Vägen till Varannan damernas
Om kvinnoreprensation, kvotering och kandidaturval i svensk politik 1970-2002
Lenita Freidenvall
%
m -
cV^
XTde
Qfönomiljöpartiet<» «_
4» **?
>^üv
^ ,^c
q iaP&sSjs
' rrÆrS2-ÂT^
&» ' --- V—
X
^asnn Mosav», va-t» Ä Bo Ékl*^- PoUtiSiK X ’
, 4 HeU tur^'9
A ,4 KnSte* ^''^f ^un-iahS. EKe* , Q '5 Gu<",ATTGv4as>öli»faI« T^la q »6 Rott 6t>f^ Gv orJ>c»aSa»a<t,‘fflfåtoL.
H 17 H^,d'4,l'nan^«Pe'0löf\^Ä^
1 18 Bosse BJdWWfc^ KnmmaWå^^
,g Maigafola Ra'“/t-ansiiansvang.
, GabTo» AUtsava». K®‘Tmre Haninge
' .% w „ «Ä-S53SS3-
X\\ V %
\ -,Ä
y$M$0&
ÉWMm
CJ. /////S/M
//M
Vägen till Varannan damernas:
om kvinnorepresentation, kvotering och kandidatnrval i svensk politik 1970-2002
(Erery Other far the Ladies: Women's Political Representation, Gender Quotas and Candidate Selection in Swedish Politics 1970-2002)
Akademisk avhandling
som för avläggande av filosofie doktorsexamen vid Stockholms Universitet offentligen försvaras fredag den 27 oktober 2006 kl 13.00
i hörsal 8, hus D, Universitetsvägen 10 Av
Lenita Freidenvall
Department of Political Science Stockholm University
S-106 91 Stockholm
Stockholm 2006 ISBN 91-7155-322-3
Abstract
The aim of this dissertation is to analyse women’s political representation in the Swedish parliament 1970-2002, a period during which the share of women parliamentarians increased from 14 to 45 percent, and to assess changes in party rules and party norms in terms of regulative and discursive continuity and change. Inspired by Carol Lee Bacchi’s “What’s the Problem? Approach,” with its focus on the construction of political problems rather than “the problem” as such, this dissertation studies how Swedish political parties have formulated the problem of women’s exclusion from parliamentary politics, what causes of women’s under representation they have identified and what solutions they have proposed. The dissertation also studies what special measures the parties have adopted to increase the number of women and how these measures have been implemented in the 2002 nomination process.
The dissertation is based on part}- documents from the period 1970-2002, a national survey to all nomination committees in the parliamentary election in 2002 and 70 interviews with nomination committee members for three political parties in two electoral constituencies.
The analysis shows how both party rules and party norms regarding women’s political representation have changed over time. All parties have introduced special measures to increase the number of women, ranging from general goals and recommendations to party quotas. However, party quotas were introduced late in the process and can thus not explain the high percentage of women in the Swedish parliament, but radier served to consolidate women’s gains. The analysis also shows that the framing of women’s representation changed over time: from an optimistic view of historical development, gender equality as ‘equal opportunity' and harmony between the sexes to a critical view' on historical development and gender equality as ‘equality of results'.
The analysis of the nomination process shows that gender is still a key issue in the composition of party lists but that the number of women on party lists in some parties is dependent on women gatekeepers on the nomination committees. It also shows that the ordering of the list is highly dependent on the candidate list from the previous election and that this order of succession also covers non-winnable seats.
Key words: gender and politics, women’s political representation, gender quotas, nomination processes, candidate selection, Varannan damernas
Vägen till Varannan damernas
Om kvinnorepresentation, kvotering och kandidaturval svensk politik 1970-2002
Lenita Freidenvall
Stockholms universitet
Innehåll
Förord 4
1. Vägen till Varannan damernas 5
1.1 Inledning 5
1.2 Kvinnors politiska representation 8
1.3 Forskningsläget 10
1.4 Syfte och övergripande frågeställningar 13
1.5 Avhandlingens disposition 14
2. Närvarons politik - avhandlingens analytiska ansatser 17
2.1 Vad orsakar en låg respektive hög kvinnorepresentation i politiken? 17
2.2 Avhandlingens analytiska ram 23
2.3 Teorier om problemkonstruktion 29
2.4 Feministisk teori om kvinnorepresentation 33
2.5 Sammanfattning av analytiska begrepp och frågeställningar 40
3. Forskningsdesign och metodologiska utgångspunkter 42
3.1 Material och datainsamlingsmetod 42
3.2 Datareduktionsmetod och tekniker för analys av material 51
3.3 Metoddiskussion 53
4. Den obligatoriska kvinnan - kvinnors politiska representation 1921-1970 57 4.1 Kvinnorepresentationens utveckling i Sveriges riksdag 1921-1970 57
4.2 Kvinnor utmanar diskursens ramar 61
4.3 Problembilden krackelerar? Könsrollsdebatten under 1960-talet 65
4.4 ”Den obligatoriska kvinnan” i upplösning? 70
5. Svenskt mästerskap i kvinnorepresentation 1970-2002 73
5.1 Partiernas strategier för ökad kvinnorepresentation 1970-2002 73
5.2 Kartläggning av partiernas särskilda strategier 76
5.3 Kontinuitet och förändring i regelverket 79
5.4 Effekten på andelen nominerade kvinnor 1973-2002 80
6. En stor minoritet - kvinnors politiska representation 1970-1986 84
6.1 Det svenska mästerskapet kan börja 84
6.2 Trendsättama 85
6.3 Efterföljarna 99
6.4 Utmanaren? 108
6.5 En villkorad representation 110
6.6 Kontinuitet och förändring 122
7. En jämställd representation? kvinnors politiska representation 1987-2002 125 7.1 Prövotiden är ute - kampen för/mot den kontroversiella kvoteringen 125
7.2 Utredningen Varannan damernas 126
7.3 Krisen i kvinnorepresentationsfragan 1991 129
7.4 De nya trendsättama 130
7.5 Traditionalisterna 144
7.6 Kvinnors politiska representation - en fråga om makt? 158
7.7 Kontinuitet och förändring 166
8. Rätt ”man” på rätt plats? Nomineringsprocessen 2002 169
8.1 Centrala begrepp, teorier och teser 170
8.2 Kandidatnomineringar i Sverige 173
8.3 Tidigare forskning om nomineringsprocessen i riksdagspartierna 176
8.4 Nomineringsprocessen inför riksdagsvalet 2002 178
8.5 Valresultatet 2002 196
8.6 Närvarons politik i nomineringsprocessen - slutsatser från enkätundersökningen 198
9. Spelet bakom partilistoma - listsammansättningen i sex partiorganisationer 200
9.1 Kronobergs och Stockholms läns riksdagsval kretsar 200
9.2 Nomineringsprocessens faser 2002 201
9.3 Nomineringskommittéemas sammansättning 207
9.4 Nomineringskommitténs inre arbete i sex partiorganisationer 209
9.5 Grindvaktema i nomineringsprocessen 236
9.6 Inställningen till kvinnorepresentation och kvotering 238
10. Kvinnors politiska närvaro 1970-2002 - slutsatser 249
10.1 Kontinuitet och förändring avseende kvinnors politiska representation 1970-2002 250
10.2 Inställningen til! kvotering 255
10.3 Kvinnor som kollektiva aktörer 257
10.4 Nomineringsprocessen 2002 258
10.5 Teoretiska och metodologiska reflexioner 264
10.6 Kvinnors politiska representation i ett internationellt perspektiv 266
Summary 268
Käll- och litteraturförteckning 273
Intervjuguide 290
Figurer och tabeller 292
Förord
Att skriva den här avhandlingen har varit en lång och mödosam resa - en resa tillbaka i tiden, en inre resa, men också en fard ut i världen. Resan har tagit mig från de uppblossande könsrollsdebattema på 1960-talet till heta strider om partilistomas sammansättning inför riksdagsvalet 2002. Färden har också givit mig en personlig insikt i att tålamod är en dygd och att det tar tid att tänka. Som en kollega sade: ”för att skriva en avhandling måste man ha gott sittfläsk.” Resan har dessutom tagit mig ut i stora vida världen - till internationella konferenser och forskningsvistelser i Danmark, Ghana, Island, Japan, Nederländerna, Norge, Ryssland Spanien, Sydafrika, Turkiet, Tyskland och USA. Inte undra på att det tagit sin tid.
