• No results found

Konstnärsnämnden ISBN

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2022

Share "Konstnärsnämnden ISBN"

Copied!
120
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)
(2)

Konstnärsnämnden ISBN 978-91-977435-0-1

Konstnärsnämnden, Maria skolgata 83, 118 53 Stockholm Tel: 08- 50 65 50 00 | Fax: 08- 50 65 50 90

E-post: info@konstnarsnamnden.se Hemsida: www.konstnarsnamnden.se

Illustrationer: Magnus Bard Grafisk formgivning: Mu ab Tryck: Edita AB, Västerås Ansvarig utgivare: Ingrid Elam

© Konstnärsnämnden 2008

(3)

Om utställningsersättning

Beskrivning och försök till analys

av Nils Johansson och Ann Traber

(4)

4

(5)

Till Konstnärsnämnden

Konstnärsnämndens styrelse har givit undertecknad Nils Johansson i uppdrag att göra en studie av utställnings ersättningen till bild- och formkonstnärer. Resultatet presenteras härmed. I arbetet har Ann Traber medverkat, särskilt med de delar som rör den statliga utställnings-

ersättningen. Vi svarar dock bägge för rapporten i dess helhet.

Stockholm i juni 2007

Nils Johansson Ann Traber

(6)

6

Förord

På uppdrag av Konstnärsnämndens styrelse har en kartläggning av ut- ställningsersättningen för bild- och formkonstnärer genomförts, för att se hur den fungerat i teorin och i praktiken. Nils Johansson, f.d. kanslichef vid Konstnärsnämnden, tilldelades uppdraget att genomföra studien och Ann Traber engagerades för att medverka i arbetets slutfas.

Kartläggningen låg klar i juni 2007 och delgavs då parterna som var i full gång att arbeta fram ett nytt avtal. Det nya avtalet är nu beslutat av regeringen och Konstnärsnämnden publicerar därför sin kartläggning med avtalet som bilaga. I kartläggningen finns en genomgång av ersättningens framväxt och en grundlig genomgång av dess utformning under perio- den 1999-2006. Utredarna har också gått igenom hur avtalet följts av de statliga institutionerna, vilka är bundna att följa avtalet. Kartläggningens slutsats är att de statliga institutionerna under åren 2004-2006 enbart i ett fall har följt det statliga avtalet om utställningsersättning korrekt.

Detta betyder att bild- och formkonstnärer inte erhållit skälig ersättning för sitt arbete i samband med utställningar.

Konstnärsnämnden har som uppdrag att bevaka konstnärernas eko- nomiska och sociala villkor inom alla konstområden. Det innebär att vi på ett oberoende och objektivt sätt med olika medel försöker beskriva konstnärernas arbetssituation och villkor för att skapa konst. Konstnärs- politikens målsättning är att konstnärer inom alla konstområden skall kunna basera sin försörjning på ersättning för utfört konstnärligt arbete.

Om konstnärerna skall ha realistiska möjligheter att uppfylla målsätt- ningen, bör staten självklart vara förebildlig och till och med löneledande.

Konstnärer, i detta fall bild- och formkonstnärer, måste som alla andra arbetstagare och uppdragstagare få skäligt betalt för sitt arbete. Idag är ofta kopplingarna mellan arbetsinsats och inkomst långa, krokiga och tidsmässigt utdragna då det ibland hänvisas till ett stipendium från en annan instans eller till en eventuell framtida marknadsfördel inom den privata sektorn. För att arbetsmarknaden/marknaden skall fungera bör den direkta kopplingen mellan utfört arbete/tidsåtgång och lön/arvodering stärkas. Nämnden ser att det i det nya avtalet finns bättre förutsättning för detta.

Det kan ifrågasättas varför Konstnärsnämnden nu väljer att offentlig- göra en utredning som delvis är daterad. Vi gör det för att vi ser att det

(7)

är ett framtida viktigt historiskt dokument som gör att vi förstår utställ- ningsersättningens framväxt och ifrån vilket sammanhang som det nya avtalet tar sitt avstamp. En av de stora svårigheterna med att arbeta med konstnärspolitiken är just avsaknaden av klargörande dokument, förkla- ringar på varför en viss reform tillkommer och tankarna bakom den. Vi publicerar den även för att öppet visa det dokument som utan tvivel mer än väl uppfyllt sin uppgift, att ligga till grund för en positiv förändring av förutsättningarna för att bild- och formkonstnärerna skall få skälig ersätt- ning för sitt arbete vid utställningstillfället. Nämnden har därmed upp- fyllt sitt uppdrag att lägga fram oberoende och objekt kunskap om konst- närernas förhållanden så att regeringen kan fatta kulturpolitiska beslut.

Det nya avtalet

På det statliga området regleras utställningsersättningen i avtal mellan staten, representerad av Kulturrådet, å den ena sidan, och Konstnärer- nas Riksorganisation/Konsthantverkare och Industridesigners Förening, Föreningen Svenska Tecknare och Svenska Fotografers Förbund å den andra sidan. Kulturrådet förhandlar avtalet för statens räkning. Hösten 2005 sade konstnärsorganisationerna upp avtalet till omförhandling. Det dåvarande avtalet löpte ut den 1 januari 2006, men parterna kom överens att låta det fortsätta att gälla till dess att ett nytt avtal tecknats. Kart- läggningen färdigställdes under våren 2007 och skickades till parterna för kännedom. Publiceringen av kartläggningen sköts upp till dess att det nya avtalet slutits. Parterna kom överens om innehållet i ett nytt avtal om utställningsersättning den 18 december 2007. Det nya avtalet godkän- des den 19 september 2008 av regeringen och beslutades då vara giltigt fr o m den 1 januari 2009. I budgetpropositionen som överlämnades till riksdagen den 22 september 2008 beslutades även att Moderna Museet och Riksutställningar skulle tillföras 1 miljon vardera år 2009 för utställ- ningsverksamheten.

Det nya avtalet skiljer sig markant från det förra. Avtalet har blivit tydligare och riktlinjerna är lättare att tolka. Avtalet är uppdelat i två olika delar: en del som handlar om avtalets allmänna villkor och vilka delar som ska tas upp i de skriftliga avtal som den statliga arrangören ska skriva, samt en tariffdel som ska vara underlag för hur den ekonomiska ersättningen av utställningsersättningen ska beräknas.

Parterna har tagit fasta på det delvis oreglerade område som tidigare

(8)

8

innebar att konstnärerna hade svårt att få ersättning för annat än själva utlåningen av konstverk. I det nya avtalet tydliggörs att allt arbete som konstnären utför i samband med utställningar – före, under och efter ut- ställningen – ska regleras i skriftliga avtal och arvoderas utanför ramen för utställningsersättningen. Utställningsnivåerna har höjts något, men den främsta skillnaden är hur ersättningens storlek beräknas. Tidigare baserades ersättningen dels på antal utställda verk, dels på utställning- ens yta. I det nya avtalet baseras utställningsersättningen dels på hur länge utställningen pågår, dels på hur många besökare institutionen har.

Man skiljer också mellan fyra olika arrangörskategorier: större museer och konsthallar; medelstora museer, länsmuseer och kulturhus; mindre museer och medelstora konsthallar; och slutligen små konsthallar och utställningsrum samt fria ytor. Vad gäller utställningens längd tas ingen hänsyn till avbrott i visningen, vilket kan få stor effekt vid vandrings- utställningar som därmed anses pågå så länge som konstnären lånar ut sitt verk.

Även det nya avtalet lägger ansvaret att upprätta skriftliga avtal mel- lan konstnär och arrangör på arrangören. Däremot ska avtalet reglera och ta upp villkoren för konstnären avseende följande:

° kostnader i samband med utställningar, t ex frakt, försäkring, resor, teknik och annan utrustning

° arbete i samband med utställningsuppdraget, så som betalning för konstnärens arbete inför, under och efter utställning, t ex arbete med produktion, katalogarbete, möten, visningar och efterarbete

° upphovsrättsligt nyttjande efter avslutad utställning, t ex nyttjande på arrangörens hemsida

° ersättning enligt fastlagt tariff för utställningsersättning

° information om vilka arrangörer som visar utställningen i samband vandringsutställningar

° ange tidpunkt och former för redovisning av ekonomisk ersättning till konstnären

° avtalet ska innehålla en beskrivning av utställningen med angivelse av utställningstid, plats/platser, ansvarig arrangör, deltagande konstnärer, leveranstider, förteckning av konstverk

Vid utställningar med flera konstnärer kan ett avtal träffas med konst- närsgrupper som representeras gemensamt. Man har också en tydligare

(9)

ansvarsfördelning vid vandringsutställningar, där producenten ansvarar för avtal mellan samtliga arrangörer och konstnären under vandrings- utställningen. En annan nyhet är en referensgrupp (med sju ledamöter, varav tre utses av Statens kulturråd och tre av konstnärorganisationerna, och parterna utser gemensamt en ordförande) som ska följa upp hur avta- let implementeras och tillämpas. En nyhet i tariffberäkningen är att det inte görs någon skillnad om konstnären är A- eller F-skattande konstnär.

