Mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter En introduktion

(1)

Mänskliga rättigheter – En introduktion

(2)

Detta häfte ingår i regeringskansliets utbildningsmaterial om mänskliga rät- tigheter. Övriga häften i denna serie inkluderar:

♦

♦ FN:s konventioner om mänskliga rättigheter

♦

♦ ILO:s arbete för mänskliga rättigheter

♦

♦ Regionala system för att främja och skydda mänskliga rättigheter

♦

♦ Mänskliga rättigheter i Sverige

Producerat av Justitiedepartementet och Utrikesdepartementet 2005 Tryck: Elanders Gotab 2005

Illustrationer: Tove Siri Antonsson

Fler exemplar kan beställas på www.regeringen.se

Det här materialet är möjligt att beställa i alternativa format, till exempel talkassett eller lättläst. Kontakta informationssektionen på Justitiedepartementet på tel 08- 405 10 00.

rättigheter, arbetet för de mänskliga rättigheterna inom FN, Europarådet och OSSE samt mänskliga rättigheter i Sverige. Häftet innehåller också en ordlista. För ytterligare information se övriga utbildningshäften i serien samt regeringens webbplats för mänskliga rättigheter:

www.manskligarattigheter.gov.se eller FN:s högkommissaries webbplats www.unhchr.ch

(3)

Vad är mänskliga rättigheter?

Begreppet mänskliga rättigheter

De mänskliga rättigheterna är en del av folkrätten, vilken reglerar staters och internationella organisationers agerande och förhållandet mellan dem. De är knutna till individen som skall kunna åtnjuta rättigheterna ensam eller tillsammans med andra. Rättig- heterna utgör en begränsning av statens makt över individen och det är staten, i första hand regeringarna och deras exekutiva organ, som har ansvar för att rättigheterna främjas och skyddas. Varje rättighet för individen innebär således en skyldighet för statsmakten.

Staten skall ansvara för att de mänskliga rättigheterna omsätts i praktiken genom bland annat ett fungerande rättsväsende, lagstiftning, undervisning och socialt stöd. Staten är skyldig att se till att dess företrädare agerar i enlighet med de mänskliga rättigheterna och måste på olika sätt förhindra att dess företrädare kränker rättigheterna. Staten har också viss skyldighet att se till att privata aktörer handlar i enlighet med rättigheterna. När privata ak- törer bryter mot de begränsningar som staten föreskrivit begår de dock enligt svenskt synsätt inte brott mot de mänskliga rättigheterna men ofta brott mot landets lagstiftning.

Den internationella humanitära rätten är, liksom de mänskliga rättighe- terna, en del av folkrätten och reglerar vad olika aktörer får respektive inte får göra under väpnade konflikter. De mänskliga rättigheterna är främst til- lämpliga i fredstid men också under väpnade konflikter. Under väpnade konflikter och andra situationer av allmänt nödläge kan undantag göras från vissa mänskliga rättigheter. Det finns dock en rad rättigheter som det aldrig får göras undantag ifrån. Som exempel kan nämnas förbudet mot tortyr och mot slaveri.

♦

♦♦

♦♦ Mänskliga rättigheter är en del av folkrätten

♦

♦ Mänskliga rättigheter utgör en begränsning av statens makt över individen

♦

♦ Staten har ansvar för att rättigheterna främjas och skyddas

♦

♦♦

♦♦ Varje rättighet för individen innebär en skyldighet för staten

(4)

De mänskliga rättigheternas framväxt

Det internationella samarbetet kring de mänskliga rättigheterna har utveck- lats framför allt efter andra världskriget. Det växte då fram en uppfattning bland de länder som bildade Förenta nationerna, FN, att världssamfundet måste ta ett gemensamt ansvar för den enskildes mänskliga rättigheter.

Främjandet av de mänskliga rättigheterna utgör därför ett av FN:s mål, vilket också framgår av FN:s stadga.

