudierna har haft olika fokus och syften, bl.a. har relationerna till föräldrar och familjehemsföräldrar studerats för de barn som efter barnhemsvistelsen också placerades i familjehem vid någon tidpunkt. I de senaste uppföljningsstudierna när barnen blivit unga vuxna har deras sociala anpassning varit i fokus, vad gäller t.ex. utbildning, sysselsättning och laglydighet. Även Gunvor Andersson betonar att barn som är placerade utanför hemmet måste få möjlighet att bibehålla goda relationer med sina biologiska föräldrar, syskon och anhöriga.
Hon menar att detta är socialtjänstens ansvar, liksom det är socialtjänstens ansvar att medverka till att barnens eventuella destruktiva relationer förbättras och/eller att barnen på annat sätt får information och kunskap om sitt ursprung för att kunna få ihop alla delar till sin livshistoria och göra den begriplig. Vid sammanbrott och oönskade avbrott i vården kan barnens kontakt med sin biologiska familj dessutom vara det enda som innebär varaktighet för dem (Andersson 1995). Ingrid Höjer har forskat mycket kring svensk familjehemsvård, social barnavård och ungdomar som lämnar samhällets dygnsvård. Höjer (2007) menar att placerade barns kontakt med sina föräldrar tenderar att minska med placeringens längd, och pekar på att barnen i tid har dubbelt så mycket kontakt med sina mammor jämfört med deras kontakt med sina pappor.
För att analysera och förklara skillnader i hur barn och ungdomar med psykosocial belastning klarar sig i livet med alla dess utmaningar och påfrestningar är det vanligt att i forskning tala om s.k. resilience. Särskilt i studier som handlar om hur det blir eller har blivit för
dygnsvårdsplacerade ungdomar efter avslutad vård. Begreppet resilience används för att beskriva en relativ förmåga eller motståndskraft att stå emot psykosociala erfarenheter som innebär en risk för utvecklingen, och denna beror inte bara på yttre utan även inre faktorer
(Rutter 1999). Schofield & Beek (2005) menar att om långvarig familjehemsvård ska kunna fungera och möta barns och ungdomarnas behov, behöver man arbeta för att minska effekten av de psykosociala risker som finns för barnet och samtidigt stärka barnets skyddande faktorer, eller resilience, både under uppväxten och övergången till vuxenlivet. Skydds- och riskfaktorer hos både barnet, familjehemsföräldrarna, den biologiska familjen och
socialarbetaren samverkar på ett komplext sätt och avgör hur utgången av vården kommer att bli. De inre faktorer som enligt Schofield & Beek (2005) är av betydelse för barnets resilience handlar t.ex. om självförtroende, självbild, samt förmåga att reflektera och känna hopp.
Atukpawu (2010) har studerat hur familjehemsplacerade ungdomar vid ett s.k.
eftervårdsprogram i USA ser på sig själva och på sin framtid, och fann bl.a. att ungdomarnas uppfattning om normalitet var ett centralt tema. Ungdomarna pendlade mellan att se sig själva som normala och att inte se sig själva som normala, och i detta spänningsfält skapade de olika identitetsrelaterade strategier som att t.ex. omformulera normalitetsbegreppet eller att
avidentifiera sig från sin roll som familjehemsplacerad. Trots det ökade intresset för hur barn och ungdomar upplever samhällsvård och vad som händer dem efter avslutad vård, har forskningen generellt inte utforskat familjehemsplacerade barns egna subjektiva erfarenheter, särskilt inte vad gäller hur de ser på sig själva och sin framtid. Atukpawu (2005) menar att genom att utforska hur de placerade ungdomarna hittar mening i vilka de är, vad de har varit med om och hur de passar in i samhället kan också förståelsen och kunskapen öka för vad deras framtida utgång gällande sociala relationer, utbildning och sysselsättning blir.
Hedin, Höjer & Brunnberg (2011) har gjort en studie för att identifiera inkluderande familjepraktiker i familjehemsvården, d.v.s. vilka familjepraktiker som får placerade ungdomar att känna sig välkomna och delaktiga i familjen. För att få en mer djupgående förståelse för de processer som förekommer i vardagslivet i familjehemmet gjorde Hedin et al.
