B o. Templet i Elora. - ' aaar^ ? 1?V- sp» i» «W *---» *»!

Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.

Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.

Th is work has been digitised at Gothenburg University Library.

All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text.

Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the images to determine what is correct.

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29

CM

II H II

<*’î

FFT-in

¿ - '

aaar^

l4Jw.' J

1 4

^{j tüt*}

? ¥ 1 ?V-‘sp

» i » «■ ■—W-. - - - *---» • *“■»“■ ’ ” !

- ■ -■• ' \7fr---y, ■s'v.'.-i’Hr*

N:oí3

.)Utkommer

hvarje

Söndag kl.

7 f. m. GÖcheborg d. 31 MilfS 1850- Pris

för

år: 4’

/^, förhalftår

2

%. Rdr.

bko.

(IV

argaUgCIl

Templet i Elora.

^största

^fenomener

^synas

vara dvärggestalter.

Cyklopmurarna och andra

minnesmärken af dy­

pel

uthugna,

hvilka till

en

del äro fristående, till en del

blott urhåikade, men

visa

sig i

de

­

Historion och

naturvetenskapen

bevittna,

att

engång jettelika

och

väldiga väsenden lef-

de

på

jorden

, af

hvilka

nu

blott finnas

små

och svaga motbilder. — De vidunder

,

hvilkas öfverlefvor ibland

finnas,

förutsätta en djur- vcrld,

for

hvilken vi icke

längre

hafva

någon

måttstock

,

och

de

jättebyggnader, af

hvilka

lika Europas

innevånare äro

bekanta. På dy

­ lika

öfverlefvor från

Amerikas

forntid hafva nyligen de förstörda städerna

i Centralameri­

ka

gifvet ett

exempel.

Men i Asien

finnas

än

­

nu märkvärdigare

saker i

denna väg. Tilldes

­ sa

höra

äfven

templet i Elora.

Denna

ort

ligger i

Ostindien vid den

ur­

ras yltre icke

skilj

da från berget. Mängden och prakten af

dessa bergtempel, vidden och

höjden af

några, den

oändliga

rikedomen af

bildverk i

andra, mångfalden

af

sällsynta löf- rankor, af det finaste snäekverk, af härligt ar

­

betade

pelare,

af rika mythologiska

afbildnin- gar, heliga förvaringsrum

och jättelika bildsto-

äunu äro ruiner för

handen,

låta äfven

hos det gamla

staden

Dowletabad.

I öster frän

denna

der

uppfylla hvarje åskådare

med

förvåning,

tidigare menniskoslägtet

sluta

till

en kropps-

befinner sig en hög

bergsträcka.

I detta

bergs Det är i sanning beundransvärt, att sådana

styrka

och

viljokraft,

vid sidan

af

nutidens stenmassa är ett

stort

antal palatser

och

tem- utomordentliga

bevis

på flit och skicklighet

1

...

1

B o

Templet i Elora.

Illustreradt Söndags-Magasin. (IV årgången 98

rån tider med en hög grad af bildning icke erbjuder ett enda spår till upplysning om, hvars dristiga anda gjort utkastet och hvilket stort och rikt folk utfört det.

Ett af dessa under i Elora är det rika

”Keylas den Stoltes” tempel. Det består af ett ofantligt urhålkadt klippblock, 500 fot i om­

krets och 100 fot högt, midt på en stor fri plats ; det är uthugget i berget, hvars sido­

väggar blifvit formade till praktiulia pelare, på hvilka jättelika afbildningar af gudomlig­

heter ur Indiska mylhologin befinna sig. Alla tempelblockets sidor äro förarbetade till pela­

re, pilastrar, friser med uthuggna framställ­

ningar af mennisko- och djurgrupper, smyc­

kade med de mest vilda och fantasirikt beteck­

nade chimärer och dylikt. Dessa sirater pas­

sa alla till hvarandra, äro utförda i hautrelief och visa en utmärkt polityr.

Icke långt från Keylas och knapt mindre rikt på enskildheter äro ”Nundia” glänsande pagoder,

”den heliga oxen,” ”Teen Tals” stora grotta, och det praktfulla templet helgadt åt ”Avatär”

eller de tio inkarnationerna, dels urhålkade i bergen och dels fristående, men förenade med hvarandra genom naturliga klippbroar. I en tri förgård slå två jättelika Elefanter och för­

träffligt arbetade obelisker, hvilka ännu mera höja det storartado intrycket. Denna förtrol­

lande syn speglar sig i en damms klara vatten, som omgifves af beqväma, med basrelief utsi­

rade trappor; på pelarna stå braminska gudom­

ligheter.

