Penningtvätt: Revisorns agerande & Finanspolisens förväntningar

P ENNINGTVÄTT

– REVISORNS AGERANDE &

F INANSPOLISENS FÖRVÄNTNINGAR

Magisteruppsats i Företagsekonomi Aina Duong Hanna Johansson

VT 2009:MF01

Svensk titel: Penningtvätt – Revisorns agerande & Finanspolisens förväntningar

Engelsk titel: Money laundering – The accountant's behaviour & expectations of the Finance Police

Utgivningsår: 2009

Författare: Aina Duong, Hanna Johansson

Handledare: Sten-Eric Ingblad, Pernilla Lundqvist

Abstract

Some crimes generate a lot of money and the particularly high amount attracts more attention. In that case it is necessary to transform money from criminal activity into legitimate means to conceal their criminal origin and thus be able to invest funds into the legitimate economy. Laundering and investment of profits becomes more common, but in the Finance Police's report in 2007, it has been a sharp reduction in the proportion of notified reports of suspected money laundering. Auditors have a great insight into business conditions and a significant role to prevent money laundering. There is hereby diffuseness concerning the auditor pursuance in case of suspicion of money laundering and expectations of the Finance Police.

The study of the thesis aims to answer the auditors' relation according to the duty to give notification and the Finance Police's expectations of the auditor. In the thesis we applied a qualitative approach by perform personal interviews with respondents. The selected respondents have been working a long time and therefore we consider that they can contribute knowledge to this thesis.

The awareness of money laundering has increased but at the same time the suspicious reports has decreased according to the Finance Police's annual report. Our respondents agree about that money laundering should be reported, but the problem is how safe the auditors are in their assessment. There is fearness among auditors to report the suspicion against money laundering, if the suspicion isn’t well-founded and there is lack of sufficient evidence. The fear is based on concerns that the Accounting firm takes damage and even the client will be harmed during misreporting.

The thesis shows that there is an expectations gap between the view of auditors' duty to give notification and the expectations of the Finance Police. In the empirical study it clearly emerges that auditors have high opportunity and ability to detect money laundering. Thus they constitute to be an effective resource in combating money laundering. The Financial Police is aware about the auditors concern to report but considering to the auditors’ relation to companies, the detection of money laundering would be higher.

The subject is topical and interesting to research further on. One of our proposals is to conduct a similar study after a few years, when the new law about money laundering has been implemented of users. Another proposal is to make sure what kind of difference it would be by using other respondents, such as either concentrated in a metropolitan area or other major cities to get the effect of a greater comparison. It would also be interesting to make a comparison with another nation to get the international dimensions and in which way their auditors are working to fight against money laundering.

Keywords: Auditor, Duty to give notification, Expectation gap, Finance Police, Money

Laundering

Sammanfattning

En del brott genererar stora vinster och särskilt höga summor drar till sig mer uppmärksamhet. Det blir därför nödvändigt att förvandla pengar från kriminell verksamhet till legitima medel för att dölja deras brottsliga ursprung och därmed kunna investera medlen i den lagliga ekonomin. Tvättning och placering av vinster blir vanligare men enligt Finanspolisens årsrapport 2007 har det blivit en kraftig minskning av andelen anmälda rapporter om misstänkt penningtvätt. Revisionsbranschen har här en betydelsefull roll för att förhindra penningtvätt, då de har insikt i företagens ekonomiska situation. Det uppstår därmed oklarheter angående revisorers handlingar vid misstanke om penningtvätt och vad Finanspolisen har för förväntningar på revisorer.

Uppsatsens studie syftar till att besvara hur revisorer förhåller sig till anmälningsplikten och Finanspolisens förväntningar på revisorn. I uppsatsprocessen har vi använt oss av en kvalitativ metod genom att utföra personliga intervjuer med respondenter. Då de valda respondenterna har varit yrkesverksamma en längre tid anser vi att de kan bidra med intressanta åsikter till uppsatsen.

Medvetenheten kring penningtvätt har ökat men samtidigt har misstänkta rapporteringar minskat enligt Finanspolisens årsrapport. Respondenterna är eniga om att penningtvätt ska anmälas, men problemet ligger i hur säker revisorn är vid sin bedömning. Det finns en oro bland revisorerna att rapportera om misstanken inte är välgrundad och saknar tillräcklig bevisning. Rädslan bygger på oron att byrån tar skada och att även klienten tar skada vid felaktig rapportering.

Uppsatsens studie visar att det råder ett förväntningsgap mellan revisorers syn på anmälningsplikten och Finanspolisens förväntningar. Det framkom tydligt i den empiriska studien att revisorers förmåga och möjlighet att upptäcka penningtvätt är hög.

Därmed utgör de en effektiv resurs vid bekämpningen av penningtvätt. Medvetenheten om en oro bland revisorer att rapportera är Finanspolisen införstådda med. Men med tanke på revisorers förhållande till företag bör de upptäcka penningtvätt i högre grad och rapportera fler misstankar.

Ämnet är aktuellt och intressant att forska vidare om. Ett förslag är att göra en liknande studie om ett antal år när den nya lagen, lag (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, har implementerats hos användarna. Även att se till vilken skillnad och förändring det blir genom att använda andra respondenter, exempelvis koncentrerat antingen på ett storstadsområde, eller flera större städer för att få en större jämförelse. Det skulle även vara intressant att göra en jämförelse med en annan nation för att få in internationella aspekter och hur deras revisorer arbetar för att bekämpa penningtvätt.

Nyckelord: Anmälningsplikt, Finanspolis, Förväntningsgap, Penningtvätt, Revisorer

Förord

Magisteruppsatsen har varit en intressant och lärorik studie som har bidragit till att vår förståelse om bekämpning av penningtvätt har utvecklats. Vi hoppas att ni som läsare finner uppsatsen intressant och håller ögonen öppna för penningtvätt framöver.

Vi vill tacka våra handledare Sten-Eric Ingblad och Pernilla Lundqvist som har varit ett gott stöd under uppsatsprocessen. Vi vill även tacka våra respondenter som bidragit med intressant information till vår empiriska studie. Ett tack vill vi även rikta till Sofia Hellsberg på KPMG i Stockholm som vi brainstormat idéer med.

Borås, maj 2009

________________________ ________________________

Aina Duong Hanna Johansson

Förkortningar

ABL Aktiebolagslagen

Brå Brottsförebyggande rådet E&Y Ernst & Young

EBM Ekobrottsmyndigheten EU Europeiska Unionen

FATF Financial Action Task Force on Money Laundering KPMG Klynveld Peat Marwick Goerdeler

