Det är bra om appen är pedagogisk!

LÄRANDE OCH SAMHÄLLE Barndom, utbildning och samhälle

Examensarbete i fördjupningsämnet Barndom och lärande

15 högskolepoäng, grundnivå

Det är bra om appen är pedagogisk!

En studie om vuxnas roll i barns digitalisering och dess påverkan på den kringliggande kulturen

It's good if the app is educational!

A study about the role adults have in children's digitalization and its impact on the surrounding culture

Herman Hansson Lukas Sundman

Examen och poäng: Förskollärarexamen 210hp Examinator: Mattias Nilsson Sjöberg Datum för slutseminarium: 2021-11-02 Handledare: Dorota Lembrer

Förord

Vi vill börja med att tacka alla de personer som stöttat oss framåt i vårt examensarbete.

Det är våra kurskamrater, handledare, familjer och inte minst alla medverkande informanter till studien som gjort den möjlig och dessutom rolig att genomföra. Oavsett hur mycket tid vi spenderat framför våra skärmar dessa veckorna har ni inte gett upp hoppet på oss. Tack!

Ett extra tack till vår handledare Dorota Lembrer som har hjälpt samt trott på oss hela vägen igenom. Vi hade några snäva svängar mot slutet av arbetet, då var det Dorota som knuffade oss mot rätt riktning igen så skrivandet tog fart ordentligt! Vårt examensarbete hade inte varit likadant utan dig.

Att skriva detta examensarbete har varit en utmanande och ibland en aningen stressande process. Bland annat när deadlines varit nära men våra intressanta idéer och diskussioner lyckats ta på tiden för skrivandet. Vi har i snitt suttit fem till sex timmar varje dag där vi har pratat, skrivit online med varandra och format detta examensarbete.

Vi har varit lika delaktiga i alla delar av arbetet, från skrivandet till informationssökning samt kontakt med respondenter. Övrig tid, när vi inte hade verbal kontakt online, lades bland annat på läsning av vetenskapliga studier och informationssökning. Det har varit en fantastiskt lärorik process!

Abstract

Utvecklingen och framväxten av digital teknik har ökat exponentiellt de senaste årtiondena och är idag en naturlig del av de flesta människors liv. Forskning om hur den digitala tekniken påverkar barn är ett relativt nytt och outforskat forskningsfält. Denna studie har som syfte att undersöka vilka appar vuxna väljer åt barn samt vilken roll dessa val kan spela i barns digitala användning, kulturer och vardag. Studien tar utgångspunkt i barndomssociologisk teori för att belysa kopplingar mellan barns digitala användning med kulturen de befinner sig i och deras barndom. Vi har använt enkät som metod för att besvara syftet, med tjugotvå informanter som antingen är verksamma i förskola eller är vårdnadshavare till barn på förskola. Slutsatsen och resultatet av studien kan sammanfattas av att barns digitala användning är ett polariserat område där vuxnas roll, åsikter och antaganden kan påverka barnens liv och kamratkulturer. Av den tidigare forskningen och teorin vi valt att analysera empirin med, får vi snarare syn på vikten av en kompetenshöjning och en större medvetenhet kring den digitala användningen och appars påverkan på barns liv.

Nyckelord: Barndom, barnperspektiv, being och becoming, digitalisering, kamratkulturer, tolkande reproduktion

Innehållsförteckning

1. Inledning 6

1.1 Syfte och frågeställningar 8

2. Tidigare forskning 9

2.1 Potentiella risker med barns digitalisering 9

2.2 Perspektiv på barns appanvändning beroende på geografisk plats 11 2.2.1 Internationellt perspektiv på barns digitalisering 11 2.2.2 Nationellt perspektiv på barns digitalisering 12

2.2.3 Internationellt och nationellt möts 13

2.2.4 En polariserad bild av barns appanvändning i Sverige 13

2.3 Sammanfattning av tidigare forskning 14

3. Teori 16

3.1 Barndomssociologiskt perspektiv 16

3.1.1 Barn som being och becoming 17

3.1.2 Barnperspektiv eller barns perspektiv? 19

3.1.3 Kamratkulturer och tolkande reproduktion 19

3.1.4 Den institutionaliserade barndomen 21

4. Metod och empiri 22

4.1 Valet mellan enkät-, intervju- och observation som metod 22

4.1.1 Studiens reliabilitet och validitet 23

4.2 Pilotenkät 24

4.3 Genomförande och analysmetod 25

4.4 Urval 26

4.5 Etiska övervägande 27

4.5.1 Informationskravet 28

4.5.2 Samtyckeskravet 28

4.5.3 Konfidentialtietskravet 28

4.5.4 Nyttjandekravet 28

5. Analys och resultat 30

5.1 Barnens tillgång till digitala verktyg 30

5.1.1 Vanligaste och ovanligaste apparna som vuxna valt till barnen 31

5.1.2 Pedagogik kontra lustfylldhet 33

5.1.3 Rädslor och risk för beroende 35

5.1.4 Skillnad på pedagogiska appar och spelappar 36

5.2 En polariserad syn på barns digitalisering 37

5.3 Avslutningsvis 39

6. Diskussion och slutsats 41

6.1 Resultatdiskussion 41

6.1.1 Apparna vuxna valt till barn och varför 41

6.1.2 Sammanfattning av resultat 42

6.2 Metoddiskussion 43

6.3 Fortsatt forskning 44

7. Referenslista 46

1. Inledning

Utvecklingen av digital teknik har ökat exponentiellt över de senaste årtiondena.

Slutsky och Deshetler (2017) skriver om explosionen av den digitala teknikens utveckling och inte minst i förhållande till den portabla teknologins framväxt i form av smartphones och surfplattor. Slutsky och Deshetler (2017) skriver att det inte är enbart vuxna som blivit konsumenter av denna nya teknik utan också barn från ett års ålder.

Tillgängligheten till digitala verktyg är större nu än någonsin tidigare och den ökade digitaliseringen berör alla i samhället på olika sätt och därmed också hela utbildningssystemet, som innefattar förskolan (Skolverket, 2018). I vårt arbete definieras digitala verktyg och digital teknik som ett samlingsbegrepp för teknologiska apparater som kan användas för skapande, lagring eller överföring av information i form av elektronisk data som exempelvis smartphones, surfplattor och datorer (Skolverket, 2021).

Användningen av digitala verktyg sipprar ner till barn i allt lägre åldrar (Statens Medieråd, 2019). Det kan därmed förväntas att barn besitter färdigheter som tidigare generationer inte haft möjlighet att utveckla. Statens Medieråd (2019) visar att 50% av barn i åldrarna två till fyra år spelar spel på någon form av digitalt verktyg. Det anges även att 80% av barn i denna åldersgrupp har tillgång till en egen surfplatta eller tillgång till en gemensam i familjen vilket gör surfplattan till det vanligaste digitala verktyget. Bland fem- till åttaåringar så är också surfplattan det vanligaste digitala verktyget att äga själv (Statens Mediereåd, 2019). Det har blivit allt vanligare att äga eller dela en surfplatta vilket indirekt eller direkt leder till att barn möter den stora djungeln av appar som finns tillgängliga. Enligt App Store (2021) finns det idag cirka fyra miljoner appar tillgängliga vilket också gör det till en omöjlighet att ha överblick över alla och dess funktioner. Det kan tänkas vara svårt att orientera sig och ta kvalitativa beslut när appar ska väljas. Inte minst för personal verksamma i förskola då förskolan har som uppdrag enligt Läroplanen för förskolan Lpfö18 (2018), att inkludera digitalisering i verksamheten.

Genom tillgängligheten och utvecklingen av digitala verktyg och internet, så har möjligheterna också ökat för hur barn kan interagera med dessa. Interaktionen sker i tidigare åldrar, snabbare än tidigare och tar upp längre perioder av barnens liv (Couse &

Chen, 2010). Med detta i åtanke så verkar inte den digitala utvecklingen bromsas av inom den närmsta framtiden. Platsen interaktionen med digitala verktyg tar i förskolan kommer troligtvis fortsätta öka i och med de nya framskrivningarna kring digitalisering i läroplanen för förskolan (Lpfö18, 2018). Det innebär att personal på förskolan har nya mål att förhålla sig till, vilket medför att deras kompetens måste utvecklas i enlighet med dessa mål (Otterborn, Schönborn & Hultén, 2019).

