Bebyggelsehistorisk tidskrift
Nordic Journal of Settlement History and Built Heritage
Author Stefan Brink
Title Forntida vägar
Issue 39
Year of Publication 2000
Pages 23–64
ISSN 0349−2834 ISSN online 2002−3812
www.bebyggelsehistoria.org
Forntida
vägar
av Stefan Brink
Svipjöö er markland mikit, ok liggjapar svå eyöimerkr, atmargardagleidireruyfir Qnundr konungr lagdi åpat kapp mikit okkostnad, at
rydjamarkir ok byggva eptirrudin;hann lét ok leggja veguyfireydimerkrokfunnuskpå vidai mqrkunum skoglaus Iqnd, ok byggduskpar på
stör herud; vard afpessum hcetti land byggt, pviat landzfölkit var gnögt til byggdarinnar.
Qnundrkonungr lét brjötaveguumallaSvipjöd bcediummarkir ok myrarokfjallvegu;fyrirpvi
var hann Braut-Qnundr kalladr. Qnundr kon¬
ungrsettibusm ihvertstörheradåSvipjöd, ok förumalt landitatveizlum.'
”Svitjodär ettlandmedstoraskogar och där finns
såstoraödemarkeratt detärmångadagsresor ige¬
nomdem. Kung Anund lade ned mycket kraft och
kostnaderpåattröja landochbebyggadet efterröj¬
ningen. Han lät även dra fram vägar genom öde¬
markerna ochdå fannmanvidaomkring i skogar¬
naskoglöstland och där byggdemanstorabygder.
På det här sättet blev landetbebyggt, eftersomdet
fanns nog av folk i landet till bygderna. Anund lät brytaväg överhela Svitjod,bådegenomskogar och
över myrar och fjäll. Därför kallades han Bröt- Anund. Hansatteensingårdivarjestorbygd i Svit¬
jod och foromkring i landet pågästning.”
Snorres berättelse i Ynglingasagan (kap. 33) om
vägröjaren Anund, somskall ha varitkungpå600-
talet iSvipjöd,kanvara enlämpliginledning tillen
framställning som harför avsiktattbehandla våra
äldsta vägar. Hur mycket historisk sanning som finns i Snorres skröna om den svenske kungen
Anundärovisst,mendetärfulltmöjligtattenkung
med detnamnethar funnits iSvitjod under vendel¬
tid och atthan fåttrykte om sig att ha röjtmånga vägar,ettryktesomkan ha levat kvar i mannamin¬
ne och muntligt ha traderats genom århundradena
för att så tecknas ned av Snorre. Framställningen förefallertrovärdig iså måttosom en”kung” under
denna tid sannolikt förde en ambulerande tillvaro och reste runti sitt rike och då gästade bl.a. sina kungsgårdar i de bygder han besökte för att där hållagästabud (veitslä) med bygdens stormän.För
attunderlätta dessaresorhar detsäkerligen funnits
skälattförbättra ochutvidga det primitiva fjärrväg-
nätsomfanns.
Dessa ”landsvägar” -en benämning som är ut¬
märktpassande i sammanhanget,dåde gick mellan
de olika ”land” somriket bestod av^-ärmåhända att likna vid de ”folk-” eller ”allmännavägar”
(pjödgQtor) somdetstipulerasomi den ålderdom¬
liga Gulatingslagen, gällande för västlandet i Norge;^ på Island benämndapjödbraut (Grågås), antagligen motsvarande de fomdanska lagarnas athcel wcegh, dvs. adalväg,"* som enligt Jyllandsla-
gen (I 56) skullevara 14 alnar bred, dvs. ca 8 m.
Yngre Västgötalagens allmancevcegher (Fb 32), Dalalagens almanna wceghum (Bb 21) och Häl¬
singelagens uppgifter om att Allier brocer, ok
almannce wceghcer skulu V alncerbrepcewcerce (Bb 18). IGulatingslagen kap. 90,Vmpiodgotu,sägs att
”folkväg” (piodgata)ocb säterväg{scetr gata) och
alla fädrev(recstar) skall vara somde harlegat av
gammalt. Enfolkväg(piodgata)skallvarasåbred,
atten man som sitter påsadlad häst och sätterett
spjutskaftnedpåjorden ochnårmed tummenupp till spjutspetsens holk (fals) och spjutet skall vara
en spann långt därifrån och upp, det skall man
läggatvärs över vägen,bredare skall den intevara.