Men nu när jag sätter punkt vill jag tacka de som bidragit till att göra den här resan möjlig. Allra först vill jag nämna alla respondenter — ledamöterna i nomineringskommittéerna i Kronobergs och Stockholms län - som bidragit med sin kunskap om och erfarenhet av nomineringsarbete.
Ett stort, stort TACK till min handledare Professor Drude Dahlerup för stöd, uppmuntran och kritik, för att du outtröttligt läst och kommenterat mina texter genom åren, och för din smittande energi. Alla som varit i närheten av Drude vet att här saknas det inte krafter och engagemang! I forskningsprojektet Quotas - a Key to Equality? som Drude varit forskningsledare för, har vi publicerat artiklar och en bok, och tillsammans med International IDEA har vi konstruerat en websida www.quotaproject.org om kvotering i politiken. Jag vill tacka alla i forskningsprojektet för ett fantastiskt gott samarbete - Christina Alnevall, Julie Ballington, Cecilia Bylesjö, Åsa Fredell och Mona Lena Krook.
Ett stort TACK till Maud Eduards, Tommy Möller, Monica Andersson och Cecilia Åse för skarpa synpunkter på mitt slutmanus och till forskningsseminariet Politik och Kön vid den Statsvetenskapliga Institutionen - ingen nämnd och ingen glömd - för kloka kommentarer på olika versioner och kapitel som presenterats genom åren. Ett stort TACK till alla ni som bidragit med era kunskaper om allt från kvinnorepresentationsteori och teorier om nomineringsprocesser, allt från konstruktion av enkäter, statistikhantering och språkgranskning, samt korrektur och kommentarer till enstaka texter: Christina Alnevall, Anders Håkansson, Susanna Lindberg, Anders Lindström, Bror Lyckow, Joyce Sandberg, Diane Sainsbury, Ingrid Svensson, Merrick Tabor, Ulrika Thomsson, Katharina Tollin och Gunnar Wallin. Tack alla på Frescati Backe — vår kära barack som nu är ett minne blott! Jättetack till Åsa Fredell!
Ett stort TACK till Sveriges Riksdag som gav mig möjlighet att som riksdagsstipendiat verka i riksdagen under året 2003-2004. Tack till Talmansstaben, Utredningstjänsten, Kammarkansliet, AU, SfU och KU. Ett särskilt stort TACK till Björn von Sydow, Martin Brothén, Hans Hegeland och Ingvar Mattson. Ett stort TACK till Professor Susan Carroll och alla på the Centre for American Women & Politics vid Rutgers University för ett fantastiskt mottagande under min forskningsvistelse i USA hösten 2004. Och tack alla sponsorer: Knut & Alice Wallenbergs fond, Lundbergs stipendiefond, Stiftelsen SIAMON, Sverige-Amerika Stiftelsen, Svensk-Norska Samarbets föreningen, samt Vetenskapsrådet som finansierat avhandlingen.
Och så var det alla vänner och släktingar. Stort TACK till er alla - ni vet vilka ni är!
Till sist ett stort TACK till mina närmaste, till Claes och till våra barn Ebba och Carl, som jag tillägnar boken. Nu ser vi till att göra den där resan!
Kapitel 1. Vägen till Varannan damernas 1.1 Inledning
I ett internationellt perspektiv framställs Sverige ofta som ett föregångsland när det gäller jämställdhet.1 Till denna bild hör en hög förvärvsarbetarfrekvens bland kvinnor, en väl utbyggd offentlig välfärdssektor för omsorg och service, en kvinnovänlig välfärdspolitik samt en institutionalisering av jämställdhet genom jämställdhetslagar, offentliga styrelser och råd, järnställdhetsombud, etc.2 Till bilden hör särskilt den höga andelen kvinnor i beslutsfattande församlingar. Vid valet 2002 valdes 45.3 procent kvinnliga ledamöter in i riksdagen, vilket innebar att Sverige fick världens mest jämställda parlament, sett till den numeriska fördelningen mellan kvinnor och män. Genomsnittet för alla parlament i världen var då 15 procent. Vägen till en jämställd riksdag har emellertid varit lång. Till skillnad från flera andra länder där utvecklingen för att uppnå en jämnare balans mellan könen i nationella parlament kan liknas vid en ”fast track model” 3 — en snabbspårsmodell där man genom könskvotering vid allmänna val snabbt ökat andelen kvinnliga parlamentariker — kan utvecklingen i Sverige liknas vid en ”incremental model”.4 I enlighet med denna modell har kvinnorepresentationen ökat stegvis, snarare än språngvis, vilket illustreras av figur 1.1.
Figur 1.1 Kvinnorepresentationen i Sveriges riksdag 1922-2002
Andel kvinnor i första resp. andra kammaren (1922-1969) samt i riksdagen (1970-2002)
45,0%
40,0%
35,0%
30,0%
25,0%
10,0%
1920 1930 1940 1950 1960 1970 1980 1990 2000 2010
—♦—Andel kannor i första kammaren
—»—Andel kvinnor i andra kammaren Andel kvinnor i riksdagen
Källa: Björkhem, Hansing Engström & Wängnerud red (1994).
1 Enligt FN:s Gender Empowerment Measure, som är en sammanvägning av andelen kvinnor i parlamentet, andelen kvinnliga administratörer och chefer samt andelen kvinnliga yrkesutbildade i olika länder, hamnar Sverige på tredje plats efter Norge och Island. Den Interparlamentariska Unionen har i sin statistik över kvinnorepresentationen i världens alla nationella parlament uppgifter om det internationella genomsnittet både inklusive och exklusive de nordiska länderna, för att visa på Nordens positivt avvikande ställning i detta avseende.
2 Bergqvist m.fl. (1999).
3 Dahlerup & Freidenvall (2003, 2005).
4 Nationella parlament och politiska partier i mer än hundra stater har under de senaste tio åren introducerat könskvotering för att uppnå ett mer jämställt beslutsfattande. I 30 stater har man valt att skriva in regler om könskvotering i landets konstitution och/eller i vallagen. I Costa Rica ökade, till exempel, kvinnorepresentationen tack vare könskvoteringen från 19 till 35 procent över en natt. I övriga drygt 70 länder har enskilda politiska partier introducerat könskvotering på sina valsedlar. Statsvetaren Drude Dahlerup talar om en kvoterings feber, som spritt sig som en löpeld från land till land, i ett komplext samspel mellan kvinnoorganisationer, transnationella
organisationer och politiska partier. Se Dahlerup red. (2006), www.quotaproject.org
Efter den allmänna rösträttsreformens införande 1919/1921 och fram till 1970-talet bestod riksdagen i regel endast av en eller ett par kvinnor per parti med vissa undantag.5 Efter riksdagsvalet 1921 invaldes fem kvinnor i riksdagen, varav en till den första kammaren och fyra till den andra kammaren. Under 1920- och 1930-talen låg den sammanlagda andelen kvinnliga ledamöter i de två kamrama mellan två och fyra procent. Kvinnorepresentationen steg särskilt långsamt i den första kammaren och det dröjde till 1943 innan ytterligare en kvinna valdes in där.
Ar 1950 utgjorde kvinnor fem procent av ledamöterna i den första kammaren och tio procent av den andra kammarens ledamöter. Efter valet 1970, som utgjorde det första valet till enkammarriksdagen, var kvinnorepresentationen 14 procent.
