• No results found

BHV-sjuksköterskans erfarenheter vid misstanke om att barn far illa

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "BHV-sjuksköterskans erfarenheter vid misstanke om att barn far illa"

Copied!
31
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

BHV-sjuksköterskans erfarenheter vid misstanke om att

barn far illa

Child Health care nurses experiences in suspicion that

child is abused

Julia Åsberg

Johanna Sundeborn

Fakulteten för hälsa, natur- och teknikvetenskaper Distriktssköterskeprogrammet - Examensarbete Avancerad nivå, 15 hp

Handledare: Agneta Anderzen Carlsson Examinerande lärare: Birgitta Bisholt Datum: 2017-11-03

(2)

Sammanfattning

Titel: BHV-sjuksköterskans erfarenheter vid misstanke

om att barn far illa.

Fakultet: Hälsa, natur- och teknikvetenskap

Kurs: Examensarbete i omvårdnad, 15 hp

Författare: Julia Åsberg & Johanna Sundeborn

Handledare: Agneta Anderzen Carlsson

Examinerade lärare: Birgitta Bisholt

Examinator: Bodil Wilde-Larsson

Sidor: 31

Datum för examination: 2017-11-03

Nyckelord: Barnhälsovård, Barnhälsovårdssjuksköterskan Barnmisshandel, Barn som far illa

Introduktion: Barn som far illa är ett omfattande problem i samhället. Begreppet

barn som far illa innefattar psykisk och fysisk misshandel, sexuella övergrepp, vanvård eller utnyttjande av barn som leder till skada. En viktig uppgift i barnhälsovårdssjuksköterskans arbete är att upptäcka barn som far illa. Personal inom hälso - och sjukvården omfattas av skyldigheten att anmäla till socialtjänsten när de får kännedom om eller misstänker att barn far illa. Syftet var att beskriva barnhälsovårdssjuksköterskans erfarenheter vid misstanke om att barn far illa.

Metod: För att svara på studiens syfte har en kvalitativ metod använts. Åtta

intervjuer har genomförts och transkriberats. Innehållsanalys har använts för att analysera den insamlade datan. Resultat: I intervjumaterialet framträdde fem kategorier kopplade till en barnhälsovårdssjuksköterskas erfarenheter. Genom vaksamhet kan barnhälsovårdssjuksköterskan identifiera tecken på att barnet far illa. Frågor för att identifiera olika former av övergrepp kan ställas. Att vara barnets talesperson ansågs vara viktigt för samtliga deltagare. Återkoppling kring ett anmält ärendet från de berörda instanserna ansågs vara önskvärt. Konklusion: Föreliggande studie visar att deltagarna känner sig trygga i att agera när tydliga tecken finns om att barn far illa. Det finns en önskan från deltagarna i studien om ökad utbildning i ämnet och förbättrad samverkan mellan inblandade instanser.

(3)

Abstract

Title:Child H

Title: Child Health care nurses experiences in suspicion

that child is abused

Faculty: Health, Science and Technology

Course: Degree project - nursing, 15 ECTS

Authors: Julia Åsberg & Johanna Sundeborn

Supervisor: Agneta Anderzen Carlsson

Examiner: Birgitta Bisholt

Examiner: Bodil Wilde-Larsson

Pages: 31

Date for the examination: 2017-11-03

Key word: Child health care, Child health care nurse,Child Abuse, Child maltreatment

Ke

Introduction: Child abuse is a major problem that occurs in society. The concept of

child maltreatment includes psychological and physical abuse, sexual abuse, negligence or exploitation of children leading to injury. The child health care nurse has an important role in detecting child maltreatment. Healthcare professionals are subject to the obligation to report to the social services immediately when they become aware of or suspect that a child is abused. Method: To respond to the purpose of the study, qualitative methodology has been used. Eight interviews have been conducted and then reviewed and transcribed. Content analysis has been used to review data collection. Aim: Describe child health care nurses’ experience in suspicion that child is abused. Result: In the interview material, five categories appeared in relation to child health nurses’ experiences. Through vigilance the child health nurse can identify signs that a child is abused. Question to identify different forms of abuse can be asked. Being the children’s spokesman was considered important for all informants. Feedback on a notified case from the relevant agencies was considered desirable. Conclusion: The present study shows that participants feel safe to act when there are clear signs that a child is maltreated. There is a wish from the participants in the study on increased education in the subject and improved interaction between involved bodies.

(4)

Innehåll

1. Inledning ... 5

2. Bakgrund ... 5

2.1 Barn som far illa ... 5

2.1.2 Fysisk misshandel ... 5

2.1.3 Psykisk misshandel ... 6

2.1.4 Sexuella övergrepp ... 6

2.2 Riskfaktorer och varningssignaler hos barn som far illa ... 6

2.3 Barnhälsovårdens ansvar ... 7 2.4 Lagstiftning ... 7 2.5 Tidigare forskning ... 8 2.6 Problemformulering... 8 2.7 Syfte ... 8

3. Metod ... 8

3.1 Undersökningsgrupp ... 9 3.2 Datainsamling ... 9 3.3 Dataanalys ... 10 3.4 Etiskt ställningstagande ... 10

4. Resultat ... 12

4.1 Vaksamhet hos BHV-sjuksköterskan ... 12

4.2 Vikten av att ställa frågor ... 13

4.3 Att utgå från barnets bästa ... 14

4.4 Anmälan... 14 4.5 Önskan om återkoppling ... 16 5.

Diskussion ... 17

5.1 Metoddiskussion ... 19 6. Konklusion

... 20

6.1 Kliniska implikationer ... 20

6.2 Förslag till fortsatt forskning ... 21

Referenser ... 22

Bilagor

Tillstånd för genomförande av examensarbete

Brev till verksamhetschefer och BHV-sjuksköterskor Intervjuguide

(5)

5

1. Inledning

I barnhälsovården möter barnhälsovårdssjuksköterskan (BHV-sjuksköterskan) dagligen barn mellan noll och fem år. Att upptäcka barn som far illa är svårt och många barn som far illa upptäcks inte. År 2016 gjordes i Sverige 4300 anmälningar om barn som far illa mellan noll och sex år (Brå 2017). Att tidigt kunna identifiera och sätta in insatser för barn som far illa är mycket viktigt då det annars finns risk för allvarliga konsekvenser gällande barnets utveckling och hälsa (Nordens Välfärdscenter 2012). Föräldrarna har ansvar för ett barns uppfostran och välmående. Barn får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Trots detta förekommer det att barn far illa. Det finns en lagbunden skyldighet att som vårdpersonal anmäla till socialtjänsten om det finns misstankar om att ett barn far illa (Socialstyrelsen 2014). Med den här studien undersöks BHV-sjuksköterskans erfarenheter i samband med misstanke om att ett barn far illa.

2. Bakgrund

2.1 Barn som far illa

År 2014 anmäldes 18 800 fall av barn av barnmisshandel i Sverige. Anmälningarna ses öka och mörkertalet befaras vara stort (Brå, 2011). År 2010 gjordes cirka 140 000 orosanmälningar av barn till Socialtjänsten (Socialstyrelsen 2014). Child maltreatment är det engelska begreppet på barn som far illa. Enligt WHO innefattar begreppet alla former av psykisk och fysisk misshandel, sexuella övergrepp, vanvård eller utnyttjande av barn som leder till skada. Att vara barn avser en människa under 18 år (Barnkonvention 1989). Enligt SOU 2001:72 används olika begrepp för barnmisshandel beroende på vilken relation förövaren har till barnet. Begreppen är olika beroende på var den som anmäler arbetar till exempel inom skola, vård eller socialtjänst. Begrepp som används är utsatta barn, barn som far illa och barnmisshandel. Det vanligaste begreppet är barnmisshandel. Enligt statens offentliga utredningar (SOU 2001:18) definieras barnmisshandel som när en vuxen utsätter ett barn för fysisk eller psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar eller försummelse att tillgodose barnets grundläggande

behov. Avsikten med den svenska definitionen är att markera att vi i Sverige inte under några omständigheter godtar övergrepp mot barn. I en rapport från Socialstyrelsen (2012) framkommer att de som anmäler barn som far illa är i första hand polisen, i andra hand förskola/skola och i tredje hand personal i hälso-och sjukvård. I rapporten registreras: föräldrarnas vanvård, konflikter mellan föräldrarna, föräldrarnas missbruk och psykisk ohälsa som vanliga problem. I en studie av 100 mellanstora kommuner skattas andelen barn som på grund av orosanmälan kommit i kontakt med Socialtjänsten under ett år till två procent. Dessa barn var mellan noll till 12 år (Wiklund 2008). Passivt våld kan innebära att barnet inte får den vård som de har rätt till eller att något undanhålls som kan påverka barnets hälsa. Vid aktivt våld utsätts barnet för någon riktad handling (Magnusson et al 2017).

