Nya böcker om Korea, Nepal samt Östtimor och Macao

Full text

(1)

Gabriel Jonsson

Nya böcker om Korea, Nepal samt Östtimor och Macao

Sture Theolin, som är pensionerad ambassadör och nu knuten till Har- vard-universitetet, gav 2019 ut boken Nordkorea och bomben (Kris & Krig u.p.a., 340 sidor). Boken köps genom att Swisha 240 kr (varav 70 kr i frakt) till 0735373804. Glöm inte ange leveransadress. Åren 2006-2008 var han generalmajor och chef för den svenska delegationen till Neutral Nations Supervisory Commission, NNSC. Vid två perioder, år 2015 res- pektive år 2019, var han tillförordnad chef för Sveriges ambassad i Pyong- yang. I inledningen lyfter han fram den komplexa situationen i Östasien som präglas av svårigheter att försonas med historien och att skapa säker- hetspolitiskt samarbete. Det komplicerade säkerhetsläget på Koreahalvön kommer tydligt fram i de följande 46 kapitlen.

Boken inleds med en genomgång av Koreakriget 1950-1953 och vapenstilleståndsavtalet med tonvikt på organen Military Armistice Com- mission (MAC) och NNSC som ska upprätthålla avtalet. Kapitlet efter är en detaljerad genomgång och såvitt jag kan bedöma riktig bedömning av styrkeförhållandena på Koreahalvön. Uppgiften ”Viljan till krig finns där.”

(s. 27) förvånade mig, eftersom varje gång då risk för ett nytt krig har förelegat har spänningarna mellan Nordkorea och USA avtagit i kritiska skeden. Enligt författaren avspeglar uppgiften hans erfarenhet att nordko- reanerna säger vad de menar och menar vad de säger. Doktriner och prin- ciper för Nordkoreas försvarsmakt samt hur Sovjetunionens militära erfa- renheter under andra världskriget inspirerat Nordkorea är nästa tema. I kapitlet efter sägs att sovjetiska operationer i andra världskrigets slutske- de är en förebild för krigsplaneringen. Det framkommer sedan i kapitlet om den dynamiska militära balansen på Koreahalvön att hälften av Nord- koreas krigsmateriel är från 1960-talet och att resten är ännu äldre. För- svarsmakten har byggts upp med omfattande stöd ifrån och i nära samar- bete med Sovjetunionen.

Sydkoreas försvarspolitik är nästa tema. Det mycket viktiga samarbe- tet med USA får stort utrymme. Hoten från Nordkorea i form av special- förband, kemiska och biologiska vapen, ballistiska missiler samt hot om

(2)

kärnvapenangrepp beskrivs därefter. I kapitlet om USA:s kärnvapenpoli- tik i Korea omnämns både hoten om användning under Koreakriget och stationeringen av kärnvapen i Sydkorea under åren 1958-1991. Följande kapitel är en grundlig genomgång av Nordkoreas kärnvapenprogram som började efter Koreakriget, eftersom landet ville kunna stå emot USA:s hot. Från och med 1990 finns inga amerikanska kärnvapen baserade i Stillahavsområdet, inklusive Sydkorea (utom vad gäller strategiska kärn- vapenubåtar). Om Nord- och Sydkoreas avtal från december 1991 om ett kärnvapenfritt Korea hade efterlevts skulle kärnvapenfrågan ha lösts då, men författaren lyfter fram att Nordkorea har brutit alla överenskommel- ser med USA och Sydkorea på området.

Uppgifterna om Nordkoreas militära övningsverksamhet och delvis deklarerade doktriner i kapitlet ”USA:s och Sydkoreas operativa plane- ring” var för mig de minst kända. Boken lämnar unika bidrag till förstå- else. Operationsplanen har uppdaterats vartannat år sedan 1974. De sedan länge omstridda militärövningarna USA och Sydkorea håller är nästa tema, men kapitlet innehåller också fakta om Nordkoreas sex kärnvapen- test utförda år 2006, 2009, 2013, 2016 (2) och 2017. Noterbart är att när Nordkorea gjorde sitt fjärde prov i januari 2016 medan jag var i Sydkorea verkade ingen människa ha blivit förvånad. FN:s säkerhetsråds nio resolu- tioner mot Nordkoreas kärnvapen- och missilprogram, som inneburit skärpta sanktioner, beskrivs därefter.

Nordkoreas kärnvapenstrategi och kärnvapenavrustning är nästa te- mata. Kärnvapeninnehavet garanterar Nordkoreas överlevnad och landet har därför varit omedgörligt i samtal om en kärnvapenavrustning. I föl- jande kapitel spekuleras det i vad en kinesisk intervention i en nordkore- ansk kris skulle kunna innebära. Alliansen mellan Sydkorea och USA och nya strategiska mönster i Östasien tas sedan upp på basis av kända och spekulativa resonemang.

Vad Nordkoreas ledare Kim Jong Un kan och inte kan göra är nästa tema. Nordkorea kan angripa Sydkorea, även om ingen mig bekant bedö- mare betraktar det som sannolikt. Landet kan inte försonas med Sydkorea och inte heller reformera sitt slutna samhälle. Tre kapitel behandlar sedan avskräckning mot Nordkorea och landets kärnvapensignaler år 2017. USA och Sydkorea har både vilja och förmåga att avskräcka Nordkorea från att använda sina kärnvapen. Beprövade alternativ för att avskräcka Nordko- rea från att anfalla finns. Nordkorea anser att kärnvapeninnehavet kom- penserar dess underlägsenhet vad gäller konventionella vapensystem.

