HAR KANT ANGIFVIT DEN RÄTTA GRUNDEN FÖR KUNSKAPENS
ALLMÄNGILTIGHET OCH NÖDVÄNDIGHET?
A k a d e m i s k a f h a
11d 1 i n g,
som med
Vidtberömda Filosofiska Facultetens samtycke, för Filosofiska Graden författad ooli utgifven
af
EVALD HENNING THEODOR STENHAMMAR, Adjunkt vid Linköpings Elenientar-Läroverk,
till offentlig granskning framställes å större Gustavianska lärosalen den 23 Maj 1866
p. V. t. f. m.
UPSALA, Kongl. Akad. Boktryckeriet.
1866.
i-^'-V< -"■'•'^r-- ‘ .-.:<isf.^\ v.t ^ ,
se. 'M-w
é:r^
c«^-.^>: -^' •'' '•aiws^^;->, •■■f.. - . .
--,v
;‘/'^K>3
?^,- p,-'--. ,i«*J -sr-'i>«'j%v«.'..-'^•^'’ - , ''’.■' - ^ ^ -Sfwfc^ '^'It ' ^r 4
, .
'^T' '-., r-nv^ ' . ' V!i- P J,
' " V- .- •
'i
■ - ♦Har Kant angifvit den rätta grunden för kunska¬
pens allmängiltigliet ocli nödvändighet?
”Att all vår kunskap börjar med erfarenbeten, det
”lider intet tvifvel, ty bvarigenoin skulle eljest kunskaps-
”förmågan väckas till verksandiet, om det ej skedde ge-
”liom objekter, som röra våra sinnen och dels sjelfva
”åstadkomma föreställningar, dels sätta vårt förstånd i
”rörelse till att jemföra, sammanbinda eller åtskilja dessa
”och således förarbeta de sinnliga intryckens råämne till
”en kunskap om objekterna, som kallas erfarenhet? I ti-
”den går alltså ingen kunskap hos oss före erfarenheten,
”och med den börjar all vår kunskap”. — ”Men om ock-
”så all vår kunskap börjar med erfarenheten, så kommer
”den derföre ej nödvändigt helt och hållet ur erfa-
”renheten” *). — Så börjar Kant sin Kritik af det rena förnuftet, dermed åsyftande den närmast före honom gå¬
ende empiriska spekulation, som grundades på den obe¬
rättigade slutsatsen, att, emedan ingen kunskap fanns före erfarenheten, alla menniskans kunskaper ock kommo ur erfarenheten. Det af en sådan förutsättning följande skeptiska resultatet hade Hume lagt i öppen dag. Kortast torde hans resultat kunna så uttryckas: väl finnes allmän¬
giltig och nödvändig kunskap, meii den är ej objektiv,
*) Krit. 36 (Kants Kritik der reinen Verminft herausgeb. von G. Har- tensteiu, Leipzig 1853.^
2
och väl finnes objektiv' kunskap, men den är ej allmän¬
giltig och nödvändig. Detta innebar således en förnekel- se af möjligheten af all egentlig vetenskap, såvida den på samma gång skall vara allmängiltig och nödvändig kunskap, samt kunskap om något verkligt.
Med detta tröstlösa resultat kunde Kant ej låta sig nöja. Det var dock, menade han, ett obestridligt faktum, att kunskaper — begrepp och satser — funnos, som, emedan de beledsagades af insigt i sin nödvändighet och stränga allmängiltighet, ej kunde vara hemtade ur erfa¬
renheten, utan hänvisade pä en annan källa. Sådana kunskapers fa-ktiska tillvaro fordrade en förklaring. Ännu angelägnare blef en sådan förklaring, om man iakttog, att alla vetenskapers ve eller väl berodde pä möjligheten af kunskaper, som voro af erfiirenheten oberoende. De hvilade nemligen alla på eller bestodo af s. k. syntheti- ska omdömen a priori d. v. s. sådana omdömen, som om ett subjekt utsade ett predikat, som ej genom blott ana¬
lys af det förras begrepp kunde vinnas, men ej heller kunde hemtas ur erfarenheten, emedan satsen derigenom skulle hafva förlorat sin allmängiltighet och nödvändighet.
Icke ens Mathematiken gjorde, såsom Hume antagit, härifrån undantag, och hvad särskildt angick Metafysiken, så skulle den — såvida en sådan vetenskap var möjlig
— icke blott bestå af idel synthetiska omdömen a priori, utan ock sysselsätta sig med objekter, hvilka helt och hållet lågo utom erforenhetens gränsor. Funnes då ingen annan kunskap än den, som kom ur erfarenheten, så skulle allt, hvad vi kalla Metafysik, vara en blott inbillad kunskap om objekter, hvilka förnuftet ej kan nå, och dess visshet en genom vana åstadkommen blott skenbar nödvändighet *). Och likväl voro denna vetenskaps pro¬
blemer af sådan beskaffenhet, att menniskan ej kunde försaka deras lösning eller mot dem förhålla sig likgiltig.
*=) Kl i t. 36 — 51.
3 Hade en utväg för detta ändamål befunnits oduglig, så tvingades hon af sin egen natur att söka en annan*).
Sådana voro de anledningar, som förmådde Kant att, genom att ånyo börja samma undersökning som Hume, söka vinna ett för vetenskapen mera tillfredsställande re sultat. Men skulle den föregående skepticismen i hela dess omfattning öfvervinnas, så gällde det då naturligt¬
vis att ur kunskapsförmågans natur visa, såväl huru en allmängiltig och nödvändig kunskap var möjlig, som ock inom hvilka gränsor en sådan kunskap var giltig; m.
a. 0. det gällde att vindicera möjligheten icke blott af subjektivt, utan ock objektivt sann kunskap. Kants Kri¬
tik omfattar på en gång båda dessa problemer. Den af oss uppställda frågan afser endast att söka pröfva, huru¬
vida Kant lemnat en verklig förklaring af subjektivt sann d, ä. allmängiltig och nödvändig kunskap; m. a. o. vi vilja undersöka, om Kant anfört det rätta skälet, hvar- före vissa kunskaper ega karakteren af allmängiltighet och nödvändighet.