PwC ÖhrlingsPriceWaterhouseCoopers

RS Revisionsstandard

Innehållsförteckning

1 INLEDNING ...- 1 -

1.1BAKGRUNDSBESKRIVNING... -1-

1.2PROBLEMDISKUSSION... -2-

1.2.1 Problemformulering...- 3 -

1.3SYFTE... -3-

1.4AVGRÄNSNING... -3-

1.5MÅLGRUPP... -3-

1.6FORTSATT DISPOSITION... -4-

2 METOD ...- 5 -

2.1VAL AV UPPSATSÄMNE... -5-

2.2VETENSKAPLIGT FÖRHÅLLNINGSSÄTT... -5-

2.3TILLVÄGAGÅNGSSÄTT... -5-

2.4VETENSKAPLIGT ANGREPPSSÄTT... -6-

2.4.1 Kritik till kvalitativ metod ...- 6 -

2.5DATAINSAMLING... -6-

2.5.1 Primär data...- 6 -

2.5.2 Sekundärdata ...- 7 -

2.6VAL AV RESPONDENTER... -7-

2.7INTERVJUTEKNIK... -7-

2.8METOD FÖR ANALYS AV DATAINSAMLING... -8-

2.9KÄLLDISKUSSION... -8-

2.10GILTIGHETSANSPRÅK... -8-

3 TEORETISK REFERENSRAM ...- 10 -

3.1EKONOMISK BROTTSLIGHET... -10-

3.2PENNINGTVÄTT... -12-

3.2.1 Historia ...- 12 -

3.2.2 Definition ...- 12 -

3.2.3 Metoder som karaktäriserar penningtvätt...- 14 -

3.2.4 Utveckling av penningtvätt...- 15 -

3.2.5 Penningtvättslagen...- 15 -

3.3REVISORNS ANMÄLNINGSPLIKT... -16-

3.4FINANSPOLISEN... -18-

3.4.1 Finanspolisens statistik över penningtvättsrapportering ...- 20 -

3.5REVISION... -22-

3.5.1 Revisorns roll ...- 22 -

3.5.2 Revisorns oberoende ...- 23 -

3.5.3 Tystnadsplikt ...- 24 -

3.6FÖRVÄNTNINGSGAP... -24-

4 EMPIRI...- 26 -

4.1ERNST &YOUNG... -26-

4.1.1 Penningtvätt ...- 26 -

4.1.2 Anmälningsplikt ...- 27 -

4.2ÖHRLINGSPRICEWATERHOUSECOOPERS... -29-

4.2.1 Penningtvätt ...- 29 -

4.2.2 Anmälningsplikt ...- 29 -

4.3KPMG... -31-

4.3.1 Penningtvätt ...- 31 -

4.3.2 Anmälningsplikt ...- 31 -

4.4FINANSPOLISEN... -33-

4.4.1 Penningtvätt ...- 33 -

4.4.2 Anmälningsplikt ...- 34 -

5 ANALYS ...- 36 -

6 SLUTSATS OCH AVSLUTANDE DISKUSSION ...- 39 -

6.1SLUTSATSER... -39-

6.2EGNA ÅSIKTER... -40-

6.3FÖRSLAG TILL VIDARE FORSKNING... -41-

7 LITTERATURFÖRTECKNING ...- 42 -

BILAGA 1 – INTERVJUFRÅGOR TILL REVISORER BILAGA 2 – INTERVJUFRÅGOR TILL FINANSPOLISEN

Figurförteckning

FIGUR 2-PENNINGTVÄTTSRAPPORTER... -20-

FIGUR 3-GEOGRAFISK SPRIDNING AV PENNINGTVÄTTSÄRENDEN 2007... -20-

FIGUR 4-RAPPORTERING PER BRANSCH... -21-

1 Inledning

I det inledande kapitlet presenteras en bakgrund till uppsatsämnet. Därefter följer en problemdiskussion som leder fram till uppsatsens problemformulering. Slutligen ges en kort beskrivning av syftet, avgränsning, målgrupp samt fortsatt disposition.

1.1 Bakgrundsbeskrivning

Enligt statistik från Ekobrottsmyndigheten, EBM, har den ekonomiska brottsligheten ökat under 2008 (Ekobrottsmyndighetens Årsredovisning, 2008). Peter Carlberg skriver i Svenska Dagbladet att ekonomisk brottslighet blir allt vanligare och även grövre. Han nämner också att ekonomisk brottslighet ofta ligger till grund för den organiserade brottsligheten och att det i framtiden kommer att krävas mer uppmärksamhet och kontroll (Carlberg, 2009).

I Ekobrottsmyndighetens rapport från 2008 står det att finanskrisen och lågkonjunkturen öppnar nya vägar och stimulerar den organiserade brottsligheten. Även tendenser på gränsöverskridande kriminellt samarbete ökar markant. Den ekonomiska brottsligheten blir allt mer internationell och komplex. Med tanke på dagens finansiella situation ger det möjlighet för avancerad ekonomisk brottslighet att öka (Antemar, 2008).

En del brott genererar stora vinster och särskilt höga summor drar till sig mer uppmärksamhet. Det blir därför nödvändigt för gärningspersonerna att förvandla pengar från kriminell verksamhet till legitima medel för att dölja deras brottsliga ursprung och därmed kunna investera medlen i den lagliga ekonomin. För att kunna användas på den legala marknaden måste pengarna tvättas, vilket bidrar till att de inte kan bli spårade till ursprunglig brottslighet (Brå, 2006). Tvättning och placering av vinster blir vanligare och används även i stor utsträckning för att dölja annan grov och planerad brottslighet (Antemar, 2008). Olika tekniker har utvecklats för att tvätta brottsliga vinster och få in dem i den reguljära ekonomin (Brå, 2006).

Sedan 1980-talet när bekämpningen av penningtvätt inleddes har de finansiella

institutionerna utnyttjats för att utföra penningtvätt och därför har dessa institutioner

spelat en betydande roll för förebyggandet av penningtvättshäleri. För att komma åt

brotten infördes speciella rutiner exempelvis kundidentifiering, journalföring och

rapportering av misstänkta transaktioner. De relativt hårda och systematiska rutiner som

antogs har bidragit till att kriminella börjat vända sig till professionella yrkesutövare för

att hitta nya metoder för penningtvätt. Sedan slutet av 1990-talet har det blivit allt mer

vanligt att advokater, jurister, revisorer och andra experter blivit involverade. Då tekniken

att utföra penningtvätt påtagligen ökat genom att använda icke finansiella institutioner får

bland annat revisorer en mer utsatt roll. Det blir därför av stor betydelse att den här

yrkesgruppen tillhör bekämpningen och har en förpliktelse för att förhindra penningtvätt (He, 2006).

För att förebygga och bekämpa penningtvätt finns regelverk kring området med syfte att skydda det finansiella systemet och de företag som är kopplade till detta system (Revision – en praktisk beskrivning, 2006). Både Rikskriminalpolisen och Finanspolisen anser att det finns brister, dels i lagen och även i hur den efterlevs (Finanspolisens Årsrapport, 2007). Enligt lag (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism är revisorn skyldig att anmäla vid misstanke om penningtvätt. Lagen innehåller förpliktelser som revisorn ska beakta. Dessa är kundkännedom och rapporteringskrav (Lag (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism). För att förebygga penningtvätt spelar revisorn en viktig roll. Men att det finns en skyldighet för revisorn att rapportera misstänkta bedrägerier är ett känsligt ämne med tanke på förtroendet som ska finnas mellan revisorn och dess klient (Hellsberg, 2007).

Enligt finanspolisens årsrapport 2007 har det blivit en kraftig minskning av andelen anmälda rapporter om misstänkt penningtvätt. Av de totalt 4 117 revisorer som Finanspolisen har identifierat som rapporteringspliktiga har endast fyra stycken gjort anmälan under 2007. Revisionsbranschen är ett betydelsefullt område för att förhindra penningtvätt. Detta för att revisorer anses vara den yrkeskategori som har kompetens till att upptäcka kontantintensiva branscher. Genom deras insikt i företagen kan de undersöka om en ovanligt hög intäkt sker i företagets näringsverksamhet, i förhållande till kostnader som finns i verksamheten (Finanspolisens Årsrapport, 2007).

1.2 Problemdiskussion

Med tanke på att antalet rapporterade fall av misstänkt penningtvätt har minskat ställer vi oss frågan om det finns en koppling mellan minskningen och revisorns rädsla att gå miste om sitt förtroende. Om revisorn rapporterar ett misstänkt brott kanske risken finns att klienten blir upprörd. Kan det då leda till att det finns en motvilja hos revisorn att rapportera, en motvilja som kan bygga på rädslan att förlora klienten. Eller kan den existerande motviljan resultera i bristande kunskap om penningtvätt.

Det är uppenbart att det finns en konflikt mellan revisorns anmälningsskyldighet och skydd av sekretess mot sina klienter. Att finna en lämplig balans mellan dessa motstridiga intressen är problematiskt. Samtidigt som revisorn enligt lag måste anmäla misstanke om pennigtvätt måste revisorn även hålla på sekretessen gentemot sina klienter för att dessa inte ska gå miste om förtroendet. Det här förtroendet bygger på revisorns oberoende och expertis (Hellsberg, 2007).

En ytterligare fundering är om Finanspolisen inte varit tydliga med sina krav och

förväntningar på revisorns rapporteringsskyldighet kring penningtvätt. Råder det ett

förväntningsgap som bygger på revisorns motvilja att rapportera och existerande förväntningar från myndigheten

.

1.2.1 Problemformulering

Från ovanstående bakgrund och diskussion har vi kommit fram till följande problemformulering, där fokus ligger på förväntningsgapet mellan revisorer och myndighet:

• Hur förhåller sig revisorerna till sin anmälningsplikt?

• Vad har Finanspolisen för förväntningar på revisorn?

1.3 Syfte

Syftet med studien är att undersöka hur revisorer förhåller sig till sin skyldighet att rapportera misstänkt penningtvätt samt myndighetens uppfattning och förväntning av revisorers anmälningsplikt.

1.4 Avgränsning

Studien avgränsas till att undersöka penningtvätt, då det är ett aktuellt och debatterat ämne inom ekonomisk brottslighet. Vi har valt att begränsa oss till att undersöka revisorers roll kopplat till bekämpning av penningtvätt. Vi har även valt att avgränsa oss till fyra intervjuer, varav tre har utförts på revisionsbyråerna KPMG, ÖhrlingsPriceWaterhouseCoopers och Ernst & Young. Vår fjärde intervju utfördes på Finanspolisen i Stockholm.