I kapitlet ”Kim Jong Uns maktnätverk” framkommer att han har kon- soliderat makten sedan han tillträdde 2011. Fyra kapitel handlar om topp-

(3)

möten mellan Nord- och Sydkorea respektive Nordkorea och USA åren 2018-2019, varav inga har lett till några bestående resultat. I kapitlen om säkerhetsgarantier till Nordkorea och kärnvapenavrustning framkommer att landet har avvisat både garantierna och en avrustning. I det senare fal- let har detta inneburit att man uppger sig agera för att denuklearisera den koreanska halvön efter att USA har upphävt alliansen med Sydkorea och både har tagit hem sina förband samt dragit tillbaka sitt kärnvapenpara- ply. Det senaste koreanska toppmötet i september 2018 och Kim Jong Uns nyårstal är nästa temata. Syftet med toppmötet var att reducera spänningarna på Koreahalvön. Nyårstalet innehöll inget specifikt om kärnvapen utan berörde huvudsakligen ekonomiska frågor.

Bokens avslutande 14 kapitel handlar alla om händelseutvecklingen under 2019 med tillbakablickar på vad som har hänt tidigare. Två kapitel ägnas åt det andra toppmötet mellan Donald Trump och Kim Jong Un, som ägde rum i Hanoi 27-28 februari 2019 utan resultat: Trump ville ha ett verifierbart uppehåll av tillverkningen av klyvbart nukleärt material medan Kim ville att sanktionerna riktade mot landet skulle hävas. Baksla- get i Hanoi följdes av ett toppmöte mellan Kim Jong Un och president Vladimir Putin i april 2019, varvid de åtog sig att minska spänningarna på Koreahalvön. I ett kort kapitel är temat USA:s fientliga inställning till Nordkorea, något som landet ständigt återkommer till. Årets två sista toppmöten mellan Kinas president Xi Jinping och Kim Jong Un respek- tive Kim och Trump i juni skildras i två kapitel. Kina avser att stå kvar som garant för fred och säkerhet på Koreahalvön. Det tredje toppmötet mellan Kim och Trump hölls improviserat i Panmunjom, varvid parterna enades om att återuppta samtalen om kärnvapenavrustning på Korea- halvön utan att det efteråt blev av. Titeln på kapitel 38 - ”dödläge” – karakteriserar väl relationerna mellan Nordkorea och USA.

De tre följande kapitlen handlar om USA:s försök att förvägra Nord- korea att ha massförstörelsevapen, samtal mellan Nord- och Sydkorea om konventionell vapenkontroll samt Nordkoreas missiluppskjutningar un- der sommaren 2019. Sedan följer ett kapitel om att bakslaget vid topp- mötet i Hanoi ledde till att motsättningar kom till ytan i Pyongyang, nå- got som Nordkorea ytterst sällan medger. Kapitel om Nordkoreas önske- mål om amerikanska säkerhetsgarantier, Nordkoreas och USA:s politiska handlingsmöjligheter samt framtidsutsikterna följer sedan.

Lästipsen omfattar ofta citerade web-adresser till kända forsknings- institut och nyhetsbyråer samt en rad publikationer på området. I bilagor- na finns uppgifter om rustningskontroll på Koreahalvön och den korean- ska folkarméns betydande storlek.

(4)

Många brister

Nordkorea och bomben innehåller mängder av relevanta fakta om en stän- digt aktuell fråga och är därför läsvärd. Foton och illustrationer under- lättar läsningen. Tyvärr dras mitt helhetsintryck av den kraftigt ned fram- förallt av att underlaget bara i undantagsfall är redovisat. Boken är dock inte primärt riktad till forskare utan till de som på ett eller annat sätt är involverade i direktkontakter med Nordkorea. Enligt författaren ger den verktyg till läsarna att bedöma Nordkoreas agerande, men även till en bredare krets av personer som är intresserade av Nordkorea och det öst- asiatiska maktspelet. Ändå hade det varit intressant att få reda på åtmin- stone något om bokens underlag och hur den förhåller sig till otaliga andra publikationer om frågan.

Boken innehåller också grova sakfel som att det första toppmötet 2000 ägde rum mellan president Kim Dae Jung från Sydkorea och Kim Il Sung från Nordkorea - den senare avled 1994 (s. 190) och att Nordkorea år 1991 pressade Tjeckoslovakiens och Kinas delegation i NNSC att läm- na Korea (s. 19). Tjeckoslovakiens efterträdare Tjeckien tvingades lämna 1993 och Kina är inte medlem i NNSC utan i MAC. Mindre allvarliga men onödiga sakfel som att namn förväxlas och stavas olika finns också.

Felaktigt daterade händelser finns. Olika tidpunkter anges för flera hän- delser - t.ex. det interkoreanska toppmötet den 27 april 2018 just så på ett ställe och dagen efter på ett annat. Det borde ha sagts mer om Israels om- tvistade bombning 2007 av en kärnreaktor i Syrien som var byggd med tekniskt bistånd från Nordkorea. Språket flyter mestadels bra, men det borde ha putsats. Avsaknaden av ett index är en stor brist. Med en grund- ligare genomgång och faktakontroll hade alla de angivna bristerna kunnat undvikas.

Memoarbok översatt

Ytterligare en bok av pastor Kim Ki Dong (född 1938) - Minnen från min hembygd från 2008 - har nyligen översatts till svenska (173 sidor). Över- sättningen är gjord av Mats Eriksson, som har utgått från kinesiska och fått hjälp i arbetet av Chang Kuan, Lena Hedenberg, Kim Jung Hee och undertecknad. Slutresultatet blev mycket bra - texten flyter fint och är anpassad för svenska läsare genom att bland annat förklaringar av korean- ska termer i texten och icke angivna årtal för viktiga händelser har lagts till i fotnoter. Kim Ki Dong har skrivit många böcker, varav de flesta handlar om pastorala frågor. Han tycker även om att skriva essäer.