Kapten Seeley, som för några år sedan be­

sökte dessa underverk heskrifver intrycket af Keylas på följande sätt: ”Man tänke sig, hvilken förvåning griper den resande, när han plötsligt befinner sig framför ett jättestort tempel på en vid och fri plats, ett tempel, som till alla dess delar är fulländat och skönt ut­

hugget i klippmassan, stående der stolt och fast på sin ursprungliga botten och rundt i kring skilj dt från den närmaste bergsväggen genom ett betydligt mellanrum, omkring 250 fot djupt och 150 fot bredt.

Detta oförlikneliga tempel höjer sitt klipp — hufvud omkring 100 fot högt, dess längd år inemot 145, dess bredd 62 tot. Det har väl- bildade dörrar, fönster, trappor, och innehål­

ler fem rymliga gemak med slät polerade väg­

gar, regelmässigen skiljda medelst pelarrader.

Hela omfånget af detta ofantliga urhålkade

närmast liggande, sidorna af beqväma gallerier eller verandas, som hvila på regelmässiga pelar­

rader med nischer, som äro uthuggna i bergsväg­

gen, innehållande 42 sälsynta jättegestalter ur Indiska mythologin.

Dessa tre gallerier fortlöpa oafbrutet och upptaga ett utrymme af nästan 420 fot bergs- urhålkning, då de i diameter äro 13 fot 2 turn breda och 14^ fot höga. Under dessa be­

finna sig åter fem rymliga i klippmassan ur­

hålkade gemak. På platsen framför dessa gallerier står ”Keylas den Stolte,” beundrans- värdt storartad i uråldrigt majestät; ett jätte­

verk , oöfverträifadt af någon forntidslemning i den bekanta verlden. Panthenon, Parthe­

non i Athen, Peterskyrkan i Rom eller Pauls- kyrkan i London äro värdiga verk af veten­

skapen och arbetet. Men vi begripa, huru de börjades, fortsattes, fulländades. Men att en, om ock talrik, menniskomängd med en aldrig så stark viljokraft och med aldrig så stora hjelpmedel angriper ett 100 fot högt berg och genom den långsamt framskridande mejseln deruti urhålkar ett tempel sådant som min sva­

ga skildring framställt det, med sina rundt omkring löpande gallerier, dess rymliga plais, dess obeskrifliga mängd af oändligt rika bil—

derverk: detta synas obegripligt och uppfyl­

ler själen med förvåning.

Af detta storartade monument af gam­

malindisk byggnadskonst har för kort tid se­

dan en engelsk officer på ort och ställe ut­

kastat teckningar, hvarefter vår illustration är cn kopia.

(Forts, o. sl. från N:ol2.) Herren med husläraren, skrifvaren, samte- liga skogs - uppsyningsmännen, nandlverkarne o. s. v., så att ofta jagttåget uppgår till 20 personer. Arikomne till den bestämda platsen, uppställa jägarna sig på en för detta ända­

mål uthuggen jagtlinie, hvaraf nåstan alla skogar äro genomskurna, pikören förar hun­

darna omkring det utstakade skogsstycket och släpper dem sedan, på det att de skola jaga vildlcl jägarna tillmötes; han sjelf rider efter hundarna i skogen, uppmuntrande dem medelst hornstöter och rop. Snart höres på hundar­

nas egendomliga skällande, alt de hafva spå­

rat något vildt och ett öfvadt öra känner straxt hvad det är för djur, som jagas. Går djuret öfver jagllinicn, så skjuter man på

ligtvis kan komma igenom och springa in i den lillgränsando skogen; då måste jägarne hastigt kasta sig på sina hästar och genomja- ga skogen, för att komma före djuret. Men

en af de olyckligaste tillfälligheter är, om djuret ilar öfver en af de stora, ofta mils långa, slätterna : alla hundarna jaga då utan afbrott efter, lyda icko mera sin herres horn­

signaler, och jägarna måste nu så fort som möjligt ila efter öfver stock och sten, i syn­

nerhet pikören, som det ofta kostar mycken möda att åter få alla hundarna kopplade.

Detta sätt att jaga har något vildt med sig, och om man så vill, något ridderligt. A- ro om vintern moraserna tillfrusna i skogarna, föranstaltar man drifjagt, som nara nog går till på samma sätt, som den ofvan be- skrifna ”flygande jagten”, endast med den skilnad, att man i stället för hundar begagnar sig af menniskor, hvilka med skrik och klap­

pande med trädstycken jaga vildtet emot jä­

garna. Detta är beräknad bland böndernas åligganden, och hvilket dessa göra heldre än något annat dagsverke, då de sjelfva äro pas­

sionerade jägare.