Ett genombrott ägde rum under 1970-talet då kvinnorepresentationen började öka i snabbare takt.6 20-procentbarriären bröts efter 1973 års riksdagsval, det andra valet efter enkammarriksdagens införande, då andelen kvinnliga riksdagsledamöter utgjorde 21 procent. 30- procentspärren bröts efter 1985 års val, då andelen kvinnor utgjorde 32 procent.7 Riksdagsvalet 1991 representerar dock ett bakslag. För första gången sedan 1928 sjönk andelen kvinnliga riksdagsledamöter, från 38 till 34 procent. Nedgången var en besvikelse för många och det feministiska nätverket Stödstrumpoma bildades vars främsta mål var att förmå de politiska partierna att öka andelen kvinnor i riksdagen. Med de påföljande riksdagsvalen 1994, 1998 och 2002 vände kurvan upp igen då kvinnorepresentationen ökade till 41, 43 respektive 45 procent.
1994 passerade riksdagen som första parlament i världen 40-procentspärren. Till dags dato har endast ytterligare ett annat land, Rwanda, valt in fler än 40 procent kvinnor.8
Kvinnorepresentationens utveckling i riksdagen under perioden 1921-2002 kan följaktligen delas in tre faser: fasen 1921-1970 då få kvinnor valdes in i riksdagen, fasen 1970- 1988 då en stor minoritet valdes in, samt fasen 1994-2002 då en alltmer numerärt jämställd representation uppnåddes. Det är om denna utveckling, och särskilt perioden 1970-2002 då kvinnorepresentationen kraftigt började stiga, som denna avhandling handlar.
Från ”den obligatoriska kvinnan ” till ”en jämställd representation ”?
Historiska nedslag i partidebatter och partiföreträdares uttalanden visar på ett manligt motstånd mot kvinnors närvaro i den etablerade politiken.9 Till exempel anförde riksdagsledamoten Erik Räf i ett debattinlägg i andra kammaren 1917 om kvinnors rösträtt att det var onaturligt att kvinnor drogs in i det politiska livet, med motivet att hon då skulle ”riskera att förlora av sitt väsen och bleve utsatt för risken att förlora kanske den ädlaste delen av sin personlighet.”10 Ett trettiotal år senare uttalade statsrådet Axel Pehrson i Bramstorp (bondeförbundet) att det i högsta grad var önskvärt att kvinnor deltog i det politiska livet ”i den mån det är möjligt utöver barnens och hemmets vård”.11 Under perioden 1921-1970 utgjorde kvinnor ett undantag i den etablerade politiken. Inte sällan valdes en kvinna in, den s.k. obligatoriska kvinnan, för att representera
”Kvinnan” och för att tillgodose de politiska kvinnoförbundens krav på representation. Kvinnor betraktades inte som politiska subjekt och i den mån de kunde ges politisk representation villkorades den av det privata livets organisering.
Under 1970-talet började emellertid politiska församlingar som hade få kvinnliga ledamöter betraktas som odemokratiska. Gradvis etablerades synen att kvinnor och män skulle ha lika rätt till makt och inflytande och att de politiska församlingarna skulle avspegla befolkningens
5 Kvinnorepresentationens utveckling under perioden 1921-1970 beskrivs mer ingående i kapitel 4.
6 Det första valet till enkammarriksdagen ägde rum 1970.
7 Sverige var det andra landet som bröt 20-procentspärren (efter Finland) och det andra landet som bröt 30- procentspärren (efter Finland och samtidigt som Norge). Se Freidenvall, Dahlerup och Skjeie (2006).
8 2003 introducerades könskvotering i Rwanda. Se t.ex. www.quotaproject.org.
9 Med den etablerade politiken avses de formella institutionerna för politiskt beslutsfattande, t.ex. riksdag, landsting och kommunfullmäktige. Se Rönnblom (2002).
10 Riksdagstryck, Citat taget ur första kammarens protokoll nr. 56,1917.
11 Citerat ur Toijer-Nilsson (1975) sid. 82.
sammansättning. Frågan om kvinnors politiska representation upprättades som ett politiskt problem, som de politiska partierna hade ett ansvar att lösa. Och för att ta ett stort kliv - vid den socialdemokratiska kongressen 1993 infördes Varannan damernas, en princip enligt vilken kvinnor och män skall alterneras på partilistorna. Det socialdemokratiska kvinnoförbundet hade dock redan 1928 framfört förslag om kvotering, men det hade avslagits av den socialdemokratiska kongressen.12 År 1993 — 65 år senare - var dock tiden mogen.
I ett historiskt perspektiv ägde således en diskursiv förskjutning rum - från en tid då kvinnor inte ansågs ha tid att lämna hem och härd för att engagera sig i politiskt arbete till en tid då en jämn könsfördelning i beslutsfattande församlingar betraktades som en demokratisk rättighet - från en tid då en ensam kvinna ansågs kunna representera gruppen kvinnor till en tid då partilistoma skulle varvas. Historikerna Christina Florin och Bengt Nilsson har kallat de nya gränsdragningarna för politik och kön som ägde rum under 1960- och 1970-talet i Sverige för ”en oblodig revolution.”13 Men hur gick denna oblodiga revolution egentligen till när det gäller kvinnorepresentationen? Hur skall man förstå kvinnorepresentationens utveckling mot bakgrund av den förändrade synen på kvinnor som politiska subjekt? Vilken roll spelade de politiska partierna och deras kvinnoförbund i denna process? Och hur kom det sig att kvotering, som tidigare betraktats som kontroversiellt introducerades av flera partier under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet?
Mellan retorik och praktik
I kvinnokonventionen CEDAW, som antogs av FN:s generalförsamling 1979 och som Sverige som första land undertecknade 1980, uttrycks att konventionsstatema skall vidta alla lämpliga åtgärder för att avskaffa diskriminering av kvinnor i landets politiska och offentliga liv och särskilt säkerställa kvinnors rätt att på samma villkor som gäller för män att delta i utformningen av de styrande samhällsorganens politik och i förverkligandet av denna.141 The Beijing Platform for Action, som antogs vid FN:s fjärde kvinnokonferens i Peking 1995, rekommenderas positiv särbehandling för att nå ökad jämställdhet mellan könen.15 I de svenska politiska partiernas retorik är idag diskussioner om de politiska församlingarnas sammansättning och om kvinnors och mäns lika rätt till makt och inflytande vanligt förekommande. Få svenska politiker skulle sannolikt hävda att de motsätter sig en jämnare balans mellan könen i beslutsfattande församlingar, även om åsikterna kan gå isär när det gäller metoderna för att uppnå detta.
Samtidigt kan relationen mellan retorik och praktik diskuteras. I flera undersökningar framgår att varken individer eller organisationer lever upp till sina uttalade ideal när det gäller jämställdhet.16 Studier visar att järnställdhetspolitiska mål kan möta såväl aktivt som passivt motstånd när de skall implementeras.17 I den norska maktutredningen visar till exempel statsvetaren Hege Skjeie och sociologen Mari Teigen att jämställdhetspolitiska insatser har väjningsplikt när de ställs emot andra värden.18 Att de flesta partier är för en ökad kvinnorepresentation behöver inte heller innebära att de menar samma sak med ordet ”ökad”
eller att det råder konsensus kring hur målet skall uppnås. Att flera partier är positivt inställda till kvotering och andra särskilda strategier för en ökad kvinnorepresentation behöver dessutom inte heller betyda att de i konkreta fall tillämpar dem, exempelvis när dessa strider mot mer inarbetade principer i nomineringsprocessen eller när antalet potentiella mandat i en valkrets är få. Vad händer i den politiska praktiken - i den konkreta hanteringen av kön i kandidaturvalet - när kvotering ställs mot andra principer såsom geografisk representation, kompetens och
12 Karlsson (1996).
13 Morin & Nilsson (2000) sid. 7. Begreppet kommer ursprungligen från Anna-Greta Lei jons text Swedish women- Swedish men. Se Lei jon (1968) sid. 41.
14 United Nations (1979), Del 2, Artikel 7-9.
15 United Nations Fourth World Conference on Women (1995), punkt 190 a, b.
16 Ahme & Roman (1997), Flood & Gråsjö (1997).
17 Se t.ex. I ledlund (1997), Eduards & Thomsson (1999), Pincus (2002).
18 Skjeie & 'leigen (2003). Jfr. Eduards, Halsaa & Skjeie (1983).
valkretsorganisationernas rätt till att självständigt komponera sin valsedel? Hur hanteras kön i nomineringsprocessen? I vilken mån har kön gjorts till en politisk dimension, en dimension som innebär att kön ses som en maktrelation?