Tariffen definieras som ett lägsta belopp, dvs. ett ”golv” och inte ett

”tak” i förhandlingen mellan arrangör och konstnär. Tariffen gäller enligt avtalet för statliga arrangörer. Förhoppningen är dock att även kommu- nala och regionala arrangörer kommer att tillämpa det nya avtalet.

Både det gamla och det nya avtalet om utställningsersättning återfinns som bilagor i denna publikation.

Ann Larsson Kanslichef

(10)
(11)

Sammanfattning

Med utställningsersättning avses den ekonomiska ersättning som går till bild- och formkonstnärer för att deras verk ingår i utställningar inom lan- det. Ersättningen gäller verk som fortfarande är i upphovsmannens ägo.

En av grunderna för den statliga konstnärspolitiken är att skapa sådana villkor för de professionella konstnärerna att de kan basera sin försörjning på sitt konstnärliga arbete, en annan att stimulera deras arbetsmarknad. Ett tidigt utslag för denna princip är ett statligt engage- mang för utbetalning av utställningsersättning. Denna rapports syfte är att ge en bakgrund till utställningsersättningen och en beskrivning av hur den har fungerat i praktiken.

Rapporten fokuserar på två områden i vilka centrala regelverk för utbe- talning av utställningsersättning i realiteten föreligger.

Det första området är statliga organ som bedriver regelbunden ut- ställningsverksamhet, dvs huvudsakligen statliga museer, som ska följa avtalet om utställningsersättning mellan staten, representerad av Kultur- rådet å den ena sidan, och Konstnärernas Riksorganisation/Konsthantver- kare och Industridesigners Förening, Föreningen Svenska Tecknare och Svenska Fotografers Förbund å den andra sidan. Sedan rapporten färdig- ställts har ett nytt avtal om utställningsersättning på det statliga området tecknats mellan staten och berörda konstnärsorganisationer. Rapporten har tjänat som ett av underlagen vid förhandlingarna. Det nya avtalet, som börjar gälla den 1 januari 2009, berörs inte närmare i rapporten. Det återges dock i bilaga (kapitel 6).

Det andra området är de utställningsanordnare som kan få statsbidrag till utställningsersättning via Statens kulturråd, dvs. arrangörer inom i första hand det konstbildande området. På det konstbildande området träffas avtal mellan Kulturrådet och KRO/KIF som reglerar utställnings- ersättningens storlek. Rapporten kartlägger hur dessa utbetalningar sker utifrån Kulturrådets egen statistik. Resultatet visar att långt ifrån alla som är berättigade till utställningsersättning på det konstbildande området får ta del av den eftersom potten för utställningsersättningen på det konstbildande området är för liten i förhållande till antalet arrangörer som söker medel för utställningar.

(12)

12

Omständigheterna kring en utställning kan te sig mycket olika. Utställ- ningen kan äga rum på prestigefyllda museer och konsthallar, på välre- nommerade privata gallerier lika väl som på mindre bibliotek, på oetable- rade gallerier eller på arbetsplatser i regi av en mindre konstförening. De utställda verken kan vara av vitt skiftande karaktär vad gäller teknik och konstnärlig uttrycksform. Verken kan vara beställda av en arrangör, framställda och koncipierade med tanke på den aktuella utställningen eller ha ingått i konstnärernas ”löpande” produktion. Ersättningen för konstnärens arbete och kostnader i direkt samband med utställningen varierar liksom arrangörens kostnader och intäkter.

Man kan inte bortse från att konstnären gynnas av att de deltar i en utställning – särskilt vid stora, prestigefyllda institutioner, genom att ut- ställningar stärker deras ställning i konstlivet, höjer marknadsvärdet på deras verk, ger möjligheter till försäljningar vid Konstrådets gallerirundor och ökar möjligheterna att få stipendier. Vid försäljningsutställningar kan de också få intäkter från försäljningen. Samtidigt är det den offentliga institutionens uppgift att visa konst och den är därmed beroende av att konstnärer är villiga att ställa ut.

Det är i denna väv av faktorer som konstnären måste förhandla om sina villkor – ekonomiska och andra. De centrala avtalen om utställnings- ersättning syftar till att stärka den svagare parten, d.v.s. konstnären, i avtalsförhandlingar med arrangörer. De statliga arrangörer som omfattas av avtalen är ålagda att se till att skriftliga avtal som reglerar omständig- heterna kring utställningen träffas i varje enskilt fall. Att detta så sällan är fallet är därför mycket anmärkningsvärt och sannolikt ett uttryck för den beroendeställning konstnärerna har i förhållande till utställnings- arrangörerna. De statliga myndigheterna inom området har dessutom återrapporteringsskyldighet till regeringen. Rapporten undersöker bl.a. i vilken utsträckning statlig utställningsersättning betalades ut under åren 2004 - 2006. Av denna återrapportering framgår att endast tre av myn- digheterna betalade utställningsersättning under åren 2004 - 2006. Vår egen granskning visar att enbart Riksutställningar betalade konstnärerna avtalsenligt.

Utställningsersättningen är ett försök att garantera bild- och form- konstnärer en ersättning i samband med utställningar, men den har brister. På den svenska arbetsmarknaden i stort gäller principen att utfört arbete ska ersättas. Bild- och formkonstnärernas ersättningar för arbetet i samband med utställningar följer emellertid inte detta mönster. Avtalet

(13)

för utställningsersättning på det statliga området och statsbidragsbestäm- melserna för bidrag till utställningsersättning inom det konstbildande området omfattar inte ersättning för arbete i samband med utställning- arna. Inhämtade uppgifter om vad statliga arrangörer betalar tyder inte på att bild- och formkonstnärer som regel betalas för det arbete de utfört.

Inte heller vid utställningar med andra (kommunala och landstings- drivna) arrangörer ersätts arbetet i någon större utsträckning. Nämnda faktorer bildar ett komplicerat mönster som bidragit till att frågan om utställningsersättning, som varit aktuell i decennier, ännu inte fått någon mer slutlig lösning. Men egentligen är lösningen mycket enkel: ge bild- och formkonstnärerna skäligt betalt för det arbete de lägger ned i samband med utställningar! Att de själva är beroende av att ställa ut är inte något skäl för att de ska arbeta utan avtal och utan ersättning. Också arrang- örerna är beroende av att utställningar görs och inga utställningar av samtida konst görs utan medverkan från konstnärens sida.

Juni 2007

(14)

Innehållsförteckning

Sammanfattning 11

1 Arbetet med rapporten

19

1.1 Bakgrund och syfte 19

1.2 Avgränsningar 19

1.3 Arbetets bedrivande 20

1.4 Rapportens upplägg 21

2 Utgångspunkter 23

2.1 Översikt 23

2.1.1 Den statliga utställningsersättningen 24 2.1.2 Utställningsersättning inom det konst-

bildande området 24

2.1.3 Övriga 25

2.2 Utställningsekonomi 25

2.3 Det statliga ansvaret 27

3 Utställningarnas betydelse

och arenor 31

3.1 Utställningarnas betydelse 31

3.2 Utställningsarenor 34

3.2.1 Översikt 34

3.2.2 Museer och konsthallar 35

3.2.3 Konstbildning 36

3.2.4 Privata gallerier 38

4 Utställningsersättning

41

4.1 Översikt 41

4.1.1 Centrala överenskommelser om

utställningsersättning 41

4.1.2 Syften 43

4.1.3 Ersättningen är en hyra 43

(15)

4.1.4 Konstverk som ger ersättning 43 4.1.5 Ersättningsberättigade konstnärer 44 4.2 Utställningsersättning på det statliga området 45