Den 10 december 1948 antog FN:s generalförsamling den allmänna för- klaringen om de mänskliga rättigheterna. Förklaringen är ett unikt interna- tionellt dokument som fastställer att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Däri fastslås bland annat att rättigheterna gäller för alla och envar, oavsett till exempel ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk uppfattning eller social ställning.

FN-dokument som behandlar de mänskliga rättigheterna

Utöver FN-stadgan och den allmänna förklaringen om de mänskliga rättighe- terna har det inom FN:s ram under åren utarbetats bindande konventioner som behandlar mänskliga rättigheter. Konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna och konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter antogs båda 1966. Andra konventioner behandlar barnets rättigheter, avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor samt för- bud mot tortyr och rasdiskriminering. Det finns också en konvention om förebyggande och bestraffning av folkmord och en konvention om flyktingars rättsliga ställning. Sverige har ratificerat nämnda konventioner¹ . Läs mer om de centrala konventionerna i utbildningshäftet FN:s konventioner om mänsk- liga rättigheter.

1 Sedan 1990 finns inom ramen för FN även en konvention om migrerande arbetares och deras familjers rättigheter. Endast 27 stater har i januari 2005 ratificerat konventionen. Sverige har inte ratificerat denna konvention. Vidare förhandlas inom ramen för FN en konvention om funktionshindrades åtnjutande av de mänskliga rättigheterna.

(5)

Regionala dokument som behandlar de mänskliga rättigheterna

Inom ramen för Europarådet har det också genom åren utarbetats en rad dokument till skydd för de mänskliga rättigheterna. Europarådet bildades 1949 och ett av organisationens syften var att ena Europa men även att författa ett dokument avseende mänskliga rättigheter. Den europeiska konventionen an- gående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Europakonventionen, antogs redan 1950. Vidare har bland annat en konvention till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning antagits liksom en social stadga och en konvention respektive en stadga om rättigheter för nationella minoriteter.

På den amerikanska liksom den afrikanska kontinenten har det också utarbetats regionala dokument för att främja och skydda de mänskliga rättighe- terna. Läs mer om de regionala dokumenten i utbildningshäftet Regionala system för att främja och skydda mänskliga rättigheter.

Exempel på viktiga FN-dokument som behandlar mänskliga rättigheter:

♦

♦♦

♦

♦ FN-stadgan, 1945

♦

♦♦

♦

♦ FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, 1948

♦

♦ Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord, 1948

♦

♦ Konventionen angående flyktingars rättsliga ställning, 1951

♦

♦♦

♦♦ Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, 1965

♦

♦♦

♦

♦ Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, 1966

♦

♦ Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, 1966

♦

♦ Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, 1979

♦

♦♦

♦♦ Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, 1984

♦

♦♦

♦

♦ Konventionen om barnets rättigheter, 1989

(6)

Mellanstatliga avtal

De olika dokumenten om mänskliga rättigheter är resultatet av förhand- lingar mellan stater. Dokumenten har arbetats fram inom ramen för internationella organisationer, såsom FN eller Europarådet. Enskilda organisationer och andra aktörer kan vara viktiga påtryckare vad gäller beslut om att på- börja förhandlingar om ett nytt dokument liksom dokumentets slutliga kon- kreta innehåll. Det är dock viktigt att understryka att de flesta dokumenten förhandlas fram av stater och att det endast är stater som kan vara parter till olika dokument om mänskliga rättigheter.

Juridiskt bindande

Konventioner är, till skillnad från deklarationer och förklaringar, juridiskt bindande för de stater som förbundit sig att följa konventionerna vilket inne- bär att det finns en folkrättslig förpliktelse för staterna att skydda och främja konventionsrättigheterna. I vissa fall kan även en deklaration eller förklaring anses juridiskt bindande. Till exempel anses stora delar av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna vara juridiskt bindande genom sed- vanerätt.