1.2 Kvinnors politiska representation - ett representationsteoretiskt problem
En konkret förståelse av kvinnors politiska representation försvåras ofta av att representationsbegreppet kan ges/ha olika innebörd. Statsvetaren Hanna Pitkin har utvecklat fyra tolkningar av begreppet representation och givit dem etiketterna formell, deskriptiv, substantiell och symbolisk representation.19 Den formella representationen handlar om de regler som definierar representationen. Den berör primärt frågor om auktoritet och ansvarsutkrävande och den formella processen genom vilken individer ges auktoriteten att representera andra. Den deskriptiva representationen avser den folkvalda församlingens sammansättning och relaterar till de folkvaldas representation av sina väljare. Huvudtanken är att de folkvalda bör likna dem som skall representeras vad gäller social bakgrund, åsikter och attityder.20 Den substantiella representationen fokuserar på politiskt utfall. Här avses hur de folkvalda agerar, vilka frågor de torgför, vilket förtroende väljarna hyser för dem, samt politikerrollen. Symbolisk representation liknar den deskriptiva i det att det refererar till hur de folkvalda representerar sina väljare. Men här tolkas representation på ett symboliskt sätt. De folkvalda kan utgöra symboler och framkalla olika känslor för och attityder till representation. Av värde är därför snarare i vilken utsträckning politikerna ses som representativa. Trots att representationsbegreppets mångskiftande innebörder många gånger behandlas individuellt och ses som antagonistiska, visar Pitkins arbete att de är kompletterande. Pitkin menar att ingen av dessa tolkningar ensam erbjuder en komplett förståelse av representation eftersom de enbart fokuserar på en begränsad aspekt av begreppet. När det gäller kvinnors politiska representation anser hon att det inte är viktigt vem som representeras, utan vad som representeras. Åsiktsrepresentationen ges därmed prioritet.
I svensk statsvetenskap har på motsvarande sätt åsiktsrepresentativiteten mellan politiskt valda och deras väljare länge ansetts som viktigare än social överensstämmelse.21 Det har ansetts självklart att det är åsikter och idéer som i första hand skall representeras, inte identitet eller den sociala sammansättningen av väljarkåren.22
Åsiktsrepresentationen har emellertid utsatts för kritik. Genom att betona betydelsen av kön och relationen mellan könen som socialt konstruerade menar feministiska forskare att kön, i likhet med klass, är en grundläggande social kategori.23 24 Pitkin kan kritiseras för att inte problematisera vad som skall representeras. Är det idéer, intressen eller sociala kategorier/grupper skall representeras? Pitkin gör inte heller någon koppling mellan vad som skall representeras, hur det skall representeras och relationen dem emellan. På frågan vad som skall representeras gör till exempel statsvetaren Judith Squires en distinktion mellan idéer, valkretsar, intressen och identiteter.2A Beroende på vilken av dessa frågor som prioriteras, förespråkas åsiktsrepresentation (ideologisk), geografisk, funktionell respektive social representation. På frågan hur något skall representeras gör Squires en distinktion mellan mikrokosmisk representation (spegelrepresentation), symbolisk representation, samt väljardelegerande representation. Till skillnad från Pitkin menar statsvetaren Anne Phillips att vem som representerar har betydelse för vad som representeras. Phillips har visat på bristerna med att välja partier som har ett färdigt paket med förslag till förändringar som skall genomföras under mandatperioden.25 Dessa förslag är i regel så kortfattade och diffusa att de omöjligen kan täcka alla områden som partierna måste ta ställning till och alla nya och oförväntade frågor som kan
19 Pitkin (1967).
20 Deskriptiv representation omnämns ibland som mikrokosmisk representation eller spegelrepresentation.
21 Mattson & Wängnerud (1997) sid. 14, Rothstein (1995) sid. 43.
22 Se till exempel Westerståhl & Johanson (1981) sid. 20, Holmberg & Esaiasson (1988) sid. 152.
23 Bergqvist (1994) sid. 15.
24 Squires (1999) kap. 7, sid. 194-225.
23 Phillips (1995) kap. 1, sid. 1-26. Se även Phillips (1991) kap. 3, sid. 60-91.
komma upp under mandatperioden. I de situationer som det inte finns något färdigt program, antas faktorer som kön, social och kulturell bakgrund spela en roll. En politisk närvaro har också betydelse för möjligheten att utöva inflytande över den politiska agendan och en symbolisk betydelse för marginaliserade grupper. Phillips pläderar således för ett starkare inslag av en social representation. Hon anser emellertid inte att den sociala representationen helt kan ersätta åsiktsrepresentationen, eftersom personers åsikter sällan kan åtskiljas från deras sociala bakgrund.
I stället förordas i enlighet med hennes teori om ”närvarons politik” att relationen mellan åsikter och social bakgrund sätts i förgrunden.26 På motsvarande sätt menar Squires att de olikheter som accepterats handlat om ideologi och klassintressen, men inte om identitet/sociala kategorier. Nya idéer om politisk representation präglas i stället av att olikheter vad gäller etnicitet, språk, religion och kön lyfts fram som politiska dimensioner.27
Enligt Phillips är det svårt att definiera vad som skall representeras.28 Om det vore så enkelt att vi visste vilka intressen kvinnor hade, då skulle ju vem som helst kunna representera kvinnor. Problemet är dock att vi inte vet vilka kvinnors intressen är - och att det sannolikt inte finns något gemensamt intresse. Det är just därför det har betydelsen vem som representerar, anser Phillips. En ökad kvinnorepresentation är det enda sättet att komma åt preferenser som ännu inte är legitimerade, de åsikter som inte ens är formulerade, än mindre uttryckta.
Komplexiteten i den teoretiska diskussionen om kvinnors politiska representation blir särskilt tydlig i relationen mellan intressen och sociala kategorier - såsom kvinnor. Detta problem diskuteras närmare i kapitel 2.
I politisk teori går åsikterna också isär om metoderna att åtgärda problemet med kvinnors underrepresentation. Gruppspecifika rättigheter, som kvotering, anses enligt en forskningsinriktning strida mot idén om det universella medborgarskapet, som tar sin utgångspunkt i alla människors jämlikhet, lika värde och lika behandling. Enligt denna princip uppfattas och behandlas människor som föränderliga och unika individer. Till grund för de lagar och politiska beslut som fattas ligger universella värden som i sin neutrala formulering är blinda för ”kön”, ”ras”, ”klass” etc. för att understryka människors jämlikhet. För att ett samhälle skall vara rättvist måste det vara möjligt för var och en att uppfylla sina behov och utöva sin frihet.
Detta antagande utgår från att alla startar från samma utgångsläge när det gäller makt, inflytande och resurser och att alla kan utvecklas i ett samhälle fritt från sociala strukturer och dominans förhållanden. Feministiska teoretiker har emellertid kritiserat den universella modellen.
Kritiken bottnar i svårigheterna att ta hänsyn till skillnader i människors levnadsvillkor. Enligt statsvetaren Iris Marion Young förutsätter en jämlik behandling att alla är dimensionerade efter samma norm. Problemet är dock, enligt Young, att idén om en universell mänsklighet gör det möjligt för de privilegierade grupperna att ignorera det faktum att de själva utgör en grupp bland flera: ”Genom att göra sig blind för olikheter kan de upprätthålla sin kulturella dominans.”291 ett samhälle där vissa grupper är privilegierade och andra underordnade sätter de dominerande grupperna normen för hur människor bör vara och bete sig. Utifrån ett neutralt och universellt ideal kommer de underordnade grupperna att uppfattas som speciella och avvikande, medan de privilegierade uppfattas som normala. Normen utformas således, i Youngs mening, efter privilegierade gruppers erfarenheter. Att kräva särskilda grupprättigheter, som därmed går utöver denna norm, är prekärt eftersom det står i motsättning till denna falska universalism.