1.5 Målgrupp

Uppsatsen riktar sig främst till de myndigheter som arbetar med bekämpning av penningtvätt samt yrkesverksamma revisorer. Men även till övriga intressenter med intresse för penningtvätt.

1 Med myndighet i den här uppsatsen avses Finanspolisen.

1.6 Fortsatt disposition

Kapitel två behandlar uppsatsens metodologiska ställningstaganden i form av val av uppsatsämne, vetenskapligt förhållningssätt, tillvägagångssätt, vetenskapligt angreppssätt, datainsamling, val av respondenter, intervjuteknik, metod för analys av datainsamling, källdiskussion samt giltighetsanspråk.

Kapitel tre redogör för den teoretiska referensramen som först tar upp en introduktion till ekonomisk brottslighet. Därefter följer en utförlig beskrivning om penningtvätt, dess historia, metoder som karaktäriserar penningtvätt, utveckling av penningtvätt samt penningtvättslagen. I detta kapitel beskrivs även Finanspolisen och dess uppgift samt statistik kring penningtvätt. Sedan presenteras revision och revisorns roll. Kapitlet avslutas med förväntningsgapet mellan revisorer och Finanspolisen.

Kapitel fyra presenterar uppsatsens empiriska studie i form av sammanställt material från våra respondenters åsikter. Empirin utgörs av intervjuer med tre revisorer och biträdande chef för Finanspolisen.

Kapitel fem redogör för resultatet av uppsatsens studie i form av en analys. Analysen bygger på en koppling mellan den teoretiska referensramen och den empiriska studien.

Kapitel sex är det avslutande kapitlet som presenterar uppsatsens slutsatser genom att

besvara vår problemformulering med hjälp av analysen. Vidare ges en avslutande

diskussion med egna tankar och förslag på vidare forskning kring ämnet.

2 Metod

I metodkapitlet redogörs för våra ställningstaganden för uppsatsens praktiska tillvägagångssätt. Följande områden presenteras: val av uppsatsämne, vetenskapligt förhållningssätt, tillvägagångssätt, vetenskapligt angreppssätt, datainsamling, val av respondenter, intervjuteknik, metod för analys av datainsamling, källdiskussion samt giltighetsanspråk.

2.1 Val av uppsatsämne

Ekonomisk brottslighet är ett aktuellt och viktigt ämne. Ett område inom den ekonomiska brottsligheten som har ökat kraftigt är penningtvätt. Bekämpningen av den här kategorin av brottslighet har pågått en längre tid, utan att flertalet anmälningsskyldiga yrkesgrupper insett innebörden. Då revisorer dagligen arbetar med företag har yrkesgruppen en stor förutsättning att upptäcka och förhindra penningtvätt. Trots det visar det sig att endast ett fåtal anmälningar har kommit in till Finanspolisen. Finanspolisen har förväntningar på revisorernas anmälningsskyldighet och därför tycker vi det är intressant att undersöka det förväntningsgap som uppstår mellan denna myndighet och revisorer.

2.2 Vetenskapligt förhållningssätt

Det vetenskapliga förhållningssättet i uppsatsen är av ett hermeneutiskt synsätt. Vi vill förstå innebörden av det förväntingsgap som uppstår mellan myndighet och revisorer kring penningtvätt. Vår uppsats bygger på tolkningar av insamlad empiri och kunskap erhållen från den teoretiska referensramen. Det innebär att vi har fördjupat oss genom inläsning av litteratur och därefter utfört empiriska studier. Då ingen given fakta finns utan tolkningar av insamlad information görs stämmer det överens med det hermeneutiska synsättet som Andersen skriver om (Andersen, 1998).

2.3 Tillvägagångssätt

En växelverkan mellan de två ansatserna deduktion och induktion utformar vårt valda

tillvägagångssätt, vilket även benämns för abduktiv ansats. Vid uppsatsens

tillvägagångssätt kan de här två skilda beskrivningarna av slutsatser urskiljas. Den

deduktiva ansatsen utgår från redan befintlig teori för att sedan dra slutsatser i den

undersökta empirin. Medan induktion innebär att empiriska studier utförs som sedan

kopplas till teoretisk referensram (Johannessen, Tufte 2007). I vår uppsats avspeglar sig

deduktion genom att vi har läst in oss på insamlad litteratur i den teoretiska

referensramen. Litteraturen har sedan testats mot vår valda empiriska studie. Induktion har även tillämpats då vår empiriska studie har bidragit till tolkningen av slutresultatet.

2.4 Vetenskapligt angreppssätt

För att få en djupare förståelse för uppsatsämnet har vi utgått från en kvalitativ studie.

Vår empiriska studie består av fyra personliga intervjuer, vilket gör att vi kommer närmare våra informationskällor och kan föra en diskussion med respondenterna. Ett alternativ till kvalitativ studie är kvantitativ studie. Men eftersom vi vill studera vårt problemområde närmare och mer ingående genom att lyfta fram problematiken mellan revisorers anmälningsplikt och Finanspolisens förväntningar är den kvalitativa studien att föredra.

2.4.1 Kritik till kvalitativ metod

Våra intervjuer genomfördes via personliga möten samt telefonintervjuer med fyra respondenter. Det är då viktigt att ha i beaktande att respondenterna inte var partiska och endast lämnade vinklad information utifrån eget intresse. Det är även viktigt att det var vi som styrde intervjuerna på det sätt att respondenterna besvarade samma frågor, det för att kunna göra en tillförlitlig bedömning och jämförelse.

2.5 Datainsamling 2.5.1 Primär data

Det empiriska materialet utgörs av intervjuer med revisorer från KPMG, ÖhrlingsPriceWaterhouseCoopers (PwC) och Ernst & Young (E&Y) samt biträdande chef på Finanspolisen.

Intervjuerna med våra respondenter har varit delvis strukturerade. Det innebär att vi

använt oss av en i förväg sammanställd intervjuguide med 14 frågor. Frågorna bygger på

samma struktur som den teoretiska referensramens rubriker. Guiden utformades genom

att vi fastställde relevanta frågor kopplade till problemområdet. Vi har utformat två

separata intervjuguider, en till revisorerna och en till Finanspolisen. Intervjufrågorna

behandlar samma teman men är anpassade utefter respondenten. Vi valde medvetet att

inte använda alltför strukturerade och fastställda frågor för att kunna få möjlighet till en

djupare diskussion med respondenterna.

2.5.2 Sekundärdata

Vid tillämpning av sekundärdata är det viktigt med ett kritiskt förhållningssätt för att kunna lita på informationen och att den inte är vinklad (Lundahl & Skärvad, 1999). Den litteratur vi har använt är noga utvald efter relevans och trovärdighet. Det genom att använda författare som är trovärdiga inom problemområdet, studera tillförlitliga vetenskapliga artiklar från akademiska tidsskrifter samt studera artiklar och information från pålitliga elektroniska källor. Vi har använt oss av Högskolebiblioteket i Borås databas samsök för att få fram lämpliga vetenskapliga artiklar kring problemområdet.

Genom sökmotorn Google har vi funnit intressanta tidningsartiklar från tillförlitliga tidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Böckerna vi har använt i uppsatsen är hämtade från Högskolebiblioteket samt ett fjärrlån från Storbritannien.

2.6 Val av respondenter

Anledningen till att revisorer från KPMG, PwC, E&Y valdes var på grund av att de är tre stora och väletablerade revisionsbyråer med god kunskap inom studiens problemområde.

Vid val av respondenter tog vi kontakt med respektive byrå. Därefter fick vi förslag på lämpliga respondenter som vi kontaktade. En utav byråerna var svårare att få svar från, men vi fortsatte att söka vidare tills vi fick tag på en tillgänglig respondent för intervju.

Våra respondenters erfarenhet kring anmälningsskyldigheten anser vi är god och kan därmed ge oss en insikt av situationen. Av praktiska skäl har vi valt två byråer i Borås och för att få ett bredare perspektiv inom revisionsbranschen har vi även valt en byrå i Göteborg. Vår respondent från KPMG vill vara anonym och kommer därför benämnas

”X” samt ”respondent från KPMG”. Att vi valde en intervju med Finanspolisen beror på att det är den myndighet som arbetar med bekämpning av penningtvätt och som kan tillföra viktig kunskap till vår uppsats.

