• No results found

Straffet för mord: Tredje gången gillt?

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Straffet för mord: Tredje gången gillt?"

Copied!
72
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Juridiska institutionen Vårterminen 2021

Examensarbete i straffrätt 30 högskolepoäng

Straffet för mord: Tredje gången gillt?

- En analys av 2020 års lagändring av straffbestämmelsen om mord

The penalty for murder: Third time lucky?

- An analysis of the 2020 amendment of the penalty provision for murder

Författare: Arianit Shabanaj

Handledare: Doktorand Miriam Ingeson

(2)
(3)

Innehållsförteckning

1 Inledning ... 1

1.1 Bakgrund ... 1

1.2 Syfte och frågeställningar ... 2

1.3 Avgränsningar ... 2

1.4 Metod och material ... 3

1.5 Disposition ... 5

2 Straffvärde ... 6

2.1 Inledning ... 6

2.2 Bakgrunden till straffvärdebegreppet ... 6

2.3 Utgångspunkter ... 8

2.3.1 Straffrättsliga principer vid påföljdsbestämning ... 8

2.3.2 Definition av straffvärde ... 8

2.3.3 Straffvärde och straffskalor ... 9

2.4 Straffvärdebedömningen ... 10

2.4.1 Brottsinterna omständigheter ... 10

2.4.2 2010 års straffmätningsreform ... 11

2.4.3 Brottsexterna omständigheter ... 12

2.5 Straffvärde vid påföljdsbestämningen ... 14

3 Utvecklingen av straffet för mord ... 15

3.1 Inledning ... 15

3.2 Nådeinstitutet och omvandlingslagen ... 15

3.3 Straffet för mord enligt 1965 års BrB ... 16

3.3.1 Allmänt ... 16

3.3.2 Lagmotiven till 1965 års straffbestämmelse om mord ... 16

3.3.3 Rättspraxis ... 17

3.3.3.1 NJA 1985 s. 510 ... 17

3.3.3.2 NJA 1999 s. 531 ... 18

3.3.3.3 NJA 2007 s. 194 ... 19

3.3.3.4 RH 2008:17 ... 20

3.3.3.5 RH 2010:2 ... 20

3.3.4 Analys ... 21

3.4 Straffet för mord enligt 2009 års reform ... 24

3.4.1 Allmänt ... 24

3.4.2 Lagmotiven till 2009 års reform ... 24

3.4.3 Rättspraxis ... 28

3.4.3.1 RH 2010:41 ... 28

3.4.3.2 RH 2010:64 ... 28

(4)

3.4.3.3 RH 2011:69 ... 29

3.4.3.4 NJA 2013 s. 376 ... 30

3.4.4 Analys ... 32

3.5 Straffet för mord enligt 2014 års reform ... 36

3.5.1 Allmänt ... 36

3.5.2 Lagmotiven till 2014 års reform ... 36

3.5.3 Rättspraxis ... 40

3.5.3.1 NJA 2016 s. 3 ... 40

3.5.4 Analys ... 42

3.6 Motiveringarna bakom tidigare reformer och fallgropar som bör undvikas . 46 4 Gällande lydelse av straffet för mord ... 48

4.1 Inledning ... 48

4.2 Lagmotiven till 2020 års reform ... 48

4.3 Mål B 4914-20 ... 52

4.4 Analys ... 54

4.5 Motiveringen bakom 2020 års reform och reformens inverkan på straffet för mord ... 61

5 Avslutande diskussion ... 63

5.1 Straffet för mord i dag och i morgon ... 63

5.2 Slutord ... 64

Käll- och litteraturförteckning ... 65

(5)

1 Inledning

1.1 Bakgrund

Den 23 september år 2020 ändrade Hovrätten för Västra Sverige i dom B 4402-20 påföljden för en man som i tingsrätten dömdes till fängelse på livstid för mord och brott mot griftefrid mot sin 17-åriga sambo i Uddevalla. Hovrätten gjorde i stort sett samma bedömningar som tingsrätten i fråga om vad som var utrett om händelsen och fastställde tingsrättens dom i skuldfrågan. Vid en sammantagen bedömning i påföljdsfrågan ansåg hovrätten emellertid att det som var utrett om omständigheterna kring dödandet av kvinnan och den efterföljande hanteringen av hennes kropp, trots gärningens allvar, inte var så försvårande att det fanns skäl för livstids fängelse. Det berodde främst på att det inte gick att fastställa dödsorsak eller gärningspersonens uppsåt. Hovrätten ändrade således tingsrättens dom i enlighet med detta och dömde mannen till ett tidsbestämt straff på arton års fängelse.

Fallet väckte stor medial uppmärksamhet och engagemang till följd av bland annat brottsoffrets låga ålder och att gärningspersonen var en närstående till brottsoffret.1 Hovrättens beslut att ändra tingsrättens dom resulterade, till följd av fallets ömmande natur, i ilska och förvirring bland de som engagerade sig i fallet. Detta fick mig att börja fundera på om ilskan var befogad, vem eller vilka ilskan kan riktas mot och varför hovrätten ansåg att ett livstidsstraff inte motiverades i det aktuella fallet.

Dessa funderingar ledde mig till att närmare studera straffbestämmelsen om mord i 3 kap. 1 § brottsbalken (1962:700), BrB. Det stod klart att utformningen av gällande lydelse av bestämmelsen varit föremål för stora omarbetningar. Brottsbeskrivningen har i sig lämnats oförändrad, däremot har straffskalan omarbetats vid tre tillfällen sedan år 2009 (2009, 2014 och 2020). Den gemensamma ambitionen med dessa omarbetningar har alltid varit att höja straffnivån för mord. Tillvägagångssättet för att skärpa straffet för mord har emellertid inte alltid varit densamma. På senare år kan i vart fall en tydlig utveckling observeras. Utvecklingen uppvisar en lagstiftarvilja att öka tillämpningen av livstidsstraffet för mord.2 Lagstiftarens strävan att skärpa straffet

1Cato Dagens Nyheter 16/09 2020, Seibold Svenska Dagbladet 29/11 2019.

2Prop. 2018/19:138 s. 16.

(6)

för mord i allmänhet och viljan att öka tillämpningen av livstidsstraffet i synnerhet har däremot resulterat i lagändringar som har varit allt annat än oproblematiska.

1.2 Syfte och frågeställningar

Det övergripande syftet med denna uppsats är att utreda vilken roll straffvärdet har för lagstiftarens ambitioner att skärpa straffet för mord. Mitt bidrag till denna generella diskussion är att analysera vad 2020 års reform av straffbestämmelsen om mord har för betydelse i sammanhanget. För att kunna uppfylla syftet med denna uppsats ska följande frågeställningar besvaras:

1) Vilken funktion har straffvärdet vid påföljdsbestämningen?

2) Vilka är motiveringarna bakom de tidigare lagändringarna av straff- bestämmelsen om mord?

3) Vad är motiveringen bakom 2020 års reform och vilken inverkan har lagändringen för straffvärdet vid mord samt tillämpningen av livstidsstraffet?

1.3 Avgränsningar

Syftet med denna uppsats föranleder vissa avgränsningar. Uppsatsens syfte faller inom ramen för det övergripande ämnet påföljdsbestämning. Det innebär att brottsbeskrivningen i 3 kap. 1 § BrB inte behandlas i någon större utsträckning.

Påföljdsbestämning utgör vidare ett gemensamt begrepp för straffmätning och påföljdsval. Uppsatsen behandlar straffmätningen vid mord i syfte att koncentrera framställningen till den del av påföljdsbestämningen som lagstiftaren behandlat vid reformerna. Vid omarbetningarna av straffet för mord har lagstiftaren emellertid i huvudsak inriktat sig vid straffvärdebedömningen. Detta föranleder att straffvärdet vid mord, det vill säga den grad av svårhet och klandervärdhet som gärningen förtjänar oavsett vem som har begått den, utgör kärnan i denna uppsats.3

Innehållet i denna uppsats centreras således till bestämmelserna i 29 kap. 1–3 § BrB. Fokus ligger emellertid på omständigheter som påverkar brottslighets straffvärde i skärpande riktning. Detta beror i huvudsak på att uppsatsen ämnar utreda huruvida 2020 års reform skärper straffet för mord och möjliggör en ökad tillämpning av

3Ulväng s. 1329.