Liksom Kants undersökning i det hela hade sin an¬
ledning i den honom föregående skepticismen, så gaf denna äfven anledning till det sätt, hvarpå Kant måste uppfatta sin uppgift, såvidt den särskildt afsåg att upp¬
visa möjligheten af allmängiltig och nödvändig kunskap.
Med de förutsättningar, hvarpå denna skepticism hade hvilat, var nemligen förnckelsen af en sådan kunskaps möjlighet en obestridlig konseqvens. Såsom ofvan blifvit antydt, hade Humes förutsättning varit den, att all kun¬
skap var kommen ur erfarenheten. Stod detta fast, då var obestridligen tillvaron af en allmängiltig och nödvän¬
dig kunskap oförklarlig. Men nämnde förutsättning hvi- lade i sin stad på den faktiska iakttagelsen, att ingen, kunskap/ö>(? erfarenheten fanns, utan först medden upp¬
kom. Skulle då Kant lemna en förklaring af den all-
") Krit. 6 m. fl. st.
4
mängiltiga och nödvändiga kunskapen, som med afseende på det föregående förnekandet af sådan kunskaps möj¬
lighet skulle vara fullt tillfredsställande, så måste detta ske med fästadt afseende på det af skepticismen åbero¬
pade och oförnekliga empiriska förhållandet, att en sådan kunskap fanns forst efter erfarenheten. Derföre skulle det problem, hvars lösning Kant i afseende på förklarin¬
gen af den allmängiltiga och nödvändiga kunskapen af sina närmaste föregångare fått sig uppdragen, sålunda kunna uttryckas: huru kan en kunskap förklaras, som ej ka,n komma ur erfarenheten, men icke heller finnes före erfarenheten, utan uppkommer mederfarenheten?
En framställning af det hufvudsakligaste i Kants Kri¬
tik af det rena förnuftet i hela dess on)fång vore törhän- da den enda fullt riktiga vägen till fullständig insigtidet svar, som Kant lemnade på denna fråga. Ett så vidt- omfattande och med så siora svårigheter förbundet ar¬
bete tilltro vi oss likväl icke; icke heller är det för vårt ändamål behöfligt. Vi kunna inskränka oss till att söka sammanfiitta några hufvudsatser, hemtade ur den trans- scendentala estetiken samt den transscendentala logiken.
Derigenom skall den grundtanke blifva uppenbar, som leder Kant genom hela hans kritik till dess välbekanta resultat; derigenom skola vi ock sättas i tillfälle att kor- teligen besvara den frågan: hvad är enligt Kant grun¬
den dertill, att kunskaper finnas, som äro allmängil¬
tiga och nödvändiga?
Om för menniskan en kunskap skall uppkomma, så fordras dertill samverkan af tvenne förmågor, en receptiv och en spontan. Dels fordras nemligen, att ett objekt skall blifva. oss gifvet, dels att det skall blifva tänkt. Det förra sker genom sinnligheten, det sednare genom förstån¬
det. De föreställningar, som menniskan genom sinnlig¬
heten erhåller, äro åskådningar;de af förståndet spontant bildade föreställningarne äro deremot begrepp*).
I-) Krit. 56, 59, 86, 87.
5 Den första frfjgan blifver då; huru får menniskan en åskådning? Endast derigenoin - svarar Kant — är för henne en åskådning möjlig, att ett objekt afficierar före¬
ställningsförmågan. Men Qhjektets atfektion på föreställ¬
ningsförmågan är ännu ej en åskådning, utan blott en semation. Skall deraf blifva en åskådning, så måste nå¬
got finnas, hvarigenom det af sensationen gifna mångfal¬
diga ordnas i vissa förhållanden eller får en viss form.
Detta kan åter ej vara något genom intryck gifvet, utan måste före alla intryck ligga färdigt hos kunskapsför¬
mågan sjelf och vara just den form, livari eller det sätt, hvarpå den gifna mångfalden uppfattas. — Men om så förhåller sig, så måste dessa åskådningsförmågans eller sinnlighetens rena former kunna upptäckas genom abstrak¬
tion från allt, som i en åskådning är kommet från sen¬
sationen. En sådan abstraktion leder då till den insigten, att sinnligheten har tvenne rena former, rummet och tiden, hvilka, såsom rena former för alla åskådningar, sjelfva ock äro rena åskådningar*). En kritisk undersökning af rummets och tidens begrepp förer dertill, att dessa ej äro något i och för sig sjelfva, ej heller äro bestämnin¬
gar, som tillkomma tingen i och för sig sjelfva, utan att de endast tillkomma dessa, såvida de äro föremål för vår sinnlighet, hvars formala betingningar de utgöra, så att intet kan af oss åskådas utan att åskådas under dessa former **). Men då sjelfva den receptiva förmågan måste finnas före alla verkliga åskådningar, så måste dessa rena former finnas hos denna förmåga såsom dess ursprungliga former ***).
Resultatet häraf blir då, att, emedan dessa rena åskådningar äro ursprungliga i medvetandet före all er¬
farenhet, en viss art af allmängiltig och nödvändig kun¬
skap är möjlig, nemligen de allmängiltiga och nödvändi¬
ga kunskaper, som bestämma rummet och tiden samt deras egenskaper och förhållanden ****). Men å andra
*) Krit. 60, 61. **) Krit. 62, 65, 66, 71, 72. ***) Krit. 66, 74, 77.
^) Krit. 65 69.
6
sidan följer ock, att dessa nödvändiga och allmängiltiga kunskapers giltighet är inskränkt till fenomenerna, åskäd- ningarnes objekter, ty om tingen i och för sig sjelfva kunna vi naturligtvis intet veta, då de, för att blifva ob¬
jekter för vår sinnlighet, måste iklädas dess formala be- tingningar d. ä. blifva fenomener *).