2.7 Intervjuteknik

Personliga intervjuer är den metod som har fått utgöra vår empiriska undersökning.

Eftersom vi anser att intervjuer kan avspegla revisorers uppfattning om anmälningsplikten och Finanspolisens förväntningar på revisorer vid misstanke om brott.

Vid varje intervjutillfälle har vi utgått från 14 i förväg formulerade frågor som är kopplade till problemområdet. Det för att få ut väsentlig information och därmed minska risken att vi hamnar utanför vårt undersökningsområde. Frågorna kategoriserades och fördes i diskussion med varje respondent vilket gav utrymme för öppna dialoger.

Vi mailade ut våra intervjufrågor till samtliga respondenter innan intervjutillfällena för att

de skulle få en möjlighet att förbereda sig inför intervjun. Det medförde även att

intervjuerna effektiviserades och höll sig inom ramen. Intervjuerna med E&Y och PwC

har utförts genom personliga möten på respektive kontor. Vi anser att vi då kommer närmare våra respondenter och kan analysera kroppsspråk samt reaktioner. Intervjun med Finanspolisen genomfördes via telefon med inspelning för att det inte fanns möjlighet att åka upp till Stockholm för ett besök. Även intervjun med KPMG i Göteborg utfördes via telefon.

2.8 Metod för analys av datainsamling

Vid varje intervjutillfälle har vi använt oss av en diktafon för att ordagrant kunna dokumentera våra konversationer med samtliga respondenter och därmed minska risken för feltolkningar. Materialet har transkriberats efter varje intervju då vi anser att vi fortfarande har intervjun färsk i minnet och även respondentens sinnestämning vid samtalet. Efter det sammanställdes varje intervju var för sig till vår slutliga empiri. I analyskapitlet har vi lyft fram respektive respondents åsikter kopplat till vår teoretiska referensram för att kunna urskilja våra slutsatser.

2.9 Källdiskussion

Vi har noggrant valt ut litteratur som vi anser vara trovärdig och relevant för uppsatsen.

Det har vi gjort genom att använda oss av medgivna författare av litteratur och veteskapliga artiklar som har ett pålitligt akademiskt ursprung. Vi är medvetna om att flertalet artiklar har internationellt ursprung och att de återspeglar egna åsikter kring problemområdet vilket vi vill upplysa våra läsare om.

2.10 Giltighetsanspråk

För att kunna pröva frågeställningarna är det viktigt att informationen är användbar och pålitlig. Väsentligt är att informationen mäter det som ursprungligen är tänkt att mätas (Holme & Solvang, 1997). Det är viktigt att få en hög validitet i uppsatsen och det uppnås genom att mätning verkligen berör den aktuella problemformuleringen (Artsberg, 2005).

Med validitet menas giltighet och relevans. Giltigheten innebär hur väl teorin stämmer

överens med empirin och relevansen talar om hur relevant den insamlade empirin är i

förhållande till valt problemområde (Andersen, 1998). För att försäkra att vår uppsats

innehar godtagbar validitet har vi gjort rimlighetsbedömningar av våra resultat. Vid

insamlandet av empiriskt material var det viktigt att respondenterna fick likartade frågor

för att kunna jämföras. För att få svar på frågorna var vår uppgift att hålla oss till ämnet

och se till att respondenterna inte kom in på sidospår. Vi anser att relevansen i uppsatsen

är god då våra respondenter är kunniga inom området penningtvätt och revisorns

anmälningsplikt.

Reliabilitet avser den observerade informationens pålitlighet (Andersen, 1998). En

förutsättning för validitet är att först uppnå reliabilitet och en hög reliabilitet uppnås

genom att upprepade mätningar ger samma resultat (Johanessen & Tufte, 2002). Genom

att på ett noggrant sätt bearbeta både teoretisk insamlad information och vårt empiriska

material har vi eftersträvat god reliabilitet i uppsatsen och därigenom försökt få en hög

tillförlitlighet.

3 Teoretisk referensram

Den teoretiska referensramen börjar men en kort introduktion av ekonomisk brottslighet för att ge läsaren en insikt om dess innebörd. Vidare läggs fokus på penningtvätt då det är uppsatsens huvudämne. Därefter beskrivs Finanspolisen och dess funktion, revision och revisorns roll samt förväntningsgapet mellan de båda parterna.

3.1 Ekonomisk brottslighet

Någon allmän definition av ekonomisk brottslighet finns inte och det är inget strikt juridiskt begrepp som finns i lagtext eller annan författning. Men begreppet används bland annat i lagstiftningsarbetet och inom kriminologin, det vetenskapliga studiet av brottsligheten (Magnusson & Sigbladh, 2001).

Ekonomisk brottslighet är ett samlingsnamn för olika typer av brott. Bland de vanligaste kan nämnas skattebrott och bokföringsbrott men även förskingring, penningtvätt och mutbrott är exempel på vanligt förekommande ekonomisk brottslighet (Brå, 2009).

Två beskrivningar av ekonomisk brottslighet ges nedan:

”Ekonomisk brottslighet är brott som sker inom ramen för en näringsverksamhet eller som begås utanför näringsverksamheten och som är riktade mot centrala ekonomiska system som skatte- eller socialförsäkringssystemen”

(Ekobrottsmyndigheten, 2009).

”Systematisk brottslighet av ekonomisk karaktär inom legal näringsverksamhet, främst skattebrott, brott mot borgenärer, brott mot aktiebolagslagen (2005:551) och brott mot vissa andra lagar, t.ex. lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument samt brott som gäller bedrägerier med EU-medel”

(Nationalencyklopedin, 2009).

För att räknas som ekonomisk brottslighet måste ett samband till näringsverksamhet

finnas. Därför räknas inte enskilda personers förmögenhetsbrott eller till exempel

skattebrott, som inte har någon koppling till näringsverksamhet, som egentliga

ekonomiska brott. Inte heller brottslighet utövad som illegal näringsverksamhet, till

exempel narkotikahantering, bordellverksamhet, häleri- och ockerverksamhet,

vadhållning samt drivande av spel- eller spritklubbar hör till den egentliga ekonomiska

brottsligheten. Den typen av brott benämns istället organiserad brottslighet. Men gränsen

mellan de båda typerna har blivit alltmer otydlig och den internationella kopplingen till

ekonomisk brottslighet har blivit påtagligare (Nationalencyklopedin, 2009). Den

traditionella organiserade brottsligheten har infiltrerats alltmer med det lagliga företagsområdet men samtidigt behållit de kriminella värderingarna vilket har lett till att gränsen mellan organiserad brottslighet och ekonomisk brottslighet har suddats ut. Det i sin tur har bidragit till att fler brott begås av tungt belastade brottslingar (Magnusson &

Sigbladh, 2001).

Andelen anmälda brott styrs till stor del av hur aktiva myndigheterna är i sin kontrollverksamhet. Ekonomisk brottslighet förekommer ofta i branscher där mycket kontanter hanteras, till exempel taxi- och restaurangbranschen. Vanliga förekommande brott är oredovisade intäkter och svartarbete (Brå, 2009).

Den ekonomiska brottsligheten riktas mot samhällets centrala ekonomiska system, till exempel skattesystemet eller socialförsäkringssystemet. Ekobrottsmyndigheten och Finanspolisen är två grupper som arbetar för att förhindra den här typen av brott. De har olika områden där Finanspolisen verkar för att förhindra och avslöja penningtvätt, penningförfalskning och terroristfinansiering (Polisen, 2008).

På senare delen av 1970-talet inledde många länder, och då även Sverige, en kriminalpolitisk satsning för att bekämpa ekonomisk brottslighet. Satsningar gjordes genom utökning av resurser och prioriteringar angående förebyggande åtgärder och den brottsutredande verksamheten. Det gjordes även lagstiftningsåtgärder som exempelvis straffskärpningar (Nationalencyklopedin, 2009).

Det ökade intresset för bekämpning av ekonomisk brottslighet kan vara en följd av att den här typen av brott avser stora penningbelopp, och är i en helt annan storleksordning än den traditionella brottsligheten. En uppskattning kan göras till att brottskostnader för stölder uppgår till några få miljarder kronor medan den svarta ekonomin motsvarar ungefär 5-10 procent av bruttonationalprodukten, det sammanlagda värdet av ett lands produktion av varor och tjänster under vanligen ett år. En uppskattning av Sveriges totala omfattning av ekonomisk brottslighet är svår. Men många experter anser den vara över 100 miljarder kronor per år. Ett stort problem med ekonomisk brottlighet är att det leder till en stor omfördelning i ekonomin och att konkurrenssituationen blir snedvriden, vilket kan leda till att fördelnings- och jämnlikhetspolitik sätts ur spel (ibid).

