RÅ 1995 ref. 64
Ensamstående kvinna med två små barn erhöll på grund av att hon led av ett visst handikapp omfattande stöd och hjälp från socialvårdens sida dels i hemmet dels genom en kontaktfamilj.
Fråga om förhållandena i hemmet var sådana att det fanns påtaglig risk för att barnens hälsa och utveckling skadas.
I ansökan till länsrätten den 27 april 1994 yrkade Gamla Uppsala kommundelsnämnds individutskott (individutskottet) att barnen Tanja, f. 1990 och Tim, f. 1992, skulle beredas vård med stöd av 2 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, eftersom det på grund av brister i omsorgen och av bristerna i den rådande lösningen med stödinsatser i hemmet fanns en påtaglig risk för att barnens hälsa eller utveckling skulle skadas och behövlig vård inte kunde ges med samtycke av barnens moder och vårdnadshavare, Susanne E.
Susanne E. yrkade att ansökningen skulle avslås. Hon ansåg att det inte fanns någon påtaglig risk för att barnens hälsa eller utveckling skulle skadas på grund av brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet eftersom hon tog emot hjälp på frivillig väg. För den händelse länsrätten skulle finna att barnen borde beredas vård enligt LVU, ville hon bli placerad tillsammans med dem. Hon åberopade ett utlåtande den 26 april 1994 av docenten Richard Stensman, medicinska
rehabiliteringen, Akademiska Sjukhuset.
Länsrätten höll muntlig förhandling i målet.
Länsrätten i Uppsala län (1994-05-06, ordförande Nilsson) yttrade: Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. Susanne E. har till följd av en hjärnskada i samband med förlossningen bestående handikapp i form av stresskänslighet, omognad, bristande ork, koordinationsstörningar och
begränsade intellektuella resurser. Hon uppbär halvt sjukbidrag sedan tonåren och har sedan år 1980 och fram till kort före Tims födelse arbetat halvtid. Hon blev då friställd och uppbär nu
arbetslöshetsersättning.
- Susanne E. bodde fram till den 13 november 1992 tillsammans med barnens far Einar A. Hon uppsökte då socialtjänsten, eftersom han vägrade henne att ta emot hjälpinsatser från samhällets sida och hon inte ansåg att hon kunde ta hand om barnen utan hjälp. Hon var rädd för att barnen skulle ta psykisk skada om de levde tillsammans med fadern, eftersom det ofta var bråkigt mellan henne och honom. Hon fick samma dag plats på Nyckelaxet tillsammans med Tanja. Dagen därpå föddes Tim. Bistånd i form av placering på Nyckelaxet beviljades jämlikt 6 § socialtjänstlagen (1980:620), SoL.
- Einar A. avvisade efter två hembesök hjälp från samhällets sida. Individutskottet bedömde i mars 1993 att barnen behövde få komma till ett familjehem på grund av Susanne E:s brister som förälder.
Individutskottet ansåg att hennes förmåga inte räckte till för att inom rimlig tid ge barnen det mest basala som sömn, mat, frisk luft och stimulans. Individutskottet beslutade emellertid i maj 1993 att ge familjen en chans att under sex månader med stöd av frivilliga hjälpinsatser försöka ordna upp situationen och att därefter göra en förnyad prövning. I september 1993 flyttade Susanne E. och barnen till en egen lägenhet. Genom hemvården anställdes fyra personer på heltid och Susanne E:s syster Yvonne E. på halvtid för att vara behjälpliga i hemmet. Fr.o.m. december 1993 fick Susanne E.
vara utan personal en natt i veckan. Efter nyårshelgen har hon i princip varit ensam alla nätter med
undantag för när hon eller barnen varit sjuka. Larm finns i lägenheten sedan mars 1994. I februari 1994 slutade Yvonne E. Eftersom nattjänstgöringen försvunnit kan familjens behov nu täckas in av tre anställda. Einar A. har umgänge med barnen i barn- och familjesektionens lokaler. Utöver
stödinsatserna i hemmet har barnen varit hos dagmamma sedan september 1993 måndag-fredag kl.
09.00-15.00.
