Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek och är fritt att använda. Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitized at Gothenburg University Library and is free to use. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima- ges to determine what is correct.
0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29
CMUPPLAGA
ILLCJSTREPAD TIDNING
DEN 8 APRIL 1923
FOR • KVINNAN OCH • HEnnET
REDAKTÖR
EBBA THEOR1N
grundlagd av
FRrrmOFHELlBEHC
UTGIVARE-.
BEYRON-CMISSO»
'* v- * * '
1'*, 'YK ' - / - '"-v-
MM
h M$m.
pl I §
;;
. . i-/H
Prinsessan Astrid,
en älsklig konfirmand.
Foto Jaeger. \
VAREN STUNDAR — NEJ VÅREN är redan här. Tlästliovsörten lyser gul i dikena på Gärdet, bofink och lärka ha börjat sina körer trots det att kulisserna inte hunnit i ordning ty gästspelet kom- mçr så överraskande plötsligt. Det dröjer ännu halvannan månad innan »vitsipporna»
slå ut på studentfabrikernas mer eller mindre magra kalljord. Namnet ha de förmodligen fått därför att de äro vita i toppen men eljest så förunderligt gröna. En verkligt uppsluppen skämtare har visserligen kallat lärdomsprovet för mogenhetsexamen medan var och en vet att verkligt mogen blir stu
denten inte förrän lockarna blivit vita som mössan därovanuppå. Då först börjar han se livet, dess komedi och komedianter i dess rätta sammanhang, då ha hans smaknerver blivit förfinade nog att verkligt uppskatta frukten från kunskapens träd. Men det är så dags då.
Marin-Johansson hade fått rätt mycket av snö på hjässan innan han nu gjort Det Stora Uppbrottet. Daniel Fallström har av
slutat en som vanligt vackert och känsligt skriven runa — Daniel förstår konsten att doppa sin penna i hjärtat — över konstnä
ren Arvid Johansson med ett vemodigt av
slutande: au revoir kära vän! Detta kan visserligen tyckas vara ett djärvt ingripande i de gudomliga rådslagen men vem unnar inte Arvid och Daniel varsin himmelsk ull
tapp att sitta på och se ner på den kära syndfulla jorden, där de trots allt trivts så förbaskat bra.
Marin-Johansson kunde på sig ha nära- nog tillämpat Anna Maria Lenngrens vers
— — spelte en gång schack med själva ryska tsarn
ty hans egenskap av officiell fransk marin
målare gav honom tillfälle att komma till
sammans med många av denna världens store och han var med vid det tillfället när kung Oscar och tsar Nikolaus träffades i finska skärgården till ett fredligare möte än som ägt rum förr när svensk och ryss mött varandra där borta i österled. Alla ryssars självhärskare kom omstrålad av den nimbus som hans makt gav. Men hur är det Wallin låter Dödens ängel säga: han
— — stjälper troner
Och Alexandrar, Napoleoner.
De herrar fordne i höga loft.
Där äro vordne en handfull stoft.
De ord som yttrades mellan tsaren och den svenske målaren voro väl inte så världs
historiska. Men Johansson berättade där
om underhållande liksom han var full av trevliga historier när han väl kom i tagen.
Det var bara inte värt att störa stämningen genom att yttra något kritiskt om la grande nation. Jag hoppas att man i Frankrike ägnar Arvid Johansson den hedersbetygelse han är ärligen värd ty en mer entusiastisk beundrare av det land som mer och mer blev hans verkliga patrie torde man få leta efter. Han var nog som det ofta händer oss svenskar i liknande fall mera fransk än fransmännen själva. Men inte ett ont ord
förrästen om Marin-Johansson, den älskvär
daste bland människor. Det fanns ingen
ting lågt hos honom — allraminst hans kra
gar.
At Sverige gjorde Marin-Johansson tjän
sten att skaffa oss en flotta. Den var vis
serligen bara målad men snart ha vi väl inte råd ens till det. Man får trösta sig med att i spetsen för försvaret står dock en verkligt modig man. Per Albin ämnar nämligen dra in på både vaktparaden och Livgardet till häst. Bevisar inte det ku
rage ? Det är tur för »blå prinsen» att han kommit undan hästgardet i tid annars skulle han också drabbats. För framtiden måste väl våra prinsar bli hedersöverstar vid stads
budskåren för att inte riskera att ett stats-
Två dieter.
VÅRMELODIER.
Det behövs bara toner från positiv på aldrig så mörka gator,
det behövs bara sparvarnas sega kiv eller skrattet från färgglada skator.
Det behövs bara spel i en enkel holk eller bofinksdrill i falcetten,
det behövs bara kojornas glada folk, som komma om kvällen från slätten.
Det behövs bara munter vandrarsång emellan träden i parken
eller frigjort skratt någon enda gång, du lyfter ögat från marken.
TORD MARK.
*
FÅGLARNA.
Många stigar gå ur skogen, många tankar ur mitt hjärta, ack, hur finner jag den rätta för att nå min käres boning.
Många fåglar korsa rymden, många fåglar nå hans hydda — skall han skrämma dem på flykten eller lägga några smulor
av sitt bröd på fönsterblecket?
Se, min käre, se, bland sparvar, som sökt skydd för vinterkylan tätt invid ditt klara fönster, dröjer ock mitt svultna hjärta!
MARIA OLOFSSON.
råd plötsligt drar ett streck över unifor
men.
Sarah Bernhardts lysande stjärna har nu förflyttats till sitt himmelska firmament. För oss var hon bara en komet som med vissa av ekonomiens mer än vetenskapens lagar dikterade omloppstider drog igenom värt barbariska land efterlämnande en känsla av tomhet åtminstone i våra kassor. Natur
ligtvis såg jag henne här bl. a. i Örnungen.
Blev man häpen, bländad, tjusad? Natur
ligtvis, en skulle bara understå sig annat.
Men när man kom hem, där ingen kristen själ kunde höra en och släckt lampan så inte ens änglarna kunde se ens rodnad hände det att man viskade för sig själv:
Gud, en sån tråkig teaterkväll, den som ändå hade varit och sett Bosse eller Pauline Brunius. Ja all konst är som bekant hu
vudsakligast konsten att inte blott välja sina föräldrar utan också sitt fädernesland.
Det hålla för resten flera av våra sven
skar på att göra just nu. Emigrationen är i oroande tillväxt. Jag förstår inte det.
Bygga vi inte skyskrapare här också, blom
strar inte bluff och humbug lika bra här som på andra sidan Atlanten, översvämmas inte också här landet med tidningar av lägsta Nick Carterkvalité. Vad kan man mer begära utan att vara omättlig i sina krav. Och ändå finns det folk som inbillar sig att det är en förträfflig lott att vara svensk och ha sluppit undan alla de kri
gets fasor som drabbade de stora natio
nerna.
Men den som gör räkning på tacksamhet här i världen blir som bekant utsatt för de oangenämaste överraskningar. Det har inte minst operachefen fått erfara när han efter operajubileet stod och slösade smicker på Peterson-Berger för hans kantat som inom parentes sagt borde ha särskild be
löning av tändstickstrusten. Ty med så många stickor som gingo åt för att jag inte skulle somna under den tillställningen böra affärerna haft ett lysande uppsving. Men jag är också så rysligt omusikalisk att jag exempelvis aldrig lyckats upptäcka harmo
nien i ett ståndskall.