4.2.1 Historik 45

4.2.2 Avtalets innehåll 45

4.2.3 Ersättningsbelopp 46

4.2.4 Omfattning och återrapporteringsskyldighet 47 4.2.5 Utbetalad utställningsersättning 48 4.2.6 Kompletterande information om arrangörer 52 4.3 Utställningsersättningen på det konst-

bildande området 59

4.3.1 Historik 59

4.3.2 Ekonomisk ram 60

4.3.3 Ersättningsbelopp 61

4.3.4 Bidragsmottagande arrangörer 62

4.3.5 Administration 63

4.3.6 Bidragsutfall 63

5 Analys och bedömningar 67

5.1 Utställningsersättningens struktur 67

5.1.1 Ersättningens syften 67

5.1.2 Typer av konst som ger ersättning 68 5.1.3 Konstnärer som är kvalificerade för ersättning 69 5.1.4 Skillnader mellan det statliga avtalet

och Kulturrådets bidragsvillkor 70

5.1.5 Administrationen av bidraget till

utställningsersättning 72

5.1.6 Bättre underlag för bedömning av hur

utställningsersättningen fungerar 72

5.2 Särskilda överväganden 73

5.2.1 Ersättningens räckvidd 73

5.2.2 Ekonomiska förutsättningar 77

5.2.3 Resurser 79

(16)

16

5.3 Principiella överväganden 84

5.3.1 Begreppsförvirring 84

5.3.2 Konsekvenser av att utställningsersättning

är en hyra 85

5.3.3 Ersättningskomponenter 86

5.3.4 Ge konstnärerna skälig ersättning för deras arbete 90

6 Bilagor 94

6.1. Utställningsersättning på det statliga området 94 6.1.1. Tidigare avtalet om utställningsersättning för

utställning av konstverk (1999) 94

6.1.2 Regeringsbeslut:godkännande av avtal om konstnäreras medverkan och ersättning vid

utställning av konstverk 102

6.1.3 Nya avtalet för konstnärers medverkan och

ersättning vid utställningar 104

6.1.4 Tariff för visning av konstverk för allmänhet

genom tillfällig utställning 109

6.2. Utställningsersättningen på det konstbildande

området 114

6.2.1 Villkor och direktiv avseende anslagspost

28:18 ap. 1; utställningsersättning 114

(17)
(18)
(19)

1. Arbetet med rapporten

1.1 Bakgrund och syfte

I Konstnärsnämndens uppdrag ingår att hålla sig underrättad om konst- närernas ekonomiska och sociala situation och sprida kännedom om villkoren för konstnärlig yrkesutövning. Nämndens styrelse anmälde i skrivelse till regeringen den 1 oktober 2004 att nämnden som ett led i detta arbete avsåg att låta utföra en studie om hur utställningsersätt- ningen till bild- och formkonstnärer fungerar i praktiken. Rapporten från denna studie föreligger härmed.

Rapporten syftar till att ge en översikt över i vilken utsträckning ut- ställningsersättning betalas. Förhoppningsvis kan den också ge underlag för en utveckling av utställningsersättningen. Den kan också ses i sam- manhang med bild- och formkonstnärernas generellt sett trängda ekono- miska situation och med frågor som har aktualitet med tanke på deras yrkesmässiga villkor.

1.2 Avgränsningar

Utställningsersättning avser ersättning till upphovsmän vid utställningar av verk som är i deras ägo, d.v.s. i praktiken tillfälliga utställningar av bild- och formkonst. Rapporten koncentreras på de två områden på vilka centrala regelverk för utbetalning av utställnings ersättning i realiteten föreligger. Det första området är statliga organ som be driver regel bunden utställningsverksamhet, d.v.s. huvudsakligen stat liga museer. Ersättning- en här regleras i avtal mellan staten och berörda konst närsorganisationer.

Det andra området är de utställningsanordnare som kan få statsbidrag till utställningsersättning via Statens kulturråd, d.v.s. arrangörer inom i första hand det konstbildande området. Ersättningen regleras här i statsbidragsbestämmelser som Kulturrådet utfärdar efter kontakter med berörda konstnärsorganisationer.

I viss utsträckning betalas ersättning till konstnärer i samband med utställningar på andra typer av arenor för tillfälliga utställningar av bild- och formkonst, exempelvis i primärkommunala, landstingskommunala och konstnärsägda utställningslokaler. Rapporten innehåller dock inte någon systematisk kartläggning i vilken utsträckning utställningsersättning be-

(20)

20

talas också utanför ramen av de centrala regelverken. I brist på underlag skulle detta inneburit ett så stort arbete att det inte kunnat rymmas inom denna studie.

Utställningsersättningen och principerna för den har diskuterats i flera decennier. Diskussionen har bl.a. gällt vid vilka utställningar ersätt- ning ska ges, ersättningens utformning och på vilka ansvaret ska ligga för att resurser till ersättningen finns och betalas. Givetvis har också ersättnings nivåerna berörts.

Denna rapport är inte platsen för att i detalj bedöma de centralt fast- ställda regelverkens utformning eller ekonomiska innehåll. Det är de avtalsslutande parternas sak att prioritera mellan sina olika önskemål och det är Kulturrådets uppgift att besluta om sina statsbidragsvillkor.

Kulturrådet har att väga resurserna till sina bidrag till utställnings- ersättning mot andra angelägna behov inom bild- och formkonstområdet som rådet också ska stödja. Således berörs nedan exempelvis rimligheten i de nuvarande ersättningsnivåerna endast på ett mycket generellt plan.

I anslutning till Konstnärsnämndens uppdrag att följa utvecklingen av konst närernas ekonomiska och sociala villkor görs utifrån den presentera- de översikten över utställningsersättningen några allmänna bedömningar av hur ersättningen fungerar i praktiken och berörs även vissa brister och inkonsekvenser i regelverken.

1.3 Arbetets bedrivande

Rapporten bygger huvudsakligen på redan förefintligt material. Ett viktigt underlag för beskrivningen av utställningsersättning på det statliga om- rådet är den återrapportering om utbetalning av utställningsersättning åren 2004 - 2006 som museer och andra statliga organ lämnat till reger- ingen. Dessa rapporter har sammanställts och kompletterats med uppgif- ter inhämtade direkt från berörda organ.

Beskrivningen av utställningsersättningen på det konstbildande områ- det vilar i första hand på rapporter och andra uppgifter från Kulturrådet.

Avsikten var från början att rapporten skulle ansluta till ett ut-

rednings arbete benämnt Konstens arenor som igångsatts på Kulturrådets initiativ och som bl.a. skulle innefatta en kartläggning av konst hallar, gallerier och andra utställningsarrangörer i landet. Av olika skäl har detta utredningsarbete inte fullföljts och något material från arbetet har inte publicerats.

(21)

Under arbetets gång har kontakter tagits med bl.a. museer och andra statliga utställare. Statens kulturråd, Sveriges kommuner och lands- ting, Sveriges Konstföreningar, Folkrörelsernas Konstfrämjande, Konst- närernas Riksorganisation (KRO), Sveriges Konsthantverkare & Industri- formgivare (KIF), Institutet för konstnärer och konstförmedlare (IKK) samt Konstnärsnämndens kansli har bistått i arbetet.

1.4 Rapportens upplägg

Kapitel 2 redogör för vissa grundläggande utgångspunkter för rapporten.

I kapitel 3 ges en (mycket ofullständig) bild av landets utställningsarenor.

I kapitel 4 beskrivs utställningsersättningen översiktligt (4.1), varefter en mer ingående beskrivning av ersättningen på det statliga området (4.2) och på det konstbildande området (4.3) följer. Kapitel 5 är ett försök till bedömningar och analys av hur ersättningen fungerar i praktiken. Det avslutas med några synpunkter på hur ersättningen kan utvecklas.

(22)
(23)

2. Utgångspunkter

Det grundläggande syftet med utställningsersättning är att bidra till att konstnärerna får rimliga ersättningar vid utställningar. Den ska också öka deras möjligheter att ställa ut. Ersättningen syftar vidare till att stimulera och bredda konstlivet i landet genom att vidga möjligheterna för arrangörer inom det konstbildande området att ordna utställningar med hög kvalitet.

2.1 Översikt

En av grunderna för den statliga konstnärspolitiken är att skapa sådana villkor för de professionella konstnärerna att de kan basera sin försörjning på ersättning för konstnärligt arbete och stimulera deras arbetsmarknad så att en ökad efterfrågan uppstår1. Ett tidigt utslag för denna princip är ett statligt engagemang för utbetalning av utställningsersättning, d.v.s.

ekonomisk kompensation till bild- och formkonstnärer för att deras verk inlånas till offentliga utställningar.