Universalismen och den individualistiska ideologin skyler över det faktum att grupper utsätts för olika former av förtryck och underordning.
Statsvetaren Nancy Fraser kopplar den politiska representationen och ett jämställt deltagande till social rättvisa.30 Social rättvisa innebär enligt Fraser att rättvisa kräver sociala
26 Phillips (1995) kap. 1, sid. 1-26.
27 Squires (1999) kap. 7, sid. 194-225.
2« Phillips red. (1998) sid. 234f.
29 Young (2000a) sid. 104.
» Fraser (2003) sid. 175-248. Se även Fraser (1995) sid. 68-93.
arrangemang som tillåter att alla deltagare i ett samhälle interagerar med varandra. Hon gör en distinktion mellan objektiva och intersubjektiva villkor: ett objektivt villkor för ett jämställt deltagande innebär en fördelning av materiella resurser för att försäkra deltagarna självständighet och röst, medan ett intersubjektivt villkor innebär institutionella garantier, som försäkrar deltagarna lika möjligheter till socialt erkännande. Frasers teorier om jämställt deltagande korresponderar med Anne Phillips ”närvarons politik.” Kvotering skall enligt deras resonemang ses som ett instrument för ett jämställt deltagande och social rättvisa som omfördelning och erkännande. Ett spörsmål är således varför kvotering ses som kontroversiellt om det representerar social rättvisa.
1.3 Forskningsläget
Kvinnorepresentationens utveckling i Sveriges riksdag har belysts i ett par forskningsprojekt. I statsvetaren Christina Bergqvists avhandling Mäns Makt och Kvinnors Intressen beskrivs kvinnorepresentationens utveckling i riksdag, regering, statliga styrelser samt de större intresseorganisationerna.31 Bergqvist analyserar vilka mekanismer som främjar respektive förhindrar en ökad kvinnorepresentation och en av hennes teser är att bakom ökat kvinnligt deltagande och representation ligger inte bara fördelaktiga organisatoriska förhållanden utan också kvinnors strategiska handlande. Ett av huvudresultaten i avhandlingen är att det finns en
”strukturell tröghet” i de undersökta organisationerna och offentliga institutionerna som gynnar män som grupp och att en ”genomlysning” av rådande institutionella normer är en viktig förutsättning för förändring.321 statsvetaren Lena Wängneruds avhandling Politikens Andra Sida.
Om kvinnorepresentation i Sveriges Piksdag belyses kvinnorepresentationens utveckling i Sverige.
Fokus riktas främst på kvinnors möjligheter till makt och inflytande i den svenska riksdagen och om könstillhörighetens betydelse för innehållet i den politiska processen.33 En av Wängneruds slutsatser är att politiken har ”en kvinnlig och en manlig sida”; de kvinnliga riksdagsledamöterna är de som är mest angelägna att satsa på jämställdhet även om partitillhörigheten har en viss inverkan och det är mycket ovanligt att manliga politiker för fram frågor på den politiska dagordningen som handlar om explicita jämställdhetspolitiska frågor.341 statsvetaren Mona Lena Krooks avhandling Politicising Representation. Campaigns for Candidate Gender Quotas Worldwide görs en komparativ studie av introduktionen av könskvotering, där Sverige utgör ett av sex fall.35 Utifrån nyinstitutionell teori visar avhandlingen på betydelsen av temporala processer och lokala kontexter, i den meningen att de faktorer som kan förklara introduktionen av kvotering inte spelar samma roll ”in all places at all moments in time.”361 stället framhålls betydelsen av timing och att kvotering många gånger introduceras i sekvenser. Därutöver finns analyser av kvinnorepresentationens utveckling i Sverige vid olika tidpunkter såsom statsvetaren Maud Eduards Kvinnor och Politik Vakta och Förklaringar från 197737, studier som belyst kvinnoförbundens betydelse såsom statsvetaren Diane Sainsburys och historikern Gunnel
31 Bergqvist (1994).
32 Kvinnorepresentationens utveckling i riksdagen berörs emellertid enbart i ett kapitel, kap. 2, sid. 28-74.
33 Wängnerud (1998,1999). I ett pågående komparativt forskningsprojekt studerar Wängnerud
kvinnorepresentationen i Sverige, Norge och Danmark. Inom ramen för detta projekt har bl.a. en kartläggning av de svenska politiska partiernas arbete för ökad kvinnorepresentation gjorts. Se Wängnerud (2001). Sociologen Maria Törnqvist (2006) har analyserat synen på Varannan damernas i akademi och politik som den konstrueras i svensk mediadebatt. I ett pågående avhandlingsprojekt studerar statsvetaren Ulrika Thomsson kvinnorörelsens handlande i frågan om Varannan damernas. Jessika Wide studerar kvinnorepresentationens utveckling i tid och rum ur ett historiskt institutionellt perspektiv.
34 Wängnerud har bl.a. jämfört vilka frågor som parlamentarikerna betonade i valrörelsen 1994 med vilka områden de var mest intresserade av. Hon har även studerat i vilken mån de drivit frågor om jämställdhet i sin riksdagsgrupp samt i vilken mån de samarbetat över partigränserna år 1994.
35 Krook (2005) sid. 234-267. I studien ges det komparativa inslaget större tonvikt än en detaljerad analys av utvecklingen i Sverige.
36 Krook (2005) sid. 4. Jfr. Wängnerud (2001), Freidenvall (2003), Dahlerup & Freidenvall (2005).
37 Se tex. Eduards (1977,1980).
Karlssons analyser av det socialdemokratiska kvinnoförbundets kamp för ökad inkludering,38 samt studier om kvinnorepresentationen i kommunala församlingar.39
I sammanhanget bör även den nordiska forskningen på området nämnas.40 I statsvetaren Hege Skjeies avhandling Den politiske betydningen av kjenn har kvinnodeltagandets betydelse på politikens innehåll i det norska stortinget analyserats.41 En av Skjeies huvudpoänger är att processen för att en högre kvinnorepresentation måste analyseras i ett samspel mellan å ena sidan nya och gamla anspråk på politisk inkludering och å andra sidan de exakta villkor genom vilka partiernas inbördes förhållanden kan bidra till en mekanism för integration. I statsvetaren Ingrid Guldviks avhandling Takt och otakt; sagt og usagt analyseras utformningen av kvotering i den norska kommunallagen och implementeringen av densamma i norska kommuner.42 Studien visar att aktörer på nationell nivå generellt är mer positiva till kvotering än de på lokal nivå. Guldvik menar att lagstiftarna kan tillåta sig vara mer normativa, medan de som skall tillämpa lagen måste vara mer pragmatiska. Implementeringsstudien visar också att kvoteringen tillämpats i långt ifrån alla kommunala nämnder och utskott. Enligt Guldvik lämnar lagstiftningen utrymme för skönsmässiga bedömningar och hon menar också att den lokalpolitiska eliten i stor grad sätter andra värden högre än jämställdhet.