(7)

livstidsstraffet. Straffvärde vid flerfaldig brottslighet behandlas däremot inte inom ramen för denna uppsats.

Andra omständigheter vid straffmätningen, som visserligen kan korrigera straffmätningen vid mord och således påverka påföljdsvalet, kommer inte att behandlas i denna uppsats. Detta beror i huvudsak på att dessa omständigheter, som regleras i 29 kap. 4–7 § BrB, inte är kopplade till själva brottsligheten utan är i stället hänförliga till gärningspersonen eller till omständigheter som inträffat i tiden efter brottet.4

Det bör även noteras att några rättspolitiska ställningstaganden inte kommer att behandlas i denna framställning. Det innebär bland annat att livstidsstraffets lämplighet som påföljden för mord, behovet av ytterligare straffskärpningar eller liknande frågor ligger utanför uppsatsens syfte. Uppsatsen ska endast uppfattas som en klargörande framställning av straffbestämmelsen om mord.

1.4 Metod och material

Syftet i denna uppsats ska utrönas utifrån en rättsdogmatisk metod vilket innebär att gällande rätt tolkas utifrån en analys av rättskällor som åtnjuter auktoritet.5 Enligt rättskälleläran är dessa rättskällor lagtext, förarbeten, praxis och doktrin. Lagstiftning, praxis och lagförarbeten, i form av propositionsuttalanden, har formell auktoritet, medan doktrinen endast kan övertyga utifrån kraften i argumentationen.6

Ett ytterligare sätt för att beskriva rättsdogmatiken är att sätta den juridiska argumentationen i metodens centrum. Det sagda innebär att det sker en växelverkan mellan vilka argument som är tillåtna och hur rättskälleläran ska vägas in i dessa argument.7 I sammanhanget bör skillnaden mellan en bunden och en fri argumentation betonas. Den bundna argumentationen kännetecknas genom en strikt efterlevande av rättskälleläran medan den friare argumentationen tillåter skälighetsinriktade rättviseargument.8

4Ulväng s. 1329.

5Kleineman s. 21.

6 Kleineman s. 28.

7Kleineman s. 27 f.

8Kleineman s. 27 f.

(8)

Kapitel två ger uttryck för den bundna argumentationen vid redogörelsen för straffvärde och de rättsliga principer brottslighetens straffvärde ämnar betona.

Kapitlet behandlar i huvudsak förarbeten och doktrin samt i viss mån rättspraxis.

Doktrinen som ”lättillgänglig” rättskälla ska inte underskattas och de doktrin som behandlas i kapitlet möjliggör en pedagogisk redogörelse för gällande rätt.

Kapitlet tre och fyra ger uttryck för både den bundna och fria argumentationen.

Den bundna argumentationen kommer till uttryck vid redogörelsen för omvandlingslagen, motiveringarna bakom lagändringarna av straffbestämmelsen om mord och domstolsavgöranden. Kapitlen behandlar således i huvudsak lagtext, förarbeten och rättspraxis men även doktrin i viss mån.

För att åstadkomma en nyanserad redogörelse för motiveringarna bakom lagändringarna behandlas, förutom propositionerna till lagändringarna, även Statens offentliga utredningar (SOU) och förslag i Departementsserien (Ds). Offentligt tryck utgör således en viktig informationskälla. I och med att uppsatsen inte ämnar diskutera några rättspolitiska ställningstaganden föreligger enligt min mening ingen risk utifrån en källkritisk synpunkt att uppsatsens i huvudsak behandlar offentligt tryck.

De rättsfall som redovisas i kapitlen utgör en central del i denna uppsats. Det övergripande syftet med rättsfallsstudien är att bland annat motverka en alltför teoretisk redogörelse för utvecklingen av mord genom att uppmärksamma hur lagtext och lagmotiv tolkats i praktiken. En ytterligare aspekt med rättsfallsstudien är att kunna ge en fullständig förklaring till de motiveringarna bakom lagändringarna.

I sammanhanget finns det anledning att närmare kommentera mitt urval av rättsfall. De rättsfall som behandlas i uppsatsen har i huvudsak valts ut från boken Studier rörande påföljdspraxis med mera av Martin Borgeke med flera.9 I och med att uppsatsen ämnar utreda huruvida 2020 års reform möjliggör en ökad tillämpning av livstidsstraffet har endast de rättsfall som i huvudsak behandlar gränsdragningen mellan viss tid och livstid valts ut. Rättsfallen är främst prejudicerande domar från Högsta domstolen (HD) men även rättsfall från hovrätterna (RH) redovisas och behandlas. Hovrätternas roll som prejudikatinstans är visserligen mindre

9Borgeke m.fl. uppl. 5 och Borgeke & Månsson uppl. 6.

(9)

framträdande än vad som gäller HD, men de hovrättsavgöranden som behandlas är viktiga i jämförelsesyfte. Vid redogörelsen för HD:s avgöranden förekommer även underinstanserna för att bidra till en djupare förståelse för målen.

Kapitel tre och fyra inrymmer även analyser kopplade till tidigare och gällande lydelse av straffbestämmelsen om mord. Analyserna ger uttryck för en friare argumentation avseende lagändringarnas förenlighet med legalitets- och proportionalitetsprincipen. Fastän argumentationen i analyserna är friare bygger dessa på uttalanden i lagmotiv och rättspraxis. Därtill behandlas även Petter Asps text Straffet för mord, en text om rollfördelning, styrning, legalitet och kvalitet från år 2016 vid analysen av 2014 års reform.10 Inom ramen för analysen av 2020 års reform behandlas Martin Borgekes artikel Straffet för uppsåtligt dödande – en analys av Mordet med kökskniven från år 2021.11

1.5 Disposition

I det följande kapitel introduceras läsaren för bakgrunden till straffvärdebegreppet och de förhållanden som ska beaktas vid straffvärdebedömningen. I det tredje kapitlet behandlas omvandlingslagen, motiveringarna bakom de tidigare lagändringarna av straffbestämmelsen om mord, rättspraxis och analyser. Kapitlet fyra behandlar lagmotiven till 2020 års reform av straffbestämmelsen om mord, HD:s första prövning av 2020 års reform av straffet för mord och en analys av lagmotiv samt rättspraxis. I det femte och sista kapitlet framförs en avslutande diskussion och uppsatsen avslutas med ett slutord.

10Asp 2016.

11Borgeke 2021.

(10)

2 Straffvärde

2.1 Inledning

I detta kapitel görs en genomgång av bestämmelserna i 29 kap. 1–3 § BrB som styr straffvärdebedömningen. Kapitlet inleds med en redogörelse för bakgrunden till straffvärdebegreppet. Avsikten med denna historiska tillbakablick är att tydligt markera ett skifte från beaktandet av preventionsintressen vid påföljdsbestämningen till beaktandet av brottslighetens svårhet och gärningspersonens klandervärdhet. Den historiska tillbakablicken skapar även en förståelse för de straffrättsliga principer straffvärde ämnar betona. Därefter kommer utgångspunkten vid brottslighetens straffvärde och straffvärdebedömningen redogöras för. Efter en genomgång av det ovan anförda avslutas kapitlet med besvarandet av den första frågeställningen i denna uppsats.

2.2 Bakgrunden till straffvärdebegreppet

År 1979 tillsatte regeringen två lagstiftningskommittéer i syfte att granska BrB:s påföljdssystem och inkomma med betänkanden om omarbetningar. Lagstiftnings- kommittéerna avkastade en lång rad betänkanden och antog tidigt olika utgångspunkter och inriktningar på sitt arbete.12 Frivårdskommittén föreslog reformer som kan leda till en minskad användning av frihetsberövande påföljder i straffskärpningen.13 Behandlingstanken, som innebär att straff utmäts och anpassas efter gärningspersonens individuella förhållande, utgjorde en central del i frivårds- kommitténs arbete.14 Fängelsestraffkommittén, framöver kommittén, anslöt sig till den kritik som tidigare riktats mot behandlingstanken. Kritiken gick ut på att domstolarnas val av påföljd med beaktande av individualpreventiva skäl inte med säkerhet kunde fastställa tillförlitliga prognoser om den dömde riskerade att återfalla i brottslighet eller om den utdömda påföljden hade de verkningar som domstolen trodde eller hoppades på.15

12Prop. 1987/88:120 s. 29.

13SOU 1984:32 s. 35.

14SOU 1984:32 s. 43 f.