Sedan vi i korthet hafva försökt att skildra den kurländska adelns manliga lif och göro- mål, vilja vi ännu bifoga några ord om frun- timmerna, barnens uppfostran och huru veten­

skap och konst idkas af adeln.

Kurlands adliga damer, i allmänhet fördel­

aktigt utrustade af naturen, veta att förena aristokratisk hålning och fin sällskapsbildning med husliga dygder, och sällan finner män bland dem dessa sorgliga, i större städer så ofta förekommande företeelser, att fruarna en­

dast lefva för sina nöjen, i det högsta sitta vid sina broderier, bittida och sent stå för spe- men alldeles förglömma sina pligter som maka och moder. Enkurländsk husfru förtje- nar denna benämning i ordets sannaste och skönaste betydelse ; sällan eller aldrig skalj man finna henne overksam; från köket går det till ”handkammaren,” derifrån om sommaren till trädgården, om vintern till spinnrocken eller synålen; men derföre är hon likväl ingen såkallad köksträl — hon förer endast öfver- uppsigten Öfver det inre hushållet medan mannen ombesörjer det yttre. Träder der- emot husfrun in i salongen, så är hon åter den fina aristokratiska damen. Endast så länge qvinnorna äro ogifta , göra de sig det något beqvämare ; dock kan man alls icke säga, att de ens då allt för mycket bortslösa sin tid med bagateller.

Et föremål, som hufvudsakligen hörer till husfruns departemang, är barnauppfostran, ty i de flesta familjer bekymrar sig ”papa” litet derom och uppträder endast då och då på det­

ta område, med ridspöet «Ver ett annat dylikt uppfostringsinsfrument, som den straffande rätt­

visan. Läraren eller lärarinnan hafva derföre klippblock utgör öfver 500 fot och den plats,

hvarpå det står, är omgifven på de tre, berget

detsamma; men det sker ofta, att det tillfäl­

Kurland och dess innevånare.

^geln.

N:o 1.3)

också som oftat» små oenigheter med damen i huset, då, som bekant är, de flesta fruar, med all dera» älskvärdhet, sällan låta öfvertyga sig om motsatsen af deras åskådniagar, äfven om dessa icke skulle vara fullt tillförlitliga.

Det är sannt, att Kurländarna icke så lätt »kyg- ga tillbaka för något offer, för att gifva sina barn en god uppfostran; de använda icke små summor för att försksffa sig goda lärare — men med allt detta går dock deras bemödanden mindre ut på en grundlig bildning, än mycket mera på en viss yttre polityr och elegans.

Således är man der af den mycket felaktiga åsigt, att det för en flicka är alldeles oumbär­

ligt at lära musik , d. ä. att hamra en polka eller högst en eller annan fadd klaverkompo- sition, emedan man anser det för oförenligt med den manliga värdigheten, att pojkarna undervisas i denna konst. Man betraktar äf­

ven denna, som hvarje annan konst, endast såsom ett amyssemang, i synnerhet egnadt att tjena som tidsfördrif i ’’sälUkapet” och deraf kommer det också, att man knapt igenkänner de tre musikaliska folkens mästerverk i dessa salongsamyssemanger. Men det är en hufvud- fordran, att barnet lärer tala det franska språ­

ket sä rent som möjligt, och för att ernå det­

ta, tages en fransyska i huset, som icke har der annat att göra än att parlera. En följd häraf är åter en viss ytlighet äfven med af- seende på detta språk, och man finner folk i Kurland, aom tala franska språket ganska väl; men ofta deremot icke kunna skri va det­

ta språk orthograflskt. Denna ytlighet visar

»ig för öfrigt i alla möjliga vetenskaper och konster, hvilka man oekså endast betraktar

»om prydnader för sällskapslifvet. Hvarföre

»kulle också den unga kurländska baronen öi- verlemna sig åt alvarsamma studier! Genom sin födelse är han användbar till allt möjligt

—han vet, att han äfven utan »tora ansträng­

ningar en gång kan föra ett behagligt, sorg­

fritt lif.