Men vad Riben beträffar är han en odug- ling, en slösare, en lättsinnig krabat — vilka vackra epitet skulle jag ta till mer för att komma i jämnhöjd med allt ovett som bestås honom i dessa dagar. Glosor
na äro också lätta att hitta på. Det är bara att slå upp gamla årgångar och sätta Ri- bens namn i stället för Buréns, Nordqvists, Willmans — hela raden upp ända till den första man som beklädde sysslan utan att betänka vad som står skrivet i Havamal : bort dör du själv, bort dö dina fränder men vad som aldrig dör är sanningen av ord
språket att när var och en sin syssla skö
ter så får man ändå litet tid över att sköta operachefens.
- 3iS -
SOM K O N F IRMAND...
ETT MINNE, BERÄTTAT FÖR IDUN AV ÄRKE B ISKOPINNAN ANNA SÖDERBLOM.
ETT KONFIRMATIONSMIN- ne. Orden anslogo en sträng, som lätt kommer i dallring.
Vem vill följa med på en van
dring nära fyrtio år tillbaka i tiden och söka upp en vanlig liten skol
flicka i Stockholm i mitten på 80- talet? Det låter ej vidare intres
sant. 8o-talet. Torr och nykter var tiden. En fantasilös radikalism låg tung över människorna. Inga ska
kande världshändelser satte sinnena i brand och ångest. Våra kyrk
liga och nationella ideal hade vi jämmerligen övergivit och gingo nu främmande och vilsna vägar — så lärde sedan profeterna från 1905, sådana som började indela histo
rien efter tiotal. Nog är det sant att tullpolitik och unionskiv icke hade mycket att hänföra ungdo
men med. Den stora vida världen låg då för tiden så långt borta. Där hade allra minst Sverige något att skaffa.
Utrikespolitik var, vad Sverige vidkom
mer, en avskriven dårskap. Europas karta kunde man lära sig utantill. Den låg där ordentlig och äntligen färdig.
Men även under 80-talet drömde unga hjärtan himlastormande drömmar om ideal, som skulle kunna uppnås och förverkligas.
Voro fantasins vingar klippta och den yttre världen trång, så kunde det inre livet för
djupas. Sanning, personlig ärlighet och ren
het för varje enskild människa i alla livets förhållanden och detta uppnåeligt endast genom offer, så såg idealet ut. Tankeställa
re var nog framför andra den store norske diktaren, som i oförgängligt material ham
rade och mejslade ut sina evärdliga gestal
ter, komna ur den trängsta och torftigaste yttre omgivning, men bärande fram det inre livets djupa problem, giltiga för alla tider. Detta om 80-talets allmänna fysio
nomi, sådan den ter sig för mitt minne fyrtio år efteråt.
Följ nu den lilla skolflickan på hennes väg över Slussen, genom de trånga ga
torna i »staden», över Stortorget fram till Storkyrkan. Icke ens vid Slussen möter hon någon bil, blott några långa, smala arbetskärror, ett par tunga rasslande vagnar, en och annan åkaredroska samt en spår
vagn, förspänd med ett par kraftiga, sede
samma hästar.
Storkyrkan, det är min gamla Storkyrka, vit och gyllene. Den nya är så vacker, så vacker, men det är icke min Storkyrka.
I, sena tiders barn, I fån förlåta att vi gamla mest älska vad som gjorde vår ungdoms
fröjd. Därinne i kyrkan brinna några få gaslågor och två rinnande stearinljus på ett bord framme i koret. Det är en av de sista »läsningarna» före konfirmationen, och vi äro framme i april. Allt det blå i rosett
fönstret i öster djupnar i aprilaftonens skym
ning och mörknar till svart. Upp och ned under valven vandra små skaror av flickor arm i arm, sakta läsande för varandra psalm
verser eller bibelspråk, medan vi väntade på vår lärare. Man vill ju gärna kunna bra många psalmer och åtminstone hela Bergspredikan och Romarbrevets åttonde kapitel ordentligt utantill.
Ärkebiskopinnan Anna Söderblom. T. v. ett nytt porträtt, t. h.
ärkebiskopinnan som konfirmand.
I dessa dagar, när kyrkornas portar öppnas för skaror av nykonfirmerade flickor och gossar, skall man med sär
skilt intresse läsa den skildring, som ärkebisko pinnan Anna Söderblom, f.
Forsell, här nedan lämnar av sin egen konfirmationstid. Hon tecknar till en början tidsbakgrunden
—mediet av 80-talet
—och berättar sedan personligt och fängslande om sina egna minnen.
De reflexioner, hon gör i anslutning därtill, skola säkert många föräldrar
och uppfostrare lägga på hjärtat.
Kära mina läskamrater, jag efterlyser eder alla att en stund ånyo i minnet samlas i vår ungdomstids sköna helgedom. Den ti
den funnos inga enskilda grupper konfir
mander, som läste var för sig. Vi voro helt enkelt Nikolai församlings läsbarn, till vilka några föräldrar från andra församlingar, som gärna sutto under Fredrik Fehrs predikstol, fingo sälla sina barn. Bland oss funnos
»fina flickor» och lärjungar ur de högre skolorna, som redan våndades nog så all
varsamt under teoretiska svårigheter i sin kristendom, svårigheter, vilka tidens pate
tiska ärlighetskrav ej snuddade över. Bland oss funnos barn, som redan gått i bero
endets och umbärandets högskola för livet, men som hade krångligt att reda sig med frågor och svar under läsningen. Bland oss funnos slarvigt eftersedda likaväl som präktigt uppfostrade flickor, som kommo till nattvardsskolan från folkskolans redba
ra katekesläsning. Nu sutto vi alla i stark samhörighet på bänkarna i koret, en »kyr
kans svaga skara», som dock kunde skymta lärjungaskapets härlighet.
Lärare var Pastor Primarius Fredrik Fehr.
Jag skulle önska att för en senare tid kunna teckna bilden av denne evangelii förkunnare. En Guds rikes kämpe präglad av en djup, stark, till synes kärv, manlig Gudsförtröstan. Han hade mod att stå en
sam i kampen, trogen sin kallelse. »Jag är varken ett världens barn eller ett »Guds barn», därför är jag ensam», sade han en gång själv. Rak stod han inför människor, anfallen av kyrkans mäktige så väl som av förnekelsen, strävt avvisande allt till-torgs- förande av fromma känslor, rädd för allt
sken. Ensam, upprätt och ödmjuk inför Gud, en sannskyldig prote
stant. »Den som har stritt, se’n morgon grytt och aldrig någon mö
da skytt, hans dag är slut vid mid
dagstiden. Han längtar tidigt efter friden.»
Så kvad en av hans vänner se
dan unga år vid hans tidiga bår.
Och hans förkunnelse. Jag skulle vilja utsäga den i ett enda ord:
Kristus: Kristus »en historisk verk
lighet», Kristus bibelns »kärna och stjärna», Kristus min Herre, utom evangelium framför allt tolkad av Luther i hans förklaring till andra artikeln. Kristus Guds fullkomliga uppenbarelse, vilken lydnaden för den Himmelske Fadern förde på korset. Jesus Kristus och honom korsfäst. Korset är höjdpunkten.
»Han kan mig med Gud förena. Han på korset, han allena». Allt kommer ytterst an på kärleken till Herren Kristus och vårt lärjungaskap hos honom omsatt i livet i Gudsförtröstan och kallelsetrohet.