Ochytterligare något längre fram i samma lagrum stadgasattomnågonbryter, dvs. har sönderenbro påfolk- eller allmännavägen (bru afpiodgotu), så
skall han återställa den i ursprungligt skick och
dessutom böta 3 mark till densom ägde bron (bru
atte). Det kanhär intevaratalomnågrastenvälvda broar,utanenklareträkonstruktioner somkundegå
sönder vid oförsiktig passage. Intressant är också
attdet anges att någon ägde bron. Dettafår stöd i
dels åtskilliga gamla namn på broar, vilka har ett personnamn i förleden, väl i många fall den som
ägde och byggt bron, dels i många runinskrifter,
dels ienpassusiSödermannalagen, därdetframgår
attolika distrikt i landetägde och hade ansvarför
debroarsomfanns(omsamtligatrefall,senedan).
Omnänmandensomdessa i isländskasagoroch i landskapslagar är tillsammans med alla vårahun¬
dratals brostenar, dvs. runstenar som markerat broar,vad ochövergångar i vattendrag, samtnågra
fårunstenarsom berättarom”stigar”, någraav de
äldsta skriftliga belägg på landvägar vi äger. Än
äldre vittnesbörd omforntidavägarfinnervi i ort-
Figur 1. DetvårunstenarnaSö 34 och 35, inärhetenav Vagnhärad i Södermanland, som markerat var den gamla vägen Tjuvstigen (< Piupstigher ’Folkvägen j dragitfram. Runtextenpå den ena stenenförtäljeratt Styrlög ochHolmgjorde minnesvårdama efter sinabrö¬
deroch lätresastenarnanärmastvägen (brptu ncesta).
FotoHarald Faith-EU1928,ATA.
namn. Ordet ed{e}, som vanligtvis uppträder med betydelsen ’ställe där man får gå förbi ett hinder (fors) iettvattendragelleröverensmallandtunga’,
förekommer i gamla ortnamn uppenbarligen med
enänäldrebetydelse ’väg,farled’, vilkenvi haratt
räkna med i mycket gamla namn som Finnveden
(< Finna-ep; Finnaithce hos Jordanes omkr. 500), antagligenLagastigens äldrenamn (ellerettnamn
på en del av denna väg). Edskogen ’skogen med vägarna’, dvs.gränsskogen mellan Norgeoch Sve¬
rige(jfrnedan),Henala (henedhe 1381)iVingåker,
Sörmland, en sammansättning *Heiöna-eiöi med
sammainbyggarbeteckning *heidnir ’hedbor’ i för¬
leden som vi finner i bl.a. Hedemora (se nedan),
Undenäs (vndade 1397) i Vadsbo, Västergötland
’vägen vid sjönUnden’,Banka (bankadhom 1383)
i Bankekind, Östergötland, ’vägen vid/till kullen,
backen’samtHamneda(hamnadhe 1373) i Sunner- bo,Småland, som skulle kunnavaraytterligare ett äldre namn på i så fall en nordlig del av Lagasti- gen.5
Andratidiga vittnesbördom gamla farleder fin¬
ner vi förstås även i Rimberts Vita Ansgarii och
AdamavBremens GestaHammaburgensisecclesi-
aepontificum, även omdet härmera allmänt talas
om resor i våra nordliga provinser. Iden s.k. bis- kopskrönikan, en bilaga till Västgötalagen, som är
en avvåra äldstatexterpåsvenska, berättasomden gode biskopen Bengt i Skara, sombland alla sina finaegenskaper och gärningar ävenbyggde broar,®
en Gudi behaglig gärning som förenklade för för¬
samlingsborattta sig till kyrkor: Han Icetoc bror
g0rce;han Icetg0rebronceiOse, adprceiOjfruöoc priöiu i Ffrawcedhi, fyceröhu Biä[r]cncEbro oc
fcemtu Wllcerwis bro. Han Icet brocetwarrastiratt Tiwidhioc encerastqffWceturswidhioc encerastaff H0kesasi.'’ ”Han lät även bygga broar. Han lät bygga bron iÅs,och den andra i Uvered, den tredje
iTråvad,denfjärde Bjöma bro, den femteUllervad
bro. Han lätbroläggatvårasterpåTiveden, ochen rast på Vätterskogen, och en på Hökensås”.* Av
detta citatanarvi delsattbyggandeavbroar betrak¬
tades som en god gärning,dels får vikunskap om hurmanmättevägavstånd igammaltid, nämligen i
raster,dvs. detavstånd(frånca4 km ochupptillca 10km) mannormalt färdades längsenväg mellan tvåraster,’ där ordetrast]u&t betyder ’vila’.