I läroplanen för förskolan står det i förskolans uppdrag att: “...ge barnen förutsättningar att utveckla adekvat digital kompetens genom att ge dem möjlighet att utveckla en förståelse för den digitalisering de möter i vardagen” (Lpfö18, 2018, s. 9). I den tidigare revideringen av läroplanen finns liknande mål men formulerat på detta vis: “Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar sin förmåga att urskilja teknik i vardagen och utforska hur enkel teknik fungerar” (Lpfö98, 2016, s. 10). Denna förändring belyser specifikt den digitala tekniken och begrepp som digitalisering, digital teknik och digitala verktyg är nu implementerat i förskolans läroplan (Lpfö18, 2018). Till skillnad från föregående revidering av läroplanen (Lpfö98, 2016) där begreppet informationsteknik var det som pekade mot den digitala tekniken, men som inte var lika omfattande kring digitalisering. Denna förändring kring digitaliseringens mål och pedagogers arbete med digitala verktyg har blivit en katalysator för vårt intresse av digitalisering i förskolan, områdets dimensioner och andra frågor som berör pedagogers uppdrag för vad som förväntas och är möjligt att göra med digital teknik i förskolan.

Detta ledde oss till tematiken för vårt arbete om vad barn faktiskt gör med de digitala verktygen, vilket i princip alltid involverar någon form av interaktion med en app. Det blev en övergång från att ha användningen av digitala verktyg i centrum till att ha appar som huvudfokus, med blicken mot barndomssociologiska aspekter av barns interaktioner med appar. Så vad är det då för appar vuxna väljer till barnen egentligen?

Varför väljer de just de apparna och hur resonerar de vuxna kring sina val?

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna studie är att undersöka vilka appar vuxna väljer åt barn samt vilken roll dessa val kan spela i barns digitala användning, kulturer och vardag. Med ordet vuxna syftar vi på människor som är verksamma i förskola samt vårdnadshavare som har barn på förskola. Vår avsikt med studien är att öka vår kunskap kring den digitalisering som barnen möter i vardagen, i förskolan såväl som i hemmet. Detta med förhoppningen att få en djupare förståelse för hur och om vuxnas roll i barns digitalisering påverkar den kringliggande kulturen.

Följande frågeställningar kommer att ligga som grund för att stötta och besvara vårt syfte:

● Vilka appar väljer vuxna till barn som går på förskola?

● Varför och hur väljer de just de apparna?

● Vilken roll spelar vuxnas val i barnens användning av digitala verktyg?

2. Tidigare forskning

I detta kapitel kommer vi presentera relevant tidigare forskning som handlar om digitalisering. Detta för att ge en inblick om vad som är aktuellt inom forskningsfältet och därmed visa relevansen för vår studie genom att sätta den i en kontext. Forskningen handlar främst om att specificera sfären för digital teknik och med koppling till barn.

Forskningen är både ur en svensk kontext såväl som internationell.

I princip samtliga studier vi tagit del av nämner hur den digitala tekniken utvecklas i raketfart och vikten av att forskning görs inom området, särskilt forskning som inriktar sig på hur den digitala tekniken påverkar barn. Lieberman, Fisk och Biely (2009) skriver att det forskats lite på barn som målgrupp och hur de påverkas av digital teknik och specifikt spel. I samband med vårt utforskande av forskningsfältet har vi dock sett tendenser på att utbudet bara under de senaste åren har ökat markant. Vi ser i forskning att det fortfarande finns en ovisshet och delad mening kring hur digitaliseringen påverkar barn, både på lokal nivå såväl som global. Detta kan speglas i praktiska exempel där nationers tillvägagångssätt och prioriteringar på digital teknik i förskolan ser väldigt olika ut (Slutsky, Kragh-Müller, Rentzou, Tuul, Gol Guven, Foerch &

Paz-Albo, 2021). Går det att med säkerhet veta vad som är positivt att låta barn ta del av, gällande digitala verktyg, när det till synes verkar finnas stora polariseringar och skilda perspektiv kring det i forskningen? Här nedan kommer en del av den forskningen presenteras.

2.1 Potentiella risker med barns digitalisering

Som nämnts ovan ser vi en ovisshet och vissa delade meningar kring hur digitaliseringen, eller specifikt appar påverkar barn. Siegle (2017) skriver i sin studie om risker som man bör förhålla sig till i relation till digital teknik i samband med barn.

Syftet med studien är att hjälpa barn med att ta kontroll över deras användning av digitala verktyg, snarare än att låta verktygen kontrollera dem. Detta görs i form av praktiska rekommendationer till vuxna såsom tips och vägledning angående hur de bör

hantera den digitala värld som barn möter mer och mer (Siegle, 2017). Studien tar utgångspunkt i följande fyra riskkategorier: Plagiarism, cyberbullying, inappropriate technology actions och technology addiction. Alla kategorier delar en negativ konnotation som även framgår av titeln på studien “The Dark Side of Using Technology”. Kortfattat handlar plagiarism om att presentera en annan författares språk, tankar, idéer eller uttryck som om det vore ens egna. Cyberbullying handlar om mobbning via internet. Inappropriate Technology Actions handlar om att barn medvetet eller omedvetet tar del av innehåll som anses olämpligt för barn. Slutligen handlar Technology Addiction om risken för att bli beroende av tekniken (Siegle, 2017).

Resultatet av Siegles (2017) studie är att fördelarna barn kan få av att använda digital teknik väger mer än dess nackdelar och risker. Att vuxna kan främja barns utveckling av diverse förmågor om de blir vägledda och kontrollerade på rätt vis i deras digitala användning. Studien beskriver konkret hur man bör gå tillväga, såsom att barn bör vara begränsade till max en timmes skärmtid om dagen och att de inte bör sova med digitala verktyg i rummet (Siegle, 2017). Detta kan visa på att ny kompetens kan behövas hos vuxna som har hand om barn, vårdnadshavare som lärare, då majoriteten av barn i dagsläget möter digital teknik dagligen.

Zeer, Zinnatova, Tretyakova och Bukovey (2020) diskuterar i sin studie hur professioner kräver ny kompetens kring digital teknik i samband med den kraftiga utvecklingen och ökningen av digitaliseringen i samhället. Studien tar upp begreppet trans-professionalism som innebär att vara redo och villig att utvecklas och anpassa sin yrkesroll och kompetens, till samhällsförändringarna som tillkommit med den digitala tillväxten. Studien kommer fram till att traditionella yrken kommer transformeras och att nya yrkesroller kommer skapas i och med denna utveckling. De beskriver förskolläraryrket och hur den yrkesrollen är i behov av ett kompetenslyft inom digitalisering, vilket kan leda till att en ny yrkesroll också behöver infinna sig i förskolan för att matcha behovet. Behovet för ökad kompetens inom digitaliseringen i förskolan kan dock se olika ut och är beroende på vart i världen man befinner sig (Slutsky m.fl. 2021).

2.2 Perspektiv på barns appanvändning beroende på geografisk plats

Nedan presenteras internationell forskning inom området kring barns digitalisering och hur det kan se ut i förskolor världen om. Relevant forskning från en svensk kontext kommer också presenteras med fokus på att se om det finns likheter och skillnader mellan de internationella och nationella perspektiven på barns appanvändning.

2.2.1 Internationellt perspektiv på barns digitalisering

Slutsky med flera (2021) har gjort en tvärkulturell studie på åtta länder, som handlar om hur mycket tid förskollärare lägger på att implementera digital teknik i sina verksamheter. De skriver att användningen av digital teknik i förskolan är ett globalt problem och hur lärarna i varje land valde att hantera problemet är knutet till kulturella förväntningar, lärarnas åsikter och värderingar (Slutsky m.fl., 2021). Vikten av trans-professionalism (Zeer, m.fl., 2020) lyser igenom här då barns digitalisering är något som är en ny verklighet och dessutom ett outforskat område samtidigt som det är något som förskollärare måste anpassa sig till (Lpfö18, 2018). Slutsky med flera (2021) skriver att deras studie hjälper att belysa hur barns lek med digital teknik som till exempel spel, fortfarande är kontroversiellt i mångas ögon. En del av förskollärarna i studien tyckte att det bidrog till lärande, men flertalet var också oroliga över hur spelandet kan påverka barnens utveckling i sin helhet. Ett resultat av Zeer med fleras (2020) studie om trans-professionalism, var att lek med teknologi var den minst använda typen av lek initierat av förskollärare där icke teknologisk- och utomhuslek var främst förekommande. Det finns alltså en polariserad bild kring barns användande av digital teknik där forskning kan ge konkreta råd och skriva om fördelarna samt riskerna med den (Siegle, 2017) och där annan forskning skriver att det inte finns konkreta svar eller forskning kring hur det faktiskt påverkar barn (Magen-Nagar & Firstater, 2019).

Magen-Nagar och Firstater (2019) skriver i sin studie att i samband med den snabba utvecklingen av digital teknik och dess intrång i barns världar väcks också frågor kring hur det integreras i förskolans verksamhet. Studien beskriver att mer än trettio år av

forskning inte kan bevisa att digital teknik spelar någon avgörande roll i barns kognitiva utveckling men att det finns positiva fördelar som att det kan främja lärandeprocessen i en förskoleverksamhet (Magen-Nagar & Firstater, 2019). Samtidigt kan vi se i förskolans läroplan att digital teknik är en metod som ses som värdefull, i form av hur de uppdaterade strävansmålen om digitalisering ser ut (Lpfö18, 2018). Det kan tolkas som att det inte är de digitala verktygen i sig som självständigt bär en nytta. Snarare ligger värdet i på vilket sätt de används, i vilket syfte, och med hjälp av vilka angreppssätt och vetenskapliga underlag man förhåller sig till.