- Individutskottet framhåller bl.a. följande. Susanne E. kan inte tillgodose barnens fysiska behov av omvårdnad och skydd och se vad som är farligt för dem. Hon kan inte göra åldersadekvata
bedömningar. Hon är stresskänslig och bunden av ett invant beteende, vilket medför risker när verkligheten inte stämmer med det inlärda mönstret. Hon kan inte sätta barnens behov främst och inte sätta gränser. Hon är långsam. Hon har svårt att förmedla kärlek och saknar naturlig fysisk kontakt med barnen. Hon kan inte stimulera dem intellektuellt och ge dem ett språk. Hon lever isolerat och kan därför inte förmedla sociala samspelsregler till barnen. Man kunde konstatera en allvarlig utvecklingsförsening hos Tanja under den tid, då hon levde med Susanne E. utan hjälpande personal. Man kan inte garantera att personalen stannar någon längre tid och det är skadligt för barnen med ständiga uppbrott. De råkar i ständiga lojalitetskonflikter. Barnen behöver få knyta an till ett fåtal vuxna.
- Susanne E. framhåller bl.a. följande. Hon vitsordar att det föreligger vissa brister i omsorgen om barnen och att hon på grund av sin stresskänslighet behöver stöd och hjälp i hemmet. Hon önskade redan efter Tanjas födelse få hjälp men Einar A. motsatte sig det. Sedan hjälpen satts in har man inte kunnat påvisa någon fortsatt negativ utveckling för Tanja utan barnen har utvecklats väl under perioden. Hon skulle gärna vilja att barnen kunde få en kontaktfamilj att vistas hos en del veckoslut.
Överläkaren Elisabeth Jakobsson bygger sina utlåtanden på de uppgifter som socialtjänsten lämnat och har tagit dem för goda.
- Barnhälsovårdsöverläkaren Claes Sundelin, Akademiska Sjukhuset, uppgav i ett utlåtande den 26 november 1992 att Tanja vid undersökning samma dag varit kroppsligt normalt utvecklad och frisk, att längd och vikt låg väl inom den normala variationen för åldern och att hon gav intryck av att vara något sen samt att hon uppträdde passivt-ängsligt i undersökningssituationen.
- Överläkaren Elisabeth Jakobsson, barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen, och leg.
psykologen Monica Ohlsson, barnhälsovården, Svartbäckens vårdcentral framhöll i ett utlåtande i mars 1993 bl.a. följande. Tanja bedöms som utvecklingsmässigt försenad speciellt beträffande tal och motorik. Tanjas intensiva onanerande kan vara ett tecken på självstimulering och understimulans på grund av den torftiga uppväxtmiljön. Susanne E. saknar förmåga att i tillräcklig omfattning uppfatta och tillgodose sina två små barns behov såväl beträffande omvårdnad som aktivitet och stimulering.
Hennes brister är så omfattande att man inte kan avhjälpa situationen genom t.ex. hemhjälp eller andra stödjande åtgärder.
- I ett förnyat utlåtande i mars 1994 framhåller Elisabeth Jakobsson och Monica Ohlsson bl.a.
följande. Barnen var vid deras besök pigga och tedde sig för åldern normala. Relationen mellan Susanne E. och Tanja har förändrats sedan tidigare utlåtande. Tanja är mer självständig. Relationen till Tim känns också adekvat. Tanja har utvecklats bra språkligt och ligger på treårsnivån. Tims förmåga är fullt åldersadekvat. Man kan inte se några tecken på att barnen far illa. Elisabeth Jakobsson och Monica Ohlsson bedömer att man inte kan fortsätta med arrangemanget med omfattande stödinsatser. Det kommer att innebära nyrekrytering av personal, personalomsättning
och en omöjlig situation för barnen att relatera på ett naturligt sätt till Susanne E. För att inte riskera barnens psykiska hälsa är det nödvändigt att de får en mer normal boendesituation.
- Vid utskrivningen från Nyckelaxet i september 1993 ansåg personalen där att Tanja låg efter i såväl sin språkliga som motoriska utveckling men att utvecklingen hade gått stadigt framåt och att Tim utvecklats normalt.