Men, såsom ofvan sagdt är, genom blotta åskådnin- garne hafva vi ingen sann kunskap, ty väl är genom dem ett objekt oss gifvat, men skola vi derom hafva en kunskap, sä måste det genom förståndet tänkas. Genom åskådningarne får förståndet objekter och vore dessför- utan innehållslöst; men lika nödvändigt är det ock, att åskådningens objekt genom förståndet blir tänkt, emedan det detta förutan skulle sakna klarhet och bestämdhet**).
Liksom nu i den receptiva förmågan funnos rena former för alla åskådningar, och genom deras uppvisande insigt vunnits i möjligheten af en art af allmängiltig och nödvändig kunskap, sä har det ock stor sannolikhet för sig, att hos förståndet finnas rena begrepp, som a priori låta hänföra sig till objekterna, och hvilka, såsom utgöran¬
de nödvändiga lagar för allt tänkande af objekterna , kunna möjliggöra någon annan allmängiltig och nödvändig kun¬
skap. Det fordras derföre en analys af förståndets begrepp i ändamål att visa, att sådana aprioriska betingningar finnas, hvilka de äro, samt slutligen mom hvilka grän¬
sar dessa aprioriska begrepp hafva objektiv giltighet ***).
Förståndet är förmåga af kunskap genom begrepp.
Men af sina begrepp kan det ej göra annat bruk, än att det genom dem fäller omdömen, och förståndet kan der¬
före sägas vara omdömesförmåga. All dess verksamhet består nemligen deri, att det under ett allmänt predikat subsumerar föreställningar, hvilka omedelart hänföra sig till objekter, hvarigenom dessa således medelbart subsu- meras under det allmänna predikatet (begreppet) *■***).
*) Krit. 60, 66, 68, 72, 73, 77 — 79, 85. **) Krit. 86, 87. ’***) Krit.
90; 94 — 98. **♦*; Krit. 99.
7 Att tänka betyder således ‘ intet annat än att fälla om¬
dömen. Nu lärer den allmänna logiken, som intet har att skafta med omdömets innehåll, utan endast med det formella vid omdömets fällande — d. v. s. förståndets sätt att dervid gå tillväga — att det finnes tolfomdömes- foriner eller, hvad som är detsamma, tolf olika sätt för förståndets verksamhet *). Vid dessa samma former må¬
ste då förståndet i all sin verksamhet vara bundet, så¬
ledes ock vid åstadkommandet af enhet i synthesen af en genom åskådningen gifven mångfald — hvilken enhets åstadkommande är förståndets sak och ett nödvändigt vilkor för, att en kunskap i detta ords egentliga bety¬
delse skall komma till stånd. Det är en och samma funktion, som i ett omdöme gifver enhet åt de särskilda föreställningarne, och i en åskådning enhet åt synthesen af de särskilda föreställningarne. Härigenom uppkomma lika många rena förståndsbegrepp - hvilka a priori ega tillämpning på åskådningens objekter — som det gifves möjliga former för omdömen. De äro de af Kant angif- na tolf kategorierna. Genom uppvisandet af dem anser sig Kant hafva ur förståndets begrepp ådagalagt, att äf- ven för dess verksamhet aprioriska betingningar finnas, samt hvilka dessa äro. Förteckningen på de tolf kate- goreriia är en fullständig förteckning på de rena begrepp, som förståndet ursprungligen eger, och endast genom dera är det för förståndet möjligt att förstå något vid åskåd¬
ningens mångfald d. v. s. att tänka ett objekt**).
Men om också dessa kategorier äro nödvändiga sub¬
jektiva betingningar för allt tänkande, sä följer ej deraf, att vi hafva rätt att använda dem pä erfarenheten. Sam¬
ma undersökning, som Huine aktade skäligt anställa fö¬
reträdesvis med afseende på kausallagen, samma under-’
sökning kan och bör i detta hänseende företagas med af¬
seende på alla kategorierna. Att sinnlighetens rena for-
*) Kiit. 100. **) Krit. 104—107.
8
mer, rummet ocli tiden, hade objektiv giltighet, det mötte ingen svårighet att visa, ty de voro nödvändiga förut¬
sättningar för fenomenernas tillvaro. Svårare är det att visa f örståndsbegreppens objektiva giltighet, ty dessa för¬
utan kunna alltför väl fenomener finnas. Huru skall man då bevisa deras objektivitet? Det kan endast ske derige- nom, att de visas vara aprioriska betingningar för erfa¬
renhetens möjlighet, och detta är hvad Kant vill göra i den s. k. transscendentala deduktionen af dessa begrepp.*) Här kan ej vidare komma i fråga, än att söka antyda sjelfva den grundtanke, som genomgår denna deduktion.
En analys af erfarenhetens genesis visar, att begiep- pen endast hafva medelbar användning på objekterna. De måste hänföras till åskådningarne och äro i sig sjelfva blotta tankeformer, hvilka i och för sig ännu ej gifva kunskap om något objekt. Men lika litet hafva vi genom blotta åskådningarne en erfarenhet, ty de innehålla i sig blott en oredig mångfald af föreställningar. Skall af den¬
na blifva ett ting eller en erfarenhet, så måste åskåd¬
ningens mångfald synthetiseras till enhet, och detta skei genom förståndet, som dock härvid af Kant fattas i så vidsträckt betydelse, att det i sig innefattar inbillnings- kraften. Först genom denna förståndets synthetiserande verksamhet på åskådningens mångfald uppkomma tingen eller erfarenheten. Men förståndet är naturligtvis vid sin synthetiserande verksamhet bundet vid sina egen¬
domliga lagar d. v. s. vid kategorierna. Då måste dessa lagar ock återfinnas i den synthetiserande verksamhetens produkt d. ä. i erfiirenheten, såsom den allmänna, formel¬
la sidan i den.