15Prop. 1987/88:120 s. 32.

(11)

Kommitténs huvudbetänkande byggde på proportionalitet och rättvisehänsyn.

Grundtanken var att varken allmän- eller individualpreventiva överväganden skulle ha någon självständig betydelse vid påföljdsbestämningen, utan straff skulle i stället förespråkas efter rättvisa och förtjänst. Den brottslige skulle följaktligen få vad denne förtjänade på grund av sitt otillåtna agerande och inte bli bestraffad utifrån några preventionsintressen.16 Vid denna bedömning uppmärksammades proportionalitet och ekvivalens som centrala begrepp.17 En ytterligare grundtanke som framfördes av kommittén var att öka förutsebarheten och enhetligheten i straffrättsliga avgöranden genom att reglera påföljdsbestämningen i lag. Syftet med detta var att begränsa utrymmet för fritt skön och godtycke vid påföljdsbestämningen som bland annat tidigare förekom när domstolarna, i brist på annan vägledning, tog hänsyn till olika preventionsintressen.18 För att tillförsäkra de ovan anförda och därmed bestraffa den brottslige utefter dennes otillåtna agerande anförde kommittén att utgångspunkten vid påföljdsbestämningen skulle vara det begångna brottets svårhet och gärningspersonens klandervärdhet. Dessa värden gav enligt kommittén uttryck för brottets straffvärde.19

Kommitténs betänkanden blev mest styrande för den fortsatta utvecklingen och utgjorde beredningsunderlaget för påföljdsbestämningsreformen. Denna reform trädde i kraft år 1989 och införde dagens detaljerade lagregler i 29 kap. och 30 kap.

BrB. Syftet var, i linje med vad som anfördes ovan, att främja enhetlighet och förutsebarhet vid påföljdsbestämningen.20 Reformen innebar att begreppet straffvärde infördes i lagtexten. Brottslighetens straffvärde blev utgångspunkten för påföljdsbestämning, vilket även ansågs betona principerna om proportionalitet och ekvivalens vid straffmätningen.21

16SOU 1986:13 s. 15.

17SOU 1986:13 s. 15.

18SOU 1986:13 s. 22.

19SOU 1986:13 s. 19.

20Prop. 1987/88:120 s. 38.

21Prop. 1987/88:120 s. 37.

(12)

2.3 Utgångspunkter

2.3.1 Straffrättsliga principer vid påföljdsbestämning

Brottsbalkens regler om påföljdsbestämning och därmed straffvärdet bygger på principerna om proportionalitet, ekvivalens och förutsebarhet.22 Proportionalitets- principen bygger på tanken att den som har gjort sig skyldig till brott ska få en påföljd som står i proportion till det begångna brottets allvar. Det handlar däremot inte om att åstadkomma absolut proportionalitet genom att hitta argument för att en viss brottstyp eller begånget brott ska bestraffas på ett visst sätt. Det handlar i stället om relativ proportionalitet, det vill säga att rationellt argumentera för att en viss brottstyp eller begånget brott ska bedömas strängare eller mildare än en annan brottstyp eller begånget brott. Proportionalitetsprincipen är därför starkt förknippad med principen om ekvivalens. Ekvivalens innebär att lika svåra brott ska ges lika stränga straff och brott som är olika allvarliga ska behandlas olika.23

Kravet på förutsebarhet följer av den lagstadgade legalitetsprincipen i 1 kap. 1 § BrB. Legalitetsprincipen innehåller ett föreskriftskrav, ett analogiförbud och ett förbud mot retroaktiv lagstiftning.24 Principen fungerar som en garanti för rättssäkerheten genom att ställa sådana krav på lagstiftningen att medborgare kan förutse när och, i viss mån, hur de kan komma att bli föremål för straffrättsliga ingripanden. I detta ligger också ett obestämdhetsförbud, som innebär att ett straffbud i rimlig utsträckning ska vara bestämt till sin utformning. Det innebär att en straffbestämmelse måste vara begriplig och i tillräcklig grad tydlig för att kunna anses vara förutsebar.25 Det är dock viktigt att poängtera att målet inte är att åstadkomma total förutsebarhet. En sådan ordning skulle innebära oflexibla straffbud.26

2.3.2 Definition av straffvärde

I 29 kap. 1 § 2 st. BrB ges en form av legaldefinition av begreppet straffvärde som stadgar att ”vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta

22Prop. 2018/19:138 s. 5.

23Borgeke & Heidenborg s. 38 f.

24Asp m.fl. s. 45 f.

25Asp m.fl. s. 46 f.

26Lernestedt s. 72.

(13)

samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft”.27 Straffvärde innebär kortfattat en bedömning av den brottsliga gärningens svårhet och gärningspersonens klandervärdhet.28

Straffvärde är ett relativt begrepp. Det innebär att ett brott kan ha ett visst straffvärde i förhållande till straffvärdet hos ett annat brott eller andra brott.

Begreppet brukar delas in i abstrakt straffvärde och konkret straffvärde.29 Det abstrakta straffvärdet är det straffvärde som framgår av brottstypens straffskala. Brottets abstrakta straffvärde återspeglar lagstiftarens syn på hur allvarligt brottet är i relation till andra brottstyper. Det konkreta straffvärdet är däremot ett mått på främst svårheten av ett konkret brott. Brottets konkreta straffvärde bestäms av de rättstillämpande myndigheterna i det enskilda fallet.30 I följande avses med begreppen

”straffvärde” och ”straffvärdebedömning” det konkreta straffvärdet och den konkreta straffvärdebedömningen, såvida inte annat anges.

2.3.3 Straffvärde och straffskalor

Enligt 29 kap. 1 § 1 st. BrB ska de rättstillämpande myndigheterna bestämma brottslighetens straffvärde inom den aktuella straffskalan. Det innebär att domstolen först och främst måste identifiera en tillämplig straffskala för det begångna brottet.

Detta förutsätter att brottsrubricering och eventuell gradindelning av brottet har bestämts innan straffvärdebedömningen sker. Fastställandet av en tillämplig straffskala är nödvändigt för att bestämma ramen för straffvärdebedömningen som i regel tar avstamp i straffskalans minimistraff.31 Efter att en domstol identifierat en tillämplig straffskala för det begångna brottet måste domstolen, i syfte att uppnå en enhetlig rättstillämpning, utreda om det finns enhetlig praxis på området som kan vara vägledande i det enskilda fallet.32

27Ulväng s. 1328.

28Borgeke & Heidenborg s. 638.

29Jareborg & Zila s. 105.

30Jareborg & Zila s. 106.

31Ulväng s. 1335.

32Borgeke & Heidenborg s. 146.

(14)

2.4 Straffvärdebedömningen 2.4.1 Brottsinterna omständigheter

I 29 kap. 1 § 2 st. BrB anges, som ovan nämnts i avsnitt 2.3.2, vilka förhållanden som ska beaktas vid straffvärdebedömningen. Vid denna bedömning ska domstolarna beakta både objektiva och subjektiva kriterier som i doktrinen gemensamt brukar benämnas som brottsinterna omständigheter.33 Med brottsinterna omständigheter avses förhållanden tillhörande en viss brottsbestämmelse och som har betydelse för brottsrubriceringen och gradindelningen av ett visst begånget brott.34 Dessa omständigheter kan dock även beaktas vid straffvärdebedömningen under förutsättning att det finns ett ”överskott” eller kvarvarande straffvärde som inte har beaktats vid fastställandet av brottsrubricering och gradindelning.35 Att generellt dubbelräkna omständigheter vid gradindelning och vid straffvärdebedömningen strider mot proportionalitetsprincipen och riskerar även att motverka en enhetlig rättstillämpning.36

På den objektiva sidan ska domstolen beakta den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit. Syftet bakom uppräkningen av de objektiva kriterierna är att omfatta sådana brottsinterna omständigheter som är relevanta vid olika brottsrubriceringar som exempelvis skada vid våldsbrott, kränkning vid fridsbrott och fara vid allmänfarliga brott.37 På den subjektiva sidan ska domstolen beakta de omständigheter som rör gärningspersonens skuld, det vill säga vad denne insett eller borde ha insett och de avsikter eller motiv denne haft rörande brottsligheten.38 Existensen av uppsåt eller oaktsamhet ska i regel inte påverka straffvärdet, men deras kvalitet eller intensitet kan i vissa fall beaktas.39

Fastän de objektiva kriterierna bildar en naturlig utgångspunkt för straffvärdebedömningen kan de subjektiva omständigheterna ofta vara av större betydelse i detta hänseende. Det har sin grund i att de objektiva kriterierna i ett enskilt fall förutsätter subjektiv täckning av gärningspersonens uppsåt eller oaktsamhet för

33Jareborg & Zila s. 112.