Till den tidigare forskningen hör även tre nordiska komparativa forskarantologier. I Det Uferdige Demokratiet - Kvinner i nordisk politikk betonas betydelsen av den självständiga kvinnoorganiseringen inom de politiska partierna i ett historiskt perspektiv som en orsak till ökad kvinnorepresentation i de nordiska länderna.43 En av slutsatserna är att kvinnor lider brist på makt, också i de politiska partierna, och att maktens jämlag hindrar kvinnors integration i såväl partiorganisationen som den representativa demokratin. Författarna efterlyser därför mer forskning om de politiska partierna ur ett könsperspektiv. Antologin publicerades 1983 och avhandlar följaktligen en period då kvinnorepresentation var förhållandevis låg. I Women in Nordic Poätics — Closing the Gap analyseras kvinnors integration i de politiska partierna och deras inflytande i den interna partidemokratin.44 Huvudbudskapet i denna antologi är, till skillnad från den förra, ett positivt perspektiv på kvinnors växande deltagande och representation i politiska institutioner i Norden. Utvecklingen uppfattas som en oåterkallelig process.45 Antologin som publicerades 1995 beskriver en period då kvinnorepresentationen steg kraftigt i de nordiska parlamenten. I Likestilte demokratier? - K/onn och Politikk i Norden poängteras betydelsen av de politiska aktörerna och de skilda strategier och politiska lösningar som finns representerade inom ramen för de nordiska ländernas politiska kontext.46 Till exempel analyseras betydelsen av de förpliktigande kvinnointegrationsstrategier som de politiska partierna i de nordiska länderna utvecklat.47 Forskarna lyfter särskilt fram den partipolitiska profileringen för jämställdhet som en av de mest väsentliga faktorerna för jämställdhetspolitikens genomslagskraft i Norden. I de tre antologierna efterlyser forskarna fler empiriska studier av politiska partier ur ett könsperspektiv,
38 Gunnel Karlsson (1996), Sainsbury (2004). Kvinnoförbundens roll för kvinnors makt och inflytande i partierna har belysts i flera forskningsprojekt. För en översikt, se Östberg (1997).
39 Se t.ex. Björk (1999), Hedlund (1996). Ett av huvudresultaten i Hedlunds studie är att kvinnors och mäns villkor för politiskt deltagande i kommunalpolitiken skiljer sig stort; framförallt hade de kvinnliga ledamöter en större belastning i hemmet vilket far konsekvenser för möjligheterna att förbereda sig, delta på sammanträden, etc. Studien berör villkoren för politiskt deltagande under 1980-talet.
40 För studier om kvinnorepresentationen i de nordiska länderna, se t.ex. Danmark: Strange Petersen red. (1965), Dahlerup & Hvidt red. (1990), Togeby (1994), samt Borchorst red. (2002). Norge: Heidar (1988), Skjeie (1992), samt Raaum (1995). Island: Styrkårsdöttir (1998), Finland: Kuusipalo (1992).
41 Skjeie (1992).
42 Guldvik (2005). Se även Borchorst & Christensen (2003) som analyserat kvotering i Danmark.
43 I Iaavio-Mannila m.fl. red. (1983).
44 Karvonen & Selle red. (1995).
45 Till exempel menar Nina Raaum (1995) att kvinnors politiska marginalisering är en myt. I stället pekar hon på en eftersläpning, en s.k. time lag, enligt vilken den hierarkiska och funktionella arbetsdelningen mellan könen kommer att avta över tid.
46 Bergqvist m.fl. red. (1999).
47 Christensen (1999).
även om de gör olika tolkningar av kvinnors möjligheter till makt och inflytande.48
I den internationella forskningen om kvinnors politiska representation har strukturella förklaringsmodeller dominerat. Bland dessa modeller har såväl institutionella faktorer såsom val- och partisystem som socioekonomiska och kulturella faktorer framhållits för att förstå kvinnorepresentationens utveckling. Senare forskning har dock kommit att ifrågasätta dessas förklaringsvärde, då de förslag, strategier och insatser som de politiska partierna och andra aktörer bidragit med hamnat utanför blickfånget.49 Diane Sainsbury hax t.ex. anfört att valsystemet inte kan förklara kvinnorepresentationens utveckling i Sverige, särskilt ökningen på 1970-talet, eftersom det varit stabilt. Enkammarriksdagens införande 1970 förändrade förvisso villkoren för det proportionella valsystemet, men det ersattes inte av ett system med majoritetsval.
Andra forskare menar att socioekonomiska faktorer inte kan ses som allenarådande eftersom kvinnorepresentationen är låg i ekonomiskt välutvecklade länder såsom Storbritannien och USA.
Maud Eduards har på motsvarande sätt betonat att det är partierna, ”de som nominerar våra folkvalda,” som sätter gränser för olika gruppers representation.50 Det behövs således mer forskning om betydelsen av de politiska partierna för kvinnorepresentationens utveckling.
Tidigare forskning om nominerings- och rekryteringsprocesser
En lucka i den tidigare forskningen om kvinnors politiska representation är att den inte analyserat betydelsen av de politiska partiernas nomineringsprocesser. En förutsättning för att kvinnor skall inkluderas i de parlamentariska organen är att de finns på valbara platser på partiernas valsedlar eller att de åtminstone finns med på valsedeln för att eventuellt kunna kryssas in via personvalsinstrumentet. För att nå en fördjupad förståelse om kvinnors politiska representation har forskare på senare år uppmärksammat behovet av mer kunskap om nomineringsprocessen och i synnerhet nomineringskommitténs inre arbete med gallring och rangordning av kandidater i samband med kandidaturval och listkomposition.51 Partierna och deras nomineringskommittéer utgör därmed grindvakter till offentligt beslutsfattande och makt.
Den svenska rekryterings- och nominerings forskningen består endast av en handfull arbeten.52 Dessa studier är främst av äldre datum och har analyserat kön som en av flera variabler. Betydelsen av kön har följaktligen inte stått i centrum.53 Likväl visar studierna att det har skett någon form av utgallring av kvinnor längs vägen från aspirant till folkvald. Denna utsortering har påtagliga kopplingar till nomineringskommittéerna, som ansvarar för partidistriktens kandidaturval och listkomposition. Den internationella forskningen på området är också förhållandevis begränsad, i synnerhet med explicit fokus på kvinnors politiska
48 När det gäller kvinnors möjligheter till makt och inflytande i politiken har primärt två tolkningar av utvecklingen vuxit fram i nordisk könsforskning. Den ena tolkningen har betonat mäns fortsatta dominans och kvinnors marginalisering. Denna inriktning har förklarat den ökade andelen kvinnor i politiken med att kvinnor kommit in i s.k. krympande institutioner, dvs. institutioner som förlorat makt (se t.ex. Holter 1981,1996). Maktförskjutningar mellan olika institutioner har lett till att kvinnor fortsätter att marginaliseras (se t.ex. Hirdman 1990). Den andra tolkningen har betonat betydelsen av en ökad andel kvinnor i politiken för att möjliggöra utformandet av en kvinnovänlig välfärdsstat. Till exempel har Helga Hernes (1987) betonat samspelet mellan kvinnors organisering nerifrån och s.k. ”k vinno vän liga” politiker och politiken ovanifrån. Andra har kritiserat tesen om krympande institutioner och kvinnors marginalisering och i stället tagit fasta på aktörers möjligheter till handlande (Skjeie 1992, Bergqvist 1994, Raaum 1995, Wängnerud 1998). Sammantaget utgår dessa förklaringsmodeller från olika
forskningstraditioner, som baseras på olika grundantaganden eller paradigmatiska ramar. En skiljelinje går t.ex.
mellan mer teoretiserande, Strukturorienterade forskningstraditioner och mer empiriskt, aktörsorienterade forskningstraditioner. Skillnaderna bör därför inte överdrivas. Se Wängnerud (1996).
49 Denna kritik redogörs närmare för i kapitel 2.
50 Eduards (1989) sid. 49.
51 Sainsbury (1993), Norris & Lovenduski (1995), Norris red. (1997), Caul (1999).
52 Se Sköld (1958), Brändström (1972), Pierre (1986) samt Johansson (1999). Nomineringsprocessen på
kommunalnivå behandlas bl.a. av Wallin m.fl. (1981). Dessa studier redogörs för i kapitel 8 i samband med analysen av nomineringsprocessen inför riksdagsvalet 2002.
53 Ett undantag är Niklasson (2005) som analyserat rekryteringsprocesser men inte nomineringsprocesser ur ett könsperspektiv. Se kapitel 8.
representation.54
Man kan givetvis diskutera varför den statsvetenskapliga forskningen och den feministiska forskningen inte uppmärksammat frågan om kvinnors politiska representation och betydelsen av nomineringsprocessen. En förklaring kan vara att i svensk statsvetenskap har åsiktsrepresentation premierats framför social representation. Åsiktsrepresentationen slås även fast i regeringsformen där det står skrivet att den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt och att den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick.55 En annan förklaring kan vara att den feministiska forskningen i första hand inriktats mot kvinnors organisering utanför den etablerade politiken. Den formella politiken och de formella politiska institutionerna har ansetts vara manliga bastioner, präglade av manliga normer, och därmed en arena som feminister helst borde undvika.56 57 En tredje förklaring kan möjligen vara att företrädesvis män varit forskare.