- Distriktssköterskan Gun Gustafsson ansåg att Tanja var normalutvecklad vid tre-årskontrollen och att även Tims utveckling var normal.
- De olika dagmammorna ansåg att barnen var normala för sin ålder.
- Richard Stensman framhåller i sitt utlåtande bl.a. följande. Susanne E. klarar helt livets dagliga aktiviteter. Hennes mognad motsvarar inte helt hennes biologiska ålder. Under årens lopp har man dock kunnat notera en långsam psykosocial mognad - en förbättring som snarast är mer
framträdande det senaste året. Richard Stensman anser att det finns förutsättningar att Susanne E.
med måttligt stöd skulle kunna ha vårdnaden om sina två barn även i fortsättningen.
- Roger Häggquist avstyrker bifall till ansökan. Han framhåller bl.a. följande. De hittillsvarande
hjälpinsatserna har inte alls varit otillräckliga utan givit häpnadsväckande snabba resultat beträffande barnens återhämtning i utvecklingen. Individutskottet har gett exempel på relativt få situationer, som skulle ha inneburit en fysisk fara för barnen. Exemplen ger inte stöd för antagandet att Susanne E.
inte förmår se faror och inte skulle kunna reagera adekvat om personal inte funnes. Det finns all anledning att tro att hon skulle påkalla hjälp om hon behövde det. Även om den känslomässiga aspekten ger anledning till eftertanke är det tveksamt om Susanne E:s brister är så påtagliga att de utgör grund för att bereda barnen vård enligt LVU. Bristerna torde kunna kompenseras med frivilliga insatser av mindre massiv art än hittills varit fallet.
Länsrätten gör följande bedömning.
- Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom skall enligt 1 § LVU göras i samförstånd med den unge och hans vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen. Den unge skall dock såvitt nu är i fråga beredas vård enligt LVU om någon av de situationer som anges i 2 § föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av vårdnadshavaren.
- Enligt 2 § LVU skall såvitt nu är i fråga vård beslutas om det på grund av brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas.
- I förarbetena till LVU (prop 1989/90:28 s. 107 f.) framhöll föredragande statsrådet i
specialmotiveringen till 2 § bl.a. följande. I uttrycket "påtaglig risk för skada" ligger att det inte kan vara fråga om någon ringa risk för skada. Övergående eller mindre betydande risk för skada är alltså inte tillräcklig för ett ingripande enligt lagen. Det skall gå att konstatera att risken för skada har en sådan inverkan på barnets hälsa eller utveckling att barnet har ett tydligt vårdbehov. Konkreta omständigheter måste alltså föreligga som talar för en risk för skada. Subjektiva antaganden om en sådan risk eller ovidkommande omständigheter, t.ex. samhällsvärderingar eller inställning i
trosfrågor, får inte läggas till grund för ett vårdingripande.
- "Brister i omsorgen" föreligger också om barnets behov av känslomässig trygghet och stimulans allvarligt eftersätts t.ex. på grund av missbruk eller psykiska störningar hos föräldrarna.- Det bör understrykas att problem hos föräldrarna i sig inte skall föranleda ett omhändertagande för samhällsvård. Det väsentliga är de följder som dessa problem för med sig för barnet.
- Av den medicinska utredningen i målet och av samstämmiga rapporter från distriktssköterska, dagmammor och personal som handhaft barnens skötsel har inte annat framkommit än att barnen utvecklats normalt och befinner sig på en för åldern adekvat nivå, att kontakten mellan Susanne E.
och barnen är god och att det råder ett gott känslomässigt förhållande mellan dem.
- Susanne E. har vidgått att det föreligger vissa brister i omsorgen till följd av hennes handikapp. Hon har därför själv på ett tidigt stadium begärt och tagit emot hjälp. Länsrätten bedömer därför att de brister som Susanne E. har när det gäller omvårdnaden av barnen torde kunna uppvägas av adekvata stödåtgärder på frivillig väg genom individutskottets försorg som vidtagits och som Susanne E. ställt sig positiv till. I utredningen och vid den muntliga förhandlingen har inte påvisats några konkreta omständigheter som talar för en risk för skada eller för att barnens behov av känslomässig trygghet och stimulans allvarligt eftersätts. Med hänsyn härtill finner länsrätten att det inte föreligger någon påtaglig risk för att Tanjas och Tims hälsa eller utveckling skadas på grund av brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet. Skäl för vård enligt LVU föreligger således inte. Individutskottets ansökan skall därför avslås.