I den kedja av solbelysta kullar, som barndomsminnena bilda för det inre ögat, lyfter sig konfirmationsminnet som en glän
sande fjälltopp. Åter vandra vi gatorna fram mot Storkyrkan. Från gränder och torg kommer den ena ungdomen efter den andra, omgiven av de sina — några små få också komma ensamma, men alla upp
fångas de av den öppna kyrkan, nu smyckad till ungdomens högtid. Stilla komma vi flickor i våra allvarsamma svarta klänningar, så höga i halsen och så långa i ärmarna som det bara är möjligt. Svarta handskar omsluta händerna, som hålla de nya psalm
böckerna. Ej Kristi brudar, varvid man nu ville likna den unga vitklädda konfirmand
skaran, blott blygsamt små Herrens tjänar- innor. Många välsigna de kära svarta läs- klänningarna, den första långa klänningen, den första fina klänningen. Den var en hjälp för mången liten flicka. De heliga minnena och de goda föresatserna sutto kvar i vecken. Och alltid hade hon något att vara
»klädd i», när hon ville gå i kyrkan se
dan. Dyr var klänningen, och man måste vara rädd om skatten. Huru är det nu med de små billiga, luftiga tingestar, som se så nätta ut i konfektionsaffärernas skyltfön
ster. '"Det är nog ej mycket med dem ef
ter högtidsdagarnas slut. Kanske duga de att gå på dans med. Men ingen högtids- klänning finnes kvar att lägga ned i kof
ferten, när den unga skall ut i världen på sin första plats, och inga kyrk-kläder, lika litet som före konfirmationen. Tänken på denna till synes obetydliga sak, barnupp
fostrare och I unga själva!
Konfirmationsminne, välsignade minne ! Än kan jag höra många tonfall och ord i talet över orden: Saliga äro de som höra Guds ord och gömma det. Än kan jag upprepa de frågor jag fick under storförhö
ret. Än kan jag känna den obeskrivliga glädjen och högtidligheten att efter bekän
nelsen för första gången få böja knä i den stora, härliga kyrkan, sådana små stackare vi voro, men ändå med i lärjungaskaran,
(Forts. sid. 331.)
ri
NÄR FURSTEBARNEN “GINGO FRAM“
Till vänster prins Gustaf Adolf, till höger prins Sigvard. Båda fotografierna, liksom första sidans av prinsessan Astrid, tagna till kon
firmationen av ateljé Jœger
Det var en högtidlig stund, när på skär
torsdagens middag två prinsar och en prin
sessa konfirmerades i kapellet i Stockholms slott av ärkebiskopen Söderblom. Vid kon
firmationen närvoro de kungliga personerna
samt i övrigt ett lysande sällskap. De tre konfirmanderna besvarade frågorna vid för
höret korrekt och säkert, prinsarna med tyd
lig stämma, prinsessan lågmält.
Och i dessa dagar finns det alltså i den
kungliga familjen som i så många, många an
dra familjer i landet just nu ungdomar, som stråla av de förhoppningar och av den nya blyga självsäkerhet, som tillhör den tid, då de inträtt bland ”de mognare”.
Jack Londons änka, mrs Charmian London, själv ryktbar författa
rinna och sin mans biograf, väntas nu på en föredragsturné till Sve
rige. På bilden till vänster ser man henne tillsammans med mannen under lyckliga dagar på Söderhavsöarna
—mrs London har själv skrivit en bok om ”Our Hawaii”. Till höger Jack Londons grav. Graven ligger strax intill mrs Charmions hem i Californien, på en kulle i skogen. Den dödes aska förvaras i en urna i graven, och över denna har rests en stor meteorsten. Mrs London var den, som låste mannens första manuskript, för vilket han fick ett honorar av 5 dollars
—för sin sista bok fick han 25,000 dollars.
Jack London yttrade före sin död, att den ende, som kunde och borde skriva hans livs historia, var hans fru, som känt honom ge
nom hela livet.
F otografera meo en K odak och kodak film
obsi namnet - EASTMAN KODAK Comp. - på kodakkamerorochfilm ALLA FOTOOfiAfISKA ARTIKLAR. PRAMH ALLNINQ OCH KOPIUUNO BÄST QCNOM
HASSELBLADS FOTOGRAFISKA A.-B.
-GÖTEBORG • MALMÖ • STOCKHOLM*
MED SARAH BERNHARDT I MALMÖ
ETT LITET PERSONLIGT MINNE FRAN ETT SMÖRGÅSBORD OCH EN MÂTINÉ.
»DEN GUDOMLIGAS» RÖST HAR tystnat för alltid — den skall saknas och i tacksamt minne bevaras. Man kan tvista om m:me Sarahs uppfattning av vissa rol
ler, om hennes sätt att läsa vers — om hen
nes röst kan icke finnas mera än en me
ning hos dem, som varit nog lyckliga att få lyssna till den.
Det är i dagarna 40 år sedan denna lycka beskärdes min ringhet. Hon gästade Köpenhamn med Fedora och Thedora på programmet, och det lockade med underlig makt unga sinnen på andra sidan Sundet.
En färd över kostade på den tiden 1:25 tur och retur på första plats — ett även för oss överkomligt belopp. Men huru få bil
jetter? Någon gång står lyckan den djärve bi; en skånsk mecenat, som ville förmå divan och hennes mindre gudomliga säll
skap till en mâtiné i Malmö, tog oss under sina vingars skugga. Det blev en oförgätlig afton — den som sett Sarahs småningom bristande blick i dödsscenen i Thedora har sett det högsta mimisk konst hittills åstad
kommit, och det överraskade ingen av de svenska och danska deltagarna i supén på d’Angleterre, när en av hennes kolleger be
rättade att hon under månader studerat döden på sjukhus i Paris.
En supé tillsammans med m:me Sarah — ack, det blev en spänd väntans upplösning i intet. Jag kan icke erinra mig att hon ta
lade ett ord, varken med någon av oss eller någon annan av sällskapet; och uppriktigt sagt, hon åt icke särskilt gudomligt. Sna
rare tvärtom.
Den beramade matinén kom till stånd och vi fingo — eller kanske rättare lagade att vi fingo — sällskap med turnén på fär
den över Sundet. I likhet med så många främlingar förälskade sig divan i det be
römda smörgåsbordet, och njöt även av dess likvida tillgångar, så att en av oss hemmavana fann sig föranlåten att varna henne för den förrädiska drycken. Men hon svarade oförskräckt : »Det är en princip hos mig att dricka landets vin» och tog helt lugnt ännu en halva. Och det såg verkligen ut som om hon behövt rekreera sig. Osmin
kad och rufsig i hår och klädsel var hon en annan än gårdagens kejsarinna. Den gamla historien, som ständigt blir ny —
»man skall», heter den i skånsk översätt
ning, »inte tjäna i prästgården om man vill behålla sin barnatro».
Programmet från m :me Sarahs första uppträdande i Sverige minns jag inte längre.
Jag minns bara att söndagsförmiddagen gav oss en hälsning från den stora konsten.
Ännu kan jag när jag vill se hennes under
bart bristande ögon, höra hennes stämmas underbara klang. Men jag minns också att hon kunde slarva mera än som skulle vara tillåtet för en annan. Då hon icke hade ledningen på scenen gick hon helt lugnt bort till en spegel och tufsade till sitt hår utan att bry sig det minsta om vad de andra hade för sig. Men när hon bör
jade igen var allt glömt ; då varken såg eller hörde man någon annan än henne.
Jag minns också att jag i ungdomligt övermod skrev en liten artikel till en syd
svensk tidning och därvid — eftersom ung
domliga recensenter framför allt skola an
märka — beklagade att hon »visade ett suveränt förakt för de små replikerna»; straf
fet följde i brottets spår: då jag fick se mitt mästerverk i tryck stod där, »de små republikerna». Och det var kanske ännu mera orättvist än min ungdomliga kritik.