Ersättningen infördes på 1970-talet vid utställningar arrangerade av statliga organ. I början av 1990-talet vidgades den till att omfatta också utställningar som ordnas av vissa arrangörer inom det konstbildande om- rådet – i första hand konstföreningar - med statligt verksamhetsstöd. Till en början var utställningsersättningen en tämligen opreciserad ersättning för att upphovsmännens verk visades och för det arbete konstnären lade ned i samband med utställningen. Numera är ersättningen begränsad till att utgöra en hyra som utställningsarrangören betalar till upphovs- mannen för de verk denne upplåter till en utställning.

I dag finns två parallella system för reglering av utställnings ersättning.

Det materiella innehållet i reglerna är tämligen lika dem emellan, men de gäller utställningar med olika kategorier av arrangörer. Det första syste- met avser utställningar ordnade av statliga organ och kallas i det följande den stat liga utställningsersättningen. Det andra gäller utställningar inom det konst bildande området, d.v.s. ordnade av exempelvis konstföreningar och andra arrangörer som har bidrag från Statens kulturråd. Det senare benämns i det följande utställnings ersättning inom det konstbildande 1 Se exempelvis Konstnärernas villkor, prop. 1997/98:87, s. 9

(24)

24

området. För övriga utställningar finns ingen central reglering av utställnings ersättningen med undantag för dem som arrangeras av Svenska kyrkans församlingar.

2.1.1 Den statliga utställningsersättningen

Den statliga utställningsersättningens storlek i det enskilda fallet regle- ras i ett avtal mellan staten och berörda upphovsmannaorganisationer.

Den gäller utställningar ordnade av statliga myndigheter med regel- bunden utställningsverksamhet, d.v.s. i första hand museer. Ersättningen betalas ut till konstnären av arrangerande institution med medel ur dess ordinarie anslag. Ersättningen måste alltså räknas in i budgeten för utställningar med verk av ersättningsberättigad utställare. Arrang- örernas medel för utställningsersättning konkurrerar därmed med medel som anslås för att täcka andra kostnader, såväl sådana som har direkt samband med den aktuella utställningen som sådana som avser arrangör- ens utställningsverksamhet i stort och utställarens verksamhet i övrigt.

Avtalet är emellertid tvingande, arrangören är bunden till att betala utställningsersättning.

2.1.2 Utställningsersättning inom det konstbildande området Utställningsersättningen inom det konstbildande området administreras på ett annat sätt och har en annan finansieringsram än ersättningen inom det statliga. Kulturrådet ger utställningsarrangören eller dess huvud- organisation ett särskilt bidrag till ersättningen som ett komplement till de allmänna verksamhetsbidrag rådet också ger till konstbildande orga- nisationer. Rådet fastställer i statsbidragsvillkor reglerna för hur utstäl l- nings ersättningen till konstnären ska beräknas i det enskilda fallet.

Rådet avsätter varje år ett belopp för sina sammanlagda bidrag till utställningsersättning. Bidraget betalas till arrangören eller dess huvud organisation, som i sin tur svarar för utbetalningen till konst- nären. Någon garanti för att utställande konstnär får utställnings- ersättning finns emellertid inte: i de fall bidraget till en arrangör inte täcker kostnaderna för ersättningen är arrangören inte tvingad att betala ersättning även om konstnären fyller de kriterier som ställts upp i statsbidrags bestämmelserna för att han eller hon ska vara berättigad till utställningsersätt ning. Det tillhör undantagsfallen att arrangören i

(25)

sådana fall betalar utställningsersättning.

De av Kulturrådet beviljade medlen till utställningsersättning inom det konstbildande området är alltså i praktiken ett tak för hur mycket ersätt- ning som ges inom detta område. Ett villkor för att konstbildande organi- sationer ska få verksamhetsbidrag från Kulturrådet är att organisationen ska betala utställningsersättning vid de utställningar den arrangerar.

Villkoret gäller emellertid endast så långt som de bidrag till utställnings- ersättning som organisationen tilldelats är tillräckliga för utbetalningarna till konstnärerna.

2.1.3 Övriga

Ett centralt fastställt regelverk för utbetalning av utställningsersättning gäller även på ett tredje område, nämligen utställningar arrangerade av Svenska kyrkans församlingar. Konstnärernas riksorganisation (KRO) har ingått avtal med Svenska kyrkan om att utställningsersättning ska betalas vid utställningar ordnade av dessa församlingar. Detta avtal är emellertid i praktiken föga tvingande. Ersättningen är beroende av församlingarnas resurser och ska i regel rymmas inom deras ordinarie budgetramar. Det innebär att utställande konstnärer inte heller på detta område är garanterade ersättning.

Utställningsersättning kan betalas i andra sammanhang där bildkonst- verk ställs ut om överenskommelse om sådan görs mellan arrangören och den utställande konstnären. En del kommuner betalar sådan ersättning för utställningar som ordnas i kommunens regi. I övrigt – exempelvis inom den privat drivna galleriverksamheten – torde utställningsersättning endast betalas i undantagsfall.

2.2 Utställningsekonomi

Att ställa ut är vanligen ett ekonomiskt vågspel för konstnären. Utstäl l- ningar medför kostnader för bl.a. produktion, försäkringar, transporter, ramning, hängning, lokaler, vakthållning, katalog samt vernissagekort, annonser och annan marknadsföring. Hur dessa kostnader fördelas på arrangören och konstnären beror på överens kommelsen dem emellan i det enskilda fallet.

Vid utställningar då verken är till försäljning betingar sig arrangören i regel en provision. Storleken på provisionen varierar starkt. Enligt en

(26)

26

under sökning som gäller Gävleborgs län är det vanligt att arran görens provision uppgår till 20-50 % av försäljningssumman, kommunala och statliga organ tar ofta 20-30 % medan privata gallerier kan ta ut betydligt mer2.

Bild- och formkonstnärens ekonomiska villkor vid en utställning skiftar således starkt från fall till fall. Generellt kan ändå sägas att konstnärer i många fall gör en förlust då de ställer ut. I propositionen Konstnärer­

nas villkor (1997/98:87, s. 24) refereras till en uppgift från KRO att över två tredjedelar av samtliga utställningar år 1998 gick med förlust för konstnären. I propositionen framhålls att detta i hög grad hör samman med att bild- och formkonstnären själv måste täcka de kostnader som är förknippade med utställningen utan att några garantier finns för att utställningen ger några inkomster till konstnären.

Konstnärens dåliga villkor vid utställningar hänger samman med att de är starkt beroende av att ställa ut. Det medför att de har en svag förhand- lingssituation då villkoren görs upp. Givetvis är arrangörerna å sin sida beroende av att få konst till sina arrangemang, men konkurrensen mellan konstnärerna om utställningstillfällena stärker arrangörernas position.

Utställningsersättningen kan ses som ett inslag i den förda kultur- politikens ambition att förbättra konstnärernas möjligheter att försörja sig på sitt konstnärliga arbete. I samband med en förstärkning av Kultur- rådets bidrag till utställningsersättning på det konstbildande området sades i propositionen Konstnärernas villkor (1997/98:87, s. 24) att bild- och formkonstnärerna i högre grad än tidigare borde få ersättning för utställningar.

Som framgått är utställningsersättningen begränsad till att vara endast en hyra för de verk som konstnären ställer till arrangörens förfogande.

Det har fördelar genom att ge tydlighet åt ersättningens karaktär och vad den avser. Den ger dock ingen ersättning för produktions kostnader (exempelvis för material). Den ersätter heller inte det arbete som konstnä- ren utför i direkt samband med utställningen eller det konst närliga arbete som föregår utställningen. Utställningar medför utöver de konstnärliga insatserna arbete med exempelvis ramning, transporter, produktion av kataloger och marknadsföring. Därtill kommer i en del fall att konstnären och arrangören bestämmer sig för att göra en utställning som ligger långt 2 Jönsson, Ingela, Konstnärer i Gävleborg. Om arbetsvillkor och försörjning, 2000, s.15

(27)

fram i tiden. Då är vanligen de verk, som ska ställas ut, ännu inte produ- cerade och konstnären kommer att lägga ned stort arbete på produktion och andra förberedelser.

Utställningsersättningen begränsas också av att nya uttrycksformer inom bildkonsten utvecklats vid sidan om den traditionella konsten som t ex måleriet, för vilken ersättningen främst anpassats. Även fotografer gynnas av avtalet eftersom de ofta visar ett relativt stort antal verk i separat utställningar. Ersättningen i dess nuvarande utformning miss- gynnar konstnärer som arbetar med konceptkonst, installationer, perfor- mance, video och multimedia. Många av dagens bildkonstnärer arbetar med plats- och tidsspecifika verk som visas vid ett tillfälle och sedan aldrig mer. I efterhand finns verket endast som dokumentation i fotografi eller video. De är därmed i regel omöjliga att sälja.