34Jareborg & Zila s. 113.

35Ulväng s. 1356.

36Ulväng s. 1355.

37Borgeke & Heidenborg s. 149.

38Borgeke & Heidenborg s. 150.

39Jareborg & Zila s. 113.

(15)

att kunna beaktas.40 Det förklaras bäst genom ett exempel. Om en gärningsperson stjäl ett föremål som, såvitt hans uppsåt omfattar, är av ringa värde men som senare visar sig vara betydligt mer värdefullt kan endast den skada som gärningsperson har haft uppsåt till beaktas.41

2.4.2 2010 års straffmätningsreform

Den 1 juli år 2010 gjordes vissa förändringar i 29 kap. BrB. En viktig förändring är att försvårande respektive förmildrande omständigheter ska ges ett större genomslag vid straffvärdebedömningarna än tidigare.42 Mera om detta i avsnitt 2.4.3.

En ytterligare viktig förändring är införandet av meningen ”Det ska särskilt beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person” i 29 kap. 1 § 2 st. BrB. Syftet bakom införandet av denna mening är att särskilt markera att allvarliga våldsbrott, med ett straffvärde motsvarande fängelse i minst sex månader, bör tillmätas ett högre straffvärde än vad domstolarna utdömde innan reformen.43 Uppsåtligt dödande, det vill säga mord och dråp, är sådana brott som lagstiftningen uttryckligen tar sikte på.44

Regeringen har i propositionen till straffmätningsreformen lämnat konkreta exempel till domstolarna om vilka straffskärpningar som lagändringen ska leda till.

Regeringen har exempelvis angett att dråp, som före reformen ansågs ha ett straffvärde motsvarande sex och ett halvt år fängelse, nu ska ha ett straffvärde motsvarande fängelse i åtta år.45 Dessa konkreta exempel på vilka straffskärpningar som lagändringen ska leda till har emellertid varit föremål för kritik. I Lagrådets yttrande till 2010 års reform anförde Lagrådet att införandet av tillägget i 29 kap. 1 § 2 st. BrB var systematiskt olämpligt då den är ämnad att allmänt höja straffnivån för vissa brott med hjälp av en bestämmelse som tar sikte på hur straffvärdet ska bestämmas i ett konkret fall. Lagrådet anförde att lagstiftarens uppfattning om hur

40Prop. 1987/88:120 s. 81.

41Borgeke & Heidenborg s. 151.

42Prop. 2009/10:147 s. 1.

43Prop. 2009/10:147 s. 13 f.

44Prop. 2009/10:147 s. 41.

45Prop. 2009/10:147 s. 15.

(16)

allvarlig en viss brottstyp är i förhållande till andra brottstyper i stället bör komma till uttryck genom straffskalorna.46

I NJA 2011 s. 89 anförde HD att frågan om till vilken grad ett visst brott hör måste avgöras innan straffvärdebedömningen sker. Det finns visserligen ett nära samband mellan frågan om vilken grad ett visst brott hör och bedömningen av straffvärdet, men bedömningen görs ändå med tillämpning av delvis olika kriterier.47 Eftersom tillägget i 29 kap. 1 § 2 st. BrB endast tar sikte på straffvärdebedömningen och inte gradindelningen riskerar lagstiftarens anvisningar, vid en strikt tolkning, leda till rättspraxis som inte är förenlig med principen om att straffskalan ska tjäna som utgångspunkt vid straffvärdebedömningen.48 HD anförde emellertid att rättstillämpningen bör respektera reformens syfte, att markera en höjning för allvarliga våldsbrott, inom ramen för vad som är förenligt med de genomförda lagändringarna.49

2.4.3 Brottsexterna omständigheter

Straffvärde innebär, som ovan nämnt, en bedömning av gärningens svårhet och gärningspersonens klandervärdhet. Vad som gör att ett brott betraktas som mer eller mindre allvarligt och klandervärt uppfattas och bedöms emellertid olika av olika människor. För att uppnå och bibehålla en enhetlig rättstillämpning samt skapa förutsebarhet vid straffvärdebedömningen infördes 29 kap. 2–3 § BrB i samband med påföljdsbestämningsreformen.50 Bestämmelserna förtydligar legaldefinitionen i 29 kap. 1 § 2 st. BrB genom att precisera vilka brottsexterna omständigheter i försvårande eller förmildrande riktning som ska beaktas vid straffvärdebedömningen.51 Med brottsexterna omständigheter avses omständigheter som generellt påverkar straffvärdebedömningen och som aktualiseras först när de brottsinterna omständigheterna har beaktats.52

46Prop. 2009/10:147 s. 71.

47NJA 2011 s. 89 (p. 9).

48NJA 2011 s. 89 (p. 10).

49NJA 2011 s. 89 (p. 8).

50Prop. 1987/88:120 s. 118.

51Ulväng s. 1354.

52Jareborg SvJT 1992 s. 265.

(17)

Vid införandet av 29 kap. 2–3 § BrB framfördes att de uppräknande försvårande och förmildrande omständigheterna skulle tillämpas med försiktighet.53 Genom 2010 straffmätningsreform har den tidigare uppfattningen ändrats. Numera gäller att både försvårande och förmildrande omständigheter ska beaktas i större utsträckning för att uppnå en nyanserad straffvärdebedömning som omfattar samtliga omständigheter av betydelse i det enskilda fallet.54

I 29 kap. 2 § BrB uppräknas de försvårande brottsexterna omständigheterna som särskilt ska beaktas vid sidan av vad som gäller för en särskild brottsrubricering.

Uppräkningen i bestämmelsen är inte uttömmande, utan den omfattar de vanligaste och mest betydelsefulla omständigheterna som påverkar straffvärdet i skärpande riktning. Det innebär således att domstolen vid straffvärdebedömningen har möjlighet att väga in andra omständigheter som anses vara försvårande i det enskilda fallet.55 Domstolen ska enligt bestämmelsen särskilt beakta om den tilltalade: avsett att brottet skulle få allvarligare följder än det faktiskt fått, visat stor hänsynslöshet, utnyttjat någons skyddslösa ställning med mera, utnyttjat sin ställning med mera eller förmått någon annan att medverka till brott. Domstolen ska vidare särskilt beakta om brottet:

utgjort brottslighet som utövats i organiserad form, haft rasistiska motiv med mera., ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn, begåtts mot förtroendevald eller haft hedersmotiv.

På motsvarande sätt som ovan exemplifierar 29 kap. 3 § BrB omständigheter som generellt sett och särskilt ska beaktas som förmildrande omständigheter i straffvärdebedömningen. Uppräkningen av de förmildrande omständigheterna är inte heller uttömmande. Domstolen får alltså även här väga in andra omständigheter som anses förmildrande i det enskilda fallet.56 Domstolen ska enligt bestämmelsen, vid sidan av vad som är föreskrivet för vissa fall, särskilt beakta om: brottet har föranletts av uppenbart kränkande beteende, om den tilltalade till följd av allvarlig psykisk störning haft nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd med mera, om den tilltalades handlande stått i samband med dennes bristande utveckling med mera, om

53Prop. 1987/88:120 s. 84.

54Prop. 2009/10:147 s. 27 f.

55Borgeke & Heidenborg s. 181 f.

56Borgeke & Heidenborg s. 181 f.

(18)

brottet föranletts av stark mänsklig medkänsla eller om gärningen utan att vara fri från ansvar är sådan som avses i 24 kap. BrB.

2.5 Straffvärde vid påföljdsbestämningen

Av det ovan anförda står följande klart. Brottslighetens straffvärde utgör utgångspunkten vid påföljdsbestämningen. Straffvärde är ett mått på gärningens svårhet och gärningspersonens klandervärdhet. Straffvärdebedömningen kan påverkas i försvårande eller förmildrande riktning av brottsinterna respektive brottsexterna omständigheter. Trots att straffvärdebedömningen inte ensam ligger till grund för straffmätningen utgör brottslighets straffvärde den viktigaste delen av denna bedömning.57 Brottslighetens straffvärde utgör även den enskilt viktigaste omständigheten vid påföljdsvalet i 30 kap. 4 § BrB. Desto högre straffvärdet är för det begånget brottet, desto starkare skäl finns det för att bestämma påföljden till fängelse.58 Detta gäller särskilt mord då straffvärdet är så högt att inget annat påföljdsval är realistisk att föreställa sig. Sammanfattningsvis innebär detta att straffvärdet fyller en central funktion vid påföljdsbestämningen.