(2011) en fallstudie av tre placerade ungdomar och använde sig bl.a. av både intervjuer, nätverkskartor och videoinspelningar i familjehemmet. Resultaten av studien pekade på vikten av både struktur och värme i familjehemsvården, vilket diskuteras vidare i min studie under kapitlet Resultat och analys av datan.
Det verkar vara som Atukpawu (2005) säger att forskningen inte är så fokuserad på de
subjektiva upplevelser och erfarenheter som barn i samhällsvård har, varken vad det gäller hur de ser på sin framtid eller hur de ser på sig själva, sin familj och/eller sitt familjehem. Att det inte finns mer studier kring hur barn och ungdomar i samhällsvården konstruerar sina bilder av sig själva, sina ursprungsfamiljer och ersättningsfamiljer är förvånande då detta inte bara skulle kunna ge förståelse och kunskap om hur de gör sin livshistoria begriplig, utan också kunna bidra till andra perspektiv på familjehemsvården. Studier av hur ungdomarna uppfattar och värderar föräldrapraktiker i de olika familjerna skulle i kombination med den kunskap som redan finns om t.ex. resilience kunna visa på hur ungdomarna kan stärkas genom medvetet användande av olika föräldrapraktiker i familjehemsvården och hur de på ett bättre sätt kan rustas inför övergången till vuxenlivet vad gäller t.ex. framtida sociala relationer och egen familjebildning. Min studie gör inte anspråk på att svara på dessa stora frågor utan kan snarare ses som en förstudie eller en idé om fortsatt forskning inom området.
TEORETISK REFERENSRAM
Att se familj, och föräldraskap som min studie handlar om, som en social konstruktion innebär att det är hur människor talar eller tänker om det familj eller föräldraskap är och innebär som blir det intressanta att studera. Genom att använda socialkonstruktionism som teoretisk ansats i studien ser jag på ungdomarnas tal om föräldraskap och analyserar vilka handlingar och praktiker de benämner i relation till detta, d.v.s. vilka handlingar och praktiker som definierar deras syn på föräldraskap eller hur man gör föräldraskap. Enligt Burr (2003) omkullkastar och omformulerar socialkonstruktionismen hela idén om vad det innebär att forska i socialt arbete. Socialkonstruktionistiskt forskningsarbete kan enligt henne aldrig handla om att hitta objektiva fakta eller göra anspråk på att producera sanningar, istället handlar det om att studera och beskriva hur människor uppfattar och konstruerar sin bild av världen. Att uppnå objektivitet är en omöjlighet eftersom även den som studerar ett visst fenomen ser på världen och arbetar utifrån någon form av perspektiv och föreställning eller förförståelse (Burr 2003). Hur man definierar föräldraskap eller relationen mellan barn och föräldrar handlar inte så mycket om själva strukturen i relationen enligt Morgan (1996).
Oavsett om relationen bärs upp av ett biologiskt eller socialt band, och oavsett om man bor tillsammans eller inte, så är det just de handlingar och praktiker som sker i vardagen som är betydelsefulla för hur man gör familj och föräldraskap. Familjen är inte en institution utan snarare en social konstruktion, d.v.s. en familj är vad familjen gör (Silva & Smart 1999). Om man ser på familj och föräldraskap på detta sätt så kan man inte säga att man bara är i eller ingår i en familj. Alla individer i en familj har en mer eller mindre aktiv roll och deltar i skapandet av familjen, och det är inte blodsband som är det avgörande för vad som räknas som familj.
Alla människor har en inre bild av vad en familj är, men också av hur en familj bör vara.
Regnér (2006) menar att vi inte bara har en bild, utan flera bilder; en internaliserad familjebild utifrån våra egna erfarenheter av familjeliv under uppväxten, en generaliserad familjebild utifrån våra erfarenheter och bilder av andra familjer, samt ett familjeideal utifrån vår konstruerade uppfattning om vad eller hur en ideal familj är. Familjeidealet är det vi jämför de bilder vi har av verkliga familjer med för att avgöra hur en bra familj är, eller kanske t.o.m. hur bra en familj är. Även om alla människor har en inre bild av vad en familj är och hur en familj bör vara, finns det inte någon självklar innebörd av begreppet familj.