För att en stat ska bli bunden av en konvention är det vanligaste tillväga- gångssättet att först underteckna och sedan ratificera konventionen. Under-

Exempel på regionala dokument som behandlar mänskliga rättigheter:

♦

♦Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, 1950

♦

♦Europeiska sociala stadgan (reviderad), 1996

♦

♦Europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, 1987

♦

♦Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter 1995

♦

♦Europeiska stadgan om landsdels eller minoritetsspråk, 1992

♦

♦Amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter, 1969

♦

♦♦

♦♦Afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter, 1981

(7)

tecknandet kan ses som ett godkännande av textens utformning samt en sig- nal att landet ifråga förbereder ratifikation av en viss konvention. Genom ratifikationen förklarar sig staten sedan bunden av konventionens innehåll.

Detta görs i de flesta stater av regeringen efter beslut i landets parlament.

Rättigheternas karaktär

De rättigheter som inryms i bland annat FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna innehåller följande:

1) de grundläggande friheterna, såsom yttrandefrihet, religionsfrihet och mötesfrihet,

2) rättigheter till skydd mot övergrepp, såsom förbud mot slaveri och mot tortyr samt rätten att inte bli godtyckligt frihetsberövad,

3) rättigheter för att tillgodose de grundläggande behoven, såsom rätten till en tillfredsställande levnadsstandard och till utbildning.

Rättigheterna är samverkande, odelbara och universiella

Att dela in rättigheterna i kategorier innebär ingen gradering, de är alla viktiga. En rad beslut inom FN, till exempel vid Wienkonferensen 1993, har också understrukit vikten av att se rättigheterna som ömsesidigt samverkande, odelbara och delar av samma enhet. Den markeringen har kommit som en reaktion på att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, som finns för att tillgodose de grundläggande behoven, ofta i praktiken fått en lägre prioritet än andra rättigheter. Vidare har det vid återkommande till- fällen slagits fast att de mänskliga rättigheterna är universella - de gäller för alla människor, utan åtskillnad, över hela världen, oavsett land, kultur eller specifik situation

Övervakning av rättigheternas efterlevnad

För att övervaka staternas efterlevnad av fastslagna rättigheter finns bland annat olika övervakningsorgan. Inom ramen för FN har det till respektive konvention kopplats övervakningskommittéer. Varje kommitté, som består av

(8)

självständiga experter, har till uppgift att övervaka staternas efterlevnad av respektive konventions rättigheter. Det innebär framförallt att kommittée- rna granskar de rapporter som staterna är skyldiga att med jämna mellanrum avlägga. En stat blir rapporteringsskyldig när staten ifråga har ratificerat en konvention. I flera fall har kommittéerna även mandat, enligt respektive konvention eller särskilda protokoll, att utreda klagomål från enskilda eller stater om kränkningar av konventionens rättigheter. Kommittéerna fungerar dock inte som domstolar och deras beslut är därför inte bindande utan speg- lar experternas åsikter och rekommendationer. Läs mer om kommittéernas mandat under respektive konvention i utbildningshäftet FN:s konventioner om mänskliga rättigheter.

Det finns även regionala övervakningssystem. Som exempel kan nämnas den domstol som är kopplad till Europakonventionen. Genom åren har domstolen utarbetat en rik praxis avseende tolkningen av konventionen. I utbildningshäftet Regionala system för att främja och skydda mänskliga rättig- heter går det att läsa närmare om domstolens arbete liksom om andra regionala övervakningsmekanismer.

När en stat anklagas för att inte respektera de mänskliga rättigheterna ska staten först och främst se till att rätta till det eventuella felet på nationell nivå, till exempel genom att ändra ett beslut som rör en enskild individ eller betala skadestånd till individen. Om detta inte görs, och individen försökt med alla inhemska rättsmedel, kan den enskilde för att få sin sak prövad vända sig till något av de internationella organ som kan ta emot enskilda klagomål, till exempel Europadomstolen.

