Utrikesdepartementet. Mänskliga rättigheter i Argentina 2004

Full text

(1)

Utrikesdepartementet

Mänskliga rättigheter i Argentina 2004

1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna

De brister i respekten för de mänskliga rättigheterna som förekommer i Argentina har framför allt två orsaker: För det första, den djupa politiska och ekonomiska kris som landet genomled åren 1998-02, och som bland annat förde med sig ett djupt politikerförakt, en drastisk ökning av antalet fattiga och arbetslösa, ett otillräckligt hälsoskydd för många och en ökning av våldet i samhället. För det andra, ett dåligt fungerande rättssystem och en poliskår som är ökänd för korruption, våldsamma metoder och rent av brottslighet.

Landets fängelser karakteriseras av kraftig överbeläggning, oacceptabla förhållanden och mycket långa häktningstider i väntan på dom från det överbelastade rättsväsendet.

Under år 2003-04, har dock den politiska och ekonomiska situationen stabiliserats, vilket medfört att situationen börjat förbättras något på flera områden. Regeringen har vidtagit åtgärder för att svaga grupper skall kunna få förbättrad hälsovård och utbildning, och visat sin vilja att bekämpa

diskriminering i samhället. Flera korrupta poliser och domare har bytts ut under året. Framför allt har flera viktiga steg tagits för att komma till rätta med straffriheten för brotten från militärdiktaturen 1976-1983: två lagar som hindrade åtal mot f.d. militärer ogiltigförklarades av kongressen år 2003, vilket har lett till att ett hundratal ex-militärer nu sitter häktade i väntan på dom.

Samtidigt kvarstår en rad problem. Argentina är i mångt och mycket ett delat land, med enorma klyftor mellan ett fåtal rika och många fattiga:

Levnadsstandarden i huvudstaden Buenos Aires och vissa andra städer är på i- landsnivå, demokratin fungerar förhållandevis bra och de mänskliga

rättigheterna respekteras överlag. Samtidigt präglas flera, mer perifera, fattiga provinser av en spädbarnsdödlighet nära u-landsgenomsnittet, starka

oligarkiska traditioner och omfattande korruption. I dessa provinser finns dessutom färre oberoende organisationer och organ som kan bevaka och påverka situationen, än i de mer välmående städerna. Argentinas federala

(2)

struktur innebär stor frihet för provinserna att själva välja skyddsnivå i lagstiftningen – stora skillnader mellan regionerna finns därför när det gäller allt ifrån regler mot diskriminering till straffprocessrättsliga lagar. Samtidigt som Argentinas federala regering är mycket engagerad i arbetet för de mänskliga rättigheterna på internationell nivå, och har anslutit sig till alla de viktigaste konventionerna, existerar väsentliga brister på provinsnivå.

2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna för mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s

konventionskommittéer

Argentina har ratificerat de centrala konventionerna och inkommer i regel med de rapporter som konventionerna kräver. Ratificerade traktater likställs i de allra flesta fall med grundlag, och har företräde framför vanliga lagar.

Romtraktatet om upprättande av den internationella brottsdomstolen

ratificerades år 2001; två år senare blev den argentinske domaren Luis Moreno Ocampo den förste att väljas till posten som dess åklagare.

Argentina har även ratificerat den Interamerikanska konventionen om mänskliga rättigheter, samt flertalet tillhörande protokoll. Under år 2003 var 150 av de totalt 1.000 anmälningar om brott mot mänskliga rättigheter som den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter emottog riktade mot Argentina – en liten summa jämfört med år 2002. Det året mottog

kommissionen nära 3800 anmälningar riktade mot Argentina, varav 3763 berörde den argentinska lagstiftning som antogs under den ekonomiska krisen 2002 och som gjorde ingrepp i äganderätten: "pesofieringen", som omvandlade banktillgodohavanden och skulder från US-dollar till pesos, samt "corraliton", som fryste banktillgodohavanden och hindrade sparare från att fritt disponera sina tillgångar.

3. Respekten för liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr

Av statsmakten sanktionerade politiska mord, avrättningar eller försvinnanden förekommer inte längre. Däremot händer det att människor dödas på

polisstationer och fängelser, och i samband med våldsamma konfrontationer där polis är inblandad (jämför punkt 5). Ibland tycks mordutredningar försvåras eller förhindras av politiska skäl (särskilt på provinsnivå). Hot mot vittnen i sådana utredningar är vanliga.

Tortyr är förbjudet enligt konstitutionen och är belagt med samma straffsatser som mord i den argentinska brottsbalken. Argentina har ratificerat

konventionen mot tortyr, och den 8 september i år gav kongressen sitt godkännande till att Argentina även ratificerar tortyrkonventionens nyantagna fakultativa protokoll om förebyggande av tortyr. Systematisk tortyr

förekommer inte, men enligt rapporter från flera MR-organisationer gör sig polisen i hela landet skyldig till brutalitet och emellanåt tortyr. I augusti 2001

(3)

väckte tre federala domare uppmärksamhet när de offentligen uttryckte sin bestörtning över den utbredda användningen av våld i samband med polisundersökningar och häktningar. De vanligaste tortyrmetoderna är slag, kvävningsförsök samt elchocker. Intresseorganisationer rapporterar om att situationen försämrades under krisåret 2002, när exempelvis antalet

anmälningar om tortyr av minderåriga i provinsen Buenos Aires fördubblades jämfört med 2001.

Argentina saknar ett centraliserat system för anmälningar om tortyr, eftersom tortyranmälningar handläggs av provinsernas domstolar. Tillförlitlig statistik från hela landet finns inte att tillgå. Ett ytterligare problem är att fall av tortyr (med en straffsats på 8-25 år) alltför ofta benämns "olaglig behandling" när fallet väl når domstol (med en straffsats för den ansvarige tjänstemannen på 1- 5 år). Antalet anmälningar om tortyr och annan olaglig behandling som inlämnades i Buenos Aires stad samt till federala domstolar under år 2001 uppgick till 365. Av dessa klassades två som tortyr inför domstol.

Förhållandena i flertalet fängelser och häkten är undermåliga. Lokalerna är nedslitna och kraftigt överbelagda: Vid årsskiftet satt nära 30.000 personer häktade eller fängslade i lokaler avsedda för 18.000, i provinsen Buenos Aires.

Det förekommer att intagna utsätts för misshandel, annan brutal behandling och tortyr – men detta leder sällan till åtal för ansvarig fängelsepersonal.

HIV/AIDS och drogmissbruk är vanligt. Våldshandlingar, strejker och upplopp förekommer. Medelåldern bland fångarna har sjunkit stadigt sedan 1995.

Anhållna får ej hållas tillsammans med redan dömda fångar, men den föreskriften följs inte alltid. I slutet av 2003 fanns i Buenos Aires-provinsens fängelser 2380 dömda fångar, och hela 21449 personer som var fängslade i väntan på dom. I september-oktober 2003 besöktes Argentina av en delegation från FN:s arbetsgrupp för godtyckliga arresteringar som inspekterade

förhållandena i fängelserna. Delegationen fann svåra missförhållanden:

häktningar som skett utan giltig rättslig grund och intagna som inte kunde kommunicera med sin advokat (jämför punkt 6), överbefolkade fängelseceller utan vare sig toalettmöjligheter eller sovplatser för alla, sjuka intagna som inte gavs mediciner, intagna som inte fick gå ut i friska luften samt häktade

minderåriga (inklusive barn på tio år).

