Hur länder jobbar med att koppla ihop arbetsgivare och utbildning

46  Download (0)

Full text

(1)

Tillväxtanalys har fått i uppdrag av Tillväxtverket att

kortfattat beskriva hur Indien, Sydkorea och USA arbetar med att överföra behov och kunskap från näringsliv och offentlig sektor till utbildningssystemet. Rapporten visar hur man gör detta med

Hur länder jobbar med att koppla ihop arbetsgivare och utbildning

– några exempel från Indien, Sydkorea och USA

(2)

Dnr: 2014/110

Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser Studentplan 3, 831 40 Östersund

Telefon: 010 447 44 00 Fax: 010 447 44 01

E-post: info@tillvaxtanalys.se www.tillvaxtanalys.se

För ytterligare information kontakta: Andreas Larsson Telefon: +46 010 4474480

E-post: andreas.larsson@tillvaxtanalys.se

(3)

Förord

I rapporten beskrivs, på uppdrag av Tillväxtverket, kortfattat hur andra länder och regioner arbetar med överföring av behov och kunskap från näringslivet och offentlig sektor till utbildningssystemet med avseende på nuvarande och framtida kompetensbehov.

Studien som genomförts i Indien, Sydkorea och USA har fokuserat på följande

frågeställningar kring regional kompetensförsörjning och ”matchning” mellan arbetsgivare och utbildningssektorn:

Finns det några exempel på nationellt initierade kompetensförsörjningsinsatser ämnade för regional utveckling? Hur ser samspelet ut mellan regional och nationell nivå?

Hur ser kontakten ut mellan utbildningssystemet och arbetsgivare?

Hur arbetar man med att involvera arbetsgivare i utbildningsplanering?

Har landet identifierat några framgångsfaktorer för att upprätthålla ett långsiktigt samarbete mellan näringslivet/offentlig sektor och utbildningssystemet?

I Indien och Sydkorea förefaller regional kompetensförsörjning vara högt politiskt prioriterat med förhållandevis ambitiösa ansträngningar för att förbättra matchningen mellan arbetsgivare och utbildningssektorn. I USA, där utbildning till stor del bekostas av individen, förefaller offentliga initiativ vara mer sällsynta och av mindre omfattning.

Uppdraget presenterades på Kompetensförsörjningsdagarna den 9 maj i Stockholm där företrädare för regionala kompetensplattformar, SKL, nationella myndigheter,

fackförbund, forskningsinstitut och departement deltog.

Projektdeltagare vid Tillväxtanalys har varit Peter Wennerholm (Indien), Andreas Muranyi Scheutz (Indien), Niklas Z Kviselius (Sydkorea), Yoonjin Cho (Sydkorea), Rolf Höijer (USA) och Andreas Larsson (projektledare).

Stockholm i juni 2014 Enrico Deiaco

Avdelningschef, Innovation och globala mötesplatser Tillväxtanalys

(4)
(5)

Innehåll

Sammanfattning ... 7

Summary ... 9

1 Inledning ... 11

1.1 Bakgrund – globalisering, teknologiutveckling och kompetensförsörjning ... 11

1.2 Regionala kompetensplattformar i Sverige ... 12

1.3 Syfte, mål och avgränsning ... 12

1.4 Frågeställning ... 13

2 Indien ... 14

2.1 Bakgrund ... 14

2.2 Översikt över det indiska utbildningsväsendet ... 14

2.3 Utmaningar inom utbildningsväsendet ... 16

2.4 Nationella aktörer ... 16

2.4.1 Offentliga aktörer... 16

2.4.2 Privata aktörer ... 18

2.4.3 Samarbeten mellan offentlig sektor och det privata näringslivet ... 19

2.5 Konkreta insatser som utförs genom samarbete mellan privata och statliga aktörer... 20

2.6 Framtidsutsikter ... 25

2.7 Avslutande reflektioner ... 26

3 Sydkorea ... 28

3.1 Bakgrund – förutsättningar och problembild ... 28

3.1.1 ”Överutbildning” anses bidragit till bristande kompetensmatchning ... 28

3.1.2 Huvudstadskoncentration skapar obalanser i regional kompetensförsörjning ... 29

3.2 Nationella aktörer och strategier... 29

3.2.1 Politikskifte pågår från nationella till regionala planer för tillväxt och kompetensförsörjning ... 29

3.2.2 Ny regional strategi för kompetensförsörjning (2013–2017) ... 30

3.2.3 Uppföljning med finansiella stimulanspaket och regelförenklingar ... 31

3.2.4 Åtgärder för att stärka lokala universitets konkurrenskraft ... 31

3.3 Konkreta insatser ... 33

3.3.1 Finansiella riktade stöd till regionala universitet för arbetsgivarsamverkan ... 33

3.3.2 Företagssponsrade universitetsutbildningar ... 34

3.3.3 Meisterskolor och lärlingssystem ... 36

4 USA ... 38

4.1 En alltmer kompetent arbetstagarkår ... 38

4.2 Utbildning och kompetensförsörjning - en lokal fråga i USA ... 39

4.3 Nationella initiativ – med lokal anknytning ... 40

4.4 Investeringar och utfall i utbildning på delstatsnivå ... 41

4.5 Kompetensmigration ... 42

4.6 Utbud och efterfrågan på kompetens ... 44

(6)
(7)

Sammanfattning

Kompetensförsörjning är en avgörande faktor för tillväxten. Arbetsgivare behöver rätt kompetens, på rätt plats, i rätt tid för att vara konkurrenskraftiga. I en alltmer globaliserad värld, där förändringstakten ständigt ökar, blir kopplingen mellan nationell och regional nivå allt viktigare: överföring av behov och kunskap från arbetsgivare till underlag och input för utbildningssystemet behöver ske allt snabbare då gårdagens behov inte är desamma som framtidens. Det finns bedömare som anser att Sveriges tillväxt hämmas av matchningsproblem på arbetsmarknaden då det trots arbetslöshet råder kompetensbrist inom vissa områden: Regionala kompetensplattformar är ett svenskt initiativ för att bland annat effektivare matcha utbud och efterfrågan av kompetens.

Denna rapport redogör för hur Indien, Sydkorea, och USA arbetar för att stärka

utbildningssystemets kontakt med näringslivet och vice versa i syfte att på ett bättre sätt kunna tillgodose arbetsgivares behov av kompetensförsörjning på kort och på lång sikt.

Nedan redogörs kortfattat för huvuddragen i respektive land:

En svag stat leder till ökat privat ansvar i Indien

Indien, ett land med 1,2 miljarder invånare där 65 procent av befolkningen är under 30 år står inför stora utmaningar vad gäller kvaliteten på, och tillgången till, högre utbildning och yrkesträning. Ambitionen är att till år 2022 fördubbla antalet studerande vid universiteten från dagens nivå och samtidigt erbjuda yrkesträning till 500 miljoner människor. Flera utbildnings- och yrkesutbildningsinitiativ har tagits av regeringen, på såväl federal som delstatsnivå, liksom av privata aktörer.

Den svaga indiska statsförvaltningen gör att privata aktörer tvingas ta ett stort ansvar för att bidra till att höja kvaliteten på den utbildning och yrkesträning som förmedlas, samt för att främja samarbeten mellan arbetsgivare och den akademiska världen.

Indiska företag och industrisammanslutningar upplever få möjligheter att påverka hur utbildningar och kursinnehåll utformas. Delvis som en reaktion på detta har flera utbildningsinitiativ tagits där företag eller näringslivsorganisationer i samarbete med lärosäten erbjuder utbildningar vilka berättigar till certifikat. När universiteten inte har kapacitet att tillgodose näringslivets kompetensbehov tvingas företag och industri- sammanslutningar av nödvändighet att ta ett större utbildningsansvar. Detta sker

exempelvis genom att utbildnings- eller andra former av kompetensutvecklingsinitiativ helt eller delvis genomförs i näringslivets regi.

