• No results found

R ”Allt jag vill är att hjälpa min son”

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2022

Share "R ”Allt jag vill är att hjälpa min son”"

Copied!
2
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

a f g h a n i s t a n-n y t t

# 1 – 2 0 0 9 34

Razia sitter på golvet tillsammans med sina tre barn i det enda rummet i sin tillfälliga bostad i den gamla staden, Shor Bazar, i Kabul. Bostaden är enkel och både huset och rummet är gammalt och slitet. Trots att fattigdomen är uppenbar är bostaden prydlig. Det känns inte bara trevligt att sitta och prata med Razia. Det finns också en hemtrevnad i det lilla rummet med de enkla mattorna som täcker lergolvet. Sängkläderna som ligger prydligt travade ovanpå varandra på golvet är det enda möblemanget förutom några kuddar.

Text & bild: Börje Almqvist

Slum och fattigdom kan framlevas med värdighet som slår en besökande från en värld där ordet slum förknippas med något helt annat. Besöket hos Razia och hennes barn är inte första gången jag möter svår fattigdom.

Razia är änka sedan sju år tillbaka och barnen omkring henne betyder allt.

– Allt jag vill är att hjälpa min son.

Hennes enda son, Wahidullah, är funktionshindrad och Razia arbetar som städerska på en skola för att försörja ho- nom och döttrarna Tuba och Anita.

razia och hennes familj levde ett helt normalt liv i södra Kabul till katastrofen drabbade dem sommaren 1992.

Inbördeskriget. Deras hem träffades av en raket när två mi- lisgrupper stred om kontrollen över deras kvarter. Huset rasade samman

och begravde Wahidullah under rasmassorna. Han överlevde, men ryggraden blev sned liksom be- nen. Sedan dess kan han inte gå utan hjälp.

Wahidullahs

äldsta lillasyster Anita, som är 14 år, är hemma om dagarna och hjälper honom. För Anita är livet inget tonårsliv. Hon har en vuxens ansvar i hemmet. Hon är både hemassistent åt brodern och sköter hushållet när mamma är på jobbet.

”Allt jag vill är att hjälpa min son”

Razia.

Regeringen måste hjälpa min son men jag förväntar mig ingenting

Razia

(2)

a f g h a n i s t a n-n y t t

# 1 – 2 0 0 9 35

– Jag försöker lära Anita att läsa och skriva men det är svårt att få tiden att räcka till. Hon har så mycket att göra att hon inte hinner lära sig, säger Wahidullah.

Tolvåriga Tuba går däremot i skolan. Hon går i fjärde klass. Wahidullah studerar också. Av ekonomiska skäl kan han inte ta sig till skolan varje dag. Resorna blir för dyra.

– Min lärare säger att det räcker om jag studerar hemma och kommer någon dag i veckan. Bara jag kommer på exa- men och klarar den så är det okej.

Wahidullah gick tidigare en kurs i engelska, men det blev för dyrt så han tvingades sluta efter ett år.

– Om jag lär mig engelska och IT skulle jag kunna få ett jobb, säger han.

Med sitt grava handikapp är det inte troligt att han an- nars skulle kunna konkurrera med andra arbetssökande.

Razia kan själv inte läsa och det har stått henne dyrt.

När hon berättar om hur hon drabbats av sin egen analfabe- tism så förstår man varför hon trots alla svårigheter tycker att det är så viktigt att så många som möjlig av hennes barn får gå i skolan.

– Efter att vi flytt från Kabul bodde vi i ett flyktinglä- ger i Pakistan. Det stängdes emellertid snart varpå vi var tvungna att flytta hem till Afghanistan trots att vi inte hade något att återvända till. När vi kom till flyktingmottagnings- anläggningen utanför Kabul fick vi fylla i en massa blanket- ter. Bland annat skulle jag svar på frågan om jag hade något land. Jag viste inte att land också betydde jord. Jag trodde att de menade Afghanistan och svarade ja och skrev på att jag hade jord.