- Länsrätten avslår individutskottets ansökan.
- Domen gäller omedelbart.
Kommundelsnämnden överklagade och yrkade att vård med stöd av 2 § LVU skulle beslutas för barnen Tanja och Tim. Nämnden åberopade samma grunder som i länsrätten och anförde bl.a.
följande. I målet var utrett att Susanne E. hade stora brister i omsorgen på grund av sitt handikapp och att dessa brister åtminstone måste uppvägas av stora frivilliga insatser från socialtjänsten för att barnens hälsa och utveckling inte skulle äventyras. Frågan i målet var i någon mån hur stora dessa insatser måste vara. I högre grad var frågan om de insatser som Susanne E. accepterade var så omfattande att man passerade en gräns där barnens hälsa och utveckling ändå skulle äventyras just på grund av att insatserna måste vara så stora.
Susanne E., som bestred bifall till överklagandet, anförde bl.a. följande. Förutsättningar saknades för vård med stöd av 2 § LVU. Det vitsordades i sig att hon som vårdnadshavare hade vissa brister på grund av sitt handikapp. Hon var bl.a. stresskänslig och behövde ett visst stöd och viss hjälp för att kunna ta hand om barnen. Hon hade därför enligt socialtjänstlagen på ett tidigt stadium begärt och fått tillräcklig hjälp. Hjälpinsatserna hade snabbt lett till att Tanja helt återhämtat den försening som tidigare rått beträffande hennes utveckling och båda barnen var helt normalt utvecklade samt befann sig på en för åldern adekvat nivå. Hjälpinsatserna beräknades kunna minska ytterligare.
Roger Häggquist avstyrkte, som offentligt biträde åt barnen, bifall till överklagandet och anförde i huvudsak att barnen utvecklats normalt, att relationen mellan mor och barn var normal och att vårdnadsansvaret var uppfyllt.
Kammarrätten i Stockholm höll muntlig förhandling i målet.
Kammarrätten i Stockholm (1994-11-08, Bergh, Sundlöf, referent, Ersten samt nämndemännen Engvall och Svensson) yttrade: Enligt 1 och 2 § LVU skall vård enligt lagen beslutas om det, såvitt nu är i fråga, på grund av brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas och om det kan antas att vården inte kan ges den unge med samtycke av den som har vårdnaden om barnet. Av uttalanden i förarbetena till lagen framgår att en så allvarlig åtgärd som tvångsomhändertagande inte bör få vidtas utan tungt vägande skäl och att det för ett ingripande får krävas att det föreligger - inte bara en obetydlig, oklar eller avlägsen risk för den unge - en klar och konkret risk för skada på den unges hälsa eller utveckling (prop.1989/90:28 s. 62).
- Utredningen i målet har sedan länsrättens dom kompletterats, bl.a. genom den muntliga förhandlingen i kammarrätten.
- Länsrätten har i den överklagade domen på anförda skäl funnit att förutsättningar för att bereda Tanja och Tim vård enligt LVU inte är för handen. Vad som förekommit i kammarrätten ger inte anledning till annan bedömning. Det är således, genom vittnesmålen vid den muntliga förhandlingen eller på annat sätt, inte visat att Susanne E. inte uppfyller de basala kraven på en vårdnadshavare eller att de stödjande och hjälpande insatserna är av sådan omfattning och karaktär att
vårdnadsansvaret övergått till nämnden. Inte heller i övrigt är visat att personalomsättningen eller något annat förhållande medför en påtaglig risk för att barnens hälsa eller utveckling skadas när dessa vårdas i hemmet på sätt nu sker. Tillräckliga skäl för att bereda Tanja och Tim vård enligt LVU har inte förebragts. Överklagandet skall därför avslås.