Erfarenheten är således intet annat än en produkt af sinnlighetens och förståndets samverkan. Den har från den sinnliga åskådningen fått sitt innehåll, men sin form från förståndet. Förståndets och naturens lagar måste
*) Krit. 113-120.
9 örvereiissiäniiiia, ty förståndet stiftar de sednarc eller är sjelf källan till naturens lagar och dess förmak enhet.
M. a, 0. naturens lagar äro just de af förståndet deri in¬
lagda förständsbegreppen , hvadan kategorierna äro lagar, som förståndet och naturen gemensamt följa, och som således med all rätt pä fenomenerna kunna användas.
Då således — och detta är i korthet slutet af denna deduktion — begreppen endast medelbart genom åskåd- ningarne referera sig till tingen, men åskådningarnes ob¬
jekter ej äro tingen i och för sig sjelfva utan fenomener¬
na, så kommer menniskan ej med sin kunskap utom fe- nornenverlden. Men deremot är inom den en apriorisk d. ä. allmängiltig och nödvändig kunskap möjlig. Vår erfarenhetskunskap är nemligen ej helt och hållet kom¬
men ur erfarenheten, utan såväl de rena åskådningarne, som de rena begreppen äro elementer af denna kunskap, som hafva sin källa a priori hos oss, Derigenom äro de ä ena sidan nödvändiga betingningar för all erfarenhet, men förklara ä den andra också möjligheten af allmängil¬
tig och nödvändig kunskap om erfarenheten *).
Det nu anförda är allt, hvad för vårt ändamål är behöfligt, och i sjelfva verket är det sednast anförda också det högsta positiva resultat, hvartill Kant genom sin Kritik kommer och inom dess särskilda afdelningar oupphörligt återkommer En allmängiltig och nödvän¬
dig kunskap om erfarenheten, eller hvad Kant kallar en naturens metafysik, är det högsta, som menniskan genom de vid den sinnliga åskådningen bundna förståndsbegrep- pen kan nå. På tingen i och för sig sjelfva hafva de deremot alls ingen tillämpning, och vi kunna derföre om dem intet veta. Visserligen ligger i menniskans natur ett oemotståndligt begär till begreppens hyperfysiska använd¬
ning; men genom en sådan användning af dem blir men¬
niskan ”verniinftelnd” och iråkar ett dialektiskt sken, hvil-
*) Krit. 143 0. fl. jemf. 131 o. fl.
257 0. fl. 504.
Jemf. Krit. 223, 226 o. fl.
10
ket Kant, då det ej kan helt och hållet utrotas, genom sin traiisscendentala dialektik vill söka göra oskadligt* >
Vi skola då här stanna för att vända våra blickar tillbaka. - Den grundtanke, som från början leder Kant är uppenbar. Han har också sjelt i ett af sina företal uttalat den**). Fullkomligt afgjordt var, att med det an¬
tagandet, att våra förnimmelser helt och hållet rättade sig efter objekterna, ingen allmängiltig och nödvändig kun¬
skap om dessa var möjlig. Då återstod att försöka att omvända förhållandet så, att objekterna rättade sig efter subjektet. Med ett sådant antagande var åtminstone all¬
mängiltig och nödvändig kunskap om dem tänkbar. Der- före har Kant utgått trån en annan uppfattning af kun¬
skapsförmågans natur och väsende, än den, som den fö¬
regående skepticismen, representerad närmast af Hume, velat göra gällande. Då enligt denne kunskapsförmågan var rent passiv, så yrkade Kant deremot, att den var relativt aktiv. Ehuru den visserligen från nugot utom sig genom intryck erhöll sitt innehåll, så låg det dock i kun¬
skapsförmågans begrepp, att hos den skulle finnas vissa former och lagar, enligt hvilka det utifrån emottagna in¬
nehållet ordnades och bearbetades till kunskap. Före intryc¬
ken funnos visserligen ej dessa former annat än såsom möjligheter i medvetandet; men med de gifna intrycken och med anledning af dem erhöllo de verklighet. Dessa former äro de ofvan angifna — rummet och tiden, samt .de tolf kategorierna — hvilka, just derigenora att de ut¬
göra medvetandets ursprungliga tillhörighet, möjliggöra en allmängiltig och nödvändig kunskap, ty de äro de sätt^
hvarpå hviuje medvetande vet eller tänker all erfarenhet, och intet kan vara till för medvetandet utan såvida det ikläder sig dessa former.. Menniskans allmängiltiga och nödvändiga kunskaper äro således enligt Kant de momen¬
ter af hennes erfarenhetskunskap, som äro komna från
*) Krit. 94, 95, 265. **) Krit. 19, 20 jemf. 144, 630.
11 medvetandet sjelft, och just uti denna sin ursprunglighet i medvetandet hafva de grunden för sin allmängiltighet och nödvändighet.
Härmed kunde man vid första påseendet tycka sig tillbakaflyttad till Cartesius och dennes idese innatse, hvil- ka också onekligen förete myeken likhet med Kants rena former och lagar. Men emedan den förre, oaktadt allt sitt tvifvel, aldrig utsträckte det till kunskapens subjeldiva sanning, utan gjorde till sin egentliga uppgift att visa, huru en objektivt sann kunskap var möjlig, tvekade han ej att från den faktiska tillvaron af kunskaper med så¬
dana karakterer, som ej kunde tillkomma ur erfarenheten hämtade kunskaper, draga den slutsatsen, att dessa, såsom han föga filosofiskt uttryckte sig, voro idese innatse. Han hade aldrig frågat efter, huruvida tillvaron af dylika kun¬
skaper var med medvetandets, natur och väsende förenlig.