Därför ströks familjen från de som kunde få mark av staten. Sedan dess har det varit ett ständigt flyttande från den ena delen av Kabul till den andra. Någon ordentlig bo- stad har de inte råd med. Därför har de flyttat runt från en plats till en annan. Flyktinglägret kan de inte återvända till, för det är jämnat med marken.

– Vi har bott här i fyra månader och nu vill hyresvärden att vi ska flytta, berättar Razia.

raziatjänar cirka 650 kronor i månaden och hyran är på 300 kronor. Det gick hyggligt fram till förra året. Sedan dess har matpriserna stigit till det dubbla.

– Förut hade vi råd med ris och kunde äta kött. Jag ba- kade också åtta bröd varje dag. Nu kan jag bara baka tre

mindre bröd som vi delar upp på två måltider. Till det har vi lite bil- ligt ris.

Mest oroar hon sig för sonen.

Jag behöver inget själv och mina flickor kommer att gifta sig, säger Razia och kramar om Tuba och kysser henne på pannan. Tuba ler generat samtidigt som hon ser lite stolt ut. Som om hon känner sig lite vuxen trots att hon är yngst i sällskapet.

– Regeringen måste hjälpa min son, men jag förväntar mig ingenting. De är ett skämt och tänker bara på sig själva. De lo- vade mark till funktionshindrade men man måste ha kontakter för att få någonting. Vi har inga kontakter.

Tidigare var hon hoppfull och röstade på Karzai i valet 2004.

– Jag röstade för att jag vill att mitt land ska byggas upp igen. Om jag hade vetat att det skulle bli så här skulle jag inte ha röstat på honom.

Razia ser väldig generad ut när hon berättar att hon rös- tade på Karzai och hon berättar att hon inte tänker rösta i nästa val.

– Jag arbetar och har inte tid med sånt, säger hon be- stämt.

Men om det ställer upp någon bra kandidat skulle du inte rösta då, undrar jag.

– Om Karzai kunde bli så här så kan den nästa bli likadan.

Om Razia låter kritisk, så är det bara en västanfläkt mot den hårda kritik och det hat som många av Kabuls sluminne- vånare uttryckt mot framför allt presidenten men även mot andra makthavare i Kabul. Alla fattiga jag pratat med som kommit in på makthavarna har uttryckt en stark vrede över att de tvingas leva ett liv i misär trots att ofta även barnen måste arbeta för att hålla svälten från dörren.

Razia hoppas på fred.

– Om det blir fred kommer det att bli bättre. Om det inte blir fred blir det inte det, avslutar hon när jag frågar om vill lägga till något innan vi avslutar. •

”Allt jag vill är att hjälpa min son”

Razias son Wahidullah är funktionshindrad och är i stort behov av assistans.

References

Related documents

En staccatoartad prosodi är bland annat kännetecknande för förortsslangen, och då uttalsdragen inte kan kopplas till något specifikt förstaspråk betraktas inte detta sätt att

För att man vetenskapligt skall kunna få ut någonting ur ett så stort material som det Hallingberg rör sig med, måste man rimligen ställa bestämda frågor

Dagens rättsläge uppvisar en domstol tyngd av officialansvar men utan utredningsmöjligheter som i nästan samtliga fall tvingas förlita sig på socialnämndens

Forskningsfrågan i denna studie lyder: Upplever socialsekreterare med hög grad av klientrelaterat arbete högre arbetsbelastning, högre arbetstillfredsställelse, lägre grad av

Och det gör… det är klart att…ibland när man har tittat på något föredrag eller… alltså, inspelat, och så kommer ljudet lite efter… eller före… efter måste det vara,

Utgifterna för offentlig konsumtion och transfereringar som andel av BNP förblir lägre fram till och med 2040 i årets rapport jämfört med förra årets rapport, även om

– Jo, det var viktigt, för om en bonde gjor- de dagsverken eller sålde något på torget, så måste han kunna läsa, skriva och räkna för att inte bli utnyttjad av bedragare eller

1.1 – Förväntningar på karriär, förväntningar uppfyllda 18 1.2 – Förväntningar på ekonomi, förväntningar uppfyllda 19 1.3 – Förväntningar på yrkesmässig