Det andra ståndet i Kurland är ”literato—

rens’’. Under denna allmänna benämning för­

står man de protestantiska andliga, läkare, advokater och lärare. Dessa äro dock hett och hållet ai tyska stammen och »tå i stort anseende, så väl hos adeln, som hos den öf- riga befolkningen. De andliga hafva det öf- verhufvud mycket godt, och mången fattig prest i Tyskland skulle förvånas öfver de hö­

ga inkomster^ som den baltiska presten åtnju­

ter. Tyvärr kan man icke säga, att de and­

liga herrarnas åtgöranden motsvara deras dry­

ga inkomster. Mycket ofta intresserar sig hr.

pastorn mera för sina marker och spannmåls­

priset, än sin anförtrodda hjords själaspis :

Illustreradt Söndags-Magasin.

c'erlill kommer äfven, att pietismen mycket gynnas pä högre ort , och tyvärr har detta giftiga ogräs redan fästat betydliga rötter bland de dervarande andliga. Först sedan i Lif- land 16,000 Lotter hade lemnat sina fäders tro och kastat sig i armarna på den rysk­

grekiska kyrkan, uppskakades Kurlands and­

liga något ur deras slentrian och indifferen- tism, man började inse, att en fortsatt efter-

¡åtenhet med allmogen kunde lätt hafva något dylikt till följd, och då voro det slut med de sköna indräktiga pastoraterna. Det är emel­

lertid ga ska lätt för själasörjaren att få in­

flytande öfver de böjliga och för religiösa in­

tryck mycket mottagliga Letternas sinnnen ; gifver också kyrkan den fattiga bonden den enda andeliga näring, som förunnas honom, så är hon dock den enda ort, der han törs kän­

na, att äfven han är menniska, der den ze- nighs kunks ■— nådiga herren — icke har nå­

gon rättighet framför honom,

Ett mycket aktningsvärdt »tänd i Kurland är läkarnas. De äro icke dåligt, men ej hel­

ler så lysande lönta ; dock kan man säga om dem, att de i allmänhet uppfyller troget och oförtrutet sin pligt, hvilket icke faller sig så lätt på landet under det stora afståndet, som finnes mellan adelns och böndernas boningar.

Lärareståndet rekryterades förr mera än nu från Tyskland och sönderfaller i sådana, som äro anstälda vid sladsskolor och huslä­

rarna på landet. De förra äro för det mesta kronans embetsmän och ryska 1'schinowsniks d. ä. de hafva personlig adel — Tschin — af en viss grad — huslärarna äro nästan alltid från Tyskland, alldenstund adeln tycker om att t»ga i synnerhet unga Tyskar i huset. En så­

dan huslärares ställning är van igen behaglig;

i de flesta hus blifVer han ansedd som vän och som tillhörande familjen, och der detta icke är fallet, är han för det mesta sjelf skuld dertill. Uppfyller läraren tillfyllest sina ålig­

ganden och visar ett öppet och vän igt bemö­

tande , göres allt från familjens sida, för att göra honom lifvet angenämt, då man hyser en mycket hög aktning för Tysk lärdom och bild­

ning. och läraren betraktas icke så, som det är fallet i andra länder, som ett nödvändigt ondt. Dock vänder de flesta tyska lärare ef­

ter några år tillbaka till deras fädernesland och ytterst få äro de som få inträda i rysk tjenst.

(Slut.)

99

Kabeljau (Gadus Morrhna L.) och dess fångande.

När vi här gifva en skildring af kabeljaun och dess fångst, så för väl detta så mycket min­

dre förvåna, som denna fisk icke allenast blif- vit en af de betydligaste handelsartiklar, utan också dess fångst, medelst de dermed förknip­

pade farorna, är att betrakta som en af de yppersta skolor för sjöfolk, ja erbjuder i och för sig så många intressen, att en trogen fram­

ställning säkerligen skall blifva välkommen för en och hvar, som vet att förena det undervi­

sande med det underhållande.

Hela nordliga oceanen är kabeljauns sauna hem, och i många nejder, t. ex. på norrska kusten, i närheten af Terre-neuve eller New­

foundland, äfven som vid Island, Orkadernaoch i närheten af Amerika förefinnes denna fisk i ofantlig mängd, öfverhufvud vid Europa mel­

lan 50 och 66 ’/2" n. br och vid Amerika mel­

lan den 43 och 45". Man finner den från 2 till 5 fot lång, nästan 1 fot bred och 1 fot tjock och af 12—50, ja till och med ~&tb vigt. Den har tre rygg-och två bakfenor, en skäggtråd vid ändan af underkäften, och bukfenorna fin­

nas vid strupen, liksom på alla koljarter, ty till dessa hörer han, svansfenan är airundad, fjällen äro jcmförelsevis större än på de andra arterna; munnen är stor, öfverkäf- ten framstående, färgen på rygg och sidor är grå med gulbruna fläckar och buken hvitaktig.