En utvärdering av vad indiska staten bör göra för att främja samarbeten mellan industrin och den akademiska världen, liksom vilken roll olika myndigheter ska spela pågår på federal nivå. Detta arbete har dock just påbörjats vilket gör att slutresultatet och eventuella rekommendationer dröjer. En viktig fråga gäller hur arbetsgivar-utbildningssamarbeten ska finansieras.

Sydkorea satsar på ökat regionalt inflytande och stärkta band mellan näringsliv och akademi

Cirka 80 procent av sydkoreanska ungdomar studerar vid universitet, samtidigt som arbetslösheten är hög hos välutbildade unga akademiker. Arbetsgivare vittnar, trots stort utbud av välutbildade, om stora svårigheter att hitta personer med rätt kompetens. Två problemområden som pekas ut är bristande kvalitet på utbildning alternativt fel kompetens

(8)

jämfört med vad arbetsgivare efterfrågar. Denna matchningsproblematik är särskilt påtaglig inom sydkoreanska näringsgrenar med hög förändringstakt/innovationsgrad.

Närmare hälften av befolkningen i Sydkorea bor i Seoul, det finns en klar målsättning att koncentrationen ska brytas och regeringen har inlett en process som går ut på att stimulera tillväxten i andra delar av landet med ambitionen att attrahera 500 000 individer från huvudstaden.

Den regionala utvecklingspolitiken i Sydkorea kan beskrivas som ”allomfattande” då regionala hänsyn generellt tas i samtliga landets strategier, och av samtliga departement.

För närvarande sker ett politikskifte från nationella till regionala planer för tillväxt och kompetensförsörjning. Detta är tydligt i flera nya strategier, finansiella stimulanspaket och regelförenklingar som presenterats under 2013-2014.

Tre konkreta exempel på insatser för att involvera arbetsgivare i utbildningsplanering, och överlag öka relevansen av utbildningar för arbetsgivare är: 1) finansiella riktade stöd till regionala universitet för arbetsgivarsamverkan, 2) företagssponsrade universitets- utbildningar, och 3) företagsnära gymnasieutbildningar med lärlingssystem.

Genom dessa insatser för att öka relevansen av utbildningar, särskilt givet de olika regionala förutsättningarna, vill regeringen dels bryta Sydkoreas koncentration av ekonomisk aktivitet till huvudstadsregionen, dels minska ungdomsarbetslösheten.

USA präglas av individuellt ansvar och lokala beslutsprocesser

I grunden är all kompetensförsörjning – i alla fall i bemärkelsen utbildning – lokal i USA.

Normalt hanteras grund- och gymnasieutbildning på kommunal nivå, medan högskole- utbildning hanteras på delstatsnivå, därutöver erbjuder många privata skolor och universitet utbildning utan offentlig inblandning.

Det förefaller inte finnas något tydlig samband mellan den offentliga finansieringen av utbildning i amerikanska regioner och befolkningens utbildningsnivå. En faktor som mer entydigt verkar styra tillgången på kompetent arbetskraft i en region är istället individers rörlighet mellan olika delstater och regioner. De regioner som kan erbjuda en attraktiv arbetsmarknad och goda livsbetingelser i allmänhet kan därmed tillgodose sina kompetens- behov till viss del utan att behöva investera specifikt i utbildningssystemet då individer flyttar dit där det finns kvalificerade och välbetalda anställningar som lockar dem. Detta bidrar till att utjämna skillnader mellan utbud och efterfrågan av kompetens i olika delstater och kommuner i USA.

I USA verkar det således inte i första hand vara utbudet av utbildning och kompetens som styr nivån på den regionala kompetensförsörjningen, (det vill säga de offentliga

investeringarna i utbildning verkar inte tydligt påverka kompetensnivåerna). Snarare verkar efterfrågan på kompetens styra de regionala kompetensnivåerna, genom att kompetenta arbetstagare lockas att flytta till de lokala arbetsmarknader där efterfrågan på deras kompetens är högst och där arbetsgivarna därför erbjuder de bästa och mest

högbetalda jobben.

(9)

Summary

Access to competence is a crucial factor for growth. To be competitive, employers need to have the right competence in the right place at the right time. In an increasingly globalised world, where changes are taking place ever more quickly, the linkage between the national and regional level is becoming increasingly important: employers’ needs and knowledge need to be transferred more and more rapidly to the education system since yesterday’s needs are not those of tomorrow. Some observers believe that Sweden’s growth is being hindered by matching problems in the labour market since despite unemployment, competence is lacking in certain areas. Regional competence platforms are a Swedish initiative, intended among other things to match the supply of and demand for competence more effectively.

The present report describes what India, South Korea and the USA are doing to strengthen the education system’s interface with industry and vice versa in order to better satisfy employers’ need for competence in both the short term and the long term. The essential features of each country’s efforts are described briefly below.

A weak government is leading to more private responsibility in India

India, a country with 1.2 billion inhabitants, 65 percent of whom are under 30 years of age, is facing enormous challenges as regards the quality of, and access to, higher education and occupational training. The country has, and strives to, double the number of university students compared to today’s levels by 2022 and at the same time offer 500 million people occupational training. The federal government, state governments and private players have all taken several initiatives in the areas of education and occupational training.

India’s weak public administration forces private players to take greater responsibility to contribute to raising the quality of the education and occupational training that is provided and to promote collaborations between industry and the academic world.

Indian industries and industry bodies see few possibilities to influence how programmes and course content are devised. Partly as a reaction to this, a number of initiatives have been taken where companies or commercial/industrial organisations in collaboration with universities offer certification programmes. When the universities do not have the capacity to meet trade and industry’s needs with regard to competence, companies and industry bodies are out of necessity forced to take greater responsibility for education. They do so for instance by in whole or in part, implementing educational or other kinds of competence development initiatives themselves.

An evaluation of what the Indian government should do to promote collaborations between industry and the academic world and the role that various authorities are to play is

currently under way at the federal level. This evaluation, however, has only just begun and the final outcome and any recommendations will take time to materialise. One important issue is how industry-academia collaborations are to be funded.

South Korea is focusing on greater regional influence and stronger ties between industry and academia

Approximately 80 percent of young people in South Korea study at university level, at the same time as unemployment are high among well-educated young graduates. Despite a large supply of well-educated young people, employers say that they have great difficulty

(10)

finding people with the right competences. Two problem areas pointed out are inadequate quality of programmes or competence that does not match what the employer is looking for. This problem of matching supply and demand of skilled labour is particularly evident in South Korean industries with high rates of change and/or degrees of innovation.

Almost half the South Korean population lives in Seoul and there is an ambition to reduce this concentration of people. The government has initiated a process that aims to move 500,000 individuals to other cities and regions around the country.

South Korea’s regional development policy can be described as “all-embracing” as the regions are generally taken into consideration in all the country’s strategies and by all ministries. A policy shift is ongoing, away from national to regional plans for growth and competence maintenance. This can be clearly seen in several new strategies, economic stimulus packages and simplifications of regulations that have been presented in 2013 and 2014.

Three examples of measures to involve employers in the planning of education and

generally increase the relevance of education programmes for employers are: 1) earmarked financial grants to regional universities for collaboration with employers, 2) industry- sponsored university programmes, and 3) industry-linked upper secondary school programmes with apprentice systems.

The government’s intention with these initiatives to increase the relevance of education programmes, especially given the varying regional prerequisites, is both to break the concentration of economic activity to the country’s capital and to reduce employment among young people.

The USA is characterised by individual responsibility and local decision processes Essentially, all competence development – at least in the sense of education – is local in the USA. Basic and secondary education are generally managed by the local authorities while university education is managed at state level and many private schools and universities also offer education without public involvement.

There does not seem to be any clear relation between public funding of education in American regions and the population’s educational level. One factor that more clearly appears to determine the availability of competent manpower in a geographical region is instead individuals’ mobility between different states and regions. Regions that can offer an attractive labour market and good living conditions in general can thus satisfy their competence needs to a certain degree without needing to invest specifically in the

education system by individuals moving to places where there are qualified, well-paid jobs to attract them. This contributes to even out differences between the supply of, and demand for, competence in different states and counties in the USA.