4. Dödsstraff

Grundlagen förbjuder dödsstraff, och dödstraff föreskrivs inte i den vanliga brottsbalken. Dock föreskrivs det för militära brott även i fredstid, men den bestämmelsen har inte tillämpats under de senaste 40 åren.

(4)

5. Rättssäkerhet

Domstolsväsendet: Argentina är en federal stat, och domstolsväsendet består av federala domstolar å ena sidan, och provinsdomstolar å den andra.

Grundlagen följer Montesquieus maktdelningslära, och domstolarna är i princip självständiga. Domstolar och advokater har emellertid ofta varit knutna till den verkställande makten, inte minst på grund av att domarna i Högsta domstolen (HD, tillika författningsdomstol) traditionellt utses av presidenten.

Innan president Néstor Kirchner kom till makten i maj 2003 bestod HD av nio domare, varav fem tillhörde den hårt kritiserade "automatiska majoriteten" – fem domare tillsatta av ex-president Carlos Menem, som anklagas för att ha tagit större hänsyn till Menems vilja än till konstitutionen i sina domar. En av Kirchners första åtgärder var att pressa kongressen att använda sig av den möjlighet den har enligt konstitutionen att avsätta dessa domare. Sedan Kirchners tillträde har fyra av de kritiserade domarna avgått eller avsatts av kongressen. De ersättare som utsetts av Kirchner (enligt en ny

utnämningsprocedur där kongressen och civila samhället ges mer inflytande) anses samtliga vara skickliga och välrenommerade jurister, och två av dem är därtill kvinnor. Viss kritik har dock upprensningen fått – inte för att någon saknar de utbytta domarna, men för att en alltför stor och snabb omdaning, i kombination med att flertalet av de nytillsatta domarna anses ligga inom samma färgskala politiskt som regeringen, kan hota HD:s nyvunna självständighet.

Förhoppningar finns dock att den nya proceduren för HD-domares tillsättning skall avpolitisera domarkåren. Ändringar i urvalsprocessen även för lägre domare har också genomförts; större utrymme skall ges åt yrkesskicklighet.

1998 bildades ett fristående domarkollegium (Consejo de Magistratura, som tillsätts genom ett gemensamt beslut av kongressens båda kammare) och ett disciplinärt organ (Jurado de Enjuiciamiento) med uppgift att föreslå

domarkandidater respektive att besluta i disciplinärenden. Samma system gäller numera i en rad provinser (medan andra provinser fortfarande tillsätter samt avsätter domare genom beslut av provinsparlamentet). Förhoppningsvis kan dessa förändringar bidra till att minska existerande problem med inkompetenta, politiserade eller korrupta domare, vilket i sin tur kan stärka det låga förtroende som argentinarna känner för rättsväsendet som helhet. Andra hinder för ett rättssäkert och effektivt rättssystem är brist på resurser, samt faktumet att domarna ofta även har rollen som åklagare – dvs. de beslutar både om och hur en förundersökning skall inledas samt dömer.

Militär underrätt finns med civil domstol som överinstans. Gränsdragningen mot de civila underrätterna är ibland oklar. HD är dock sista instans i kompetenstvisterna.

(5)

Enskilda personer som fått sina rättigheter kränkta kan anmäla kränkningen till något av de institut som kontrollerar statliga organs förehavanden (jämför punkt 9). I december 2003 skapade Kirchner genom ett dekret det Nationella Minnesarkivet – ett arkiv som skall införskaffa, analysera och arkivera uppgifter om brott mot de mänskliga rättigheterna för vilka staten är ansvarig, och som skall lyda under Justitiedepartementets MR-sekretariat.

Polisväsendet: Poliserna i Argentina är många (6,9 per tusen invånare), men illa betalda och dåligt utbildade. Förutom de federala poliskårerna (gendarmeri, säkerhetspolis och kustbevakning) har de tjugotre provinserna och de större städerna sina egna poliskårer, som lyder under den direktvalde guvernören eller borgmästaren.

I synnerhet i provinsen Buenos Aires (med nära hälften av landets befolkning) rapporteras det att många poliser av de runt 50.000 i den ökända polisstyrkan

"El Bonaerense" är korrumperade och engagerade i narkotikahandel, kidnappningar, olagliga lotterier, prostitution och illegala adoptioner. Vissa poliser sitter kvar på sina poster sedan diktaturåren. Efter flera skandaler fick den förre chefen för Buenos Aires-polisen avgå. Den nye, juristen Arslanián, hade efter bara ett knappt halvår som chef avskedat hela 800 poliser, anklagade för korruption eller brottslig verksamhet.

I flera provinser kan polisen kvarhålla personer upp till 10-24 timmar för identitetskontroll vid misstanke om brott, och det förekommer alltför ofta att denna rätt missbrukas. Under år 2002 rapporterade Åklagarmyndigheten om 64 fall där polisen häktat oskyldiga på basis av falska anklagelser och bevis som planterats av polismännen själva. Allvarliga hotelser förekommer mot åklagare, advokater och domare och deras anhöriga. Privatpersoner och i synnerhet poliser som vittnar i rättsfall där poliser är inblandade, utsätts emellanåt för hot eller misshandel.

Antalet anmälningar mot Buenos Aires-polisen om övergrepp eller misshandel har ökat på senare år. Enligt intresseorganisationen CELS uppgick antalet dödsfall som ägt rum under våldsamma konfrontationer med inblandning av Buenos Aires-polisen till runt 500 under bara år 2002 och första halvåret av år 2003 (runt en tredjedel av de avlidna var polismän). Endast ett fåtal dödsfall utreds. Under år 2002-2003 orsakade polisen i Buenos Aires-provinsen ett antal dödsfall efter att ha gjort ingripanden som gränsar till regelrätta

avrättningar. I oktober 2004 dömdes tre poliser till livstids fängelse efter att ha arresterat och därefter tvingat en 19-årig pojke att kasta sig i en flod i centrala Buenos Aires vilket ledde till att pojken drunknade.

Barn under 16 år är inte straffmyndiga och under 18 år endast för grövre brott.

Särskilda domare handlägger mål rörande barn under 18 år.

(6)

6. Personlig frihet

Enligt konstitutionen (artikel 18) får ingen häktas utan en skriftlig

häktningsorder från behörig myndighet. FN:s arbetsgrupp för godtyckliga arresteringar konstaterade emellertid vid sitt besök i Argentina år 2003 att det förekommer att medborgare häktas i strid med lagens bestämmelser och begränsningar. Misstänkta grips i vissa fall på lösa grunder och kvarhålls en kortare tid utan att kunna kontakta anhöriga eller advokat. Alltför långa häktningstider är vanliga, även bortom de två-tre år som utgör max enligt lag.

Det är inte ovanligt att häktningstiderna överskrider straffsatsen för det aktuella brottet. Tidigare tilläts den som suttit häktad i över två år avräkna två dagar från sitt straff för varje dag som de varit intagna över denna gräns.

Denna lag avskaffades år 2001. Processen för att överklaga ett häktningsbeslut är alltför komplicerad, kostsam och långdragen för att kunna utgöra ett

effektivt skydd. Häktning av minderåriga förekommer också alltför ofta – inte bara när det gäller barn som misstänks för brott utan även i syfte att "skydda"

utsatta barn (jämför punkt 15).

Reserestriktioner förekommer inte. Medborgarna kan i de allra flesta fall få pass utan mutor eller annat krångel (dock kan väntetiden vara lång). En ny ramlag antogs under år 2003, enligt vilken alla nyfödda ges rätt till gratis

registrering samt ID-kort – en välkommen utveckling eftersom många nyfödda barn (särskilt i de fattiga provinserna) inte har haft råd att betala avgiften och därför förblivit oregistrerade, vilket inneburit problem när det gäller exempelvis tillgång till socialförsäkringssystem.

