Ett stenåldersvapen av horn från Nora socken i Uppland Cederschiöld, Louise
Fornvännen 38-40
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1960_038 Ingår i: samla.raa.se
SMÄRRE MEDDELANDEN
ETT STENÅLDERSVAPEN AV HORN FRÅN NORA SOCKEN I UPPLAND
Vid grävning av cn kanal för d r ä n e r i n g av Kcrstinbomyren i Nora socken h i t t a d e s på en plats ca 800 m NV om Kerstinbo station och ett par 100 m V om Vretbacken, på 1,45 m djup och 2 å 3 dm ned i leran ett spetsvapen av horn (fig. 1). F y n d p l a t s e n s höjd över havet ä r vid m a r k y t a n 54,4 m. Docent Herved Herlin, Lund, h a r b e s t ä m t föremälet såsom säkerligen gjort av horn oeh förmodligen av k r o n h j o r t h o r n . Intet av h o r n e t s y t t e r y t a ä r intakt.
Kerstinbomyrcn ligger på V sidan om Gävleåsen och sträcker sig u p p emot Dalälven V om Sevedskvarn. Statsgeolog Sandegren, Sveriges Geologiska Undersökning, h a r publicerat den i »Keskrivning till k a r t b l a d e t Söderfors»,1
och o m n ä m n e r h ä r även fyndet av h o r n f ö r e m å l e t . R. Sandegrens pollcnana- lytiska datering h a r fört hornspetsen till tidig-ncolitikum. Vid denna tid var området ä n n u cn fjärd, som genom ett sund stod i förbindelse med Östersjön.
Hornspetsen ä r 43,4 cm lång och h a r n ä r m a s t r u n d o v a l t t v ä r s n i t t u t o m vid u d d p a r t i e t , d ä r t v ä r s n i t t e t ä r plankonvext, därigenom a t t h ä r finnes en snedställd, plan slipyta. Mittpå spetsens »ryggsida» löper en längsgående
»söm» av två djupt inristade parallella linjer. Dessa f ö r t u n n a s och s l u t a r strax framom udden och u p p h ö r även helt mot basänden ett stycke ovanför m i t t e n . I stället u p p t r ä d e r n ä r m a r e basen en liten r ä n n f o r m i g fördjupning.
På spetsens »undersida» finnes fyra a n d r a p a r s t ä l l d a , längsgående, parallella linjer, vilka b ö r j a r ca 7 cm från n u v a r a n d e u d d ä n d e n (yttersta delen av udden a v b r u t e n ) och u p p h ö r ca 5 cm nedanför m i t t e n ; de h a r ej alla s a m m a längd och djup, de två m i t t r e ä r s t a r k a s t m a r k e r a d e . Vid och ett stycke ned från basänden ä r y t a n delvis skrovlig med k v a r s t å e n d e m ä r k e n efter till- snidningen. Detta parti tycks även vara mest v i t t r a t . I övrigt ä r spetsens ena sidohälft (den v ä n s t r a från u d d p a r t i c t och ryggsidan r ä k n a t ) m e r j ä m n och väl slipad än den a n d r a . Något nedanför mitten på u n d e r s i d a n h a r spetsen ett s n i t t m ä r k e från sen tid, förmodligen från u p p g r ä v a n d e t . Hornspetsens b a s ä n d e är, som ovan a n m ä r k t s , o j ä m n t tillskuren och s l u t a r med en liten flat t a p p . Ur denna t a p p h a r cn flisa spjälkats loss, dock ej större än ca 1 X 0,5 cm. Trots vittringen h a r säkert b a s ä n d e n s u r s p r u n g l i g a form ej väsentligt f ö r ä n d r a t s . Den tycks ej ha haft något slags skulpterad avslutning i form av knopp, d j u r h u v u d eller dylikt. S n a r a r e får m a n väl t ä n k a sig den instucken i ett fäste, om spetsen a n v ä n t s som dolk, eller i ett längre skaft, om den a n v ä n t s som spjut. I den förut o m t a l a d e r ä n n a n vid b a s ä n d e n finns
1 Sveriges Geologiska Undersökning, ser. Aa. No 190.
38
S M A H H K M E D D E L A N D E N
5 " ^ =
O
O
Fig. I. Horndolk frän Kcrstinhoinyren. Nora socken, Uppland, drygt 1/4.
SHM inv. 2'iOn. — Horn dnggcr.
en lilen rest av svart h a r p i x m a s s a j för bestämningen härav har jag fått hjälp av konservator Arne Strömberg, Statens historiska m u s e u m . Denna harpix kan t ä n k a s ha bidragit till att binda föremålet vid skaftdelen. Men nu försvunnen h a r p l x d e k o r h a r kanske också a n v ä n t s för att m a r k e r a söm- men på ryggsidan och fårorna på u n d e r s i d a n . — Till de senare h a r jag emellertid anledning å t e r k o m m a nedan. — Vi k ä n n e r j u till h a r p i x d e k o r från mesolitiska h o r n - och benföremäl.- Fiir dekoren med den längsgående Sömmen h a r jag dock infe funnit några paralleller bland mesolitiska h o r n - och benföremål. Däremot k ä n n e r man igen den snedställda slipytan för å s t a d k o m m a n d e av egg eller spets från mesolitiska h o r n y x o r . ' H e n Kerstinbo- spetsen t i l l h ö r j u enligt pollenanalysen n e o l i t i k u m .