Kräftor, maskar och små fiskar, i synnerhet sill och dvärgtorsk är kabeljauns föda. Des»

gtujskhet är utomordentlig, och i synnerhet efter lektiden skall den vara så stor, att han då slukar allt, som blott kan gå genom dess svalg. Ofta slukar han en krok utan agn, of­

ta glasperlor eller små blyfiskar, hvaraf han liksom torsken låter narra sig. Men ne osmält­

bara sakerna skall han, liksom roffoglarna, gif­

va från sig. Han fångas dels med bottenlinor, dels med vanliga snören. Nät använder man vanligen icke, då man i dessa lätt fångar äf­

ven sådana, som ännu icke lekt, och skulle derigenom förminska deras yngel. Förrän de hafva lekt, bila dessa fiskar ipke gerna på kroken, då de kort före lektiden endast äta litet, men hafva efter lektiden, så som ofvan anmärkt, en sä mycket glupskare aptit.

Huru skadligt det är att fånga denna fisk med nät, erfar man med stor sorg i Röden

»«eken vid Tränen. Här, hvarest man annars med en af fyra menniskor bemannad båt kun­

de årligen fånga 4—6000, började man sed- nare att endast få lika många hundra, ja på ställen, der dessa fiskar voro innevånarnes en­

da näring, blefvo de så sälsynta, att man må-

lllustreradt Sondags-Magasin.

1OO (IV årgången

Fartyg till fiskfångst pâ

Terre-neuve-banken

Kabelj

Fiskkrok

och fiskref-

Profilen af en del af ett fiskarskepp

Tillredd

skälla, öfverdelen

-7

Ifl

>4:

k v P te!

I

•?; 'M

’

"-

ifcs

» t.

kl

:

WOSiHR

*k

^-n* '’• ><¿

'S.1‘

1-4:S

72- • -•

■'WAíMiS

•

ï.àü'îsSô'Sâ

En del af hafvet under ett fiskarskepp.

Tillredd skälla,

underdelen.

En

del af

ett

fiskarskepp

frän sidan.

risKrarnas üeaenagspiais pa lerre-iieuve.

K:o 13.) lllustreradt Söndags-Magasin.

loi

.

-

Fiskfångst med nät.

En fiskarbåt till Kabeljoufângst.

-5

£$3iía$áv4.-ttÿ.» ^*^.<'2"^’

'W o

■' ' '■--“ ■'

: - '

¿^•9'.-:.L.-'-- -Vy

-*y'

ÍOS _____ _________________

ste lemna kusten, om nian icke ville omkomma af hunger.

Icke alltid leker Kabeljaun på samma tid pà de särskilta orter, der den förefinnes, dock sker det vanligen om vintern. Han närmar sig då kusterna och lägger sina ägg, hvaraf man hos en enda fiskhona förefunnit 9,38'1,000 stycken, mellan stenar och sjöväxter. Från slutet af Februari till April finner man honom för det mesta på kusterna ai Island och Nor- rige, och tusentals af Engländare, Fransmän, Holländare, Hamburgare, Danskar, Svenskar och Nordamerikanare församla sig då till fångst. Staden Amsterdam utsände redan i t4:de århundradet skepp på fångst. Men i stort bedrefs först kabeljaufångsten sednare, då Por­

tugisaren Corte Real i början af 16:de århun­

dradet upptäckte de stora stimarna af denna fisk på Terro-neuve-banken, och visade denna outtömliga minan för Europeiska fiskare, och då Frans I:te hade låtit undersöka denna nejd genom Jaques Cartier von Saint-Malo, en af de bästa sjömän på sin id. Engländarna bör­

jade först omkring 100 år efter upptäckten af Terre-neuve, som de annars kallade New­

foundland, att kolonisera; öfver hufvud kunde Engelska marinen icke derstädes få någon öf- vermakt innan den berömda Drake hade för­

jagat Spanjorerna. Deras besittningstagande af Newfoundland daterar sig från året 1585;

år 1612 hade ännu blot 62 kolonister nedsatt sig der och fi>kbåtarnas antal uppgick knapt till 50. Fransmännen började 1540 att befat­

ta sig med kabeljaufångst, men de slående e- tablissemanger, som de grundläde på kusterna, hade i början icke det önskade resultatet och först under Henrik IV uppmuntrade ministern Sully med all makt kabeljaufångsten, idet han ställde densamma under regeringens särskilda beskydd. Sålunda utvecklade sig denna indu­

stri endast e'ter hand. Före 1713 räckte Frankrikes fiskfångst till för hela Europa, men fördraget i Utrecht och sednare det i Versail- Ie» — 1783—, äfven som afträdandet af Ca­

nada förändrade Frankrikes läge. Det förlo­

rade efter hand do rika nederlagsplatserna, hvilka hade bringat fiskerierna i stort i så be­

tydligt tior ; kolonierna Akadien och Cana­

da, Ville Royal, St. Jean och Terre-neuve kommo ur dess besittningar, och således be­

sitter det nu endast fiskerirättigheter på ku­

sterna af Island, på den stora banken och do östra och vestra kusterna af Terre-neuve, u- tan alt dock kunna göra något annat der, än alt uppföra hyddor och itelager till fiskens be­

redande på platsen. Till förberedande före fångsten hafva de ännu de små öarna St. Pier­

re och Miquelon, hvilka icke äro stora nog till

lllustreradt Söndags-Magasin.

att kunna upptaga alla fiskrarna för jemnan.