Inom den ekonomiska brottsligheten spelar internationaliseringen en stor roll. Det visar sig genom att kriminella utnyttjar globaliseringen och teknikutvecklingen för att kunna bedriva verksamhet oberoende av landgränser. Det leder till att illegala verksamhetsvinster kan tvättas i de internationella finanssystemen och sedan återinvesteras i korruption och i legala verksamheter (Magnusson & Sigbladh, 2001).

Den italienske kriminalprofessorn Ernesto U. Savona (1999) menar att den internationella

brottsbekämpningen står inför en utmaning gällande penningtvätt. Han menar att

strategin att beslagta vinster måste fungera mer effektivt. Internet har en betydande roll

och är ett tämligen nytt sätt för ett snabbt och anonymt informationsutbyte som möjliggör

penningtransaktioner. Savona framför även att det är viktigt att bekämpa korruption då

det är en grundläggande förutsättning för brottsligheten. Samtidigt är det viktigt att de professionella rådgivarna kontrolleras kontinuerligt, då de är en förutsättning för att brottslingarna ska kunna klara sig. Det är även nödvändigt med ett samarbete mellan stater samt mellan de självreglerande instanserna inom näringslivet (Savona, 1999).

3.2 Penningtvätt 3.2.1 Historia

Pennigtvätt eller money laundering som det benämns i internationella termer härstammar från omkring tjugotalets USA. Vid den tiden började den amerikanska maffian investera stora summor i tvättautomater och endast kontantbetalning var aktuellt. Maffian lämnade stora delar av vinster från olika kriminella handlingar i affärerna och blandade på så vis svarta pengar med rena intäkter (Magnusson & Sigbladh, 2003). Begreppet penningtvätt användes till att beskriva den verksamhet som Al Capone införde på 1930-talet i USA.

Det sägs att Capone var grundaren till tvättautomaterna där han gömde vinsterna från den illegala alkoholhandeln i bokföringen. Tidsepoken mellan åren 1920-1933 kallas för Alkoholförbudet och det var under den tiden förbjudet att bedriva försäljning av alkohol enligt lag (Hellsberg, 2007).

Definitionen av penningtvätt har utvecklats med åren. I början omfattade begreppet ett fenomen som enbart sammankopplades med finansiella transaktioner i samband med ekonomisk brottslighet. Idag täcker definitionen av penningtvätt stora delar av olika ekonomiska transaktioner som genererar vinster från illegala verksamheter. Sådana verksamheter kan utgöras av skatteflykt och felaktig bokföring medan gärningsmännen kan bestå av potentiella individer eller företag, korrumperade tjänstemän, organiserade brottslingar och företag i så kallade skatteparadis (ibid).

3.2.2 Definition

Det finns ingen klar definition på penningtvätt då det finns ett antal olika former och metoder att utföra sådan brottslighet (Hellsberg, 2007). En vanlig definition är:

”Med penningtvätt avses åtgärder i syfte att dölja eller omsätta pengar eller andra tillgångar från brottslig verksamhet”

(Magnusson & Sigbladh, 2003).

Enligt lag (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism lyder definitionen:

a) sådana åtgärder med brottsligt förvärvad egendom, som kan medföra att

egendomens samband med brott döljs, att den brottslige får möjlighet att undandra

sig rättsliga påföljder eller att återskaffandet av egendomen försvåras, samt sådana åtgärder som innefattar förfogande över och förvärv, innehav eller brukande av egendomen,

b) sådana åtgärder med annan egendom än som avses i a, om åtgärderna är ägnade att dölja att någon har berikat sig genom brottslig gärning.

Penningtvätt är den teknik som gör det möjligt för kriminella att använda illegala vinster i vardaglig konsumtion. Ett annat sätt är att utföra investeringar, utan direkt koppling till den bakomliggande brottslighet som genererat vinsterna. Det innebär att pengar som kommer från brottslig verksamhet genom olika transaktioner kan omvandlas till tillgångar. De kan i sin tur redovisas öppet, som om de framkommit genom vanlig affärsverksamhet. Det leder till att illegala svarta pengar kan förvandlas till legala vita pengar (Penningtvätt, 2009).

Penningtvätt kan liknas vid en process i fem steg; brott, brottsvinster, integrering, skiktning och slutligen konsumtion/investering. Med hjälp av kontakter, inflytande eller kontroll över företag inom den finansiella sektorn underlättas transaktionerna. Dessutom kan brottslingarna även ta hjälp av ett företag som använder sig av det finansiella systemets tjänster. Genom metoden kan vinsterna utnyttjas legalt trots deras ursprungliga härkomst (Finanspolisens Årsrapport, 2007).

Penningtvätt förekommer ofta internationellt. Nästan alla illegala transaktioner sker i form av kontanta medel där handlingar eller bevis inte förekommer vilket då försvårar möjligheten att spåra pengarnas ursprung (Schneider & Windischbauer, 2008). Tvättade pengar har sitt ursprung från olika typer av brott som exempelvis narkotikabrott, skattebrott, utpressning, människosmuggling, rån, bedrägerier, förskingring samt vapenhandel (Finanspolisens Årsrapport, 2007). Den svenska lagstiftningen om penningtvätt har påverkats av beslut från flera internationella organ och andra globala organisationer världen över. EU-direktiven innehåller viktiga hänvisningar som har en bakomliggande påverkan på lagen. Financial Action Task Force on Money Laundering, (FATF), är det världsledande organet med tydliga rekommendationer för bekämpning av penningtvätt. Även revisorn har en viktig roll vid bekämpningen med tre huvuduppgifter;

skyldighet att identifiera, kundkännedom och rapportering av misstänkta transaktioner

(Hellsberg, 2007).

3.2.3 Metoder som karaktäriserar penningtvätt

Internet, ett kontantlöst samhälle och andra nya tekniker gynnar ekonomisk tillväxt, men samtidigt utnyttjas den nya teknologin av penningtvättutövarna. Internetbanker och elektroniska transaktioner leder till att det blir mer invecklat vid kundidentifikation (He, 2006).

Banker förknippas ofta som utsatta för penningtvätt. Det för att pengar kan placeras och omsättas till resecheckar, värdepapper etc. Banker utnyttjas även för elektronisk överföring av pengar till andra konton i utlandet. Oftast placeras brottsliga pengar i separata konton för att undvika uppmärksamhet och misstankar hos personalen (Magnusson & Sigbladh, 2003). Metoden benämns smurfing och då delas transaktionen upp i flera delar. Det medför att risken för att bli upptäckt minskar. Även olika finansiella institutioner kan användas för att den enskilda institutionen inte ska bli misstänksamma (He, 2006).

Hawala banking är den internationella benämningen på det informella banksystemet som har sitt ursprung från södra Asien (Odermalm Schei, 2008). Hawala fungerar inte som en vanlig bankrörelse utan är en tjänst som används till att underlätta internationella överföringar mellan vistelseland och hemland. Tekniken används främst av etniska minoriteter och bygger på ett förtroende mellan parterna., de så kallade Hawalaagenterna.

Systemet har uppmärksammats på flera håll men främst i de asiatiska länderna där behovet är som störst då valutaförsändelser i de här länderna är förenade med restriktioner (Magnusson & Sigbladh, 2003). Hawala banking innebär låga transaktionskostnader och kan därmed även användas till överföring av legala pengar samt illegala penningtransaktioner som penningtvätt, smuggelaffärer etc. Eftersom de inblandade personerna i affären är anonyma kan transaktioner inte spåras på grund av att betalningen sker i form av guld eller varor. Hawalatjänsten är inte brottslig eller på något sätt olaglig för de enskilda individer som utnyttjar tjänsten utan enbart om den används i brottsliga syften (Jönsson, 2009).

Smuggling är en utav de vanligaste metoder till att transportera illegala pengar från brottslig verksamhet. Syftet är att transportera dessa till ett annat land exempelvis ett skatteparadis. Det sker ofta genom transporter som flyg, fartyg, bilar och bussar och där penningtvättaren placerar pengarna gömda i väskor eller direkt på kroppen i sedelfickor.

Smuggling kan även ske genom postsystemet eller instoppade i mjuka leksaker (Magnusson & Sigbladh, 2001).