Förordet ger en god bild av författarens relation till sin hembygd, nå- got som han ofta återkommer till i de verk av honom jag har läst i svensk

(5)

översättning. Boken består av 62 berättelser som levande skildrar hans liv.

Många handlar om hans svåra uppväxttid, då han fick uppleva svält. De frekventa referenserna till Gayaberget ger en god bild av författarens upp- skattning av hembygden. Beskrivningar av platser och natur gör det lätta- re att leva sig in i hans liv. Det i pastorns böcker ofta återkommande Wol- san - Månberget - är med även här. I byn där han föddes fanns bara 50-60 hus. Han hade sju syskon som alla är omnämnda. Hans farbröder är också med så det sociala sammanhang han växte upp i framgår klart och tydligt.

Berättelserna om uppväxttiden inkluderar skolgången, hans gamla vänner och tiden som dräng innan han började i mellanskolan (årskurs 7-9). Som dräng arbetade han både med husdjur och på risfält. Upplys- ningen att risfältvallar måste lagas för hand gör det lättare att förstå hans arbete. Även den japanska ockupationen av Korea, som hade börjat 1910, är kortfattat med. Författaren tänker nostalgiskt tillbaka genom att skriva:

”Den moderna kulturen låter människor sitta framför datorer som är dyrare än ett helt lastbilslass med konservburkar men de har inga vänner utan sjunker ensamma in i maskinen” (sida 20-21).

Viktiga händelser i Sydkoreas historia som Koreakriget (1950-1953) är inkluderade. Som för andra innebar kriget mycket stora umbäranden och hans far blev då svårt torterad av nordkoreanerna. Fokus ligger dock hela tiden på författarens liv. Han ville i unga år bli skådespelare, därnäst regis- sör. Efter att ha misslyckats medverka som statist i en film, bestämde han sig för att bli regissör. Efter att regeringen efter militärkuppen 1961 hade avvisat hans manus till en film blev han förkunnare. Det var genom kyr- kan han träffade sin hustru. Han blev troende kristen 1957. De gifte sig 1962 och tankar kring vad ett äktenskap innebär får ganska stort utrym- me. Kyrkan, som han först arbetade i, beskrivs och likaså arbetet som pas- tor. Han hade ingen tidigare erfarenhet av att vara pastor och studerade därför hur andra pastorer arbetade.

Boken inkluderar även författarens många resor till över 70 länder i Asien, Europa, Nord-och Sydamerika. Han skriver om snabbtåg i Japan, om den mellan Japan och Sydkorea omtvistade ön Tokdo (”den ensliga ön”) och om att Japan inte uppriktigt har bett om ursäkt för historiska oförrätter mot Korea och Kina. I kapitlet ”Japaner” beskriver författaren sina erfarenheter av att ha träffat japanska pastorer. I ett annat kapitel skriver han om amerikaner att de förespråkar en lagkultur medan sydko- reaner förespråkar en samvetskultur präglad av filosofiskt tänkande sedan lång tid tillbaka. Skildringen av besöket i en före detta saltgruva i Colom- bia och i Amazonas är levande och spännande att läsa.

(6)

Sammanfattningsvis ger boken en god bild av pastor Kim Ki Dongs liv och det koreanska samhället under hans liv. Det finns mängder av böcker utgivna om Sydkoreas ekonomiska och politiska utveckling under hans levnadsår, men det är mycket svårare att finna böcker som väver samman enskilda människors liv med de omfattande förändringar samhället genomgått under dessa år. Ett exempel på en förändring nämnd i boken är att kommunikationerna inom Sydkorea har blivit mycket bättre med tiden. Det enda jag saknar, som skulle ha gjort läsningen betydligt enklare genom att sambanden i tid och innehåll mellan berättelserna tydligare hade framkommit, är att årtal borde ha angivits överallt. Jag vill ändå varmt rekommendera boken till läsarna.

Översättning av självbiografi

KVINNA i trogen tjänst är en nyutkommen bok om den svenskfödda sjuksköterskan och metodistmissionären Elizabeth S. Roberts (solentro.se, Malmö, 86 sidor). Boken är baserad på hennes 1973 privat utgivna själv- biografi Adventures with God under six flags. ”Six flags” syftar på att hon arbetade i Sverige, USA, Japan, Ryssland, Korea och Filippinerna. Eliza- beth föddes 1884 som Elisabeth Käck och kallas i översättaren Åsa Lilje- strands släkt faster Lisa.

Kapitel 1 handlar om hennes unga år i en liten ort utanför Uppsala.

Fadern var soldat och mamman var hemmafru. Föräldrarna var lutheraner och därför spelade kyrkan en viktig roll i deras liv. Jesus fick tidigt stor betydelse för Elisabeth. Hon ville bli missionär, eftersom en missionär hade berättat om den lilla afrikanska flickan Sara som grät för att hon inte kände till Jesus. På ett missionärsmöte vid 15 års ålder sade Elisabeth för första gången offentligt att hon skulle ge sitt liv i Guds tjänst. I samband med att hon år 1900 skötte om barnen för en familj i Uppsala väcktes hennes lust att resa. Därefter arbetade hon hos en familj i Stockholm med hushållsarbete. Genom att gå in i en kyrka fick hon kontakt med en skol- lärarinna och blev medlem i Metodistkyrkan. Kyrkans betydelse för hen- nes liv förstärktes. Hennes yngsta systers död vid 12 års ålder berörde hen- ne djupt, eftersom de stod väldigt nära varandra. I Stockholm arbetade Elisabeth även på ett bageri, men istället för att ta över verksamheten bestämde hon sig för att utbilda sig till sjuksköterska. Eftersom det var svårt att göra det i Sverige började hon fundera på att åka till Amerika, där en bror och en syster bodde.