7. Straffrihet

Straffrihet förekommer i första hand i samband med brotten från diktaturåren.

Straffrihet av senare datum är främst förknippad med den politiska styrningen av rättsväsendet (jämför punkt 5).

De många brott (försvinnanden, mord, tortyr) som begicks under

militärdiktaturen 1976-1983 har i stor utsträckning hittills inte kunnat beivras, på grund av två på 1980-talet antagna lagar, de s.k. amnestilagarna: lagen om åtalsstopp (som satte ett slutdatum, 23 februari 1987, för väckande av åtal gällande brott begångna under militärdiktaturen) samt lagen om lydnadsplikt (som innebar straffrihet för militärer med lägre grad än general, som begick brott i samband med att de "lydde order" från överordnade under juntatiden).

Flera av dem som dömdes innan lagarnas tillkomst (inkl. medlemmarna av militärjuntan) benådades efter en tid i fängelse av ex-president Menem. Endast vissa brottskategorier som inte täcks av de båda lagarna har kunnat lagföras:

bortförande av barn under tio år, illegal adoption, undanhållande av identitet och stöld av egendom. Delar av samhället, ledda av MR-organisationer som Madres de Plaza de Mayo och Abuelas de Plaza de Mayo (mödrar och

(7)

mormödrar till försvunna) och stödda av media, kräver att de skyldiga lagförs och att de försvunnas öden utreds. Hur många som försvann under diktaturen är fortfarande oklart: Den nationella kommission (CONADEP) som år 1984 undersökte saken slog fast att minst 8.961 personer försvunnit. Vissa MR- organisationer hävdar att så många som 30.000 försvann, medan antalet registrerade försvinnanden hos Justitiedepartementets sekretariat för mänskliga rättigheter uppgår till runt 13.000.

Under sommaren år 2003 togs flera steg för att eliminera straffriheten, pådrivet av den nytillträdde president Kirchners. Ett presidentdekret från år 2001 som hindrade utlämning av misstänkta militärer till främmande makt upphävdes av presidenten, och en kort tid därefter beslöt kongressen i augusti 2003 att ogiltigförklara lagarna om åtalsstopp och lydnadsplikt (som redan var

upphävda genom ett kongressbeslut från 1998). Ogiltigförklaringen innebär att lagarna förklarades helt sakna rättsverkan, även retroaktivt, vilket var

nödvändigt för att lagligen kunna åtala militärerna. Förutom kongressens ogiltigförklarande av amnestilagarna har även flera domare i lägre instanser slagit fast att lagarna om lydnadsplikt och åtalsgräns strider mot konstitutionen – trots att HD år 1987 (under politisk press) deklarerat att lagarna är

grundlagsenliga.

Frågan om lagarnas giltighet hamnade därför återigen hos HD. Pga.

förändringar i HD:s sammansättning som lett till att den niohövdade

domstolen inte varit fulltalig sedan 2003 har HD till dags dato ännu inte velat yttra sig i frågan (jämför punkt 5).

Kongressens ogiltigförklarande av amnestilagarna innebar också att flera vilande rättsprocesser mot de militärer som anklagas för brott kunde öppnas upp på nytt. De tre största rättsprocesserna är (i) den s.k. ESMA-processen som drivs av domaren Sergio Torres mot de militärer som anklagas för att ha begått brott vid flottans mekaniska skola ESMA – en tortyrcentral under militärjuntan dit runt 5.000 personer sändes för att sedan "försvinna"; (ii) den s.k. "Primer Cuerpo de Ejército"-processen, som drivs av domaren Daniel Rafecas mot en annan ökänd grupp militärer samt (iii) den s.k. Plan Cóndor- processen, som drivs av domaren Jorge Urso mot de militärer som var inblandade i den pakt som fem sydamerikanska militärjuntor ingått för att oskadliggöra deras respektive motståndsrörselser. Ytterligare två större processer drivs mot de skyldiga för brott begångna i städerna Córdoba och Rosario.

Sedan processerna öppnades upp på nytt förra året har misstänkta militärer arresterats i snabb takt. I juni 2004 – knappt ett år efter kongressens

ogiltigförklarande av lagarna – satt nära 100 militärer häktade. En viktig fråga i samband med dessa rättsprocesser har varit huruvida allt för lång tid förflutit

(8)

sedan militärdiktaturen för att de skyldiga skall kunna dömas. Ett klargörande i denna kontroversiella fråga kom i augusti 2004, då HD deklarerade att ett mord som en chilensk agent utfört under militärdiktaturen utgjorde ett brott mot mänskligheten, för vilket preskription inte kan gälla. Ett annat hinder på vägen har varit de benådningar av juntans medlemmar som ex-president Menem beslutade om på 90-talet. Även detta hinder kan komma att undanröjas: Under år 2004 har tre domstolar på lägre nivå förklarat att benådningarna strider mot konstitutionen. Frågan ligger nu inför hovrätten.

Bland de militärer som häktats sedan förra året finns kapten Alfredo Astiz, som verkade vid ESMA, och som misstänks för bland annat Dagmar Hagelins försvinnande inom ramen för ESMA-processen. Astiz har dessutom begärts utlämnad av Frankrike, där han redan dömts i sin frånvaro för mordet på två franska nunnor. Den 20 september förra året avslogs den franska

utlämningsbegäran av en domstol i Bahia Blanca, med motiveringen att Astiz i ljuset av ogiltigförklaringen av lagarna om lydnadsplikt och åtalsstopp istället kan dömas i Argentina för samma gärning. Detta beslut överklagades

emellertid av behörig åklagare (med stöd av Frankrikes regering) några dagar senare till HD, som fortfarande – ett år senare – inte yttrat sig i frågan.

Astiz har tidigare begärts utlämnad, av såväl Italien som Sverige. Efter en polisanmälan av fadern till svenskan Dagmar Hagelin (som försvann i Buenos Aires 17 år gammal, år 1977) begärde Stockholms tingsrätt i december 2001 Astiz arresterad och utlämnad, misstänkt för bortförandet av Dagmar Hagelin.

Efter att Astiz suttit arresterad en månad, avslogs den svenska

utlämningsbegäran av den dåvarande argentinska regeringen (på grundval av det dekret som hindrade utlämningar), och Astiz frigavs. Den svenska rättegången har sedan dess lagts ner.

Dagmar Hagelins far, Ragnar Hagelin, har därtill, sedan 1986, sökt lagföra de skyldiga för Dagmar Hagelins försvinnande i Argentina. I november 2000 slog en domstol fast att Ragnar Hagelin inte hade rätt att fortsätta driva den

brottmålsprocess han drev mot bland andra Astiz, på grund av att han i ett avtal med den argentinska staten (som framförhandlats inom ramen för en process som Hagelin drev inför den Interamerikanska Kommissionen för Mänskliga Rättigheter) emottagit ett skadestånd om USD 250.000. Hagelin överklagade denna dom inför HD, och efter nästan tre års väntan kom

avgörandet den 8 september 2003. Med 7 röster för och en avstående beslutade domstolen i en mycket uppmärksammad, prejudicerande dom att upphäva den lägre domstolens beslut – Ragnar Hagelins skadestånd påverkar enligt HD inte hans rätt att försöka få de ansvariga för Dagmars försvinnande dömda i en brottmålsprocess. Därmed sändes målet tillbaka till en lägre domstol, för ny prövning i sak.