2.2.2 Nationellt perspektiv på barns digitalisering

Någon som även skriver om att det krävs nya kompetenser i förhållande till digital teknik i förskolan är Otterborn med flera. Otterborn med flera (2018) har utfört en studie i Sverige som innefattar hur digitala verktyg används för att stötta förskolebarns allmänna inlärning, med viss beaktning till teknikämnet i förskola. Följaktligen skriver de att få studier i Sverige har undersökt detta område och att det samtidigt finns ett brådskande behov i förskolor att utveckla kunskapen om dessa digitala hjälpmedel som undervisningsverktyg. Otterborn med flera (2018) skriver att lärarens plats anses vara avgörande för vad och hur kunskap förmedlas. Således något som anses förekomma i samspelet mellan lärare och barn är att de ofta har olika synsätt på samma digitala resurs. Att lärare ofta ser didaktiska och pedagogiska egenskaper, medan barnens fokus ofta är på nöje, lek och hur grafiskt tilltalande en app är. Bland annat med denna komplikation i åtanke ställer förskolor nya och brådskande krav på hur pedagoger meningsfullt ska stötta och använda digitala verktyg på ett sätt som stöttar barns utveckling och lärande. Detta i jämförelse med Zeer med flera (2020) som också trycker på vikten av att det behövs professionella som är kapabla och redo att anpassa sig till dessa digitala omständigheter som drastiskt påverkat förskolans verksamhet.

Otterborn med flera (2018) tillägger i sin studie att förskollärare i Sverige upplever att det behövs tydligare vägledning i förhållande till utförandet av de nya digitaliseringsmålen, samt adekvata förberedelser för att behärska den digitala kompetens som eftertraktas. Detta för att vidare kunna tillgodose styrdokument och förväntningar som omger verksamheter. Otterborn med flera (2018) skriver att det går att se ett historiskt mönster sedan sent 80-tal att förskollärare kontinuerligt efterfrågar

tydligare riktlinjer när läroplanen revideras. Detta anses fortfarande relevant kring bland annat de implementerade digitaliseringsmålen i Lpfö18 (2018). Flera förskollärare anser alltså att det inte är tillräckligt tydligt om vad som faktiskt ska göras och hur man bör och ska sträva efter dessa mål.

2.2.3 Internationellt och nationellt möts

Otterborn med flera (2018) skriver att få studier i Sverige undersökt hur digitala verktyg används för att stötta barn i förskolan. I likhet skriver Lieberman med flera (2009) att barn i tre till sex årsåldern är en relativt kontrollerad målgrupp samtidigt som de har fått lite, om inte minst uppmärksamhet när det kommer till forskning om hur de påverkas av digital teknik och specifikt spel. Det skiljer nio år mellan studiernas publikation men båda har trots det flera gemensamma nämnare. Lieberman med flera (2009) tillägger att barn i denna åldersgrupp anses vara en av de målgrupper som är mest sårbara för digital teknik, spel och mediebudskap. Det ifrågasätts ofta om mängden tid barn bör spendera framför skärmar och det råder olika åsikter kring vad som är positivt kontra negativt för barnen. Detta gäller både svensk- och internationell forskning. Studien påpekar även att yngre barn deltar, återberättar och tolkar digitalt innehåll på särskilt unika sätt som andra målgrupper inte gör (Lieberman, m.fl., 2009). Vidare skriver de att den data som finns angående barns användning av digital teknik och spel är i ständig rörelse.

Parallellt med att spel och appar också ständigt förändras och blir tillgängliga ändras även vuxnas inställningar angående vilka appar som de anser acceptabla för barn (Lieberman, m.fl., 2009). Dessa faktorer kombinerade väcker frågor om hur framtiden kommer att se ut för detta unga och outforskade fält angående barns användning av digital teknik, inte minst i förhållande till yngre barn.

2.2.4 En polariserad bild av barns appanvändning i Sverige

Nilsen (2018) skriver i sin studie att digital teknik ofta ses ur två, ganska motsatta perspektiv, i relation till utbildningssammanhang. Där det ena är att det ses som ett hot, eller ett hinder, för barns lärande och utveckling och det andra att det ses som att det förbättrar möjligheter för lärande. Hon skriver vidare att detta spänningsfältet i denna ovissheten har blivit allt mer synligt nu i och med den snabba implementeringen av surfplattor i svenska förskolor (Nilsen, 2018). Studien kommer fram till att digital

teknik används på flera olika sätt och med flera olika syften tillsammans med barn, och hur den används är helt beroende på vem som initierat användningen. När det är barninitierat används den digitala tekniken främst till spel, lek, underhållning eller avkoppling. När det är initierat av förskollärare används det främst utifrån ett pedagogiskt syfte (Nilsen, 2018). Nedan kommer ett utdrag från Nilsens (2018) avhandling som sammanfattar den komplexa och polariserade bilden svenska förskollärare kan ha kring barns användning av digitala verktyg.

Som ansvariga för barnens omsorg, fostran och lärande vacklar lärarna mellan olika perspektiv på digital teknologi och begränsas av föreställningar om teknologi som hot eller möjlighet för den pedagogiska verksamheten. Alla lärare uttrycker att de i första hand ser datorplattan som ett pedagogiskt verktyg och som en självklar och naturlig del av verksamheten. De väljer appar som de anser har ett pedagogiskt värde, men framhåller samtidigt sin egen roll som viktigare än innehållet i apparna. Lärarna pendlar dock mellan att beskriva barn som kompetenta, men samtidigt i behov av skydd.(Nilsen, 2018, s. 106)

Detta är dock endast en sammanfattning av de sex svenska förskollärares perspektiv som Nilsen (2018) skrivit sin studie om. Det är relevant för vår studie då vi ser spår av denna dualistiska syn i de barndomssociologiska teorier vi förhåller oss till som kommer presenteras i kapitlet “Teori”, samt i den tidigare forskning vi tagit del av. Barn ses som kompetenta och samtidigt i behov av skydd, samt att digitaliseringen kan ses som både ett hot och en möjlighet för förskolans verksamhet. Detta beskriver den polariserade och komplexa naturen forskningsfältet har och som genomsyrar studien.

2.3 Sammanfattning av tidigare forskning

Forskning kring barns digitalisering beskrivs ofta i studierna vi tagit del av som tafatt och i minsta laget, medan vår tolkning och erfarenhet är att det i dagsläget finns en uppsjö av sådan forskning. Den kan både tolkas som spretig och polariserad men samtidigt kommer flera studier fram till liknande slutsatser. Slutsatserna kan sammanfattas som att vuxnas kompetens kring barnens digitala användning måste utvecklas för att främja barnens utveckling och lärande så positivt som möjligt, trots ovissheten om vilka framtida konsekvenser det kan bära (Otterborn, m.fl., 2018; Zeer, m.fl., 2020). Detta kopplar an till syftet med vår studie då barns digitala användning ofta innebär att de interagerar med en app och därmed vill vi undersöka rollen vuxna har i denna interaktion. Vuxnas roll och deras val av appar kan vara beroende av den

forskning som finns, den samhälleliga situationen och rådande normer som därefter kan påverka hur barns digitala användning ser ut. Nedan kommer barndomssociologiska teorier och begrepp presenteras som vi valt att använda som verktyg för att närma oss en förståelse för hur denna påverkan kan ta sig till uttryck.

3. Teori

I detta avsnitt kommer teorierna som ligger till grund för att analysera vår insamlade empiri att presenteras. Vi kommer använda oss av William Corsaros (2015) forskning inom barndomssociologi och Gunilla Halldéns (2007) forskning om barns vardagsliv i den moderna barndomen. Vi drar en koppling mellan barns digitala användning och kulturen de befinner sig i, både i förskolan och i hemmet, och vi ser deras användning som ett socialt fenomen snarare än ett materialistiskt. Den digitala världen är därmed ett fenomen som har möjligheter att studeras i förhållande till en social- och kulturell kontext (Jenkins, Ito & Boyd, 2016). Studien fokuserar på de vuxnas roll i barns digitalisering och digitala appanvändning. Barndomssociologiska termer och begrepp kommer användas för att sätta barnens digitalisering i ett sammanhang av kulturskapande och med vikt på vilken barnsyn som kan tydas mest prevalent i datan som genererats för studien. De kommer att användas för att beskriva och tolka vuxnas roll i val av appar till barn samt vilka faktorer dessa val kan bero på.