I kapitel 2 framgår att Elisabeth 1907 åkte med båt från Sverige till New York. Hon bytte sitt efternamn till Roberts efter sin far Robert.

Elizabeth började arbeta hemma hos en familj, som hon var hos i tre år,

(7)

och lärde sig där engelska. Kvinnan i familjen uppmanade henne att utbil- da sig till sjuksköterska, eftersom hon var mycket starkare än deras egen sjuksköterska. En dag hörde hon en röst säga till henne: ”Elizabeth, jag behöver dig för uppdrag på fältet.” (s. 12). Med hjälp av kyrkan utbildade hon sig till sjuksköterska och tog examen 1914. Hon praktiserade sedan som sjuksköterska i två år, vilket var till stor hjälp för henne.

Kapitel 3 handlar om Elizabeths tid i Korea från och med 1916, då hon skickades dit som missionär av Metodistkyrkans organisation för kvinnor i kristen tjänst. Hon åkte med båt från USA och beskriver levan- de sina intryck från Korea, koreansk sjukvård och sitt eget arbete med barn och mödrar. Hon gjorde också välgörenhetsarbete, eftersom många familjer saknade pengar. Arbetet med mödrarna blev så krävande att arbetet med barnen upphörde 1930. Även sjuksköterskeskolan lades då ned. Elizabeth arbetade under helt andra förhållanden än i USA vad gäller utrustning och laboratoriearbete. Dessutom var det mycket svårt för hen- ne att lära sig koreanska.

Efter en förfrågan från det amerikanska Röda Korset reste hon 1918 som frivillig till Sibirien för att hjälpa sjuka och sårade i ryska inbördes- kriget. Elizabeth återvände till Korea 1919 och arbetade igen på ett sjuk- hus. Under sin första ledighet 1921 åkte hon med båt till Sverige och reste sedan sjövägen till USA. Hon uppdaterade där sina kunskaper i medicin innan det 1924 blev dags att resa tillbaka till Korea med båt. År 1930 fick hon sin andra ledighet och åkte då till Sverige för att sedan resa till USA.

Under sin tredje ledighet 1937 representerade hon i London den Interna- tionella sjukvårdskonventionen från Korea för att ansluta denna till den Internationella organisationen för sjuksköterskor. Brev Elizabeth skrev 1928, 1934 och 1936 återges i sin helhet.

Kapitel 4 inleds med den amerikanska regeringens order 1940 om att alla missionärer skulle lämna Korea. På kvinnokommitténs förslag begav sig Elizabeth till Filippinerna, där hon i tur och ordning arbetade på ett sjukhus, ett apotek och en skola vid vilken hon lärde ut hygien. Efter att Japan hade attackerat Pearl Harbor i december 1941 anföll man även Fi- lippinerna. Hon och hennes kollegor tvingades lämna skolan och lyckades under dramatiska former ta sig till en missionärsskola. Trons stora bety- delse för Elizabeth framkommer klart och tydligt: ”Guds budskap till mig var att förbli stark och jag fattade mod.” (s. 58).

Temat i kapitel 5 är hur Elizabeth och kollegorna i januari 1942 inter- nerades av japanerna för att sedan tillbringa 3,5 år i interneringsläger. Som missionärer fick de gå tillbaka till skolan där de hade varit, men japansk militär bevakade dem ständigt. Följande år förflyttades de till ett annat

(8)

interneringsläger, där Elizabeth fick vistas i ett rum tillsammans med 90 andra kvinnor. Stora råttor sprang vilt i lägret. Trots ofriheten tilläts de att ha en skola, driva ett apotek och hålla gudstjänster. Med hjälp av böner kom hon över sina missnöjeskänslor. Som ett straff för att Japan 1944 för- lorade kriget i Stilla havet fick de då endast två näringsfattiga mål om da- gen. Elizabeth beskriver väl ett av deras öden: ”Hungersmärtorna var hemska.” (s. 65). Hon skriver att tron höll henne vid liv.

Från februari 1945 serverades endast ris kokt i vatten med korn en gång per dag. Samma månad lyckades den filippinska gerillan och den amerikanska armén befria lägret, varvid 2,145 interner räddades. Därefter fick de tillbringa ungefär sex veckor i ett läger under tillsyn. Elizabeth åk- te sedan med båt till USA, där hon tilldelades en brosch med färgband för militärer och övriga deltagare i Stillahavskriget. Hon började igen arbeta som sjuksköterska. Året efter reste hon till Sverige, varefter hon tog sig till USA och sedan 1947 till Korea, där hon fann förfärlig förstörelse. Eli- zabeth arbetade på ett sjukhus och ansvarade för ett apotek.

Kapitel 6 beskriver först hur Elizabeths karriär som missionär slutade i samband med att Koreakriget bröt ut den 25 juni 1950. Hon förlorade då nästan alla sina jordiska tillhörigheter, men lyckades ta sig till Japan med ett fraktfartyg. I Japan fick hon hjälp av amerikansk militär och Metodist- kyrkan innan hon flög hem till USA, där hon gick i pension 1952. Under fem år tog Elizabeth hand om en kvinna som behövde hjälp, inklusive med boendet. År 1960 flög hon till Sverige. Året efter bosatte hon sig i USA i ett hem för pensionerade sjuksköterskor och andra kristna arbeta- re. Hon avled på ett annat äldreboende 1981.