(9)

Också Tyskland anslöt sig för ett år sedan till de europeiska länder som har begärt ex-militärer utlämnade för brott under militärdiktaturen, då man överlämnade en begäran gällande juntamedlemmarna Jorge Videla, Emilio Massera och f.d. arméchefen Guillermo Suarez Mason. Även denna begäran ligger på HD:s bord i väntan på svar.

Vid sidan av de rättsprocesser som drivs har även andra, politiska, händelser ägt rum som syftar till att komma till rätta med straffriheten från juntaåren. I början av mars 2004 , efter 22 år, erkände den argentinska flottan genom marinchef Godoy för första gången att allvarliga och fruktansvärda gärningar ägt rum i flottans mekaniska skola ESMA. Några veckor senare hölls en stor ceremoni i ESMA, vid vilken president Kirchner deklarerade att ESMA skall göras om till ett museum till minne av militärdiktaturens offer. De första byggnaderna övergår från flottan till staden Buenos Aires ägo i december 2004, och i december år 2005 beräknar man att museet kan invigas.

8. Yttrande- och mediafrihet, m.m.

8.1. Yttrande- och mediafrihet

Yttrandefriheten garanteras av konstitutionen och respekteras av staten.

Argentinska media är fristående från statsmakten med undantag för en eller två regeringstrogna TV- och radiokanaler. Till följd av rättsväsendets brister, spelar media en viktig roll när det gäller att utreda och påtala brott. Rapporter om censur förekommer – särskilt i avlägsna provinser – men inte i stor

utsträckning. Alla media är reklamfinansierade och ägarkoncentrationen tilltar.

I och med den ekonomiska krisen nedgång i reklamintäkter har vissa mediers beroende av att få del av provinsers och statens reklambudget ökat – och därmed även risken för att (i synnerhet vissa provinsers) reklambudgetar används som påtryckningsmedel för att få positiv kritik i media.

Den internationella organisationen "Journalister utan gränser" rankade vid sin senaste mätning i oktober 2004 Argentina som nummer 79 av 167 undersökta länder i fråga om pressfrihet – en betydande nedgång jämfört med 2001 års ranking. Detta beror på att hotelser och våldshandlingar mot journalister och deras familjer förekommit i ökad utsträckning i den sociala och ekonomiska krisens spår, särskilt på provinsnivå och ofta i samband med bevakning av korruptionsskandaler och sociala protester. Alltför få händelser utreds.

Intresseorganisationen "Periodistas" anger att runt ett 100-tal journalister hotades eller attackerades under krisåret 2002 (den högsta siffran sedan organisationen började sina mätningar år 1996) – ofta i samband med rapportering om korruptionsskandaler eller sociala protester. Situationen ser dock ut att ha förbättrats något sedan dess.

(10)

Ett annat problem när det gäller yttrandefriheten är Argentinas

strafflagstiftning när det gäller ärekränkning och förtal, enligt vilken det kan vara brottsligt att kritisera statliga tjänstemän, samt publicera sådan kritik. Den inter-amerikanska kommissionen för mänskliga rättigheters särskilde rapportör för yttrandefrihet uppmanade år 2002 alla länder som kriminaliserar sådan kritik att reformera sin lagstiftning (för att istället skydda ärekränkta personer med civilrättsliga medel).

8.2. Förenings- och församlingsfriheten

Förenings- och församlingsfriheten skyddas av konstitutionen, och respekteras som regel. Under krisåren 2001-2002 uppmärksammades världen över de stora (stundtals våldsamma) demonstrationer som bl.a. ledde till president De la Rúas avgång. Även om antalet demonstrationer och incidenter har minskat under år 2003-04, förekommer närmast dagligen att grupper av arbetslösa, så kallade piqueteros, spärrar av trafikleder i flera städer, bl.a. Buenos Aires.

Vägavspärrningarna har i vissa fall lett till våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och polis. Polisen anklagas ibland för att ta till övervåld - och ibland för passivitet. Frågan om hur demonstranter som löper amok skall hanteras är mycket känslig i Argentina mot bakgrund av att militärdiktaturens förtryck av oliktänkande fortfarande finns i färskt minne hos argentinarna.

Mödrar och mormödrar till de som försvann under diktaturåren demonstrerar fortfarande varje vecka på Plaza de Mayo, utan incidenter. Facken, politiska partier och andra grupper samlas ofta till möten och demonstrationer (jämför punkt 10). Den ekonomiska krisen 2001-2002 stärkte det civila samhället i Argentina, och antalet NGOs ökar konstant. Enligt en uppskattning från 2003 verkar mer än 80.000 olika sociala organisationer i Argentina. Ett omfattande projekt för att skapa en ökad dialog mellan regeringen och ett stort antal organisationer startades under år 2002 med hjälp av UNDP, kallad "Diálogo Argentino". Regeringens relationer med huvuddelen av det civila samhället är goda.

8.3. Religionsfriheten

Religionsfriheten skyddas av konstitutionen. Runt nittio procent av

befolkningen är katoliker och den katolska kyrkans ställning är stark. Redan den andra artikeln i konstitutionen stadgar att "den federala regeringen stödjer den romersk-katolska tron". Artikeln anses innebära en rätt för den romersk- katolska kyrkan till ekonomiskt stöd från statsbudgeten – något som är impopulärt bland religiösa ledare från andra trosbekännelser. Konstitutionen har tills helt nyligen krävt att presidenten skall vara katolik.

I Argentina bor Latinamerikas största judiska minoritet. 90-talets bombdåd mot den israeliska vänskapsorganisationen AMIA och den israeliska

ambassaden, de bristfälliga utredningarna (som år 2004 - tio år efter dådet mot

(11)

AMIA - resulterade i en friande dom för alla anklagade i brist på bevis), skändningar av judiska kyrkogårdar samt antisemitisk grafitti, visar att antisemitismen har ett fotfäste i samhället.

Av Argentinas minoriteter från arabvärlden är endast ett fåtal muslimer;

flertalet är maroniter, syrier, grekisk-ortodoxa, judar eller katoliker och härstammar från Libanon och Syrien. En jättelik moské, finansierad av Saudiarabien, invigdes år 2000 i centrala Buenos Aires. Ett antal gravskändningar vid en muslimsk gravplats inträffade under 2002. De

fördömdes av regeringen, katolska kyrkan och en rad enskilda organisationer, men dådet är fortfarande inte uppklarat.

9. De politiska institutionerna

Demokratin återinfördes 1983. Argentina är en federal republik, med en klassisk maktfördelning mellan verkställande makt (presidenten), lagstiftande makt (kongressen med dess två kammare) samt den dömande makten.

Presidenten, deputeradekammarens 257 ledamöter, de 72 senatorerna, de 23 guvernörerna och provinsparlamenten, borgmästarna samt

kommunalfullmäktige tillsätts i direkta, fria, allmänna val. De senaste valen hölls under år 2003. Då valdes Néstor Kirchner till ny president, samtidigt som en tredjedel av senaten och hälften av kongressen förnyades. De största

politiska partierna är peronistpartiet och radikalpartiet (som turats om att inneha makten under de senaste 50 åren då det inte varit militärdiktatur) samt centervänsterpartiet ARI, socialistpartiet och centerhögerpartiet Recrear. 81 procent av argentinarna anser enligt opinionsinstitutet Latinobarómetro att

"demokratin, vissa problem till trots, är den bästa styrelseformen".

Systemet är närmast nordamerikanskt, och presidentens makt är mycket stor.