Penningtvätt kan även ske med hjälp av växelkontor där stora summor kontanter växlas

in till utländska valutor. Vid försäljning av narkotika kan en mängd mindre valörer växlas

till utländsk valuta, i större valörer. Därefter växlas sedlarna tillbaka till ursprunglig

valuta i ett lokalt bankkontor för att dölja misstankar om brottslighet (ibid).

Ytterligare en metod som kan användas vid penningtvätt är vinstkuponger från allmänna lotterier och travtävlingar. Metoden sker i form av att penningtvättutövaren erbjuder

”vinnaren” vinstpengarna och dessutom 10-15 procent extra av vinsten i utbyte mot lotten. Då förvandlas brottsligheten till legitima vinstpengar (ibid).

Aktiemäklare kan vara till stor hjälp för penningtvättaren då det på investeringskonton kan finnas större summor utan att det anses anmärkningsvärt för banker. Aktiemäklare kan dessutom investera penningtvättutövarens illegala pengar i olika officiella värdepapper och därmed legitimera brottsvinster (ibid).

Andra former av legala placeringar är investering i fastigheter och köp av företag. I en del företag kan kontanta transaktioner döljas för att erhålla brottsliga vinster. Exempel på företag är restauranger, pizzerior, frisörsalonger och biltvättar (ibid).

3.2.4 Utveckling av penningtvätt

Ett vanligt tillvägagångssätt bland brottslingar är att i allt större omfattning undvika banker och växlingskontor när de vill omvandla till legala pengar. Brottslingarna vänder sig gärna till butiker och kiosker, som vid sidan om sin verksamhet även utgör agenter för företag som transporterar pengar till utlandet. Ytterligare en trend bland brottslingar är att de införskaffar sig factoringbolag, vilket innebär att fordringar köps av bolag som har dålig likviditet. Då de här bolagen är i behov av snabba pengar sker det ett enkelt utbyte (Magnusson & Sigbladh, 2003).

Ett tredje förekommande vid penningtvätt är att tillgångar förflyttas till så kallade

”skatteparadis”, vilket innebär att de länder vars lagstiftning och skatteregler ger tillåtelse till att utländskt kapital får fristad i landet. Banker i länder med skatteparadis saknar kontroll av penningtvätt och transaktionen kan därmed inte spåras (ibid).

3.2.5 Penningtvättslagen

Med tanke på ökad ekonomisk brottslighet antog EU sitt första direktiv om åtgärder mot

penningtvätt år 1991. Direktivet implementerades först år 1994 i svensk lag med

benämningen lagen om åtgärder mot penningtvätt. Sju år senare genomfördes en ändring

av direktivet vilket innebar att fler fysiska och juridiska personer skulle omfattas av lagen

som trädde ikraft den 1 januari 2005. De uppräknade personerna är bland annat revisorer,

advokater och fastighetsmäklare (Regeringskansliet, 2009). Numera finns ett tredje

penningtvättsdirektiv, som trädde i kraft den 26 oktober 2005, med syftet att förhindra

och motverka att det finansiella systemet utnyttjas för penningtvätt och finansiering av

terrorism. Direktivet innehåller fyrtio rekommendationer om åtgärder mot penningtvätt

från det internationella organet Financial Action Task Force on Money Laundering, som bilades år 1989 av de sju medlemsländerna

i G7-gruppen (Finansinspektionen, 2008).

Den 15 mars 2009 implementerades en ny lag om penningtvätt i Sverige, lag (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Lagen innebär att banker och andra finansiella system måste utföra hårdare identitetskontroll och ifrågasätta pengars ursprung. Den nya penningtvättslagen grundar sig på EU:s tredje penningtvättsdirektiv och omfattar även företag och yrkesgrupper utöver den finansiella sektorn såsom revisorer, advokater, fastighetsmäklare, skatterådgivare och auktionsföretag med försäljning som överstiger 15000 euro i kontanter (Svenska Bankföreningen, 2009).

Alla fysiska och juridiska personer som erbjuder tjänster som riskerar att utsättas för penningtvätt ska enligt penningtvättslagen granska och rapportera de transaktioner som förväntas utgöra penningtvätt. De verksamheter som omfattas är följande:

• Auktionsföretag • Handel med ädelstenar och ädelmetaller

• Bank & Finans • Kreditmarknadsbolag

• Betalningsförmedling • Livförsäkringsrörelse

• Bilhandlare (handel med transportmedel) • Pensionsstiftelse

• Casino • Revisorer

• Fastighetsmäklare • Skatterådgivare

• Fondbolag • Valutaväxling

• Försäkringsförmedlare • Verksamhet för utgivning av elektroniska

• Handel med antikviteter och konst pengar

• Handel med skrot • Värdepappersrörelse

(Lag om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism).

3.3 Revisorns anmälningsplikt

Oegentligheter är svåra att upptäcka och det finns ingen garanti för att alla oegentligheter kommer fram. Det är särskilt svårt att upptäcka avsiktliga felaktigheter som utförts av personer i företaget som behärskar det interna kontrollsystemet (Revision – en praktisk beskrivning, 2006).

I penningtvättslagen föreskrivs vissa företag att kontrollera sina klienters identitet och anmäla vid misstankar om brottliga vinster till Finanspolisen. På begäran har företagen skyldighet att lämna uppgifter till Finanspolisen. Det kan ha stor betydelse vid utredning av penningtvätt. Det företag som inte fullgör anmälningsplikten löper risk att åtalas för häleri (Magnusson & Sigbladh, 2003).

2 USA, Japan, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Italien, Canada. Nu ingår även Ryssland i samarbetet.

Revisorn har i uppgift att bedöma risken för oegentligheter i sitt uppdrag. Revisorn har även en anmälningsplikt vid misstankar om ekonomisk brottslighet vars karaktär kan skada företaget eller andra intressenter. Ofta är misstankarna riktade mot företagets styrelseledamot eller verkställande direktörens handlingar i verksamheten (Revision – en praktisk beskrivning, 2006).

På grund av införandet av lag (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism har ändringar gjorts i aktiebolagslagen (2005:551).

3 kapitel 1 § En verksamhetsutövare ska granska transaktioner för att kunna

upptäcka sådana som den misstänker eller har skälig grund att misstänka utgör ett led i penningtvätt eller finansiering av terrorism. Om misstanke efter närmare analys kvarstår, ska uppgifter om alla omständigheter som kan tyda på penningtvätt eller finansiering av terrorism utan dröjsmål lämnas till Rikspolisstyrelsen.

En verksamhetsutövare ska avstå från att utföra transaktioner som den misstänker eller har skälig grund att misstänka utgör ett led i penningtvätt eller finansiering av terrorism. Om det inte är möjligt att låta bli att utföra en misstänkt transaktion, eller om den vidare utredningen annars skulle kunna försvåras, får transaktioner utföras och uppgifter lämnas omedelbart i efterhand.

(Lag om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism).

9 kapitel 42 § En revisor ska vidta de åtgärder som anges i 43 och 44 §§, om han

eller hon finner att det kan misstänkas att en styrelseledamot eller den verkställande direktören inom ramen för bolagets verksamhet har gjort sig skyldig till brott.

Om revisorn finner att en misstanke av det slag som avses i första stycket bör föranleda honom eller henne att lämna uppgifter enligt 3 kap. 1 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, ska dock åtgärder enligt 43 och 44 §§ inte vidtas. Lag (2009:76)

9 kapitel 43 § En revisor som finner att det föreligger sådan brottsmisstanke som

avses i 42 § ska utan oskäligt dröjsmål underrätta styrelsen om sina iakttagelser.

Någon underrättelse behöver dock inte lämnas, om det kan antas att styrelsen inte skulle vidta några skadeförebyggande åtgärder med anledning av underrättelsen eller en underrättelse av annat skäl framstår som meningslös eller stridande mot syftet med underrättelseskyldigheten. Lag (2009:76)

9 kapitel 44 § Senast fyra veckor efter det att styrelsen har underrättats enligt 43 §

första stycket skall revisorn avgå från sitt uppdrag.

Vad som sägs i första stycket om avgång och anmälan gäller inte om 1. den ekonomiska skadan av det misstänkta brottet har ersatts och övriga menliga verkningar av gärningen har avhjälpts,

2. det misstänkta brottet redan har anmälts till polismyndighet eller åklagare, eller 3. det misstänkta brottet är obetydligt.

I de fall som avses i 43 § andra stycket skall revisorn, om anmälan om det misstänkta brottet inte redan har lämnats till polismyndighet eller åklagare, utan oskäligt dröjsmål avgå från sitt uppdrag och lämna en sådan handling som anges i första stycket.