2.1.2 Fysisk misshandel

Fysisk misshandel innebär kroppslig bestraffning. Det kan gälla våld som används i syfte för att uppfostra barnet (Magnusson et al 2017). Trots antiaga-lagen som kom till Sverige 1979 finns det fortfarande en del barn som utsätts för fysisk misshandel. Cirka vart tionde barn löper risk att utsättas för fysisk misshandel och detta medför en risk för komplikationer hos barnet senare i livet (Socialstyrelsen 2010). Stoltenborgh et al

(6)

6

(2013) beskriver att det kan förekomma kulturella skillnader av fysisk misshandel. Det är dock svårt att veta hur ofta fysisk misshandel mot barn förekommer i olika delar av världen. Studien visar att fysisk misshandel är ett globalt fenomen som påverkar livet för många barn över hela välden. Det visar sig i forskning att delar av världen som Afrika och Sydamerika är i behov av mer korskulturell forskning vad gäller förekomsten av fysisk barnmisshandel då fler studier behövs. En studie visar att barn under ett år löper störst risk att drabbas av fysisk misshandel. Den beskriver att fysisk misshandel kan beskrivas som skador som uppkommit på ett barn där det inte är orsakat av ett olycksfall. Fysisk misshandel definieras som våld mot kroppen såsom slag, nyp, skakningar, brännskador och sparkar (Reece, 2011). I en studie av Merav et al (2014) undersöktes 114 fall av barnmisshandel. Studien visar att fysisk misshandel var vanligast förekommande av de fall som rapporterades. Barnen som utsatts för fysisk misshandel hade även tidigare utsatts för våld i hemmet.

2.1.3 Psykisk misshandel

Psykisk misshandel kan betyda att barnet får höra att de är värdelösa, oönskat eller oälskat. Genom avvisning, kritik, hån eller isolering kan psykisk barnmisshandel uppstå. I psykisk misshandel ingår hot om övergivande eller bestraffningar. Om barnet hör eller ser våld i sin hemmiljö kan det betraktas som psykisk misshandel. Om barnet blir utsatt för psykisk misshandel kan deras intellektuella och känslomässiga utveckling störas. Även deras sociala kompetens och självkänsla kan påverkas negativt. Barnets självbild kan också påverkas vilket kan leda till svårigheter att utveckla relationer till andra personer (SOU 2001:72) Psykisk försummelse innebär att föräldrarna av olika orsaker inte sköter sin föräldraroll. Föräldrarna stöttar inte barnet socialt, moraliskt, intellektuellt eller emotionellt. Psykisk misshandel mot barnet kan vara svårt att bevisa samt se olika ut (Magnusson et al 2016).

2.1.4 Sexuella övergrepp

Enligt WHO definieras sexuella övergrepp som när ett barn är inblandad i en sexuell handling där barnet inte förstår, inte kan ge sitt medgivande eller inte är fullt utvecklat (WHO, 1999). Sexuella övergrepp som begås av föräldrar eller annan närstående till barnet är ett stort folkhälsoproblem i världen. När ett barn utsätts för sexuella övergrepp ökar risken för att barnets psykiska mående utvecklas negativt och risken för psykosociala och psykiatriska besvär som vuxen ökar. Det kan visa sig i form av sjukdomar som depression, posttraumatiskt stressyndrom, ångest, låg självkänsla, missbruk, ätstörningar och personlighetsstörning (Gilbert et al 2009; Roberts et al 2004). Sexuella övergrepp mot barn begås oftast av någon som barnet redan känner. Mörkertalet är stort bland sexualbrott, uppskattningen är att bara en niondel av alla övergrepp mot barn anmäls. Det kan vara en familjemedlem, släkting eller en vän i familjen som är förövaren (SBU, 2011).

2.2 Riskfaktorer och varningssignaler hos barn som far illa

I en studie beskrivs riskfaktorer för allvarlig fysisk och psykisk misshandel av barn. Dessa var föräldralöshet, att barnet lever med en kronisk sjuk förälder och mobbning (Meinck et al 2015). Familjära riskfaktorer, som till exempel brist på samhörighet eller låg socioekonomisk status kan vara relaterat till att barn far illa (Paavilinen, Flinck 2013). Vid psykisk sjukdom hos föräldern kan depression förekomma, vilken kan leda till samspelssvårigheter mellan barnet och föräldern. Det finns kriterier för olika riskmiljöer. Arbetslöshet, kriminalitet, flera barn, ensamstående förälder och förtidspension är några av riskmiljöerna. Riskfaktorer för att barnet ska fara illa kan

(7)

7

vara om modern förnekar sin graviditet, tankar kring abort samt depression under eller efter graviditeten. Medicinska faktorer kan vara komplikationer under eller i samband med förlossningen, för tidig födsel eller funktionsnedsättning hos barnet (Magnusson et al 2016). Barn med en funktionsnedsättning eller sjukdom har en ökad risk att utsättas för fysisk bestraffning. Kommer barnet som har en funktionsnedsättning från låginkomstområde finns det en större risk att det utsättas för våld jämfört med barn i medel och höginkomstområden (Svensson, 2013). Ett beteende som kan väcka misstanke om att ett barn far illa är när ett oroligt barn söker överdriven kontakt eller närhet. Bristande omsorg av ett barn kan leda till att barnet inte utvecklas som det ska (Schols et al 2013). Varningssignaler på brist i omsorgstagandet kan vara: sämre kroppslig hälsa, psykosomatiska symtom, beteendestörningar som aggressivitet, onormal utveckling av tal eller språk. Dessa symtom behöver inte betyda att barnet far illa, det kan dock vara en vägledning om barnets miljö eller avvikande förhållanden. Barn som misshandlas kan påverkas i dess självbild, utveckling och deras tillit till människor (Levi, Crowell 2011).

2.3 Barnhälsovårdens ansvar

Enligt Socialstyrelsens vägledning för barnhälsovården (2014) är målet bland annat att BHV-sjuksköterskan ska främja barnens hälsa och deras utveckling samt förebygga ohälsa. En tidig identifiering och åtgärder ska sättas in om barnet har problem i sin hälsa eller i sin uppväxtmiljö. Inom barnhälsovården (BHV) jobbar olika professioner. Det kan till exempel vara en läkare, distriktssjuksköterska eller en barnsjuksköterska. Genom kontinuerlig kontakt följer BHV-sjuksköterskan bland annat barnets utveckling (Magnusson et al 2016). I en rapport från Socialstyrelsen (2014) beskrivs det allmänna programmet som gäller för barnhälsovården som syftar till att BHV ska till exempel jobba hälsofrämjande, följa barns utveckling i form av tillväxt, beteendebedömningar och allmän somatisk undersökning. BHV ger stöd till föräldrar när hembesök genomförs eller genom individuella samtal. Att ha ett barnperspektiv vid arbete på BHV är viktigt. Med ett barnperspektiv ska personal inom hälso- och sjukvård se till barnets behov, önskningar, rättigheter och ge skydd i utsatta situationer. Barncentrerad vård innebär att barnet involveras i vården och omvårdnaden anpassas till barnet. När barnet involveras och görs delaktig i sin vård bidrar det till att barnet hamnar i fokus och känner sig sedd. För att uppnå en barncentrerad vård är det viktigt att BHV-sjuksköterskan har kompetens inom kunskapsområdet barnets utveckling och hur livsförhållanden påverkar barnets hälsa (Coyne et al 2011; Söderbäck et al 2011). Barn i utsatta situationer är oftast i behov av en vuxen som uppmärksammar missförhållanden. Personal inom barnhälsovården har en avgörande roll i dessa situationer (Rädda Barnen 2012). Hembesök som ingår i BHV:s verksamhet förebygger och ökar chansen att tidigt upptäcka barn som riskerar att fara illa (Ferguson et al 2009). BHV- sjuksköterskan har ett omvårdnadsansvar gentemot barnet samt att främja dess hälsa, förebygga sjukdom och återställa hälsan. I kompetensbeskrivningen framgår det att distriktssjuksköterskor ska vara uppmärksam och agera på förändringar i hälsotillståndet hos barnet (Distriktssköterskeföreningen 2008). Barn från låginkomstområden har en ökad risk att fara illa i form av barnmisshandel, det är viktigt att BHV-sjuksköterskan har kunskap om riskfaktorer för barnmisshandel och i dessa fall är extra uppmärksam på tecken att ett barn far illa (Jaudes et al 2008).

2.4 Lagstiftning

Att få växa upp i trygga förhållanden har alla barn rätt till. Samhället har ett gemensamt ansvar att hjälpa barn som far illa eller riskerar att fara illa. Socialtjänsten har det

(8)

8

yttersta ansvaret för att barn som far illa eller riskerar att fara illa får stöd och skydd. För att kunna göra det krävs information från andra aktörer som i sin tur gör en anmälan till socialtjänsten. Hälso -och sjukvården omfattas av skyldigheten att anmäla till socialtjänsten när hälso- och sjukvårdspersonal i verksamheten får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa enligt 14 kap. 1§ SOL. I en studie av Lavigne et al 2017 framkom att 40 % av allmänsjuksköterskor inte känner sig bekanta med vilken lag som gäller vid anmälan av barnmisshandel. När misstankar finns att ett barn far illa eller riskerar att fara illa ska BHV-sjuksköterskan göra en anmälan till Socialtjänsten (SFS 2001:453). I Föräldrabalken (SFS 1983:47) framhålls att barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god uppfostran. Barn får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling (kap 6, 1§).