Dland de relativt fåtaliga fynd av horn och ben, som bevarats frän v ä r yngre stenålder, finner vi de n ä r m a s t e jämförelseobjekten till vårt stick- vapen inom b å l y x e k u l l u r e n , d ä r dolkar gjorda av h j o r t h o r n s t a g g a r före- k o m m e r . En dolk, anträffad i cn grav vid Mölner, Väte socken, Gotland, har tillverkats av en spjälkad hjorthornstagg.1 M. Malmer h a r s a m m a n s t ä l l t denna dolk med en liknande, t i l l h ö r a n d e ett h i t t i l l s opublicerat gravfynd från Habo, Lomma socken, Skäne, och med den bekanta Linköpingsgravens
2 M. P. Malmer oeh E. Magnusson, Mesolitische H a r z o r n a m e n t i k , Meddelan- den från LUHM. Lund 1955.
' Se t. ex. Danske Oldsager I, Köpenhamn 1948, nr 1 2 3 - 1 3 1 .
4 M. Stenberger, Ett stcnåldersfynd från Väte på Gotland, F o r n v ä n n e n 1939, s. 171--179. Graven anses av M. Stenberger ej tillhöra b å t y x e k u l t u r e n u t a n i likhet med Västerbjersgraven nr 7 endast visa u n d e r vilken stark påverkan från fastlandsvensk b å t y x e k u l t u r den gotländska, gropkeramiska k u l t u r e n står.
39
S M A K II E M B I) I) E L A N I) E N
»kastträ»,'' som han likaledes tolkar som en dolk." Olikheterna mellan de n ä m n d a d o l k a r n a och Kerstinbospetscn, som väl också s n a r a s t får anses som dolk, är framför allt f ö l j a n d e : På Väte- och L o m m a d o l k a r n a finnes ett slags små h a k l i k n a n d e , u t s k j u t a n d e k n o p p a r pä ryggsidan, på Linköpings- dolkcii finnes vid b a s ä n d c n ett litet b o r r a t h å l . Alla t r e d o l k a r n a h a r av- planad u n d e r s i d a ; Vätedolken är jämförelsevis t u n n och Linköpingsdolken halad. Likheterna består, utom i m a t e r i a l oeh vapentyp, i att hos samtliga fyra d o l k a r den största tjockleken och tyngden ä r förlagd strax ovanför mitten, samt i slipningen av uddpartiel med den k a r a k t e r i s t i s k a snedställda slipytan. De förut n ä m n d a p a r s t ä l l d a s k å r o r n a på Kerstinbodolkens u n d e r - sida kan också t ä n k a s vara en förberedelse för att u r h o l k a dolkens nedre parti. Ilade delta blivit utförl skulle j u likheten med den nästan helt skålade Linköpingsdolken blivit påfallande. Kanske får man då inte heller b e t r a k t a likheten mellan Kerstinbodolkens ryggsöm oeh b å t y x o r n a s rygglist som hell betydelselös.7 I varje fall får man väl inle u l a n vidare avfärda de likheter, som otvivelaktigt finnes mellan dolken från Kerstinbomyrcn och h i t t i l l s kändn dolkar t i l l h ö r a n d e b å l y x e k u l l u r e n , e n b a r t av den anledningen att den pollenanalytiska dateringen inte passar in i bilden, u t a n i n v ä n t a nytt m a t e r i a l .
Kerstinbospetscn är den längsta av h o r n d o l k a r n a . Det är sällsynt, att inan kan fä ut en rak spets av denna längd u r eft k r o n l i j o r l h o r n , efter vad a n t i k - varie N.-G. Gejvall, Statens historiska m u s e u m , påpekat för mig. Fyndet ger cn glimt u r det rika förråd av horn-, b e n - och t r ä f ö r e m å l , som existerat u n d e r hela stenåldern men varav endast en ringa del nu kominer till vår k ä n n e d o m .
Lou ise Cedersch iöld
' A. L i n d a h l och N.-G. Gejuall, Dubbelgraven vid Kergsvägcn i Linköping, Östergötlands och Linköpings stads Museums Meddelanden 1954—1955.
" M. P. Malmer, .lungncolitischc Studien, Kap. 7 (i k o r r e k t u r ) .
7 J a g h a r tidigare beskrivit fyndet i festskriften till Andreas Oldeberg och t i l l m ä t t e därvid icke den n ä m n d a likheten någon betydelse. Den h i t t i l l s opublicerade Lommadolken var mig då obekant och jag utgick istället från den p o l l e n a n a l y t i s k a dateringen såsom absolut utslagsgivande.
10