3.1 Barndomssociologiskt perspektiv

En av de mest internationellt framstående inom barndomssociologisk forskning är William Corsaro som skrivit boken “The Sociology of Childhood”. Corsaro (2015) har i sin studie granskat och undersökt olika traditionella teorier om socialisering och barns utveckling. Denna granskning och undersökning har lett till att vissa av dessa traditionella teoriers grundprinciper har ifrågasatts och “ställts mot väggen”. Det är med hjälp av detta Corsaro lyckats utveckla nya utgångspunkter inom barndomsforskning.

Barn deltar alltid i och är en del av två kulturer samtidigt, barns kultur och vuxnas kultur. Dessa kulturer är invecklat sammanvävda på olika sätt omkring tid och rum (Corsaro, 2015). Gränsen mellan olika kulturer kan vara svår, om inte omöjlig att definiera. Att prata om vuxenkultur och barnkultur är en uppdelning gjord för att, paradoxalt nog, försöka förstå helheten i människans kulturskapande. Därför görs

skillnad för tydlighetens skull men den ena kulturen kan inte tolkas i sin helhet utan den andra i åtanke (Corsaro, 2015).

Ur ett svenskt sammanhang och perspektiv behandlar Halldén (2007) frågor i sitt djup och med bred utsträckning om vad ett barn är och anses vara, samt vilka som deltar i barndomens formande. Hon beskriver den moderna barndomen som institutionaliserad genom förskolan och på grund av det har barndomen också blivit mer enhetlig och likartad för varje barn. Hennes forskning beskriver och försöker förklara hur barnen själva är medverkande i skapandet och konstruktionen av sin egen barndom och kultur.

Det läggs alltså fokus på både barnet som aktör, men även på vuxna som fortfarande bidrar och omger denna barndom som är i ständig rörelse och därmed svårdefinierad (Halldén, 2007). Detta blir av relevans för vår studie i förhållande till att den moderna barndomen bland annat har fått ett tillskott av digital teknik som ej tidigare existerat.

Tillskottet kan sägas ha bidragit med nya faktorer som medfört ytterligare förändring som sätter barndomen och vuxnas uppfattning av den i ny rörelse och i behov av nya definitioner. Inte minst på grund av den digitala teknikens snabba framväxt och hur den ständigt påverkar barndomen.

3.1.1 Barn som being och becoming

Being och becoming kan ses som två sidor av samma mynt som beskriver olika synsätt på människans och specifikt barnets utvecklingsmöjligheter i förhållande till de vuxnas överordnade ställning i samhället. En av Corsaros (2015) utgångspunkter blickar på vikten av att studera barn som medskapare i deras nuvarande sociala sammanhang och barndom, som individer i nuet som deltar, tolkar och påverkar kulturer omkring dem precis som vuxna. Detta kan ställas i kontrast mot den traditionella visionen som pekar på att se barn i form av vad de ska eller kan bli, snarare än vad de är just nu. En stor del av denna traditionella vision har haft fokus på den tidiga socialisering som sker i hemmet, i form av en syn på barnet som något som ska internalisera sin omvärld.

Förtydligande sågs barnet tidigare främst som becoming, likt något som till en början är avlägsnat från samhället som måste formas och vägledas i viss riktning för att kunna fungera på ett önskvärt sätt (Halldén, 2007).

Halldén (2007) skriver om begreppen being och becoming, som har sitt ursprung ur den antika greklands filosofier. Det introducerades inom det sociologiska fältet i början av 1980-talet och var en del av de begreppen som användes för att dekonstruera de begrepp som den dåvarande barnforskningen arbetat med. Begreppen being och becoming kunde angripa utvecklingspsykologins dåvarande dominanta ställning, kring synen på barns utveckling. I förhållande till detta framhöll begreppen en innebörd i form av att barn inte endast skulle betraktas som becoming, alltså en fas innan vuxenlivet som det ofta gjordes tidigare. De ska också beaktas i sitt being, alltså nuvarande närvarande och att barnets omständigheter är av värde att studeras. Att de likt vuxna ska åskådas som en social grupp med möjligheter till socialt aktörskap (Halldén, 2007). Perspektivet på människor som being och becoming bör dock inte ses som två motsatser, där det ena anses mer fördelaktigt än det andra. Vi kan inte dra slutsatsen att barn är eller endast borde ses ur perspektivet being, då själva förändringen som sker med ålder otvivelaktigt är betydelsefull. Det kan annars utgöra en risk att förneka den olikhet som föreligger mellan barn och vuxen. Halldén (2007) skriver att barndomssociologin lyfter fram being och becoming som två parallella processer för att markera att både barn och vuxna kan ses genom en mångfald av becomings och beings i att vi alla är inkompletta och samtidigt kompletta, samt beroende och under förändring. Det är därmed möjligt att erkänna den förändring som ständigt sker - becoming, samtidigt som en kan betrakta barn utifrån deras position i nuet - being. Ingen människa är färdig, alla är under förändring (Halldén, 2007).

Möjligheter att se barn som being kan vara beroende av hur den vuxnas syn på vuxna skiljer sig från deras syn på barn. En konsekvens på att den vuxna i flertalet teorier betraktas som mogen, rationell och kompetent, som att det vore en automatisk naturlig process, är att barn ofta ställs i kontrast till dessa antaganden och därmed ses som mindre än en fullbordad människa, inkomplett eller bristfällig, likt tomma blad som behöver fyllas i (Halldén, 2007). Halldén tillägger att detta perspektiv på barn innebär ett vuxenperspektiv, det som brukar benämnas som adultism. Adultism kan kortfattat beskrivas som att barnet ses som ofullkomlig i relation till den vuxne som ses som en

“färdig” människa. Being och becoming bär relevans för vår studie och kommer användas då vi studerar hur, och om, de vuxna medierar, kontrollerar och påverkar barns användning av digitala verktyg och med hjälp av begreppen få syn på vilken barnsyn de vuxna kan tolkas utgå ifrån.

3.1.2 Barnperspektiv eller barns perspektiv?

Kortfattat handlar barnperspektiv och barns perspektiv om att urskilja vem det är som formulerar perspektivet (Halldén, 2007). Barnperspektiv är något som formuleras av andra än barnen själva, som exempelvis vuxnas åsikter och deras syn och tolkningar på vad barndom och barn är. Barns perspektiv handlar tvärtom om att det är barnen själva som står för tolkningen av deras eget varande (Halldén, 2007). Detta är som skrivet var en gravt kortfattad beskrivning av innebörden av begreppen men de pekar på betydelsen av att vara medveten kring att ens eget perspektiv inte är det enda som existerar. I vår studie kommer vi att utgå från vuxnas syn på barn, alltså ur ett barnperspektiv, och hur det påverkar barns digitalisering och vilka appar de använder. Det är av relevans då barns perspektiv i teorin är omöjligt att inta och därför är tolkningar, egna upplevelser och erfarenheter det närmsta som går att komma detta perspektiv. Vilket är det vår studie undersöker, i samklang med begreppen being och becoming, försöker vi närma oss en förståelse för hur vuxna grundar sina val när det kommer till barns användning av digitala verktyg och appar. Med andra ord kommer vi även använda dessa teoretiska referensramar för att uttolka från vilket perspektiv vuxna främst utgår ifrån och varför.

3.1.3 Kamratkulturer och tolkande reproduktion

Corsaro (s.19, 2015) definierar kamratkulturer (peer cultures) “as a stable set of activities or routines, artifacts, values, and concerns that children produce and share in interaction with peers”. Det kan alltså finnas kulturella kopplingar till barns digitala appanvändning och att det är något som barnen delar med sig av- och skapar tillsammans. Vi utgår från vuxnas syn på barnens digitala användning och hur mycket och på vilket sätt de vuxna påverkar den. Vilket därmed påverkar barnens kamratkulturer inte minst genom barns tolkande reproduktion av vuxnas användning av digital teknik.

Tolkande reproduktion (interpretive reproduction) innebär att barn skapar och deltar i kulturen de befinner sig i genom att ta och anpassa information och intryck från den

“vuxna världen” och använda den på ett sätt som är lämpligt för deras situation och i

deras kamratkulturer (Corsaro, 2015). Det kan exempelvis fungera som ett sätt för barnen att bearbeta information från vuxenvärlden och också applicera den på sin “egen värld” och kamratkultur, för att möjliggöra eventuella problemlösningar. Tolkande reproduktion är alltså när barn spelar en aktiv roll i sin kultur och deltar i formandet, skapandet och upprätthållandet av den kultur de omges av (Corsaro, 2015). Denna teori är av relevans för vår studie då vi tar barnens kulturskapande och hur barnen påverkar sina medmänniskor i beaktning. Det görs genom att vi sätter de vuxnas roll i framsätet, och tittar på hur och om de påverkas av barnens tolkande reproduktion, eller om de omvänt själva tolkar och reproducerar barnens kulturer, i relation till hur de använder digitala verktyg med barn. Barnens familjer spelar även en nyckelroll i barnens tolkande reproduktion, och därmed också i utvecklandet av kamratkulturer. Detta eftersom barn inte individuellt upplever information och intryck från vuxenvärlden, utan de är snarare gemensamt delaktiga i ett sammanhang med kulturella rutiner som först förmedlats av vuxna för att sedan tolkas och reproduceras av barnen (Corsaro, 2015). Vilket också visar på vikten av att ta vårdnadshavarnas tankar, åsikter och motiveringar i beaktning i relation till barns digitala användning, då det kan finnas större skillnader i barnens hemmamiljöer än exempelvis på deras gemensamma förskola. Vad barnen tar med sig från hemmet påverkar alltså direkt deras kamratkulturer i förskolan och vice versa.