2.5 Tidigare forskning

Enligt tidigare forskning framkommer att barnmisshanel är ett globalt problem som är vanligt förekommande. I en studie framkommer att BHV-sjuksköterskor upplever svårigheter att identifiera barn som far illa (Söderman & Jackson 2011) vilket kan likna andra studier i vilka påpekas att det är svårt att identifiera barnmisshandel. Dessa studier inriktar sig dock mot sjuksköterskor som arbetar på akutmottagningar (Keane et al 2008; Lee & Kim 2016). I studierna påpekas att det är viktigt att sjuksköterskorna på akutmottagningarna har relevant kunskap för att identifiera barn som farit illa. Forskning visar att erfarenhet och utbildning har en betydande roll för om sjuksköterskor gör en anmälan om barn som misstänks fara illa (Chen et al 2013, Lee & Kim 2016).

2.6 Problemformulering

Många barn i Sverige och i världen far illa eller riskerar att fara illa. Barn som far illa är ett omfattande problem i samhället då det kan leda till allvarliga skador eller dödsfall hos barnet och risk för komplikationer i framtiden. Då det inte upptäcks att ett barn far illa kan ett barn utsättas för ytterligare våld eller försummelse. Att upptäcka och göra en anmälan om barn som far illa är en del av BHV-sjuksköterskans arbetsuppgifter. Därför är det viktigt att få en ökad kunskap om hur BHV-sjuksköterskans erfarenhet ser ut när misstanke finns om att ett barn far illa. Ett begränsat antal studier visar att sjuksköterskor inom barnhälsovård upplever svårigheter i att upptäcka och anmälan barn som ar illa. En ökad kunskap inom området kan bidra till tryggare BHV-sjuksköterskor och större chans att upptäcka och anmäla barn som far illa.

2.7 Syfte

Syftet var att beskriva BHV-sjuksköterskans erfarenheter vid misstanke om barn som far illa.

3. Metod

I föreliggande uppsats har en kvalitativ metod använts. Med kvalitativ metod ges möjligheter att fördjupa sig i individens erfarenhet och upplevelser av fenomenet. Därför valdes denna metod då syftet är att beskriva BHV-sjuksköterskans erfarenheter vid misstanke om att ett barn far illa. Designen i studien är en deskriptiv kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats (Henricson & Billhult 2017). I studien används semistrukturerade intervjuer för insamling av data. Datainsamlingen analyserades med en kvalitativ innehållsanalys (Graneheim & Lundman 2004).

(9)

9

3.1 Undersökningsgrupp

I studien har åtta intervjuer genomförts med sjuksköterskor som har en specialistutbildning som barnsjuksköterska eller distriktsjuksköterska. Fem av deltagarna var distriktssjuksköterskor, två var barnsjuksköterskor och en var både distriktssjuksköterska och barnsjuksköterska. Ett strategiskt urval i studien gjordes för att få deltagare som kan beskriva mycket om fenomenet och som har kunskap inom området (Henricson & Billhult 2017). Intervjuerna genomfördes på olika barnhälsovårdscentraler i olika delar av Sverige. Inklusionskriterier för deltagande var att BHV-sjuksköterskorna tidigare ska ha varit med om en misstanke om eller ett fall där ett barn farit illa. Både barnsjuksköterskor och distriktssjuksköterskor arbetar inom barnhälsovården, därför inkluderades dessa två professioner i studien. Samtliga deltagare var kvinnor med en medelålder på 49 år. Erfarenheten av arbete på BHV varierade mellan två till 18 år. Medelvärdet på arbetslivserfarenheter hos deltagarna var nio och ett halvt år.

För att få genomföra intervjuer med deltagarna kontaktades först verksamhetscheferna för barnhälsovården. Kontakt kunde antingen tas via telefonen eller e-post. Efter ett godkännande av att genomföra intervjuer på deltagarnas arbetsplats (Bilaga 1) skickades e-post med syftet om studien och om hur det inspelade materialet kommer att hanteras (Bilaga 2). Verksamhetscheferna kontaktade sedan BHV-sjuksköterskor med information om studien och relevant personal tillfrågades. E-post skickades sedan till BHV-sjuksköterskan. BHV-sjuksköterskan tog sedan kontakt med uppsatsförfattarna genom e-post eller telefonsamtal och ett möte bestämdes. Då det var svårt att rekrytera deltagare till att delta i studien fick kontakt tas igen med verksamhetschefer som tidigare inte svarat i telefonen eller på e-post. Några av verksamhetscheferna hade inte vidarebefordrat information till BHV-sjuksköterskorna eller så uppgav de att det inte fanns tid att genomföra intervjuerna på grund av personalbrist eller tidsbrist. Intervjuerna genomfördes i maj och juni år 2017 på BHV-sjuksköterskornas arbetsplats.

3.2 Datainsamling

Att använda intervjuer som en datainsamlingsmetod anses lämpligt då forskaren söker beskrivningar om olika situationer och händelser för att förstå fenomenet (Danielson 2017). Genom att använda sig av intervjuer kan deltagarnas erfarenheter fångas och av den anledningen valdes intervjumetod för insamling av data. Semistrukturerade individuella intervjuer användes för datainsamlingen. Semistrukturerade intervjuer innebär att samma frågor ställs till alla deltagarna och ger dem möjlighet att berätta fritt. Frågorna var öppna och med utrymme att ställa följdfrågor (Kvale & Brinkmann 2014). En intervjuguide med sju frågor skapades för att täcka studiens syfte (Bilaga 3). Under varje fråga fanns följdfrågor som kunde ställas. Intervjuguiden skickades till deltagarna innan de blev intervjuade för att de skulle få en förståelse för frågorna i intervjun och kunna förbereda sig. För att se om intervjuguiden besvarade syftet genomfördes en provintervju. Efter provintervjun behövde några av frågorna justeras för att bättre täcka studiens syfte. Innehållet i provintervjun tycktes dock besvara syftet i en sådan omfattning att den kunde inkluderas i studien. Samtliga intervjuer genomfördes på deltagarnas arbetsplats i en lugn och avskild miljö. Intervjuerna ljudinspelades på digitalt ljudmedia. Samtliga intervjuer genomfördes utan avbrott. Intervjuernas längd varierade från 18 – 41 minuter. När intervjuerna var klara transkriberades det insamlade materialet och ljudfilerna raderades.

(10)

10

3.3 Dataanalys

För att analysera det insamlade materialet har en kvalitativ innehållsanalys används med stöd av Graneheim och Lundman (2004). Det finns ett manifest och ett latent sätt att analysera det insamlade materialet. Genom att använda manifest innehåll analyseras materialet av det som står i texten, det vill säga det uppenbara och det synliga. Latent innehåll innebär att materialet analysera med en djupare tolkning, det underförstådda i texten analyseras. Både ett manifest och ett latent innehåll handlar om tolkningar, skillnaden är att tolkningarna kan vara olika i djup och abstraktionsnivå (Graneheim och Lundman 2004). Ett manifest innehåll av det insamlade materialet har används i studien.

Intervjuerna transkriberades av var och en författare. För att inte förväxla transkriberingen mellan deltagarna sattes en siffra för varje intervju. Innan analysen genomfördes lästes det transkriberade materialet igenom flera gånger för att få en bra förståelse. Under hela analysprocessen tolkades data utifrån syftet. Enligt Granheim och Lundman (2004) är meningsenheter, kondensering, koder, subkategorier och kategorier olika benämningar på de steg som görs när det insamlade materialet ska analyseras. Först delades olika meningsenheter in från intervjutexten och sedan kondenserades materialet och det viktigaste i meningsenheterna blev sedan kvar. Efter nedbrytningen av meningsenheterna bildades olika koder. Koderna parades sedan ihop utifrån likheter och skillnader till subkategorier. Därefter kunde kategorier skapas (Figur 1).

Meningsenhet Kondensering

Kod

Subkategori Kategori

Barnet var smutsigt och såg vanvårdat ut. Vid detta fallet var det ingen tvekan om att en anmälan måste göras. Barnet såg vanvårdat ut därför gjordes en anmälan utan att tveka. Vanvård gjorde att sjuksköterskan anmälde. Anmälan på grund av omsorgssvikt Anmälan Vid misstanke så får jag inte tveka utan då ska jag anmäla

till

socialtjänsten. Jag ser alltid till barnets bästa.