Änäldre belägg på vägar ärförstås omnämnan¬
den i runinskrifter. Inågraavdessaframgårattman med avsiktlåtituppförarunsteneninvidvägen,väl
förattden skulle beses och läsasav såmångasom
möjligt. På Rydasteneni Uppland (U 838), somär
restinvidlandsvägen till Rydakungsgårdi Nysätra
sn, står:'“
Figur 2. PårunstenenSm 60 vid Skaftarp i Rydaholmssn iSmålandsägsattSven och Starke gjorde detta kummel (dvs. runstenen)efter Gudmund, deras fader, ochatt ste¬
nen (eg. minnesvården eller kungörelsen) skall stå vid vägmotet(vitringpessaåvegamöti). FotoATA.
Hermunstanda Härskallstånda stceinnnceRbrautu stenen vidvägen.
På de berömdaTjuvstigen-stenama (Sö 34, 35) i
östraSörmland skaldaspåliknandesätti fomyrdis- lag (se fig. 1):”
StyrlaugR okHolmbR
stceina rceistu atbr0drsina brautu ntesta.
Styrlög ochHolm
stenarreste efter sina bröder närmast vägen.
Dessa upplysningaröverensstämmerpå ettremar¬
kabeltsättmedenstrof i Hävamäl (72):
sialdan bautarsteinar sällan bautastenar standa brautoncer, ståvidvägen
nemareisiniöratnid. omej frändereser dem efter frände.
Man kan också uppmärksamma två småländska
runstenar,Sm 45 iBräkentorp, Tutarydssn,och Sm 60(fig. 2) iSkaftarp, Rydaholms sn.Bådaärmin¬
nesstenar, restaefterenbroderrespektiveen fader,
och båda innehåller samma formulering vitring pessa å vegamöti, dvs. ”denna minnesvård (eg.
kungörelse) vid vägmötet”.'^ Eftersom runstenar
var minnesvårdar - skriftliga kungörelser (sic) - som skulle läsas, utgjorde förstås en vägkorsning
enutmärktplats förensådanminnessten.
Mångarunstenarsomrestsinvid dåtidens-dvs.
vikingatidens - vägar, kan antas stå kvar i ur¬
sprungligt läge. Såbör detvaramed Sm 133 i Sun- neränga,Flisbysn, S. Vedbo hd iSmåland(fig. 3).
Stenen är restinvid dengamla Eksjövägen, enligt Rannsakningama 1690 ”hoos Söndre ängian widh Landswägen”. Dennaväganges avutgivaren, Rag-
Figur 3. Runstenen Sm 133 vid Sunneränga iFlisbysn i Småland stårinvid den gamlaEksjövägen, iavalltatt döma ursprungligt läge. Inskriften berättar att Klack
reste stenen efter sin son Torbjörn. Foto Nils Åzelius
1944, ATA.
Figur 4. Runstenen Sm 44 vidIvla i Södra Ljungbysn i Smålandkanocksåantasståiursprungligt lägeinviden
gammal, forntidaväg.Självainskriftenärtämligen ska¬
dad och svårtydd. Foto Ragnar Kinander, Runverket, RAÄ.
narKinander, iSverigesruninskriftervara”urgam¬
mal”, och hargått frän Eksjö och norrutöverSäby
tillÖstergötlandlängsSvartånsdalgång.Linnésåg
denpå sinresa 1741 ”på Sönder-ängs backa brede
wid wägen 1 1/2 fierdedehls mihl ifrån Berga på
wänstrahanden”. Pånågorlunda likartatsätt ärför¬
hållandet med Sm 44 iIvla, S. Ljungbysn,Sunner-
bohdockså iSmåland(fig.4). Ävendennarunsten står invidengammalvägochgjordesåredan 1667,
dåkyrkoherdenDryander skriveriensockenhisto¬
ria att stenen står ”hårdt wid eller på wägen”.