Presidenten har bl.a. befogenhet att i brådskande och nödvändiga fall anta presidentdekret på områden som i vanliga fall skall styras av lagar – en befogenhet som vissa presidenter (inte minst Néstor Kirchner) tenderat att använda i ansenlig utsträckning, på bekostnad av kongressens lagstiftande makt. Den kongresskommitté som enligt en författningsändring från 1994 skall kontrollera presidentens användning av dekret har fortfarande, efter snart 10 år, inte skapats – även om ett förslag troligen snart kommer att presenteras i deputeradekammaren. Det senatsutskott som handhar konstitutionella ärenden och som borde ta initiativ till att skapa kommittén har president Kirchners fru som ordförande.

Enligt Argentinas federalistiska system ligger all makt som inte av

konstitutionen delegerats till den federala regeringen hos provinserna. Varje provins har ett eget provinsparlament, egna domstolar och styrs av en guvernör. Samtidigt har centralregeringen på grund av ett komplicerat skattefördelningssystem ett stort inflytande över vilka resurser

(12)

provinsguvernörerna får till sitt förfogande.

Korruptionen är utbredd i politiken, på alla nivåer. Enligt Transparency

Internationals senaste korruptionsindex innehar Argentina den föga hedervärda platsen 108 (av 146 länder), efter att ha fått betyget 2,5 av 10 – samma som år 2003. De politiska partierna toppar listan över de institutioner som

argentinarna anser är mest korrupta, tillsammans med rättsväsendet.

Regeringen Kirchner sätter kampen mot korruptionen högt på agendan, och flera undersökningar av politiker och poliser misstänkta för korruption har inletts under året. Ett antal polischefer har fått avgå. Möjligen har dessa ansträngningar givit viss effekt: En korruptionsmätning av konsultfirman KPMG år 2004 bland 1000 företagare gav vid handen att Kirchners regering upplevs som den minst korrupta sedan år 1984. Paradoxalt nog kritiserades samma mätning för partiskhet, eftersom den utförts av en släkting till den Kirchner närstående argentinske konsuln i New York.

Sedan tidigt 1990-tal har en rad institutioner skapats, som har till uppgift att kontrollera tjänstemän och den nationella administrationen i stort för att hindra korruption:

- Under den verkställande makten lyder bl.a. den institution som anses fungera mest effektivt, Oficina de Anti-Corrupción (Antikorruptionsstyrelsen), och som skapades år 1999. Även SIGEN – ett kontrollorgan som skall

kontrollera regeringen, men till vars ena chefspost president Kirchner utsett sin plan- och infrastruktursministers fru – lyder under den verkställande makten.

- Under den lagstiftande makten lyder en slags Justitieombudsman, Defensor del Pueblo, som kontrollerar att den statliga administrationen respekterar de mänskliga rättigheterna och som i huvudsak ägnar sig åt att ta emot klagomål från enskilda rörande statens ekonomiska och sociala

förvaltning (ombudsmän finns även på provinsnivå). Därutöver finns en Revisionsrätt, Auditoría General de la Nación, som skall tillse att statliga organ, företag och privatiserade serviceföretag följer gällande lag, särskilt när det gäller ekonomiska och finansiella regler. Ett antal utskott i kongressen med

kontrolluppgifter finns också, men de anses inte vara särskilt aktiva. Ytterligare ett organ under kongressen planeras (Comisión Nacional de Etica Pública) som skall skapa en etisk kod för statsförvaltningen och kunna ta emot klagomål från individer för brott mot denna kod.

- Under den dömande makten lyder en åklagare för administrativa undersökningar med uppgift att undersöka (samt, i förekommande fall, väcka åtal) de statliga tjänstemännens förevaranden. Tjänsten som åklagare tillsattes våren 2004 efter att ha varit vakant sedan länge.

Brist på samordning institutionerna emellan, brist på politisk vilja (i

kongressen), avsaknad av tillräckliga budgetmedel samt bristande efterlevnad

(13)

av deras rekommendationer medför emellertid att dessa kontrollorgan inte har kunnat få tillräckligt genomslag i praktiken.

10. Rätten till arbete och relaterade frågor

All diskriminering i arbetslivet på grund av kön, hudfärg, nationalitet, religion, politisk åsikt, ålder eller fackföreningsaktivitet är förbjuden. Argentina har ratificerat alla åtta centrala ILO-konventioner, och de tillämpas i hög utsträckning. Rätten till semester, rimlig och lika lön, värdiga

arbetsförhållanden samt strejkrätten är garanterade av konstitutionen. Inga rapporter om tvångsarbete förekom under året. Alla arbetare har rätt att upprätta och vara medlemmar i fackföreningar – och runt 35 procent av arbetskraften utnyttjar den rätten. ILO har emellertid upprepade gånger rekommenderat Argentina att upphäva vissa regler, enligt vilka endast

fackföreningar med "personería gremial" (en särskild status) har rätt att delta i förhandlingar med arbetsgivarsidan om kollektivavtal. För att en fackförening skall kunna ges "personería gremial" krävs att det inte redan finns en

fackförening med denna status som verkar inom samma område och som har fler eller lika många medlemmar. Reglerna innebär således att existerande fackföreningar permanentas och ges monopol på kollektivavtalsförhandlingar – nya fackföreningar får skapas fritt, men kan inte ges någon roll i

förhandlingarna förrän de blir större än den redan existerande föreningen.

Den officiella minimilönen höjdes under hösten 2004 från 120 till 150 USD/månad. Arbetstiden är högst åtta timmar per dag och 48 timmar per vecka, men överstiger i praktiken sällan 44 timmar per vecka. För arbetstimmar utöver den maximala arbetstiden betalas övertidsersättning. Arbetsgivare är enligt lag skyldiga att försäkra sina anställda mot olyckor på arbetsplatsen och under resvägen. Över 40 procent av den arbetande befolkningen beräknas arbeta inom den informella sektorn, och åtnjuter därmed inte det skydd lagstiftningen ger när det gäller arbetstid och arbetsvillkor.

11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa

Kvaliteten på hälsovården i Argentina motsvarar inte de kostnader som landet lägger på hälsosektorn. Bara 17 länder i världen spenderade en större andel av BNP på hälsovården än Argentina (år 2000), och antalet läkare och sjukbäddar per capita är jämförbart med motsvarande siffror i utvecklade länder. Trots detta finns en rad problem med hälsovården: De statliga sjukhusen är

överbelastade och illa utrustade, och de privata alltför dyra för folkmajoriteten.

Den offentliga sektorns läkarlöner är mycket låga. Skillnaderna mellan stad och landsbygd är stora; spädbarnsdödligheten kan i storstäderna jämföras med Västeuropas, på landsbygden ligger den på u-landsnivå. Kolera- och

meningitepidemier förekommer. Ursprungsbefolkningen (ca 5 procent) tillhör dem som har sämst tillgång till hälsovård.

(14)

Till följd av devalveringen av landets valuta i januari 2002 har tillgången på importerade mediciner försämrats och priserna på dem stigit. Regeringen förklarade i februari 2002 undantagstillstånd inom hälsosektorn, införde vissa priskontroller och rekommenderade läkare att skriva ut recept på generiska läkemedel. Den ekonomiska krisen – med ökande arbetslöshet och en större informell sektor - har också medfört att allt fler fallit utanför

sjukförsäkringssystemet, som främst täcker de som har anställning. Nära 60 procent av argentinarna har ingen sjukförsäkring, och är beroende av den service provinsernas hälsoinstitutioner kan erbjuda. Denna service är dock ojämlikt fördelad – i de fattiga provinser där minst sjukförsäkrade finns är också provinsernas service som sämst. År 2001 spenderades 9,5 procent av BNP på (privat och allmän) hälsovård – i reda pengar hälften så mycket per person som spenderades i Sverige. Medellivslängden är 74.2 år.