I samband med kamratkulturer beskriver även Corsaro (2015) begreppet childhood material culture som pekar på aspekten av att materiella ting såsom böcker, pennor och papper, leksaker och surfplattor ofta används av barn för att skapa andra materiella artefakter inom deras kamratkulturer. Som exempelvis att pennan och pappret blir en teckning och appen eller spelet på surfplattan blir en improviserad lek eller rutin. De materiella tingen används, tolkas och reproduceras alltså av barnen vilket bidrar till och utvecklar den rådande kulturen. Detta är av relevans då Corsaro (2015) skriver att fler och fler barn spelar dator- eller tv-spel nu än tidigare (vilket vi även ser bevis på i dagens forskning sex år efter hans studie) och flertalet appar ämnade för barn är just spel. Därmed är det av intresse att skapa en förståelse för hur och om vuxna medvetet, eller omedvetet, använder sig av surfplattan med vetskapen om att det har en inverkan på andra delar av barnens liv.

3.1.4 Den institutionaliserade barndomen

Halldén (2007) beskriver den svenska barndomen idag som institutionaliserad i bemärkelsen att hemmet inte längre är den viktigaste och enda platsen för barndomen.

Halldén tar i förhållande till detta upp begreppet intermediate domain som syftar på att det privata (hemmet) och offentliga (förskolan) möts och i det mötet tydliggörs barnets roll i skapandet av förskolan som institution. Bidragandet sker i form av att barnens aktiva medverkan i denna intermediate domain är som förhandlare och upprätthållare av regler för samspelet i förskolan. För att barnen ska kunna upprätthålla dessa regler och vara en aktiv medspelare behöver dessa regler till sin början introduceras, vilket främst görs av vuxna, för att sedan kunna omtolkas och reproduceras vidare av barnen (Halldén, 2007). Detta är en tydlig koppling mellan intermediate domain och tolkande reproduktion. Varje barn kan bidra med någonting från den privata sektorn och införa det i den gemensamma kulturen som denna intermediate domain aktivt skapar och har skapat (Halldén, 2007). Med andra ord påverkas barnens tolkande reproduktion av aktörer både från den privata sektorn såväl som från den offentliga vilket bär relevans för vår analys. Detta eftersom syftet med studien är att undersöka vilka appar vuxna väljer åt barn samt vilken roll dessa val kan spela i barns digitala användning, kulturer och vardag. Därav måste vi ta både hemmet och förskolan i beaktning i vår analys för att kunna närma oss ett helhetsperspektiv på hur barns användning av appar kan påverka dem. Vi kommer alltså inte enbart att studera hemmet i sig själv eller endast studera förskolan oberoende av det som sker i barnens privata. Barns digitala användande och den kulturen som skapats genom det digitala är ömsesidigt beroende av både hemmet och förskolan.

4. Metod och empiri

Vi kommer studera vuxna människor som är verksamma i förskolan och vårdnadshavare till barn som går på förskola med hjälp av ett snöbollsurval, som beskrivs i avsnittet

“Urval”. Detta görs med enkätfrågor som metod med frågor som riktar sig till att besvara syftet med studien.

I denna studie tog vi beslutet att använda oss av metoden enkät. Enkäter kan analyseras kvantitativt, som kan innebära exempelvis numeriska svar som tilldelats en betydelse i form av exempelvis procentsatser och diagram, såväl som kvalitativt som innebär att ett fenomens egenskaper analyseras (Dimenäs, 2020). Kvalitativ metod intresserar sig inte lika mycket för statistiska verifierbara samband som kvantitativ metod gör. Det kvalitativa inriktar sig mer på meningar och tolkningar av innebörden av den insamlade datan (Alvehus, 2013). Med hjälp av enkät som metod och våra tolkningar utav helheten har enkäten formats i drag av både kvalitativ- och kvantitativ metod. Detta tillvägasätt ägde rum genom hur vi analyserat den data vi samlat in. Att innehållet består av både öppna frågor (i relation till det kvalitativa spektrumet) samt slutna frågor (lutande mot det kvantitativa). Dimenäs (2020) skriver att det inte är själva metoden i sig som avgör vad som blir kvalitativt eller kvantitativt, det bestäms snarare av hur man analyserar datan. Vi har främst analyserat vår insamlade data med hjälp av kvalitativ metod men också delvis kvantitativ.

4.1 Valet mellan enkät-, intervju- och observation som metod

Genom informationssökning och fundering tog vi beslutet att filtrera ner alla möjliga metoder till att antingen ha enkät eller intervju som vårt val av metod. På grund av tidsbegränsning och den rådande Corona-pandemin hindrade det oss från möjligheten att utföra observationer på barn och vuxna. Dock ansåg vi att observation som metod förmodligen inte kunnat besvara syftet med studien lika utförligt som intervjuer och

enkäter. Alvehus (2013) skriver om observatörseffekten som handlar om att forskaren vid observationer, på ett eller annat sätt, påverkar det som observeras bara genom att existera i sammanhanget. Liknande påverkan har forskaren på intervjuer i förhållande till att “Intervjuaren kommer med sina frågor (och sin tystnad) att påverka intervjuns inriktning och påverka vad som sägs med sin blotta närvaro” (Alvehus, s.84, 2013).

Effekten forskaren har i intervjuer är i jämförelse, ganska självklart, starkare än vid observationer då det är dem som i huvudsak initierar och styr intervjun. Detta till skillnad från en observatör som ofta vill studera “naturligt förekommande” situationer och försöker därmed göra så lite åverkan på situationen som möjligt (Alvehus, 2013).

Valet av enkät ansåg vi därmed positivt då vår forskarroll inte påverkar respondenternas svar på samma sätt som i intervjuer och observationer. Eftersom barns digitalisering, som tidigare nämnts i kapitlet “Tidigare forskning”, är ett polariserat ämne kan det också vara känsligt för vissa att yttra sina åsikter om det, vilket kan underlättas i en anonymiserad enkät. Det kan exempelvis förekomma oftare att respondenten väljer att svara på frågor på ett sätt som den tror forskaren förväntar sig i en intervju (Alvehus, 2013). Därmed genom att använda oss av enkätmetod kan det minska den påverkan vår forskarroll har på respondenten och hens svar.

Insamling av data genom intervjuer hade möjligtvis kunnat komplettera specifika områden inom enkäten då vi i efterhand upplevde att vissa öppna frågor hade kunnat utvecklas ytterligare. Exempelvis genom följdfrågor som hade passat ypperligt att ställa i en semistrukturerad intervju som metod (Dimenäs, 2020). Vilket vi upplever hade behövts för att nå djupare svar och förståelse kring vårt forskningsfält. Dimenäs (2020) skriver om vikten av att vara noggrann och lägga mycket tid på frågeställningarnas formulering i en enkät så väl som på svarsalternativens utseende, då det i högsta grad påverkar vilken information som går att utvinna samt vilka slutsatser som kan dras. Vi tolkade det som svårt att förmedla till respondenten vad vårt syfte som avsändare var med vissa frågor trots revidering och mycket förberedelser med enkäten och dess formuleringar.

4.1.1 Studiens reliabilitet och validitet

En vetenskaplig studies kvalitet kan mätas genom att titta på studiens reliabilitet och validitet. Reliabilitet handlar om att titta på ifall studiens forskningsresultat är replikerbara (Alvehus, 2013). Exempelvis ifall andra forskare hade gjort exakt samma studie hade de då också kommit fram till samma resultat som vi? Validitet handlar i sin tur om att titta på ifall studien verkligen undersöker det som den utger sig för att göra (Alvehus, 2013). Alltså har vi undersökt och samlat in data som är relevant och meningsfull i relation till syftet med vår studie?

Såsom vi valt att presentera resultaten, samt att empirin samlats in genom enkäter, kan reliabiliteten tolkas vara relativt hög. Eftersom enkätfrågorna går att exakt replikera och upprepas på samma sätt och att forskarens roll inte påverkar svaren på samma sätt som exempelvis i en intervju. Detta i samband med att våra tolkningar och analyser utifrån teorin vi valt ger ett brett resultat som inte drar några fasta slutsatser. Likaså är validiteten för vår studie hög då frågorna i enkäten tydligt formulerats utifrån syftet med studien. Dock vet vi i efterhand att några frågor ansågs för komplicerade för vissa respondenter som hörde av sig om det. Därmed kan vissa frågor misstolkats av fler och svaren kanske inte pekar på exakt det vi sökte efter med frågan.