Dessa förklaringar är sannolikt giltiga även när det gäller forskning om partiernas nominerings- och rekryteringsprocesser, som inte utan skäl kallas för The Secret Garden of Politics.51 Att nomineringsprocessen inte analyserats ur ett könsperspektiv beror sannolikt på att den är ett svårutforskat och resurskrävande område.58 Nomineringskommittéemas inre arbete med kandidaturval äger ofta rum bakom lyckta dörrar eftersom bedömningar görs av enskilda kandidater. Nomineringskommitténs ledamöter har dessutom ofta belagts med tystnadsplikt med hänvisning till att enskilda kandidater diskuterats och rangordnats.
1.4 Syfte och övergripande frågeställningar
Avhandlingens övergripande syfte är att analysera kvinnors politiska representation i Sveriges riksdag under perioden 1970-2002. Ett mer preciserat syfte är att undersöka hur de politiska partierna hanterat frågan om kvinnorepresentation, genom att analysera dels vilken syn på kvinnorepresentation som partierna haft, vilka strategier de introducerat för att öka andelen kvinnliga parlamentariker och vilken roll kvinnor haft i denna process, dels hur partiernas strategier för en ökad kvinnorepresentation tillämpats i praktiken i samband med nomineringsprocesserna inför riksdagsvalet 2002 och vilken roll kvinnor haft i denna process. I analysen betonas särskilt hur problemet om kvinnorepresentation framställts och vilka lösningsförslag som dessa framställningar möjliggjort, men också hur de faktiska besluten implementerats. Ambitionen är att problematisera såväl striden om rätten att definiera verkligheten genom att beskriva och förklara problemet med kvinnors underrepresentation som förhållandet mellan politiska beslut och genomförandet av desamma. Kvinnorepresentationens utveckling 1970-2002 skall tolkas i termer av kontinuitet och förändring avseende regler, normer och synen på relationerna mellan könen. Det handlar både om att identifiera drivkrafter för en ökad kvinnorepresentation, och om att tolka utvecklingen utifrån ett perspektiv som uppfattar motstånd, tröghet och stabilitet i politiska institutioner.
Analysen av kvinnorepresentationen i Sveriges riksdag består av två delar. I den första delen studeras hur de politiska partierna arbetat för en ökad andel kvinnor i riksdagen under perioden 1970-2002. Först presenteras en kardäggning av de strategier för en ökad kvinnorepresentation som riksdagspartierna introducerat. Därefter analyseras hur partierna och kvinnoförbunden beskrivit och förklarat problemet med kvinnors underrepresentation och vilka lösningar de sett som lämpliga. Fokus riktas mot förhållandet mellan problemframställning och lösningsförslag,59 men även mot de diskursiva effekter som följer av problemkonstruktionen.
Med diskursiva effekter avses vilka innebörder problemframställningen far för identitetskonstruktion, handlingsutrymme och relationen mellan könen, men även vem som anses
54 Se t.ex. Norris & Lovenduski (1995), Norris red. (1997).
55 Stetiges Grundlagar och riksdagsordningen (2003).
56 Brown (1995) sid. 170.
57 Gallagher & Marsh red. (1988). ’The Secret Garden” är bokens undertitel.
5« Ibid.
59 Ett utvecklat resonemang om relationen mellan problemframställning och lösningsförslag finns i kapitel 2.
ansvarig för problemet och dess lösning. Med hjälp av begreppen regulativ och diskursiv förändring och kontinuitet analyseras förändringar avseende regelverk respektive normsystem.
I den andra delen undersöks de svenska politiska partiernas syn på kvinnorepresentation och kvotering i ett nutida perspektiv genom en studie av nomineringsprocesserna inför riksdagsvalet 2002. Avsikten är att analysera hur partierna hanterar frågan om kvinnorepresentation och hur särskilda strategier för en ökad kvinnorepresentation, som Varannan damernas, tillämpas i konkreta situationer. Fokus riktas särskilt mot förhållandet mellan förståelse och praktik.
Sammantaget är ambitionen med de två studierna att gå både på bredden och på djupet: det handlar dels om att beskriva kvinnorepresentationens utveckling i Sveriges riksdag över tid och täcka in förändringar avseende partiernas förståelse och praktik, dels om att frysa tiden och fördjupa analysen under ett avgränsat skeende, i detta fall genom att problematisera nomineringsprocessen i samband med valet 2002. Det handlar också om att belysa såväl formuleringen av Varannan damernas (och andra särskilda strategier för en ökad kvinnorepresentation) och de argument som kännetecknar denna utveckling på central nivå i partierna som den praktiska tillämpningen av dessa strategier på lokal nivå i samband med partilistornas sammansättning i riksdagsvalkretsama. Det handlar dessutom om att undersöka partiernas hantering av frågan om kvinnors politiska representation under en period då andelen kvinnor i Sveriges riksdag som första parlament i världen översteg 40 procent.
1.5 Avhandlingens disposition Avhandlingen är indelad i fyra delar:
Dell. UTGÅNGSPUNKTER
Kapitel 1 - Vägen till Varannan damernas
I det inledande kapitlet introduceras avhandlingens forskningsproblem, syfte och övergripande frågeställningar. Här ges även en översikt av avhandlingens uppläggning.
Kapitel 2 - Närvarons politik - avhandlingens analytiska ansatser
Kapitel två inleds med en överblick över den tidigare forskningen avseende variationer i kvinnorepresentation. Mot bakgrund av denna analys presenteras ett analysschema, som särskilt behandlar de politiska partierna och de strategier som de utvecklat för att öka kvinnorepresentationen, samt hur dessa strategier tillämpats i nomineringsprocessen. Därefter följer teoribildningarna - teorier om problemkonstruktion respektive feministisk teori om kvinnors politiska representation — som utgör en fond mot vilken kontinuitet kontra förändring i kvinnors politiska representation skall förstås.
Kapitel 3 — Forskningsdesign och metodologiska utgångspunkter
Avhandlingens forskningsdesign och de metodologiska utgångspunkterna redovisas och diskuteras i kapitel tre. Upplägget av avhandlingens undersökningar och dess genomförande diskuteras. Dämtöver redogörs för materialets innehåll och omfång, dess förtjänster och brister.
Del 2. PARTIERNAS PROBLEMFORMULERING OCH STRATEGIER 1970-2002
Kapitel 4 - Den obligatoriska kvinnan - kvinnors poätiska representation 1920-1970
Kapitel 4 utgör det första kapitlet i avhandlingens första empiriska del. Kapidet syftar dels till att ge en bakgrund till avhandlingens undersökningsperiod och dels till att visa hur ett tankemönster
— ”den obligatoriska kvinnan” — övergavs för ett annat — ”en stor minoritet” - om hur logiken kring en jämn könsfördelning i politiskt beslutsfattande församlingar successivt formades och fick fäste bland de svenska riksdagspartierna.
Kapitel 5 - Svenskt mästerskap i kvinnorepresentation
I kapitel 5 kartläggs partiernas särskilda strategier för ökad kvinnorepresentation under perioden 1970-2002. Kartläggningen visar bl.a. att partiernas strategier radikaliserades över tid. År 1987 kan ses som en brytpunkt, då två partier introducerade könskvotering till allmänna val och flera andra partier förstärkte tidigare insatser för att främja kvinnors politiska representation. Denna brytpunkt motiverar en fasindelning i två perioder, 1970-1986 samt 1987-2002.