Således äro de franska skeppen nödgade att hvarje år afgå från Frankrike, för att företa­

ga operationerna för delta fälttåg; och dock påstä Fransmännen, att deras fiskare kunne konkurera med de Engelska, som bo på en del af Newfoundland, äfven som med de Norda­

merikanska, som njuta alla fördelarna af den närliggande kusten. Nu sysselsätter kabeljau­

fångsten öfver 400 franska skepp, 200 trans- portskepp och kustfartyg tillsamman 6000 gel och 13,000 sjöfolk, som nästan utgör fjer- dedelen af hela marinpersonalen. Man anta­

ger att Frankrike årligen erhåller 40,000,000 kilogrammet fisk på denna fångst. Det stör­

sta antal fiskare sysselsätter Newfoundland och man begagnar här skepp af 30 — 350 tonn.

Så snart fartyget i de första dagarna af Juni har anländt, aftaklas det, för att ligga så mycket stillare, och manskapet slår sig ned med sina materialier på kusterna, bygger sig trädhyddor, eller förbättrar dem, som blifvit stående sedan förra året, och ulsänder deri- från hvarje morgon båtar, bemannade med två man och en skeppspojke, för att fiska tilla af­

ton. Tilltager fisken, så utsändes till och med större, såkallade Seinebåtar, med 10 man. Vid slutet af September lemnar fiskrarna kusten, för att återvända till Frankrike eller för att fara till Antillerna, der de afsätta en stor del af fångsten. Fiskcriet vid öarna St. Pierre och Miquelon bedrifves på samma sätt med fartyg, som kallas warys, eller med piroger, omkring 2 — 500 till antal. Man delar der fiskrarna i tre klasser, nämligen i sådana, som bo på platsen, omkring 1000 — 1100, i öf- vervintrande; d. v. s. de, som derstädes vilja tillbringa den svåra årstiden . omkring 900, och slutligen i vandrande fiskare, som komma från Frankrike och efter slutat fiske återvän­

da dit, omkring 3 — 400 ärligen. liskeriet sysselsätter alla innevånarna på begge öarna.

(Fort*.)

Eremithyddan.

Novell af Hugo Schwartz.

(Öfversattnmg från Norskan.) (Forts, fr. N:o 12.)

Ilar man hört något så dumt, att rikt folk vill flyga upp nattetid ur sin säng, och upp i fjällen. Nej ! det är som man säger, den som

IV Irgångeu

icke har något att göra, han tager sig görö- måf; kunne de icke ligga i ro, så fingo vi andra också ro.”

”De bådo uttryckligen, att ingen finge stå upp med dem, endast på det vilkoret motto- go de mitt tillbud. Vårt the skall smaka dem godt, när de komma tillbaka, sade den vänli­

ga frun; men så bittida njuta de intet annat än ett glas kallt vatten.”

”Väl bekomme; det skall värma godt i morgonluften; hvad dock menniskorna kunna hitta på, när de hafva fullt upp af all ting;

der skulle jag sända en af mina pigor upp på fjälltoppen klockan 2 på morgon och gifva heune ett glas vatten till frokost, så skulle vi få höra.”

”Engelsmännen sätta mycket värde på en vacker utsigt, kanske förslå de alt måla, och man måste medge, det är sällsynt vackra

prospekter omkring vår stad.”

”Ack!” sade fru R — , ”gifve Gud jag endast hade tag i pigorna; en husmoder är dock intet annat än ett lastdjur.”

Emellertid hade den knarriga husmodren fått allt väl arrangeradt och hade till och med kommit i bättre humör, dä det vackra Engelska paret klockan 7 inträdde i hennes behagligt doftande rum.

Hr. R — talade tämligen väl Engelska, dessutom kunde hr. Wolf säga frun de vanli­

gaste höflighelerna på NorrsKa, men de två da­

merna förstodo intet språk sius emellnn, dock om det är någon gifven, att uttrycka sig med miner och åtbörder, sä hade Sara denna e- genskap; hon betraktade blommorna, några med ett beundrande, andra med ett frågande uttryck, och fru R — berättade deras histo­

ria, endast med den skilnad, alt hon valde sina uttryck, som om hon talade till ett barn, och höjde rösten som till en döf.