En anmälan görs om det finns en misstanke då jag alltid ser till barnets bästa

Anmäler då man alltid ser till barnets bästa Barnet i centrum Att utgår från barnets bästa

Figur 1. Utdrag ur analysprocessen

3.4 Etiskt ställningstagande

Innan datainsamlingen kunde påbörjas fick deltagarna i studien både muntlig och skriftlig information. Ett skriftligt samtycke skrevs under av deltagarna innan intervjuerna påbörjades (bilaga 4). Att delta i studien var frivilligt. Deltagarna fick när som helst avbryta sin intervju om de inte ville medverka längre (Etikprövningslagen SFS:460). Deltagarna i studien fick information om studien och dess syfte och erbjöds

(11)

11

att ta del av resultatet när studien var klar. Deltagarnas integritet skyddades med hjälp av sekretessregler som framkommer under offentlighet- och sekretessförordingen SFS 2009:641. Information som framkommer vid intervjuerna behandlas konfidentiellt vilket handlar om att de som har medverkat i studien inte ska kunna gå att identifiera. Konfidentialitet hindrar obehöriga att ta del av personuppgifter eller andra känsliga uppgifter (Polit & Beck 2016). Efter transkriberingen har det insamlade materialet förvaras på en lösenordsskyddad dator så inga obehöriga kommer åt materialet. All data kommer att förstöras efter att studien är klar.

(12)

12

4. Resultat

Efter analysen av intervjuerna framkom fem kategorier. Första kategorin handlar om vaksamhet hos BHV-sjuksköterskan. Här beskriver deltagarna hur de observerade eller letade efter tecken på att en anmälan behöver göras. Andra kategorin som handlar om vikten av att ställa frågor beskriver betydelsen av att vara ärlig mot familjerna och även våga ställa känsliga frågor. Att utgå från barnets bästa handlar om att deltagarna såg sig själva som barnets talesperson. Under fjärde kategorin som handlar om anmälan, framkommer olika sätt att göra en anmälan. Sista kategorin handlar om en önskan om uppföljning där deltagarna önskade mer återkoppling från socialtjänsten.

Kategori: Vaksamhet hos BHV-sjuksköterskan

Kategori: Vikten av att ställa frågor

Kategori: Att utgå från barnets bästa

Kategori: Anmälan

Kategori: Önskan om återkoppling

Figur 2. Kategorier

4.1 Vaksamhet hos BHV-sjuksköterskan

Det framkommer att det är viktigt att deltagarna är observanta och vaksamma när barnen kommer för ett besök. Genom att vara vaksam kan deltagarna identifiera tecken på att barnet kan fara illa. Erfarenhet och utbildning kan i sin tur hjälpa deltagarna att veta vad de ska leta efter när de ska vara observanta.

Att vara en bra människokännare är en viktig del i yrket. Genom erfarenhet lär sig deltagarna att veta vilka saker som de ska observera. Det framkom att någon av deltagarna fått en grundlig utbildning inom ämnet ”barn som far illa” medan andra har deltagit i projekt. Några önskade att mer utbildning inom ämnet ”barn som far illa” erbjuds då de anser att detta ämne är viktigt. Det framkom att några deltagare beskrev att familjer med en låg socioekonomisk status är mer utsatta än andra familjer. Ett litet socialt nätverk har också en inverkan på om ett barn har en ökad risk för att fara illa. Omsorgssvikt var en av de vanligaste anledningarna till att deltagarna gjorde en anmälan till socialtjänsten. Något som deltagarna berättar om var att i sådana fall observerades exempelvis att barnet inte fått sin blöja bytt på länge, hade smutsiga kläder eller att barnet inte var tillräckligt klätt vintertid.

Det har även förekommit att barnen inte får sin blöja bytt tillräckligt ofta, blöjan är ofta full när de kommer till BVC och det syns på huden i rumpan att blöjorna ofta sitter för länge (Intervju 8).

Att följa barnets utveckling så de växer normalt är något av huvuduppgifterna inom barnhälsovården. Genom observationer av barnets utveckling kunde deltagarna skaffa sig information om barnets välmående. I vissa fall förekom det att deltagarna hittar avvikelser genom att ställa frågor till föräldrarna.

Första tiden tittar man på rena tecken sen blir man bättre på att ställa frågor som leder till att föräldrarna öppnar sig mer (Intervju 3).

(13)

13

Deltagarna berättar att de ibland har träffat på barn som har bitit sina föräldrar, slagit dem, varit ovanligt tystlåtet eller inte kan sitta still. Någon deltagare framhöll att anledningen till att barnet agerade så här kan ha varit för att barnet blivit slaget av föräldern. Det skulle senare visa sig vara sant. Hos vissa föräldrar förekom också missförhållanden i deras relation som påverkade barnets hälsa. Anknytning var en viktig del för deltagarna att observera. Till exempel hur föräldern tar i sitt barn, hur de agerar mot barnet eller hur samspelet ser ut mellan barn och föräldrar. Några av deltagarna påpekar också vikten av att se hur barnet beter sig gentemot sina föräldrar.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att titta på anknytningen mellan barn och föräldrar. Hur tar föräldrarna i sitt barn? Hur agerar föräldrarna mot barnen? Hur är samspelet mellan föräldrar och barn? Hur beter sig barnet gentemot sina föräldrar? Jag upplever att det är ett pussel att man får lägga ihop bitar kring hur barnet har det (Intervju 2).

Hembesök är en viktig del inom BHV enligt deltagarna då de tidigt kan se tecken på om barnet lever i misär. Kontakt har då tagits direkt av några deltagare med socialtjänsten för vidare åtgärder. Någon önskar att ett ytterligare hembesök bör göras vi tre års ålder, dels för att se hur barnet agerar i sin hemmiljö men även för att hitta tecken på om barnet far illa. Det framkom under några intervjuer att deltagarna har gjort en anmälan direkt efter ett hembesök. De ansåg att barnet hade en risk att fara illa.

… och så fanns det ingen mat i kylskåpet och hon såg väldigt håglös ut mamman så att efter hembesöket så kontaktade jag socialtjänsten direkt (Intervju 5).

4.2 Vikten av att ställa frågor

Att våga ställa svåra och jobbiga frågor till familjerna kan ibland vara det bästa sättet för att få svar på om barnet far illa enligt några deltagare. Frågor kan ställas med hjälp av ett formulär som används vid screening på barnavårdscentraler. Det framkom under en av intervjuerna att deltagaren ställt en jobbig fråga när deltagaren ville veta om föräldrarna slog sitt barn.

Slår ni honom? Och då sa hon: ja, vi har slagit honom (Intervju 1).

Genom screening kan BHV-sjuksköterskan tidigt upptäcka om det finns någon risk att barnet far illa berättar några deltagare. Ett flertal av deltagarna använde sig av screening vilket innebar att deltagarna ställde frågor till mamman som handlade om hon tidigare upplevt våld i hemmet eller själv blivit utsatt för våld. Vid besöket är det önskevärt att mamman och barnet kommer utan den andra parten. Några av deltagarna upplevde att det till viss del gjorde någon skillnad med screening hos mamma. Ibland kunde de hitta en risk för barnet att fara illa vid ett tidigt skede. Det framkom att en mamma hade öppnat sig för någon av deltagarna vid screeningen. Det ansågs då vara en fördel att mamman kände sig trygg med deltagaren.

… där kan man ju faktiskt se ibland att en del föräldrar varit med om saker ibland och det är ju också bra sätt att faktiskt lyfta den frågan på ett ganska naturligt sätt…(Intervju 3).

(14)

14

4.3 Att utgå från barnets bästa

Att alltid arbeta för barnets bästa och inte i första hand tänka på relationen mellan BHV-sjuksköterskan och föräldern framkom som viktigt i resultatet från samtliga deltagare. Att vara barnets talesperson är något som ansågs viktigt av samtliga deltagare. Det framkom av ett flertal deltagare att det är viktigt att bygga en god relation till föräldrar och familj så de får ett förtroende för barnhälsovården och kan då öppna sig mot BHV-sjuksköterskan. Dock är det viktigt att alltid utgå från barnets bästa och inte tänka på relationen mellan barnhälsovården och föräldern. Några av deltagarna såg sig själva vara barnets talesperson och att det är deras skyldighet att jobba för barnets bästa.

Jag anser mig som barnets talesperson och att jag ser på mig också som om jag kanske är den enda vuxna som barnet träffar utöver sina föräldrar. I alla fall bland de allra minsta barnen (Intervju 3).

4.4 Anmälan

I det här stycket beskrivs hur anmälningarna görs till socialnämnden av deltagarna och vad som kan påverka dem att göra en anmälan eller inte. Det framkom tydligt att en anmälan gjordes då deltagarna hade en misstanke om ett barn far illa.