4.2 Pilotenkät

Till en början valde vi att inte göra några frågor obligatoriska i enkäten. Kombinerat med ett snöbollsurval, som beskrivs nedan i avsnitt “Urval”, tolkar vi också att respondenternas svar påverkades då deras intresse och kunskaper kring ämnet kan variera kraftigt. När vi fick in de sex första ifyllda enkäterna från våra respondenter blev det tydligt att enkätfrågorna behövde vara obligatoriska att svara på, då tre respondenter valt att endast svara på ett fåtal frågor av de tolv möjliga. Fråga nummer två i enkäten löd: “Har barnen tillgång till ett eget eller delat digitalt verktyg såsom smartphone, surfplatta, dator etc.?” Med svarsalternativen: Ja/Nej. Två av de sex första respondenterna som svarade på enkäten kryssade “nej” på denna fråga och svarade därefter inte på resterande frågor (en av dessa respondenter svarade på en till fråga).

Med denna insikten valde vi att ändra på svarsalternativen på frågan från “ja” eller

“nej”, till “eget” eller “delat”, då vi anser att de blanka svaren från de som svarat nej inte har relevans till syftet för vår studie. På grund av att dessa två respondenter svarat

blankt på samtliga frågor utom fråga nummer två, valde vi att ta bort dessa svar från vår studie då det inte fanns någon data att analysera.

Det går inte att komma fram till en exakt slutsats om vad blanka svar säger om respondenten samt enkätens struktur i sin helhet. Vi kom fram till ett par olika sätt det kunde vara möjligt att dessa respondenter tänkt när de svarade nej på frågan och därefter inte besvarade fler frågor. En synvinkel var att denna ja eller nej fråga (om barnen har tillgång till delat eller eget digitalt verktyg) kan ha tolkats bära någon sorts avgörande relevans för ifall respondenten var kvalificerad för att svara på de resterande frågorna.

Frågan kan även ha misstolkats, eller det kan bero på att respondenten kände sig oinspirerad, eller om respondenten är verksam inom förskola så bryter de tolkningsvis indirekt mot läroplanens framskrivningar om digitalisering. Dock tror vi inte i slutändan att dessa tolkningar har någon större relevans för resultatet av vår studie då de inte går att stärka.

4.3 Genomförande och analysmetod

Efter pilotenkäten skickade vi ut den reviderade enkäten till trettiotvå personer och fick sammantaget tillbaka tjugotvå ifyllda svar. Enkäten var möjlig att besvara under tre veckors tid. Vi använde oss av Sunet Survey, vilket är ett enkätverktyg för personal och studenter på Malmö Universitet. Datan som samlas in genom Sunet Survey lagras på Malmö Universitets databaser som följer EU:s allmänna dataskyddsförordning GDPR (Vetenskapsrådet, 2017). Utskicket av enkäten gjordes via e-post, tillsammans med en samtyckesblankett (beskrivs nedan i kapitlet “Etiska övervägande”), efter att vi informerat respondenten och berättat att de gärna får föra den vidare till andra som är verksamma i förskola eller har barn på förskola. Svarsalternativen som bestod av kryssfrågor och att respondenten skulle skriva i namnet på apparna som de installerat, har vi kvantifierat och presenterat i form av ett stapeldiagram i kapitlet “Analys och resultat”. Svarsalternativen som bestod av fritextsvar har vi istället valt att analysera kvalitativt med hjälp av de teoretiska glasögon som grundlades i kapitlet “Teori”. Med dessa glasögon tolkar vi vilken barnsyn respondenten kan tolkas ha och vidare ifall den synen kan anses grunda sig i medvetna eller omedvetna tankar om barnets being och becoming. Vidare för vi in tolkningar och argument för hur och att dessa perspektiv

påverkar barnens tolkande reproduktion och därmed deras barndom, kultur och liv (Corsaro, 2015; Halldén, 2007). Denna tematisering och analys har gjorts med bakgrund mot studiens syfte och frågeställningar. Framöver i texten har vi valt att benämna respondenterna som “Respondent” och med en siffra mellan ett till tjugotvå, exempelvis: “Respondent 1 (vårdnadshavare) skriver…”

Med barndomssociologin i åtanke kunde vi med hjälp av en symbios mellan empirin och teorin forma utgångspunkter kring hur analys och problematisering av de teoretiska begreppen skulle se ut i förhållande till respondenternas svar. Vi utgick från en form av abduktiv ansats som Alvehus (2013) beskriver som en växelverkan mellan empirisk och teoretisk reflektion. Det handlar om att man till exempel först arbetar med teorin för att se vad den betyder i relation till empirin för att på så sätt möjliggöra ytterligare infallsvinklar och teoretiska perspektiv som tolkats fram ur empirin. Exempelvis såg vi att vår första teoribildning inte räckte till för att tolka empirin vilket fick oss att se över teorin en extra gång och vi tog då beslutet att använda barndomssociologisk teori.

Denna förändring och anpassning gav oss nya perspektiv på vår empiri och möjliggjorde andra sätt för oss att analysera datan på, som vi ansåg gav större relevans för vår studie.

4.4 Urval

Vi använde oss av ett snöbollsurval i sökandet efter respondenter och informanter till vår studie. Alvehus (2013) skriver att ett snöbollsurval innebär att man använder sig av människor man redan erhållit kontakt med, för att med hjälp av dem finna fler personer till sin studie. Detta kan bilda ett nätverk av aktörer, och på så sätt bildas en genväg in i att identifiera ytterligare lämpliga personer. Denna strategi var effektiv för vår studie då vi inte hade en “ideal-respondent” i åtanke eftersom vårt syfte och frågeställning inte ställer krav på särskild kompetens inom vårt forskningsområde. Vårt kriterium för att kvalificera som respondent till vår studie var att antingen vara en vuxen som är verksam i förskola, eller vårdnadshavare till barn i förskola.

Något som kan anses vara en nackdel med vårt urval är att målgruppen kan bli alltför begränsad med respondenter som svarar i liknande banor. Förtydligande att det finns en risk att målgruppen begränsas eller fastnar i ett visst nätverk av människor där det finns sannolikhet för en alltför gemensam syn på saker och ting. Snöbollsurvalet kan då leda till att frågor inte belyses med den bredd som kanske kan nås med annat urval. Alltså en risk att målgruppen blir för koncentrerad och den sammanlagda kunskap som bärs inte är tillräckligt övergripande. Med dessa potentiella fördelar och nackdelar i åtanke kände vi att urvalet fortfarande kunde ha en positiv inverkan på studien. En tankegång var att det är möjligt att nå folk som är intresserade av digitala verktyg ifall det börjar i de som inte är lika intresserade. Att ju fler respondenter som delar enkäten, desto större nätverk och variation på svaren kan bildas. Alvehus (2013) skriver att en i ett snöbollsurval ibland vill studera en målgrupp som kan upplevas svår att identifiera utifrån olika kännetecken. Detta kan komma närmare idén att respondenter med lite kompetens kring digitalisering kan bära samma relevans för vår studie som respondenter med hög kompetens.

4.5 Etiska övervägande

Det finns flera överväganden och etiska frågor som forskare behöver förhålla sig till när det kommer till att barn och vuxna involveras i forskning. Dimenäs (2020) skriver att de respondenter som ger en studie underlag bjuder på sin kunskap och uppfattning om världen, samtidigt som de utlämnar sig själva, i synnerhet då vi ber dem besvara våra frågor. Det är i denna tidpunkt av studien som vi måste garantera ett skydd till respondenterna så det inte finns risk för att de skadas på något sätt under studiens gång.

Det är i denna del vi kommer gå igenom de krav som ställs på oss och hur de är implementerade i studien i förhållande till vår forskarroll. Dessa krav baseras på fyra forskningsetiska principer som forskare måste förhålla sig till. De forskningsetiska principerna är framskrivna av Vetenskapsrådet (2017) men är tydligare kategoriserade i Vetenskapsrådet (2002) och vi har därmed valt att ta inspiration av de äldre beskrivningarna. Detta med medvetenheten om att det saknas delar i den äldre upplagan som är väsentliga för de etiska överväganden som krävs för dagens forskning, exempelvis den allmänna dataskyddsförordningen GDPR (Vetenskapsrådet, 2017).

Denna lag ställer nya krav på hur personuppgifter ska behandlas i form av

informationsskyldigheter, tekniska och organisatoriska åtgärder och så vidare (Vetenskapsrådet, 2017). De fyra forskningsetiska principerna kommer förklaras nedan samt hur de implementerats i vår studie.

4.5.1 Informationskravet

Informationskravet handlar om att forskaren ska informera de som är berörda av forskningen och om den aktuella forskningsuppgiftens syfte. Detta gjorde vi med hjälp av en samtyckesblankett där vi tydligt redogjorde för syftet med vår studie och vad vi skulle använda datan till. Samtyckesblanketten skickades alltid tillsammans med enkäten till varje medverkande respondent för godkännande. För att skydda våra respondenter lade vi här vikt på att vara noggranna i hur vi presenterade vårt arbete för dem och i beskrivandet om vad det innebär för dem.