57Ulväng s. 1330.

58Ulväng s. 1429.

(19)

3 Utvecklingen av straffet för mord

3.1 Inledning

I kapitlet behandlas utvecklingen av straffet för mord från 1965 års BrB till 2014 års lagändring. Kapitlet inleds först och främst med en kort redogörelse för nådeinstitutet och omvandlingslagen för att bidra till en bättre förståelse när instituten talas om i lagmotiv och rättspraxis. Redogörelsen för straffet för mord tar vidare avstamp i 1965 års lydelse av 3 kap. 1 § BrB eftersom den utgör en naturlig utgångspunkt för att skapa en förståelse för rättsläget innan 2009 års reform.

För att åstadkomma en pedagogisk genomgång av utvecklingen av straffet för mord kommer de tidigare lydelserna av 3 kap. 1 § BrB vara indelade i separata avsnitt.

Samtliga avsnitt inrymmer lagmotiv, rättspraxis och analyser. Kapitlet redogör i huvudsak för motiveringarna bakom 2009 och 2014 års lagändringar av straffbestämmelsen om mord och lagändringarnas inverkan på straffet för mord vid rättstillämpningen. Redogörelsen fyller inte endast en viktig funktion för att besvara den andra frågeställningen i denna uppsats, utan den klargör även de eventuella fallgropar 2020 års reform bör undvika. På så vis utgör redogörelsen för utvecklingen av straffet för mord grunden för analysen av 2020 års reform.

3.2 Nådeinstitutet och omvandlingslagen

Ända sedan fängelse på livstid infördes i Sverige och fram till år 2006 var möjligheten att söka nåd en livstidsdömds enda möjlighet att bli frigiven.59 Benådningsrätten, som numera regleras i 12 kap. 9 § regeringsformen (1974:152), ligger på regeringen. Den har kritiserats för att vara diskretionär och ensidig eftersom den livstidsdömde varken kan kräva att bli benådad eller få del av skälen till ett nådebeslut.60 Detta ansågs bland annat innebära svårigheter för den livstidsdömde och för kriminalvårdens arbete mot den intagnes samhällsanpassning.61 Kritiken gav upphov till att lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid (omvandlingslagen) infördes år 2006.

Omvandlingslagen syftar till att öka förutsebarheten för såväl de livstidsdömda som

59Prop. 2005/06:35 s. 15 f.

60Prop. 2005/06:35 s. 16.

61Prop. 2005/06:35 s. 18.

(20)

kriminalvården samt stärka de livstidsdömdas rättssäkerhet.62 En ansökan om omvandling får enligt omvandlingslagen göras av den dömde när denne har avtjänat minst tio år av livstidsstraffet. Vid prövningen beaktas den tid som den dömde har avtjänat, omständigheterna som legat till grund för straffmätningen, den dömdes återfallsrisk, om den dömde åsidosatt vad som gäller för verkställigheten och huruvida den dömde har medverkat till att främja sin anpassning i samhället. Omvandling av livstidsstraffet får enligt omvandlingslagen inte understiga det längsta tidsbestämda straff som kan dömas ut, det vill säga fängelse i arton år.63

3.3 Straffet för mord enligt 1965 års BrB 3.3.1 Allmänt

I avsnittet behandlas lagmotiven till straffbestämmelsen om mord enligt 1965 års BrB och ett antal rättsfall. Rättsfallen betonar vissa grundläggande uttalanden från HD som fortfarande är av betydelse och tydliggör vissa svårigheter som uppkom vid tillämpningen av 1965 års straffbestämmelse om mord.

3.3.2 Lagmotiven till 1965 års straffbestämmelse om mord

I förarbetena till 1965 års BrB föreslog straffrättskommittén att presumtionen för mord skulle vara fängelse på livstid. Detta betonades i förslaget genom att livstidsstraffet skulle anges före det tidsbestämda straffet i lagtexten.64 Förslaget bör ses i ljuset av att kommittén bedömde uppsåtligt dödande som mord om brottet med hänsyn till samtliga omständigheter framstod som särskilt grovt. Det innebär att uppsåtligt dödande av normalgraden skulle bedömas som dråp.65 Förhållanden som enligt straffrättskommittén talade för att gärningen skulle bedömas som mord var bland annat att gärningspersonen genom dödandet ville främja annat brott eller att gärningen visade synnerligen förslagenhet eller grymhet.66 Exempel på sådana gärningar var uppsåtligt dödande i samband med rån eller gärningar riktade mot någon i en skyddslös ställning.67

62Prop. 2005/06:35 s. 1.

631–4 § lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid.

64SOU 1953:14 s. 122.

65SOU 1953:14 s. 121.

66SOU 1953:14 s. 122.

67SOU 1953:14 s. 122.

(21)

I propositionen till 1965 års BrB övervägde regeringen emellertid en annan ordning än den som straffrättskommittén föreslog. Regeringen anförde inledningsvis att uppsåtligt dödande av normalgraden skulle rubriceras som mord på grund av att uppsåtligt dödande är en så allvarlig gärning.68 I och med att mord fick utgöra huvudstadgandet möjliggjordes att fler fall av uppsåtligt dödande blev föremål för straffskalan för mord. Detta ansågs var lämpligt i syfte att återspegla synen på mord som en ytterst allvarlig gärning. Regeringen fastslog vidare straffet för mord, i motsatt ordning mot vad straffrättskommittén föreslog, till fängelse i tio år eller på livstid.69

3.3.3 Rättspraxis 3.3.3.1 NJA 1985 s. 510

Målet avsåg ett svartsjukedrama mellan K och hans före detta flickväns nya man L.

Svartsjukedramat slutade med att K dödade L genom två pistolskott som avfyrades på kort avstånd när L var instängd i ett trångt badrum.

I tingsrätten dömdes K för mord till fängelse i tio år med motiveringen att K begick brottet under inflytande av psykisk abnormitet och att K genom gärningen inte uppvisade någon särskild grymhet. Påföljden ändrades emellertid i hovrätten som dömde K till fängelse på livstid. Hovrätten anförde att straffet för mord normalt skulle straffas med livstidsstraffet om inte omständigheterna medförde att livstids fängelse framstod som för strängt. Hovrätten anförde vidare att det för livstids fängelse inte krävdes att mordet föregåtts av särskild grymhet eller att omständigheterna på något annat sätt varit försvårande. Domen överklagades till HD som meddelade prövningstillstånd i skuld- och påföljdsfrågan.

HD fastställde hovrättens dom i skuldfrågan och dömde K för mord. I påföljdsfrågan anförde HD att det inte förelåg någon presumtion för livstids fängelse.

Detta var fallet eftersom mordbestämmelsen, till skillnad från straffrättskommitténs önskan, föreskrev fängelse på tio år före fängelse på livstid. Denna omkastning innebar enligt HD att domstolarna hade större frihet vid påföljdsvalet. I det enskilda fallet konstaterade HD att det förelåg både försvårande och förmildrande omständigheter. Enligt HD uppvisade gärningen en grymhet som varit ägnad att inge

68Prop. 1962:10 B s. 49 f.

69Prop. 1962:10 B s. 75.

(22)

L svår dödsångest genom att K hänsynslöst sköt L när denne var instängd i ett trångt utrymme utan möjlighet att försvara sig. I förmildrande riktning uppmärksammades, i likhet med tingsrätten, att K till följd av svartsjukedramat befunnit sig i ett långvarigt psykiskt stresstillstånd och att brottet därmed begicks under psykisk abnormitet. HD fastslog således tingsrättens dom i påföljdsfrågan och dömde K, trots gärningens uppvisade grymhet, till ett tidsbestämt straff på tio års fängelse.

3.3.3.2 NJA 1999 s. 531

Målet gällde K som nattetid olovligen tog sig in i en villa i syfte att stjäla. I samband med inbrottet överraskades K av villaägaren som förföljde K ut ur huset, varefter K genom knivhugg eller knivstick dödade villaägaren på garageuppfarten utanför huset.