- Kammarrätten avslår överklagandet.
Kommundelsnämnden överklagade och yrkade att Regeringsrätten med ändring av kammarrättens dom skulle besluta att Tanja och Tim skulle beredas vård med stöd av LVU.
Susanne E. yrkade att kammarrättens dom skulle fastställas.
Susanne E. yrkade också att ett nytt barnpsykiatriskt yttrande skulle inhämtas med bedömning av aktuella förhållanden samt att därefter ett kompletterande yttrande från Socialstyrelsen skulle inhämtas.
Barnens offentliga biträde instämde i nämndens yrkande.
Regeringsrätten (1995-11-21, Wadell, Berglöf, Werner), som höll muntlig förhandling, yttrade:
Skälen för Regeringsrättens avgörande. Till stöd för sin talan gör kommundelsnämnden i första hand gällande att de insatser som nämnden gör - och anser nödvändiga - är så omfattande att det faktiska vårdansvaret har gått över på nämnden, vilket enligt nämndens mening innebär att det inte längre är fråga om stöd enligt SoL. Nämnden hävdar att det inte ankommer på Regeringsrätten att i ett sådant läge pröva vårdformen. I andra hand görs gällande att insatserna just på grund av sin omfattning medför en påtaglig risk för att barnens hälsa eller utveckling skadas och att Susanne E. av den anledningen bör skiljas från vårdansvaret. Till utveckling av sin talan har nämnden anfört i huvudsak följande. Susanne E. har anställd vårdpersonal hos sig all den tid barnen är vakna utom en morgon varje vecka. Härutöver har hon bistånd i form av kommunal dagmamma på heltid på vardagarna.
Susanne E. har också begärt och fått en kontaktfamilj för barnen där de sedan april 1995 vistas vartannat veckoslut. Avsikten är att barnen skall familjehemsplaceras hos kontaktfamiljen. Det är
knappast fråga om att Susanne E. har något varaktigt ansvar för skötseln av barnen. De oerhört stora insatserna från nämnden är nödvändiga för att skydda barnen. De tvingas växa upp under
institutionsliknande former med många olika vuxna vårdare. Detta i sig innebär en påtaglig risk för att barnens grundläggande trygghet och tillit skadas. Tanja var gravt utvecklingshämmad vid två års ålder men hon har efter massiva insatser från nämnden därefter återhämtat sig på ett remarkabelt sätt.
Susanne E. anför som stöd för sitt avslagsyrkande i huvudsak följande. Förutsättningar saknas för vård med stöd av 2 § LVU. Med stödåtgärder klarar Susanne E. väl både vård och fostran av barnen på ett fullgott sätt. Hon har på grund av sitt handikapp en viss stresskänslighet och ett behov av stöd och hjälp för att ta hand om barnen. Det handikapp hon har efter en förlossningsskada innebär inte att hon är förståndshandikappad eller har begränsade intellektuella resurser. På ett tidigt stadium har Susanne E. begärt och fått tillräcklig hjälp enligt SoL för att kompensera sina brister. Under tiden dessförinnan fram till dess Tanja var två år sammanlevde hon med barnens fader. Hon ville då - men tilläts inte - begära hjälp. Båda barnen är friska, helt normalt utvecklade och befinner sig på en för sin ålder adekvat nivå. De har en mycket god kontakt och ett mycket gott känslomässigt förhållande till Susanne E. Stödåtgärderna har successivt minskats och beräknas minska ytterligare i takt med barnens stigande ålder. Susanne E. är nu ensam med barnen på nätterna och hon lämnar och hämtar dem hos dagmamman där de vistas mellan kl. 9.00 och 15.00. Tills vidare är en person från
stödpersonalen i hemmet mellan cirka kl. 16.00 och 19.30 varje vardag samt mellan kl. 8.00 och 9.00 fyra vardagsmorgnar. Därjämte finns en från stödpersonalen i hemmet vartannat veckoslut från cirka kl. 8.00 till 20.00. Larm finns i hemmet, vilket hitintills inte har behövt utnyttjas. Bl.a. för att
tillgodose barnens behov av tillgång till natur har en kontaktfamilj på hennes begäran tillsatts för Tanja och Tim, där de vistas vartannat veckoslut. Praktiskt sköter Susanne E. omsorgen i hemmet.