4.5.2 Samtyckeskravet

Samtyckeskravet handlar om att deltagarna i undersökningen själva har rätten att bestämma över sin medverkan. Detta gjorde vi genom en tydlig formulering i samtyckesblanketten om att respondentens deltagande när som helst under studiens gång kunde återkallas.

4.5.3 Konfidentialtietskravet

Konfidentialitetskravet handlar om att uppgifter om alla i undersökningen ska ges största möjliga konfidentialitet och personuppgifterna ska vara säkra så att obehöriga inte ska kunna ta del av dem. Vi följer detta krav genom att allt insamlat material och personuppgifter lagras på Malmö universitets server, samt att samtyckesblanketterna förvaras oåtkomligt på Malmö universitet och kommer att raderas ett halvår efter att examensarbetet är godkänt och klart.

4.5.4 Nyttjandekravet

Nyttjandekravet innebär att insamlade uppgifter om enskilda personer endast får användas i det specifika forskningssyftet. Vi följer detta krav då vi endast använder vår insamlade data till denna studien och ingenting annat.

5. Analys och resultat

I detta avsnitt presenteras analysen av vår insamlade empiri genom de teoriglasögon som etablerades under kapitlet “Teori”. Vi tittar på barns digitalisering och barns appanvändning utifrån vuxnas barnperspektiv och åsikter. Med avstamp i barndomssociologi kommer vi tolka och föra resonemang för vilken påverkan de vuxna kan ha på barns kulturer och barns kulturskapande utifrån vår insamlade data. Den polariserade bilden och inställning kring forskningsfältet, som tidigare nämnts i kapitlet

“Tidigare forskning”, kommer genomsyra avsnittet och belysas från olika barndomssociologiska perspektiv ur resultatet av vår insamlade empiri.

5.1 Barnens tillgång till digitala verktyg

Analysen av enkätfråga två, som löd “Har barnen tillgång till ett eget eller delat digitalt verktyg såsom smartphone, surfplatta, dator etc.?”, såg vi ett värde i att dela upp svaren på frågan mellan de verksamma i förskola och vårdnadshavarna. Värdet med att dela upp respondenterna i denna fråga såg vi med anledning till att hemmet och förskolan anses mer sammanvävda i dagens samhälle jämfört med tidigare (Halldén, 2007). Vi analyserade därför ifall appanvändningen skiljer sig beroende på vilken plats barnen befinner sig på. Av de åtta vårdnadshavare som svarade kryssade sex i att deras barn har tillgång till ett eget digital verktyg, alltså 75%. Motsvarande när det kommer till de verksamma inom förskola kryssade två av fjorton, alltså cirka 14%, i att barnen har tillgång till ett eget digitalt verktyg. Svarsfrekvensen är låg och kanske inte representativ i ett större sammanhang men det blir tydligt att förskolor främst tillhandahåller barnen digitala verktyg som de får dela med de andra barnen och kanske till och med pedagogerna, medan hemma har de ofta ett eget. Skillnaden kan givetvis kopplas till att det kanske inte är ekonomiskt försvarbart att som förskola tillhandahålla varje enskilt barn en egen surfplatta. Trots småskaligheten i vår studie korrelerar andelen med 75% barn som har ett eget digitalt verktyg hemma, med Statens Medieråds (2019) statistik där 80% av barn i åldrarna två till fyra år har tillgång till ett eget digitalt verktyg. Intresset av att jämföra Statens Medieråds (2019) storskaliga studie, som gjorts

på tvåtusen föräldrar till barn noll till fyra år, och våran småskaliga studie, som gjorts på tjugotvå vuxna, ligger i likheten i utfallet av svaren. Då dagens barndom kan tolkas som institutionaliserad och mer enhetlig nationellt enligt Halldén (2007), påvisar detta resultat ett samband mellan vår småskaliga studie, med Statens Medieråds (2019) stora nationella rapport. Vi kan därmed tänka oss att ungefär samma andel vårdnadshavare i vår studie som i den storskaliga studien har liknande angreppssätt, förutsättningar och kunskaper kring barns användning av digitala verktyg.

5.1.1 Vanligaste och ovanligaste apparna som vuxna valt till barnen

I denna del kommer svaret på frågeställningen “Vilka appar väljer vuxna till barn?” att redovisas. Detta med hjälp av en av våra enkätfrågor som bestod av kryssalternativ av olika appar, med en kvantitativ ansats skapade vi ett diagram för att presentera resultatet. Denna kommer genom studien att benämnas “Diagram 1”. Diagram 1 gäller för både personal som är verksamma inom förskola samt vårdnadshavare som har barn i förskola och presenteras nedan:

Diagram 1

Diagram 1 visar att de två apparna som flest respondenter har installerat är “Bolibompa”

och “Tripp, Trapp, Träd”. Dessa två appar delar den gemensamma nämnaren att de är från public service och är skattefinansierade (Sveriges Radio, 2020). Vår tolkning av detta är att dessa appar blir en representation av att den moderna barndomen blivit mer enhetlig och likartad (Halldén, 2007). Vardagen, kulturer och värden som existerar i förskolan skiljer sig idag inte lika starkt från hemmens och samhällets, samt tolkningsvis speglas det även i det digitala användandet och vilka appar som väljs eller prioriteras. “Bolibompa” och “Tripp, Trapp, Träd” finansieras av skattepengar precis som förskolan, detta tolkar vi synliggör den institutionaliserade barndomen även utanför förskolan i den privata sfären, då både vårdnadshavare och verksamma i förskola hade apparna installerade. Trots att det handlar om två appar tolkar vi att dessa två appars närvaro både i hemmen och förskolan tyder på denna enhetliga och likartade barndom som Halldén (2007) skriver om. En annan tolkning av Diagram 1 är att barn och vuxna kan anses vara likvärdiga skapare av den gemensamma konstruktionen av kulturer genom tolkande reproduktion (Corsaro, 2015). Normer som existerar i samhället och vuxnas uppfattning av barndom sipprar ner i förskolans kultur såväl som att barns tolkningar av vuxna också bidrar till kulturen på likvärdigt vis. Det kan därför vara svårt att veta vem som är ägget och vem som är hönan i detta kulturskapande, men utifrån svaren på denna fråga anser vi att det kan vara så att vuxnas kultur och barns kultur ständigt influerar varandra (Corsaro, 2015).

“Bolibompa” och “Tripp, Trapp, Träd” ligger under utbildning- och lärandekategorin på App Store (2021) och Google Play (2021). Detta i kontrast till de två minst installerade apparna (se Diagram 1), “Minecraft” och “Roblox”, som istället ligger under spel- och äventyrskategorin. Utifrån empirin och styrdokument tolkar vi att en potentiell anledning till att två verksamma i förskola installerat dessa appar är på grund av förskolans strävansmål som lyder följande: “De behov och intressen som barnen själva på olika sätt ger uttryck för ska ligga till grund för utformningen av miljön och planeringen av utbildningen” (Lpfö18, 2018, s. 11). Valet av dessa appar uppfyller då något form av syfte i förskolans verksamhet, även fast appen i sig inte har prioriterat fokus på lärande. Det bildas här en växelverkan inom tolkande reproduktion i form av att barn och vuxna som målgrupp påverkar varandras kulturer och därmed handlande (Corsaro, 2015). Prioriterat fokus på lärande i förhållande till lustfylldhet kommer vidare att analyseras i detta kapitel.

5.1.2 Pedagogik kontra lustfylldhet

Vi tolkar att vuxnas val av appar verkar spegla en uppfattning att förskolan och den moderna barndomen tillsammans länkar den kultur och de värden som existerar i samhället (Halldén, 2007). Med andra ord att hemmet och förskolan har allt fler gemensamma nämnare än tidigare. En gemensam nämnare för val av appar som vi ser är respondenternas positiva syn på lärande och pedagogik i förhållande till lustfylldhet.

“Bolibompa” och “Tripp, Trapp, Träd” (se Diagram 1) är appar som kännetecknas av att ha lärande i fokus som är lustfyllt. Exempelvis prioriterar Respondent 12 (citat kommer nedan) ett pedagogiskt syfte före den underhållande aspekten men anser att det kan vara båda. Denna barnsyn kan i flesta fall kopplas till ett perspektiv på barnets becoming.