Både tingsrätten och hovrätten dömde K till fängelse på livstid för mord. Detta med hänsyn till att gärningen visade hänsynslöshet genom att brottet riktades mot ett brottsoffer i en skyddslös ställning och att våldet som utövades varit kraftfullt och besinningslöst. Domen överklagades till HD som meddelade prövningstillstånd i påföljdsfrågan.

HD konstaterade först och främst att det inte framgår av straffbestämmelsen om mord vad som utgör den normala påföljden, utan beslutet mellan ett tidsbestämt straff och livstids fängelse ska grunda sig på en samlad bedömning av samtliga omständigheterna i det enskilda fallet. HD anförde vidare att det förelåg ett flertal försvårande omständigheter i det enskilda fallet. De försvårande omständigheterna var att mordet utfördes i samband med ett inbrott nattetid i en bostad, att gärningen var helt oprovocerad och att villaägaren var helt ur stånd att värja sig mot angreppet.

Därtill anfördes som försvårande omständighet att gärningen utfördes med stor brutalitet genom att den innefattade ett stort antal hugg eller stick riktade mot flera olika delar av villaägarens kropp. Vid en samlad bedömning ansågs straffvärdet vara så högt att det svåraste straffet skulle utdömas. HD fastställde följaktligen hovrättens dom och dömde K till fängelse på livstid.

Två justitieråd var emellertid skiljaktiga. Justitieråden betonade att livstids fängelse skulle förbehållas de kvalificerade morden. Till de kvalificerade morden hänfördes enligt justitieråden de gärningar som varit planerade, som utfördes med särskild grymhet eller som krävde mer än ett brottsoffer. De menade att mordet på villaägaren inte var

(23)

planerat utan snarare ogenomtänkt och att mordet inte utfördes med särskild grymhet eftersom händelseförloppet varit snabbt. Gärningen hänfördes således inte till de kvalificerade morden och påföljden ansågs därmed endast motivera ett tidsbestämt straff på tio år fängelse.

3.3.3.3 NJA 2007 s. 194

Målet gällde F som uppsåtligen berövade sin sambo J livet. F hade misstänkt att J varit otrogen och ville den aktuella natten till mordet tala med henne om saken. Trots att F ropade på hennes lyckades han inte komma till tals. F blev därmed arg och knivhögg J som till följd av knivhugget föll mot marken varefter F ströp henne till döds.

Tingsrätten dömde F för mord och bestämde påföljden till fängelse på livstid med motiveringen att gärningen utgjorde ett ytterst våldsamt och hänsynslöst handlingssätt. Hovrätten ändrade tingsrättens dom i påföljdsfrågan och bestämde fängelsestraffets längd till tio år. Motiveringen var att händelseförloppet varit relativt snabbt och att J sannolikt inte uppfattade vad som skulle inträffa. Därtill anförde hovrätten som förmildrande omständighet att F vid tidpunkten för mordet befann sig i en psykisk kris. Domen överklagades till HD som meddelade prövningstillstånd i påföljdsfrågan.

HD uppmärksammade inledningsvis att antalet morddomar hade varit relativt konstant under den senaste femtonårsperioden. Det hade däremot skett en ökning av antalet livstidsstraff under de inledande åren i 2000-talet i jämförelse med de inledande åren i 1990-talet. Livstidsstraffen som tidigare varit lägre än de tidsbestämda straffen hade under denna period blivit högre. HD anmärkte vidare att omvandlingen från ett livstidsstraff till ett tidsbestämt straff hade skärpts från 12–16 års fängelse fram till 1993 till 18–25 år 1994. Konsekvensen av detta var att ett livstidsstraff som utdömdes efter år 1994 var en annan än det livstidsstraff som utdömdes innan dess. HD ansåg därmed att livstidsstraffet fortsättningsvis skulle förbehållas de allvarligaste fallen av mord. Enbart det faktum att mordet i det aktuella fallet hade begåtts med kniv mot en skyddslös närstående i dennes hem ansågs inte i hänföras till de allvarligaste fallen.

HD fastslog således hovrättens dom och bestämde påföljden till ett tidsbestämt straff på tio år fängelse.

(24)

3.3.3.4 RH 2008:17

Målet gällde T som hade gjort sig skyldig för mord. I utredningen av målet hade följande kommit fram. T hade tvingat ner M i bagageutrymme i en bil. Fordonet framfördes till en skogsväg, varefter M släpptes ut ur bagageutrymmet och beordrades att sätta sig ned på skogsvägen. När M satt sig ned på vägen slog T henne i huvudet med en yxa. Efter yxhugget försökte M fly in i skogen med T springandes efter sig. T utdelade ytterligare ett kraftigt yxhugg mot M:s huvud och hon föll ned på marken. T ställde sig därefter på hennes ansikte och trampade ner hennes huvud i den vattendränkta skogsmarken. M avled till följd av sina skador.

Hovrätten anförde att det, oavsett dödsorsak genom drunkning eller riktat våld mot huvudet på brottsoffret, stod klart att det var T som berövade M livet. Hovrätten dömde följaktligen T för mord. I påföljdsfrågan anförde hovrätten att det förelåg ett flertal försvårande omständigheter. Redan den omständigheten att M med våld tvingades ner i bagageutrymmet och i hög fart kördes till mordplatsen ansågs ha inneburit en utomordentligt skräckfylld upplevelse för henne. Hovrätten anförde vidare att mordet utfördes med stor brutalitet och grymhet samt att det varit fråga om ett utdraget händelseförlopp som säkerligen innebar stor dödsångest för henne. Vid en samlad bedömning ansågs straffvärdet vara så högt att påföljden skulle bestämmas till fängelse på livstid.

3.3.3.5 RH 2010:2

I målet behandlades frågan om straffet för mord enligt både 1965 och 2009 års straffbestämmelse om mord. I utredningen av målet framgick följande. S och P.H.

hämtade F för att tillsammans återvända till den bil vari P väntade. P framförde fordonet till ett gravfält och under färden uppmanades F på en betalning för en skuld.

Under bilfärden misshandlades F av P. Väl framme på gravfältet försökte F fly med P springandes efter sig. P hann ifatt F och knivhögg honom flera gånger i ryggen. Till följd av knivhuggen föll F omkull varefter P tilldelade honom flera slag i huvudet med en hammare. F avled till följd av sina skador.

Hovrätten fastställde tingsrättens dom i skuldfrågan och dömde P för mord. I påföljdsfrågan anförde hovrätten att det inte var utrett att P hade planerat mordet utan händelseförloppet, som inleddes med att F krävdes på en betalning för en skuld,

(25)

ansågs ha gått överstyr. Vidare ansåg hovrätten att P inte hade visat någon större förslagenhet vid gärningen. Kroppen hade visserligen dolts men inte på ett sådant sätt att den var svår att upptäcka. Hovrätten menade emellertid att det förelåg ett flertal andra försvårande omständigheter som talade för ett högt straffvärde. De försvårande omständigheterna var att F befann sig i en skyddslös ställning och att gärningen uppvisade stor brutalitet eftersom F ansågs ha upplevt kraftig smärta och svår dödsångest innan han avled. Vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet ansåg hovrätten att brottet, vid tillämpning av 1965 års straffbestämmelse om mord, skulle bestämmas till fängelse på livstid.

Hovrätten stannade emellertid inte där. Straffskalan för mord hade vid tidpunkten för avgörandet reviderats. Hovrätten betonade att straff ska bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs men om en annan lag är gällande när dom meddelas ska den lag som innebär lindrigast straff väljas. Vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det aktuella fallet ansåg hovrätten att ett tidsbestämt straff på fängelse i arton år med stöd av 2009 års lagändring var tillräcklig för att tillmäta de ovan försvårande omständigheterna betydelse. Hovrätten ändrade således tingsrättens dom och dömde P till ett tidsbestämt straff på arton år fängelse med stöd av 2009 års straffbestämmelse om mord.

3.3.4 Analys

Det är tydligt utifrån de ovan redovisade rättsfallen att 1965 års straffbestämmelse om mord som endast föreskrev två straff inte var tillräckligt för att kunna ge samtliga omständigheter tillräckligt genomslag vid fastställandet av brottslighetens straffvärde.

Det finns däremot anledning att inledningsvis sammanfatta de omständigheter i försvårande riktning som i de ovan redovisade rättsfallen ansågs tala för ett så högt straffvärde att påföljden skulle bestämmas till fängelse på livstid.

Viss försiktighet bör emellertid iakttas vid en sammanställning av omständigheter vid mord som i äldre praxis motiverade ett livstidsstraff. Detta gäller i synnerhet de rättsfall i vilka domstolen endast hade att välja mellan två alternativ när den skulle mäta ut en påföljd för mord. Det går således inte alltjämt att placera ett likhetstecken mellan de försvårande omständigheterna som förelåg i de ovanstående rättsfallen och fängelse på livstid. RH 2010:2 konkretiserar just detta och uppmärksammar att den

(26)

utdömda påföljden kan bli en annan beroende på vilken lydelse av straffbestämmelsen om mord som lagts till grund för beslutet. I sammanhanget bör även 2010 års straffmätningsreform noteras. Innan reformen skulle domstolarna beakta försvårande respektive förmildrande omständigheter restriktivt.70 Även denna omständighet påvisar att tillämpningen av försvårande och förmildrande omständigheter i äldre praxis ska beaktas med viss försiktighet.

Det är emellertid av intresse i denna uppsats att beakta de försvårande omständigheterna i de ovan redovisade rättsfallen för att dels konkretisera de uppräknade omständigheterna i 29 kap. 2–3 § BrB, dels förstå vilka andra faktorer som domstolarna bedömer som relevanta vid beslutet mellan ett tidsbestämt straff och livstids fängelse. Hänsynslöshet, även uttryckt som grymhet eller brutalitet, utgjorde en viktig bedömningsgrund vid beslutet mellan ett tidsbestämt straff och livstids fängelse i de ovan redovisade rättsfallen. Det faktum att den tilltalade visat hänsynslöshet utgör en försvårande omständighet i 29 kap. 2 § BrB som ska beaktas vid straffvärdebedömningen, men lagtexten motiverar inte på vilket sätt en tilltalad genom en gärning kan visa hänsynslöshet.

I de ovan redovisade rättsfallen ansågs den tilltalade visa hänsynslöshet genom att brottet innefattade kraftigt våld, riktades mot en närstående eller riktades mot ett brottsoffer i en skyddslös ställning. Den tilltalade kan även uppvisa hänsynslöshet om händelseförloppet var utdraget i tiden eftersom detta kan tala för att brottsoffret upplevt svårt lidande eller dödsångest. Utöver hänsynslöshet som försvårande omständighet framfördes även att planering och förslagenhet kan påverka straffvärdebedömningen i skärpande riktning.

I NJA 1999 s. 531 framfördes en viktig ståndpunkt. Beslutet mellan ett tidsbestämt straff och livstids fängelse ska enligt HD:s uttalanden i avgörandet grunda sig på en samlad bedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Denna ståndpunkt var dock enligt min mening svår att förhålla sig vid tillämpningen av 1965 års straffbestämmelse om mord, som endast tillät domstolarna att välja mellan fängelse i tio år och livstidsstraffet vid straffmätningen. Fastän straffvärdebedömningen i de ovan redovisade rättsfallen utgjorde den viktigaste delen vid påföljdsvalet går det

70Se avsnitt 2.4.3.

(27)

således att anmärka att de straffrättsliga principerna straffvärdet ämnar betona, i synnerhet proportionalitetsprincipen, inte fick tillräcklig genomslagskraft vid 1965 års straffbestämmelse om mord.

Tillämpningen av 1965 års straff för mord innebar emellertid endast begränsade problem i proportionalitetshänseende innan år 1994. Att så var fallet hade att göra med att livstidsstraffet innan 1994 motsvarade ett tidsbestämt straff i intervallet 12–

16 år.71 Skillnaden mellan ett tidsbestämt straff på tio år fängelse och fängelse på livstid var således inte betydande. Domstolarna kunde således i tillräcklig utsträckning beakta samtliga omständigheter vid fastställandet av brottslighets straffvärde.

Problemen i proportionalitetshänseende blev däremot framstående från och med år 1994. Omvandlingen från ett livstidsstraff till ett tidsbestämt straff hade skärpts från 12–16 års fängelse till 18–25 år.72 Det innebar att glappet mellan ett tidsbestämt straff och fängelse på livstid blev betydande. Enligt min mening bidrog denna skärpning i nådepraxisen till att justitieråden i HD:s avgörande i NJA 1999 s. 531 inte var eniga.

De två skiljaktiga justitieråden påpekade att livstids fängelse skulle förbehållas de kvalificerade morden och att tidsbestämt fängelse skulle tillämpas i betydligt större utsträckning. Denna ordning gav spår av en proportionalitetstanke men den ansågs inte vara önskvärd av lagstiftaren. Asp menar att regeringen genom nådeinstitutet i stället markerade en tydlig vilja att skärpa straffet för mord.73 Det framstår således enligt min mening som att den tröskeleffekt som uppkom genom skärpningen av nådepraxisen inte ansågs problematisk utifrån proportionalitetshänsyn. Detta trots att en gärningsperson därmed riskerade att bestraffas oproportionerligt hårt genom att dömas till livstids fängelse, det vill säga omkring 18–25 år efter omvandling, om straffvärdet för dennes begångna brott i viss mån översteg ett tidsbestämt straff på tio år.

Det dröjde till HD:s dom i NJA 2007 s. 194 innan detta problematiserades. HD satte ner foten och uttalade att livstidsstraffet för mord ska förbehållas de allvarligaste fallen eftersom livstidsstraffet som utdömdes efter år 1994 var en annan än livstidsstraffet som utdömdes innan dess. Asp menar att HD genom domen

71NJA 2007 s. 194.

72NJA 2007 s. 194.

73Asp 2016 s. 150.

(28)

reverserade den förändrade nådepraxis som ämnade återspegla en skärpt syn på dödligt våld men att det för bör stå klart för alla att den ordning som skapades av skärpningen av nådepraxisen inte var rimlig.74 Denna ståndpunkt delas även i denna uppsats. Domstolarna hade efter skärpningen av nådepraxisen att välja ett av två straff, mellan vilka det fanns ett outnyttjat utrymme på åtta år. Denna ordning kunde således inte anses rimlig utifrån proportionalitetshänsyn eftersom den skapade en betydande tröskeleffekt vid straffet för mord.

Det bör därutöver betonas att HD:s uttalande inte motiverades. Det fanns således inga bedömningskriterier domstolarna skulle förhålla sig till vid bedömningen om ett mord hänfördes till de allvarligaste fallen eller inte. Det enda förtydligandet var att ett mord som hade begåtts med en kniv mot en skyddslös närstående i dennes hem inte hänfördes till de allvarligaste fallen.75 Klart stod dock att de allvarligaste fallen av mord präglades av betydande försvårande omständigheter, men vilka omständigheter som bedömdes hänföras till de allvarligaste fallen lämnades ovisst. Läsaren kan dock ta vägledning i RH 2008:17 och RH 2010:2, som redovisas ovan, för att bilda en uppfattning om vilka gärningar som efter HD:s dom i NJA 2007 s. 194 ansågs hänföras till de allvarligaste fallen.

3.4 Straffet för mord enligt 2009 års reform 3.4.1 Allmänt

I avsnittet behandlas lagmotiven till 2009 års reform av straffet för mord och ett antal rättsfall. Rättsfallen markerar sambandet mellan vissa uttalanden i propositionen till 2009 års reform och den restriktiva domstolspraxis som utvecklades efter reformen.

3.4.2 Lagmotiven till 2009 års reform

I förarbetena till 2009 års reform anförde straffnivåutredningen att mycket talade för en minskad acceptans för våld i samhället. Det ansågs bland annat avspeglas i en ökad benägenhet att anmäla våldsbrott till polisen och en samhällelig utveckling som innebar att individens rättigheter hade förstärkts i relation till kollektiva intressen.76

74 Asp 2016 s. 150.

75NJA 2007 s. 194.

76SOU 2007:90 s. 135.