Om en stat systematiskt kränker de mänskliga rättigheterna kan till exempel flera av FN:s övervakningskommittéer liksom FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna och FN:s generalförsamling ta upp frågan till behandling. På så sätt får kränkningarna publicitet och även andra länder kan trycka på för att påverka staten i fråga att upphöra med kränkningarna. Ef- fekten av att FN:s olika mekanismer, andra stater och internationell media uppmärksammar kränkningarna ska inte underskattas. I vissa fall har den internationella uppmärksamheten också lett till att den utpekade staten ut- satts för ekonomiska sanktioner. Detta var fallet med apartheidregimen i Sydafrika.

(9)

Skyddet för mänskliga rättigheter i Sverige

Sverige har ratificerat de flesta konventioner om mänskliga rättigheter som utarbetats inom ramen för bland annat FN och Europarådet. Sverige är därför folkrättsligt skyldigt att främja och skydda de olika rättigheterna inom landet. I Sverige skyddas de mänskliga rättigheterna främst genom tre grundlagar; regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihets- grundlagen. Vidare är Europakonventionen sedan 1995 svensk lag. Även en rad andra svenska lagar och föreskrifter har relevans för den enskildes fri- och rättigheter. Det gäller till exempel föreskrifter inom områden som hälso- och sjukvård, socialtjänst, kriminalvård och skydd mot olika former av diskriminering. Flera frågor som tillhör EU:s kompetensområde berör i allra högsta grad mänskliga rättigheter. Som exempel kan nämnas asyl- och jämställdhetspolitiken.

Kontrollmekanismer avseende respekten för mänskliga rättighe- ter i Sverige

Det är staten, i första hand regeringen och dess myndigheter, som har ansvar för att de mänskliga rättigheterna främjas och skyddas i Sverige men även kommuner och landsting liksom domstolar har ett ansvar för att så sker. Om en individ anser att ett offentligt organ kränkt en mänsklig rättighet kan per- sonen ifråga vända sig till den myndighet som fattat beslutet för att få beslutet ändrat. Den främsta kontrollen för tillvaratagande av rättigheterna ut- görs dock av de nationella domstolarna. Det finns också en möjlighet att vända sig till Riksdagens ombudsmän (JO), som är valda av riksdagen, för att

Skyddet för mänskliga rättigheter i Sverige

♦

♦ Grundlagarna

♦

♦♦

♦

♦ Europakonventionen

♦

♦ Olika lagar och föreskrifter (såsom socialtjänstlagen, utlänning- slagen, föräldrabalken och rättegångsbalken)

♦

♦ EU:s regelsystem

(10)

Vidare finns ett antal ombudsmän som är underställda regeringen.

Justitiekanslern (JK) är regeringens högste ombudsman och har bland annat till uppgift att utöva tillsyn över myndigheter och deras tjänstemän.

Tillsynsverksamheten är främst inriktad på att upptäcka systematiska fel i den offentliga verksamheten. Vidare finns Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), Barn- ombudsmannen (BO), Handikappombudsmannen (HO) och Ombudsman- nen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO). Dessa om- budsmän kan genom sina skilda mandat på olika sätt bistå enskilda i tillvara- tagandet av deras rättigheter.

Utöver ovan nämnda nationella kontrollmekanismer spelar Europa- domstolen, EG-domstolen och de olika övervakningskommittéerna som är kopplade till FN:s olika konventioner om mänskliga rättigheter en viktig kontrollerande roll.

Regeringen arbetar på olika sätt för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna i Sverige. Som ett led i detta arbete utarbetades regeringens skrivelse En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna (skr.

2001/02:83). I handlingsplanen fastställer regeringen det långsiktiga målet att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna, ökad kunskap och medvetenhet om de mänskliga rättigheterna samt bättre samordning av arbetet med att främja mänskliga rättigheter. Den första handlingsplanen (2002-2004) kommer att följas upp av en andra handlingsplan, som planeras vara klar i början av 2006. Läs mer om regeringens arbete och den nationella handlingsplanen i utbildningshäftet Mänskliga rättigheter i Sverige.