Måhändahar denursprungligenståttettlitet stycke
ifrån vägen,iettgravfält här invid.
I början av 1900-talet, närVitterhetsakademiens
och Riksantikvarieämbetets fotografer var ute för
att förevigarunstenar, stod dessai mångafall i ett pastoralt landskap, inviden grusväg somslingrade sig fram i ettkulturlandskap, somännu barprägel
av ett småskuret, betat landskap med hagar, sten- gärdsgårdar och skogsom ännuanvändes till mul¬
bete. De mästerliga fotografierna ger ett arkaiskt intryck,såsom falletärmed Sm 11 iKårestad (fig.
5),Sm 29 i Ingelstad (fig. 6) och Sm 101 i Nöbbe-
lesholm (fig. 7), alla i Småland. Ingelstadsstenen
ståruppenbarligen i ursprungligtläge, 75mfrånen bäck och 15 m från en väg, som i ett arbete från
1763 kallas ”viaregia interHwitarydetBerga”.
Figur 5. Runstenen Sm 11 invid
engammalvägvidKårestad, Furubysn,Kongahd, Små¬
land. 1 närhetenfinnsettgrav¬
fält medflera högar ochrösen.
Stenen bärenminnesinskrift,
därnågrasönertill Klacke lät
resastenenefterfadernsamt sinabröder, Kalle ochViking.
Antagligen harenfader och
tvåavhanssönerfrån Kåre¬
stadförolyckats, i hämad eller påannatsätt. Foto ATA.
Figur 6.RunstenenSm 29 vid
dengamlavägenmellan Vita- ryd ochBerga.Inskriften,som ärskadad,förtäljeratten son.
Udd, rest stenenefter sinfader.
Torger, somdött iEngland.
FotoRagnarKinander, Run- verket, RAA.
Figur 7. Runstenen Sm 101 i Nöbbelesholm iNävelsjöståri gränsenmellantrebyar, Rösås,Åhultoch Nöbbele, och invidengammal landsväg.Ste¬
nenhartidigare utgjort råmär¬
ke mellanÖstraoch Västra härad.Inskriften berättarom
attenGunnkelreststenenefter
sinfader, Gunnar, varsbroder Helge lade honomienstenkis¬
taiBath iEngland. Foto Nils Åzelius1944, ATA.
Enicke-språklig källaärförstås spåren i landska¬
pet efter gamla vägar, särskilt i form av hålvägar,
dvs. oftadjupt i lösa sediment nedskurna vägparti-
er.’^ Ofta uppträder dessahålvägar somett system
avkaviteter inipor och sandmoar, såsomexv. Sve¬
riges störstahålvägssystem vid Sandhem i Väster¬
götland.''' Harmanturkanmanutifrån dessa hålvä-
gar och hålvägssystem göra en rekonstruktion av
tidigavägar. På såsätt, och med hjälp avförhisto¬
riska gravar och lantmäterikartor, har exempelvis
Lennart Carlie rekonstruerat äldre vägar och väg- system i Halland (fig. 8a), vilka förband Halland
med det inre av Småland.'^ Ett mycket stort pro¬
blemmed dessalämningar ärdocksvårigheten att fådem dateradeochsåledes användbarasomhisto¬
riskakällor,något somillustrerades och diskutera¬
des vidett”hålvägssymposium” i Tpnsberg, Norge,
i september 1999.'*Ivissa fall, såsomexv. på Got¬
land, kan man medhjälp av konstateradehålvägar
Figur 8a. Ett system av hålvägar vidÄlvasjö i södra Halland, sannolikt utgörande rester efter den gamla Nissastigen, enviktigfarled mellan Halland och det inre
avSmålandlängs Nissan. (Efter Carlieu.å. s.43.)
Figur 8b. Etthålvägssystem invid ”Skutes hög” vidLöv- stalöt,norr om Uppsala,somutgörendelav enforntida vägsträckning längs Uppsalaåsen. Foto T. Sandstedt Upplandsmuseet.