(ABL 2005:551).

3.4 Finanspolisen

Finanspolisen tillhör kriminalunderrättelsetjänsten vid Rikskriminalpolisen och verksamheten bedrivs i nära samarbete med främst Ekobrottsmyndigheten. Finanspolisen har det nationella ansvaret för områdena:

• penningtvätt

• ekonomisk underrättelsetjänst

• terroristfinansiering

• penningförfalskning och andra falska betalningsmedel

• miljöbrott

Målet med verksamheten är att förebygga och avslöja ovanstående brott. Finns det en skälig misstanke överlämnas ärendet till polis- och åklagarmyndighet för förundersökning. Det är Finanspolisen som är den yttersta mottagaren av transaktioner som med goda skäl misstänks utgöra penningtvätt från anmälningsskyldiga företag som exempelvis revisionsbyråer (Polisen, 2009). Samarbetet mellan företag och Finanspolisen måste vara väl fungerande för att bekämpningen av penningtvätt ska vara effektiv (Finanspolisens Årsrapport, 2007).

Finanspolisen har utformat och infört metoder för att underlätta bekämpning av penningtvätt. Ett sätt är att kontinuerligt tillämpa möjligheterna att spåra, säkra och förverka brottsvinster vid brottslighet. En annan metod är att kontinuerligt dokumentera brottsvinster som disponeras av misstänkta personer (ibid).

För att få en effektiv och verkningsfull bekämpning av penningtvätt är det en förutsättning med ett väl fungerande samarbete mellan det privata och offentliga.

Finanspolisens samverkan med den privata sektorn sker i huvudsak genom samordnade

seminarier i branscher där syftet är kunskapsöverföring till bland annat revisorer (ibid).

Figur 1 - Rikskriminalpolisens organisation Källa: Öhlander (2003)

Rikskriminalpolisen är den enhet som styr över Kriminalunderrättelsetjänsten.

Finanspolisen är en utav de sektioner som ingår i Kriminalunderrättelsetjänstens

organisation (Öhlander, 2003).

3.4.1 Finanspolisens statistik över penningtvättsrapportering

Figur 2 - Penningtvättsrapporter Källa: Finanspolisen Årsrapport (2007)

Finanspolisen har sammanställt antalet misstänkta penningtvättsrapporter enligt diagrammet ovan. Den tidigare kraftiga ökningen beror på att bankerna har ökat sin förmåga att upptäcka penningtvätt. Men på grund av ändrade rapporteringsrutiner hos växlingsföretagen under år 2006 har det skett en minskning av penningtvättsrapportering (Finanspolisens Årsrapport, 2006). År 2007 rapporterades 6040 misstänkta fall av penningtvätt, vilket visar på en minskning från tidigare år. Minskningen beror på ändrade rapporteringsrutiner hos en av bankerna (Finanspolisens Årsrapport, 2007).

Figur 3 - Geografisk spridning av penningtvättsärenden 2007 Källa: Finanspolisen Årsrapport (2007)

Cirkeldiagrammet visar att mer än hälften av de misstänkta penningtvättrapporterna kommer från Stockholmsregionen. I jämförelse med år 2006 har siffrorna inte förändrats (Finanspolisens Årsrapport, 2007).

Penningtvättsrapportörer uppdelade enligt

Lag (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt §1-2

Antal

penningtvättrapporter per bransch

Antal fysiska och juridiska personer som rapporterat

Antal

rapporteringspliktiga fysiska och juridiska personer

Annan finansiell verksamhet 7 3 148

Auktionsföretag 0 0 300

Bank & Finans 1310 27 126

Betalningsförmedling 944 5 42

Bilhandlare (handel med

transportmedel) 2 1 1000

Casino 78 1 1

Fastighetsmäklare 0 0 6100

Fondbolag 0 0 117

Försäkringsförmedlare 1 1 922

Handel med antikviteter och

konst 0 0 150

Handel med skrot 0 0 86

Handel med ädelstenar och

ädelmetaller 0 0 1000

Kortföretag (ej anmälningspliktigt

företag) 1 1 0

Kreditmarknadsbolag 0 0 67

Livförsäkringsrörelse 0 0 142

Pensionsstiftelse 0 0 79

Revisorer 11 4 4117

Skatterådgivare 0 0 159

Valutaväxling 3610 9 43

Verksamhet för utgivning av

elektoniska pengar 0 0 3

Värdepappersrörelse 5 2 156

Övriga, icke rapporteringspliktiga 71 1 0

SUMMA 6040 52 14758

Figur 4 - Rapportering per bransch Källa: Finanspolisen Årsrapport (2007)

Tabellen visar att 52 av samanlagt 14 758 rapporteringspliktiga har anmält misstänkta

penningtvättsbrott. Det är endast 0,4 procent som uppfyllt sin anmälningsplikt. Det finns

totalt 4117 rapporteringspliktiga revisorer och enbart fyra revisorer har rapporterat

misstänkt penningtvätt (Finanspolisens Årsrapport, 2007).

3.5 Revision

Det finns belägg för att revision har förekommit i Sverige redan på 1700-talet och sedan år 1895 har revisionen varit lagstadgad i aktiebolag. Revisionens moderna utformning har sin grund i 1944 års aktiebolagslag (Nationalencyklopedin, 2009).

I de företagsformer där ägaransvaret är begränsat finns det krav på hur företagets resultat och ställning ska redovisas externt. I aktiebolag har ägarna endast ansvar för insatt kapital och därför måste företagets olika intressenter kunna lita på att korrekt ekonomisk information lämnas (Revision – en praktisk beskrivning, 2006). Målet med lagstadgad revision i Sverige är att revisorn ska lämna en revisionsberättelse (RS ordlista, 2008).

Vilken efter varje räkenskapsår ska lämnas till bolagsstämman (ABL). Både årsredovisningen och revisionsberättelsen ligger till grund som beslutsunderlag för företagets intressenter (Revision – en praktisk beskrivning, 2006).

Revisorn väljs av företagets bolagsstämma och ska granska bolagets årsredovisning och bokföring samt styrelsens och VD:s förvaltning (ABL). Granskningen ska underlätta upptäckten av eller förebygga olagliga och på annat sätt oförsvarliga förvaltningsåtgärder (Regeringens proposition, 1997/98:99). Granskningen ska vara grundlig och omfatta det som god revisionssed kräver (ABL). Med god revisionssed avses här att revisorns granskning får växlande omfattning och betydelse beroende på bolagens varierande förhållanden. Det innebär även att granskningen allteftersom kan anpassas efter utvecklingen av praxis som sker inom området (Regeringens proposition). Det ger trovärdighet till företagets finansiella information (Revision – en praktisk beskrivning, 2006). Revisorn är inte ansvarig för att förhindra oegentligheter och fel i årsredovisningen, men ska ändå beakta risken för felaktiga uppgifter. Med oegentlighet avses en avsiktlig handling av en eller flera personer i företagsledningen, anställda eller tredje part som resulterar i att årsredovisningen blir felaktig (RS 240).

Revision baserar sig på att det finns ett förtroende mellan revisorn och dess klienter och förtroendet uppnås genom kompetens, oberoende och tystnadsplikt. De här kraven finns bland annat reglerade i aktiebolagslagen och i revisorslagen (Revision – en praktisk beskrivning, 2006).

3.5.1 Revisorns roll

Revisorns största uppgift är att kvalitetssäkra information och utgör därmed en nödvändig och viktig funktion. Tillförlitlig information krävs för att näringslivet och samhället ska fungera, därför är revision en viktig process (Johansson, Häckner & Wallerstedt, 2005).

Revisorn kan inta olika roller som exempelvis att utöva kontroll och ge råd, utföra

arbetsuppgifter på uppdrag av sina klienter samt upptäcka eventuella oegentligheter

(Hellsberg, 2007). Det är de starka ledorden oberoende, objektivitet och integritet som

har givit legitimitet åt revisorsprofessionen. När det förekommer tvivelaktigheter om hållbarheten och verklighetsförankring i ledorden finns det anledning till reflektion och eftertanke (Johansson, Häckner & Wallerstedt, 2005).

Det finns en förväntning om att en kvalificerad revisor ska kunna upptäcka oegentligheter och bedrägerier i sitt uppdrag. Ett motiv till det är att en effektiv och sakkunnig revision har stor betydelse när det gäller att förhindra och motverka den ökade ekonomiska brottsligheten. Utvecklingen inom revisorsyrket har förändrats och blivit alltmer komplex. Effekterna av ett utökat ansvar hos revisorn och myndighetens förväntningar kan diskuteras. Den oklara frågan bildar ett så kallat förväntningsgap som existerar när skilda uppfattningar uppstår mellan parterna (ibid).