(29)

Det dödliga våldet hade emellertid inte ökat och det fanns inte heller något som tydde på att brottsligheten hade blivit mer svårartad. Brottsutvecklingen ansågs således inte motivera en strängare syn på allvarliga våldsbrott, av vilka mord utgör den grövsta.77

Straffnivåutredningen menade däremot att straffen för olika gärningar ändå skulle anpassas efter förändringen av värderingar i samhället för att dessa skulle stå i proportion till hur svår och klandervärd respektive gärning ansågs vara.78 En minskad acceptans för våld i samhället ansågs således i sig kunna motivera en höjd straffnivå för mord. Eftersom straffskalan för mord vid tillfället endast föreskrev två alternativ, fängelse i tio år eller fängelse på livstid, ansågs endast en ökad tillämpning av livstidsstraffet kunna återspegla en strängare syn på mord. En utveckling i denna riktning hade enligt straffnivåutredningen pågått i praxis sedan ett antal år tillbaka men utvecklingen hade brutits genom HD:s dom i NJA 2007 s. 194.79

Enligt straffnivåutredningen medförde domen nackdelar i två hänseenden. Den första nackdelen var att den skapade en tydlig tröskeleffekt.80 Beslutet mellan ett tidsbestämt straff och livstids fängelse kunde enligt straffnivåutredningen grunda sig på relativt obetydliga skillnader avseende brottets allvar men konsekvensen av dessa obetydliga skillnader kunde bidra till ett mer än dubbelt så långt straff. Den andra nackdelen var att försvårande omständigheter inte kunde beaktas i de fall det inte fanns anledning att bestämma påföljden till fängelse på livstid.81

Mot bakgrund av detta övervägdes inledningsvis att livstidsstraffet skulle utgöra normalpåföljden för mord. Denna ordning ansågs emellertid vara problematisk.

Straffnivåutredningen ansåg att livstids fängelse som normalpåföljd var för otydlig och oförutserbar till sin innebörd eftersom fängelse på livstid i de allra flesta fall omvandlades till ett tidsbestämt fängelsestraff, samtidigt som det var svårt att förutse när en sådan omvandling kunde ske. En sådan ordning ansågs alltså medföra att varken domstolen som utdömde straffet eller den dömde kunde förutse konsekvensen av ett livstidsstraff.82 En utökad tillämpning av livstidsstraffet, till andra

77SOU 2007:90 s. 135 f.

78SOU 2007:90 s. 136.

79SOU 2007:90 s. 136 f.

80SOU 2007:90 s. 15.

81SOU 2007:90 s. 15 f.

82SOU 2007:90 s. 16.

(30)

fall av mord än de som utgjorde de allvarligaste fallen, ansågs även riskera att förlora livstidsstraffets symbolfunktion såsom det strängaste straffet som samhället kan använda sig av.83 Straffnivåutredningen föreslog därmed inte en utökad användning av livstidsstraffet för mord. I stället föreslogs en utvidgning av det tidsbestämda fängelsestraffet.84

Regeringen ansåg i likhet med straffnivåutredningen att en förändring av straffet för mord var nödvändig. Detta för att kunna markera en minskad acceptans för våld i samhället och för att minska glappet mellan tidsbestämt straff och livstids fängelse, som sedan i mitten av 1990-talet omvandlades till fängelse i 18–25 år. Regeringen anförde vidare att 1965 års utformning av straffskalan för mord innebar att påföljdssystemets grundläggande princip om proportionalitet inte kunde ges ett tillräckligt genomslag. Detta var fallet eftersom försvårande omständigheter endast fick betydelse när straffet skulle bestämmas till fängelse på livstid.85 För att åstadkomma en mer nyanserad straffmätning och höja straffnivån för de fall som inte föranledde fängelse på livstid bestämdes straffet för mord till: ”fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid”.86

Straffnivåutredningens övervägande om att införa livstidsstraff som normalpåföljd för mord ansågs även av regeringen vara opassande. Regeringen anförde att en sådan ordning skulle begränsa användningen av hela straffskalan vid straffmätningen vid mord och därmed motverka syftet med att åstadkomma en mer nyanserad straffmätning.87

När det avsåg frågan om den övre gränsen för det tidsbestämda straffet betonade regeringen att livstids fängelse alltjämt skulle vara lagens strängaste straff. Det längsta tidsbestämda straffet ansågs inte få överstiga det kortaste straffet till vilket fängelse på livstid kunde omvandlas till. Ett tidsbestämt straffmaximum på arton år för mord innebar enligt uttalanden i propositionen att domstolen gavs ett tillräckligt utrymme för att åstadkomma en mer nyanserad straffmätning. Denna ordning ansågs följaktligen bäst kunna främja intresset av proportionalitet och syftet att åstadkomma

83SOU 2007:90 s. 142.

84SOU 2007:90 s. 146 f.

85Prop. 2008/09:118 s. 25 f.

86Prop. 2008/09:118 s. 26.

87Prop. 2008/09:118 s. 26.

(31)

en höjd straffnivå för mord, samtidigt som livstidsstraffet även fortsättningsvis kunde förbehållas de allvarligaste fallen.88

I propositionen uppräknades även ett antal omständigheter som kan påverka straffvärdet i försvårande eller förmildrande riktning. De omständigheter som enligt propositionen talar i skärpande riktning är bland annat om brottet föregås av noggrann planering, präglas av särskild förslagenhet eller syftar till att främja eller dölja annan brottslighet.89 Vidare kan straffvärdet påverkas i försvårande riktning om brottet riktar sig mot en närstående, riktar sig mot en person som befinner sig i en skyddslös ställning, förövas inför ögonen på en närstående till offret eller kräver mer än ett brottsoffer. Domstolen ska vidare i skärpande riktning beakta om gärningen är särskilt hänsynslös. Omständigheter som talar för att gärningen anses särskilt hänsynslös är enligt uttalanden i propositionen om gärningen innebär svårt lidande för brottsoffret, innebär ett angrepp på någon i dennes tjänsteutövning eller begås med avsikt att exempelvis injaga fruktan hos en befolkning.90 I mildrande riktning talar om händelseförloppet är hastigt eller den tilltalade har svårt att besinna sig.91 Domstolen ska vidare i förmildrande riktning beakta om brottet föregås av kraftigt provocerande beteende, om brottet begås under påverkan av en psykisk störning eller om den tilltalade har starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. Dessa uppräknande omständigheterna är enligt uttalanden i propositionen inte uttömmande, utan även andra faktorer som en domstol bedömer som relevanta ska kunna inverka vid straffvärdebedömningen.92

Livstidsstraffet ska vidare enligt uttalanden i propositionen förbehållas de fall det fanns skäl att utdöma ett svårare straff än fängelse i arton år. I sammanhanget nämndes exempel på vissa livstidsfall. Enligt uttalanden i propositionen skulle livstidsstraffet väljas när domstolen bestämmer ett gemensamt straff för flera mord eller ett mord och annan allvarlig brottslighet eller de fall den tilltalade tidigare hade dömts för särskild allvarlig brottslighet.93

88Prop. 2008/09:118 s. 27 f.

89Prop. 2008/09:118 s. 43.

90Prop. 2008/09:118 s. 43.

91Prop. 2008/09:118 s. 43.

92Prop. 2008/09:118 s. 43.

93Prop. 2008/09:118 s. 43.

References

Related documents

paragrafen angivna omständigheter ska beaktas särskilt som skäl för att bestämma straffet för mord till fängelse på livstid.. Under utskottsbehandlingen av propositionen

Enligt en lagrådsremiss den 25 april 2019 har regeringen (Justitiedepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i brottsbalken. Förslaget

Detta blir inte riktigt, eftersom också fängelse på viss tid står till buds som straff även vid försvårande omständigheter.. Flera andra uttalan- den av likartad innebörd finns

våldtäktsmannen, varken i fråga om våldtäkten i sig eller våldtäktsmannen. Om det beror på att alla de som deltar i undersökningen läser på en högre nivå och på så sätt

När förövaren i det här fallet inte bara avvikande nog är en kvinna, utan därtill även en mamma som beskyller sina egna barn för stöld, blir uppmärksamheten mer riktad på

Avgörande för genrens po- pularitet är att från läsarens synpunkt är mord mer spännande och underhållande än momsfusk.. Utan att själv ha varit engagerad i denna

Till nyhetssajten Euractiv säger EU- representanter att att det är ”mycket svårt” att ta hänsyn till de mänsk- liga rättigheterna i kriterierna för Clean Development

Problemet är sedermera inte själva straffbudet utan avsikten med straffbudet enligt Asp. 137 Det skulle kunna uppfattas som problematiskt att HD underkänner lagen