Nedan kommer två utdrag ur empirin, som är svar på enkätfrågan “På vilket sätt tror du att din roll påverkar barnen och deras användning av digitala verktyg?”, som kan påvisa detta resultat:

Det är ju jag som vuxen som i slutändan bestämmer vad han får ha och inte ha. Min roll blir att ha ansvaret över att de appar han har och använder finns i hans liv med ett gott syfte. Med ett pedagogiskt syfte men även underhållande och roligt. (Respondent 12 - vårdnadshavare)

Jag tror att ett fokus på lärande kan ta för mycket plats ibland, beroende på vad barnet behöver så kan man göra en bedömning om det ska vara endast roligt och därmed kanske avslappnande för barnet eller om det ska vara lärande och roligt. Men det viktigaste tycker jag är att appen är både lärande och rolig om den ska vara lärande, för att man lär bäst när något är roligt! (Respondent 15 - verksam i förskola)

I kontrast till svar från Respondent 12 (vårdnadshavare) kan vi se att Respondent 15 (verksam i förskola) inte vill prioritera den lärande aspekten före det “roliga”.

Respondent 15 sätter nöjet och en avslappnande aspekt i första hand och anser att

“lärande kan ta för mycket plats ibland”. Till skillnad från Respondent 12 som prioriterar det pedagogiska syftet och tycker att syftet även kan vara “underhållande och roligt” men det är inget som krävs. Den gemensamma nämnaren mellan respondenternas svar är att de båda fortfarande vill att appen ska bära något form av syfte och pekar på en syn på barnets becoming (Halldén, 2007). Det vill säga att barns digitala användning alltid ska ske i någon form av positivt syfte för barnets utveckling.

Vi ser att respondenterna är medvetna om att de har en roll i barnens appanvändning och

att den är betydelsefull, men hur de ser på sin roll skiljer sig åt i vad de anser ska prioriteras angående lärande och underhållning.

I vår enkät tolkar vi det som att det är vanligt förekommande hos respondenterna att i deras roll vilja upprätthålla någon sorts balans mellan det pedagogiska i en app och att det ska upplevas roligt för barn. Där finns undantag, men vår tolkning ser en gemensam bild som genomsyrar enkäten angående att en app alltid ska bära något syfte för barnets utveckling. Som till exempel att appen inte ska ha ett överflöd av lustfylldhet eller pedagogik, men att ett överflöd av pedagogik anses bättre än ett överflöd av lustfylldhet (se Respondent 12 och 15). Vi tolkar även delar av empirin mot att en app alltid ska bära någon form av syfte, speciellt i förskola. Är det inte lärande och nöje så är det

“avslappning” (Respondent 15 - verksam i förskola), alltså detta även nyttigt för barnet på ett eller annat sätt.

“Minecraft” och “Roblox” som är de minst förekommande apparna (Diagram 1), ligger under äventyrskategorin på App Store och Google Play och symboliserar i vår studie en aspekt av appar där underhållning och spel är i centrum och inte pedagogik. Med utgångspunkt i resultatet som presenterades i avsnitt “Vanligaste och ovanligaste apparna som vuxna valt till barnen” kan vi konstatera att genom tolkande reproduktion kan appar som barn intresserar sig för i hemmet tolkas och reproduceras i och mellan barns kamratkulturer (Corsaro, 2015). Om exempelvis ett barn blir introducerad till

“Minecraft” eller “Roblox” i den privata sektorn (hemmet), kan barnet överföra, tolka och reproducera spelet på olika sätt i det offentliga (förskolan). Detta ställer vi i förhållande till frågeställningen om varför och hur vuxna väljer de appar som de gör till barn då den första introduktionen barnen får till “Minecraft” och “Roblox” kan komma hemifrån från vårdnadshavarna. Vi tolkar det som att vuxna indirekt skapar en länk mellan det som är mer fritt i hemmet och det institutionella lärandet, i den intermediate domain som skapas mellan förskolan och hemmet (Halldén, 2007). Alltså att vårdnadshavare såväl som de verksamma i förskola (enligt enkäten) nämner lärande som viktigt i valet av app till barnen kan vara sprunget ur den institutionaliserade barndomen. Som exempelvis ur förskolans läroplan: “För att skapa bästa möjliga förutsättningar för att barnen ska kunna utvecklas rikt och mångsidigt ska förskolan samarbeta på ett nära och förtroendefullt sätt med hemmen.” (Lpfö18, 2018, s. 7). Det

nära samarbetet med hemmen kan med andra ord slå över och bli att hemmen även anammar delar från förskolan, som exempelvis vilka appar som används av barnen.

De apparna med pedagogik i fokus förstärker sin relevans både i förskola och hem när den norm vi ser i enkäten, angående att pedagogik ska ha en central plats i appanvändning hos barn, blir allt större. Normen om att pedagogik ska vara huvudfokus i en app stärker indirekt en norm och rädsla för de appar som inte har pedagogik i fokus.

(Siegle, 2017). Därmed kan rädslan för appar som inte tolkas som pedagogiska förstärkas i vuxna och påverka deras roll och handlande i barnens digitalisering. Detta kommer presenteras i nedanstående avsnitt “Rädslor och risk för beroende”.

5.1.3 Rädslor och risk för beroende

I avsnittet “Pedagogik kontra lustfylldhet” etableras att lärande och underhållning är två aspekter som samtliga respondenter överväger på något sätt i valet av appar. Ett annat återkommande tema vi ser i empirin är rädslor av olika slag angående barns appanvändning.

Respondent 21 (verksam i förskola) besvarade följande på frågan om vilka kriterier de överväger för att välja en app lämpat för barn: “Att undvika appar och spel med belöningssystem för att undvika beroendeframkallande.” Denna mening är möjlig att se i relation till Siegles (2017) studie i förhållande till riskkategorin: “technology addiction”. I likhet kring digitalisering som fenomen angående den polarisering och delade åsikter som den omges av, ser vi en liknande korrelation till hur våra enkätsvar formulerats. Två respondenter skrev i en slags motpol till Respondent 21 ovan i form av att “Det oftast är lärorikt när en app ger en njutning” (Respondent 14, verksam i förskola) och “En app som är tråkig funkar inte, den måste vara rolig” (Respondent 13, vårdnadshavare). Rädslan för att barnet ska utveckla ett beroende går att se i förhållande till begreppet becoming, genom att det är något som barnet kan närma sig och utsättas för längre fram och kanske därför anses bör förhindras. Att ha i åtanke är att en persons syn på barns becoming är beroende av dennes uppfattning om barns nuvarande being, oavsett om personen är införstådd med begreppsbetydelserna eller ej (Halldén, 2007).

Det kan bli suddigt eller svårt att ha en korrekt eller logisk bild på ett barns becoming om synen på becoming tar över och skymmer being. Människors uppfattning om

fenomenet beroende och när någon anses vara beroende kan skilja sig och vara svårt för vuxna att definiera. Det kan bli utmanande för förskollärare och vårdnadshavare att simultant inneha dessa perspektiv, i form av rädslor, lärande och underhållning, och samtidigt tillämpa det på barns digitalisering och appanvändning på ett så positivt vis som möjligt.

5.1.4 Skillnad på pedagogiska appar och spelappar

Tio av tjugotvå (cirka 45%) svarade blankt på frågan om vilka appar barnen själva fått välja att installera. Av de respondenter som svarade blankt på frågan, tolkar vi det som att barnen själva inte fått välja någon app på det digitala verktyget. Av de resterande 55% går det att tyda att de spel som väljs av barn mestadels är spel som inte ligger under kategorierna utbildning och lärande utan lutar istället mer mot appar under kategorierna underhållning och äventyr. Dock existerade en del undantag, då det var ett par specifika appar som kännetecknas av lärande och pedagogik som valdes ut av vissa barn. Detta kan troligtvis bero på en igenkänningsfaktor, då specifikt “Bolibompa” och

“Alfons” var två appar som valdes och kvalificeras under denna beskrivning som

“pedagogiska”. Det kan handla om att barnen tolkar och reproducerar (Corsaro, 2015) upplevelser från hemmet som påverkar deras val. Tolkningsvis föredrar dessa barn appar som inte har utbildning som primärt fokus. Det kan också vara att flera barn inte har någon ståndpunkt i förhållande till ifall de föredrar pedagogiska appar eller inte, och upplever kanske andra aspekter såsom igenkänning, karaktärer, grafik och så vidare.

Detta går att koppla till att vuxna och barn kan ha olika synsätt och meningsskapande i förhållande till samma app (Otterborn, m.fl., 2018). I likhet påpekar Lieberman, Fisk och Biely (2009) även att yngre barn deltar, återberättar och tolkar digitalt innehåll på särskilt unika sätt som andra målgrupper inte gör. Därav kan den vuxnas roll bli avgörande i att tolka barns meningsskapande i appen så att barns digitalisering kan främjas positivt, och inte slumpartat utvecklas endast genom barns perspektiv. Det är en balansgång mellan att välja för barnen meningsfulla och intressanta appar, samtidigt som apparna enligt majoriteten av de vuxna ska bära något form av syfte för barnets utveckling och lärande. I förhållande till att vuxnas och barns utgångspunkter kan skilja sig starkt åt angående appar, blir det en utmaning för vuxna att orientera sig och göra kvalitativa beslut i valet av appar till barn.