Begreppet familj kan inbegripa allt ifrån en ensamstående förälder med ett barn till en stor släktskara, och det går inte längre att förvänta sig att andra förstår vilken samlevnadsform som åsyftas när man pratar om familj i generella termer (Bäck-Wiklund & Bergsten 1997; Hydén
& Hydén 2002). Kärnfamiljen som under en period var den dominerande familjeformen har ersatts av, eller kompletterats med, andra familjeformer som t.ex. styvfamiljen, särbofamiljen och enförälderfamiljen för att nämna några. Dessa familjeformer har visserligen förekommit tidigare också, men inte i samma omfattning som idag när allt fler par separerar och nya familjeformer blir både nödvändiga att skapa och ses som något helt naturligt i samhället (Hydén & Hydén 2002). I bilden av den traditionella kärnfamiljen är det mannen som försörjer familjen medan kvinnan ansvarar för hemmet och barnen, en bild som har fått stor kraft som ideal. Mellan 1960- och 1980-talet försvann dock den svenska hemmafrun i takt med att allt fler kvinnor och mödrar gick ut i förvärvsarbete och bilden av den traditionella kärnfamiljen ifrågasattes (Bäck-Wiklund & Bergsten 1997). Andra förändringar som följde i det senmoderna samhället var att födelsetalen sjönk, skilsmässorna ökade och utbildning blev något för alla (Bäck-Wiklund 2001). Den traditionella kärnfamiljen med sina könsspecifika föräldrapraktiker och funktioner, eller en-försörjarfamiljen, utvecklades i demokratisk och jämlik riktning mot en två-försörjarfamilj (Röbäck 2012) och såväl ekonomisk försörjning
som omsorg om barnen blev en uppgift för både män och kvinnor (Bäck-Wiklund 2001).
Familjelivet och föräldraskapet förändrades i riktning mot större flexibilitet, förhandling och individualism (Röbäck 2012; Johansson 2009), och den svenska välfärdsstaten byggde bl.a. ut barnomsorgen för att möta de nya krav som det moderna familjelivet ställde på samhället (Johansson 2009). Med en utbyggd barnomsorg och ett generöst utformat bidragssystem skapades sociala och ekonomiska förutsättningar för både mödrar och fäder att var och en för sig kunna försörja sig och även klara omsorgen om de gemensamma barnen (Bäck-Wiklund 2001).
Genom att staten och föräldrar på detta sätt delar på ansvaret för omsorgen om barnen ges föräldrar möjlighet att kombinera familjeliv och förvärvsarbete (Bäck-Wiklund 2001), och numer förväntas föräldrapar förhandla sig fram till en fördelning av förvärvsarbete,
hushållsarbete och omsorgsarbete som är lämplig för dem (Bäck-Wiklund & Bergsten 1997).
Trots den utveckling som har skett är föreställningar om familjen och de värderingar som omgärdar den svåra att förändra. Därför lever kärnfamiljen kvar som normativt ideal (Johansson 2009), och det som enligt Bäck-Wiklund (2001) är typiskt för vår tid är samexistensen av både gamla och nya värderingar och ideal.
När familjen inte längre förknippas med stabilitet och ordning, utan istället med förändring, tar också familjeforskningen ny fart på 1990-talet (Johansson 2009). Den brittiske sociologen Anthony Giddens (1991) beskriver familjen som ett reflexivt projekt som ständigt förändras genom reflektion och omformulering av vad en familj är. Han menar att det ställs stora krav på individerna i en familj att kunna kommunicera och förhandla med varandra när
kärnfamiljen inte längre ses som den enda formen för samlevnad och familjelivet inte längre styrs av traditioner. Vad gäller synen på den senmoderna familjen i samtida forskning finns det enligt Bäck-Wiklund (2001) tre områden som de flesta familjeforskare är eniga kring. Det ena är att familjen utgör en slags social ram eller kontext, inom vilken både individuella och gemensamma projekt ska få plats. Det andra är just detta att den moderna familjen betraktas som en förhandlingsfamilj, där samordningen av de olika individuella projekten är det som står i fokus. Det tredje är att det är handlingar, ritualer och rutiner i en familj som utgör familjelivets vardag och varande, och som är av intresse att studera. Den brittiske
familjeforskaren David Morgan (1996) lyfter fram family practices som ett forskningsområde, ett begrepp som skapades för att bl.a. tydliggöra skillnaden mellan bilden av vad en familj är och det faktiska familjelivet i vardagen. Han menar att bara begreppet familj inte säger någonting om de variationer som finns i hur familjeliv kan levas, inte heller om de
förändringar som en familj upplever och måste anpassa sig efter (Morgan 2011). Istället för att se på familjen som en relativt statisk struktur där man fokuserar på relationerna i familjen ser han på familjen utifrån dess vardagspraktik eller familjepraktik och fokuserar på de vardagsrutiner, handlingar och händelser som definierar familjen. Morgan (2011) talar om doing family, dvs att människor genom sina vanliga och vardagliga aktiviteter gör familj.