Bokens förord är intakt från självbiografin men den svenska översätt- ningen innehåller kommentarer, familjehistorik, okänd kvinnohistoria, ett öde i skuggan av andra världskriget och svensk-koreanska kontakter, nå- got som underlättar läsningen. Utmärkt är att boken innehåller flera foto- grafier, vilka också gör det lättare att ta till sig innehållet. Det är inte för- vånande att det i efterordet framkommer att Åsa Liljestrand blev djupt berörd av faster Lisas berättelse. Sammanfattningsvis är boken en mycket läsvärd och levande skildring av ett föga känt och fascinerande människo- liv.

Skrift om ojämlikhet i Nepal

Via artikeln ”Has Covid-19 exposed the stark inequality between Nepal’s haves and have-nots?” i Kathmandu Post den 27 april fick jag reda på skriften Fighting Inequality in Nepal: The road to prosperity som finns på nätet. Den gavs ut i januari 2019 av Humanitarian Accountability Moni-

(9)

toring Initiative (HAMI), som är en sammanslutning av organisationer ur civilsamhället i Nepal, och den internationella biståndsorganisationen Oxfam. Skriftens målgrupper är regeringen, enskilda organisationer och andra berörda parter.

Världen blev 2019 allt ojämlikare. Inkomstojämlikheten i Nepal var redan 2010-2011 en av de högsta i världen räknat på standardmåttet Gini- koefficient. Ju högre Gini-koefficienten är, desto ojämlikare är ett land och tvärtom. Landets välståndsfördelning är ännu ojämlikare. Medelin- komsten i städerna var mellan 1995-1996 och 2010-2011 årligen mer än dubbelt så hög som på landsbygden, där de allra flesta bor. Ett aktuellt exempel på inkomstskillnader är att bankdirektörer tjänar mer än 100 gånger så mycket som en genomsnittlig löntagare.

År 2019 levde mer än 8.1 miljoner av ca 30 miljoner människor i fat- tigdom. Kvinnor var trots sitt betydande bidrag till ekonomin i form av obetald vård och hushållsarbete mer drabbade än män i det mansdomine- rade samhället. År 2016 var över en tredjedel av barnen under fem år hämmade i växten, 27 procent var underviktiga och tio procent var akut undernärda. Ojämlikheten innebar även att barn från fattiga familjer då löpte nästan tre gånger högre risk att dö än barn från rika. De fattiga drab- bas också mer av de naturkatastrofer som regelbundet drabbar Nepal, däribland den svåra jordbävningen 2015.

Den vanligaste formen av ojämlikhet var jordägande: de rikaste sju procenten av hushållen ägde år 2018 omkring 31 procent av jordbruks- marken. Trots upprepade vallöften, har politisk vilja saknats för att genomföra en jordreform som skulle kunna gynna den stora majoritet av nepaleser som lever på jordbruk.

Nepal rankas mycket lågt bland världens länder när det gäller insatser för att bekämpa ojämlikhet. Utöver inkomstskillnaderna och det ojämlika ägandet, förklaras ojämlikheten av den neoliberala politik som infördes under 1980-talet till följd av att Internationella valutafonden och Världs- banken påtvingade landet strukturella anpassningsprogram. Dessa innebar bland annat att offentlig service som hälsovård och utbildning i ökad utsträckning privatiserades till nackdel för de fattiga. Privatiseringarna ledde också till att arbetslösheten ökade. Ytterligare en orsak till ojämlik- het är maktkoncentrationen till en rik minoritet som inte har några inci- tament för att höja skatterna och öka transparensen i samhället. Den eko- nomiska och politiska makten är sammanvävd, något som leder till om- fattande korruption.

Skattesystemet gynnar de rika, eftersom de indirekta skatterna är hög- re än de direkta. Skattesmitning är vanlig och försök att reformera skatte-

(10)

systemet har motarbetats av de rika. Även statens låga utgifter för hälso- vård och utbildning leder till ojämlikhet. Många barn, särskilt flickor, går inte ut skolan och tillgången till medicinsk service är bristfällig. Svårig- heterna att få arbete leder till att 80 procent av de 500,000 människor, som årligen tillkommer på arbetsmarknaden, söker arbete utomlands.

Deras remitteringar svarade år 2016 för ca 25 procent av BNP, vilket var den femte högsta andelen i världen. Arbetsvillkoren för de som är kvar är osäkra: 96 procent av arbetarna var år 2017 anställda inom den informella sektorn. Barnarbete är vanligt.

Rekommendationerna för att komma till rätta med ojämlikheten är a) att samla ihop data om ojämlikheten, b) att genomföra en progressiv jordreform, c) att reformera skattesystemet, d) att prioritera investeringar i utbildning och hälsovård, e) att avvisa privatiseringar av utbildning och hälsovård, f) att införa minimilöner och skydd för alla arbetare samt g) att vidta åtgärder för att upphöra med exploatering av barn, kvinnor och minoriteter.

Skriften är den första jag har läst om ojämlikhet i Nepal, som dock inte var en okänd fråga innan. På bara 56 sidor innehåller den de såvitt jag kan bedöma viktigaste uppgifterna om frågan. Utmärkt är att det finns en sammanfattning, en förkortningslista och en bibliografi samt flera foton, tabeller och figurer som gör det lättare att ta till sig innehållet. Underlaget redovisas väl i fotnoter. Den största bristen är att det inte finns med en karta över Nepal, som skulle ha gjort det enklare att identifiera de många ortsnamnen. Alla belopp borde ha varit angivna i dollar istället för att ibland dyka upp i dollar och ibland i nepalesiska rupies. Att alla refe- renser är på engelska fick mig att undra om det inte finns relevanta publi- kationer på området på nepali. Trots bristerna är skriften mycket läsvärd och jag vill därför varmt rekommendera den till läsarna.