Kontrollmekanismer avseende respekten för mänskliga rättigheter i Sverige

♦

♦♦

♦

♦ Nationella domstolar

♦

♦♦

♦

♦ JO

♦

♦♦

♦

♦ Ombudsmännen underställda regeringen (JK, JämO, DO, BO, HO, HomO)

♦

♦♦

♦

♦ Europadomstolen

♦

♦♦

♦

♦ EG-domstolen

♦

♦♦

♦

♦ FN:s övervakningskommittéer

(11)

Arbetet för mänskliga rättigheter

Arbetet för mänskliga rättigheter inom FN

Utöver det arbete som genomförs i nämnda övervaknings- kommittéer pågår inom flera olika FN-organ och fora stän- digt ett arbete, ofta av mer politisk karaktär, för att främja och skydda rättigheterna.

Ekonomiska och sociala rådet, ECOSOC, svarar under ge- neralförsamlingen för FN:s arbete inom de ekonomiska, sociala och kulturella områdena samt utbildnings- och hälsovårdsområdena. Rådet samordnar och övervakar ett stort antal underorgan och lämnar rekommendationer till generalförsamlingen. Till underorganen hör till exempel nio funktionella kommissioner, bland annat FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.

FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna består av 53 medlemsstater och sammanträder sex veckor varje vår i Genève. Kommissionen har varit ett nyckelorgan när normerna för de mänskliga rättigheterna utarbetats. Under senare år har kommissionen dock varit mer fokuserad på hur reglerna efter- levs. Kommissionens arbete innebär framförallt antagande av olika resolutio- ner om situationen avseende mänskliga rättigheter i enskilda länder liksom om olika sakfrågor, exempelvis dödsstraff, tortyr, utbildning och barnets rät- tigheter.

Underkommissionen för de mänskliga rättigheterna är ett expertorgan med 26 medlemmar. Underkommissionen förebereder olika frågor om mänskliga rättigheter på uppdrag av ECOSOC eller kommissionen för de mänskliga rättigheter.

Kommissionen för de mänskliga rättigheterna tillsätter specialrapportörer med olika uppgifter. Det kan handla om en rapportör som ska granska en viss sakfråga, såsom tortyr, eller situationen avseende mänskliga rättigheter i ett visst land.

Många av de frågor som på våren tas upp i FN:s kommission för de mänsk- liga rättigheterna behandlas återigen på hösten i New York av tredje utskottet och vice versa. Utskottet är ett av FN:s generalförsamlings sex utskott och det behandlar sociala, humanitära och kulturella frågor. Sammansättningen vid de båda mötena skiljer sig dock. Medan bara 53 länder åt gången kan vara medlemmar och rösta i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, så

(12)

har alla FN:s medlemsländer en röst i generalförsamlingens tredje utskott.

En högkommissarie för de mänskliga rättigheterna tillsattes för första gången 1993 av FN:s generalförsamling. Högkommissarien ska främja och skydda de mänskliga rättigheterna, vara rådgivare till regeringar och sam- ordna aktiviteter inom FN-systemet som rör mänskliga rättigheter.

Internationella brottmålsdomstolen och krigsförbrytartribunalerna

Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) är den första permanenta internationella domstolen för utredning och lagföring av folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, samt i framtiden eventuellt även mot aggressionsbrott. ICC, som har sitt säte i Haag, inrättades genom Rom- stadgan, som antogs 1998.

Enligt Romstadgan har domstolen endast behörighet att ta upp brott om de har begåtts efter stadgans ikraftträdande. Domstolen kan endast agera där det nationella rättsystemet underlåtit att lagföra en enskild individ på ett rimligt sätt. Exempel på sådana situationer är då det nationella rättssystemet har kollapsat eller där det inte finns vilja att lagföra den misstänkte. Stater som har ratificerat Romstadgan erkänner domstolens jurisdiktion över de brott som finns nämnda i den.