Ej heller hade han lemnat någon förklaring öfver det förhål¬
landet, att dessa ideer, ehuru de skulle vara innatse, likväl i tiden framträdde sednare än idese adquisitse, samt att de till dessa förhöllo sig såsom väsendtliga bestämningar. Just genom att uraktlåta allt detta-hade han lemnat porten öppen för den empiriska kritik, som af Locke riktades mot Cartesii kunskapstheori, och som, stödjande sig hufvudsakligen på den iakttagelsen, att all vår kunskap börjar först med erfarenheten, trodde sig berättigad till det antagandet, att all kunskap ock kommer urerfarenheten, samt att med¬
vetandet till sitt väsende är en ”tabula rasa.” Det var just denna' rent empiriska theori, som låg till grund för den Kant föregående skepticismen, och som gjorde det till en nödvändighet för Kant att så uppställa sitt pro¬
blem, som ofvan blifvit antydt. Mot den af honom upp¬
ställda theorien — och deri har han i detta afseende gått utöfver Cartesius — kunde nu aldrig kritiken åter¬
komma med samma anmärkningar, som mot Cartesii. Till¬
varon af den nödvändiga kunskapen är nemligen af Kant förklarad ur medvetandets natur, ty dess grund är just
12
de rena former, som göra kunskapsförmågan till en vedt- lio- förmåga. Vidare cär ock naturligt, livarföre de nöd¬
vändiga kunskaperna först med erfarenheten och med an¬
ledning af den utvecklas, ty dessa former blifva föjst verkliga former, då åt kunskapsförmågan ett inneha 1, som skall formas, hlir gifvet. Slutligen är det förklaradt, hvarföre de nödvändiga kunskaperna ega karakleren af immanens i erfarenheten, ty de äro de af kunskapsför¬
mågan sjelf i erfarenheten inlagda lagarne. --
Men ehuru Kant sålunda hade häft alla de betänk¬
ligheter, som hans föregångare haft vid att såsom grund för allmängiltiga och nödvändiga kunskapers tillvaro an¬
taga deras ursprunglighet i medvetandet, och på ett sa lyckligt och i alla afseenden tillfredsställande sätt synes hafva löst sitt problem, så kan man dock ännnu fråga:
har Kant verkligen funnit den rätta grunden?
Till en sådan fråga föranledes man redan genom att vända sin betraktelse till en förut ej nämnd föregangaie till Kant, hvilkens åsigter i flera hänseenden och särskildt i frågan om den rätta uppfattningen af det raenskliga med¬
vetandets natur och väsende stå i strid med den sist¬
nämndes; — vi mena Leibnitz. Medvetandet är enligt Leibnitz till sitt väsende, likasom hvarje annan monad, en fullt konkret perceptionskraft, som fullkomligt aktivt af- speglar hela universum och således icke blott har den ena eller andra, utan alla sina perceptioner ursprungligen hos sig. En sådan lära, som i sjelfva dess grund skulle upphäfva Kants egen theori, kunde ej undgå att af Kant kritiskt bemötas, och man finner, ock att Kant fleresta- des^)isin Kritik gjort anmärkningar mot de åsigter, som Leibnitz velat göra gällande. — Korteligeu torde man i afseende pä den fråga, hvars besvarande vi har fore- hafva, kunna säga, att Kant mot Leibnitz vill visa, att dennes hela monadologi hvilar på en grundförvillelse,
*) Krit. 78, 243 o. fl.
13 som består i ett iinderlräiinancle af sinnlighetens betydelse.
Sinnligheten är, menar Kant, en Mii förståndet till arten skild kunskapsförmåga, förmedelst hvilken vi uppfatta ett särskildt innehåll, nemligen det fenomenelt varande. En¬
dast på detta innehåll är det, som förståndets begrepp hafva någon användning. Leibnitz har deremot användt dem på, monaderna, hvilka enligt honom skulle var£i en verklighet för sig, och således fantiserat sig ett kunskaps¬
objekt, som i sjelfva verket ej fmnes. Men har Leibnitz, menar Kant, just genom en sådan falsk användning af förståndsbegreppen kommit till sina monader och de be¬
stämningar, som han tillägger dessa, så förfaller hela hans lära, samt dermed ock den uppfattning af medve¬
tandets natur, enligt hvilken detta är rent aktivt. Det menskliga medvetandet är deremot en förmåga att upp¬
taga ett utifrån gifvit innehåll och har ej, såsom Leibnitz påstår, alla sina perceptioner ursprungligen hos sig, utan blott de af Kant angifna rena formerna. — Att föröfrigt ingå i närmare pröfuing af de anmärkningars befogenhet, som af Kant mot Leibnitz blifvit gjorda, eller att nog¬
grannare afväga skiljaktigheten mellan deras läror, anse vi ej ligga inom omfånget af denna undersökning, då den icke särskildt åsyftar en jemförelse mellan deras åsigter.
Så mycket är klart, att, om skäl finnas för en sådan uppfattning af medvetandets natur och väsende, som den var, hvartill Leibnitz anslöt sig, grunden för kunskapens allmängiltighet och nödvändighet ej kan vara den af Kant angifna, emedan då alla menniskans kunskaper lika mycket skulle ega dessa karakterer. Det gäller då att i det föl¬
jande söka bestämma, huruvida man kan qvarstå vidden abstrakta uppfattning af medvetandets natur, hvarpå Kants theori hvilnr.
Finner man redan uti Leibnitz’ åsigt en anledning att draga den af Kant anförda grunden i tvifvelsmål, så får man ännu större skäl härtill, om man något närmare reflekterar pä den af Kant uppställda theorien. Man tyc-
u
ker sig då finna, att Kant sjelf följdriktigt bort ledas till en sådan bestämning af medvetandets natur, som den Leibnitz velat göra gällande, samt att ban sålunda bort förvandla sin halfva idealism till en hel och fullständig.