Rapport om migrationsfrågor i Nepal

Via artikeln ”Migration woes” i Kathmandu Post den 20 juli kom rap- porten Migration in Nepal: A Country Profile 2019, som också den finns på nätet, till min kännedom. Den är utgiven av FN-organet International Organization for Migration (IOM) som grundades 1951 och har sitt säte i Genève. Tillgången på korrekta och aktuella data är i Nepal begränsad och regeringen samlar inte systematiskt samman uppgifter om migration.

För att förstärka kompetensen i frågan sammanställer därför denna rap- port uppgifter från olika källor. Migration är viktig för Nepals ekonomi, eftersom många nepaleser arbetar utomlands i över 100 länder. I arbetet med rapporten har IOM samarbetat med regeringsdepartement, myndig-

(11)

heter, civilsamhället, forskningsinstitut och näringslivsorganisationer i Ne- pal samt FN-organ. Alla är uppräknade i ett appendix till stor hjälp för läsningen. Många relevanta studier är angivna i fotnoterna.

En fem sidor lång sammanfattning inleder rapporten, varefter intro- duktionen väl beskriver hur viktig migrationen är i dagens värld. Ett exempel är att 271.6 miljoner människor uppges bo i ett annat land än där de föddes. Det är en ökning med 51 miljoner sedan 2010. Migration ingår också i de uthålliga utvecklingsmålen som FN antog i september 2015.

Under senare år har migration legat högt uppe på den politiska agendan i Nepal. Ett mål är att bättre kunna sammanlänka migration och utveck- ling. Introduktionen beskriver därefter metodologin, källorna till migra- tionsdata, kunskapsluckorna om migrationen, varifrån statistiska nyckel- data kommer och slutligen andra underlag för den 188 sidor långa rap- porten.

Huvuddelen av rapporten består av del A-D. Den längsta, del A, pre- senterar migrationstrender och kännetecken för migrationen inom och utanför Nepal. Först finns fler uppgifter om global migration. År 2011 hade nästan hälften av hushållen i Nepal en medlem som antingen arbe- tade utomlands eller hade återvänt. Migrationen hade positiva effekter på landets ekonomi, men exploatering av arbetarna var mycket vanlig och människohandeln omfattande. Brist på arbetstillfällen, klimatförändringar, miljöförstöring, naturkatastrofer och utlandsstudier drev på migrationen.

Arbetssökande var även en av orsakerna till den interna migrationen. Den öppna gränsen till Indien är ett skäl till att 37.6 procent av nepaleser utomlands bodde där 2011. Fram till mitten av 1980-talet arbetade nepa- leser utomlands mest i Indien, varefter de började migrera också till Sau- diarabien, Kuwait, Förenade Arabemiraten, Qatar, Oman, Bahrain och Malaysia. Förändringen berodde delvis på att den första lagen för utlands- arbete tillkom 1985. Både migranterna och rekryteringsbyråerna blev då fler. Att utfärdandet av pass decentraliserades underlättade även migratio- nen av outbildade arbetare, men migrationsprocessen är komplex. Under de senaste två decennierna har fler kvinnor sökt arbete utomlands. Risken att de exploateras i samband med särskilt hushållsarbete är hög. Regerin- gens åtgärder för att skydda kvinnorna har haft liten effekt. För att reglera migrationen, minimera riskerna för exploatering och skydda migrantarbe- tarna har regeringen stiftat lagar. Oro finns dock för att lagarna inte im- plementeras.

Del B analyserar hur migrationen påverkar Nepals ekonomi. År 2018 var landet den femte största mottagaren av remitteringar som andel av BNP. Remitteringarna är ojämförligt högre än de utländska direktinveste-

(12)

ringarna och det officiella utvecklingsbiståndet. De har bidragit till att fattigdomen minskat. Barnadödligheten har sjunkit och medellivslängden har stigit. Hushållen har tack vare remitteringarna råd att spendera mer pengar på barnens utbildning, hälsovård samt andra varor och tjänster, men bara lite kapital investeras. Å andra sidan påverkas migrantarbetarnas hälsa, de kvarvarande familjerna och den inhemska produktiviteten nega- tivt av separationen som migrationen innebär. Arbetsolyckor utomlands leder till många dödsfall. En annan avigsida är demografiska obalanser, eftersom de flesta migrantarbetare är män. Ansträngningar görs både inom och utanför Nepal för att maximera remitteringarnas bidrag till ut- veckling, men så länge de socio-ekonomiska förhållandena inte förbättras vill migrantarbetarna icke återvända. Nepal har som mål att gå från ett minst utvecklat land till ett utvecklingsland 2030, samma år som landet ska uppfylla de uthålliga utvecklingsmålen.

Del C, som är ungefär lika lång som del B, går igenom migrationens legala och institutionella ramverk i form av en rad statliga dokument, lagar och institutioner samt regeringsdepartement. Även civilsamhället och näringslivsorganisationer arbetar med migrationsfrågor. Ramverket behöver uppdateras för att kunna reglera den mycket komplexa och mångdimensionella migrationen. Nepals regering har visat sin vilja därtill genom att ratificera här uppräknade internationella migrationsavtal och aktivt delta i mellanstatliga globala och regionala organisationer som FN respektive South Asian Association for Regional Cooperation (SAARC).

International Organization for Migration (IOM) arbetar i Nepal sedan 2007 och spelar en nyckelroll i migrationsfrågor. De nio länder, som Nepal har ingått samförståndsavtal eller liknande avtal med sedan 2005 för att migrantarbetare ska få bättre skydd, är uppräknade. Samtidigt som den inhemska lagstiftningen är viktig, är det för nepalesiska migrantarbe- tare ytterst betydelsefullt att länderna där de arbetar följer och respekte- rar arbetslagar.

Del D, som är kortast, lyfter fram studiens resultat och ger 25 rekom- mendationer. Regeringspolitiken behöver förstärkas genom att arbetet med migrationsfrågor koordineras bättre och en heltäckande migrations- politik införs. Existerande lagar måste verkställas och efterlevas. Fler avtal borde undertecknas med länder som har migrantarbetare från Nepal.

Kunskaperna om migrationen till Indien, oreglerad migration, omflyttnin- gar till följd av naturkatastrofer, diasporans potential och förstärkt skydd för migrantarbetare behöver förbättras för att den nuvarande lagstiftnin- gen ska kunna implementeras. Migrationen av unga arbetare innebär att Nepal mister arbetskraft. Eftersom nästan 75 procent av migrantarbetarna

(13)

är outbildade är risken hög för att de exploateras. Att höja arbetarnas ut- bildningsnivå skulle innebära att migranterna kan få högre löner och bätt- re skydd mot exploatering. Nepal behöver även bättre ta tillvara återvän- dande arbetares färdigheter genom att skapa möjligheter för dem att inve- stera och finna lämpliga arbeten efter hemkomsten.

Sammanfattningsvis innehåller rapporten mängder av relevanta data om migrationsfrågor i Nepal. Utmärkt är att den har en förkortningslista, definierar migrationstermer och innehåller statistiska nyckeldata som be- folkningsstorlek 2019 (33.3 miljoner) och remitteringarnas andel av BNP 2018 (25.4 procent). De många figurerna och tabellerna underlättar förstå- elsen av innehållet. En karta över Nepal skulle ha gjort det enklare att hitta de sju provinserna. Det skulle också ha varit praktiskt med en bib- liografi innehållande alla de i fotnoterna angivna publikationerna. Den viktigaste kritiska synpunkten är att i arbetet med rapporten dominerade män kraftigt, varför jag undrar hur väl kvinnor kommer till tals i den.

Ändå är rapporten väldigt läsvärd och jag vill därför verkligen rekommen- dera den till läsarna vid en tidpunkt då corona-pandemin har drastiskt försämrat villkoren för Nepals flera miljoner migrantarbetare

Ny bok om Östtimor och Macao

Peter Rosengren, som har en fil. mag. i historia med inriktning på modern internationell historia och även studerat Asienstudier, kom i år ut med boken Reportage från periferin: Avvecklingen av det portugisiska kolonial- väldet i Östasien. Östtimor och Macao (Stockholm: Ultima Esperanza Books, 150 sidor). Syftet är att förklara hur avvecklingen av Portugals sista kolonier från ungefär mitten av 1970-talet har gått till. Boken avses också

”… tjäna som ett mindre uppslagsverk för de som är intresserade av Por- tugals östasiatiska kolonier.” (sida 9). Avvecklingen av Portugals sista kolonier har både inom och utanför Sverige studerats i mycket begränsad utsträckning. Boken är baserad på bl.a. forskningslitteratur, nyhetstidnin- gar samt dokument och handlingar från FN och de olika inblandade län- derna, vilka kompletterats med intervjuer med bl.a. ansedda kännare av Östtimorfrågan som Gudmund Jannisa respektive Patricia Thatcher.

Gemensamt för Macao och Östtimor är att de var de första och sista europeiska landfästena i bortre Asien. Macao återlämnades till Kina i december 1999. Östtimor blev självständigt i maj 2002 efter att den 1975 inledda avkoloniseringen avbröts av Indonesiens invasion samma år.

Östtimor

Kapitlen om Östtimor utgör lite drygt halva boken. Centrala frågeställ-

(14)

ningar här är: Portugals roll i den internationella politiken gentemot Östti- mor, Australiens roll sedan avvecklingen av kolonialstyret inleddes 1974 och Indonesiens betydelse sedan dess. Det portugisiska sjöburna kolonial- väldet inleddes på 1500-talet. Delvis låg ekonomiska motiv som jakten på inkomstbringande kryddor och sandelträd bakom kolonialiseringen av Timor. Handeln som utgick från Timor kontrollerades via Macao, där en handelsstation upprättades 1557. Dominikanska missionärer kristnade folkgrupper på Timor från mitten av 1500-talet. På 1600-talet använde portugiserna även militära medel för att stärka sin makt över Portugisiska Timor. Samtidigt uppstod rivalitet med holländarna som började koloni- sera den västra delen av Timor. Gränsdragningen fastställdes år 1859.

Under andra världskriget ockuperades Portugisiska Timor av Japan 1942 med samtycke från Lissabon efter att holländare och australiensare året innan hade landstigit i kolonin för att stärka försvaret mot japanerna.

Upp till 60,000 timoreser dog under stridigheter 1942-1945. Efter Japans kapitulation återkom portugiserna som dock aldrig genomförde några större insatser för att utveckla sin koloni, förutom att skolväsendet bygg- des ut.

Kolonialväldets sammanbrott och den efterföljande utvecklingen får betydligt mer utrymme. I samband med Nejlikerevolutionen i Portugal 1974 var stödet för upprätthållandet av landets kolonier svagt, de militära kostnaderna höga och de internationella påtryckningarna för en avveck- ling starka. Guinea Bissau, Angola, Mocambique, Kap Verde och Sao Tomé och Principe utropade snart sin självständighet, men i Östtimor var läget mer komplicerat. I samband med inbördeskriget i augusti 1975, då det självständighetsvänliga partiet FRETILIN vann mot det proindone- siska UDT, flydde den portugisiska kolonialadministrationen från huvud- staden Dili till ön Atauro och återvände aldrig. Efter att indonesiska truppstyrkor gjort räder längs gränsen mellan Väst- och Östtimor utropa- de Östtimor sin självständighet den 28 november 1975.