Innan Romstadgan trädde i kraft instiftade FN:s säkerhetsråd Internatio- nella tribunalen för brott mot humanitär rätt i före detta Jugoslavien (ICTY) samt Internationella tribunalen för brott mot humanitär rätt i Rwanda (ICTR)

Exempel på viktiga fora och aktörer inom FN

♦

♦♦

♦♦ Övervakningskommittéer kopplade till respektive FN-konvention

♦

♦♦

♦

♦ ECOSOC

♦

♦ FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna

♦

♦ Underkommissionen för de mänskliga rättigheterna

♦

♦♦

♦♦ Specialrapportörer

♦

♦♦

♦

♦ Generalförsamlingens tredje utskott

♦

♦ FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna

(13)

i ett försök att ställa de ansvariga för bland annat folkmord och krigs- förbrytelser inför rätta. Dessa båda tribunaler är dock endast tillfälliga domstolar med begränsad jurisdiktion avseende territorium, tid och tillämplig lagstiftning.

Arbetet för mänskliga rättigheter inom Europarådet

Skyddet för de mänskliga rättigheterna tillhör Europarådets kärnområden och i arbetet spelar Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, som upp- rättats i enlighet med Europakonventionen, en avgörande roll. Europarådets ministerkommitté har bland annat till uppgift att övervaka att domstolens domar verkställs av staterna. Ett nytt medlemsland övervakas också efter anslutning till Europarådet av den parlamentariska församlingen.

Vidare granskar den europeiska kommittén för sociala rättigheter hur stater uppfyller sina förpliktelser enligt den europeiska sociala stadgan. En liknande kommitté finns för att granska förpliktelserna enligt den europeiska konventionen till förhindrande av tortyr m.m. Den rådgivande kommittén om tillämpningen av ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter överva- kar hur länderna tillämpar nämnda konvention. Vidare finns expertkommittén om tillämpningen av den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk.

Den europeiska kommittén mot rasism och intolerans, ECRI, övervakar medlemsländernas arbete mot bland annat rasism och etnisk diskriminering.

Läs mer om detta i utbildningshäftet Regionala system för att främja och skydda mänskliga rättigheter.

Utöver nämnda arbete pågår inom Europarådet också annat arbete för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Sedan 1999 finns en kommissarie för de mänskliga rättigheterna som har till uppdrag att främja utbildning

Internationella tribunaler avseende folkmord, krigs- förbrytelser och brott mot mänskligheten

♦

♦♦

♦

♦ Internationella brottmålsdomstolen (ICC)

♦

♦ Internationella tribunalen för brott mot humanitär rätt i f.d. Jugoslavien (ICTY)

♦

♦ Internationella tribunalen för brott mot humanitär rätt i Rwanda (ICTR)

(14)

och ökad medvetenhet om mänskliga rättigheter i Europarådets medlems- länder. Kommissarien ska också identifiera eventuella brister i lagar, regler och praxis med det övergripande målet att främja respekten för mänskliga rättigheter i alla medlemsländer.

Arbetet för mänskliga rättigheter inom OSSE

Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), är i huvudsak inriktad på att förebygga konflikter, krishantering och att återuppbygga sam- hällen efter konflikter. En grundläggande princip för OSSE:s verksamhet är att varaktig säkerhet förutsätter demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och en fungerande rättsstat.

Inom OSSE är kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättig- heter, ODIHR, den institution som främst ansvarar för frågor som rör mänsk- liga rättigheter och demokrati. En stor del av verksamheten är fokuserad på att främja förutsättningarna för demokratiska val och att stödja medlems- ländernas arbete för att bygga upp och stärka demokratiska institutioner.