Nu är hon borta. När skall en ny genera
tion skåda hennes like ?
M.LE VIEUX.
MEDEAS PROBLEM OCH HEDDA GABLERS
HUR KAN PUBLIKEN KÄNNA SYM- pati för sådana förbrytarekvinnor som Me
dea och Hedda Gabler? Därför att Evri- pides och Ibsen älska dem. Är det möj
ligt?
Medeas historia är full av mord.* Hon blev förälskad i Jason, erövraren av det gyllne skrinet, och rymde med honom. Hon lockade kung Pelias döttrar att mörda sin far och dödade själv sin lille bror för att rädda Jason ur farligheter. Efter många år av lycka med Medea blev Jason förälskad i Kung Kreons dotter Kreusa och ämnade skilja sig från Medea för att gifta sig med Kreusa. Då bringar Medea Kreusa och hennes far om livet samt tillintetgör sina egna och Jasons barn. Hennes hämnd be
står i att göra världen tom och öde kring Jason, som svek henne.
Evripides känner med Medea redan i de första stroferna, varmed hon begynner styc
ket. Här ett utdrag:
”Bland alla varelser, som undfått liv och tankekraft, är likväl kvinnan ibland alla värst betryckt.
Med överflöd av skatter måste hon ju först sin make köpa, får med honom då sitt livs behärskare : det värsta av allt ont som finns ! Och mannen, om han plågas utav huslig sorg, kan lätt gå ut och stilla sin förtrytelse i lag med vänner eller med jämnårige.
Vi måste blicka blott till en, vår man.
Man säger att en levnad utan faror vi 1 hemmet föra, att de åter gå i strid.
Hur falskt de döma! Hellre ibland sköldarna Jag stode trenne gånger än blev moder en.”
Evripides tycker inte om att kvinnan har någon behärskare. Han anser ej hennes moderskap för en bagatell. Han vill att hon skall vara sig själv och leva sitt liv
* Se Claes Lindskog. Grekiska kvinnogestalter.
Hugo Gebers förlag.
i Hur många ha icke grubblat över Hedda | i Gablers problem, nu aktuellt igen ge- |
I nom det lyckade uppförandet på Sven- I
I ska teatern! Författarinnan fru Frida | j Stéenhoff drar här fram några nya syn- \ i punkter på problemet. Både Hedda = I Gabler och den 2000 år äldre Medea \
\ representera, antyder hon, ett slags pro- | i test mot det våld mot naturen, som be- \ 1 gåtts i och med att kvinnorna icke ha f 1 ett avgörande ord med i fråga om kär- 1
I leksvalet.
efter eget behag. Framför allt skall hon av mannen fordra lika mot lika. Atenarna mottogo Medea med förbittring.
Ibsen låter ej Hedda Gabler säga ett enda ord, som är känsligt eller klokt eller går utanför henne själv. Men han låter henne dock intaga alla. Hennes själ är insnörd och förkrympt som en kinesisk kvinnofot. Hon är blind för det sköna i livet, men använder uppstyltade estetiska fraser. Hennes skuldregister är ej så blod- drypande som Medeas, hon dödar blott sig själv och sitt ofödda barn. Men om hen
nes skurkstreck ej äro så grova, äro de dess mer raffinerade. Hon bränner d e n s mästerverk, som hon älskar. Och hon dri
ver honom i döden genom att suggerera honom till självmord.
Ibsen låter hennes grymhet sprida sin isande kyla över replikerna kring Eilert Lövborgs fråga:
»Men sig mig så, Hedda — var der ikke kærlighet på bunden av forholdet?»
Han tigger vidare, han vill veta:
Ȁ Hedda! Hedda Gabier! Nu skimter
jeg en dulgt grund under kammeratskapet ! Du och jeg —? Det var dog livskravet i dig —?»
Han vill finna en bitter tröst i att hon dock en gång längtat efter honom. Men den unnar hon honom inte.
Det finns stora genier, som ända in i djupet av sin själ äro kvinnovänner. De taga absolut parti för kvinnaa mot mannen.
De förklara ur sitt innersta medvetande:
Kvinnan har rätt. Mannen har orätt. För dem äro man och kvinna mindre individer än principer och verktyg för den okända makt, som håller mänskligheten gående.
Ibsen hör till dem. För honom har kvin
nan rätt — därför att hon har rätt i sin kärlek. Det är hon som skall välja. Ge
nom Hedda Gabler räcker han samhället en kärleksspegel och frågar detta tyran
niska samhälle, som han aldrig kunde för
sona sig med, varför det trampar ned och förstör den sanna kvinnliga känslan och gör ädelt stoff till usla trasor. Hedda Gabler skaffade Ibsen en törnekrona.
Klandret mot Medea och Hedda Gabler tystnade efter hand. De spelades på de för
nämsta scener. Medea har ett försprång på tvåtusen år. Men vem vet, kanske går hon med Hedda Gabler så långt in i fram
tiden, att de en gång räknas jämnåriga.
Må de då blott spelas som illustrationer till en barbarisk tids underliga kärleksvanor !
Evripides och Ibsen älska Medea och Hedda Gabler därför att dessa två brotts
liga hjältinnor äro äkta döttrar av deras egen andes trots.
ffiöbler • ffiöbeltyger * ffiattorjCREME DE CHOLEPALMINEI
Antiseptiska hudmedel, säljes å apotek, av parfym-, speceri-, ay- j behörs- och färghandlare, perukmakare m. fl. 1 tuber i Kr. 1.— och CO öre. ;
Gardiner * Bomullstyger aUtba"d9iortvar
Konstflitens _ ahtîgt och vachert.
f ö r s ä l ) n i n g s m a g a s i n, ©ôteborg.
KÄMPA ELLER ICKE KÄMPA?
OLIKA KVINNORÖSTER OM FÖRSVARET: ENAVDEMFÖR KVINNLIG EXERCIS.
Avrusta! — svarar Ellen Key från sitt Strand.
*
Arairalinnan Lizinka Dyrssen sva
rar från en annan plats och en annan stånd
punkt :
Hade vi icke under världskriget haft vår starka flotta — ty den var nu i alla fall respektingivande — så hade det allt sett an
norlunda och värre ut i Sverige än det gör nu. Och vad förhållandena nu beträffar, så ser man ju ibland påpekas i utländska tid
ningar, att det kring Östersjön uppstått ett nytt politiskt läge, vari Sverige som Östersjö
makt intar en annan ställning än förut, och detta gör det yttermera viktigt för oss att hålla på vår flotta. En lagom stark, en effektiv flotta — det är vad jag tycker Sve
rige skall hålla på.
• *
Alla 50-åriga damer skola exercera, tycker fru Alvin.
Fru Maja Alvin, den bekanta af färs
kvinnan, som för resten själv nyligen fyllde 50 år, vill att alla kvinnor, som nått till omkring de 50, skola exercera — till sin egen och landets välfärd.
Vi hörde nyligen, säger hon, av Carl G.
Laurin, att svenskarna äro på sätt och vis ett räddhågat släkte. Jag tror många ge honom rätt till och med, men jag visar mig kanske själv nu mindre räddhågad, när jag uppmanar andra kvinnor att inte hel
ler vara det, utan åtminstone upptaga till diskussion denna tanke: kvinnorna skola exercera.
Ja, jag menar det på fullt allvar, tillägger fru Alvin. Jag har burit på den planen under hela den tid, då kvinnorna arbetat sig fram mot sitt mål: likställighet med männen i politiskt, socialt och andra avse
enden. Och nu när kvinnorna äro där dit de ville komma, nu är också stunden inne att dra konsekvensen. De böra allvarligt överlägga, huruvida kvinnorna ej skulle kunna vara till hjälp i händelse landet skulle råka i fara.