Herrarna talade om handelsalfärer.

”Det är svåra tider vi lefva uti, hr. Wolf!”

sade hr. R — . ”Det ena fallissemanget ef­

ter det andra, men hvaraf kommer det väl?

Alla vilja slå på för stort; alla vilje vara gross - och trädlasthandlare, och ingen är rin­

ga nog till hökare. Det var nu t. ex en af arfvingarna till det solida handelshuset L — , en viss Samuel, som icke varit annat än tje- nare; han ärfde en betydlig summa för sin trohet mot enkan, och han började då också som spanmålshandlare; men så skulle han haf­

va andelar i skepp och afsända trädlaster, och det förstod han sig icke på, och -å blef han ruinerad i grund och botten och gjorde mån­

ga olyckliga med sig, sedan har han hängt

N:o 13.) Illustreradt Sôndags-Magasin. 103

»ig; men det är en annan historia, som ick«

kan intressera en främling.”

”Mig intresserar hvar och en menniskas historria, som är af någon vigt, det förer all­

tid till menniskokänncdom.”

”Jag skall då berätta henne för herrn!

Köpmannen var från gammalt bekant med en kanalje, som gjort honom nägra tjenster, och hvilken han lofvat försörja; men då det nu blef knapt för honom sjelf, så glömde han den gamle; det var en äkta spetsbof denna gubbe, och det var nog han, som hade skrämt Samu­

el så, att han beröfvade sig lifvet; men jag ber om ursäkt, det kan omöjligt intressera.”

”Jag försäkrar Er! Just dylika bofstreck äro i min smak; ty jag måste tillstå för Er, att jag ofta använder mina fristunder till ned- skrifvandet af små noveller, och deruti kan det göra god effekt. Var den gamle här frän sta­

den?”

”Ja! han hade en liten hydda uppe i fjäl­

let, annars gick han omkring med en perspek­

tivlåda. Denna person hade efter all förmo­

dan varit medvetande af ett mord, som köp­

mannen skall hafva begått på stadens klockare, och då Samuel var med om att gripa den gamle i en tjufnad, så biel han förtörnad, och lät ord falla om mordet, och så tror man, att detta, jemte de dåliga affärerna, var orsaken till den sista ogerningen.”

”Sitter gubben häcktad för tjuí naden?” frå­

gade hr. Wolf med synligt deltagande.

”Nej! nu är han frigjord genom döden.—

Samuels misshandlande vid gripandet påskyn­

dade den. Det är annars intet bevist angående klockarens mord, det heter ännu, att han sjelf afhändt sig lifvet.”

”Jag tackar Er för detta ämne till en no­

vel ; — är gubbens hydda långt härifrån? Jag önskade se henne för beskrifningens skull.

Kanske kan min vägvisare föra mig dit?”

”Det skall blifva mödosamt för mistris Wolf, och hyddan ser endast ut som en stenhög, men hvilken pojke som helst i staden känner eremithyddan, och om vi kände dess första égarés historia, så skulle den kanhända vara mera underhållande; ty jag måste medgifva, att jag icke finner något romantiskt hos gamla Gunner.”

Engländaren var af annan mening; det kom flera gäster, och alla voro förtjusta i det En­

gelska paret.

Klockan var jernnt tre följande morgon, då fru R — vaknade vid det hon hörde sals- dörren stängas och hennes g: ster med sakta

steg sväfva ned öfver trapporna; hon tittade ut genom fönstret. Himlen var helt och hållet öfverdragcn med moln.

”Nå, det får jag säga,” sade hon till sin man, ”det kaller jag nöje ! Vilje de se solen i dag, så få de nog sliga upp öfver akyarna;

ty der nere visar hon sig säkert icke. Jag skulle icke vilja stå upp ur min god a säng och vandra upp på berget utan kaffe för 10 spe- iciedaler ;’derpå vände hon sig åt andra sidan, tänkte litet på frukosten och insomnade.

Emellertid vandrade den fina Sara vid sin mans arm ut ur staden; den unga vägvisaren gick några steg framför.

”Det är högst obehagligt med den tjocka luften,” sade hr. Wolf; ”den nedtryckar sin­

net, och skadar utsigten, och jag ville dock så gerna, det du skulle sett min födelsenejd i ett fördelaktigt ljus.”

”Vi skola återtaga vandringen, bästa Hen­

rik, nu vela vi betragta hyddan, och so om den är så romantisk som jag föreställ mig; en annan gång kunna vi beskåda nejden vid klart väder.”