OSSE:s högkommissarie för frågor om nationella minoriteter är inte någon övervakare av mänskliga rättigheter i traditionell mening utan arbetar för att

Exempel på viktiga fora och aktörer inom Europarådet

♦

♦ Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna

♦

♦♦

♦♦ Europarådets ministerkommitté

♦

♦ Europarådets parlamentariska församling

♦

♦ Europeiska kommittén för sociala rättigheter

♦

♦ Europeiska kommittén till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning

♦

♦♦

♦♦ Rådgivande kommittén om tillämpningen av ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter

♦

♦♦

♦

♦ Expertkommittén om tillämpningen av den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk

♦

♦ Europeiska kommittén mot rasism och intolerans

♦

♦ Europarådets kommissarie för de mänskliga rättigheter

(15)

dämpa motsättningar i frågor som rör nationella minoriteter som annars skulle riskera att trappas upp till en konflikt. Detta hindrar inte att hög- kommissarien i sin verksamhet dagligen arbetar med frågor om mänskliga rättigheter.

OSSE:s medierepresentant har till uppgift att följa utveckling inom media och yttrandefrihet i hela OSSE-området och att stödja medlemsländernas arbete att utveckla dessa områden, men också att påtala när medlems- länderna bryter mot åtaganden om yttrandefrihet.

Arbetet för de mänskliga rättigheterna inom EU

Flera frågor som tillhör EU:s kompetensområde berör i allra högsta grad mänskliga rättigheter. Som exempel kan nämnas asyl- och jämställdhets- politiken. Vidare finns nu också ett särskilt dokument till skydd för mänsk- liga rättigheter inom EU, stadgan om de grundläggande rättigheterna, den så kallade EU-stadgan. Stadgan avser skyldigheter gentemot medborgarna som skall respekteras av unionens institutioner och organ samt medlemsländerna när de tillämpar EG-rätten.

I juni 2004 enades det Europeiska rådet om ett nytt EU-fördrag som kan träda i kraft när samtliga medlemsstater har ratificerat det. Det nya fördra- get innehåller en bestämmelse som gör det möjligt för EU att anslutas till Europakonventionen och diskussioner pågår nu om att EU skall kunna bli part till Europakonventionen. EU-stadgan är en annan ny del av EU:s nya fördrag och kan alltså bli juridiskt bindande när fördraget träder i kraft.

Det europeiska centret för övervakning av rasism och främlingsfientlighet, EUMC, är ett exempel på organ som arbetar med frågor om mänskliga rättig- heter inom EU. EUMC har som främsta uppgift att förse EU och dess medlemsstater med information om bland annat rasism och etnisk diskriminering. Vid Europeiska rådets möte i Bryssel i december 2003 beslutades att

Exempel på viktiga fora och aktörer inom OSSE

♦

♦ ODIHR, kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter

♦

♦ OSSE:s högkommissarie för frågor om nationella minoriteter

♦

♦ OSSE:s medierrepresentant

(16)

mandatet för EUMC skall utvidgas så att centrumet blir en byrå för mänsk- liga rättigheter. Under 2005 kommer kommissionen att lägga fram förslag till förordning om byrån.

Inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik bedrivs arbete för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna världen över. En rad verktyg har utformats för att stärka arbetet för de mänskliga rättighe- terna. Bland annat finns riktlinjer i en rad frågor, till exempel för arbetet mot dödsstraffet och mot tortyr. Sedan januari 2005 finns också en representant för frågor om mänskliga rättigheter med placering hos europeiska rådets ge- neralsekreterare och höge representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Dessutom skall främjandet av de mänskliga rättigheterna utgöra en väsentlig del av EG:s utvecklingspolitik. För mer information se regeringens skrivelse Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik (skr.

2003/04:20) .

Andra viktiga aktörer i arbetet för de mänskliga rättigheterna

Utöver nämnda fora och aktörer finns det andra viktiga aktörer som arbetar för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Runt om i världen finns till exempel olika typer av nationella institutioner som arbetar för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Det kan till exempel vara nationella kommissioner eller ombudsmän.

Vidare spelar olika enskilda organisationer en viktig roll bland annat som påtryckare. Som exempel kan nämnas att en rad enskilda organisationer del- tog aktivt i utarbetandet av konventionen om barnets rättigheter som utarbetats inom ramen för FN. Enskilda organisationer skriver också ofta egna så kallade parallellrapporter, som skickas till FN:s övervakningskommittéer när dessa skall behandla en rapport från en stat om hur en konvention efter- levs i landet.

(17)

Ordlista

Deklaration

En deklaration är en politisk förklaring av stater och/eller internationella organisationer. En deklaration kan behandla olika frågor, till exempel mänsk- liga rättigheter. Till skillnad från konventioner (se konvention) är deklarationer vanligtvis inte juridiskt bindande utan slår fast en politisk vilja. Inne- hållet i en deklaration kan utgöra sedvanerätt (se sedvanerätt). Deklaratio- ner utarbetas oftast inom ramen för olika internationella organisationer så- som FN och Europarådet.

Folkrätt

Folkrätten reglerar staters och internationella organisationers agerande och förhållandet mellan dem. Regler om mänskliga rättigheter, havsrätt, humani- tär rätt och diplomati är exempel på områden inom folkrätten.

Förklaring

Se deklaration.

Inkorporering

Inkorporering innebär att det i lag föreskrivs att den internationella överens- kommelsen skall gälla som svensk lag. Överenskommelsens autentiska text, på ett eller flera språk, ligger då till grund för tillämpningen. (Jämför med transformering)

Jurisdiktion

Det geografiska och juridiska område som en domstol har rätt och möjlighet att döma inom.

(18)

Jus cogens

Jus cogens är tvingande rätt som det inte går att göra undantag ifrån. Exem- pel på sådana regler är förbudet mot tortyr och mot folkmord.

Konvention

En konvention är en juridiskt bindande överenskommelse, ett avtal, mellan stater och/eller internationella organisationer, och kan behandla olika frågor, till exempel mänskliga rättigheter. Konventioner utarbetas ofta inom ramen för olika internationella organisationer såsom FN och Europarådet. Det finns flera konventioner som närmare beskriver och definierar de mänskliga rättig- heterna.

Protokoll, fakultativt protokoll eller tilläggsprotokoll

För att komplettera eller förändra innehållet i en konvention (se konvention) utarbetas protokoll (fakultativt protokoll eller tilläggsprotokoll).

Ratificera

Genom ratifikation förklarar sig ett land slutligt bundet av en konvention.

Detta görs i de flesta stater av regeringen efter beslut i landets parlament (i Sverige riksdagen, om konventionen kräver ändring av svensk lag eller är av större vikt). När ett land ratificerat konventionen är staten juridiskt bunden av konventionens innehåll. (Se underteckna)

Reservation

En reservation är ett ensidigt meddelande från en stat om att staten avser att utesluta eller ändra tillämpningen av vissa bestämmelser i en konvention.

Reservationer görs vanligtvis i samband med ratifikation.

Resolution

En resolution är ett beslut i en viss fråga i en internationell organisation så- som FN och Europarådet.

(19)

Sedvanerätt

Sedvanerätt är oskrivna internationella regler som uppstår genom staters praxis och som accepteras som bindande.

Traktat

Traktat är en överenskommelse mellan stater och/eller internationell organisation. Traktat är synonymt med konvention.

Transformering

Transformering innebär att texten till en internationell överenskommelse översätts till svenska och sedan tas in i en svensk författning eller att över- enskommelsen omarbetas till svensk författningstext. (Jämför med inkorporering)

Underteckna

För att visa sin vilja att bli bunden av en konvention (se konvention) under- tecknas konventionen av företrädare för regeringen. Genom undertecknandet åtar sig staten att inte agera i strid med konventionens syfte.

Undertecknandet är ofta ett steg mot ratifikation (se ratificera).

(20)