12. Rätten till utbildning

Enligt konstitutionen har alla invånare rätt till gratis undervisning och denna rätt respekteras. Skolan är främst provinsregeringarnas ansvar och de agerar nu inom mycket snäva budgetramar - skolklasserna blir större, skolmaten dras in och hälften av lärarna lever under fattigdomsstrecket.

Nära 99 procent av alla ungdomar 15-24 år är skriv- och läskunniga. 96 procent av de argentinska barnen påbörjar den obligatoriska 9-åriga grundskolan, men 30 procent, de flesta från fattiga familjer, avslutar inte högstadiet. Regeringen driver ett program för att få fattiga barn att slutföra grundskolan (medelst skolbidrag) och för att höja kvaliteten på undervisningen. Bland

ursprungsbefolkningen beräknas mindre än en procent avsluta

gymnasieutbildningen. Ambitionen att få ursprungsbefolkningens barn att gå i skolan hämmas av bristen på tvåspråkiga lärare – trots att konstitutionen garanterar rätten till tvåspråkig utbildning för icke-spansktalande minoriteter.

Under de senaste 14 åren har antalet studenter som skriver in sig vid

universiteten varje år fördubblats från 600.000 till 1,2 miljoner. Men av dessa är det endast en femtedel som avslutar studierna. Hälften hoppar av redan efter första året – den största andelen avhopp återfinns bland de ekonomiskt svaga grupperna. Budgetmedlen för universiteten har inte ökats i samma utsträckning som antalet studenter. I budgeten för år 2004 höjdes dock anslaget till

universiteten med 3 procent – för första gången på sju år. 1999-2001 spenderades i genomsnitt 13,7 procent av de totala offentliga utgifterna på utbildning (vilket motsvarar 4,6 procent av BNP).

Insatser görs för att öka kunskapen om de mänskliga rättigheterna. MR-avsnitt ingår numera i all högskoleutbildning och i grundskolan. Undervisning i MR lämnas till högre polisbefäl före eventuell vidarebefordran. Blivande polismän får viss, men ofta inte tillräcklig, internutbildning i MR vid polisskolan.

(15)

13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard

Den ekonomiska kollapsen år 2002 ledde till den värsta krisen på det sociala området i landets historia. Även om andelen fattiga sjönk från rekordhöga 53 procent av befolkningen år 2002 till 48 procent år 2003, ligger den fortfarande kvar på aldrig tidigare skådade nivåer i Argentina. 17 procent får inte sina grundläggande behov när det gäller bostad, hygien och utbildning uppfyllda.

Någon tillförlitlig statistik om antalet drabbade av svält finns ännu inte att tillgå, men uppskattningar av Världsbanken anger att 17,5 procent av de

argentinska hushållen gick hungriga vid minst ett tillfälle under år 2002, varav 6 procent beräknas ha lidit av svår hunger. En rad program för att komma till rätta med problemet har skapats av regeringen, och livsmedelsprogram

tilldelades betydligt ökade medel i 2003 års budget. Stora problem när det gäller rätten till bostad finns bl.a. i Buenos Aires slumkvarter, där 700.000 personer beräknas bo.

Klyftan mellan fattiga och rika växte förödande snabbt redan innan krisen.

Argentinas Gini-koefficient ökade under 90-talet från att ha varit en av Latinamerikas absolut lägsta på 42, till hela 52 i början av millenniet. I början på 80-talet var den rikaste tiondelen av befolkningen åtta gånger rikare än den fattigaste tiondelen. År 1999 hade skillnaden ökat till 25, och idag år 2004 är den rikaste tiondelen hela 40 gånger rikare än den fattigaste. Många i

medelklassen förlorade stora delar av sitt sparkapital i samband med

devalveringen under den ekonomiska krisen år 2002, och de påföljande lagar som omvandlade banktillgodohavanden i US-dollar till pesos (jämför punkt 2).

Efter många rättsliga turer deklarerade argentinska HD i oktober 2004 att dessa lagar var förenliga med konstitutionen.

Arbetslösheten som steg med nära tio procentenheter under krisen har nu sjunkit från 21,5 procent till 14,8 procent. Den verkliga siffran är dock betydligt högre; som arbetslös räknas endast de som aktivt söker arbete.

(Siffran inkluderar således inte dem som deltar i de sociala program där en liten summa pengar, ca. 450 kronor, utbetalas per familj och månad för en ev.

motprestation i form av visst arbete.) Ytterligare runt 15 procent är undersysselsatta. BNP föll med nära elva procent under 2002. År 2003 medförde dock en välbehövlig återhämtning med en BNP-tillväxt på imponerande 9 procent. Tillväxtprognosen för år 2004 är runt 7 procent.

Trots den ekonomiska krisens katastrofala följder för mångas levnadsstandard, ligger Argentina förhållandevis bra till i UNDP:s utvecklingsindex: År 2004 rankas Argentina på plats 34 (högst i Latinamerika och före länder som Estland, Ungern och Polen) av 175 länder.

(16)

14. Kvinnans ställning

Antalet kvinnor i kongressen har ökat radikalt sedan Argentina antog en lag (1991) som stadgar att 30 procent av deputeradekandidaterna på partiernas listor skall vara kvinnor. Den kvinnliga representationen i

deputeradekammaren (som före lagen uppgick till 3 procent) uppgår idag till 33 procent. En liknande lag antogs även för senaten år 2001, och idag är 42 procent av senatorerna kvinnor. Samtliga provinser utom två har antagit liknande lagar för provinsförsamlingarna. Bland de 23 provinsguvernörerna däremot finns inte en enda kvinna. I regeringen är endast en minister kvinna, och hon är presidentens syster. År 2004 togs dock ett viktigt steg mot ökad jämställdhet inom rättsväsendet: För första gången i ett demokratiskt Argentina fick HD en kvinnlig domare. Ytterligare en kvinnlig domare har utsetts, och väntas tillträda inom kort. Ett särskilt kvinnosekretariat i regeringskansliet har till uppgift att främja jämställdhet.

All diskriminering på grund av kön är förbjuden enligt lag. Kvinnor har tillträde till de flesta yrken, även om de som når högre poster vanligen når lågavlönade sådana. Kvinnor arbetar oftare än män inom lågavlönade yrken, och löneläget generellt för kvinnor är 50 procent lägre än för män. Dubbelt så många kvinnor som män är arbetslösa; av de nära 40 procent som arbetar i den informella sektorn är mer än hälften kvinnor. När det gäller utbildning är könen mer jämställda: Det finns inga betydande skillnader i utbildningsnivå eller analfabetism mellan kvinnor och män.

Kvinnomisshandel och våld mot kvinnor i hemmet förekommer och är straffbelagt under allmän strafflag, men anmälningsfrekvensen är låg.

Interamerikanska Utvecklingsbanken, IDB, uppger att hälften av alla

argentinska kvinnor utsätts för våld i hemmet vid någon tidpunkt under sitt liv.

En domare kan enligt lag begära att en man som gjort sig skyldig till

misshandel måste lämna hemmet. Våldtäkt inom äktenskapet är ett brott. En våldtäktsman undslipper numera inte straff om han gifter sig med offret.