En del av dessa nya uttrycksformer förutsätter ett uppdrag från en beställare och kan ses som stora projekt som ofta kräver flera med- verkande – både konstnärer och andra – för att kunna genomföras.

Som beskrivits är de ekonomiska och de övriga förutsättningarna för en utställning mycket skiftande. Generellt sett är dock utställnings- ersättningen på nuvarande nivå och med nuvarande utformning inte tillräcklig för att ersätta konstnärerna i samband med utställningar.

2.3 Det statliga ansvaret

Från statens sida har framhållits att det med hänsyn till konstnärers ställning som ägare och upphovsman är självklart att den som vill arrang- era en utställning med verk i konstnärens ägo måste träffa överenskom- melse med denna om samtliga villkor för utställningen.3 Vidare har sagts att utställningsersättningen bör ses som en reguljär utgift, vilken varje utställningsarrangör har att bereda utrymme för i kostnadskalkylen för utställningen.4

För egen del har staten genom avtal med berörda konstnärsorganisatio- ner förbundit sig till att utställningsersättning ska betalas vid utställning- ar som arrangeras av statliga institutioner med regelbunden utställnings- verksamhet, d.v.s. i första hand museer.

Statsmakterna har tagit klar ställning till hur långt statens ansvar 3 Prop. 1986/87:100 bilaga 10, s. 340 – 341

4 Prop. 1990/91:100, Bil 10, s. 26

(28)

28

för konstnärernas utställningsersättning sträcker sig utöver den egna verksamheten. Grundläggande är att kravet på ersättning ska riktas till den som ordnar utställningen. Det är varken lämpligt eller påkallat att en tredje part går in och påverkar villkoren5. Staten har alltså inte tagit på sig något ansvar för att utställningsersättning betalas vid andra utställningar än dem som ordnas i statlig regi.

5 Prop. 1986/87:100, bil. 10, s. 340 – 341

(29)
(30)
(31)

3. Utställningarnas betydelse och arenor

3.1 Utställningarnas betydelse

Att samtida bild- och formkonst visas är naturligtvis en förutsättning för ett livaktigt konstliv. Här ses utställningarnas betydelse dock i första hand ur ett konstnärperspektiv.

Bild- och formkonst finns i många offentliga sammanhang, exempelvis på gator och torg, i skolor, i sjukhus och myndigheters väntsalar och kor- ridorer, i massmedier och böcker, som färdiga form- och designprodukter på marknaden. Utställningar har emellertid en central plats i en bild- konstnärs yrkesliv, både som en direkt källa till inkomster genom för- säljning av utställda verk och för att visa sin konst, etablera sig och hävda sin ställning i konstlivet och därmed sina framtida försäljningsmöjligheter i andra sammanhang än den aktuella utställningen. Utställningar gör konstnären synlig på marknaden och är en merit som stärker hans/hennes konkurrenskraft på denna marknad. Utställningar är alltså inte viktiga endast för att nå ut till en publik och köpare, utan blir i praktiken också ett led i konstnärens marknadsföring och strävan efter att skapa ett för försörjningen viktigt kontaktnät.

Det räcker emellertid inte med att bara ställa ut. Det sammanhang i vil- ket konsten visas är en markering av vilken betydelse utställaren tillmäts på marknaden och påverkar därmed också vad utställningen kan inbringa ekonomiskt. De statliga konstinstitutionerna och stora kommunala konst- hallarna är i praktiken endast tillgängliga för ett fåtal av de redan mest etablerade konstnärerna åtminstone vad gäller separatutställningar. Det är stora skillnader i status mellan olika kommunala utställningsarenor och mellan olika privata gallerier. Det är i regel också mer prestigefyllt att ställa ut i storstadsregionerna – särskilt i Stockholm – än i övriga landet.

Konkurrensen om utställningsmöjligheterna är hård. En enkät riktad till KRO-medlemmar i Gävleborgs län visade på att antalet konstnärer som vill ställa ut på konsthallar och gallerier vida överstiger det antal som i praktiken anlitas.6 Detta torde gälla i hela landet. Många, särskilt ännu 6 Jönsson, Ingela, Konstnärer i Gävleborg. Om arbetsvillkor och försörjning, 2000, s. 15

(32)

32

inte etablerade, konstnärer får därmed svårt att nå publik och köpare och att över huvudtaget uppmärksammas i konstlivet. Av betydelse i sam- manhanget är att risktagandet för de kommersiellt drivna gallerierna är större om utställaren är oetablerad än om han eller hon är väl känd. För vissa konstyttringar är det kommersiella intresset av tradition svagt och utställningsmöjligheterna därmed särskilt små. Det saknas också gal- lerier och andra utställningslokaler för formkonst som konsthantverk och design. Nya uttrycksformer som installationer och video har en mycket liten marknad. En del verk har ett sådant format eller är så bundna till platsen eller tiden att de inte alls kan säljas. Konstnärerna kan då söka medel för produktion av sådana verk från Konstnärsnämnden.

Det är viktigt för konstnärerna att forcera dessa barriärer eller kringgå dem genom att hitta nya möjligheter att visa sin konst. Etablerade genrer och traditioner inom bildkonsten utmanas. Det gäller även de miljöer där deras verk möter sin publik. Initiativ från konstnärer och andra grupperingar skapar nya utställningssammanhang där samtidskonsten möter och ofta överraskar publiken. HAP (Hammarby Artport), AK28 och Candyland i Stockholm liksom Röda Sten och Konstepedemin i Göteborg är exempel på några initiativ. Tillfälliga samlingsutställningar utanför de traditionella visningslokalerna har genomförts i många städer runt om i landet.

Bilden är emellertid inte entydig. Trots nämnda svårigheter tycks en majoritet av bildkonstnärerna finna eller skapa sig utställnings- möjligheter. I en vid Stockholms universitet utförd enkätundersökning av KRO-medlemmarnas ekonomi och levnadsvillkor angav ca 95 % av de svarande att de ställt ut separat eller medverkat i samlingsutställning under de senaste tre åren.7 Även med hänsyn till att en del utställningar kan antas ha ägt rum i tämligen anspråkslösa sammanhang, exempelvis på folkbibliotek eller i regi av konstföreningar på företag, och till att an- delen utställare var betydligt lägre bland dem som inte besvarade enkäten kan det ses som anmärkningsvärt många.

I den nyss nämnda undersökningen av KRO-medlemmarnas ekonomi skiljde man mellan fyra kategorier av utställningar: ”Konst hall, museum, bibliotek eller liknande”, ”försäljningsutställning”, ”utställningar i regi av dåvarande Sveriges konstförenings riksförbund eller Konstfrämjandet”

7 Fritzell, Johan och Lundberg, Olle, En konst att leva. Om bildkonstnärernas ekonomi och levnadsvillkor. KRO 1998, s. 25

(33)

och ”annan utställning”. Kategorierna är delvis överlappande och inte helt adekvata för en bedömning av nyss nämnda delmarknaders betydelse.

Fritzell och Lundberg tyckte sig dock kunna konstatera att offentliga kulturinstitutioner som konsthallar, museer och bibliotek är för bildkonst- närer de viktigaste forum att nå ut med sin konst. Närmare 80% av de yrkesaktiva konstnärerna har under de tre senaste åren deltagit i en ut- ställning arrangerad inom ramarna för sådan verksamhet.”8 Motsvarande andel för försäljningsutställning var 64 %, för utställningar i regi av Sveriges konstföreningars riksförbund eller Konstfrämjandet 39 %, och för annan utställning 48 %. Det bör observeras att uppgifterna inte inne fattar antalet utställningar de svarande haft inom respektive kategori utan endast anger att de haft minst en.

Underlaget för att bedöma olika delmarknaders ekonomiska betydelse är ganska knapphändigt. Här kan dock noteras att de statliga konstmu- seernas och konstinstitutionernas inköp är av liten omfattning. Genom Statens konstråd kanaliseras dock statliga inköp för cirka 7 mkr9. Lands- tingens och kommunernas inköp till sina förvaltningar, sjukhus och andra lokaler är av större betydelse. De anlitar också konstnärer för större uppdrag. Det kan gälla skulpturer och andra monumentala verk, som görs för en viss plats eller lokal och inte är avsedda att flyttas. Såväl Konst- rådets som landstingens och kommunernas inköp görs huvudsakligen på utställningar i privata gallerier, som därmed tillsammans med sin övriga försäljning torde förmedla den helt övervägande delen av försäljningen av konst. Omfattningen av konstnärernas försäljning direkt till köparen är det svårt att ha någon uppfattning om, men för många konstnärer torde den vara viktig för försörjningen.