Även de amerikanska sociologerna James A. Holstein & Jay Gubrium (1999) menar att familj inte är något som är objektivt definierbart, utan talar om familj som en social process som utgörs av det man gör i en familj och den mening familjemedlemmarna tillskriver dessa handlingar. Ur ett analytiskt perspektiv ser de familj som en social konstruktion, där de otaliga handlingarna i vardagen är det som gör familj och som på ett meningsfullt sätt identifierar de sociala relationerna i en familj.
Lewis & Welsh (2005) har studerat hur fäder i intakta kärnfamiljer utövar sitt föräldraskap, och lyfter i sin studie fram och diskuterar olika föräldrapraktiker. Utifrån intervjuer med pappor, mammor och barn i funktionella kärnfamiljer om deras uppfattning om faderskapet i familjen, samt utifrån pappornas vanligaste svar, kunde fyra olika dimensioner av faderskapet (eller föräldraskapet om man så vill) utkristalliseras;
aktiviteter – att göra saker tillsammans med barnet
makroansvar – att försörja barnet/familjen, att vägleda och styra barnet, samt att fungera som en kompass gällande moraliska frågor och värderingsfrågor
mikroansvar – att planera för aktiviteter och möten för och/eller om barnet i vardagen, hjälpa barnet med läxor, ha koll på barnens kamratumgänge
kognitivt och känslomässigt ansvar – att känna och förstå barnet, att prata med och lyssna på barnet, att tänka på barnet, att känna närhet till barnet
Enligt Lewis & Welsh var det ytterligare en dimension som nämndes och identifierades av alla pappor, nästan samtliga barn och många av mammorna. Denna dimension handlar om att vara där eller att finnas till, men listades inte som en separat dimension av faderskapet eftersom den har en alltför vid betydelse och kan innebära allt och ingenting. Att vara där kan handla om att finnas till för barnet rent fysiskt, ibland för att inge en känsla av säkerhet och stabilitet utan att för den sakens skull vara särskilt involverad i övriga dimensioner av
faderskapet. Det kan också handla om att i en mer känslomässig mening finnas där för barnet, även om man intar en ganska passiv roll som omsorgsgivare, eller att helt enkelt vara en kul pappa som får barnet och familjen att skratta och må bra.
Lewis & Welsh´s studie (2005) visade på att pappornas största engagemang i barnen handlar om att finnas där, ofta som en kul pappa, men också om makroansvar och att stå för vissa värderingar, samt att styra och vägleda barnet. För att pappornas makroansvar skulle
uppskattas av barnen var det betydelsefullt att papporna också värderades som en kul pappa, annars tenderade barnen att känna förbittring eller ilska över engagemanget i makroansvaret.