Kvinnan diskriminerades tidigare när det gäller disponeringsrätten över egendom i äktenskapet: Om hustrun inte kunde bevisa att lös egendom var hennes, tillföll rätten att disponera över samt administrera egendomen mannen.

Denna regel upphävdes emellertid i november 2003 och sådan egendom skall numera administreras av makarna tillsammans.

Enligt konstitutionen skyddas mänskligt liv från och med befruktningen. Abort är förbjuden, utom efter våldtäkt eller då graviditeten medför fara för kvinnans liv eller hälsa (domstolsbeslut krävs). Antalet illegala aborter uppskattas till 500.000 per år – 37 procent av alla graviditeter avslutas genom abort.

Oroväckande nog har barnsängsdödligheten ökat under de senaste åren, och uppgår till 46 per 100.000 levande födslar. En tredjedel av dödsfallen beror på

(17)

illegal abort. Nära 12.000 kvinnor hamnar på sjukhus varje år av samma anledning.

En positiv utveckling är den nya ramlagen om reproduktiv hälsa som antogs i november förra året och enligt vilken alla kvinnor har rätt till gratis

preventivmedel samt information. Lagen tillämpas än så länge bara i tre städer, inklusive Buenos Aires, men kommer förhoppningsvis att antas av samtliga provinser. Mellan fem och tio procent av flickor mellan 15 och 19 år uppges vara eller ha varit gravida. Andelen födslar av flickor under 19 år uppgår i vissa provinser till nära en fjärdedel.

Argentina har inte ratificerat tilläggsprotokollet till Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor trots att frågan diskuterats i kongressen vid flera tillfällen – detta på grund av att vissa grupper, inte minst kyrkan, motsätter sig de delar av protokollet som rör reproduktiv hälsa.

Prostitution är olaglig men förekommer. Många prostituerade kommer från Brasilien, Dominikanska Republiken, Paraguay och Peru. Enligt Dominikanska Republikens konsulat har nära 5.000 dominikanska prostituerade i landet lurats hit med löften om legitimt arbete och bostad. I vissa provinser förekommer att kvinnor hålls kvar emot sin vilja och tvingas arbeta under slavliknande

förhållanden på bordeller. Enligt MR-organisationer förekommer det att polisen tvingar prostituerade att utföra sexuella tjänster i utbyte mot att undslippa brottsanmälan. Handel med kvinnor förekommer, i synnerhet med ovannämnda länder, men i vilken utsträckning är oklart. I november 2004 arrangerar ambassaden och Svenska Institutet en rad seminarier på temat trafficking och prostitution i Argentina för att uppmärksamma problemet.

15. Barnets rättigheter

Barnkonventionen är inkorporerad i konstitutionen, men bara ett fåtal av landets 23 provinser har modifierat sin lagstiftning i enlighet med

konventionen. Alla under 18 år definieras som barn. Giftermålsåldern är lägre för flickor (16 år) än för pojkar (18 år). Barnaga är inte förbjudet, utan är fortfarande vanligt förekommande i hemmet och på anstalter. Lägsta åldern för rekrytering till landets (frivilliga) militärtjänst är 18 år.

Barn under 14 år har enligt lag inte rätt att arbeta. Trots detta förekommer barnarbete, särskilt på landsbygden. Enligt en rapport från ILO/UNICEF från år 2003 (som inkluderar arbete i hemmet) arbetar hela 1,5 miljoner barn under 14 år – att jämföra med år 1995 då motsvarande siffra var drygt 200.000. Enligt en UNICEF-undersökning i maj 2000 blir barnprostitutionen i Argentina allt vanligare.

(18)

Skolan är obligatorisk och gratis fram till 15 års ålder, men godtagbara skolor är inte tillgängliga i vissa områden. Många barn har inte tillgång till adekvat sjukvård. Barnadödligheten är runt 18 promille och därmed förhållandevis hög;

i städerna ligger den på i-landsnivå, i fattigare landsändar på u-landsnivå.

Regeringen gör dock stora ansträngningar för att komma till rätta med situationen, och har startat två program som syftar till att förbättra och utöka sjukvården för barn samt minska barn- och mödradödligheten. 70 procent av alla barn lever i fattigdom, varav 40 procent i extrem fattigdom – att jämföra med år 2001, då motsvarande siffror var 54,5 procent respektive 22 procent.

Fyra miljoner barn, i synnerhet nyfödda samt barn i de fattiga nordliga provinserna, lider av undernäring. Hälften av alla barn under två år lider av blodbrist.

Barn intagna på anstalter lever i undermåliga förhållanden och utsätts i vissa fall för psykisk och fysisk misshandel. Lagstiftningen om omhändertagande av barn (Ley de Patronato) är från år 1919 och kritiseras för att ge uttryck för en mycket ålderdomlig syn på barns rättigheter, som till vissa delar strider mot barnkonventionen. Under förevändning av att skydda barn som far illa, placeras barn på anstalter under förhållanden som påminner om

omhändertagande för straffbelagda handlingar. Enligt UNICEF finns det 8500 barn som frihetsberövats på detta sätt i huvudstaden samt provinsen Buenos Aires.

Barn under 16 år är inte straffmyndiga och under 18 år endast för grövre brott.

Det förekommer att minderåriga fängslas. Fall där barn utsatts för våld på polisstationer har rapporterats, liksom andra fall av polisvåld mot barn. Enligt polisens egna uppgifter avled i Buenos Aires-provinsen 44 barn i samband med konfrontationer där polis var inblandad bara under år 2002. I provinsstaden Santiago del Estero rapporterades under 2003 att flera barn så unga som 9-12 år torterats på en polisstation. Av de uppskattningsvis 500 barn som beräknas ha "försvunnit" under militärdiktaturen har hittills endast 78 barn återfunnits.

16. Olika befolkningsgruppers situation

Två statliga institut har i uppgift att verka för ökad respekt för

ursprungsbefolkningens rättigheter respektive minskad diskriminering i stort samt bevakar utvecklingen: INAI (Instituto Nacional de Asuntos Indígenas) samt INADI (Instituto Nacional contra la Discriminación, la Xenofobia y el Racismo). INADI håller för närvarande på att utarbeta den första nationella planen mot diskriminering i Latinamerika, som görs i enlighet med slutsatserna från den internationella konferens om diskriminering som ägde rum i Durban år 2001. År 2004 fick INADI för första gången en egen självständig budget.

Konstitutionen förbjuder diskriminering på grund av hudfärg och nationalitet, samt garanterar ursprungsbefolkningen särskilda rättigheter. Rasistiska

(19)

tendenser förekommer dock i Argentina. Många argentinare av europeiskt ursprung anser sig ha mer gemensamt med européer än med övriga

latinamerikaner, som inte sällan utsätts för förolämpningar och diskriminering på grund av mörkare hy. Rapporter om polisvåld riktat särskilt mot invandrare och argentinare med mörk hy förekommer. Av de klagomål som INADI tog emot 2003 baserades diskrimineringen i 30 procent av fallen på etnicitet, 7 procent på religion samt 16 procent på funktionshinder.

Ursprungsbefolkningen (mellan 500.000 till två miljoner människor, enligt uppskattningar från intresseorganisationer) tillhör de som har sämst tillgång till utbildning och hälsovård (se även punkt 12). Arbetslöshet, kroniska sjukdomar, analfabetism och fattigdom drabbar i högre utsträckning

ursprungsbefolkningen. Den rätt att inneha och bruka sitt traditionella territorium som konstitutionen ger ursprungsbefolkningen sedan

författningsändringen år 1994 har hittills inneburit att runt en miljon hektar land överförts till ursprungsbefolkningsgrupper. Frågan är dock långt ifrån löst.