Att ställa ut medför inte nödvändigtvis att de visade verken säljs. I den nämnda undersökningen av KRO-konstnärers inkomstförhållanden var det undersökta året 1996 det genomsnittliga antalet sålda verk inte större än 10 bland dem som över huvudtaget sålt något verk. Detta trots att några grafiker sålt ganska många blad – som mest 300 – vilket givetvis drar upp genomsnittet.10

8 Fritzell, Johan och Lundberg, Olle, En konst att leva. Om bildkonstnärernas ekonomi och levnadsvillkor. KRO 1998, s. 26

9 Statens Konstråds Årsredovisning, 2005, s. 43

10 Fritzell, Johan och Lundberg, Olle, En konst att leva. Om bildkonstnärernas ekonomi och levnadsvillkor. KRO 1998, s. 29

(34)

34

Ovan har i första hand bildkonstnärerna berörts. En del av dessa konst- närer, exempelvis de som arbetar med platsspecifika verk eller arbetar med vissa nya former av bildkonst, använder sig av andra arenor än traditionella utställningar. För konsthantverkare är det snarast regel att tillfälliga utställningar är av underordnad betydelse för inkomsterna.

Konsthantverkskooperativens utställningar är emellertid viktiga arenor för avancerat konsthantverk. För formgivare och designer har anställning hos, uppdrag för eller försäljning av idéer till tillverkare större betydelse för försörjningen än utställningar.

3.2 Utställningsarenor 3.2.1 Översikt

Statistiken om utställningar av samtida bild- och formkonst är knapp- händig. Sådana utställningar särredovisas inte i den musei- och konst- hallsstatistik som Kulturrådet regelbundet publicerar. Publicerad stati stik skiljer heller inte mellan museernas permanenta och tillfälliga utställningar. Permanenta utställningar visas i första hand av museer och är inte så intressanta i detta sammanhang eftersom de naturligt nog i re- gel upptar äldre konst som dessutom vanligen är i museets ägo. Av större intresse här är tillfälliga utställningar eftersom de oftare visar samtids- konst.

För den verksamhet som drivs inom det konstbildande området och av privata och konstnärsägda gallerier saknas central statistik liksom för den utställningsverksamhet utanför museer och konsthallar som kommunerna handhar exempelvis på bibliotek, ofta i samarbete med lokala konst- föreningar. Konstföreningar och privata gallerister ordnar nästan uteslu- tande utställningar med verk av nu verksamma bild- och formkonstnärer.

Utställd konst är som regel till salu – och i upphovsmannens ägo – vid utställningar vid privata gallerier och i konstföreningar och inom det konst bildande området i övrigt. Ofta också vid utställningar ordnade i mindre sammanhang, exempelvis i kommunal regi eller i lokaler som kommunerna ställer till förfogande för konstföreningar och andra. Konst utställd i museer och konsthallar är endast undantagsvis till salu.

De mest kvalificerade arenorna för bild- och formkonst är koncen- trerade till Stockholm och övriga storstadsområden. Det gäller såväl den offentligt som den privat drivna utställningsverksamheten. De

(35)

konst bildande organisationerna når längre ut i landet.

I brist på statistiskt underlag är de beskrivningar som ges nedan mycket översiktliga. Den största bristen är att de inte ger någon bild av antalet utställningar med verk av i Sverige nu verksamma bild- och form- konstnärer.

3.2.2 Museer och konsthallar

Detta avsnitt baseras i första hand på Statens kulturråds musei- och konst hallstatistik för åren 2004 och 2005.11

För att klassificeras som ”museum” i Kulturrådets statistik skall en institution bl.a. göra förvärv, samla och bedriva dokumentation inom sitt område. De skall också anställa yrkesutbildad personal med en arbets- tid som tillsammans uppgår till minst ett årsverk. Konsthallar ställer ut konst för allmänheten i en permanent lokal men har i regel inga egna samlingar.

Statliga museer

Av landets dryga 50-tal statliga museer har nio huvudsaklig inriktning på bild- och formkonst: Arkitekturmuseum, Moderna Museet, National- museum, Prins Eugens Waldemarsudde, Bildmuseet, Millesgården, Skissernas museum, Thielska galleriet och Zornsamlingarna12. Samtliga dessa finns i Stockholmsområdet utom Bildmuseet, Skissernas museum och Zornsamlingarna. Bildmuseet ligger i Umeå och Skissernas museum i Lund och är delar av universiteten på respektive ort. Zornsamlingarna har sin huvudsakliga verksamhet i Mora.

Arkitekturmuseum, Moderna Museet och Nationalmuseum är själv- ständiga myndigheter, Prins Eugens Waldemarsudde är en del av National museum. Millesgården och Thielska galleriet är statliga stift- elser. Zornsamlingarna förvaltar Anders och Emma Zorns donation till svenska staten.

Den statligt drivna utställningsverksamheten med samtidskonst är

11 Museer och konsthallar 2004. Kulturen i siffror 2005:4 respektive Kulturen i siffror 2006//4. Museer & konsthallar 2005

12 Uppgifter från Museer och konsthallar 2005. Kulturen i siffror 2006//4.

Statens kulturråd 2006

(36)

36

av tämligen liten omfattning. Endast ett par statliga museer är huvud- sakligen inriktade på samtidskonst: Moderna Museet och Bildmuseet.

Det hindrar inte att också de övriga museerna inom bild- och formområdet visar sådan konst. Det händer också att andra museer mer eller mindre tillfälligt visar samtida bild- och formkonst, exempelvis Natur historiska riksmuseet, Nordiska museet och Historiska museet.

Några statliga myndigheter utanför museiorganisationen visar regel- bundet samtida bild- och formkonst. Riksutställningar turnerar med 25 – 30 utställningar per år över hela landet. Utställningarna visas i sam- arbete med lokala arrangörer på exempelvis bibliotek, konsthallar och museer. En knapp tredjedel av utställningarna har de senaste åren varit inriktade på samtida bild- och formkonst.

Utställningar med bild- och formkonst ordnas regelbundet också av Statens konstråd och det i Konstnärsnämnden ingående ateljéprogrammet Iaspis (International Artists´ Studio Program in Sweden) med verksamhet i Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå. Det förekommer undantags- vis att myndigheter och statliga bolag med helt annan verksamhet visar konst, exempelvis i samband med jubileer.

En grov uppskattning ger vid handen att vardera året 2004 och 2005 visades sammanlagt 30 – 40 utställningar med samtida konst, samlings- och vandringsutställningar inräknade, av statliga organ inom bild- och formkonstområdet.

Regionala museer

Landets samtliga 31 regionala museer har mer eller mindre omfattande samlingar av bild- och formkonst och de ordnar i varierande om fattning tillfälliga utställningar med sådan konst. Tre regionala museer är huvudsakligen inriktade på bild- och formkonst: Kalmar Konstmuseum, Nordiska Akvarellmuseet på Tjörn och Röhsska museet i Göteborg.

Kommunala museer

Av landets 70-tal kommunala museer är ett tiotal inriktade på bild- eller formkonst, bland dem Borås´, Malmös och Norrköpings konstmuseer.

(37)

Övriga museer

Kulturrådets statistik för år 2005 redovisar ett tiotal ”övriga museer” med huvudsaklig inriktning på bildkonst och med olika typer av huvudmän.

Hit hör exempelvis Aguélimuseet i Sala, Grafikens Hus i Mariefred och Rackstadmuseet i Arvika.

Konsthallar

Konsthallar har – till skillnad mot museer – vanligen inga egna samling- ar. Kulturrådets statistik för år 2005 redovisar 27 sådana konsthallar.

Majoriteten drivs mer eller mindre direkt i kommunal regi, men också andra typer av huvudmän förekommer och statliga verksamhetsstöd.

Bland konsthallarna återfinns bl.a. Baltic Art Center i Visby, Liljevalchs konsthall i Stockholm, Stiftelse Wanås Utställningar i Knislinge och Vir- serums konsthall.

Konsthallarnas utställningar torde till övervägande del vara inriktade på svensk och utländsk samtidskonst.

3.2.3 Konstbildning

Det finns två stora konstbildande organisationer, Sveriges Konst föreningar och Folkrörelsernas Konstfrämjande. De är viktiga kanaler för nu verk- samma konstnärer att nå ut över hela landet och ger möjligheter till in- komster genom försäljning. Båda organisationerna har verksamhets bidrag från Kulturrådet och får bidrag till utställningsersättning från rådet. (Se vidare 4.3.4.)

1 200 föreningar är anslutna till förbundet Sveriges Konstföreningar, merparten (ca 750) knutna till en arbetsplats. Övriga är s.k. allmänna konstklubbar. Ca 425 000 enskilda personer är medlemmar i förening- arna, av vilka ca 180 000 i arbetsplatsföreningarna. År 2005 ordnade 680 av föreningarna utställningar. Antalet utställningar uppgick totalt till cirka 3 700. Ungefär hälften var arbetsplatsutställningar och därmed i regel inte offentliga. (Undantag kan exempelvis vara att konsten visas i of- fentliga utrymmen som Försäkringskassans korridorer e.d.) De allmänna konstföreningarna har egna lokaler eller hyr lokaler för sina utställningar.

En del kommuner ställer kostnadsfritt lokaler till föreningarnas förfogan- de för utställningar.

(38)

38

Konstföreningar anslutna till förbundet köpte år 2005 konst för c:a 120 mkr. De allmänna konstföreningarna köper mycket konst i samband med sina utställningar. Nästan alla konstföreningar har ett årligt konst lotteri till vilka vinsterna ofta inköps vid de egna utställningarna. Några för- eningar köper också direkt från konstnärer. Förbundet betonar för sina medlemmar att det är viktigt för konstscenen i stort att de även gör inköp genom de etablerade gallerierna. Förbundet poängterar att föreningarna ska arbeta med professionella konstnärer.

Folkrörelsernas Konstfrämjande för ingen central statistik över de utställningar som ordnas inom organisationen. Distrikten ordnar ett stort antal utställningar ute på arbetsplatser som inte ger utställnings- ersättning. Det rör sig ofta om grafik som inte längre är i upphovsman- nens ägo. Antalet utställningar som gav utställningsersättning var drygt 200 vardera året 2004 och 2005.

En ytterligare organisation med verksamhetsbidrag från Kulturrådet är Riksorganisationen Folkets Hus och Parker. Organisationen får också bidrag till utställningsersättning för de utställningar den producerar och som turnerar bland medlemmarna runt om i landet. År 2006 turnerade 13 sådana utställningar – varav 2 nyproducerade – till ett nittiotal orter.

3.2.4 Privata gallerier

Utställningar vid privata gallerier är en mycket betydande inkomstkälla för bildkonstnärer. I gallerier visas konst regelbundet och utan entré- avgift, företrädesvis av nu levande svenska och utländska konstnärer som äger de utställda verken. Konstnärer och gallerister har ofta ett långsik- tigt samarbete där galleristen mot provision handhar försäljningen av konst och fungerar som en agent som på olika sätt försöker stärka konst- närens ställning på marknaden, exempelvis genom att placera dem på konst mässor.

Det är inte möjligt att göra annat än en mycket ungefärlig uppskatt ning av antalet privata gallerier och andra privata försäljningsställen för konst.

Det finns ramhandlare och andra som mer eller mindre regel mässigt stäl- ler ut och säljer konst ”vid sidan om” likaväl som gallerier med mycket avancerad verksamhet. Några av de senare är organiserade i Svenska Galleriförbundet med 54 medlemmar (hösten 2006). 37 av dessa finns i Stockholm, 4 i Göteborg, 4 i Malmö och 9 i övriga landet. Det torde finnas minst lika många seriöst arbetande gallerier som står utanför Galleri-

(39)

förbundet. Om man antar att det finns ungefär 200 privata försäljnings- ställen i landet som kan karaktäriseras som ”gallerier” i egentlig mening och dessa i genomsnitt ordnar åtta utställningar per säsong blir antalet galleriutställningar ca 1 600 per år.

(40)
(41)

4. Utställningsersättning

4.1 Översikt

4.1.1 Centrala överenskommelser om utställningsersättning Utställningsersättning är en hyra som tillfaller en konstnär för att han el- ler hon ställer egna verk i egen ägo till en utställningsarrangörs förfogan- de för en viss utställning. Det finns två centrala regelverk om utbetalning av utställningsersättning vid utställningar arrangerade av statliga organ eller av statligt stödda arrangörer. Det första gäller utställningar som ar- rangeras av statliga organ med regelbunden konst utställningsverksamhet, exempelvis Moderna Museet och Riksutställningar. Det andra regelverket gäller vad som kallas det konstbildande om rådet, d.v.s. utställningar som ordnas av icke-statliga organ med statligt verksamhetsstöd från Kultur- rådet. Det avser den utställningsersättning som skall betalas av utställ- ningsarrangör för att arrangören (eller dess huvudorganisation) skall vara berättigad till bidrag från Kulturrådet. Detta regelverk omfattar utställ- ningar som anordnas av konstföreningar anslutna till förbundet Sveriges Konstföreningar, av Folkrörelsernas Konst främjande, av Riksorganisa- tionen Folkets Hus och Parker, av länsmuseer och av vissa andra utställ- ningsarrangörer (exempelvis konstnärsdrivna gallerier) med verksamhets- bidrag från Kulturrådet.

Utställningsersättningen på det statliga området regleras i avtal mellan å ena sidan svenska staten och å andra sidan KRO/KIF, Föreningen Svens- ka tecknare och Svenska fotografernas förbund. Kultur rådet för handlar på statens vägnar. Avtalet skall godkännas av regeringen. Avtalet är hösten 2005 uppsagt för omförhandling av berörda konstnärsorganisationer per den 1 januari 2006. Avtalet är informellt prolongerat tills vidare. Kulturrå- det har fått regeringens uppdrag att genomföra omförhandlingen och lägga fram resultatet för regeringen att ta ställning till.

Regler för utställningsersättning inom det konstbildande området bestäms i statsbidragsvillkor som Statens kulturråd fastställer. Fram t.o.m. år 2005 reglerades utställningsersättningen på detta område i avtal mellan Statens kulturråd och KRO/KIF.

Genom ett avtal mellan Svenska kyrkans församlingsförbund och KRO finns också ett centralt fastställt regelverk för utställningar som anordnas

(42)

42

av församlingar inom Svenska kyrkan. Detta avtal är mindre tvingande än de två ovan nämnda regelverken genom att det endast är rekommen- dation till arrangörerna om ersättningsvillkoren vid utställningar. De centrala, avtalsslutande parterna förklarar sig i avtalet vara överens om att ”verka för att församlingar vid utställning av konstverk i kyrkorum tillämpar detta avtal”. Några uppgifter om i vilken utsträckning avtalet tillämpas föreligger inte. Det ekonomiska utfallet anses vara försumbart och utställningsersättning enligt rekommendationen berörs inte ytterli- gare i denna rapport.

Såväl avtalet på det statliga området som Kulturrådets bidragsbestäm- melser stadgar att ett skriftligt avtal upprättas mellan arrangören och utställaren för varje utställning. På den statliga sidan är det arrangörens skyldighet att tillse att sådana avtal träffas. I avtalet om statlig utställ- ningsersättning förutsätts att arrangörer efter samråd med upphovsmän- nens organisationer också upprättar normalavtal som grund för dessa avtal mellan arrangör och utställare.

Varje enskild konstnär kan givetvis göra egna överenskommelser med utställningsarrangören om att den senare skall betala hyra för utställda verk i konstnärens ägo vilket för övrigt också andra ägare till konstverk än upphovsmän kan göra.

Ersättning kan således betalas också för utställningar som inte om- fattas av de centralt fastställda reglerna. Varken med primärkommunerna eller med landstingen finns någon central överenskommelse om utställ- ningsersättning, men en del kommuner betalar utställningsersättning för utställningar i egen regi, exempelvis i kommunala konsthallar och biblio- tek. Sådana ersättningar kan följa något av de centrala regelverken eller fastställas på andra grunder.

Utställningsersättning kan med varierande villkor betalas också i andra fall. I vilken utsträckning detta sker är obekant, men formella avtal om sådan ersättning utöver de som nämnts ovan torde vara ovanliga.