In America it does not primarily seem to be the supply of education and competence that determines the level of regional availability of competence, i.e. public investment in education does not appear to have any tangible impact on competence levels. It would rather seem that the demand for competence determines regional levels of competence, as skilled labour being attracted to local labour markets where their skills are in most demand and where employers therefore offer the best and most highly paid jobs.

(11)

1 Inledning

1.1 Bakgrund – globalisering, teknologiutveckling och kompetensförsörjning

Ända sedan industrialiseringen tog fart i västvärlden under 1800-talet har länder på det norra halvklotet haft en ledande ekonomisk position. Med start under 1990-talet har dock södra halvklotets industrialisering ökat i viss mån på bekostnad av norra halvklotet.1 I finanskrisens efterdyning förfaller det som att trenden förstärkts: många tillväxtländer fortsätter att växa i snabb takt, medan den utvecklade världen brottas med svag efterfrågan, bräckliga arbetsmarknader och svag BNP-utveckling. Idag har världsekonomin, åtminstone tillfälligt, delats in i två läger: stark tillväxt i Asien och på södra halvklotet alltjämt

stagnation i Europa, USA och Japan.

Detta duala ekonomiska landskap har uppstått under en tid då globaliseringen, den process där världens länder, företag och människor knyts ihop i ett komplext nät av kommersiella aktiviteter, handel och investeringar tilltagit markant.

Lägre transportkostnader kombinerat med lägre koordineringskostnader har påverkat sättet att skapa ekonomiskt värde via distribuerade aktiviteter över nationsgränser. Det som till en början var storskalig tillverkning av slutanvändningsprodukter som transporterades till kunder, har utvecklats till att delkomponenter åker kors och tvärs för att still sist sättas samman till färdiga slutanvändningsprodukter.

Inte bara framställningen av produkter sker idag distribuerat, även exempelvis kunskap, information, immateriella rättigheter, utbildning, teknologiöverföring och tjänste- produktion sker över landsgränser i ett komplext, sammanflätat nätverk. Samtidigt som värdeskapande sker distribuerat över stora geografiska områden går teknologiutveckling allt snabbare med kortare produktlivscykler som följd.

Denna ökade dynamik, till följd av bland annat ökad mobilitet, skapar det både utmaningar och möjligheter för att bedriva en framgångsrik näringspolitik:

Värdeskapande (ex. tillverkning) delas upp i allt mindre steg (så kallad fragmentisering), oftast kallade aktiviteter/tasks.2

Fragmentiseringen har lett till en specialisering där platser (ex. länder, regioner, städer) nischar in sig på vissa aktiviteter/tasks.

Tjänster blir allt viktigare som del av ekonomisk aktivitet. Tjänster kopplat till traditionell tillverkning har flätats samman med fysiska produkter.

Detta ger upphov till nya ramvillkor för tillväxtpolitiken, där inte minst kompetens- försörjning, utbildning och vidareutbildning är viktiga framgångsfaktorer för att skapa attraktiva regioner och nationer:

Snabba teknologiskiften gör att kompetensmatchning måste ske allt snabbare och effektivare, framtidens kompetensbehov är inte detsamma som dagens.

1 1990 stod G7-länderna för 2/3 av världens samlade bruttonationalprodukt, 2010 var den siffran nere i 1/2.

2 Här finns det metodologiska svårigheter som bl a OECD hanterar i TiVA, Trade in Value Added.

(12)

Kompetensbehovet blir allt mer specifikt varför utbud och efterfrågan blir allt svårare att matcha.

Specialisering och fragmentisering gör det svårare för en region eller till och med ett land för att ha konkurrenskraftig kompetens inom alla områden av värdeskapande (t ex tillverkning av produkt)

Kompetensförsörjning, kunskapsutveckling och innovationsförmåga lyfts fram som avgörande för fortsatt tillväxt och global konkurrenskraft. Arbetsgivare behöver rätt kompetens, på rätt plats, i rätt tid för att vara konkurrenskraftigt, något som blir allt svårare på grund av den ständigt ökande specialiseringen, fragmentiseringen och globaliseringen.

Denna rapport tittar närmare på kompetensförsörjning och samspelet mellan arbetsgivare och utbildningssektorn ur främst ett regionalt perspektiv.

1.2 Regionala kompetensplattformar i Sverige

Under 2010 fick regionalt tillväxtansvariga aktörer i Sverige i uppdrag av regeringen att etablera regionala kompetensplattformar som en arena för samverkan inom kompetens- försörjningsområdet.

De regionala kompetensplattformarna ska ta tillvara regionala förutsättningar och kunskaper vilket ligger i linje med den nya regionala tillväxtpolitiken genom så kallad flernivåstyrning. Syftet med de regionala kompetensplattformarna är att bidra till:

ökad kunskap och översikt inom kompetensförsörjnings- och utbildningsområdet,

samordning av behovsanalyser inom kompetensförsörjnings- och utbildningsområdet,

ökad samverkan kring kompetensförsörjning och utbildningsplanering, samt

ökad kunskap om utbud och efterfrågan av utbildningsformer, med utgångspunkt i de olika utbildningsformernas nationella mål samt myndigheternas ansvar

I kompetensförsörjningsfrågan möts flera olika politikområden: utbildnings-, arbetsmarknads-, närings-, samt den regionala tillväxtpolitiken. Den regionala

tillväxtpolitiken är därtill i sig själv ett tvärsektoriellt område som är beroende av flera andra politikområden för sin måluppfyllelse. I detta arbete bedöms det intressant att studera hur andra länder arbetat med frågan om matchning/samverkan mellan arbetsgivare och utbildningssystemet.

1.3 Syfte, mål och avgränsning

Syftet med studien är att utreda hur andra länder och regioner har arbetat med överföring av behov och kunskap från näringslivet och offentlig sektor (arbetsgivare) till planerings- underlag och input för utbildningssystemet. Detta är en av flera komponenter i regional kompetensförsörjning, andra faktorer av betydelse som till exempel inflyttning (inom eller över landsgränser), etablerad näringslivsbas eller komplementaritet mellan företag är inte rapportens fokus.

Målet är att studien ska utgöra ett kunskapsunderlag i första hand på regional nivå men även på nationell nivå kring kompetensförsörjning, den ska fungera som ett inspirations- underlag och ge exempel på hur olika länder arbetat för att stärka utbildningssystemets kontakt med näringslivet och vice versa.

(13)

1.4 Frågeställning

Studiens övergripande frågeställning är att utreda hur andra länder och regioner har arbetat med överföring av behov och kunskap från näringsliv och offentlig sektor till planerings- underlag och input för utbildningssystemet.

Följande frågor har adresserats i respektive land:

Finns det några exempel på nationellt initierade kompetensförsörjningsinsatser ämnade för regional utveckling? Hur ser samspelet ut mellan regional och nationell nivå?

Hur ser kontakten ut mellan utbildningssystemet och arbetsgivare?

Hur arbetar man med att involvera arbetsgivare i utbildningsplanering?

Har landet identifierat några framgångsfaktorer för att upprätthålla ett långsiktigt samarbete mellan näringslivet/offentlig sektor och utbildningssystemet?