17. Diskriminering på grund av sexuell läggning

Homosexualitet är inte förbjudet i argentinsk nationell lagstiftning. Däremot existerar fortfarande lagar i vissa provinser enligt vilka transsexualitet förbjuds, liksom "homosexualitet under påverkan av alkohol". Även om dessa lagar sällan tillämpas numera, är de fortfarande ikraft. De homosexuellas föreningar uppger att godtyckliga gripanden av homosexuella är vanliga: Regler som förbjuder prostitution används som förevändning av polisen för att arrestera och anmäla homosexuella och transsexuella utan anledning. Homosexuella förefaller vara mer utsatta för polisvåld. En transvestit avled under oklara omständigheter år 2000, och myndigheterna underlät att utreda fallet.

Skillnaden i behandling är överlag mycket stor mellan huvudstaden och övriga provinser. Buenos Aires stad är den enda region som uttryckligen förbjuder diskriminering på grund av sexuell läggning – inte ens den nationella lagen mot diskriminering gör så. Ett ändringsförslag av den nationella lagen för att

inkludera diskriminering pga. sexuell läggning behandlas dock just nu i senaten.

Ytterligare ett steg i positiv riktning är att Buenos Aires stads parlament i slutet av år 2002 antog regler som tillåter homosexuella par att förenas under

äktenskapliga former, och i juli 2003 kunde de första homosexuella paren i Buenos Aires gifta sig. Även denna lag diskuteras för närvarande i kongressen, och kan komma att kopieras på nationell nivå.

18. Flyktingars rättigheter

Från att ha varit ett land som exporterade flyktingar under militärdiktaturen 1976-1983 tar Argentina numera istället emot flyktingar utifrån. Antalet asylsökande per år har minskat med den ekonomiska krisen (från 1456

asylsökande år 1999 till 282 sökande år 2002). 35 procent av de sökande under

(20)

år 2002 gavs flyktingstatus. För närvarande finns i Argentina runt 3.000 flyktingar som fått asyl, från mer än 40 olika länder. De flesta kommer från övriga Latinamerika (främst Peru och Kuba) samt Afrika (Algeriet, Senegal och Liberia). Flyktingläger finns inte i Argentina. De flesta flyktingar bor i städerna, främst i Buenos Aires. Flyktingarna i Argentina får inget direkt ekonomiskt stöd från regeringen, men väl från UNHCR, som har kontor i landet. Däremot har de rätt att använda sig av det argentinska hälsovårds- och

utbildningssystemet, och program för exempelvis språkutbildning, mikrolån och en arbetsförmedling finns. Under år 2003 framkom inga rapporter om att flyktingar skulle ha tvingats återvända till länder där de fruktade förföljelse.

Vid sidan av de erkända flyktingarna fanns i landet till helt nyligen minst en miljon (enligt vissa uppgifter två-tre miljoner) illegala invandrare från Bolivia, Chile, Paraguay och Peru. En betydande andel, osäkert hur stor, har sedan devalveringen i januari 2002 återvänt hem. De som blivit kvar har låg levnadsstandard och utsätts i vissa fall för oprovocerade våldshandlingar.

Under 2004 har dock en lag och ett dekret antagits som skapar en möjlighet för invandrare från Mercosur, Bolivia och Chile respektive länder utanför

Mercosur att legalisera sin vistelse i Argentina. Inom ramen för Mercosur (Brasilien, Argentina, Uruguay och Paraguay) pågår dessutom diskussioner om att tillåta fri rörlighet för arbetstagare länderna emellan, men dessa planer har ännu inte konkretiserats i någon större utsträckning.

19. Funktionshindrades situation

Sedan 1994 finns en lag avsedd att skydda funktionshindrade. Diskriminering av funktionshindrade när det gäller rätt till utbildning, arbete och övrig statlig service är förbjudet. Samtliga arbetsgivare är skyldiga att se till att vissa arbetsuppgifter skall kunna utföras av handikappade, och staten är skyldig att bereda möjlighet för handikappade att inneha 4 procent av de statliga

tjänsterna. Dessa regler uppfylls emellertid inte alltid. I Buenos Aires centrum har trottoarer, pendeltåg- och tunnelbanestationer, några bussar (cirka en tiondel) och en del byggnader anpassats för handikappade; men merparten av landets offentliga byggnader och toaletter förblir otillgängliga trots att

lagstiftningen anger att anpassning skall ske. Funktionshindrade barn hamnar alltför ofta på anstalter på grund av otillräckligt stöd till familjerna. Enligt vissa uppskattningar är hela 90 procent av de funktionshindrade arbetslösa, och hundratusentals beräknas sakna sjukförsäkring.

20. Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter

I Argentina finns ett stort antal oberoende organisationer för mänskliga rättigheter (en förteckning över några finns att tillgå på CELS hemsida:

www.cels.org), och de tillåts verka obehindrat. Hot och övergrepp mot organisationernas medlemmar förekommer dock. CELS (Centro de Estudios Legales y Sociales) koncentrerar verksamheten på polisiära övergrepp och

(21)

juridiskt stöd åt fattiga. Sedan något år tillbaka utkommer de med en utmärkt årlig MR-rapport. APDH (Asemblea Permanente para los Derechos Humanos) ägnar sig åt att sprida kunskap om mänskliga rättigheter. SERPAJ, skapat av fredspristagaren Pérez Esquivel, har vänsterkatolsk anknytning. Foro contra la Discriminación bedriver opinionsbildning och har ett kontor för gratis juridisk rådgivning.

Madres de Plaza de Mayo har i 23 år krävt rättvisa för de försvunna. Sedan 1999 är mödrarna uppdelade i två grupper; Madres de Plaza de Mayo kräver att de ansvariga skall straffas och accepterar inte skadestånd från staten, medan Madres de Plaza de Mayo – Línea Fundadora nöjer sig med att kräva att det skapas klarhet i deras barns öden och accepterar skadestånd från staten.

Abuelas de Plaza de Mayo ägnar sig främst åt de barn som fötts i fångenskap och stulits av sina föräldrars mördare. Hijos por la Identidad y la Justicia contra el Olvido y el Silencio (Barn för identitet och rättvisa mot glömskan och tystnaden) består av barn till försvunna.

21. Fältverksamhet eller rådgivning på området mänskliga rättigheter UNICEF, UNDP, UNAIDS, FAO, WHO och UNHCR har alla kontor och verksamhet i Argentina, liksom ILO, IMF och Världsbanken. UNICEF genomför program för respekt för barnets rättigheter och har en särskild handläggare för MR-frågor. ILO har ett projekt för att främja ökad

jämställdhet och kvinnors rättigheter. Europeiska kommissionen driver en rad projekt i Argentina: Sedan 1992 har EU i Argentina stött sju projekt relaterade till mänskliga rättigheter och demokratisering samt tio projekt för rehabilitering av offer för tortyr, med en summa uppgående till totalt drygt 2 miljoner euro.

Några europeiska länder har program för bland annat utbildning och utrustning av polisen samt kvinnors reproduktiva hälsa. SIDA stödjer via NGOs en handfull projekt i landet, varav två projekt rör barns rättigheter och bedrivs av Rädda Barnen samt PMU Interlife. Ett annat SIDA-finansierat projekt rör utbildning av fackligt aktiva i exempelvis arbetsmiljöfrågor, och bedrivs av LO-TCO:s biståndsnämnd.

Figur

Updating...

Referenser

Updating...

Relaterade ämnen :