Om papporna däremot bara var en kul pappa som inte tog något makroansvar överhuvudtaget tenderade barnen att avfärda sina pappor. Både papporna och mammorna uppfattade
försörjning som ett viktigt makroansvar, och flera menade att pengar är det som möjliggör även andra sorters engagemang. Även om papporna i undersökningen inte kan beskrivas som frånvarande familjeförsörjare i traditionell mening, så visade studien att pappornas
engagemang i sina barn skilde sig markant åt från mammornas. Både Lewis & Welsh´s studie och annan forskning (se t.ex. Bäck-Wiklund & Bergsten 1997) pekar på att det är mammorna som tar det största ansvaret för barnen och hushållet i familjens vardag och att den största skillnaden mellan mammors och pappors föräldraskap ligger just inom mikroansvaret. Lewis
& Welsh (2005) menar att de flesta pappor i deras studie inte hade något emot att göra det de blev tillfrågade eller tillsagda att göra, men att de själva inte tog något initiativ till den vardagliga planeringen som ingår i mikroansvaret. Den vanligaste typen av mikroansvar som papporna i studien tog handlar om att hålla koll på barnens kompisar, att se till så att barnen inte har ett felaktigt umgänge som innebär en negativ påverkan på dem. Till viss del påminner denna typ av mikroansvar om vägledning och styrning, som egentligen är ett makroansvar och som tillhör den dimension som papporna i studien lättast och oftast engagerade sig i.
Röbäck (2012) menar att det är ett ojämlikt föräldraskap som synliggörs när föräldrapraktiker används som ett analytiskt verktyg inom familjeforskning. Hon har studerat
verkställighetsdomar i familjerättsliga tvister, där domstolen har fått avgöra om t.ex. den förälder som barnet bor hos har haft fog för att hindra barnets umgänge med den andre föräldern. Detta för att se hur domare, medlare och familjerättssekreterare bedömer barnen och deras situation, men också för att se vilket ansvar som läggs på föräldrarna. Förutom skillnader i beskrivningar av mammors respektive pappors föräldraskap inom mikroansvaret, fann Röbäck att det också var stora skillnader i beskrivningar av mammors respektive pappors föräldraskap inom det kognitiva och känslomässiga området. Det var t.ex. bara pappor som beskrevs inte ha förmåga att lyssna, uppmärksamma eller förstå sina barn. När barn uppgav att de inte ville träffa en förälder för att denne inte lyssnar eller bryr sig relaterades barnets motvilja till umgänge dock bara till föräldrarnas konflikt i domarna, istället för att diskuteras i termer av förälderns förmåga eller oförmåga inom det kognitiva och känslomässiga ansvaret.
Problemet härleddes alltså till relationen mellan föräldrarna, inte till relationen mellan förälder och barn. Lewis & Welsh (2005) fann att de flesta pappor i deras studie faktiskt pratade med och lyssnade till sina barn, men betonar att det ändå är skillnad på mammors och pappors prat. Pappors prat är mer vardagsprat om allmänna saker, snarare än samtal om svåra och/eller viktiga saker. I de flesta aspekter bekräftade mammorna och barnen det papporna sagt om sitt faderskap i studien, men just när det gäller att lyssna på barnet framkom en viss oenighet kring graden av pappans engagemang. Även bland de pappor som överlag
värderades som relativt eller mycket involverade i sitt föräldraskap framkom åsikter från mammorna och barnen om att papporna inte lyssnar tillräckligt mycket. Vad gäller den emotionella förståelsen av barnen visade sig papporna inte bara ha bristande förmåga utan också bristande självförtroende, och de uttryckte därför behov av att ha mammorna som en slags tolkande länk mellan sig och barnen.
Även Regnér (2006) har studerat beskrivningar av familj och föräldraskap. I sin avhandling analyserar hon hur de tre parterna klientfamilj, socialsekreterare och kontaktfamilj upplever socialtjänstens insats kontaktfamilj, men även hur de tre parterna beskriver de bilder de har av familj och föräldraskap. När klientgruppen, bestående av ensamstående mammor, ombads att beskriva en idealfamilj var det en ideal bild av hur föräldraskapet utövas i en sådan familj som målades upp; ett föräldraskap där föräldrar samarbetar, stöttar varandra och ställer upp för varandra. Nästan samtliga föräldrar i klientgruppen beskrev idealfamiljen som en kärnfamilj, där man inom familjen bryr sig om varandra, gör saker tillsammans och inte har några
ekonomiska svårigheter eftersom båda föräldrar arbetar. När de däremot ombads beskriva vad en normal familj är blev svaren mer varierande, och flera av föräldrarna uttryckte att det idag finns så många olika familjekonstellationer att man inte längre kan tala om några normala familjer. Föräldrarna har alltså kärnfamiljen som sitt familjeideal, samtidigt som de ser att samhället har förändrats på ett sådant sätt att kärnfamiljen inte finns på samma sätt längre utan har ersatts av eller åtminstone kompletterats med andra typer av familjekonstellationer. Det är själva föreställningen om kärnfamiljens betydelse och funktion som är så djupt rotad att den inte har hängt med i samhällsutvecklingen. De ensamstående mammorna i Regnérs studie (2006) beskrev i sin bild av idealfamiljen två vuxna som delar på föräldraskapet och som många gånger kompletterar varandra. Mammorna uttryckte att de själva har gjort så gott de har kunnat som ensamstående föräldrar och värderade sin egen insats på ett positivt sätt, särskilt med tanke på att de har fått fungera som både mamma och pappa för sina barn. Om de i någon aspekt inte tyckte att de hade utövat ett tillräckligt bra föräldraskap lade de
anledningen till detta utanför sig själva och menade att det är situationen eller förutsättningarna familjen lever i som är orsaken.
När socialtjänsten ska göra sina bedömningar om barns behov och föräldrarnas förmåga att tillgodose dem, för att t.ex. bevilja olika insatser eller gå in med särskilda åtgärder i en familj, är det just föreställningen om vad som är ett bra eller tillräckligt bra föräldraskap som blir avgörande. Höjer (2012) menar att socialsekreterarnas bedömningar och beslut baseras på teoretiska och empiriska kunskaper, men också på egna moraliska föreställningar eller konstruktioner om vad ett kvalitativt bra föräldraskap är. Hon har studerat föräldrar vars föräldraförmåga har bedömts som otillräcklig av socialtjänsten och vars barn har blivit placerade i familjehem inom samhällets dygnsvård (se Höjer 2007, 2009 och 2011). I studierna framkom att föräldrarnas egna uppfattningar om familjesituation ofta inte togs på allvar av socialtjänsten och att deras uppgifter inte ansågs vara trovärdiga, oavsett om föräldrarna motsatte sig en placering av barnen eller själva önskade en sådan. Föräldrarna kände sig misstänkliggjorda och missförstådda, och upplevde att det var socialsekreterarna som hade tolkningsföreträde i frågor kring vad som är bäst för barnen och familjen. I flera av föräldrarnas berättelser uttrycktes en känsla av att inte ha levt upp till förväntningarna om ett gott föräldraskap, varken sina egna eller socialsekreterarnas. Genom att ha prioriterat fel och gjort felaktiga val hade de inte tagit sitt föräldraansvar, och kände därmed att de inte hade gjort sig förtjänta av att bli lyssnade till eller att bli hjälpta. Flera var medvetna om att deras föräldraskap avvek från rådande sociala och moraliska konstruktioner av ett normalt och/eller bra föräldraskap (Höjer 2012).
Föräldraskapet och dess praktiker kan bl.a. förstås utifrån de sociala konstruktioner som finns av vad det innebär att vara barn respektive vuxen. Ribbens McCarthy, Edwards & Gillies (2000) fann i sin studie att det finns en tydlig moralisk aspekt av föräldraskapet som gör gällande att vuxna är ansvariga för sina barns utveckling och att barnens behov alltid ska prioriteras i första hand. Att praktisera sitt föräldraskap på ett bra och ansvarsfullt sätt ansågs vara ett kriterium för att räknas som vuxen. Den moraliska aspekten eller normativa bilden av föräldraskapet är också något som föräldrar i dagens samhälle matas med på olika sätt, både via massmedia, sociala medier och mer seriösa rapporter från olika studier om barns behov och föräldrars förmåga eller sätt att uppfostra sina barn. Föräldraskapet är ett omdiskuterat och på sätt och vis fortfarande laddat ämne.
METOD OCH METODREFLEKTION
KVALITATIV DATAANALYS
För att bearbeta och analysera det transkriberade intervjumaterialet jag har fått ta del av har jag använt mig av programvaran NVivo som enligt Edhlund & McDougall (2012) är världens ledande och mest populära verktyg för kvalitativ dataanalys. Arbetet inleddes med en relativt vid kodning där allt material samlades som hade med ungdomens nuvarande situation att göra eller som på något vis hade med relationer att göra; till den biologiska familjen och släkten, samt till familjehemmet och/eller HVB-personal, eller till en partner. I praktiken visade sig detta innebära att i stort sett allt material som inte hade direkt med skolresultat och
utbildningsdrömmar att göra sorterades in i en första nod. Vissa andra teman som handlade om skola berörde även relationer till familj eller familjehem, t.ex. gällande vilket stöd eller vilken uppmuntran ungdomarna hade fått av vuxna i sin närhet. Därför hamnade också detta i den första noden, och det var till sist ett mycket omfattande material som slutligen samlades där. Därefter fortsatte arbetet med att bygga en nodhierarki, och precis som Edhlund &
McDougall (2012) skriver kan strukturen i en nodhierarki bestå av över- och undernoder i ett obegränsat antal nivåer. I nästa hierarkiska nivå delades materialet från den första noden upp i tre undernoder; allt som hade med den biologiska familjen att göra, allt som hade med
familjehemmet eller HVB-hemmet att göra, samt allt som hade med ungdomens nuvarande situation och framtid att göra. Den sistnämnda undernoden rymde det material som handlade om hur ungdomarna levde vid intervjutillfället, deras kärleksrelationer och deras tankar om utbildning, sysselsättning, bostad, relationer och familjebildning i framtiden. Utifrån materialet i dessa undernoder sorterades sedan data ut till ytterligare en hierarkisk nivå och lades i flera olika undernoder. Några av undernoderna i denna nästa hierarkiska nivå hanterade sådant som de intervjuade ungdomarna nämnt om föräldraskap; utifrån sina erfarenheter av den biologiska familjen, utifrån sina erfarenheter av familjehemmet, samt utifrån sina egna erfarenheter av föräldraskap eller tankar om framtida föräldraskap och familjebildande. Andra undernoder skapades för att hantera information som handlade om ungdomarnas kontakt med de biologiska föräldrarna respektive familjehemmet, eller
information som handlade om orsakerna till placering i familjehem eller HVB-hem. Den allra sista nivån i nodhierarkin användes för att hitta och identifiera nyckelord som ungdomarna använde för att beskriva föräldraskap utifrån de tre olika familjeperspektiven; den biologiska familjen, familjehemmet och eget framtida föräldraskap.
Sauer, Blom, Ahnlund och Morén (2009) har gjort en pedagogisk studie av hur en grupp forskarstudenter i socialt arbete uppfattade och upplevde för- och nackdelar gällande kvalitativ analys med datorstöd (s.k. KAMD). Studenterna använde sig av en programvara som heter NUD*IST (Non-Numerical Unstructured Data – Indexing, Searching and Theorizing), vilket verkar vara en föregångare till NVivo som har större kapacitet och fler funktioner. Eftersom båda programmen är verktyg för kvalitativ dataanalys bör
diskussionerna om för- och nackdelar med användandet av NUD*IST gå att applicera även på användandet av NVivo. Enligt Sauer et al. (2009) är det fortfarande relativt ovanligt att man i svenska, kvalitativa studier inom samhällsvetenskapen använder sig av specifika
analysprogram. I studier med kvantitativt datamaterial är det däremot mer självklart att använda sig av analys- och statistikprogram som t.ex. SPSS (Statistical Package for Social Sciences). Utifrån studenternas upplevelser och uppfattningar gällande KAMD kunde Sauer et al. (2009) utkristallisera fyra olika teman; epistemologi, metodologi, analysprocess och teknik.
Under temat epistemologi tar studenterna upp farhågor om att drivas in i ett
kvantitativt förhållningssätt under analysen och att styra analysen mot ett letande av mönster, samt deras upplevelser av att programmet fragmenterar det empiriska materialet genom omvandling av muntliga utsagor till text.
Temat metodologi tar upp studenternas uppfattning om att forskningsprocessen tack vare programvaran blir både lättare att följa (dvs. får ökad validitet), samt blir mer öppen, upprepningsbar och kontrollerbar (dvs. får ökad reliabilitet). De uppfattade programmet som ett bra verktyg vad gäller att kunna sortera och strukturera ett stort empiriskt material, men var samtidigt rädda för att förlora helhetsperspektivet pga.
programmets möjligheter att kvantifiera genom att t.ex. räkna förekomst av olika noder.
Temat analysprocess handlar om att datorstödet medför ökad överskådlighet, ökad systematik och större lättillgänglighet av materialet. Forskaren kan på ett enkelt sätt samla och strukturera sitt material, vilket blir mer effektivt ur ett tidsperspektiv. Flera studenter menade dock att detta i sin tur kan innebära att forskaren tappar kontrollen
över sitt material, att han eller hon distanserar sig från sina data. De påpekade också att tekniken inte ersätter en forskares gedigna arbete som handlar om syftes- och problemformulering, utformning och teorigenerering.
Inom temat teknik framkom att vissa studenter faktiskt ansåg möjligheten att tänka kvantitativt i ett kvalitativt material vara en fördel, för att man till viss del kan kombinera en kvalitativ och en kvantitativ ansats. Även här lyftes fördelar som ökad produktivitet, att kunna hålla ordning på ett stort material och tidsvinster gällande bearbetning och analysering fram. Att kunna kvantifiera ett kvalitativt material angavs av andra som en nackdel och en risk. Övriga nackdelar som nämndes var risken för överdriven kodning, risken för att det kreativa tänkandet hämmas och att processen mekaniseras, samt risken för att tekniken tar över och att forskaren ägnar mer kraft åt att upptäcka och behärska tekniken än att analysera sitt material.
Reflektioner kring mitt användande av kvalitativ dataanalys som metod
Intervjumaterialet som utgör den empiriska datan i min studie var transkriberat och avidentifierat när jag fick ta del av det. Att intervjuerna redan var genomförda och
transriberade kändes från början som en tidsvinst, men efterhand upptäckte jag att det var både svårare att läsa intervjuerna och ta till sig dem när man inte varit med i intervjuprocessen från början. Många intervjuer, eller stycken av intervjuer, fick jag läsa om flera gånger för att förstå den fulla innebörden i eftersom det är svårt att bedöma betoningar av ord etc. om det inte är tydligt utskrivet. Det är svårt att avgöra själva tonen i samtalet, och om vissa
kommentarer är på allvar eller lite mer skämtsamma. T.ex. kommer ironi och sarkasm inte lika tydligt fram i skrift som i tal. Å andra sidan har jag fått intervjuerna i ett lite renare skick eftersom de redan var transkriberade, än om jag t.ex. hade fått dem på ljudfil. Mitt arbete med att bearbeta och analysera intervjumaterialet kan på sätt och vis liknas vid en textanalys.
Efter att ha identifierat teman och eventuella problemformuleringar för min studie påbörjades arbetet med att koda och analysera intervjuerna i NVivo 10. Initialt tog det en hel del tid och energi att ta kommando över tekniken, dvs. att installera programmet och förstå grunderna för hur det fungerar, mest pga. min ovana att använda liknande program. Efterhand förstod jag att det finns i det närmaste obegränsade möjligheter att sortera, systematisera, hämta, bearbeta och koppla ihop den empiriska datan med hjälp av programvaran. Silverman (2011) nämner några få enkla regler för dataanalys och säger inledningsvis att man ska komma igång med analyserandet så snart som möjligt. Han menar att själva datainsamlingen med t.ex.
etikprövningar, intervjuprocesser och transkribering ibland beskrivs som så svår och
tidskrävande att den ger forskaren en godtagbar ursäkt att skjuta på det viktigaste arbetet som analysprocessen faktiskt innebär. För att undvika vissa tidsfällor kan man t.ex. börja med att transkribera ett par intervjuer istället för alla på en gång och analysera dessa så snart som möjligt för att komma igång med sitt arbete och för att se om materialet överhuvudtaget behöver transkriberas i sin helhet eller om vissa teman kan lyftas ut. Mitt
undersökningsmaterial var ju redan transkriberat, men jag tog ändå till mig Silvermans tips och började koda och analysera ett par intervjuer så snart som möjligt för att lära mig under tidens gång istället för att låta känslan av att inte till fullo behärska tekniken fördröja den processen.