Hur jag tänker mig det? Ja, det vill jag kort skissera:
På frivillig väg skulle man till en början samla till exercis kvinnor i åldern fyrtio år upp till sjuttio eller åttio eller hur mycket ni vill, kort sagt så länge vitaliteten räcker. För mig må man så gärna tala om ett »käringregemente». Övningarna skulle förläggas till Trossnäs eller kanske till en av de exercisplatser, som nu genom den eventuella indragningen av regemen
ten bli lediga! Jag hoppas att k. m:t med nådigt behag skall se på företaget! Allt talar ju i alla fall mot att vi nu stå vid ingången till den eviga fredens rike. Under alla förhållanden skulle exercisen medföra en hel del gott för deltagarna. Jag tror åt
minstone för min del, att om på det sättet kvinnor ur de mest olika kretsar möttes i ett enkelt och strapatsfyllt liv under ett regementes disciplinära former, så skulle det betyda lösningen av åtskilliga sociala problem.
Att planen skulle möta motstånd och svå
righeter, det är klart, men låt oss i varje fall samlas för att diskutera den!
*
.. ...uni...iiiiiiimm
i Det är kanske oriktigt att tro, att kvin- \ I nornas tänkesätt skilja sig så mycket i I från männens i de flesta allmänna frå- | i gor. Men på ett område finns det sä- \ i kert en grundlig olikhet: i fråga om i f militärväsendet. Ofta ser man, att kvin- ; f nor äro mycket känslobetonade i sin i : ställning därtill: å ena sidan äro de I I kanske ivriga militarisier, å andra sidan i i lika hetsiga pacifister. Inom de stora \ i lagren av kvinnor är dock nog indiffe- i
= rensen större än hos männen. Eftersom 1 i kvinnornas meningar i dessa ting nu för = I tiden icke äro av endast teoretiskt in- j i tresse, och eftersom dessutom försvars- \ I utredningens nya betänkande kommer i i att sätta nytt liv i diskussionen om för- I I svaret, har Idun frågat några represen- jj I tanter för olika kvinnliga verksamhets- § 1 fält och åskådningar, hur de, såsom I i kvinnor, ställa sig till försvarsfrågan. \
Pacifismen är den enda idé, som gått hel
skinnad ur världskriget, anser fru Mia Leche- Löfgren,
som med det följande också klart moti
verar sin ståndpunkt i frågan:
Hur ofta har man inte betecknat världs
kriget som pacifismens fiasko! Och ändå borde det ha blivit klart för var och en att den katastrof vi upplevat framför allt varit rustningarnas fiasko. Den styr
ka som anses ligga i att vara väpnad till tänderna har visat sig vara illusorisk, me
dan militärt svagare staters utrikespolitik präglats av en försiktighet, som ingen verk
lig fosterlandsvän efteråt torde finna skäl att beklaga.
I det ännu icke avslutade världskriget pågår för närvarande en strid som vi alla följa med spänning. Om det franska Ruhr- äventyret skulle bli ett nederlag, om det tyska folket genom passivt motstånd lyc
kades värna sin jord och sina hem, då skulle vi uppleva den stora händelsen att världskrigets första verkliga se
ger bleve en de vapenlösas seger över de beväpnade.
Med detta framhållande av att jag anser pacifismen vara den enda idé, som gått helskinnad ur det Ragnarök, som slukat så många av våra ideal, har jag egentligen besvarat eder allmänt hållna fråga. Men låt mig tillägga, att jag ej är nog för
mäten tro att min egen extrema pacifism skulle vara någon lämplig utgångspunkt för en nationell politik just nu!
Ehuru alldeles viss om att en allmän fredsberedskap är den enda effektiva form som finns för brandförsäkring mot komman
de krig, så kan jag ju inte vara blind för, att de som på ett så förträffligt sätt styra folkens öden, ha en helt annan åsikt.
Och enligt den naturlag som gör att det inte är tingen i sig själva som betyda nå
got utan vår föreställning om tingen som betyda allt, så blir ju illusionen en sorts verklighet, så snart den omfattas av, tillräckligt många.
Det nationella försvaret framstår för oss pacifister som ett nödvändigt ont så länge
de som ha världspolitikens trådar i sina händer framhärda i villfarelsen att rustnin
gar utgöra en garanti mot krig. Med den
na uppfattning är det självfallet att jag ön
skar försvaret nedbringat till det lägsta möj
liga som erfordras för att förhindra panik i det egna landet och ingjuta eventuell re
spekt hos mäktiga grannar.
När jag som fredsvän erkänner det oppor
tunt att även vårt land ger sin tribut till den allmänna illusionen, så är det i den fasta övertygelsen att vi ändå till sist skola nå fram till ett rättssamhälle där det som i dag är ett nödvändigt ont skall sakna existensberättigande även i flertalets ögon.
*
"Den som är vår vän i dag, kan vara vår fiende i morgon”.
Fru Lilly Rosengrén, känd som den dugliga innehavarinnan av Stockholms Ut- hyrningsbyrå och känd även för sitt in
tresse i allmänna frågor, svarar:
Jag anser vår försvarsfråga vara av yt
tersta, vikt och ett beslut om minskning av vårt försvar ödesdigert för vårt land.
Såsom kvinna och entusiastisk vän av freden — fred mellan folken och fred mel
lan individerna — skulle jag naturligtvis helst önska att förhållandena vore sådana att intet försvar behövdes; men tidens tec
ken visa ej därhän. Nu, kanske mer än förr, triumfera makten och våldet på be
kostnad av rättvisan och vi få därför icke göra oss relativt värnlösa mot angrepp. Vi svenskar hava så lätt att insöva oss i säker
het genom den trollformeln att vi inga fi
ender hava, men vi få icke glömma att
»den som är vår vän i dag kan vara vår fiende i morgon».
I de flesta av Europas länder göras för närvarande stora insatser för att stärka för
svaret. Vi kunna således icke, jämförel
sevis svaga som vi äro, genom åsidosättan
de av vårt försvar blottställa oss, så länge icke samtliga nationer beslutat avväpning och verkligen sätta dessa beslut i verkstäl
lighet.
*
Två kvinnoröster för avrustning trots allt.
Författarinnan fru Frigga Carlberg företräder en kvinnligt betonad, pacifistisk ståndpunkt :
En väpnad fred är liktydig med rustning för krig, och liksom krig med dess kon
sekvenser är ett förnedringstillstånd för mänskligheten, så är detta även fallet med det väpnade försvaret som förbereder till det eventuella kriget med dess förlamande inverkan av otrygghet och misstänksamhet.
*
Och så ännu en kvinnlig röst av freds- iver. En av Stockholms kvinnliga advoka
ter, fru Hilma Hansson-S öderqvist, sin mans, jur. dr S : s medhjälpare i den juridiska verksamheten, men ensam om en stor huslig, svarar, att hon tror, att en konsekvent genomförd avrustning — ja en avrustning just nu, om så är, tillägger hon, den kan aldrig komma för tidigt — vore det enda, som kunde skänka oss fred. Vil
ket som bekant icke all världens fredskon
gresser tyckas kunna göra.
BLIR ELEGANT KEMISKT TVÄTTAD ELLER FÄRGAD HOS
ÖRGKYTE KEMISKA TVATTkFÄRGERI ÄE G
öteborgQarl cPeter
PAHLSSONS
D as sertchoklad er
Högfina kvalitéer
Tillverkare: A.-Bol. Carl P. Påhlssons Choklad- och Konfektfabrik, Malmö.