Konstnärernas ekonomiska villkor vid utställningar på privata gallerier är av hävd knuten till försäljningen av verken. Det innebär att man kan förutsätta att utställningsersättning sällan betalas i andra sammanhang än de ovan nämnda.

Utställningsersättning bör skiljas från visningsersättning och individ uell vis ningsersättning som gäller verk som inte är i upphovsmannens ägo och är ersättningar till bild- och formkonstnärer för att deras verk i offentlig ägo visas för allmänheten eller används på annat allmän nyttigt sätt.

(43)

4.1.2 Syften

Tillkomsten av utställningsersättning på det offentliga området har en bakgrund i bildkonstnärernas utsatta ekonomiska situation och att utställningar ofta medför förluster för deras del. Den kan också kopplas till en av konstnärspolitikens huvudprinciper, nämligen den att konstnä- rerna skall ersättas för sitt arbete. Även på andra sätt är ersättningen ett kulturpolitiskt medel att stimulera konstlivet över huvud taget. Kultur- rådets bidrag till utställningsersättning syftar till att öka arrangörernas möjligheter att betala utställningsersättning och att därmed stimulera och bredda den kvalificerade utställningsverksamheten i landet. En viktig aspekt är att den ökade tillgängligheten skall gälla hela landet och därmed minska storstadskoncentrationen av bild- och formkonsten och att stimulera och bredda intresset för samtida konst i hela landet.

4.1.3 Ersättningen är en hyra

Utställningsersättningen var till en början snarast att se som en allmän ersättning till den utställande konstnären för att dennes verk visades för allmänheten, inkluderande ersättning för normala förberedelser inför en utställning. Sedan år 2000 sägs emellertid uttryckligen i avtalet på det statliga området att utställningsersättningen är en hyra för de konstverk som utställaren tillhandahåller arrangören. Fr.o.m. år 2001 gäller detta också utställningsersättningen på det konstbildande området. Därmed är ersättningen nu begränsad till att avse själva utställningsperioden och lämnar arbetet med att framställa konsten och konstnärens arbete i direkt anslutning till utställningen (exempelvis hängning) utanför.

4.1.4 Konstverk som ger ersättning

Regelverken gäller utställningar av fotografiskt verk, annat alster av bild- konst eller alster av brukskonst i enlighet med lagen (1960:729) om upp- hovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Det statliga avtalet om fattar också fotografisk bild.

Utställningsersättningen omfattar därmed alla former av bildkonst som vanligen är aktuella för utställningar, exempelvis grafik, måleri, skulptur, fotografi, videor och installationer liksom konceptkonst där verket inte tar fysisk gestalt på traditionella sätt. Också alla former av konsthantverk

(44)

44

som är aktuella i utställningssammanhang omfattas av ersättningen.

Vissa typer av massproducerade designprodukter kan möjligen falla utan- för regelverken, men det torde vara av liten praktisk betydelse.

4.1.5 Ersättningsberättigade konstnärer

Den statliga utställningsersättningen gäller alla i Sverige verksamma ut- ställare som tillhandahåller konstverk för utställning. Undantag görs dock för elever i utbildning om utställningen ordnas av läroanstalten i samband med elevens utbildning.

För att vara berättigad till utställningsersättning enligt Kulturrådets bidragsvillkor måste utställaren - förutom att vara yrkesverksam som bild- eller formkonstnär i Sverige - fylla vissa kriterier relaterade till konstnär- lig utbildning eller kvalificerad konstnärlig yrkesverksamhet (se nedan).

Utställningsersättning inom det konstbildande området kan ges till nu levande, i Sverige yrkesverksamma, bild- och formkonstnärer som avslutat högre konstnärlig utbildning. Som sådan räknas utbildning vid konsthögskolorna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå, Konstfack, Högskolan för design och konsthantverk, Högskolan för fotografi och film, Beckmans Designhögskola, Textilhögskolan i Borås, Stenebyskolan i Dals Långed samt jämförbara utbildningar i utlandet. Konstnärer som saknar angiven utbildning skall för att få ersättning svara mot minst tre av ned- anstående sex kriterier:

- ha genomfört separat utställning i galleri, kommunal konsthall, museum eller lokal som drivs av arrangör vars huvudsakliga syfte är att bedriva regelbunden utställningsverksamhet

- ha deltagit i samlingsutställning på konstmuseum eller i konsthall - ha utfört offentligt utsmyckningsuppdrag eller erhållit pris i jury - bedömt tävlingssammanhang

- i egenskap av konstnär ha erhållit stipendium från statligt organ, lands ting eller kommun

- ha framställt verk som inköpts av inköpskommitté tillhörande stat, landsting, kommun eller museum

- på annat sätt än vad som anges ovan ha bedrivit konstnärlig

yrkesverksamhet, som konstnärliga konsultuppdrag och pedagogiska uppdrag, eller genomgått annan kvalificerad utbildning av relevans för det konstnärliga området.

Utställningsersättning skall betalas oberoende av om utställaren tillhör

(45)

en facklig organisation eller inte, och oavsett vilken facklig organisation utställaren i så fall tillhör.

4.2 Utställningsersättning på det statliga området 4.2.1 Historik

Det första centrala avtalet om utställningsersättning träffades år 1971 mellan MUS 65 (den statliga kommittén 1965 års musei- och utställ- ningssakkunniga) och Konstnärernas Riksorganisation (KRO). Avtalet gällde den försöksverksamhet som MUS 65 bedrev. Ett motsvarande avtal ingicks året därpå mellan MUS 65 och Föreningen Sveriges konst- hantverkare och industriformgivare (KIF). De normer som angavs i avtalen kom från år 1972 i princip att tillämpas också av (den numera nedlagda) Nämnden för utställningar av nutida svensk konst i utlandet (NUNSKU) som redan år 1969 antagit bestämmelser för ersättning till konstnärer som engagerades i nämndens verksamhet. De av och med MUS 65 ingångna avtalen avlöstes av ett avtal på det statliga området som tecknades av å ena sidan staten, å den andra KRO, KIF, Föreningen Svenska Tecknare (FST) och Svenska Fotografernas Förbund (SFFot).

Avtalet har successivt förnyats.

Grunderna för beräkningen av utställningsersättning på det statliga området – nedan också kallad den statliga utställningsersättningen – har efter hand ändrats i vissa avseenden. En viktig förändring är som nämnts att ersättningen numera utgår i form av en hyra som arrangören betalar utställande konstnär.

4.2.2 Avtalets innehåll

Senast ingångna avtal om ersättning för utställning av konstverk slöts år 1999 mellan svenska staten, representerad av Statens kulturråd, och de konstnärliga intresseorganisationerna KRO, Föreningen Svenska teck nare och Svenska fotografers förbund. Avtalet reglerar ersättningen för utställ- ning av konstverk som äger rum i Sverige och som anordnas av stat ligt organ som bedriver regelbunden utställningsverksamhet. Ut ställ nings- ersättningen gäller ej utställningar i utlandet. Med konstverk avses foto- grafiskt verk eller fotografisk bild, annat alster av bildkonst eller alster av brukskonst enligt lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

References

Related documents

Detta, god funktion i trafiken i uppmätta nyckeltal idag, samt prismässigt fördelaktiga avtal ger underlag för ett beslut om förlängning av de nuvarande avtalen.. En

e) att Visma, efter att ha blivit medveten om detta, ska informera Kunden utan onödig dröjsmål om Kundens anvisningar eller annan Behandling som enligt Visma bryter mot gällande

Vid uppföljningen beskrev leverantören att de saknar ett system för att löpande kontrollera och följa korttidsfrånvaron bland medarbetarna. Förvaltningen ser därför positivt på

BICO kommer även att investera 20 MUSD under en treårsperiod för att ytterligare påskynda Bioseros kommersiella agenda för att expandera till nya geografiska marknader och för att

Om samverkan i form av arbetsplatsträff eller på annat sätt ersatts av regelrätt lokal förhandling enligt MBL ska central för- handling begäras senast inom tio kalenderdagar från

De kyrkliga arkiven består av kronologiskt ordnade handlingar eller av handlingar där arkivläggningen i första hand utgår från någon form av objekt exem- pelvis person, sak,

avgiftsunderlaget enligt KAP-KL § 12 som inte överstiger 7,5 inkomstbasbelopp. Om KAP-KL Svenska kyrkan gäller för arbetstagaren och han eller hon är född år 1946 eller

Procentsatsen gäller tillsvidare och justeras om Försäkringskassans beräkning av maximal sjukpenning eller SGI ändras. Arbetsgivaren ska under denna tid göra en bedömning av