”Jag vet icke huru det är fatt med mig, kära Sara; jag har så frimodigt berättat dig om min ringa börd och beskriivit mitt usla barndomslif; men nu, då du skall se det i verk­

ligheten, känner jag en slags blygsel.”

”Det är den tryckande luften, som du sä­

ger, som verkar på ditt sinne; huru kan någon skämmas för en låg födelse? Det hörer ju mera kraft till att höja sig från en låg än en högre ståndpunkt,”

”0! Du vet alltid alt vända allt till min fördel,” sade den unga mannen, och kysste den hand, som hvilade på hans arm; men du glömmer, att jag icke har höjt mig genom e- gen kraft ; din kärlek och din faders sälsynta godhet har huípil mig upp; han har bildat mitt förstånd, kärleken min känsla.”

”Och medan vi nu skola göra upp en räk­

ning, skall då icke det, att du räddade mitt lir, få en betydlig öfvervigt?”

”Det var blott en instinktlik handling af en öfvermodig »keppspojke; de flesta skulle hafva belönat densamma ined en handfull guld>

din ädla fader skänkte mig sin kärlek och sin älskvärd* dotter.”

”Och måste det icke äfven någon älsk­

värdhet till från din sida, för att vinna en sådan skatt, som denaa dotter?” svarade Sara leende.

”Jag förlorar ständigt i strid med dig,”

sade Henrik, och fick ett gladare utseende;

”ack! alt vi icke få se solen, här kan du tro är vackert.”

De hade nu kommit till landtslället och vände sig om.

”Men jag har en förhoppning,” fortsatte han; ”dimman faller utan tvifvel, ser du! Luf­

ten blir lättare ju högre vi stiga. Och se deruppe den stora rönnen, kära Sara, der har jag suttit mången gång och skådat ut öfver sjö", när jag plockade rönnebär till mina kramsfogelsnaror. 0! jag känner hvarje fläck

och sten.”

”Då vet jag icke, min vän, hvad dn vill med vägvisare?”

”Kan min kloka Sara icke begripa det ? Jag vill för all del icke vara bekant som Norrman, oeh derjemte som den afvikna tig­

garpojken; för min egen skull fruktar jag det icke, men på den klara ädelstenen vid min barm får ingen skugga falla.” Sara såg ner fram­

för sig och funderade.

”Jag har äfven en annan grund, hvarföre jag tog en vägvisare, jag ville gerna erfara mera om iiiio morFaders öde och leFverne må*

ske kan han också veta något om min moder;

den sämre klassen känner vanligen bäst till hvarandra, jag tordes icke fråga hr. R ---

mera, kanske kunde min moder lida nöd.”

”Och sörja dig,” afbröt Sara. ”0! det gör hon säkert; säg bästa Henrik! hvarföre flyk­

tade du egentligen från ditt hem?”

”Det var ingen öfverlagd handling, en ma­

tros bad mig bära en gryta med sig ombord, och då just skeppspöjken på delta skepp hade fallit öfver bord under resan, så frågade kap­

tenen niig, om jag ville vara med; han tyckte om milt utseende, och jag hade alltid haft läng­

tan efter alt komma till sjöss; ty min fader var matros, och jag inbillade mig, att han måste vara en präktig man, som jag skulle finna, så snarl jag kom ut; dessutom kände jag ständigt ett slags medlidande med morfar; han förekom mig som ett elakt bergsrå, som höll mig fången.”

”Och det hörer ju till den gamla sägen, alt de, som fasthållas af ett troll?, skola befrias af en prinsessa, månne ieke jag då är denna prin­

sessa?”

N'<j! svarade Henrik, ”icke min prinsessa, men min goda engel, som vill föra mig till mitt rätla hem, om jag än måste fly milt jordiska fädernesland.

(Fort^.j

104 Iliustreradt Söndags-Magasin. (IV årgången N:o 13

7' H FRiDERim ti/CNUS

«

1 jl.l

il -i »J, .11 rAo>( cí>4 i

üioi ,‘J1Î i I'17

*-?‘H£îîv

WER.

; w ^{il X^.}

X :

Í* HegnKirt !. j 1

O v

f Wb Boii^od oJot ßi> ^ ft>íí ■..

Uivß íhsJ-mí M»v »i'> 11*

-gil mijIt/U ir<b •**’• »tntaiT’b

tun;«! »ißi biv nni'iUí iüí; aü.U «■■

ü

¡Hitumffi

'"'J

Fl É’ ^â

ÄWiiianiiuM

■M^í' ‘:«KM

Fredrik den Stores staty i Berlin.

Nästa N:r ugifves den 7 April. C. Petersens Official850