Att använda sig av blanketter och samtal är det viktigaste när en anmälan ska göras. Samtliga informanter använde sig av blanketter, samtal med socialtjänsten eller samtal med kollegor när de skulle göra en anmälan. På arbetsplatsen fanns nödvändiga blanketter att tillgå när en anmälan ska göras. Några av deltagarna hade även ringt till socialtjänsten när de kände sig osäkra eller varit i behov av rådfrågning. De kunde också även ringa socialtjänsten om barnet var i behov av ett akut omhändertagande. Att göra en anmälan när en misstanke om att ett barn far illa finns, var oftast ingen svårighet berättar deltagarna. Det fanns fall som var svårare än andra att anmäla där tydliga tecken på att barnet for illa saknades.

Vissa fall är helt solklara, där finns inga funderingar. Medan andra fall är lite oklara och om jag känner att jag inte riktigt är säker så pratar jag med mina kollegor och diskuterar med dem. Vid något tillfälle har jag även ringt och pratat med socialtjänsten och bollat med dem (Intervju 2).

Det framkom då av några deltagare att i dessa fall saknades tydliga tecken på att barnet for illa. Då använde informanterna uttrycket ”magkänsla”. När några av deltagarna står och väger om en anmälan ska göras eller inte brukade de ofta gå på sin ”magkänsla”.

Man kan ju ha en magkänsla. Och det har jag lärt mig genom åren att magkänslan är jätteviktig. Den säger jättemycket, och det är många gånger som man har en känsla redan från första gången man träffar en familj som sen befästs längre fram, att den här misstanken var någonting (Intervju 3).

Tidsbrist är något som är vanligt enligt deltagarna. På grund av tidsbristen kan det vara svårt att få en uppfattning om hur familjen är gentemot barnet men också hur barnet ter sig. Det framkom av ett flertal deltagare att det var svårt att få en uppfattning om en anmälan ska göras eller inte när besöken var korta på barnhälsovården.

(15)

15

Jag skulle faktiskt säga att de korta besöken gör det svårare att upptäcka barn som far illa och därmed blir det svårare att göra en anmälan av barnet (Intervju 6).

När en anmälan skulle göras fanns det rutiner kring att informera föräldrarna om att anmälan kommer att göras. Att vara tydlig och förklara varför en anmälan kommer göras kunde ses som respekt gentemot familjerna.

Jag tror mycket på tydlighet, det är ju också en respekt mot familjen att man förklarar (Intervju 3).

Att genomföra en anmälan mot föräldrarna handlar inte om att splittra en familj, utan att ge förutsättningar för att fortsätta vara en familj berättar någon deltagare.

… för det handlar inte om att klyva en familj, utan det handlar om att fortsätta vara en familj…(Intervju 1).

Det framkom efter intervjuerna att det var lättare att anmäla om det fanns tydliga tecken på att barnet for illa. Om barnet blivit utsatt för fysiskt misshandel var blåmärken något som deltagarna kunde uppmärksamma när barnet skulle vägas då kläderna oftast togs av. Det förekom att någon hade gjort en akut anmälan till socialtjänsten då barnets hudkostym hade blåmärken. Några deltagare upplever det svårt att uppmärksamma blåmärken på barnens kropp. Det kunde bero på att föräldrarna misstyckte till avklädning av barnet eller uteblev från avtalat besök då man visste att barnet skulle kläs av.

En av mina kollegor upptäckte ett barn som blev misshandlat, som hade fullt av blåmärken på överkroppen. Det barnet omhändertogs direkt (Intervju 6).

Ja, och det här med fysiskt våld är jättesvårt att uppmärksamma. Det tror jag vi på BVC missar jättemycket (Intervju 7).

Psykisk ohälsa hos föräldrarna sågs som en viktig anledning till att göra en anmälan. Det förekom att föräldrarna var nedstämda, deprimerade, hade ångest eller tidigare haft psykiatriska diagnoser. Missbruk hos föräldrarna var också någon som kunde ses som en riskfaktor för att barnet skulle fara illa.

Men jag skulle nog säga att min erfarenhet kring barn som far illa är att psykisk sjukdom är den största risken, många av mina anmälningar har berott på att någon form av psykisk sjukdom har legat till grund för anmälningen (Intervju 4).

Deltagarna berättade att uteblivna besök kunde vara en anledning till att en anmälan borde göras. Att komma på de planerade besöken är ett tecken på att föräldrarna bryr sig om sitt barn ansåg några av deltagarna. Genom att komma på de planerade besöken visar föräldrarna ett intresse av barnets utveckling samt deras välmående.

(16)

16

4.5 Önskan om återkoppling

Då BHV vill kunna följa upp vad som hänt efter en anmälan är det viktigt att få återkoppling från socialtjänsten eller familjen. Återkoppling kan ses som något viktigt för deltagarna.

Att få mer återkoppling från socialtjänsten när en anmälan gjorts var önskevärt för deltagarna. Det framkom att flera deltagare upplevde att de inte har fått någon återkoppling. En uppföljning eller återkoppling när barnet byter BHV framkom också som en önskan från några deltagarr medan andra upplevde att samarbetet mellan de olika instanserna fungerade bra. Att ha ett bra samarbete med förskolorna ansågs viktigt. Samarbetet med förskolorna kunde se olika ut bland deltagarna.

Nä jag vet inte hur det har gått, har inte fått någon återkoppling från socialtjänsten eller från det nya BVC. Jag upplever att det ofta är svårt att få återkoppling från socialtjänsten (Intervju 2).

(17)

17

5. Diskussion

Syftet i studien var att beskriva BHV-sjuksköterskans erfarenheter vid misstanke om att barn far illa. Det framkom fem kategorier i resultatet. I resultatet framkom att deltagarna hade varierande erfarenheter när de misstänker att ett barn far illa. Agerandet när de misstänkte att barn far illa kunde ske på olika sätt. Att våga ställa svåra frågor, att vara vaksam och observant framkom som en viktig del i deltagarnas arbete. Deltagarna såg sig som barnets talesperson. Resultatet visar att en anmälan kan göras på olika sätt och att vissa faktorer spelar roll för om en anmälan görs eller inte. Förbättrad återkoppling från de olika instanserna till deltagarna var önskvärt.

Det finns överensstämmelse med den här studiens resultat och studien av Söderman och Jackson (2011) där bland annat BHV-sjuksköterskorna ansåg sig vara barnets ombud i mötet med familjen. Det fanns en önskan att alltid se till barnets bästa. Det framkom också att kollegor var ett stöd till BHV-sjuksköterskorna när de kände sig osäkra i vissa situationer. Ett gott samarbete med övriga verksamheter var något som önskades av BHV-sjuksköterskorna. En anledning till att BHV-sjuksköterskorna kände sig osäkra var att återkoppling från socialtjänsten saknades. I föreliggande studie framkom det att erfarenhet och kunskap är viktigt för att göra en anmälan. Att vara en människokännare är viktigt inom yrket. Erfarenhet gör det lättare att veta vilka tecken som deltagarna ska titta efter om de misstänker att barnet far illa. Tidigare har begränsad utbildning varit en faktor som lyfts fram som hämmande för att anmäla misstanke om barnmisshandel och försummelse (Piltz et al 2009). I en studie av Fraser et al (2010) undersöker författarna bland annat förhållandet mellan utbildning om rapportering av olika typer av barnmisshandel och försummelse. Det visar sig att utbildning anses vara viktigt för att sjuksköterskan ska kunna identifiera barnmisshandel och försummelse. Ökad utbildning inom området ”barn som far illa” var något som önskades av de flesta deltagarna. Att införa handledning i olika situationer när en misstanke finns att ett barn far illa skulle kunna hjälpa deltagarna att känna sig mer säkra att göra en anmälan.

Några av deltagarna har tagit kontakt med socialtjänsten direkt när de har upptäckt misär i barnets hem. I resultatet belystes hembesök som viktigt då deltagarna tidigt kunde se tecken på att en risk finns att barnet far illa. Studien av Kimberly och Brooks Gunn (2009) visar att forskare har få bevis för att hembesöksprogram har direkt förhindrat barn från misshandel eller försummelse. Dock har fördelar setts när hembesök utförs. En ökad kunskap hos föräldrarna har skett efter hembesöken. Det här kan i sin tur troligen förbättra barnets vård och minska risken för misshandel. Att i framtiden införa ytterligare ett obligatoriskt hembesök kan vara gynnsamt för att se hur barnen har det i sin hemmiljö. Detta kan medföra att barn som far illa upptäcks och får hjälp tidigare. Deltagarna beskriver i resultatet att de är vaksamma. De kunde till exempel observera hur föräldrarna anknyter till sitt barn. Detta kan likna en studie av Pabiś et al (2010) där sjuksköterskorna observerade föräldrarnas beteende för att stärka sina misstankar om att barnet hade en risk att fara illa. Ytterligare beskriver författarna att det kan leda till att en anmälan görs då sjuksköterskorna är observanta. Några av deltagarna använde sig av screeningformulär som vände sig till mamman för att tidigt identifiera om våld förekommer eller har förekommit i hemmet, antingen riktat mot mamman eller mot barnet. Enligt tidigare studier förekommer det få bevis på hur screening kan leda till upptäckten av våld i nära relation och det saknas enighet beträffande screeningsverktygets nytta. Detta gör att svårigheter finns att motivera vårdinrättningar att använda screening. Även om brister finns uppmanas vårdpersonal att använda screening (O'Doherty et al 2015; Chisholm et al 2017). Det framkommer

(18)

18

dock i föreliggande studie att deltagarna upplevde att screeningfrågorna gjorde en viss skillnad för att tidigt upptäcka våld i familjen.