Det är hon som planerar för barnen, sköter dem på morgonen och lägger dem på kvällen. Genom Susanne E. och hennes närstående, som bor i grannskapet, får barnen växa upp i sitt eget hem med kontinuitet, trygghet och kärlek. Hemmet har inte alls någon institutionskaraktär. Det har inte visats att barnen tagit skada av eller riskerar att skadas av ombyte av personal i hemmet. Det viktiga för barnens känslomässiga trygghet är att få kontinuerlig tillgång till sin mor och även hennes
närstående.
Susanne E:s handikapp beskrivs i av henne åberopade intyg den 26 april 1994 och den 14 mars 1995 av överläkaren Richard Stensman, Neurocentrum, Akademiska sjukhuset, Uppsala, i huvudsak som en tidig hjärnskada som förorsakar lätt funktionsnedsättning med lätta koordinationsstörningar, lätt påverkan på talet samt viss långsamhet och viss stresskänslighet. Hennes mognad motsvarar inte helt hennes biologiska ålder. En förbättring av den psykosociala mognaden har noterats. Hon har en fullt normal logisk förmåga och lider inte av något förståndshandikapp. Yrkesrehabiliterande åtgärder har planerats och Susanne E. önskar i första hand kontorsarbete på halvtid. Richard Stensman anser att det finns förutsättningar för att Susanne E. med måttligt stöd skall kunna ha vårdnaden om sina barn även i fortsättningen.
Socialstyrelsen har i yttrande till Regeringsrätten anfört bl.a. att styrelsen, som inhämtat yttrande från leg. psykologen och psykoterapeuten Inga Gustafsson, medlem av Socialstyrelsens vetenskapliga råd, med hänvisning till de barnpsykiatriska utlåtanden som föreligger anser att barnens behov inte kan tillgodoses i hemmet med nuvarande arrangemang och att 2 § LVU därmed är tillämplig. De personalresurser som krävs för att tillförsäkra barnen erforderlig vård i hemmet motverkar enligt
styrelsen syftet med insatsen då barnen inte ges möjlighet att knyta an till endast en vuxen. Barnens hälsa och utveckling riskerar därigenom att skadas.
Inga Gustafsson som yttrat sig till Socialstyrelsen och vidare närvarit vid den muntliga förhandlingen har inte träffat Susanne E. eller hennes barn. Hon har anfört i huvudsak följande. För barn med en situation som Tanjas och Tims finns det en stor risk att de på sikt kommer till skada. Det gäller också för Tanja och Tim, även om de inte nu visar särskilda tecken på skada. Modern fyller en funktion för barnen genom att vara den fasta punkten i tillvaron, genom att "vara". Modern har däremot stora brister när det gäller att se och tolka barnens behov i olika avseenden. Barnen börjar nu komma i utvecklingsskeden där nya krav kommer att ställas i föräldrauppgiften. Allt tyder på att modern har mycket små förutsättningar att klara dessa krav. Det gäller bl.a. att vara en förebild/roll/modell för barnen i introduktionen till vuxenvärlden och att överföra sociala och moraliska värderingar till barnen så att dessa kan fungera autonomt. Moderns tillkortakommanden kan i fortsättningen
knappast kompenseras med den nuvarande typen av lösning med olika anställda stödpersoner. Själva förutsättningen för den socialisationsprocess som nu börjar bli alltmer framträdande ligger i att kärlek respektive krav/gränssättning ges av samma person. Det alternativ som framstår som det som kan ge barnen bäst förutsättningar för en optimal personlighetsutveckling verkar vara att
familjehemsplacera dem. De verkar hittills ha hållits rimligt skadeslösa till följd av de mycket stora stödinsatser som gjorts i familjen.