Revisorernas expertis ligger till grund för konstaterandet att de i större utsträckning blir utnyttjade och utsätts för penningtvätt. Det beror på att penningtvätt är en mycket komplex rörelse som är invecklad för en vanlig kriminell person att utföra och vänder sig då till experter för att få hjälp att minimera misstanke kring brottet. Även om revisorer inte medvetet hjälper till kan de genom sitt yrke oavsiktligt delta i tvättning. På grund av att de tillhandahåller tjänster med stark koppling till ekonomiska aktiviteter (He, 2006).

Om revisorerna arbetar aktivt mot penningtvätt finns det en stor fördel gentemot exempelvis banker då de får god insikt i företags ekonomiska förhållanden. De har möjlighet att granska alla transaktioner, avtal etc. Deras möjlighet att se företagets helhet och inte endast en enstaka transaktion gör att revisorn har bättre förutsättning att upptäcka och rapportera penningtvätt (Johansson, Häckner & Wallerstedt, 2005).

3.5.2 Revisorns oberoende

Det faktiska oberoendet baseras på att revisorns åsikt inte äventyras av inflytanden som påverkar det yrkesmässiga och professionella omdömet samt inte påverkar själva agerandets integritet och opartiskhet. Det synbara oberoendet innebär att en kunnig person ska undvika förhållanden som gör att oberoendet äventyras (EtikR 1 Yrkesetiska regler, 2008).

Det finns en hög grad av förtrolighet mellan revisorn och företaget. Revisorn måste vara

oberoende i sitt uppdrag för att kunna bekräfta tillförlitligheten i informationen och

upprätta en fullgod revision (Revision – en praktisk beskrivning, 2006). Användarna av

den finansiella rapporten ska kunna lita på att revisorn varit oberoende i sin granskning

av informationen. Det finns faktorer som kan påverka revisorns oberoende vilket gör att

det strider mot oberoenderegeln. Exempelvis myndigheters förväntan på revisorns

anmälningsskyldighet, vilket kan innebära en gränsdragning mellan vad som är tillåtet

och icke tillåtet för att inte riskera revisorns oberoende (Hellsberg, 2007).

3.5.3 Tystnadsplikt

I ett flertal länder existerar tystnadsplikten (He, 2006) och är en grundläggande förutsättning för att en uppdragsgivare ska känna förtroende för revisorn. Enligt god yrkessed gäller tystnadsplikten även efter det att uppdraget har upphört. Någon total tystnadsplikt finns inte utan den kan brytas i de situationer när revisorn har skyldighet att lämna information enligt författningsbestämmelse, med stöd av god yrkessed eller efter behörigt tillstånd. Situationerna leder ofta till svåra överväganden i frågor där rättsläget är oklart. Det är då av stor betydelse att revisorn väl dokumenterar sina överväganden (EtikR 1 Yrkesetiska regler, 2008).

Enligt revisionslagen får revisorn inte obehörigen lämna upplysningar till någon som saknar rätt att få kännedom om företagets angelägenheter om det kan vara till skada för företaget (1999:1079, Revisionslag). På begäran ska revisorn däremot lämna upplysningar om bolagets angelägenheter till undersökningsledaren under förundersökning i brottmål (ABL). Om revisorn under revisionen påträffat omständigheter som kan tyda på penningtvätt får tystnadsplikten brytas då det finns skyldighet att underrätta Finanspolisen (EtikR 1 Yrkesetiska regler, 2008).

Enligt revisorslagen får en revisor inte, till fördel för sig själv eller till skada eller nytta för någon annan, använda uppgifter som revisorn har fått i sin yrkesutövning. Revisorn får inte heller avslöja sådana uppgifter till obehöriga. Revisorn skall se till att medhjälpare till honom eller henne följer bestämmelserna (2001:883, Revisorslag).

För att ha möjlighet att granska bolaget är det av väsentlighet att revisorn får tillgång till nödvändiga uppgifter och information. Om inte tystnadsplikten existerat hade revisorn haft svårare att sköta sitt arbete. Det får därför inte förekomma några misstankar om att uppgifterna skulle föras vidare (Revision – en praktisk beskrivning, 2006).

Tystnadsplikten kan utnyttjas av oärliga personer då de inte behöver oroa sig för att uppgifter läcker ut (He, 2006). Att rapportera till myndigheterna innebär rapportering till utomstående och därmed ett brott mot tystnadsplikten. Då sekretessen betraktas som en hörnsten kan avvikelser endast ske om tunga argument finns, vanligtvis genom lagstiftning (Hellsberg, 2007).

I vissa fall kan tystnadsplikten bli ett hinder för revisorn då exempelvis möjligheten att försvara kritik från massmedia genom att förklara det verkliga förhållandet inte kan göras (Revision – en praktisk beskrivning, 2006). Det är uppenbart att det finns en konflikt mellan bekämpningen av penningtvätt och skyddet av revisorns tystnadsplikt (He, 2006).

Skyldigheten som finns för revisorn att rapportera till myndigheter kan leda till att förhållandet mellan revisorn och klienten på ett oönskat sätt förändras (Hellsberg, 2007).

Behovet att bekämpa penningtvätt står i konflikt med den förmån tystnadsplikten ger i

kommunikationen mellan revisorer och deras klienter (He, 2006).

3.6 Förväntningsgap

En fråga som är aktuell i revisionsdebatten är det så kallade förväntningsgapet (Johansson, Häckner & Wallerstedt, 2005). Förväntningsgapet speglar en upplevd skillnad mellan vad någon förväntar sig av andra och vad denne personligen upplever ska motpresteras (Zikmund, 2008). Ett förväntningsgap inträffar då det uppstår skilda meningar mellan förväntning på vad revisionen ska leverera och vad den i själva verket levererat. Sett utifrån olika perspektiv innebär det att revisorer och allmänheten har olika uppfattningar om revisorns roll, revisionens innebörd och revisorns skyldigheter (Johansson, Häckner & Wallerstedt, 2005). Klienter och myndigheter är två exempel på grupper som förväntar sig att revisorer, med sin auktoritet, tar stort ansvar för att upptäcka bedrägerier under revisionen (Zikmund, 2008).

Liggio var först med att införa begreppet förväntningsgap, där han definierade det som skillnaden mellan olika förväntade resultat från oberoende revisorer och användare av finansiella rapporter (Fadzly & Ahmad, 2004). Koh & Woo (1998) skriver i sin artikel att förväntningsgapet uppstår från en kombination av överdrivna förväntningar och en otillräcklig prestationsförmåga hos revisorer (Koh & Woo, 1998).

Det finns olika typer av förväntningsgap. Ett exempel handlar om i vilken omfattning revisorn ska rikta in sig på att upptäcka förskingringar och oegentligheter i företagets redovisning. Intressenter förväntar sig att revisorn har som uppdrag att upptäcka bedrägerier men revisorns huvuduppgift är i själva verket att ge sin åsikt om företagets redovisning ger en rättvisande bild av företaget eller inte. Ett annat exempel på förväntningsgap handlar om revisorns magra rapportering. Det finns en efterfrågan om en utförligare rapportering men det skulle även betyda att revisorer får mer att stå till svars för (Johansson, Häckner & Wallerstedt, 2005).

Förväntningsgapet kan uttryckas av två variabler; revisorns möjlighet att upptäcka bedrägerier och insatserna revisorn gör för att upptäcka. En revisor kan behärska förmågan och ha kunskap att upptäcka bedrägerier, men väljer att göra genvägar eller ignorera uppenbara signaler av möjlig illegal verksamhet. Det kan också vara tvärtom, att flera sätt används för att försöka kämpa mot bedrägerier men att det är brist på kunskap.

Det är faktorer som vidgar förväntningsgapet (Zikmund, 2008).

En undersökning har gjorts i USA avseende skillnader mellan uppfattningar om revisorns upptäckter och plikt att avslöja samt de förväntningar som finns hos användare av finansiella rapporter. Undersökningen visade att det råder meningsskiljaktigheter på förtroendet mellan revisorer och användare av finansiella rapporter, i den utsträckning som revisorer bär ansvaret att upptäcka oegentligheter och illegala handlingar.

Användarna anser att revisorer ska bära ett större ansvar för upptäckter av bedrägerier i

företag än vad de gör idag (Koh & Woo, 1998).