När anmälan ska göras är det viktigt att alltid tänka på barnets bästa. Att vara barnets talesperson är något som deltagarna betraktar sig som, och deras ansvar är att anmäla om det finns en misstanke om att barnet far illa. I en studie av Ben et al (2012) framkommer att det är viktigt att barnet är i fokus och att sjuksköterskorna förblir professionella i kontakt med familjerna. I föreliggande studie framkom också att det är viktigt att deltagarna bygger en god relation till föräldrarna så de får ett förtroende. Resultatet belyser alltså att deltagarna både ska tänkte på barnets bästa samt även bygga en god relation till föräldrarna. Detta kan upplevas som problematiskt då några av deltagarna påpekar att det är viktigt att alltid tänka på barnets bästa och inte på relationen mellan BHV-sjuksköterskan och föräldern. Att förbli professionell i mötet mellan familjen och barnet kan vara en utmaning för BHV-sjuksköterskor. Hälso-och sjukvårdslagen (2017:30) beskriver att där hälso- och sjukvård ges till barn ska alltid barnets välmående sättas i första hand. Detta kan liknas med artikeln av Coyne et al (2016) där författarna beskriver att sjukvården bör flytta fokus från den familjecentrerade vården till en mer barncentrerad vård. I föreliggande studie framkom att samtliga deltagare anser sig ha ett ansvar att göra en anmälan, vilket även gjordes vid misstanke om att ett barn far illa. Detta är överensstämmande med den svenska lagstiftningen. I SoL (14 kap. 1c §) beskrivs att vårdpersonal som har eller får en misstanke om att ett barn far illa bör göra en anmälan. Det tycks således att deltagarna i föreliggande studie följer de regelverk och föreskrifter som förekommer i deras profession. Likheter kan ses i studien av Lavigne et al (2017) där 100 % av sjuksköterskorna svarade att de skulle göra en anmälan om en misstanke fanns för barnmisshandel. Deltagarna i studien uppger att det ibland kan vara svårt att göra en anmälan när det inte finns några tydliga tecken på misshandel till exempel fysiska tecken. De uppgav då att de upplevde en ”känsla” av att något inte stämde. Den ”känslan” beskrivs som en ”magkänsla” som deltagarna tog hjälp av när de kände sig osäkra om en anmälan ska göras eller inte. Om deltagarna kände sig osäkra kunde de också samtala med sina kollegor. Tidigare studier beskriver att misstankar kring barnets välmående började ibland med sjuksköterskornas “känsla” av att något inte var rätt. Om sjuksköterskorna kände en oro för barnet eller osäkra i sitt handlingssätt diskuterades detta med kollegorna. Sjuksköterskorna blev också mer observanta och letade efter faktorer som stärkte deras ”magkänsla” (Lines et al 2017; Appelton 2008). Att införa kollegialhandledning regelbundet på arbetsplatsen skulle kunna vara ett sätt att förstärka det kollegiala stödet och samtidigt kompetensutveckla gruppen BHV-sjuksköterskor (Lauvås & Handal 2015).

Några av deltagarna önskade att få en uppföljning eller en återkoppling från socialtjänsten och även ett bättre samarbete mellan olika instanser, till exempel förskola och när barnen byter vårdgivare. Det här överensstämmer med statens offentliga utredningar (SOU 2001: 72) där de påpekar att socialtjänsten och barnhälsovården ska ha ett bra samarbete för att hjälpa de barn som har en risk att fara illa. Resultatet kring deltagarnas önskan om bättre återkoppling kunde ha sett annorlunda ut om sekretessen kring de olika instanserna inte är så strikta (offentlighets- och sekretesslagen 2009:400). Detta stämmer även överens med studien av Bäckman och Jackson (2011) då BHV-sjuksköterskorna belyser att samarbetet mellan verksamheterna kan försvåras då sekretessen är strikt mellan verksamheterna.

(19)

19

5.1 Metoddiskussion

Då syftet med studien var att beskriva BHV-sjuksköterskornas erfarenheter vid misstanke om att barn far illa valdes en kvalitativ design där data insamlades med hjälp av intervjuer som sedan analyserades med manifest innehållsanalys. Detta är i enlighet med vad metodlitteraturen rekommenderar (Henricson 2017). Det kan förekomma nackdelar med vald metod då den är tidskrävande.

Undersökningsgruppen i den här studien bestod av åtta BHV-sjuksköterskor som arbetade på barnavårdcentraler. Att både barnsjuksköterskor och distriktssjuksköterskor fick ingå i studien då de båda professionerna arbetar inom BHV ansågs vara rätt av författarna. Då deltagarna hade olika utbildningsbakgrund kan resultatet ha blivit påverkat. Utbildningen i de olika kompetensområdena barnsjuksköterska och distriktsjuksköterska varierar beträffande området barnets hälsa. Det beskrivs dock i högskoleförordningen (1993:100) att de olika kompetenserna ska ha liknande utbildningsinnehåll därför tros inte resultatet ha påverkats av olika utbildningsbakgrund hos deltagarna. Däremot kan tidigare erfarenhet kring ärenden där barn far illa ha betydelse för hur deltagarna agerar vid misstanke om att det barnet far illa. Målet var att genomföra fem intervjuer vardera. När intervjuer ska genomföras är 10-20 deltagare att föredra. Datan kan bli begränsad till innehållsanalysen om antalet endast är fem till sex (Henricson 2017). Samtliga intervjuer hade överensstämmande uttalanden och bedömdes därför vara tillräckligt för att täcka studiens syfte. Samtliga deltagare var kvinnor vilken kan ses som en svaghet enligt Graneheim och Hällgren (2008). Anledningen till att inte flera män deltog var okänd. Dock skulle det kunna bero på att färre män jobbar inom BHV. Deltagarna hade varierande erfarenheter inom sitt yrke vilket kan ses som något positivt då det kan ge en bredare bild av det som efterfrågades i studien. Deltagarna arbetade i olika delar av landet vilket också kan ha lett till ett bredare perspektiv. Det strategiska urvalet ansågs passa till syftet för att få en god variation av det tänkta fenomenet i studien (Henricson 2017).

Semistrukturerade intervjuer användes i studien för att samla in data. Denna metod ansågs vara den bästa för att få fram det mest relevanta från deltagarna och för att besvara studiens syfte. Något som kan ha påverkat resultatet är att författarna genomförde intervjuerna var för sig. En fördel kan ses om den ena agerar som observatör medan den andra genomför intervjun. Om frågor skulle glömmas från den som intervjuar kan observatören hjälpa till. Genom att reflektera tillsammans efter intervjun skulle möjligen kvalitén på intervjuerna lyftas inför nästa intervju. Frågorna från intervjuguiden skulle kunna ha ställts på ett mer likartat vis om författare genomförde intervjuerna tillsammans (Henricson 2017). Analysen av det insamlade materialet visade dock inga skillnader av att författarna genomförde intervjuerna var för sig vilket kan tyda på att studiens resultat inte har påverkats. Deltagarna fick läsa intervjuguiden innan intervjun. Detta kan ha påverkat resultatet då de var pålästa och visste vilka frågor som skulle ställas. Att deltagarna fick möjlighet att ta del av intervjuguiden tros ha påverkat resultatet positivt då de hade möjlighet att förbereda sig och tänka ut relevanta svar. En annan fördel som kan ses är att deltagarna kände sig trygga med att veta vilka frågor som ställdes. Ett sätt att pröva intervjuguiden var att göra en provintervju. Resultatet av att göra en provintervju blev att några frågor fick justeras för att bättre besvara studiens syfte. Fördelar med att göra en provintervju är att den som ska intervju kan pröva på situationen att vara intervjuare men också att den tekniska utrustningen fungerar. Genom att göra en pilotintervju kan tidsåtgången bedömas som rimlig (Danielson 2017). Samtliga intervjuer skedde i ett avskilt rum utan

(20)

20

störningsmoment. Deltagarna valde att bli intervjuade på deras arbetsplats då det fanns en tidsbrist för dem och för att det ansågs lättare så.