(14)

2 Indien

2.1 Bakgrund

I Indien upptar frågor om utbildning och yrkesträning en central plats såväl bland

allmänheten som bland politiska makthavare. 65 procent av landets befolkning är under 35 år och en ung arbetskraft anses utgöra en stor komparativ fördel gentemot många andra länder med äldre befolkningar. Indiska makthavare hyser bland annat förhoppningen att Indien ska kunna utvecklas till en global bas för tillverkningsindustrin men för att denna utveckling ska vara möjlig krävs dock att utbildnings- och kompetensnivån hos arbets- kraften höjs. Utan en kompetenshöjning riskerar Indien annars en situation där en stor del av den arbetsföra befolkningen antingen står utan arbete eller är undersysselsatt eftersom den saknar den kunskaps- och kompetensnivå som krävs för att kunna utföra den typ av arbete som annars hade varit möjlig. I den National Skill Development Policy som presenterades 2009 slås fast att Indien har som mål att till år 2022 höja kompetensnivån hos 500 miljoner människor genom olika former av yrkesträning. Samtidigt måste de kvalitetsbrister som blottlagts inom landets utbildningsväsende åtgärdas. I en studie som utförts av den nationella branschorganisationen för IT-sektorn, NASSCOM, konstateras exempelvis att endast 25 procent av alla nyutexaminerade studenter inom IT-utbildningar är att betrakta som anställningsbara. En annan viktig fråga utgörs av behovet av att stärka samarbetet mellan den akademiska världen och industrin för att på så vis säkerställa att industrins behov av välutbildad arbetskraft kan tillgodoses. Mot bakgrund av ovanstående utmaningar har flera initiativ tagits för att förändra situationen, initiativ på privat väg liksom satsningar i offentlig regi och genom samarbeten mellan privata och offentliga aktörer. Nedan presenteras de främsta aktörerna verksamma inom högre utbildning och yrkesträning, liksom ett antal av de initiativ som tagits för att främja samarbeten mellan universitetsväsendet och industrin och för att åstadkomma en kompetenshöjning hos arbetskraften.

2.2 Översikt över det indiska utbildningsväsendet

Ansvaret för utbildningsfrågor delas mellan den federala (central-) regeringen och delstatsregeringarna. På nationell nivå ansvarar Ministry of Human Resources Develop- ment för utbildningsfrågor och arbetet organiseras inom ministeriets två departement – Department of School Education and Literacy, med ansvar för grundskolan, samt Depart- ment of Higher Education vilket är inriktat på universitetsväsendet.

Det finns i dagsläget över 500 universitet och över 30 000 colleges i Indien.3 Både privata och offentliga aktörer tillåts verka, dock endast om verksamheten är icke-vinstdrivande.

Vidare finns både universitet etablerade av centralregeringen, och lärosäten etablerade av delstatsregeringar. Uppskattningsvis 60 procent av de universitetsstuderande studerar vid privata institutioner och de återstående 40 procenten vid offentliga lärosäten.

Flera olika myndigheter reglerar verksamheten vid landets lärosäten. The University Grants Commission (UGC) exempelvis reglerar det stora flertalet universitet och colleges och har bl.a. mandat att fastställa utbildningsstandarder och betala ut anslag till lärosäten.

All India Council for Technical Education (AICTE) reglerar tekniska utbildningar som

3 Ministry of Human Resource Development, Higher Education Overview, tillgänglig på:

http://mhrd.gov.in/overview_uni_higher_english

(15)

exempelvis ingenjörsutbildningar.4 Institutioner som erbjuder utbildningar inom medicin, juridik, lärarutbildningar och sjukvård regleras av 14 professionella (yrkesmässiga) råd, som exempelvis the Medical Council, the Bar Council och the Nursing Council.5

Indiens Planeringskommission, ett organ som ansvarar för utformningen av policyförslag inom en rad områden, bland annat utbildning, konstaterade i en rapport från 2011 att det finns 13 olika kontrollmyndigheter som alla granskar olika delar av den verksamhet som bedrivs inom landets högre utbildning. Det stora antalet lagar och myndigheter riskerar att fragmentera utbildningssektorn och leda till ineffektivitet.6

Mot bakgrund av det komplicerade regelverket har flera reformer inom universitets- väsendet föreslagits. En reform syftar exempelvis till att göra ackreditering obligatorisk7 (idag endast frivilligt) för att på så vis säkerställa att utbildningar håller en viss kvalitet.

Ackreditering genomförs idag av National Assessment and Accreditation Council och National Board of Accreditation, vilka fungerar som självständiga institutioner under University Grants Commission (UGC) respektive All India Council of Technical Education (AICTE) men mindre än 20 procent av de 33 000 lärosätena är de facto ackrediterade.8

Etableringen av en ny nationell myndighet som ska ha det övergripande ansvaret för regelverket inom högre utbildning har också föreslagits. Tanken är att den så kallade National Commission for Higher Education and Research (NCHER)9 ska samla befintliga myndigheter som exempelvis University Grants Commission och All India Council for Technical Education under ett paraply. Mot bakgrund av att Indien nu fått en ny regering på federal nivå är det dock oklart vad som kommer att hända med dessa lagförslag.

Vid sidan av högre utbildning genomförs naturligtvis även yrkesträningsinsatser. I dags- läget genomförs olika typer av initiativ av 20 ministerier och av 35 delstatsregeringar och styrande inom så kallade Union Territories, liksom av den privata sektorn. Det finns med andra ord stora behov av förbättrad koordinering.

4 I april 2013 fastslog Indiens Högsta domstol att AICTE inte har mandat att reglera yrkesmässiga (professional) colleges anslutna till ett universitet vilket skapat ett vakuum där dessa colleges står utan tillsynsmyndighet. Indiens regering förbereder dock en lagändring som ska återge AICTE denna kontrollfunktion. Totalt berörs 11000 colleges.

http://www.livemint.com/Politics/VBGD8G5rtBbj0koN0c8RoN/Government-to-restore-old-powers-of- AICTE.html

5 Legislative Brief the Higer Education and Research Bill, 2011, tillgänglig på:

http://www.prsindia.org/uploads/media/Higher%20education/Legislative%20Brief%20-

%20Higher%20Education%20and%20Research%20Bill.pdf)

6 Planning Commission, “Consolidated Working Group Report of the Department of Higher Education for XII Five Year Plan”, sid 34, tillgänglig på:

http://planningcommission.gov.in/aboutus/committee/wrkgrp12/hrd/wg_ppphigh.pdf senast besökt 15 januari 2014

7 För ytterligare detaljer se PRS Legislative Research, Legislative Brief The National Accreditation Regulatory Authority for Higher Educational Institutions Bill, 2010, tillgänglig på:

http://www.prsindia.org/uploads/media/National%20Accreditation%20Regulatory%20Authority/Legislative%

20Brief%20-%20National%20Accreditation%20Authority%20Bill,%202010.pdf

8 http://www.livemint.com/Politics/b5OX6IpjcoFbCzLxm79XEJ/Super-regulator-plan-for-higher- educationmay-be-scrapped.html

9 För ytterligare detaljer se PRS Legislative Research, Legislative Brief The Higher Education and Research Bill 2011, tillgänglig på:

http://www.prsindia.org/uploads/media/Higher%20education/Legislative%20Brief%20-

%20Higher%20Education%20and%20Research%20Bill.pdf

(16)

2.3 Utmaningar inom utbildningsväsendet

Det indiska universitetsväsendet kännetecknas av stora utmaningar i form av kvalitetsbrist, brist på tillgänglighet och en omfattande personalbrist. Landets så kallade Gross Enrolment Rate (GER) för högre utbildning uppgick år 2011/12, enligt den nu aktuella femårsplanen (2012 – 2017), endast till 15,2 procent.10 Det innebär att nästan 85 procent av Indiens ungdomar inte får tillgång till högre utbildning.

Vidare kan nämnas problem med föråldrade och irrelevanta läroplaner och att kvaliteten på den utbildning och den forskning som bedrivs vid många universitet ligger långt under den internationella standarden. På sina håll anses kvalitetsunderskotten vara akuta. Anställ- ningsbarheten hos indiska studenter är också mycket låg. I en studie som utförts av den nationella branschorganisationen för IT-sektorn, NASSCOM, och som refereras till i en rapport från Indiens Planeringskommission anses bara 25 procent av alla nyutexaminerade studenter inom IT-utbildningar vara anställningsbara.11

Mot bakgrund av hur fragmenterat det indiska utbildningsväsendet är och mot bakgrund av de utmaningar som universitetsväsendet står inför är det knappast förvånande att sam- arbetet mellan industri och utbildningsväsende befinner sig på en låg nivå. Trots detta är det samtidigt viktigt att betona att flera viktiga initiativ tagits för att förändra den rådande situationen. Nedan presenteras de främsta aktörerna inom högre utbildning och yrkes- träning på federal nivå, liksom en redogörelse över ett antal viktiga samarbetsprojekt ämnade att stärka samarbetet mellan industrin och den akademiska världen för att på så vis säkerställa industrins kompetensförsörjning.