Majken E., som är mor till Susanne E., och Reidun Kokki, barnens dagmamma, vidhåller vid den muntliga förhandlingen sina i underinstanserna lämnade uppgifter om Tanja och Tim. De anför att barnen alltjämt är friska och helt normala samt att det råder ett mycket gott förhållande mellan barnen och Susanne E. I fråga om barnens hälsotillstånd delar Roger Häggquist uppfattningen att de för närvarande är normala, pigga och åldersadekvata. Vad som därutöver framgått är främst att Tanja är något återhållsam och Tim mycket aktiv.
Skälen för Regeringsrättens avgörande.
Regeringsrätten finner inte skäl att förordna om ytterligare utredning i målet. Yrkandet härom skall därför avslås.
Enligt 2 § LVU skall vård beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas.
Huvudfrågan i målet är om det i Susanne E:s hem föreligger sådana förhållanden som avses i 2 § LVU.
Bedömningen skall avse förhållandena i hemmet sådana de ter sig med de insatser som nämnden gör inom ramen för bestämmelserna i SoL. Nämnden har i första hand gjort gällande att de insatser som visat sig erforderliga har en sådan omfattning att det inte längre är fråga om stöd enligt SoL.
Regeringsrätten delar inte denna uppfattning. Varken bestämmelserna i SoL eller förarbetena till lagen (prop. 1979/80:1 del A s. 207-212, 253-255, 257 ff. och 350) ger grund för att betrakta sådana massiva insatser som nämnden har gjort och gör för Tanja och Tim som annat än stöd och hjälp enligt SoL. Bedömningen i målet skall således avse frågan om förhållandena i Susanne E:s hem med de erhållna insatserna är sådana att de - såsom nämnden i andra hand gör gällande - medför en påtaglig risk för barnens hälsa eller utveckling.
I förarbetena till LVU har frågan om omhändertagande av barn vid brister hos föräldrarna i omsorgen om barnen berörts. Där anges att med brister i omsorgen, som således kan föranleda
omhändertagande enligt lagen, kan avses fall då ett barns behov av känslomässig trygghet och stimulans allvarligt eftersätts t.ex. vid psykisk störning hos en förälder. Vidare anges att under uttrycket brister i omsorgen faller situationer då barnet allvarligt missköts i fråga om hygien, mat eller kläder. I förarbetena behandlas även rekvisitet påtaglig risk för skada. Avsikten med att införa begreppet var att åstadkomma en precisering av lagstiftningens grunder för tvångsvård genom beskrivning i lagtext av den risknivå som krävs. För ett ingripande med stöd av lagen måste enligt föredragande departementschefen krävas att det inte är fråga om en obetydlig, oklar eller avlägsen risk för den unge utan om en klar och konkret risk för skada på den unges hälsa och utveckling. I uttrycket ligger att det måste finnas konkreta omständigheter som talar för att skaderisk är för handen. Det skall inte vara fråga om enbart ringa risk för skada (prop. 1989/90:28 s. 60, 62, 63, 107 och 108).
Regeringsrätten gör följande bedömning.
Vad som upplysts om Tanja visar att hon tidigare, före Tims födelse, skadats av den vård som hon fick då Susanne E. levde tillsammans med barnens fader. Tanja har därefter utvecklats i en positiv riktning och hon har enligt vad som uppgivits numera återhämtat sig. Av utredningen i målet kan inte anses framgå att Tanja eller Tim nu utvisar någon skada som beror på hemförhållandena. Det rör sig sålunda i målet inte om barn med särskilda behov. Utredningen visar vidare att det råder ett gott förhållande mellan barnen och Susanne E. Hon har ansvaret för vårdnaden och vården av barnen.
Hon gör obestritt sitt bästa efter sin förmåga för barnen och har begärt och samtyckt till de omfattande stödinsatserna. Enligt intyg av överläkaren Richard Stensman är hon kapabel att med måttligt stöd ta hand om sina barn.