Den analys som användes i studien var manifestinnehållsanalys enligt Graneheim och Lundman (2004). Denna analysmodell valdes då den anses passa studiens design. Författarna har genomfört analysprocessen enligt de steg som Graneheim och Lundman (2004) beskriver. Graneheim och Lundman (2004) påpekar att det är viktigt att meningsenheterna inte blir för korta, till exempel enstaka ord, då kontentan av innehållet då kan gå förlorad och att det kan vara svårt att gå vidare i den fortsatta tolkningen av texten. Datamaterialet har lästs igenom ett flertal gånger och data har analyserats så objektivt som möjligt (Polit & Beck, 2016). Under hela analysprocessen har förståelsen tagits i beaktande för att så långt det är möjligt inte påverka resultatet. Elo och Kyngäs (2008) beskriver att innehållsanalys anses vara lämplig för studier som karakteriserar omvårdnad. De påpekar dock att en nackdel med den här analysmodellen kan vara att författarna tolkar resultatet olika eller att forskningsfrågor kan vara för omfattande för denna typ av analysmodell.

I kvalitativa metoder används olika kriterier för att påvisa studiens kvalité. Målet med kvalitativ metod är att förstärka studiens pålitlighet. Pålitligheten av en studie omfattar olika mått i form av trovärdighet, tillförlitlighet och överförbarhet (Polit & Beck 2016). Det finns olika delar i föreliggande studie där trovärdigheten kan belysas. I studien har citat använts för att tydliggöra resultatet. Citat finns med från alla intervjuer vilket kan öka trovärdigheten. Trovärdigheten kan också öka genom att studiens resultat liknar tidigare forskning (Petersson 2017). Författarna har analyserat det insamlade materialet och haft diskussioner kring olika tolkningar som gjorts av texten vilket kan öka trovärdigheten enligt Petersson 2017. Tillförlitligheten till studien kan stärkas då en intervjuguide användes vid intervjuerna (Kvale & Brinkmann 2014). Författarna strävade efter att noggrant beskriva analysprocessen i studien vilket kan öka tillförlitlighet och transparens (Polit & Beck 2016). Genom att använda tabeller kan läsaren följa arbetets gång. Då deltagarna i studien är få kan inte resultatet generaliseras. Danielson (2017) menar att ett resultat från en kvalitativ innehållsanalys inte kan generaliserar men det kan dock vara överförbart till andra grupper eller situationer som har ett liknande kontext.

6. Konklusion

Föreliggande studie visar att deltagarna känner sig trygga att agera när tydliga tecken finns om att barn far illa. Agerandet innebär en anmälan från barnhälsovården till socialtjänsten enligt gällande regelverk och riktlinjer på arbetsplatsen. Erfarenhet och utbildning i att våga ställa känsliga frågor ökar BHV-sjuksköterskans möjligheter att identifiera tidiga tecken på att ett barn fara illa. Det finns en önskan från deltagarna i studien om ökad utbildning i ämnet och förbättrad samverkan mellan inblandade instanser. Det framkommer i resultatet att tidsbrist ansågs vara en bidragande faktor till att barn som far illa inte upptäckts i barnhälsovården.

6.1 Kliniska implikationer

Barn som far illa är ett omfattande problem i samhället och även i världen. BHV- sjuksköterskan har bland annat ett ansvar att tidigt identifiera barn som far illa. Att veta hur BHV-sjuksköterskan ska agera när en misstanke finns om att ett barn far illa är således viktigt. Föreliggande studie visar att deltagarna känner sig trygga att agera vid tydliga tecken på att ett barn far illa. Ökad utbildning för BHV-sjuksköterskorna i ämnet

(21)

21

”barn som far illa” och mer tid för mottagningsbesök för familjen skulle kunna öka möjligheterna att tidigare uppmärksamma barn som far illa. Resultatet i föreliggande studie kan bidra till en ökad kunskap om hur BHV-sjuksköterskan agerar och hur arbetet med att tidigt identifiera barn som far illa kan förbättras. Genom att införa fler obligatoriska hembesök på BHV kan det leda till att fler barn som far illa upptäcks och får hjälp tidigare. Då flera av deltagarna önskade en förbättrad återkoppling och uppföljning mellan de inblandade instanserna bör verksamheterna se över hur samverkan ser ut. Det har även lyfts fram i studien av Söderman och Jackson (2011) i vilken det påpekas att om de olika instanserna skulle göra gemensamma handlingsplaner kan ett främjande arbete med barn som far illa förbättras.

6.2 Förslag till fortsatt forskning

Värdet av fler hembesök inom BHV för att tidigare upptäcka barn som far illa skulle kunna undersökas genom vidare forskning där en grupp får hembesök kontinuerligt medan den andra gruppen får hembesök enligt rutiner i barnhälsovården. Ett ytterligare förslag för vidare forskning skulle kunna vara att studera hur en strukturerad samverkan mellan socialtjänst och BHV skulle påverka antalet anmälningar om att barn far illa.

(22)

22

Referenser

Appleton, J.V. & Cowley, S. (2008). Health visiting assessment-unpacking critical attributes in health visit for needs assessment practice. International Journal of Nursing Studies, 45(2), 232-245. doi.org/10.1016/j.ijnurstu.2006.08.014

Backlund, Å. (2007) Elevvård i grundskolan. Resurser, organisering och praktik. Doktorsavhandling vid Institutionen för socialt arbete. Diss. Stockholms universitet. Barnkonventionen: FN:s konvention om barnets rättigheter. (2009). Stockholm: UNICEF Sverige. https://unicef.se/barnkonventionen/las-texten#full [2017-03-23] Ben-Natan, M., Faour, N., S, Grinberg, K., & Klein-Kremer, A (2012). Factors affecting miedical and nursing staff reporting of child abuse. International Nursing Review, 59(3), 331-337. doi: 10.1111/j.1466-7657.2012.00988

Brottsförebyggande rådet, Brå (2017). Brottsutvecklingen i Sverige fram till år 2015. Rapport 2017:5. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.

Brå. (2011). Den polisanmälda barnmisshandeln - utvecklingen fram till 2009. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. (2017-04-23)

Chen Y-W., Huang J-H., Lu T-H., Feng J-Y. (2015). Clinical competency in child maltreatment for community nurses in Taiwan. International Journal of Nursing Practic, 1(21), 21-26. doi: 10.1111/ijn.12395.

Chisholm, C.A,. Bullock, L., Ferguson, II, J.E. (2017). Intimate partner violence and pregnancy: screening and intervention. American Journal of Obstetrics and Gynecology, 217(2), 145-149. doi: 10.1016/j.ajog

Coyne, I., Hallström, I., Söderbäck,M. (2016). Reframing the focus from a family-centred to a child-family-centred care approach for children’s healthcare. Journal of Child Health Care. 20(4), 494-502. doi:10.1177/1367493516642744

Coyne, I., O´Neill, Murphy Costello & O´Shea. (2011). What does family-centred care mean to nurses and how do they think it could be enhanced in practice. Journal of Advanced Nursing, 67(12), 2561-2573. doi: 10.1111/j.1365-2648.2011.05768

Distriktssköterskeföreningen. (2008). Kompetensbeskrivning - Legitimerad sjuksköterska med specialistsjuksköterskeexamen distriktssköterska. [Elektronisk]. 2017-10-02

Elo, S. & Kyngäs, H. (2008).The qualitative content analysis process. Journal of Advanced Nursing, 62(1), 107-115. doi: 10.1111/j.1365-2648.2007.04569

Fejes, A & Thörnberg, R. (2014). Handbok i kvalitativ analys. Stockholm: Liber Ferguson, H., MacMillan H., Wathen, N., Barlow, J., Leventhal, J., Taussig, H. (2009). Performing child protection: Home visiting, movement and the struggle to reach the abused child. Child and family social work. 4(14), 471-480. doi: 10.1111/j.1365-2206.2009.00630

(23)

23

Fraser, J., Mathews, B., Walsh, K., Chen, L., Dunne, M. (2010). Factors influencing child abuse and neglect recognition and reporting by nurses: A multivariate analysis. International Journal Of Nursing Studies, 47(2), 146-153. doi: 10.1016/j.ijnurstu

Gilbert, R. Spatz., Windom, C., Browne, K., Fergusson, D., Webb, E. & Janson, S. (2009). Burden and consequenses of child maltreatment in high-income countries. The Lancet, 373 (9657) 68-81. doi: 10.1016/S0140-6736(08)61706-7

Graneheim, U.H., Lundman, B. (2004). Qualitative content analysis in nursing research: concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness. Nurse education today, 24(2), 105-112. doi:10.1016/j.nedt.2003.10.001

Henricson, Maria (red.) (2017). Vetenskaplig teori och metod: från idé till examination inom omvårdnad. Andra upplagan Lund: Studentlitteratur AB

Howard, KS., Brooks-Gunn, J. (2009). The Role of Homevisiting Programs in Preventing Child Abuse and Neglect. The Future of Children, 19(2),119-146. doi: 10.1353/foc.0.0032

Jaudes, P. K., & Mackey-Bilaver, L. (2008). Do chronic conditions increase young children's risk of being maltreated. Child Abuse & Neglect, 32(7), 671-681. doi: 10.1016/j.chiabu.2007.08.007

Keane, C. & Chapman, R. (2008). Evaluating nurses’ knowledge and skills in the detection of child abuse in the Emergency Department. International Emergency Nursing, 16(1), 5-13. doi: 10.1016/j.ienj

Kvale, S & Brinkmann, S.(2014). Den kvalitativa forskningsintervjun. (Upplaga 3:2). Lund: Studentlittertur

Lauren, E., Lines MN,. Alison E,. Hutton MN,. Julian Grant BN. (2017). Integrative review: nurses roles and experiences in keeping children safe. Journal of Advanced Nursing, 73(2), 302-322. doi: 10.1111/jan.13101

Lavigne, J-L., Portwood, S., Warren-Findlow, J., Brunner Huber, L.(2017). Pediatric Inpatient Nurses Perceptions of Child Maltreatment. Journal of Pediatric Nursing, (34),17-22. doi: 10.1016/j.pedn.2017.01.010

Lauvås, Per & Handal, Gunnar (2015). Handledning och praktisk yrkesteori. 3., uppdaterade uppl. Lund: Studentlitteratur

Lee, H-M. & Kim, J-S (2016). Predictors of intention of reporting child abuse among emergency nurses. Journal of Pediatric Nursing, 3(9), 213-218. doi: 10.1016/j.pedn

Levey, Elizabeth J., Gelaye, B., Bain, P., Rondon, Marta B., Borba, Christina P.C., Henderson, D.C., Williams, M. A. (2017). A systematic review of randomized controlled trials of interventions designed to decrease child abuse in high-risk families. Child abuse & Neglect. (65), 48-57. doi: 10.1016/j.chiabu

(24)

24

Levi, B.H. & Crowell, K. (2011). Child Abuse Experts Disagree About the Threshold for Mandated Reporting. Clinical Pediatrics, 50 (4), 321-329. doi: 10.1177/0009922810389170

Lines, L.E., Hutton, A.E., Grant, J. (2017). Integrative review: nurses' roles and experiences in keeping children safe. Journal of Advanced Nursing, 73(2), 302-322. 10.1111/jan.13101

Lundman, B., & Hällgren-Graneheim, U.(2008). Kvalitativ innehållsanalys. Ingår i Graneskär, M., & Höglund-Nielsen, B. (red). Tillämpad kvalitativ forskning inom hälso- och sjukvård. (s.159-172). Lund: Studentlitteratur.

Magnusson, Margaretha, Blennow, Margareta, Hagelin, Elisabet & Sundelin, Claes (red.) (2016). Barnhälsovård: att främja barns hälsa. 6. uppl. Stockholm: Liber

Meinck, F., Cluver, L., Boyes, M., Ndhlovu, L. (2015). Risk and Protective Factors for Physical and Emotional Abuse Victimisation amongst Vulnerable Children in South Africa. Child Abuse Review, 10(24),182-197. doi: 10.1016/j.chiabu

Merav, B-N., Ira, S., Barbashov, P., Minasyan, Y., Hanukayev, I., Kajdan, D., Klein– Kremer, A. (2014). Risk Factors for Child Abuse: Quantitative Correlational Design. Journal of Pediatric Nursing, 29(3), 220-227. doi: 10.1016/j.pedn

O´Dohrety, L., Hegarty, K., Ramsay, J., Davidson, LL.,Feder. G., Taft., A. (2015). Screening women for intimate partner violence in healthcare settings. Journal Article; Review, 30(4), 1897-903. Doi: 10.1002/14651858.CD007007

Olsson, Henny & Sörensen, Stefan (2011). Forskningsprocessen: kvalitativa och kvantitativa perspektiv. 3. uppl. Stockholm: Liber

Paavilinen, E., Flinck, A. (2013). National Clinical Nursing Guideline for identifying and intervening in Child Maltreatment within the Family in Finland. Wiley Online Library, 3(22), 209-220. doi: 10.1155/2017/5936781

Pabiś M., Wrońska I., Slusarska B. & Cuber T. (2010). Paediatric nurses' identification of violence against children. Journal of advanced nursing, 67(8), 384-393. doi: 10.1111/j.1365-2648.2010.05473

Piltz, Anne., Wachtel, T., (2009). Barriers that inhibit nurses reporting suspected cases of child abuse and neglect. Australian Journal of Advanced Nursing, 26(3), 93-100. Polit, Denise F. & Beck, Cheryl Tatano (2016). Nursing research: generating and assessing evidence for nursing practice. 10th ed. Philadelphia: Wolters Kluwer

Reece, R,M. (2011). Medical Evaluation of Psysical Abuse. I.J.E.B Myers (Red) The APSAC handbook on child maltreatment. Thousand Oaks: SAGE p 183-212

Roberts, R., O`Connor, T., Dunn, J & Golding, J. (2004). The effects of child sexual abuse in later family life mental health, parenting and adjustment of offspring in. Child Abuse & Neglect,28(5), 525-545. doi: 10.1016/j.chiabu.2003.07.006

(25)

25 Rikshandboken/barnhälsovård rev:2014-07-01

http://www.rikshandboken-bhv.se/Texter/Barn-som-far-illa/Vad-menas-med-att-barn-far-illa/

[2017-03-23]

Rädda barnen – när man misstänker att barn far (En studie av hur professionella inom BVC, förskola och skola förhåller sig till anmälningsplikten)

https://www.raddabarnen.se/Documents/vad-vi-gor/sverige/vald-och-overgrepp/N%C3%A4r%20man%20misst%C3%A4nker%20att%20barn%20far%20illa .pdf [2017-03-22]

Schols, M.W.A., Ruiter, C.d. & Öry, F.G. (2013). "How do public child healthcare professionals and primary school teachers identify and handle child abuse cases? A qualitative study", BMC Public Health, (13),1-16. doi: 10.1186/1471-2458-13-807 SFS 1993:100. Högskoleförordning. Stockholm: Utbildningsdepartementet

SFS (1983:47). Föräldrabalk. Stockholm:Justitiedepartementet L2 SFS (2001:453). Socialtjänstlagen. Stockholm:Socialdepartementet

SFS (2003:460) Lag om etikprövning av forskning som avser människor. (2003). Stockholm.

SFS 2009:641. Offentlighets- och sekretessförordningen. Stockholm. Justitiedepartementet L6

SFS 2017:30. Hälso- och sjukvårdslagen. Stockholm. Socialdepartementet

Stoltenborgh, M., Bakermans-Kranenburg,MJ., van Ijzendoorn, MH., Alink, LR. (2013). Cultural–geographical differences in the occurrence of child physical abuse? A meta-analysis of global prevalence. International Journal of Psychology, 48(2), 81-94. doi: 10.1080/00207594.2012.697165

Socialstyrelsen (2010). Barn som utsätts för fysiska övergrepp. Stockholm

https://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/17955/2010-3-10.pdf [2017-10-19]

Socialstyrelsen (2012) Anmälningar till socialtjänsten om barn och unga - en undersökning om omfattning & regionala skillnader. Stockholm. https://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/18653/2012-3-27.pdf Socialstyrelsen (2012) Barn som far illa eller riskerar att fara illa. Stockholm. Hämtad från: http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/19528/2014-10-4.pdf [2017-03-19]

Socialstyrelsen (2014). Barn som far illa eller riskerar att fara illa. Stockholm

https://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/19528/2014-10-4.pdf [2017-10-19]

SOU 2001:72. Barnmisshandel: Att förebygga och åtgärda. Slutbetänkande från

kommittén mot barnmisshandel, Stockholm.

http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens-offentliga-utredningar/2001/08/sou-200172/ [2017-09-29]

References

Related documents

Bryant och Milsom (2005) har kommit fram till att det finns för få studier gjorda när det gäller specifikt skolkuratorer som enskild grupp och deras inställning till att anmäla när

När det gäller psykisk misshandel/psykisk omsorgssvikt fanns en gränssignifikant skillnad mellan grupperna såtillvida att knappt dubbelt så många deltagare med lång erfarenhet (n=15,

Hydrophobic stearic acid (SA) was crosslinked with via a carbodiimide reaction to form micelles and is assembled on the bee- pollen grains and the chitosan matrix was

Enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) ska hälso- och sjukvården samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs i de fall där det finns misstanke om att

Bristande rutiner kring upplevelser av osäkerhet eller tveksamma hos sjuksköterskor som uppstod när lämplig evidens saknades i frågan om ett barn far illa, kunde leda till

Många sjuksköterskor uppgav att de upplevde en osäkerhet över att anmäla när de inte kände sig helt säkra på att barnet faktiskt hade utsatts för misshandel (Elarousy,

Department of Clinical and Experimental Medicine Faculty of Health Sciences. Linköping University SE-58183

Denna till- lit och detta förtroende skall föräldrar också kunna hysa i livssituationer när de själva inte förmår att be om hjälp, kanske inte inser att deras barn riskerar att