FEM ROLLER UR DE TUSEN
Sarah Bernhardt i en ao sina mest berömda roller, som »Örnungen».
På senare år fick divan en viss för
kärlek för manliga roller, såsom denna och Hamlet.
Sarah Bernhardt i en av sina roman
tiska roller.
Sarah Bernhardt. Ett av de senare porträtten.
De här återgivna bilderna represen
tera några enstaka faser, några få rol
ler ur ett konstnärsliv, som varit oer
hört, bländande rikt.
När Sarah Bernhardt var mycket ung, ville hon för allt i världen icke bli skådespelerska, och hon trodde, att hennes liv skulle bli kort. Men fast hon som ung var bröstsjuk och spot
tade blod, uppnådde hon — Quand même! som hennes valspråk lydde — en ålder av nära 79 år. För sina lands
män var hon ända till slutet den oför
likneliga, ”den gudomliga” och den öv
riga världen står i vördnad inför hen
nes grav.
Den stora divan har som bekant också visat sig på svenska scener. Från ett av hennes besök här berättar på en annan sida en känd svensk publi
cist ett litet roande personligt minne.
Divan lade ju icke blott den gamla, utan också den nya världen för sina fötter. Här ett amerikanskt porträtt av henne, taget i
hennes yngre glansdagar, 1880.
jcn nar aer sisiu rveiu MurKs-putuuuci, frän len sista Amerika-tournén, alltså endast för 1 ågra år sedan. Den stora skådespelerskan lade då utfört ett uppoffrande arbete till för
mån för de franska soldaterna.
Ett utmärkt stärkande medel, tillverkat med stöd av nyare vetenskapliga er- • farenheter, ar järnmedicinen Idozan. Förenar ; hög järnhalt med en utmärkt sammansättning, varigenom snabbt och överraskande resultat erhålles, på | samma gång som Idozan blir billigast att använda. Mycket välsmakande och oskadligt för tänderna, j Rådfråga läkare. Fås på alla apotek. Nedsatt pris Kr. 3. 50.
IDOZAN FÖRNÄMSTA JÄRNMEDICIN
323
En flott sommarhatt i bronsfärgade genom
brutna flätor, med en knippa blommor i brons och lila. Beda Tappers ateljé.
Beigefärgade flätor och brokad
band i tegel och guld bilda till
sammans denna graciösa hatt, vars nedhängande garnityr är ett par okrusade strutsfjädrar i hattens
två färger. Från N. K.
En stilfull klockhatt i blekgrön chiffon med påsydda smala remsor av tagettyg i samma färg. Till höger en kokard av bär i svart och grönt och det mo- ff
därna korta floret. Modell från N. K.
Bland Brunstedls många raffinerade vårhattar var också en apart Mi- nervahjelm, helt sydd i smala svarta ripsband med långa Vorhängen» av stålpårlor och den långa » harems-
slöjan » i svart.
Denna hatt, som går i den ljuva gen
ren, är av negerbrunt tageltyg med ned
hängande brun spets och baktill en knippa sammetsblommor i bruna ny
anser och smala hängande band i grönt och brunt. Från Paul U. Bergström.
En käck toque i svart tagettyg från Paul U. Bergström.
na, som komma till sommaren, får man se större blommor, rosor och blad.
Vad plymerna beträffar, ser man dem antingen långa och okrusade eller också användas endast de krusade topparna, allt i klara färger. Band användes i tusentals variationer, draperade kring kullarna, i höga lustiga öglor, som påminna om nittiotalets uppåtsträvande hattar, arbetade i kokar- der av smala rips- eller brokadband, och så vidare i oändlighet.
Modefärgerna tyckas bli utom svart, som evigt behåller sin rangplats hur säsongerna VÅRHATTEN BLOMMAR NU SOM
bäst i tusende modefönster och väntar att bli flyttad ut på sin rätta plats, i vårsolen.
De små klockorna dominera kanske ännu, praktiska som de äro som övergångshattar.
De göras av det nya blanka tageltyget i all världens färger, i taffetas glacé, i georgette, någon gång i liséréflätor, eller arbetas helt i samma sidenband eller i soutache på siden eller chiffon. På det hela taget får mo
distyrket i år tillfälle att fira triumfer : det är flera år sedan hattarna krävt så mycken yrkesskicklighet. Garnityret, som Denna eleganta modell är helt i svart,
med brätte av taft och kulle av liséré- ftätor samt som garnityr en bred svart spets, som hänger ned bak och till hö
ger. Fotograferad hos N. K.
i lika hög grad utgöres av blommor, band och plymer, placeras gärna på höger sida eller högt baktill. Kokarder och runda bu
ketter göras ofta av miniatyrblommor: för
gätmigej, syrener och klasar av svarta och kulörta bär eller körsbär täcka ofta hela brättet på en klockhatt. På de stora hattar
växla, olika nyanser av grönt, framför allt mandelgrönt, mossgrönt och buteljgrönt, vidare några röda toner såsom koppar, rost och den ultramoderna hennafärgen.
MIDINETTE.
324
FRÅN FLYDDA TIDER
ALLVAR OCH NÖJEN VID H AM M A R S TE D T S K A FLICKPENSIONEN. AV GURLI LINDER.
I TYSKA OCH ENGELSKA, SOM börjades med i tredje klassen, undervisa
des efter samma metod som i franska, men dessa språk hade ej på långt när så många timmar. Efter doktor Rohtlieb blev pastorn i tyska församlingen Harnisch lärare i tyska.
Han var ett original, och hans undervis
ning var föga metodisk. Det han lärde oss bäst var att skriva tysk stil. Han en
visades att hålla lektionerna på sin brutna svenska, vilket ju gav oss kärkomna och väl använda tillfällen att härma honom.
Ett par av hans yttranden övergingo till ett slags ordstäv inom skolan, nämligen:
»Jak vill inte säge, att do haver varit lätt- sinnich men tanklos de haver do varit», och »Do kommer alltid su sent,
läge att do icke kommer på efter
kälken 111 himmelrike». »Pappa Harnisch» hade en viss pepprad humor. En gång när han ville låta en av flickorna förstå, att han begrep, att hon ej skrivit sitt tema själv, frågade han utan vidare: Vem har do schrivit av?
Hon fattade emellertid genast si
tuationen och svarade raskt :
»Lotten Löfgren». — »Ja, de’ var bra, Låden har alltid recht».
Pastor Harnisch utnämndes en vacker dag till kyrkoherde i en svensk landsförsamling. Och vi fingo då i hans ställe doktor Bodstedt i Norra latin. Det blev en väldig fart i undervisningen.
Den tyska skrivstilen i våra te
mata bad han oss visserligen lägga bort, men tysk gramma
tik fingo vi i stället lära oss så grundligt som det gärna är möj
ligt, och liksom många genera
tioner norra latinare erinra oss vi hammarstedtar från den tiden med tacksamhet vilken redig, klar och god lärare doktor Bod
stedt var.
Efter gamle mister May kom hans dotter Amy som huvudlä
rarinna i engelska — en disting
erad och fin personlighet och god lärarinna. Hon undervisade i konversation även på Högre lärarinneseminarium, och hon be
mödade sig mycket att bibringa sina elever sitt eget förträffliga
iiiiiiiiiiimiiiiiiimiitiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiii iiiiiiiMiiiimiiiiiiimife
Fru Gurli Linder fortsätter här sin syn
nerligen intressanta serie om Hammar- stedtska flickpensionen med en skildring, som utom allt annat ger en hel del ro
ande tid sdrag. Och den sens-moral, som kan ledas ut ur hennes jämförelse mel
lan dåtida undervisning och modern, är värd att lägga märke till.