Den form för hjälp och stöd med vården av barnen som Susanne E. fått kan således inte anses hittills ha medfört någon skada på barnen. Såväl Inga Gustafsson som tidigare i underinstanserna
överläkaren Elisabeth Jakobsson och leg. psykologen Monica Ohlsson, Svartbäckens Vårdcentral, Uppsala, har emellertid framhållit risker med det nuvarande arrangemanget med de omfattande stödinsatserna i hemmet. Den risk som särskilt enligt Inga Gustafssons mening föreligger med den nuvarande typen av hjälp och stöd till Susanne E. är inte baserad på en direktupplevd inblick i Susanne E:s och hennes barns hemförhållanden utan är främst en på allmänna erfarenhetssatser grundad bedömning om en framtida risk för skada på Tanjas och Tims hälsa eller utveckling.
För att en risk i nu förevarande sammanhang skall bedömas vara påtaglig får det inte röra sig om någon oklar eller avlägsen risk. Det bör vidare krävas att det inte enbart är fråga om en ringa risk. Det måste finnas konkreta skaderisker och det skall kunna konstateras att riskfaktorerna har sådan allvarlig inverkan på barnets hälsa och utveckling att barnet har ett tydligt vårdbehov. Den bevisning som nämnden åberopat kan inte anses klart utvisa att det nu föreligger en påtaglig risk för att Tanja och Tim skall skadas på grund av sina hemförhållanden. Det kan inte heller anses ha visats att det föreligger en sådan risk för att skador senare skall uppkomma hos barnen.
Regeringsrätten finner att vad nämnden åberopat och vad som i övrigt förekommit inte utvisar att det föreligger sådana brister i omsorgen om Tanja och Tim som medför en påtaglig risk för att deras hälsa eller utveckling skadas. Nämndens talan skall därför inte bifallas.
Regeringsrättens avgörande.
Regeringsrätten avslår yrkandet om ytterligare utredning.
Regeringsrätten fastställer det slut som kammarrättens dom innehåller.
Regeringsråden von Bahr och Swartling hade skiljaktig mening i huvudsaken och ansåg att
kommundelsnämndens talan skulle bifallas. De fyra sista styckena av domskälen borde enligt deras mening ersättas av följande: Vad som upplysts om Tanja visar att hon tidigare, före Tims födelse, skadats av den vård hon fick då Susanne E. levde tillsammans med barnens fader. Tanja har därefter utvecklats i en positiv riktning och hon har enligt vad som uppgivits numera återhämtat sig. Inte heller beträffande Tim kan det anses visat att han i dag är skadad på grund av hemförhållandena, även om en viss distanslöshet iakttagits. Det är emellertid uppenbart att barnen med stigande ålder kommer att ställa nya och helt annorlunda krav på den som tar vård om dem. Den avgörande frågan i målet är om det kan antas att Susanne E.
- med hjälp från socialförvaltningens sida - kommer att kunna tillgodose dessa krav i sådan mån att det inte uppkommer påtaglig risk för att Tanjas och Tims hälsa och utveckling skadas.
- I detta hänseende föreligger enighet mellan de experter i psykologi och barnpsykiatri som hörts i målet. Inga Gustafsson har uttalat att Susanne E. på grund av sitt tillkortakommande i föräldrarollen har mycket små möjligheter att möta de nya kraven och att denna brist i fortsättningen knappast kan kompenseras med den nuvarande typen av lösning. Liknande uppfattning har i underinstanserna redovisats av överläkaren Elisabeth Jakobsson och leg. psykologen Monica Ohlsson. Vi anser att de samstämmiga uttalanden som gjorts av expertisen visar att nuvarande arrangemang medför påtagliga risker för att barnens hälsa och utveckling skadas och att dessa risker inte kan elimineras genom en ändrad inriktning av stödinsatserna från socialförvaltningens sida. Att visshet inte råder om skadornas omfattning och den tidpunkt då de kan väntas inträda ligger i sakens natur och utgör enligt vår mening inte skäl mot ingripande.
- Av det anförda följer att de i 2 § LVU angivna förutsättningarna för vård är uppfyllda. Susanne E. har inte gett samtycke till behövlig vård. Kommundelsnämndens talan skall vid sådant förhållande bifallas.
Föredraget 1995-09-20, föredragande Clementz, målnummer 6408-1994
RÅ 1995 ref. 64RÅ 1995 ref. 64