Vid en jemförelse mellan Kants kunskapstheori och hans närmaste föregångares visar det sig, att han till den ena delen bibehållit deras förutsättning, men till den andra förkastat den. De hade antagit, att medvetandet ursprungligen var rent abstrakt, samt att det erhöll alla sina bestämningar genom intryck af yttre ting. Det sed- nare qvarstår hos Kant i hufvudsak orubbadt. Deremot har han ansett sig för kunskapsförmågans verklighet böra fordra, såsom dess ursprungliga tillhörighet, vissa former och lagar för dess verksamhet. Men under sådana för¬
hållanden kan man ej annat än finna den verklighet, som härigenom skulle gifvas åt medvetandet, minst sagdt rätt oviss och tvetydig. Lag och form är ju sjelf något ab¬
strakt, och det gäller också om Kants rena lagar och former, att de endast med ett utifrån gifvit innehåll blif- va verkliga. Men få således lagarne och formerna, som skulle göra medvetandet verkligt, sjelfva verklighet först genom intrycken, så synes (Jet, som om hela medvetan¬
dets verklighet lika mycket hos Kant, som hos hans fö¬
regångare, blefve ett lån af den yttre objektiviteten. Med¬
vetandet är således ej upphjelpt ur sin ursprungliga overk¬
lighet genom att ega blotta formerna, utan endast om det jemte formen far det formade d. ä. innehållet.
Kant hade alltså redan häruti goda grunder att öf- vergifva den abstrakta uppfattningen af medvetandet. Men att en sådan uppfattning af medvetandets natur och vä¬
sende, enligt hvilken detta är fullt konkret, varit den rik¬
tiga konseqvensen af Kants egna läror, derom kan man ännu bestämdare öfvertyga sig genom att reflektera på det sätt, hvarpå Kant bevisar nödvändigheten af de af honom angifna formernas ursprunglighet i medvetandet.
Kant har sagt, att det ligger i kunskapsförmågans be-
15 grepp, att lios den ursprungliga ibrmer skola finnas och att, för att en kunskap skall komma till stånd, de utifrån gifna intrycken ingalunda äro tillfyllest, utan att dessa dessutom måste upptagas i de hos medvetandet ursprung¬
liga formerna, samt att intet detta förutan kan vara till för medvetandet. Men göres det då fullt allvar af denna tanke, så gäller det att, alla menniskans kun¬
skaper, af hvad art och slag de vara må, förutsätta för sig egnade ursprungliga former, och att således flera for¬
mer i medvetandet måste’ finnas, än de af Kant uppgifna, hvilka såsom generella ej möjliggöra annat än generell kunskap ora tingen. Erfarenhetskunskapen är en kunskap icke blott om tingens generella och nödvändiga bestäm¬
ningar, utan ock om deras tillfälliga och individuella. Låt också vara, att kunskapen om de sednare ej eger samma visshetsgrad, soro kunskapen om de förra, så är den dock en verklig kunskap, och fordrar såsom sådan en¬
ligt Kants eget påstående sig motsvarande och således speciellare former, hvilka från möjlighet i medvetan¬
det vid kunskapsförvärfvandet öfvergå till verklighet.
Men, ora således äfven den mest individuella kunskap fordrar en sig motsvarande form i medvetandet, hvad blir det då, som menniskan genom sin kunskap får veta?
Tydligen intet annat än det, som ursprungligen finnes i hennes eget medvetande, nemligen mera generella och mera speciella former. Deremot blir det af Kant antagna utifrån kommande innehållet något alldeles öfverflödigt, och för hvilket i sjelfva verket intet rum blir öfrigt.
Men om således Kants egen lära, följdriktigt utförd, leder till den åsigten, att allt, som blef bestämning hos medvetandet, också ursprungligen måste finnas hos detta så kan man ej annat än förundra sig öfver, att han likväl så strängt qvarhöll denna yttre realitet, som skulle göra intryck på medvetandet. Hvilka flere anlednin¬
gar härtill, som man ock skulle kunna uppleta, så var väl den hufvudsakligaste den, att Kant icke på annat sätt
16
ansåg sig kunna fnrklara medvetandets lägre funktioner, nti livilka det framträder såsom skenbart passivt. Ding an sich eller noumenet var en i detta intresse antagen hypothes, som förvaitdlas till en tom fiktion, så snart en förklaring, som gör liypothesen öfverflödig, i detta fall kan lemnas. Ocli på livilken lös grund hela noumenverl- den i sjelfva verket hvilade, derora vittnar Kant sjelf, då han säger, att nouraenot på intet sätt kan hlifva föremål föl vår kunskap, utan är ett begrepp, hvars ändamål är att beteckna gränsen för vår kunskap och således af hlott negativ användning *).
Om vi då med anledning af det föregående så vilja hestämma medvetandets begrepp, att det är ursprunglig en¬
het i mångfald af sina hestämningar, så skall en sådan åsigt ej undgå att mötas af många invändningar. Det popu¬
lära medvetandet skall, åberopande erfarenhcnheten, här¬
emot höja sin röst. Erfarenheten visar, att medvetandets hestämningar, förnimmelserna, successivt framträda. Detta synes då vittna för en rent motsatt åsigt af medvetandets^
natur. Ty visserligen saknar det empiriska medvetandet aldrig en mångfald af bestämningar, hvilkas enhet det är.
Men emedan dessa bestämningar successivt framträda, tyckes det hafva vida större sannolikhet för sig, att med¬
vetandet ursprungligen är en rent abstrakt enhet. Men frågan blifver då den: är det i betraktande af he- stämningarnes successiva framträdande, ett oundgängligt antagande, att medvetandet ursprungligen är abstrakt?
Kan det anförda faktum endastgenom ett sadant antagande förklaras?
Bestämningarnes successiva framträdande kan äfven betyda deras utveckling frän potentialitet i medvetandet, och förnimmelsernas successiva uppkomst måste betyda detta, emedan det verkliga medvetandet ej kan vara ab¬
strakt; ty abstrakt är det, som ej är till på något hestämdt
Jemf. Krit. 235 o. fl. 259 o. fl.
17 sätt och således ej är verkligt. — Om man detta oaktadt ej vill medgifva, att förnimmelsernas successiva uppkomst innebär deras utveckling från potentialitet till aktualitet, och man således vidhåller den uppfattning af medvetan¬
det, enligt hvilken detta vore i och för sig abstrakt, så kunna ej flera än tvenne möjligheter tänkas för förklarin¬
gen af kunskapernas uppkomst. Antingen skulle förnim¬
melserna uppkomma ur något annat än medvetandet sjelft, och som således skulle vara utom medvetandet, eller ock skulle de produceras ur det enligt förutsättningen rent abstrakta medvetandet. Men begge dessa åsigter äro lika oantagliga. Den förra antager möjligheten af yttre tings inverkan på medvetandet, samt att genom intryck af dem förnimmelser kunde åstadkommas. Men äfven om man antoge yttre tings tillvaro utom medvetandet, så kunna de dock ej åstadkomma annat än fysiska atfektioner hos raen- niskan. Men en kroppslig atfektion är ej ännu en för¬
nimmelse, och' äfven de lägsta af alla inenskliga förnim¬
melser äro ej förklarliga blott ur en fysisk atfektion. — Ännu orimligare visar sig den andra åsigten vara, dåden vill låta det konkreta uppkomma ur det rent abstrakta, det verkliga ur det overkliga.
Den enda antagliga åsigten af medvetandets natur och väsende är alltså den, enligt hvilken icke blott kun¬
skapens form utan äfven dess innehåll eller, hvad som är detsamma, hela menniskans kunskapsförråd är ursprung¬
ligt i medvetandet. Men dermed är då ock det negativa svaret lemnadt på den af oss uppställda frågan. Ty syn¬
barligen kan grunden för kunskapens allmängiltighet och nödvändighet omöjligt vara den af Kant angifna. Det fordras ovilkorligen något meta, för att en kunskap skall ega nämnda karakterer, än att den är ursprunglig i med¬
vetandet, ty detta gäller icke blott om den apodiktiska, utan lika mycket om all kunskap.
Det återstår att åtminstone antydningsvis söka lemna ett positivt svar på den framställda frågan. Detta skall
3
18
då ske genom uppvisandet af en annan grund för den allmängiltiga ocb nödvändiga kunskapen, hvarvid vi na¬
turligtvis bafva att utgå från det resultat, b vartill vi genom den föregående undersökningen blifvit förda. Det är af- gjordt, att alla menniskans kunskaper äro ursprungliga i medvetandet, samt att kunskapens uppkomst ej kan innebära dess uppkomst i absolut mening, utan endast dess utveckling från potentialitet till aktualitet. Det änd¬
liga medvetandet är således visserligen i hvarje moment enbeten i totali teten af sina bestämningar, men kan såsom ändligt ej bafva dem alla aktuella, utan måste fastmera vara stadt i en beständig öfvergång från potentia till aktus. Ty är det medvetandets väsende att vara eubet i mångfald af sina bestämningar, så ligger det i det änd¬
liga medvetandets begrepp, att det måste sträfva att ak¬
tualisera sina bestämningar, hvilket sträfvande just är medvetandets sträfvan att vara enligt sitt väsende. Men då är begripligt, att förnimmelserna måste komma att framträda i mångfaldigt olika grader af egentligbet från den ofullkomliga, lägre ocb potentiella ända till den i formellt afseende fullt aktuella förnimmelsen, allt efter som medvetandet når sitt mål att aktualisera sina bestäm¬
ningar, samt att till graden skilda kunskaper skola finnas.
Har en förnimmelse blifvit fullt aktualiserad, så är klart, att denna är en allmängiltig ocb nödvändig kunskap, ty den kan ej vidare förändras ocb måste vara densamma för bvarje subjekt, som har den kunskapen. Deruti skil¬
jer den sig från den ännu ej fullt aktuella och således ännu föränderliga kunskapen, som derföre ock till sin visshets- grad är problematisk eller högst assertorisk.
Härmed är då i motsats mot Kant yrkadt, att de apodiktiska kunskaperna äro de momenter af medvetan¬
dets totala innehåll, som äro bragta till full aktualitet.
Men ännu fordras för förklaringens fullständigbet besva¬
randet af tvenne frågor. De äro följande: huru låter med denna förklaring förena sig, att begreppen förhålla sig
19 såsom lagar och former till erfarenheten? Samt huru skall man förstå det empiriska förhållandet, att den apo- diktiska kunskapen är i tiden sednare än den faktiska? — Den sednare af dessa frågor är lätteligen besvarad, ty redan af det föregående är klart, att medvetandet i sin utveckling går från det potentiella förnimmandet ge¬
nom det relativt aktuella till det fullt aktuella, samt att det sistnämnda således är det till tiden sednaste. — Der- emot fordrade det fullständiga besvarandet af den förra frågan en framställning af såväl de faktiska, som apodik- tiska kunskapernas genesis för medvetandet. Endast genom en sådan framställning skulle de sednare kunska¬
pernas förhållande till de förra eller, hvad som är det¬
samma, begreppens förhållande till erfarenheten blifva rätt klart. Men då en sådan framställning, fullständigt utförd, ensamt för sig^vore af ganska stor omfattning, så måste vi inskränka oss till ett försök att i största korthet antyda det äskade svaret.
Om medvetandet å ena sidan har alla sina bestäm¬
ningar ursprungligen hos sig, men det å den andra är ett ändligt medvetande, så visar sig denna dess in¬
skränkthet deri, att det i hvarje moment kan klart fatta endast en del aLsitt rika innehåll. Deraf uppkomma de i formellt afseende d. ä. i afseende på graden af klarhet eller aktualitet skilda förnimmelser, som faktiskt tillkom¬
ma menniskan. Vid en jemförelse mellan dessa visar det sig, att i hvarje förnimmelse form och innehåll stå i om- vändt förhållande till hvarandra, så att ju klarare en för¬
nimmelse är, desto fattigare är den ock till innehållet och tvertom. Vidare visar det sig, att hvarje till graden högre förnimmelse så förhåller sig till den närmast lägre, att den utgör en genom abstraktion och reflexion vunnen utveckling ur den sednare, samt att den derföre på sam¬
ma gång är klarare, men abstraktare än denna. Menni¬
skan fortgår nu från sensationerna, de potentiellt rikaste, men aktuellt fattigaste af alla menskliga förnimmelser.
20
till Ijegreppen, de klaraste, men på samma gång abstrak¬
taste af alla. På öfvergången mellan båda dessa yttersta ändpunkter ligga de relativt klara ocli relativt konkreta förnimmelser, som man plägar kalla varseblifningar och föreställningar. Till dessa förnimmelser kommer menni- skan, då hon från det omedvetna förnimmande, som ut¬
märker henne såsom blott senterande, höjer sig till med¬
vetet förnimmande och såväl börjar bestämdt skilja mellan siua förnimmelser, som äfven skilja, sig sjelf såsom sub¬
jekt från dessa. På d-etta stadium uppkommer först för henne en erfarenhet i detta ords objektiva betydelse eller en verld af verkliga ting i tid och rum, hvilken intet annat är, än totaliteten af menniskans varseblifningar.
Och såvida hon redan här skiljer mellan sin föreställning, såsom den inre bilden af tinget, samt sin varseblifning, såsom sjelfva det förnumna yttre'tinget, så kan hon ock redan här sägas uti sammanfattningen af sina föreställ¬
ningar ega en erfarenhet i detta ords subjektiva betydelse d. ä. en kunskap om tingen i tid och rum.
Men den kunskap, som mcnniskan genom sina före¬
ställningar eger om den objektiva erfarenheten, är dock ingen kunskap i. detta ords egentliga, betydelse af vetande eller apodiktisk kunskap, icke heller är föreställnin¬
gen den- fullt aktuella förnimmelsen. Föreställningarne- äro relativt konkreta bilder, hvilka i sig innehålla en mängd qvaliteter, som tillkomma tingen och således om dem kunna utsägas. Men ingen skilnad förekommer på föreställningens ståndpunkt mellan väsendtliga och oväsendtliga bestämningar, och således ingen kunskap om, hvad tinget är i sin väsendtliga bestämdhet och afgräns- ning från hvarje annat ting. För att komma till en sådan kunskap om tinget, måste man med abstraktion från den relativt konkreta föreställningens öfriga bestämdhet re- grediera till en bestämning, som är den alldra enklaste och derföre sjelfklar såsom bestämning hos det ifråga¬
varande konkreta. Denna bestämning är då om detta
21
"begripen eller kan om detta utsägas såsom nödvändig be¬
stämning. Derraed eger då menniskan en apodiktisk kunskap eller ett vetande om tinget, ehuru visserligen det mest abstrakta. Men denna rent abstrakta kunskap kan till innehållet ökas genom att ur det konkreta (föreställ¬
ningen) upptaga bestämningar, mellan hvilka och det ab¬
strakta begreppet ett sådant sammanhang kan uppvisas, att det sednare ej utan de förra kan tänkas. Dessa bestämningar inses då ock medelbart såsom nödvändiga bestämningar hos tinget, och kunskapen får således en större konkretion utan att förlora sin formella fullkom¬
lighet. Men om också det småningom utvecklade begrep¬
pet sålunda vinner ett rikare innehåll, så blifver dock denna fullt aktuella förnimmelse af tinget alltid abstrak¬
tare än föreställningen, ty det förhåller sig faktiskt så, att ej hela dess innehåll kan bringas till begrepp, livilket ock uti medvetandets ändlighet har sin naturliga förkla¬
ring. — Begreppen visa sig då naturligen å ena sidan såsom förnimmelser af de alldra generellaste och allmän¬
naste bestämningarne hos erfarenhetstingen, men å den andra såsom förnimmelser af de väsentliga bestämningar¬
ne hos, erfarenheten, ty väsendtliga bestämningar ärojust de, som inses såsom nödvändiga d. ä. begripas om ob¬
jektet. Men de allmännaste och generellaste bestämningar¬
ne hos erfarenheten är just erfarenhetens former i motsats till de enskilda och individuella bestämningarne hos denna, och de väsentliga och såsom sådana konstanta bestämnin¬
garne äro erfarenhetens lagar i motsats till de vexlande och föränderliga bestämningarne hos denna. Häraf är då klart, att samma förnimmelser, som man, då de betrak¬
tas såsom bestämningar hos medvetandet, kallar begrepp, äro, betraktade såsom bestämningar hos erfarenheten, dess lagar och former. —
Vi hafva sökt att framställa en förklaring af den all¬
mängiltiga och nödvändiga kunskapen. Den stöder sig på den uppfattning af medvetandets natur och väsende, som visat sig vara den enda antagliga, men som vä-
22
sendtligeii skiljer sig från den, hvarifrän Kant utgick. Ur det så fattade medvetandets natur liafva vi sökt förklara, såväl hvarföre till visshetsgraden skilda kunskaper finnas, som ock hvarföre medvetandet utvecklar sig till allmän¬
giltig och nödvändig kunskap. Slutligen har, såvidt det inom så trånga gränsor kunnat ske, förhållandet mellan de apodiktiska och faktiska kunskaperna hlifvit framställdt.
Härmed hafva vi hunnit målet för vår undersökning, och anse oss mot Kant kunna så sammanfatta vårt positiva svar på den af oss framställda frågan, att en kunskap ej är allmängiltig och nödvändig derföre, att den är ur- spunlig i medvetandet, utan derföre, att den är fullt akr tuell för medvetandet. —
■m-
ii»