Figur 9. Den exceptionellt
välbevamdeBroskovvejen i Bårse, Prcestpamtpå Sjcel- land,somefterarkeologisk frampreparering(1959-61)
visadesbeståavtvåöverla¬
grandevägar,byggda under
dels romerskjärnålder, dels vikingatid/medeltid.Foto Georg Kunwald 1961, Natio¬
nalmuseet, Kpbenhavn.
vid arkeologiska utgrävningar och rekonstruerade vägsträckningar med hjälp av gravar, gravfält och
bildstenar vaska framettickeföraktligt antal ”fom- vägar”, somi mångafall måstevararejältgamlad’
Vid arkeologiska undersökningar har man stött på
vadsommåstetolkassomurgamlavägar,exempel¬
vis en stenlagd vägstump vid Kvamby utanför
Malmöfrånav alltattdöma den mellerstabronsål¬
dern, således hela 3000 år gammald® En spektaku¬
lär, stenlagd vägfrån romerskjärnålder harvidare prepareratsfram vid Broskov i Praestpamtpå Själ¬
land(fig. 9)d’
Närdetgällerdetvetenskapliga studietavgamla vägaroch farleder finnsnågra små pärlor ochytter¬
ligarenågramonumentala arbetenattuppmärksam¬
ma.Till den förstakategorinhör Jöran Sahlgrens ti¬
diga, lilla utsökta studie Forntida vägar med un¬
derrubrikenLäbybron och Eriksgatan, tryckt redan
1909.Jag har valtattsom enhommage tillSahlgren
och hans snart 100årgamla ehuruännugrundläg¬
gande filologiska studie - dvs. där det språkliga
materialet studeras under beaktande av de reella, kontextuella sammanhangen, således studiet av Wörter und Sachen i ömsesidig symbios-ge mitt
lillabidrag sammatitel. En annan nyttig artikel är Adolf Schiicks syntes Sveriges vägaroch sjöleder
underforntid och medeltid i samlingsverket Nor¬
disk kultur (16, 1933). Av samma vetenskapliga dignitet som de föregående är Bengt Hesselmans Långheden och Hälsingskogen. Namnstudier kringen gammal färdväg (1930), somärett meto¬
diskt och filologiskt mönstergillt omän lite yvigt
arbeteomrullstensåsamas liksom de småvattenvä¬
garnas-dvs. älvar, åaroch bäckar-betydelse av
gammalt i väglöst land.Smånyttiga historiskasyn¬
teser ges också i Kulturhistoriskt lexikon (19) av Andreas Ropeid, Jakob Benediktsson, Ole Fenger
och Gösta Berg. Till de monumentala verken får
räknas Karl Enghoffs digra bok De allmänna vägarna iMalmöhus län (1938) och Nils Fribergs grundliga och omfångsrika kulturgeografiska avhandling Vägarna i Västernorrlands län (1951).
Fribergs vägforskningar har varit särdeles viktiga
och fruktbara, då dessa har bedrivits i form av ett
symbiotiskt studium av äldre kartor tillsammans
medomfattandeundersökningar i fält på jakt efter gamla vägsträckningar. Ett exempel härpå är arti¬
keln Engammal gästrikeväg (1935), där han lyck¬
asrekonstrueraengammal vägsträckning-troligen
ensydlig delav Norrstigen -i nordöstraGästrik¬
land. Mer än någon annan har dock svensk väg- forskning kommit att bli förknippad med Måns Mannerfelt, som i flera böcker och artiklar tidigt presenteradeförtjänstfulla nationella översikter,där
särskilt hans lilla, fina och ännu läsvärda syntes Svenska vägaroch stigar från 1936 är att nämna,
men framförallt belyste han Västergötlands tidiga vägar™ Dagens forskningssituation serljus ut, vil¬
ketföreliggandetemanummeravBebyggelsehisto-
risk tidskrift om vägar illustrerar, med chefen för Vägverketsmuseumi Borlänge, Jan-Olof Monteli-
us^‘somprimusmotor.
”Bröt” och bro
Röjdväg,fsv. br0t,runsv.braut (jfr U 101, 149) är
entämligenungföreteelsesomgenerellt fenomen.