Den 7 december invaderade Indonesien under förevändningen att stävja ”de interna oroligheterna” i Östtimor. Senare har den egentliga före- vändningen visat sig vara att förhindra att ett självständigt och möjligen kommunistiskt Östtimor skulle upprättas. Indonesien erhöll omfattande militärt stöd från USA och genomförde ett folkmord: över 200.000 män- niskor av en total befolkning på ca 700.000 år 1975 dödades. Otaliga andra människorättsbrott begicks. Samtidigt hävdade Indonesien att man gjorde mer för att utveckla Östtimor än vad Portugal hade gjort under 450 år. Man ljög för omvärlden om läget i Östtimor, som skilde sig religi- öst, språkligt och etniskt från Indonesien, för att rättfärdiga annekteringen

(15)

av området år 1976.

Huvuddragen i händelseutvecklingen under den indonesiska ockupa- tionen 1975-1999 samt bakgrunden och efterspelet till folkomröstningen om Östtimors status den 30 augusti 1999 är väl beskrivna. En stor miss är dock att mycket litet sägs om Santa Cruz-massakern i Dili 1991 som till skillnad från tidigare övergrepp filmades och därför verksamt bidrag till att göra Östtimorfrågan mera känd i omvärlden. För FN var den juridiskt rättmätiga administratören av Östtimor Portugal, som under ockupatio- nen tog emot flyktingar från området och tillsammans med FN och Indo- nesien beslutade om folkomröstningen. Australien var av realpolitiska skäl såsom exploatering av oljetillgångarna i Timorhavet det enda land som erkände Indonesiens annektering av Östtimor. År 1989 slöt Indone- sien och Australien ett avtal om oljeexploatering i detta hav. På grund av stort folkligt missnöje ändrade Australien dock sin politik 1998-1999 efter president Suhartos avgång 1998.

Australien ledde FN:s fredsbevarande operation som anlände efter den omfattande våld- och förstörelsevåg som utbröt efter att självstän- dighetsanhängarna hade vunnit folkomröstningen. Våldet stävjades och operationen omvandlades 2000 till en FN-mission. FN styrde Östtimor fram till 2002 och var sedan på plats ända fram till 2012. Även om FN har samlat in vittnesmål om övergreppen 1999, har mycket lite gjorts i Indo- nesien och Östtimor för att ställa de ansvariga inför rätta. Att Östtimors regering prioriterar goda relationer med den viktigaste handelspartnern Indonesien innebär att försoning anses vara viktigare än att skipa rättslig rättvisa.

Utvecklingen efter självständigheten 2002 beskrivs översiktligt. Efter långvariga samtal slöt Östtimor 2018 ett avtal med Australien om olje- utvinning i Timorhavet som uppgavs sätta punkt för dispyterna. Östtimor har fortfarande stora utmaningar som att bygga upp en fungerande stats- och samhällsapparat samt utveckla infrastrukturen, turismen och skolan.

Problem att hantera är hög ungdomsarbetslöshet och omfattande nepo- tism inom statsförvaltningen.

Macao

Återlämnandet av Macao till Kina 1999 var i ett avtal från 1987 baserad på principen ”ett land, två system” vilket innebar stor självständighet i alla frågor utom de som rör försvars- och utrikespolitik, vilka sköts av cen- tralregeringen i Peking. Författaren gör en rad jämförelser med Hongkong som blev kinesiskt 1997 enligt samma princip. Återlämnandet av Hong- kong innebar att tiden blev mogen även för att återlämna Macao. I för-

(16)

handlingarna mellan Kina och Portugal utverkade portugiserna goda frihe- ter och mänskliga rättigheter för Macaos invånare. Omkring en femtedel av invånarna fick rätt till portugisiskt medborgarskap. För Kina är det av stor betydelse att Macao (och Hongkong) tillåts behålla sin nuvarande status för att kunna uppnå målet att återförena Taiwan med Kina, något som många taiwaneser emellertid helt avvisar.

Att Macao blev en handelsstation berodde på att handel mellan Kina och Japan samt med andra länder under 1500-talet var förbjuden. Portu- giserna agerade därför som mellanhänder. Först 1887 blev Macao i Peking- fördraget koloni efter att Portugal tidigare hade betalat en förvaltnings- avgift för kinesiskt territorium. Macao är sedan länge känt som ”Österns Las Vegas” på grund av de kasinon som funnits sedan 1850-talet och som alltjämt blomstrar. Noterbart är att handelsmannen, diplomaten och his- torikern Anders Ljungstedt (1759-1835) skrev A Historical Sketch of the Portuguese Settlements in China and of the Roman Catholic Church and Mission in China (1832) som den första icke-portugisiska och icke-kinesi- ska skildringen av Macao.

Boken uppfyller trots sitt ringa omfång sina syften. Utmärkt är att den innehåller flera foton, en förklaring om samarbetsorganisationen mellan Portugal och dess tidigare kolonier, en lång litteratur- och förkortnings- lista samt en uppräkning av förekommande personer med förklaringar. En karta på båda områdena borde ha varit med, eftersom många ortsnamn räknas upp. Slarvigt är att olika årtal anges för vissa avtal och händelser i Östtimor. Språket borde ha putsats. Ett onödigt sakfel är att ange Ingemar Ottosson, som har skrivit förordet, som professor när han är docent. Och Deng Xiaoping (1904-1997) var aldrig Kinas förre president. Boken är ändå läsvärd och jag vill därför rekommendera den för läsarna.

Fotnot: Recensionerna har tidigare publicerats i Yoboseyo, nr. 3 och 4, NepalNytt, nr. 2 samt Merdeka & Östtimorinformation, nr. 2, 2020.

KVINNA i trogen tjänst finns som PDF genom att skriva till asa.liljestrand@gmail.com.

Figur

Updating...

Referenser

Updating...

Relaterade ämnen :