2.4 Nationella aktörer

2.4.1 Offentliga aktörer

Ministry of Human Resource Development (MHRD)

På nationell nivå leds arbetet med utbildningsfrågor av Ministry of Human Resource Development (MHRD) som har lanserat flera initiativ för att främja samarbeten mellan det indiska näringslivet och den akademiska världen. Som exempel kan nämnas National Employment Enhancement Mission (NEEM), ett initiativ som just nu håller på att införas i samarbete med All India Council for Technical Education (AICTE). Ett annat exempel utgörs av Employability Enhancement Training Programme (EETP) som är ett samarbete med det statliga telekomföretaget BSNL. Dessa initiativ presenteras mera ingående nedan.

All India Council for Technical Education (AICTE)

All India Council for Technical Education (AICTE) etablerades ursprungligen 1945 som ett rådgivande organ men genom en lagreform 1987 omvandlades organisationen till en fristående myndighet inom den indiska statsförvaltningen. AICTE reglerar tekniska utbildningar, exempelvis ingenjörsutbildningar och har även uppdraget att främja tekniska utbildningar för kvinnor, personer med funktionsnedsättning och personer från margi- naliserade grupper i samhället. Organisationens huvudkontor ligger i New Delhi och därutöver finns sju regionkontor.12

10 Planning Commission, Draft 12th Five Year Plan (2012-2017) Education, s. 93

11 Planning Commission, “Committee on Corporate Sector Participation in Higher Education – Report of NR Narayana Murthy Committee”, 2012, sid 2”, 2012, sid 2

12 http://mhrd.gov.in/aicte

(17)

Ministry of Science and Technology

Ministry of Science & Technology, genom dess tre departement – Department of Bio- technology (DBT), Department of Science and Technology (DST) och Department of Industrial & Scientific Research (DSIR)13 – innehar också en viktig roll när det gäller att främja kompetensutveckling och bidra till att säkerställa kompetensförsörjningen inom de industrier som faller inom dess verksamhetsområde. Dessa tre departement, liksom forskningsrådet Council of Scientific and Industrial Research (CSIR) som också faller under Ministry of Science and Technology, har bland annat mandat att fatta beslut om forskningsfinansiering av olika forskningsinstitut och forskningsprogram, exempelvis forskningsprogram som sammanför den akademiska världen med företrädare för industrin.

Ett konkret exempel på hur dessa departement kan verka för att stärka kompetensen inom viktiga industrinäringar utgörs av DBT:s nyligen utkomna nationella strategi för bio- tekniksektorn.14 Som en del av bioteknikstrategin väntas Department of Biotechnology (DBT) utöka antalet lärosäten som ingår i landets så kallade Star College Scheme från 96 till 1000 samt verka för att öka samarbetet med näringslivet, bland annat genom att möjliggöra för industrin att delta i utformningen av läroplaner och få möjlighet att bedriva undervisning. DBT har även ett särskilt ett forskningsfinansieringsprogram, kallat Bio- CARe, som uteslutande riktas till kvinnliga forskare.

Ett annat exempel utgörs av DST:s initiativ från 2008, Innovation in Science Pursuit for Inspired Research (INSPIRE), vilket syftar till att öka intresset för naturvetenskap bland indiska grundskoleelever och studenter på universitetsnivå. INSPIRE utgörs av tre delar där varje del riktar sig till en särskild ålderskategori.15

Scheme for Early Attraction of Talent for Science (SEATS) syftar till att uppmuntra talangfulla elever i åldrarna 10 till 15 år att studera naturvetenskap genom att dels ge ett stipendium på INR 5000/SEK 520 till 200 000 elever, dels arrangera särskilda sommar- och vinterläger för toppelever (den 1-procentiga grupp som uppnår högst resultat på centralprov efter årskurs 10). Dessa läger innebär en möjlighet till praktik och eleverna får även tillfälle att träffa framstående forskare.

Scholarships for Higher Education (SHE) utgörs av 10 000 stipendier uppgående till INR 80 000/SEK 8400 per år vilka ges till studenter i åldrarna 17 till 22 som studerar natur- vetenskap på kandidat- eller mastersnivå. En annan viktig del av SHE är att studenterna ska erbjudas mentorskap genom att ges möjlighet att samarbeta med etablerade forskare under sommarmånaderna då annan undervisning inte äger rum.

Assured Opportunity for Research Careers (AORC), slutligen är INSPIREs, tredje del.

AORC syftar till att behålla framstående studenter och förmå de att ägna sig åt forskning på doktorandnivå. Särskilda stipendier betalas ut till personer i åldrarna 22 till 32 för basforskning eller tillämpad forskning i naturvetenskap, inklusive ingenjörsinriktningar och medicin. Studenter på post doc-nivå erbjuds även femåriga kontraktsanställningar för att kunna ägna sig åt basforskning eller tillämpad forskning.

Koordineringen av olika insatser för att främja samarbeten mellan den akademiska världen och industrin, liksom åtgärder för att höja kompetensnivån inom enskilda industrier är låg i dagens Indien. I sammanhanget kan dock nämnas att Technology Information, Forecasting

& Assessment Council (TIFAC), en enhet inom DST, precis har fått i uppdrag att

13 http://goidirectory.gov.in/ministries_categories.php?ct=39#group3

14 http://dbtindia.nic.in/docs/NBDS_2014.pdf

15 http://www.inspire-dst.gov.in/INSPIRE_Brochure.pdf

(18)

utvärdera vad staten bör göra för att främja samarbeten mellan industrin och den

akademiska världen, liksom vilken roll olika myndigheter ska spela. TIFAC:s arbete har just påbörjats så det är för tidigt att säga något om utfallet och vilka åtgärdsförslag som TIFAC eventuellt kommer att presentera.16

National Skill Development Agency (NSDA)

I Indien finns även en så kallad National Skill Development Agency (NSDA), ett fri- stående rådgivande organ med uppdraget att utveckla en nationell strategi för yrkesträning, med hänsyn tagen till delstatliga variationer, liksom att kartlägga inom vilka sektorer det fattas yrkesträningsinsatser. I dagsläget genomförs separata yrkesträningsinsatser av 20 ministerier och av 35 delstatsregeringar och styrande inom så kallade Union Territories, liksom av den privata sektorn. NSDA ska samtidigt ge råd om hur befintliga yrkes- träningsinsatser, administrerade av olika ministerier, kan omorganiseras för att bli

effektivare.17 Konkreta initiativ utgörs exempelvis av anordnandet av regionala workshops med representanter från olika delstatsregeringar och olika ministerier som är involverade i yrkesträningsinsatser. Vid dessa workshops informerar NSDA bland annat om olika initiativ för att främja yrkesträning tagna på federal nivå och delstaterna får samtidigt tillfälle att presentera sina egna insatser och utbyta erfarenheter sinsemellan. Dessa workshops ger också NSDA möjlighet att tillsammans med delstaterna utarbeta nya strategier för att främja yrkesträningsinsatser framöver.18 Målsättningen är att genom att bättre koordinera den verksamhet som sker på delstatlig nivå ge yrkesträning åt 350 miljoner människor till år 2022.19 National Skill Development Agency har även till uppgift att säkerställa att marginaliserade grupper (så kallade Scheduled Castes or Scheduled Tribes), kvinnor, och människor med funktionsnedsättning får tillgång till yrkesträning genom de olika program som finns tillgängliga.20 I Indiens National Skill Development Policy, som nämnts ovan, slås fast att Indien har som mål att till år 2022 höja

kompetensnivån hos 500 miljoner människor genom olika former av yrkesträning.21 Uppdraget att erbjuda yrkesträning åt den återstående gruppen på 150 miljoner människor har delegerats till Indiens National Skill Development Corporation (NSDC), en

organisation som beskrivs mer ingående nedan.

2.4.2 Privata aktörer

I Indien är den administrativa statsförvaltningen kraftigt underdimensionerad och i stort behov av reformer för att effektiviseras. En jämförelse med Kina visar exempelvis att medan Kina reformerat sin statsförvaltning en gång vart femte år sedan 1978, har Indien bara försökt sig på denna typ av förändring två gånger de senaste 65 åren.22 Som en konsekvens av den ineffektiva statsförvaltningen ges privata aktörer en större roll vid implementeringen av olika åtgärdsplaner, exempelvis gällande utbildning och yrkes- träning. De främsta näringslivsorganisationerna är Confederation of Indian Industry (CII), Federation of Indian Chambers of Commerce and Industry (FICCI), Associated Chambers

16 Samtal med nationell näringslivsorganisation, New Delhi april 2014

17 http://www.skilldevelopment.gov.in/about

18 http://www.skilldevelopment.gov.in/content/regional-workshop-skill-development-eleven-states-and-uts- central-zone

19 http://pibmumbai.gov.in/scripts/detail.asp?releaseId=E2013PR1612

20 http://www.skilldevelopment.gov.in

21http://www.skilldevelopment.gov.in/sites/default/files/resource/NationalSkillDevelopmentPolicyMar09.pdf

22 http://www.livemint.com/Opinion/X8T7Iswo6tsN1Db1TW2bQM/Arun-Maira--The-Indian-state-as-a-poor- learner.html

(19)

of Commerce and Industry of India (ASSOCHAM) och National Association of Software and Services Companies (NASSCOM). Där utöver spelar naturligtvis enskilda företag också en viktig roll när det gäller att vidta åtgärder för att höja kompetensnivån inom specifika industrier, något som exemplifieras mot slutet av rapporten.

2.4.3 Samarbeten mellan offentlig sektor och det privata näringslivet

National Skill Development Corporation (NSDC)

National Skill Development Corporation (NSDC) är ett företag som ägs gemensamt av indiskt näringsliv (51 procent), exempelvis CII och FICCI och den indiska staten (49 procent) och vars syfte är att erbjuda yrkesträning för att på så vis höja kompetensnivån hos den indiska arbetskraften. NSDC har identifierat 20 prioriterade näringslivssegment, exempelvis fordonsindustrin, textilindustrin, IT-sektorn, hälso- och sjukvårdssektorn och erbjuder kompetensutvecklingsprogram som ska tillgodose behoven inom dessa näringar (insatserna begränsas dock inte till dessa 20 prioriterade områden).23 För att åstadkomma en kompetensutveckling inom dessa sektorer är NSDC i färd med att etablera så kallade Sector Skill Councils (SSCs), råd ska fungera som nationella samarbetsorganisationer med representanter för industrin och den akademiska världen. Näringslivsorganisationerna Confederation of Indian Industry (CII) och Federation of Indian Chambers of Commerce and Industry (FICCI) exempelvis kommer att ges huvudansvaret för att leda ett antal av dessa råd.24 Exakt hur dessa organisationer kommer att utformas överlåts till respektive råd att bestämma själv, så länge det sker inom de ramar som fastslagits i ovan nämnda

National Skill Development Policy.

NSDC ska verka för att uppmuntra privata initiativ avseende yrkesträningsprogram och samtidigt erbjuda finansiering till dessa. Organisationen ska också verka för att utveckla stödsystem, exempelvis i fråga om att kvalitetssäkra verksamheten vilket kan ske genom ackreditering genomförd av en tredje part och genom utvärderingar genomförda av framtida arbetsgivare.25 Indien har som mål att till år 2022 höja kompetensnivån hos 500 miljoner människor genom olika former av yrkesträning. NSDC:s målsättning är att kunna bidra med yrkesträning till 30 procent av denna grupp, det vill säga 150 miljoner

människor.26

Council for Industry & Higher Education Collaboration (CIHEC)

I april 2014 hölls det första mötet inom Council for Industry & Higher Education Collaboration (CIHEC)27, ett råd som bildats för att främja samarbeten mellan industrin och indiska lärosäten. Indiens utbildningsminister leder rådets arbete, och där ingår även representanter från näringslivsorganisationerna CII, FICCI, ASSOCHAM och PHDCCI, liksom rektorer från centrala universitet, representanter från enskilda företag och från MHRD. Indiens Planeringskommission föreslog redan 2012 att denna typ av råd skulle etableras och att det skulle ske med Storbritanniens Council of Industry and Higher Education (CIHE) som modell för hur arbetet skulle kunna organiseras. Noterbart är att indiska delstatsregeringar inte finns representerade inom CIHEC. Istället för att ta med

23 http://nsdcindia.org/faq/about-nsdc.aspx

24 Intervjuer med näringslivsorganisationer, New Delhi april 2014

25 http://www.nsdcindia.org/pdf/approach-paper-ssc.pdf

26 http://www.nsdcindia.org/about-us/organization-profile.aspx

27 Twittermeddelande 3 april 2014 från utbildningsminister, Pallam Raju, tillgängligt på:

https://twitter.com/Pallamrajumm/status/451903150312546305, citerad 2014-04-25

(20)

företrädare från delstatsregeringarna ansågs det bättre att involvera akademiska lärosäten direkt genom att ge dem plats i rådet.28 CIHEC, som ska finansieras gemensamt av staten och indiskt näringsliv, ska ha mandat att främja samarbeten mellan industri och univer- sitetsväsende och utarbeta ramverk för denna typ av samarbete.29

Global Innovation & Technology Alliance (GITA)

För att öka den privata sektorns ekonomiska bidrag till finansieringen av forskning, liksom för att främja näringslivets aktiva deltagande i industriell forskning etablerades i november 2011 Global Innovation & Technology Alliance (GITA), ett företag som ägs gemensamt av industrisammanslutningen Confederation of Indian Industry (51 procent) och

Technology Development Board (49 procent), en enhet inom det statliga Department of Science & Technology (DST). Den indiska regeringen har gett GITA mandat att genomföra utlysningar och fatta beslut om finansiering (i form av lån, bidrag eller mot ägarandel). GITA ska även verka för ett öka en kapacitetshöjning vad gäller förmågan att bedriva industriell forskning och ska tillhandahålla kurser inom teknologi, design och hanteringen av immateriella tillgångar (IPR). GITA ska vidare verka för att stärka ekosystemet för industriell forskning och erbjuda matchningstjänster som för samman potentiella samarbetsparter för olika projekt. GITA ska även fungera som en internationell plattform för statliga organisationer, industrin och den akademiska världen.

2.5 Konkreta insatser som utförs genom samarbete mellan privata och statliga aktörer

National Programme on Technology Enhanced Learning och NASSCOM arbetar för att säkerställa kompetensförsörjningen inom IT-industrin

National Programme on Technology Enhanced Learning (ett utbildningsinitiativ mellan sju av landets Indian Institutes of Technology (IIT – Bombay, Delhi, Guwahati, Kanpur, Kharagpur, Madras och Roorkee) samt Indian Institute of Science (IISc) i Bangalore) bedriver ett samarbete med den nationella industrisammanslutningen för IT-sektorn, National Association of Software and Services Companies (NASSCOM) med syftet att utveckla en indisk MOOC:s-plattform för att tillhandahålla distansutbildningar för 100 000-tals deltagare åt gången. Den första kursen infördes i mars, inriktad på

datastrukturering, programmering och algoritmutveckling. Kursen är avgiftsfri men det kostar att skiva provet, motsvarande 200 kronor. NASSCOM spelar en viktig roll för att öka acceptansen av MOOC:s-utbildningar och organisationen har naturligtvis också ett eget intresse av att på det här sättet bidra till att säkerställa kompetensförsörjningen inom IT-industrin. NASSCOM:s medlemsföretag ges också möjlighet att delta i utformningen av kursinnehåll, kursplan och erbjuder även ”online-mentorskap” i form av web-seminarier.

De åtar sig också att upplåta provlokaler i samband med examinationer.

Kvalitetsgranskning utförs av Quality Council of India, ett organ som etablerats

gemensamt av den indiska staten och näringslivsorganisationerna Confederation of Indian Industry (CII), Federation of Indian Chambers of Commerce and Industry (FICCI) och Associated Chambers of Commerce and Industry (ASSOCHAM).

28 Samtal med nationell näringslivsorganisation, New Delhi april 2014

29 Indiens Planneringskommission, “Committee on Corporate Sector Participation in Higher Education – Report of NR Narayana Murthy Committee”, april 2012, sid 19

(21)

Employability Enhancement Training Program – ett samarbete mellan All India Council for Technical Education och telekomföretaget BSNL

All India Council for Technical Education (AICTE) har sedan 2013 ett samarbetsavtal med det indiska telekomföretaget Bharat Sanchar Nigam Ltd (BSNL) som går ut på att BSNL ska erbjuda yrkesträning relaterad till arbetsuppgifter inom telekomsektorn. Samarbets- programmet går under namnet Employability Enhancement Training Programme (EETP) och syftar till att öka anställningsbarheten hos de individer som genomför utbildningen.

BSNL har delat in den yrkesträning som erbjuds i sju separata moduler och en deltagare blir certifierad beroende på hur många av dessa moduler som genomförs. De moduler som erbjuds går under benämningen ”digitala switchsystem”, digitala transmissionssystem”,

”stödinfrastruktur för telekomsektorn”, ”bredbandsteknologi”, ”optisk fiberteknologi”,

”mobila kommunikationssystem” och ”IP, nätverks- och cybersäkerhet”. Utbildningen innehåller både praktiska och teoretiska moment med stort fokus på hanteringen av olika typer av teknisk utrustning. Genom en särskild webbportal ska programdeltagare även kunna få stöd och vägledning av särskilda experter, Subject Matter Experts (SME) från BSNL. I dagsläget riktar sig satsningen enbart till studenter men en utvidgning till att även omfatta fakultetsmedlemmar anses angelägen.30 Det nu ingångna avtalet löper under tre år.31 I dagsläget erbjuds denna EETP i 26 städer, vid särskilda träningscenter, men BSNL har som ambition att expandera till ytterligare 50 städer och utbilda 25 000 studenter per år.

National Employment Enhancement Mission (NEEM)

Ett annat viktigt initiativ som tagits av AICTE för att erbjuda kompetensutveckling utgörs av den så kallade National Employment Enhancement Mission (NEEM).32 Initiativet offentliggjordes i april 201333 och syftar till att med hjälp av särskilda agenter erbjuda arbetsmarknadspraktik för att på så vis öka anställningsbarheten hos de som deltar i satsningen. Initiativet riktar sig till personer mellan 18 och 35 som studerar på universitet eller högskola, eller som har studerat men som avbrutit sina studier för att skaffa sig arbetslivserfarenhet. Satsningen omfattar både de som valt att studera tekniska utbildningar och de som valt icke-tekniska utbildningar. Villkoren för att få delta som agent med ansvar för att placera ut praktikanter hos olika arbetsgivare regleras av All India Council for Technical Education [National Employment Enhancement Mission (NEEM)] Regulations, 2013].34 Som exempel kan nämnas att ett företag (eller en stiftelse) för att få verka som agent måste ha minst fem års erfarenhet av att arbeta med kompetensutveckling. I de fall dotterbolag bildas krävs att moderbolaget har minst fem års erfarenhet av denna typ av verksamhet. Samtidigt måste en NEEM-agent ha kapacitet att placera minst 10 000 studenter på företag som registrerats som samarbetsparter för detta initiativ. De företag eller stiftelser som vill agera NEEM-agenter måste även ha haft en omsättning på minst INR 500 miljoner/SEK 52,3 miljoner de senaste tre åren för att kunna godkändas som agenter. Den praktik som erbjuds ska pågå i minst tre månader och som mest under två år.

I regelverket sägs att praktikens längd ska baseras på vilken typ av industriverksamhet som avses men att NEEM-agenten ges mandat att fastställa praktikperiodens omfattning. Denna

30 http://learntelecom.bsnl.co.in/ACP_RGM_MODULE/faq.asp

31 http://www.aicte-india.org/moubsnl.html För ytterligare information se: http://www.aicte- india.org/downloads/AICTE_EETP_BSNL_presentation.pdf samt

http://learntelecom.bsnl.co.in/eetp/home/mou.pdf

32 http://www.aicte-india.org/downloads/NEEM.PDF

33 http://pib.nic.in/newsite/erelease.aspx?relid=94699

34 Se http://www.aicte-india.org/adrules.htm för ursprunglig lagstiftning samt tillkomna regelförändringar

(22)

typ av arbetsmarknadsåtgärd omfattar 23 olika industrier, fordons-, elektronik-, bygg-, IT- industrierna för att nämna några. De studenter som genomgår denna typ av arbets-

marknadspraktik ska få genomgå den typ av träningsmoment som fastställts genom överläggningar med industrisammanslutningar som CII, FICCI och ASSOCHAM.

Praktikanter ska ha rätt till en ersättning som motsvarar minimilön och denna ersättning betalas ut av NEEM-agenten.

Enligt företrädare för en av Indiens nationella näringslivsorganisationer anses ovanstående två samarbeten vara något av AICTE:s ”paradprojekt” och det är troligt att AICTE bland annat kommer att försöka sluta samarbetsavtal liknande det som ingåtts med BSNL också inom andra industrisektorer.

Indiska teknikuniversitets samarbeten med industrin

Näringslivsorganisationen Confederation of Indian Industry (CII) genomför i samarbete med All India Council for Technical Education (AICTE) en årlig kartläggning av indiska teknikuniversitets samarbeten med industrin. Den så kallade ”AICTE – CII Survey of Industry-Linked Technical Institute” genomfördes första gången 2012 och genomförs nu för tredje gången. För att locka lärosäten att delta i utvärderingen delas ett av industrin finansierat pris ut till det bästa universitetet, det vill säga det universitet som har det mest utvecklade samarbetet med industrin. Syftet med den här typen av kartläggning är att göra industrin uppmärksam på vilken typ av kompetens som finns vid de olika lärosätena, liksom att göra universiteten medvetna om vikten av att samarbeta med industrin för att på så sätt höja kvaliteten på den utbildning och forskning som bedrivs. Utvärderingen baseras på utvecklingen inom sex områden:

Tabell 1 Bedömningskriterier

Confederation of Indian Industry har även, i samarbete med Science and Engineering Research Board (SERB), en del av Department of Science and Technology, inrättat den så kallade Prime Minister’s Fellowship Scheme for Doctoral Research, ett stipendieprogram

Bedömningskriterier

(viktning/100 procent) Detaljerad innebörd

Industrins delaktighet i undervisningen (20 procent)

I vilken omfattning finns möjlighet till praktik, i vilken omfattning har studenter möjlighet att besöka olika industriföretag, procentuella andelen

fakultetsmedlemmar som kommer från industrin i förhållande till den ordinarie fakultetskåren, i vilken omfattning sker gästföreläsningar/hålls seminarier från industriföreträdare

Fakultetsmedlemmars ställning vid universiteten (20 procent)

Andelen fakultetsmedlemmar som föreläser för industrin i förhållande till den samlade fakultetskåren, i vilken omfattning sitter fakultetsmedlemmar i universitets- eller bolagsstyrelser, i vilken omfattning sker kunskapsutbyten mellan industri och universitet i form av föreläsningar av fakultetsmedlemmar eller av

industriföreträdare, i vilken omfattning ansöker fakultetsmedlemmar om patent och i vilken omfattning godkänns dessa patentansökningar

Rekrytering (20 procent) I vilken omfattning genomför företag rekryteringskampanjer vid lärosätena och i vilken omfattning erbjuds studenter arbeten, med relevans för utbildningen, efter avslutad examen.