Långtin i historisk tid fickmänniskorna förlita sig
till transportermed farkosterpå vatten, med släde påsnöochis,gåendes eller ridandes med ellerutan klöv eller släpa längs torra rullstensåsar och på glest trädbevuxna sandmoar. Eftersom denna arti¬
kel ägnas åtlandvägar, behöver inte mycketordas
om de viktiga vattenvägarna.™ Man skall dock
komma ihåg att transporter av gammalt, än mer utreratänidag,oftavar entidsödandekombination
av attgå, rida, och åka båt, därsä medgavs. Därför
kan detvaraanledning att uppmärksammasärskilt
vissaurgamlavattenleder i inlandet.
Hälsingelagen poängterarflera gångerviktenav att hållakyrkoväg öppen och i farbart skick. San¬
noliktharvi atträkna med en kronologisk distink¬
tion mellangamlavägarpåvatten(och is) respekti¬
veröjdavägar,somtillkommit i samband med kyr¬
kors uppförande och socknars tillskapande. Detär ingenslumpattbiskop Bengti Skara harangerasför
sittväg-och brobyggandeeller med Hälsingelagens upplysning om kyrkoväg. Kyrkan har uppenbart mycket tidigt initierat ettomfattande vägrödjande
och brobyggande, naturligtvis för att få till stånd
kommunikation inomstift ochprosterier,förtrans¬
porterav tiondenaturalier och för att kunnasamla församlingen till sockenkyrkanpå söndagen. I Fro¬
statingslagen,gällande för Trpndelagi Norge, före¬
kommerenmärkligpassusiettkapitelomvägboti
kristendomsbalken. Där står att den stipulerade pliktenatthållavägiåkbart skick inkommit i lagen
istället förlagrummet om frigivning avträlar (FrL
s. 46). Uppenbarligen har trälama försvunnit som socialkategori i samhället vidlagredaktionen.™ Ut¬
överbiskop Bengt iSkaraansesbiskopKol iÖster¬
götland redanpä 1100-talet halåtit byggaenbro,en magnifik stenvalvsbro, över Svällingeån, som av¬
vattnarTåkem. Dennabro kallades Kolsbro, efter biskopen, och fanns kvarännupå 1700-talet, då den
revs.™ I den medeltida biskopskrönikan skaldas
härom:™
Kolsbrofickavhonomnampn
somhan läthuelfwuatil lantzensgagn
Snart tillkom också att tillhandahålla trygga och tydliga pilgrimsleder, om vilka exv. nanmet Pil¬
grimstad iJämtland bär vittne, dvs. ’landningsstäl¬
let förpilgrimer’. Närdet gäller äldrevägforskning
och desssamband medpilgrimsresorunder medel¬
tiden harviettsvårartatproblemattnämna,nämli¬
gende omåttligt populära och många ”Pilgrimsvä- gar”, som man säger sig kunna rekonstraera på åtskilligaställenivårt land.Dentristasanningenär,
att för de flesta av dessa ”Pilgrimsvägar” har vi inga som helst belägg. Särskilda ”pilgrimsleder”
har sannolikt varit synnerligen ovanliga; måhända
kan exklusiva sådanapåvisas över Kölen, om ens där.^’Trygghetsaspekten för deresande under äldre
tid bidrog till uppförandetav s.k. själastugoreller
sälohus på särskilt stora gränsskogar, där det var
farligtattfärdas. Sådan bakgrund har bl.a. Själstu¬
ga på den stora gränsskogen Ödmorden mellan Hälsingland och Gästrikland,^ liksom Stugun i Ragundaskogen mellan Jämtland och Ångerman¬
land.”Andra själstugor fanns i form avAntonius-
klostret vid Ramundeboda i Tiveden, dvs. gräns¬
skogen mellan Västergötland och Närke, francis-
kanklostret vid Krokekpå Kolmården”ochsjälstu¬
ganvid Husbyfjöl,nuv.Borensberg, invid Tylösko-
gen mellan Närke och Östergötland.^’ Generellt
hade klostren i sinaregler inskrivetatt taväl hand
om pilgrimer och andra vägfarande. Själstugor
omnämns även i tidiga, skriftliga källor, såsom i Hallfred Vandrädaskalds saga, där det berättas om
en färd tillVästergötlanddärmanövernattade i ett
själahus.”