Kapitel 6-En stor minoritet - kvinnors poätiska representation 1970-1986
Kapitel 6 går på djupet i enskilda riksdagspartier och deras respektive syn på kvinnorepresentation. I kapitlet analyseras partiernas introducering och implementering av strategier för en ökad kvinnorepresentation, och hur de definierade och ramade in kvinnors (underrepresentation som ett problem under perioden 1970-1986. Såväl utvecklingen i respektive parti som deras respektive (o)uttalade definitioner av kvinnorepresentation är därmed i blickfånget. Kapitlet belyser således vilka problembilder och förklaringsmodeller som kännetecknade synen på kvinnors politiska närvaro, vilka lösningar som sågs som rimliga och vilka effekter som följde på problemkonstruktionen.
Kapitel 7 - Enjämställd representation?— kvinnors politiska representation 1987-2002
Kapitel 7 går i likhet med kapitel 6 på djupet i enskilda riksdagspartier och deras respektive syn på kvinnorepresentation. I kapitlet analyseras hur flera partier valde att implementera könskvotering (medan andra avstod) och hur kvinnorepresentationen definierades och ramades in som ett problem under perioden 1987-2002. I fokus står således såväl processen som partiernas och kvinnoförbundets problemförståelse.
Del 3. NOMINERINGSPROCESSEN 2002
Kapitel 8 - Rätt ”man” på rätt plats'! Nomineringsprocessen 2002
I kapitel 8 inleds avhandlingens andra undersökning, som behandlar kvinnors politiska representation idag. Med utgångspunkt i partiernas nomineringsprocesser inför valet 2002 analyseras vilken betydelse och vilka hänsyn partierna tog till kvinnors politiska representation och hur Varannan damernas och andra särskilda strategier för en ökad kvinnorepresentation tillämpades i praktiken. I kapitel 8, som bygger på en rikstäckande enkätundersökning, analyseras nomineringskommittéernas inre arbete med sammansättningen av riksdagslistor inför riksdagsvalet 2002. Frågor som vilken inställning till kvinnorepresentation och kvotering som nomineringskommittéernas ordförande hade, i vilken utsträckning kvinnor nominerades och placerades på valbar plats samt i vilken utsträckning särskilda strategier som Varannan damernas implementerades ges särskild belysning.
Kapitel 9 - Spelet bakom partilistomaHJstsammansättningen i sex partiorganisationer
Kapitel 9 tar oss bakom de politiska rökridåerna och in i partiernas nomineringsprocesser - The Secret Garden of Politics. Kapitlet är en detaljerad studie av nomineringsprocessen i sex partiorganisationer. Det som framförallt står i fokus är hur nomineringskommittéerna hanterade
kvinnors politiska representation i praktiken. Kapitlet inleds med en beskrivning av nomineringsprocessen, hur många mandat som skulle besättas, hur många som stod för omval, vilka som ingick i nomineringskommittén, etc. Därefter analyseras nomineringskommittéernas inre arbete — vem som väljer vem och varför och vilka hänsyn som prioriterades i avvägningen mellan partiintema krav och önskemål, såsom den geografiska spridningen och kompetens, och hänsynstagande till kön. Kapitlet avslutas med en analys av nomineringskommittéernas syn på kvotering och de diskursiva ramar som debatten om kvinnorepresentation var inbäddad i.
Del 4. SLUTSATSER
Kapitel 10- Kvinnors politiska närvaro - avhandlingens slutsatser
I kapitel 10 förs en sammanfattande diskussion om kvinnorepresentationens utveckling under perioden 1970-2002 ur ett kontinuitets- och förändringsperspektiv. I kapitlet diskuteras även avhandlingens teoretiska och metodologiska relevans och förslag ges på framtida forsknings frågor.
Kapitel 2. Närvarons politik - avhandlingens analytiska ansatser
I detta kapitel analyseras tidigare forskning om kvinnors politiska representation och de strukturella förklaringsmodeller som identifierats för att förklara varför kvinnorepresentationen varierar mellan olika parlament. Mot bakgrund av denna analys presenteras avhandlingens aktörs- och processorienterade ansats, som särskilt fokuserar de politiska partierna och de strategier som de introducerat för att öka kvinnorepresentationen, samt hur dessa strategier tillämpas i nomineringsprocessen. Därefter följer ett avsnitt om teorier om problemkonstruktion samt feministisk teori om kvinnorepresentation, som skall användas för att tolka kvinnors politiska representation i Sverige 1970-2002 med avseende på kontinuitet och förändring. Genom att kombinera olika teoribildningar och metodologiska ansatser utvecklas ett analytiskt ramverk, som skall appliceras på det empiriska materialet. Kapitlet avslutas med en sammanfattning av de analytiska verktyg som utvecklats inom ramen för teorierna, samt hur de kommer att operationaliseras i de empiriska analyserna. Denna diskussion utmynnar i en precisering av de frågeställningar som introducerades i kapitel 1.
2.1 Vad orsakar en låg respektive hög kvinnorepresentation i politiken?
2.1.1 Strukturella förklaringsmodeller till ökad kvinnorepresentation ipolitiken
För att förklara varför kvinnorepresentationen skiljer sig åt i olika länder har forskningen framhållit tre strukturella förklaringsmodeller: institutionella, socioekonomiska och kulturella förklaringsmodeller. Institutionella förklaringsmodeller behandlar de villkor som ett lands valsystem och partisystem erbjuder, t.ex. majoritetsval eller proportionella val, enmans- eller flermansvalkretsar, enparti- eller flerpartisystem, etc. och vilka konsekvenser det får för kvinnorepresentationen.60 Socioekonomiska förklaringsmodeller ser till kvinnors ekonomiska och sociala kapital som bestämmande för dessas politiska möjligheter till inflytande.61 De kulturella firklaringsmodellema tar bl.a. upp religiositet och den värderingsstruktur vad gäller kön, kunskap
och kompetens som stater upprätthåller.62
Institutionellafaktorer
Inom forskningen har valsystemets utformning betonats som en av de mest centrala förklaringarna avseende variationer i kvinnors politiska representation. En distinktion brukar göras mellan tre huvudtyper av valsystem: majoritetsval i enmansvalkretsar, proportionella val med partilistor (PR- system) samt blandade system (semi-PR).63 Respektive huvudtyp inrymmer flera varianter, t.ex.
avseende spärrar och inslag av personval (vid PR-val) och förekomst av proportionalitet (vid majoritetsval). Skillnaden mellan det brittiska majoritetsvalet (plurality-majority) och det svenska proportionella listvalssystemet med personvalsinslag är antalet mandat samt proportionalitet eller ej. Forskning har visat att kvinnorepresentationen i genomsnitt är högre i länder med proportionella valsystem än i länder med majoritetsvalsystem.64 En förklaring till detta är att i ett majoritetsvalsystem väljs enbart en kandidat ut per valkrets. För att kunna behålla/erövra mandatet satsar partierna hellre på ett välkänt, etablerat namn — ofta den sittande
60 Se t.ex. Duverger (1955), Norris (1985,1987), Darcy, Welch & Clark (1994), Rule (1994), Rule & Zimmermann (1994), Matland (1995,1998), Kenworthy & Malami (1999), Reynolds (1999), McAllister & Studlar (2002).
61 Se t.ex. Randall (1982), Togeby (1994), Moore & Shackman (1996), Kaiser (2001).
62 Se t.ex. Reynolds (1999), Siaroff (2000), Norris (2004).
63 Norris (2004), Reynolds et al eds. (2005).
64 Se t.ex. Duvetger (1955), Rule (1981) sid. 60-77, Skard & Haavio-Mannila (1983,1985), Rule (1987) sid. 477-498, Rule (1994) sid. 15-30, Norris (1985) sid. 90-101, Norris (1987), Norris (2004) kap.8 sid. 179-208, Rule &
Zimmerman (1994), Darcy, Welch & Clark (1994), Matland (1995) sid. 281-309, Matland (1998) sid 109-125, Paxton (1997) sid. 442-464, Kenworthy & Malami (1999) sid. 235-269, Reynolds (1999) sid. 547-572, Siaroff (2000) sid. 197- 215, Kaiser (2001), McAllister & Studlar (2002) sid. 3-14. Forskning har emellertid också visat att dessa mönster inte gäller i postkommunistiska länder. Se t.ex. Moser (2001) sid. 153-172.