Infrastruktur (10 procent) I vilken omfattning bidrar industrin till universitetens infrastruktur, exempelvis finansiering av olika center

Forskning och konsultationer (20 procent)

I vilken omfattning ges institut uppdrag att utföra kontraktsforskning, i vilken omfattning sker tekniköverföring från lärosäten till industrin, i vilken utsträckning konsulteras industrin för att bistå med kompetens i olika frågor

Styrning (10 procent) I vilken omfattning finns företrädare från industrin med i universitetens styrelser

(23)

som bland annat syftar till att stärka samarbetet mellan den akademiska världen, forskningsinstitutioner och industrin vad gäller utförande av industriell forskning.

Stipendieprogrammet syftar också till att få fler doktorer att välja att ägna sig åt industriell forskning efter avslutade studier.

Avslutningsvis kan även nämnas att CII planerar att erbjuda videoföreläsningar förmedlade av medlemmar från industrin i syfte att bidra till kompetensutvecklingen inom enskilda branscher. En viktig fråga som diskuteras i Indien, bland annat i den sedan förra året offentliggjorda vetenskaps- och innovationspolicyn, är hur mobiliteten av människor från den akademiska världen till industrin och i motsatt riktning kan ökas. Från industrins sida anses det inte praktiskt genomförbart att låta företrädare från företag gå in i klassrummen och stå för en del av undervisningen inom landets universitet. Det finns helt enkelt för många universitet (500 universitet och 30 000 colleges) för att det skulle vara praktiskt möjligt. En del av den kunskapsöverföring som en ökad mobilitet mellan industri och universitetsväsende syftar till skulle dock kunna förmedlas med hjälp av

videoföreläsningar. I dagsläget befinner sig dessa videoföreläsningar och webinars endast på planeringsstadiet, det föreslagna initiativet är dock ytterligare ett exempel på hur näringslivsorganisationer, med teknikens hjälp, kan involveras för att bidra till att åstadkomma kompetenshöjningar.

(24)

Federation of Indian Chambers of Commerce and Industry lanserar ”National Knowledge Functional Hub”

Näringslivsorganisationen Federation of Indian Chambers of Commerce and Industry (FICCI) utkom 2011 med förslaget att främja samarbeten mellan industrin och den akademiska världen (i huvudsak utbildningsinstitutioner för ingenjörsutbildningar) genom etableringen av så kallade National Knowledge Functional Hubs (NKFHs) med repre- sentanter från både den akademiska världen och industriföretag.

FICCI har nu etablerat flera NKFH:s runt om i Indien men ännu är det för tidigt att bedöma i vilken mån denna typ av konstellation har lyckats främja samarbeten mellan industrin och

universitetsväsendet. Förutom att främja samverkan mellan industri och den akademiska världen ska NKFH:s även verka för att den högre utbildning och forskning som äger rum också bidrar till att tillgodose industrins kompetensbehov, idag och i framtiden. För att åstadkomma detta ska NKFH:s också fungera som kontaktpunkt gentemot centralregeringen och delstatsregeringar. Detta gäller dock endast när specifika samverkansbehov uppstår.

Rent konkret ska NKFH:s bistå vid utformningen av läroplaner för att säkerställa att dessa är relevanta för industrin. De ska även främja forskningssamarbete mellan industri och lärosäten, och bidra till att ge forskningsresultat kommersiella användningsområden.

De ska också bistå i samband med patentansökningar och skydda immateriella rättigheter (IPR). NKFH:s ska även ta fram standardavtal för samarbeten eller licensavtal mellan industri och den akademiska världen.

(25)

Exempel på privata initiativ för att säkra industrins kompetensförsörjning35

Ovanstående exempel på privata utbildningsinitiativ, vilka ofta berättigar till certifikat snarare än akademiska poäng, kan delvis förklaras av det faktum att det är svårt för enskilda företag eller industrisammanslutningar att påverka vilka utbildningar och studieplaner som erbjuds inom universitetsväsendet.36 Genom att erbjuda utbildningar vilka berättigar till certifikat får dock företag en möjlighet att mera aktivt påverka utbildningens innehåll.

2.6 Framtidsutsikter

Companies Bill och föreslagna utbildningsreformer

Bland indiska näringslivsorganisationer och inom universitetsväsendet finns en stor samsyn i att ett ökat samarbete mellan industrin och den akademiska världen vore

angelägen. Ett återkommande problem har dock varit hur olika initiativ ska finansieras. Av den anledningen är det viktigt att uppmärksamma Indiens sedan förra året antagna

Companies Bill som bland annat förespråkar att stora företag genomför CSR-insatser i Indien. Företag som värderas till INR 5 miljarder (SEK 523 miljoner) eller med en omsättning på INR 10 miljarder (SEK 1,05 miljarder) eller som gör en vinst efter skatt på mer än INR 50 miljoner (SEK 5,2 miljoner) ombeds avsätta 2 procent av sin nettovinst till

35http://www.livemint.com/Companies/VdaeyR05GSuuyJbUohS83L/Biocon-to-set-up-biotech-training- academy.html och http://www.business-standard.com/article/companies/biocon-sets-up-centre-for-advanced- learning-in-applied-biosciences-113111100531_1.html samt

http://timesofindia.indiatimes.com/tech/jobs/Wipro-in-talks-with-colleges-to-launch-analytics-

courses/articleshow/33024018.cms och http://careers.wipro.com/it/campus/india/wase.htm och intervjuer med indiska näringslivsorganisationer, april 2014

36 Intervju med näringslivsorganisation, New Delhi, april 2014 Biocon

Bioteknikförtaget Biocon har etablerat ett utbildningsinstitut i Bangalore i samarbete med amerikanska Keck Graduate Institute. Utbildningsinstitutet, Biocon Academy, erbjuder en 16 veckor lång utbildning inom bioteknik med särskild inriktning på molekylär bioteknik och frågor som rör regelverket för bioteknik och läkemedelsutveckling bland annat. Syftet med

utbildningen, som berättigar till ett certifikat efter avslutade studier, är att göra studenter anställningsbara inom biotekniksektorn. I dagsläget råder en kompetensbrist och Biocons initiativ ska ses som ett försök att göra något åt det. Biocon har redan investerat INR 100 miljoner (SEK 10,5 miljoner) i projektet och räknar med att investera lika mycket till varje år för att driva institutet. Antalet studenter som genomgår utbildningen väntas uppgå till mellan 25 och 30 per utbildningsomgång, med fyra utbildningsomgångar varje år.

Wipro

IT-företaget Wipro, genom Wipro Academy of Software Excellence (WASE) har ett samarbete med Birla Institute of Technology and Science (BITS), Pilani som syftar till att ge studenter möjlighet att genomföra en masterutbildning inom datateknik utspridd över fyra år, off-campus, vilket motsvarar en två-årig masterutbildning på helfart. Wipro rapporteras även föra samtal med ett flertal andra indiska ingenjörskolor om att erbjuda kurser i hantering och analys av stora mängder data (data analytics). För Wipros del skulle initiativet vara ett sätt att utbilda IT- ingenjörer inom teknikområden som är av betydelse för företaget och samtidigt öka den egna exponeringen gentemot välutbildade studenter som är på väg in på arbetsmarknaden.

Tata Consultancy Services/ Infosys

IT-företagen Tata Consultancy Services och Infosys är två exempel på IT-företag som etablerar egna campus för att utbilda studenter. Dessa campus motiveras av att det finns en mycket stor efterfrågan på indiska IT-ingenjörer. Enligt indiska näringslivsorganisationer vill dessa företag få möjlighet att utbilda studenter på de programmeringsspråk som det enskilda företaget använder, det vill säga studenterna får inte en allsidig utbildning på samma sätt som de får vid ett universitet. Det finns alltså en viss risk för inlåsningseffekter där studenterna inte är gångbara hos någon annan arbetsgivare än den som tillhandahållit den specifika utbildningen ifråga.

Figur

Updating...

Referenser

Relaterade ämnen :