.1111111111111 ■ • ■ i ■ ■ i ■ ■ ■ ■ 1111 ■ ■ i ■ i ■ i ■
måste genom lektioner — som hon gav i Hammarstedtska ochiÅhlinska skolan samt privat — dra så gott som hela lasset. Jung
fru hade hon ej råd att ha, utan hon skötte också de husliga sysslorna. Visst var hon
engelska uttal.
Och vid sidan av Amy May stod mrs Edman! Hur litet vi på den tiden förstodo hur tungt
och strävsamt den senare hade det! Hen
nes flicknamn var Sarah Shirley, och hon hade växt upp i ett rikt engelskt hem. Så förälskade hon sig i en svensk, tillfälligtvis anställd i England. Då föräl
drarna inte ville höra talas om något gifter
mål med den mannen, rymde hon, och de båda vigdes, varefter han for tillbaka till Sverige, under löfte att snart komma åter och hämta henne. Men han kom aldrig.
I stället gav sig mrs Edman med sin först
födda, en dotter, över till Sverige och sök
te upp sin förlupne make, och de fingo så hem tillsammans och ytterligare fyra barn. Mannen var en vaurien, och hon
Överst, t. v.: lärarinnan i franska fröken Mathilda Schneidler, t. h.
läraren i tyska dr Bodstedt. Underst t. v. fröken Lotten Hagelin, som undervisade i modersmålet, t. h. miss Amy May, lärarinna i
engelska.
häftig och otålig, men hur skulle hon kun
nat vara annat, överansträngd och fylld av bekymmer som hon var. Hon hade i skolan lektioner i översättning i de lägre klasser
na, diktamenskrivning och kursiv läsning i de högre, samt tisdags- och fredagskvällar konversation och läsning med helpensio
närerna. Hon var vid dessa aftonlektioner ofta så trött, att hon ideligen luktade på en flaska »ammonium salt» för att hålla sig vaken, men ändå hände det ibland, att hon slumrade till. Och då fanns det många villiga att under förevändning att leta efter någon tappad sysak — krypa under bor
det och nypa henne i benen. Jag tror att
många med mig, om det nu vore möjligt, skulle vilja göra avbön hos henne, därför att vi ej förstodo hur djupt prövad och hur utsliten hon var!
I teckning undervisade litografen, agréen vid Fria konsternas akademi och teck- ningsläraren i dess principskola Oscar Car
don. Han var i högsta grad anspråkslös och försynt och fullkomligt oförmögen ptt hålla disciplin. De fyra översta klasser
na hade lektion för honom på en gång, och fru Hammarstedt satt alltid inne och förhörde samtidigt sjunde och åttondes franska översättning. Vi fingo kopiera skönt naturalistiska planscher, föreställande landskap och blommor; de breddes ut på taffelpianot, och där fick var och en själv välja ut vad hon ville rita av. Och så ropades det ide
ligen: »Herr Cardon, herr Car
don, kom och titta på mig!» Till dessa lektoner skulle vi ha vad som på skolspråket hette »smäll- karutscha». Jag vet ej om så
dan förekommer numera. Vi tuggade den själva, ända tills den var mjuk och kunde smällas med, vilket senare gav anledning till åtskilliga anmärkningar, ty vi ha
de svårt att låta bli att smälla under lektionerna. (Vad oljud beträffar blev det ändå värre när
»krik-krik» kom på modet, en liten tunn bucklad metallskiva, instucken till hälften i en hylsa.
Den fria ändan kunde man så med ett visst grepp få att ge ifrån sig ett obehagligt, knarran
de läte. Det knäpptes krik-krik i det oändliga på gatorna, vilket för äldre människor måtte ha va
rit en verklig plåga. Vi barn funno oljudet väldigt roligt. Till slut förbjöds denna leksak av polisen.)
Ett särskilt nöje beredde oss herr Cardons och fröken Schneid- lers konversation, ty han var mycket litet hemma i konsten att tala franska, och rodnande och stammande kunde han just al
drig svara henne med annat än:
»Oh mademoiselle, vous êtes bien bonne».
Undervisningen i välskrivning var en för skolan originell specia
litet, och genom den åstadkoms en skrivstil som alltid kändes igen som skolans, och vars pro
totyp var fru Hammarstedts egen piktur. »Det är skolans stil på kuvertet» hette det, när brev kom från gamla elever. Med denna undervis
ning gick så till, att det skrevs med gåspen
na ända upp till sjunde klassen. Först där fingo vi använda stålpenna under välskriv- ningslektionen. Hur väl ser jag ej fru Ham
marstedt för mig, där hon satt och forme
rade gåspennorna åt oss och avsynade våra skrivsidor. Under tiden pratade* hon ofta med oss, berättade om sin ungdom, om skolans första tider och om gamla elever eller passade på att ge oss små vishetsregler.
Jag minns t. ex. hur hon en gång i något
(Forts, nästa sida.)
G ubb
K (iliiHl) ullar O »tronan Jo visGavlar komme nderas!
A.-B. HUGO HALLGRENS KONSERVFABRIKER, GÖTEBORG
325
Veckans novell:
LÖGNEN. AV HOLLOWAY HORN
TIMMARNA HADE FÖRFLUTIT MED den underbara snabbhet, som präglar tiden, då man är på floden, och nu var månen över deras huvud en praktfull gul lykta i en gråaktig purpurfärgad himmel.
Båten gjordes fast vid en holme, och den steg och sjönk sakta på tidvattnet.
En ung flicka låg tillbakalutad mot kud
darna med händerna bakom huvudet och såg upp genom bladens dunkla grenverk mot det blida månskenet. Även i det granna dagsljuset var hon söt, men i detta förtrollande dunkel var hon vilt vacker.
Draget kring munnen, som antydde styrka, var kanske icke fullt så tydligt. Hennes hår hade halmens färg på. hösten och de djupa blå ögonen voro mörka i skymningen.
Men trots hennes skönhet var mannens ansikte bortvänt från henne. Han stirrade ut över det jämna, rinnande vattnet, bekym
rad och tankfull. Det var ett sympatiskt ansikte, men icke så starkt som den unga flickans.
Tio minuter förut hade han friat till henne och fått nej.
Det var icke första gången, men han hade varit mycket mera hoppfull än vid de andra tillfällena.
Luften var vekt, smekande varm denna kväll. Tillsammans hade de betraktat skug
gorna, som förlängdes och smögo sig ut över den gamla floden. Och det var ännu vår, vilket betyder mycket. Det finns nå
got i årets ungdom, — saven stiger i väx
terna — det är i alla fall något i den mer än poeternas sentimentalitet. Och över de
ras huvud glänste den stora gula lyktan ned genom grenarna med ironiskt gillande.
Men trots allt detta hade hon skakat på huvudet, och allt som han fick var den fruktansvärda försäkringen, att hon »tyckte om» honom.
—- Jag skall aldrig gifta mig, hade hon till slut sagt. Aldrig. Ni vet varför.
— Ja, jag vet det, — sade mannen i olycklig ton — Carruthers. Och så såg han dystert, nästan vilt på henne.
jiiiimiiiiiiiiMiiiiiiiiiiiiiiiimimiiiiiiiiMiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiMiiiiiiimitiiiiiiniiik
1 För den bättre anglosaxiska novellisti- i I ken är denna lilla novell typisk: knapp | I och klar med en intressant handling, | I tillspetsad i en överraskande slutpoäng, |
§ och ett stämning sinnehåll som skimrar \ I fram mellan de korthuggna satserna f 1 — allt karaktäristika för en högt dri- I
ven teknik.