Det är notabeltattmanilandskapslagarna skiljer
mellan att rödja väg (rydhia) och att bygga väg (byggia)?^ Tillden förra kategorin hörförståsordet bröt, fsv. br0t ’väg’, fda. leth ’väg’, somi det jyl¬
ländska sockennamnet Lee (Leedh 1449), vcegh,
som i fda. athalwcegh, fsv. almannavcegher, gata,
som i fvn.pjödgata och i dejämtländskaortnam¬
nenÅsgott(< As-gqtu) ’vägen tillÅs’och Näskott (< Nces-gQtu) ’gatan pånäset (dvs. Rödö-halvön)’
eller ’gatan ut till näset’samt orden tä och tå
’mindreväg,bygata, smal väggenomgärdesgårdar, fägata’ o.d., somförekommer iortnamnsom Täby
i Vallentuna sn, Uppland, och Tå, Järvsö sn, Häl¬
singland. Antagligen är slutet av runinskriften på
Sö 122 i Skresta,Allhelgons sn,Rönöhd i Söder¬
manland, upplysande; oskutr kiartii tre te,Asgutr gicerpitrcetce,dvs.”Asgot gjorde träväg”.Trätätor¬
debetydaattAsgotinhägnatenvägsträcka meden
trägärdsgård, dvs. tillverkat ett tä (fig. 10). Orden
bro(avolikabeskaffenheter), vad, *fardher, *vced-
hil och 0rrepresenterarden senarekategorin, byg- gia.
Med andraord skiljde man mellan att hugga ur
skog och öppna för en väg, sannolikt framförallt
Figur 10. Omen särskildsortsväg, tä eller tå, dvs. en medgärdsgård ingärdad vägsträckning, berättas pårun¬
stenen Sö 122 vid Skresta, Allhelgona sn, Rönö hd, i Södermanland,somstått invidengammalväg.Iinskrif¬
tenstårattAsgot gjorde denna ”träväg’’(tree tee). Foto ATA.
Figur W.En stockbro från ]930-taletiLillbo,Katri- neberg.Bollnässn iHäl¬
singland, troligenöver Svartån.Foto NilsFriberg 1935, Vägverketsmuseum,
Borlänge.
vintervägar och vägar längs rullstensåsar och på
moar,och attbyggaväg, dvs. förbättra underlaget,
således att tillverka en broövervatten eller sank¬
mark, bro då här i den äldre,mera vidabetydelsen såsomgrusbank,ris- eller kavelbro eller fribro. Lät¬
tast var det att rödja väg på sandmoar och längs rullstensåsar, där underlaget var jämnt, torrt och
fast. På sank mark kunde man få en hyfsat stabil vägbana genom att kasta ut ris och risvasar. En
sådanenkel konstruktion kallades risbro ochom en
sådan minner exv. bynamnen Risbro (i Riisbro 1355) i Munktorps sn i Västmanland, Resebro (Risabro 1377) iBorgs sn i Östergötland,ochRis¬
bro iSkogs-Tibblesn.Uppland, liksom det isländ¬
skaHrisbru, somomnämnssomtidigt kyrkoställe i Egils saga(kap. 86). Enannan enkel brokonstruk¬
tionvar enstock(ellerstockar), med vilket förstås avsågstroligen kluvna,störrestockar lagdaöver ett smalt vattendrag (fig. 11) eller eventuellt stockar lagda tätt på tvären över en sankmark. Om detta slags enkel konstruktion vittnar ortnamn som Stocksbo iFärila,antagligen Stocksätter (Stockset-
her1535),enbyi Bollnäs,bådai Hälsingland,’^ och Stockby iöstraUppland.’*Måhända harävenförle¬
den i Stockholm och detantagligensomnamnlokal
Figur 12. Spång, eg.spänger,utlagdaöverÄndlösamyren
iKatrineberg i Bollnässn, Hälsingland, på 1930-talet.
FotoNilsFriberg 1935, Vägverketsmuseum,Borlänge.
friståendeStocksund dennabetydelse.” Närbesläk¬
tadvar enspång (fig. 12), vilketåtskilligaortnamn bär vittnesbördom,såsomSpånga i Stockholm och LångspångeniLindenäs, Motala,Östergötland.Till
sammasemantiska sfär hörocksåHusbyjjöl iBrun- neby (nu Borensberg),Östergötland, där ordetjjöl
avser en bräda eller en kluven stock, således en enkel brokonstruktion som funnits över Motala strömdär landsvägen till Närke gick fram.” Ville
Figur 13. Kavelbrooch
"broning", dvs. enkelbro
överenbäck, vid Källåsen, Katrineberg, Bollnässn,
Hälsingland. Noteraatt kavelbronövergår tillen
spång efter "broningen”.
FotoNilsFriberg 1935, Vägverketsmuseum,Bor¬
länge.
man ha en stabilare konstruktion, gick man mera noggrant tillväga genom att tillverka en kavelbro (fig. 13). Ensådanbestodavslanor ellersmåstock¬
arlagda påtvärenvilandepåenrisbädd. Mera arbe¬
tade kavelbroar bestod av en granrisbädd varpå
man lade 2 till 3 rader medrisvasarlagda ivägens längdriktning. Tvärs över vasarna lades så ca2 m
långa kavlarochtillsistöverdessa vanligtvis kluv¬
na slanor lagda i vägens riktning. Kavelbroar
omnämnsi fleraortnamn,särskiltmyrnamn,såsom Kavelbromyren i Tunasn, Hälsingland.
Särskilda broar, dvs. fribroar, var antagligen mycket ovanliga i gammal tid. Det har förmodats
attdenbro,somÅsbjörngjorde ochsomomtalaspå Frösöstenen, variten heltmakalös 300 mlång frl-
broöverdet 5-6 mdjupaÖstersundet, dvs. mellan dagensstad Östersundoch Frösöni Jämtland,^’ i så fall en troligen ganska unik konstruktion för det vikingatidaSkandinavien.Enannanfribro haranta¬
gits ha funnitsöverRamsundet i Södermanland,en ca75mlångbroöverca3mdjuptvatten,invid den
berömda Sigurdsristningen.‘“Man kan vidare anta att en fordom viktig fribro funnits därdagens stad Linköping ligger, en bro somEriksgatan passerat.
Föratt nådengamla mötesplatsen, däralltså även det tilltänkta kungaämnet skulle godkännas och hyllas av östgötarna, har man varit tvungen att ta
sig över Stångån, vilket ett lokalt namn som
Stångebro bär vittnesbörd om. Vid den idag för¬
svunnabyn Släbro vid Nyköpingsån,somärSöder¬
manlands största vattendrag, i närheten av Nykö¬
ping finns tvårunstenarnerevidån,vilka sannolikt markerat varbron funnits. Eftersom Nyköpingsån
här ärganska bred ochdjup torde vi inteha haftett vadhär,utansnarare enfribroöverån(fig.XA).*' En mycket spektakulär brokonstruktion har grävts uti Ravning Enge i södraJylland.^ Detrör sigom en 760m lång helt unik fribroav ekträ överettsankt parti i Vejleådal. Den ärdendrokronologiskt date¬
rad till ca 980 e. Kr. Av allt att döma har den
vikingatida bron vid Ravning Enge utgjort en del
avdenberömda”härvägen”genomJylland.
Välvdabroar har funnits tidigtövervissavatten¬
drag där viktiga leder dragit fram, där de ovan
nämnda Stångebro och Kolsbro är bekanta."*^ En tidig bro har av allt att döma varit Falebro över
Sävjaån strax söder om Uppsala. Bron är känd sedan 1100-talet. Namnet kan antingen vara en
parallell till Kolsbro, och det i Upplandslagen
omnämnda 0stensbro, nu Östanbro över Sagån,
ochsåledes innehållaettmansnamnFardhe i förle¬
den, ellerettord fsv. *fardher ’vadställe’,släkt med eng.ford ochty.furt.'^ Iåtskilligafall förekommer vattendragetsnamn somförledi bronamn, såsom 1 Rotebro (Rothebro ca 1450) norr om Stockholm, med ettånamn *Rota ’den rytande’, i Sibro (side- broo 1490) i södra Södermanland till *Sidha,‘'^
Tibro och Nossebro i Västergötland till Tidan och