Han skulle inte alls ha brytt sig så mycket om ifall Carruthers hade levat, men han var död och sov i det numera tysta Sa
lient, där ett litet kors utmärkte hans vilo
plats. Om han levat, kunde man ha käm
pat emot honom, kämpat förtvivlat, fastän Carruthers alltid varit en svår motståndare.
Men nu föreföll det hopplöst, — man kan icke kämpa emot ett minne. Det var icke rättvist — så gingo mannens tankar. Han hade delat Carruthers faror, fastän han kommit tillbaka. Denna envisa och exklu
siva hängivenhet för en man, som aldrig skulle återvända till henne, var sjuklig.
Plötsligt var hans beslut fattat.
— Olive, — sade han.
— Ja — svarade hon lugnt.
—- Vad jag nu tänker säga er, säger jag för bådas vår skull. Ni kommer tro
ligen att tycka, att jag är en gemen män
niska, men jag tar risken. — Han satt upp men mötte icke hennes ögon.
— Vad i all världen talar ni om ? frå
gade hon.
—- Ni vet att — frånsett er — voro Carruthers och jag mycket' goda vänner.
— Ja, sade hon undrande. Och plöts
ligt utbrast hon. Vad är det ni vill säga?
— Han var icke bättre än andra män,
— svarade han bryskt. Det är orätt av er att offra ert liv för ett minnes skull, det är orätt att dyrka en avgud med lerfötter.
— Jag avskyr liknelser, — sade hon kallt.
— .Vill ni tydligt säga mig vad ni menar med lerfötter. Tonen i hennes röst und
gick icke mannen vid hennes sida.
— Jag tycker inte om att säga det — un
der andra omständigheter skulle jag icke ha sagt det. Men jag gör det för bådas vår skull.
— Men så säg det då för Guds skull !
— Jag råkade få veta det händelsevis på Gordon Hotell i Brighton. Medan han var förlovad med er, bodde han där till
sammans med en dam, som han beskrev som mrs Carruthers. Det var på hans sista permission.
— Varför berättar ni det för mig? — sade hon efter en tystnad. Hennes röst var låg och litet beslöjad.
— Ni måste säkert förstå varför, min kära vän. Han var icke bättre än andra män. Det ideal, ni frambesvurit, är inte något ideal. Han var en tapper soldat, en fördömt tapper soldat — och ända tills vi båda blevo förälskade i er — var han min goda vän. Men det är icke rättvist, att hans minne skulle uppta er helt och hållet. Det
— det är onaturligt.
— Jag antar ni trodde jag skulle bli indignerad? — Det låg inte någon slags sinnesrörelse i hennes röst.
— Jag ville bara helt enkelt att ni skulle se, att er avgud har lerfötter, sade han med envisheten hos en man, som känner, att han håller på att förlora.
— Vad har det att göra med detta? Ni vet, att jag älskade honom?
— Andra kvinnor ha älskat — sade han bittert.
— Och glömt? — Ja, jag vet det, av
bröt hon honom. — Men jag glömmer icke, det är alltsammans.
— Men efter vad jag sagt er. Säkert...
— Ni ser ju att jag visste det, — sade hon ännu lugnare än förut.
— Ni — visste det?
— Ja. Det var jag, som var hos ho
nom. Det var hans sista permission, tilläde hon tankfullt.
Och endast det svaga ljudet av vattnet och den sorgsna vinden i träden ovanför dem avbröt tystnaden.
(Från flydda tider.) (Forts. fr. föreg. sida).
sammanhang begagnade tillfället att säga:
Kom ihåg, små flickor, att den artige fäst
mannen försvinner med bröllopet, och vidare citerade hon A. M. Lenngren:
Var honom huld om han är huldhet värd.
Om ej, så var det i förtreten!
Hade det så inom landet eller ute i värl
den hänt något upprörande, t. ex. det så oerhört uppseendeväckande mordet på post- expeditör Upmark, vilket förövades av Hjert och Tektor, eller den första stora »Striken»
— som man då skrev — uppe i Dalarna under Curry Treffenbergs landshövdinge- tid, eller mordet på Alexander II, så ut
talade fru Hammarstedt kraftigt sitt hjärtas mening. Under tiden skrevo vi med mycket stora bokstäver efter en förskrift.
Samma mening skrevs en hel sida, och vi hade så många gånger skrivit igenom för
skriften, att vi utantill kunde dess moraliska sentenser, • t. ex. Avlägg onda vanor. Be
tänk ditt sanna väl. Evigheten nalkas. Glöm ej din Gud. Minns Herrens bud. Syn
dens lön är döden. Ödmjukhet pryder.
Men till X räckte ej moralen. På den bok
staven stod: Xerxes var en konung.
När de första årens lärare i modersmå
let och litteraturhistoria i de högre klas
serna, Magister Ohlsson, slutade sin verk
samhet i skolan och höll ett avskedstal till
”Födelsedagen”.
Idun omtalade i förra numret, att Sällska
pet Myrorna i Göteborg underhåller ett barn
hem nted medel, som personer skänka på sina födelsedagar. Det är en god idé, och Idun vågar nu omplantera den i annan jord. När ni firar er födelsedag, tacksam över det goda, som livet trots allt svårt och mörkt i alla fall skänkt er, så tänk på de små, vilka borde ha lika mycken rätt
—ja mer, eftersom de äro barn,
—-till ljus och sol som vi alla, men för vilka deras födelses dag sannerligen icke var någon lyckodag. Sänd in ett belopp till Iduns Redaktion, Stockholm, under adress
”Födelsedagen”, och vi skola låta det komma de fattiga och hungriga små till godo. Eller anmäl er som medlem av ”Iduns förening Födelsedagen”, och förbind er att på varje eder födelsedag anslå minst en krona till samma ändamål, och vi sända eder då på er födelsedag en po st anvisning sblankett ställd till insamlingen. Vi hoppas så, att insamlin
gen med tiden skall ge så mycket, att vi kun
na upprätta något mer bestående
—något i stil med den göteborgska "Födelsedagen”.
sina elever, sade han bl. a. : »Må ni bli husliga som fru Brenner och ömma som fru Nordenflycht !» Om väl ej den sidan av undervisningen i svenskt språk och littera
tur av hans efterträdare betraktades så, som han tycktes vilja, så hade dock hans för den tiden ovanliga grundlighet i grammatikun
dervisningen skapat en tradition, som upp
rätthölls av hans f. d. elev fröken Lotten Hagelin, som efter magister Ohlsson blev huvudlärarinna i svenska. Hon förstod att göra »Stora Sundén» till en riktigt rolig bok för oss och bibringade oss en mycket säker kunskap i syntax, särskilt satslösning.
För min egen del har jag många gånger väl
signat den säkra grammatikaliska grund hon gav mig, liksom jag ofta haft anledning prisa mig lycklig, att min skoltid inföll innan moderna metoders förespråkare dekreterat, att »grammatik behövs inte» och att »dess termer och begrepp äro för svåra, ja, rent av obegripliga för barn». Den muntliga och skriftliga behandling av modersmålet på gehör så att säga som den moderna undervisningen alltför mycket givit anled
ning till, har, synes det mig, att uppvisa spår som förskräcka.
.VIIIIIIIIIIIIIIIIIIftlllllllllllllllllllltlllllllllllllllllBIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII
