Det komplexa våldet
En kvalitativ studie om socialarbetares syn på mäns våld mot kvinnor i nära relation
Kandidatuppsats
Abstrakt
The purpose of this study was to examine how social workers who work with domestic violence understands the man's violence, to analyse what impact it has on the social work practice. To perform the study a qualitative method was used that included interviews with nine professionals who work within social services with domestic violence. The gathered material was analyzed using the theory of street level bureaucracy and the Socio-ecological model. The result of the study shows that all respondents agree that there is no independent universal explanation to why men use violence against women. They deem that the violence needs to be
understood from a combination of different perspectives which are given different amount of significance depending on the perpetrator's problem. All the perspectives implicate various challenges that the social workers must find strategies for to be able to confront in the right way.
Nyckelord
Social Work, Domestic Violence, Våld i nära relation, Mäns våld mot kvinnor, Social Services, Batterers, Perspectives, Violence prevention
Tack
Vi vill rikta ett stort tack till de informanter som tog sig tid att delta och som öppet delade med sig av sina kunskaper och erfarenheter, utan er hade denna studie inte varit möjlig. Slutligen vill vi tacka vår handledare Ellen Parsland då ditt
engagemang, stöd och vägledning under denna tid har varit till mycket stor hjälp för oss.
Innehållsförteckning
1 Inledning 1
1.1 Problembakgrund 1
1.2 Problemformulering 1
2 Syfte och frågeställningar 2
3 Avgränsningar och definitioner 3
3.1 Definition av våld i nära relation 3
3.2 Socialt arbete med våld i nära relationer 3
3.3 Avgränsningar 3
4 Tidigare forskning 4
4.1 Strukturella maskulinitetsnormer 4
4.2 Strukturellt perspektiv i praktiken 4
4.3 Faktorer som påverkar arbetet med våldsutövare 5
4.4 Resursfördelningens påverkan i kommuner 6
5 Teori 7
5.1 Den socioekologiska modellen 7
5.1.1 Individuell nivå 7
5.1.2 Relationell nivå 8
5.1.3 Samhällsnivå 8
5.1.4 Strukturell nivå 8
5.1.5 Hur de olika nivåerna samspelar 8
5.2 Frontlinjebyråkrati 9
5.2.1 Skilda intressen och begränsade resurser 9
5.2.2 Hur handlingsutrymmet påverkas 9
5.2.3 Makt att påverka handlingsutrymmet 10
6 Metod 10
6.1 Datainsamlingsmetod 10
6.2 Urval och urvalsmetod 11
6.3 Tillvägagångssätt 11
6.4 Analysmetod 12
6.5 Trovärdighet, tillförlitlighet och generaliserbarhet 13
6.6 Etiska överväganden 1
6.7 Metoddiskussion 2
6.8 Arbetsfördelning 2
6.9 Presentation av informanter 2
7 Resultat och analys 4
7.1 Arbete med våldsutövare 4
7.1.1 Lite fokus på våldsutövare 4
7.1.2 Vägar in till enheten 4
7.1.3 Insatser 5
7.1.4 Sammanfattning 5
7.2 Våldets förklaringar 5
7.2.1 Situationsvåld och systematiskt våld 5
7.2.2 Behovet att anlägga flera perspektiv 6
7.2.3 Sammanfattning 6
7.3 Våldets olika perspektiv 6
7.3.1 Individuell nivå 7
7.3.2 Relationell nivå 9
7.3.3 Samhällsnivå 13
7.3.4 Strukturell nivå 16
8 Slutsats och diskussion 20
8.1 Slutsats 20
8.2 Avslutande diskussion 21
9 Referenser 22
10 Bilagor 25
10.1 Bilaga 1 25
10.2 Bilaga 2 26
1 Inledning
1.1 Problembakgrund
Flera undersökningar samt statistiska uppgifter på nationell och internationell nivå visar att mäns våld mot kvinnor, framförallt våld i nära relation, är ett globalt och- folkhälsoproblem. Både män och kvinnor drabbas av våld i nära relationer, men statistiken visar att kvinnor oftare drabbas av upprepat och mer allvarligt våld och att det i större utsträckning är en man som är våldsutövaren (Socialstyrelsen 2019).
Enligt Brottsförebyggande rådet (2019) misstänktes 7 160 personer år 2018 för misshandel mot en kvinna (18 år eller äldre) som de hade eller tidigare hade varit i en nära relation med. 96 procent av de misstänkta personerna var män.
Det har gjorts uppskattningar att samhällskostnaderna för mäns våld mot kvinnor varje år uppgår till 45 miljarder kronor beroende på hur beräkningarna har
genomförts och vilka faktorer som inkluderats. Kostnaden varierar utifrån om bara direkta kostnader räknas med, såsom kostnader kring sjukvård samt rättsväsendets hantering och straff för förövarna, eller om också indirekta kostnader som förlorad arbetsinkomst inkluderas. Utifrån höga individuella och socioekonomiska kostnader är det motiverat att utveckla förebyggande insatser riktade mot mäns våld mot kvinnor (SOU 2015:55).
Maria Scheffer Lindgren (2009) poängterar vikten av att se och tala om mäns våld mot kvinnor i nära relationer i hela dess vidd och utifrån olika perspektiv för att förstå våldets komplexitet och dess konsekvenser. En fördjupad kunskap om mäns våld mot kvinnor i nära relation är användbart för det preventiva arbetet mot våldet i socialtjänsten. Arbetet med våldsutövande män är ett eftersatt område och det finns ett behov av en omorientering av samhällets insatser vars ansträngningar hittills har tenderat att hantera våldets konsekvenser snarare än dess orsaker. Det är viktigt att arbetet med våld i nära relation fokuserar på att hitta bakomliggande orsaker till mäns våld för att därigenom undvika eller bryta våldet (skr. 2016/17:10).
1.2 Problemformulering
Inom området mäns våld mot kvinnor finns det en stor mängd forskning som mynnat ut i olika förklaringsmodeller kring bakomliggande orsaker till mäns våld mot kvinnor. Tina Mattsson (2011) beskriver det som ett diskursivt slagfält där det finns flera olika tolkningar av våldet som ges olika tyngd av olika forskare när våldet skall förklaras. En del forskare lägger sin betoning på en strukturell
förklaringsmodell, där våldet kan förklaras upprätthållas av strukturella könsnormer.
Inom forskningsområdet läggs även betoning på en samhällsnivå vilket innefattar sociala strukturer som inkräktar på mannens miljö och som får betydelse för användandet av våld. Andra forskare lägger mer tyngd på individuella faktorer och menar att mäns våld mot kvinnor kan förstås genom enskilda mäns uppväxtvillkor och andra personliga angelägenheter. Våldet kan även förstås som relationellt, där
det ligger ett större fokus på att hitta förklaringar i samspelet och i förhandlingarna parterna emellan.
Enligt socialtjänstlagen (2001:453) har socialtjänsten ansvar för att ge kommunens invånare hjälp och stöd, vilket även innefattar ett ansvar för det våld som utövas i nära relation. Socialtjänstlagen är en ramlag som ger kommunerna långtgående frihet att själva avgöra hur detta arbete skall utformas. Detta skapar ett
handlingsutrymme hos socialarbetare som innebär att de har inflytande i att bestämma hur, till vem och i vilken utsträckning socialtjänstens organisation skall fördela sin service.
Socialarbetaren har som uppgift att förebygga, kartlägga och motverka våld i nära relationer. Socialarbetarrollen innebär således att stå i direktkontakt med klienter som vill eller behöver ha hjälp. Michael Lipsky (1980) använder begreppet “Street level bureaucracy”, på svenska översatt till “frontlinjebyråkrat”, för att beskriva denna yrkesposition. Med detta begrepp definieras positionen som socialarbetare intar när de som representanter för en myndighet möter klienter i sitt arbete.
Forskningsfältet har som tidigare nämnt ett stort fokus på våldets olika
förklaringsmodeller men vi ser däremot att de yrkesverksammas perspektiv på våldet har hamnat i skymundan. Konsekvenserna av att det inte finns tillräcklig kunskap kring socialarbetares syn på våld i nära relationer gör det svårt att förstå hur socialarbetare arbetar med våld i nära relationer på frontlinjenivå samt vilka
förklaringsmodeller de använder sig av i sitt arbete.
Vilken förklaringsmodell socialarbetare applicerar i arbetet kring att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor påverkar vilka insatser som anses relevanta, nödvändiga och effektiva (Scheffer Lindgren 2009). Det är därför av stor vikt att söka kunskap kring vilka perspektiv socialarbetare använder i det praktiska arbetet för att således kunna upptäcka förbättringsområden på frontlinjenivå. I den här studien kommer vi att belysa detta område genom en kvalitativ intervjustudie.
2 Syfte och frågeställningar
Syftet är att undersöka hur socialarbetare som arbetar med våld i nära relation förstår mannens våldsutövande för att därigenom analysera hur deras förståelse kan påverka arbetet med våldsutövare på en frontlinjenivå.
- Hur utformas insatser i kommunen som socialarbetare använder sig av för att arbeta med män som utövar våld i nära relation?
- Vilka förklaringsmodeller kan identifieras i hur socialarbetarna förstår mäns våld mot kvinnor?
- Hur kan socialarbetarnas upplevda handlingsutrymme och strategier relateras till deras förståelse av mäns våld?
3 Avgränsningar och definitioner
I detta avsnitt definieras våld i nära relationer och dess koppling till socialt arbete. I förevarande studie diskuteras begreppet utifrån nedanstående definition.
Avslutningsvis presenteras studiens avgränsningar.
3.1 Definition av våld i nära relation
Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) beskriver att våld i nära relationer innefattar allt våld som kan äga rum mellan närstående, både samkönade och heterosexuella relationer, likväl som familjerelationer. När det rör sig om våld i nära relation är det oftast en man som utövar våld mot en kvinna som han har eller har haft en kärleksrelation med. Våldet kan ge sig uttryck på olika sätt. Det kan handla om fysiskt, psykiskt, sexuellt, materiellt och ekonomiskt våld, vilket ofta utövas i kombination med varandra (NCK u.å.; Socialstyrelsen 2019-10-18). Alla
våldshandlingar är komplexa och behöver förstås utifrån en helhetssyn där olika faktorer och perspektiv vävs in i alla typer av våldshandlingar som socialarbetaren möter i sitt arbete (Rikskriscentrum u.å). När vi i denna studie benämner våld så involverar vi därför alla våldsformer som kan förekomma i en nära relation.
3.2 Socialt arbete med våld i nära relationer
Socialnämnden har enligt 2 kap. 1 § och 2 a kap. 1 § Socialtjänstlagen (2001:453) det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får den hjälp och det stöd som de behöver. Detta innebär att socialtjänsten har ett ansvar för att ta ett helhetsgrepp när det förekommer våld i en familj genom att se till att hela familjen får den hjälp som respektive person behöver. Insatser till våldsutövaren är en viktig del i arbetet för att bekämpa och förebygga våld och socialnämnden bör därför kunna erbjuda våldsutövare insatser som syftar till att de förändrar sitt beteende och upphör med att utöva våld (Socialstyrelsen 2016). Enligt 5 kap. 11 § SoL ska nämnden särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp. För närstående som utövar våld eller andra övergrepp finns ingen särskild reglering och det finns därav ingen lagstadgad skyldighet för socialtjänsten att erbjuda insatser för våldsutövare (SOU 2018:37).
3.3 Avgränsningar
Denna uppsats begränsas till våld mot kvinnor i nära relationer där förövaren är en man. Vi har valt att göra denna avgränsning då statistiken visar på att den största delen av alla fall av våld i nära relationer utövas i relationer där det primärt är en man som är våldsutövare och en kvinna som är utsatt (NCK u.å.) Med anledning av att mäns våld mot kvinnor är ett såpass stort problem och att det trots det saknas forskning på området, så finns det anledning att göra denna avgränsning.
4 Tidigare forskning
Kommande avsnitt behandlar den tidigare forskning som finns inom området mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Den forskning som har valts ut belyser de
perspektiv på hur våldet kan förstås och faktorer som kan påverka arbetet med våld i nära relation. Forskningsfältet domineras av ett strukturellt perspektiv, men när det sätts i relation till det praktiska arbetet finns det dock forskning som
uppmärksammar att perspektivet inte är lika självklart i denna kontext. Genom att belysa de våldsutövande männens egna inställning till våldsutövandet så går det att dra paralleller till vilket handlingsutrymme socialarbetarna har i arbetet med männen. Avslutningsvis framhåller även forskning hur samhällets utformning och prioriteringar påverkar arbetet med våld i nära relation.
4.1 Strukturella maskulinitetsnormer
Rachel Jewkes, Michael Flood och James Lang (2015) nämner i sin forskning hur det våldsförebyggande arbetet under de senaste decennierna har utvecklats från metoder som endast riktar sig till våldsutsatta kvinnor, till att även fokusera på metoder som syftar till att förändra relationer, normer och samhällsstrukturer. Det nya interventionsarbetet har motiverats med en önskan om att uppmärksamma mäns roll i våldsutövning kopplat till maskulinitet och könsrelaterade sociala
normer. Mattsson (2011) och Scheffer Lindgren (2009) beskriver hur den
dominerande tolkningen inom forskningen och kunskapsproduktionen kring mäns våld mot kvinnor är den strukturella och i feministisk teori grundande förståelsen, där mäns våld förstås som relaterad till och en konsekvens av maktordningen mellan kvinnor och män.
Lucas Gottzén (2013) skriver att den feministiskt orienterade
maskulinitetsforskningen förklarar mäns våld mot kvinnor relaterat till maskulinitet.
Att vissa män tar till våld kan exempelvis ses som ett sätt att leva upp till de normer som finns kring maskulinitet, då det inte finns några andra maktresurser att ta till.
Jewkes, Flood & Lang (2015) lyfter fram att de manliga könsnormerna kan beskrivas som hegemoniska ideal i vårt samhälle som talar för att män skall vara starka, tuffa, heterosexuella, dominanta och ha kontroll över kvinnor och deras kroppar.
4.2 Strukturellt perspektiv i praktiken
Jewkes, Flood & Lang (2015) lyfter fram att det i det förebyggande arbetet är viktigt att prata om könsnormer och föra en kritisk analys kring mäns privilegier samt hur de använder sin makt för att kunna förändra de våldsutövande männens beteenden.
Mäns våld mot kvinnor uppstår inte i ett vakuum utan bottnar, enligt ett strukturellt perspektiv, i sociala normer som samhället skapat och upprätthåller. Mattsson (2011) menar å andra sidan att det strukturella perspektivet inte nödvändigtvis alltid
är lika dominerande och självklart i det praktiska arbetet som i forskningen.
Förklaringen är att den feministiska förståelsen ofta har svårt att hantera den komplexitet som vardagspraktiken många gånger ställs inför. Det händer inte sällan att det strukturella perspektivet kommer i konflikt med de mer individnära
förståelserna av våld i nära relation.
Utformningen av de preventiva interventionerna går mot, vad Mattson (2011) kallar för, ett ”nytt paradigm”. I hennes artikel utvärderas en specialistenhet inom
socialtjänsten vars arbete genomsyrar detta nya paradigm. Det nya paradigmet är en tanke om att våld i nära relationer är komplext och bäst bemöts genom att alla involverade parter erbjuds hjälp. I och med denna komplexa syn på våldet belyser både Mattsson (2011) och Scheffer Lindgren (2009) vikten av att använda sig av flera och breda perspektiv i hur våld ska förstås.
Feministiska och strukturella perspektiv uppfattas bland personalen som alltför ensidiga och partiska och de präglas istället av att tänka systemteoretisk, det vill säga att individen måste tolkas och förstås i relation till de system som omger henne/honom och att alla involverade parter och deras samspel lyfts fram för att förstå och arbeta med våld i nära relation. Kön och makt används på så vis inte som dimensioner för att tolka våldet. Mattssons (2011) tolkning till varför personalen tar avstånd från ett strukturellt perspektiv är att det relationella perspektivet gör det enklare att hantera våldets komplexitet och för att försöka balansera mellan de inblandade parterna i våldet. Mattsson (2011) menar dock att användningen av ett relationellt perspektiv riskerar att mjuka upp våldet på ett sätt som gör det svårt att identifiera vem som utsätts för våldet och vem våldsutövaren är. Neutraliseringen av utövar/utsatt relationen gör att det faktum att det oftast är kvinnor som blir slagna och män som slår delvis osynliggörs.
Att förstå våldet som komplext innebär dock för personalen på enheten att det inte alltid är en som slår och en som blir slagen. Detta resulterar även i ett
avståndstagande från förståelsen av att våld i nära relationer handlar om mäns våld mot kvinnor, då män sällan är entydiga förövare utan själva har erfarenheter av att utsättas för våld (Mattsson 2011). Tidigare forskning visar på att barn som bevittnat våld i hemmet riskerar att utsätta andra för våld i vuxen ålder. Barnen lär sig ifrån sina föräldrars beteenden och riskerar att utveckla osunda förväntningar på relationer senare i livet. Det är av stor vikt att prata med små barn och tonåringar kring vad en hälsosam relation är, för att minimera risken att våldsamma beteenden förs vidare över generationer (Costa et al. 2015; Pallatino et al. 2019).
4.3 Faktorer som påverkar arbetet med våldsutövare
Pallatino et al. (2019) framhäver vikten av att socialarbetare i sitt arbete behöver hjälpa våldsutövare att förstå sitt fulla ansvar i våldshandlingen för att motverka och minska risken för att våldet ska upprepas i framtiden. I behandlingsprogram med våldsutövande män är det vanligt förekommande att männen förnekar våldet och beskyller offret. Även Boëthius (2015) beskriver hur männen i behandling vill befria
sig från ansvar genom att beskylla kvinnorna för att ha triggat dem till att ta till våld och då också bär en del av eller i vissa fall hela ansvaret för situationen.
Att betona våldsutövarens fulla ansvar för sitt våldsamma beteende är en uppfattning som professionella på fältet verkar vara enade om. Genom att
våldsutövarens ansvar betonas läggs en grund för att inkluderandet av alla parter i våldsrelationen inte skall leda till att den våldsutövande parten görs till offer eller att våldet neutraliseras (Mattsson 2011; Pallatino et al. 2019). Mattsson (2011) menar dock att detta tycks vara svårt i praktiken. Ur ett feministiskt perspektiv blir det relationella perspektivet problematiskt eftersom mannens överordning osynliggörs, vilket riskerar att leda till att mäns våld mot kvinnor framställas som en konsekvens av kvinnornas felaktiga agerande.
Gottzén (2013) beskriver hur männen själva osynliggör sin överordning då de placerar sig själva i en mindre stigmatiserad grupp genom att betona att deras våldsutövning inte har någonting att göra med att deras partner är kvinna. Det upplevs många gånger vara värre att bli betraktad som kvinnomisshandlare än att vara en man som utövar våld. Att de avsäger sig titeln som kvinnomisshandlare kan tolkas som att de omedvetet, eller medvetet, bortser från könsmaktsordningen och har svårt att se hur deras våld hänger samman med strukturella könsnormer. Att vissa män distanserar sig från den stigmatiserade rollen som kvinnomisshandlare beskrivs enligt Gottzén (2013) handla om att männen upplever skam, vilket i sin tur gör att de inte berättar ärligt och öppet om våldet.
4.4 Resursfördelningens påverkan i kommuner
I Marie Wörléns (2010) artikel framgår det att både politiker och tjänstemän är viktiga för hur fördelningen av insatser utformas inom socialtjänsten och dess enskilda verksamhetsområden. På så sätt går det också att anta att de båda parternas uppfattningar om vad som bör prioriteras påverkar hur arbetet på socialtjänsten är upplagt. Socialtjänsten är dessutom en ramlagsstyrd verksamhet vilket innebär att lagstiftningen gör det möjligt för kommunerna att bedriva verksamheten utan närmare angivelser av omfattning eller kvalitet. Eftersom varje kommun har sin egen målsättning för verksamheten skapar det på så sätt skillnader i vilka insatser som tjänstemännen kan tillhandahålla.
När kommuner står inför försämrad ekonomi blir prioriteringar av resurser högst aktuell. I Wörléns (2010) studie svarar politikerna på att besparingar kan göras genom att dra in resurser på det förebyggande arbetet. Ett ökat kostnadstryck skapar en komplexitet i sambandet mellan prioriteringar och handlingsfrihet eftersom avvägningar avseende hur mycket arbetstid som skall avsättas för olika ärenden måste göras. Prioriteringarna innebär på så sätt att vissa åtgärder mer sällan blir utförda och att det förebyggande arbetet är det som först bortprioriteras.
5 Teori
I kommande avsnitt presenteras de teorier som ligger till grund för vår studies analys. Den socioekologiska modellen och Lipskys förståelse av frontlinjebyråkrati kommer i denna studie vara till hjälp för att analysera hur socialarbetares förståelse av mäns våld kan relateras till deras handlingsutrymme och strategier.
5.1 Den socioekologiska modellen
Den socioekologiska modellen utgår från att mäns våld mot kvinnor inte kan förklaras utifrån en ensam faktor. Våld är ett komplext fenomen som uppstår på grund av flera olika faktorer som i samspel påverkar på olika nivåer. Modellen identifierar och kartlägger riskfaktorer som kan påverka det beteende som ökar risken för att utöva våld. De olika riskfaktorerna delas upp i fyra nivåer; individnivå, relationsnivå, samhällsnivå och strukturell nivå. Utöver att kartlägga riskfaktorer kan modellen även hjälpa till att upptäcka kombinationer av riskfaktorer som utgör en större risk för mäns våld mot kvinnor (Heise 1998). På så sätt är den
socioekologiska modellen behjälplig för att föra en bred analys av socialarbetarnas förståelse av våldets komplexitet.
Figur 1. Socio-ekologiska modellen (Heise, 1998).
5.1.1 Individuell nivå
De individuella faktorerna i modellen är personlighetsdrag och tidigare erfarenheter som varje individ bär med sig in i ett beteende och relation, vilka ökar sannolikheten för våldsutövande. Det kan handla om faktorer under uppväxten såsom att själv ha blivit utsatt för våld eller bevittnat våld i hemmet, psykiska- och
personlighetsstörningar samt alkohol och drogmissbruk.
5.1.2 Relationell nivå
Faktorer på relationsnivån omfattar riskfaktorer i det direkta sammanhanget där våldet sker, det vill säga i de nära relationer som våldsutövaren har inom familjen, med en partner eller med vänner. Riskfaktorerna innefattar faktorer likt manlig auktoritet i familjen i form av kontroll över sin partner samt vad gäller ekonomi och beslutsfattande. Patriarkala familjestrukturer och våld har ett samband som delvis grundar sig i strukturella normer där mannens auktoritet rättfärdigas.
Relationskonflikter är också en riskfaktor på den relationella nivån där upprepade verbala diskussioner kan utlösa fysiska aggressioner och är vanligt förekommande i ojämnställda relationer. Det finns även ett samband mellan hög alkoholkonsumtion och sexuellt samt fysiskt våld mot kvinnor. Forskare hävdar att alkohol är en situationsbunden faktor för våldsamt beteende eftersom alkoholen tar bort hämningar samt försämrar en individs förmåga att tolka situationer (Heise 1998).
5.1.3 Samhällsnivå
Den tredje nivån utspelar sig på samhällsnivå och omfattar de formella och informella sociala normer som inkräktar på den miljö våldsutövaren befinner sig i.
Samhällsnivån kännetecknas av riskfaktorer likt arbetslöshet och låg
socioekonomisk status då det tenderar att framkalla stress, frustration, och en känsla av otillräcklighet då mannen inte lever upp till rollen som familjens försörjare. En annan faktor är umgänge med andra vars normer legitimerar våld (Heise 1998).
5.1.4 Strukturell nivå
Slutligen representerar strukturnivån de sociala och kulturella normer och uppfattningar vilka bidrar till ett samhälle där våld uppmuntras och som även genomsyras och influeras i de övriga tre nivåerna längre ner i modellen.
Riskfaktorerna är på den strukturella nivån kopplade till könsroller samt allmänna attityder där mäns kontroll över kvinnor rättfärdigas och där våld accepteras som ett sätt att lösa konflikter på. De allmänna attityderna kan även länkas till maskulinitet associerat till dominans, heder eller aggression. Samhällets uppfattning om hur en man ska vara påverkar mansrollen och därmed även mäns våld mot kvinnor (Heise 1998).
5.1.5 Hur de olika nivåerna samspelar
Med hjälp av modellen går det att finna svar till varför de individuella förutsättningarna i kombination med miljön individen befinner sig i kan vara antingen gynnsam eller missgynnsam. Exempelvis kan en mans riskfaktor för att bruka våld mot kvinnor visa sig i en missgynnsam miljö, men inte i en gynnsam miljö. Med hjälp av den strukturella nivån kan förståelsen för männens
våldsutövande variera beroende på den miljö mannen befinner sig i. Vilka och hur många riskfaktorer en man som brukar våld mot kvinnor besitter är individuellt från man till man. En man kan besitta flera riskfaktorer men inte utöva våld eller endast inneha en riskfaktor och vara våldsam (Heise 1998).
5.2 Frontlinjebyråkrati
Michael Lipsky (1980) har författat boken Street level bureaucracy, i vilken han beskriver innebörden av begreppet frontlinjebyråkrat, samt för en diskussion kring begreppet kopplat till handlingsutrymme. Ordet frontlinjebyråkrat är en definition av den position socialarbetare och andra yrkesutövare står i när de som
representanter för en myndighet eller organisation möter en medborgare som är i behov av hjälp.
För att kunna inhämta kunskap kring hur socialarbetare förstår mäns våld mot kvinnor i nära relation och därefter identifiera olika förklaringsmodeller, så är det väsentligt att ha kunskap kring vad deras professionella roll innebär avseende vilka begränsningar och möjligheter de står inför, med andra ord vilket handlingsutrymme socialarbetare har. Vilket handlingsutrymme socialarbetare har i sitt arbete påverkar i sin tur vilka möjligheter de har att kunna inhämta tillräcklig kunskap för att kunna förstå våldet fullt ut.
5.2.1 Skilda intressen och begränsade resurser
Socialarbetarens roll som frontlinjebyråkrat för med sig ett dilemma, då
socialarbetaren å ena sidan ska möta varje människa utifrån dess unika problembild, komplexitet och behov, samtidigt som hen har sitt handlingsutrymme begränsat utifrån vad organisationens uppdrag säger, samt dess ramar, lagar och regler. Mitt i denna värdekonflikt, som präglas av normativa och moraliska aspekter, är det frontlinjebyråkraternas uppgift att försöka hitta en lösning som knyter samman organisationens intresse med medborgarens behov. Som hjälpmedel har frontlinjebyråkraten sin specifika kunskap samt de resurser som finns
organisatoriskt. Det kan handla om ekonomiska och materiella resurser, men också om tid, befogenheter eller kunskaper. Icke materiella resurser kan exempelvis vara att ha tid för en arbetsuppgift, specialkunskaper, rätt att fatta beslut eller förmedla kontakter. En utmaning för socialarbetarna är att hitta en balans i hur de skall fördela resurserna (Lipsky 1980; Svensson, Johnsson & Laanemets 2016).
5.2.2 Hur handlingsutrymmet påverkas
Svensson, Johnsson & Laanemets (2016) förklarar att handlingsutrymmet delvis formas av uppdraget från organisationen, som avgör hur stort utrymme
socialarbetaren har att förfoga över. De menar vidare att handlingsutrymmet även påverkas av rutiner och professionellas tolkningar samt individuella faktorer hos socialarbetaren och klienten och hur de samspelar med varandra. Socialarbetare är styrda av lagar, regler, överenskommelser och traditioner. Trots detta har de en stor frihet i arbetet. Hur mycket frihet, respektive ansvar som socialarbetaren har påverkas av hur hen hanterar det utrymme som ges. Handlingsutrymmet kan användas på många sätt och det utnyttjas olika beroende på vilka erfarenheter socialarbetaren har.
5.2.3 Makt att påverka handlingsutrymmet
Lipsky (1980) menar att den enskilda frontlinjebyråkraten besitter en stor makt att självständigt lägga upp sitt yrkesutövande utifrån individuella handlingsstilar, värderingar och preferenser. Det finns ett utrymme att på egen hand planera och utföra sitt arbete genom att exempelvis självständigt välja metoder, bedöma och besluta om lämpliga interventioner. Det är nödvändigt att vara självständig i arbetet för att kunna anpassa klienternas olika behov så att det passar med det
organisationen erbjuder. Svensson, Johnsson & Laanemets (2016) menar att socialarbetaren därigenom har en stor makt som de har möjlighet att använda på flera sätt. De har makten att kunna välja organisationens intressen framför klientens och vice versa. Det är viktigt att den produktiva delen i socialarbetarnas makt inte glöms bort. Socialarbetare kan påverka sitt handlingsutrymme genom makten som kommer med frontlinjebyråkratens position.
6 Metod
Under metodavsnittet presenteras det tillvägagångssätt som vi använt oss av för att nå fram till resultat och analys. Därmed görs en presentation av
datainsamlingsmetod, urval, tillvägagångssätt och analysmetod. Vidare redogörs studiens giltighet, tillförlitlighet och generaliserbarhet samt etiska överväganden, metoddisskussion och arbetsfördelning. Avslutningsvis redovisas en närmare presentation av de socialarbetare som intervjuats.
6.1 Datainsamlingsmetod
Då syftet med denna studie är att undersöka hur socialarbetare förstår mäns våld mot kvinnor i nära relationer och hur deras uppfattningar kan påverka arbetet på frontlinjenivå, så har vi valt att använda oss av en kvalitativ metod, i form av kvalitativa intervjuer, för insamlingen av empiri. Kvalitativa intervjuer är enligt Bengt Starrin och Barbro Renck (1994) en metod som syftar till att förstå, upptäcka, undersöka eller lista ut beskaffenheten eller egenskapen hos någonting. Robert k.
Yin (2018) beskriver hur den kvalitativa forskningen kan återge socialarbetares åsikter och synsätt och att forskaren på så sätt får nya insikter om rådande eller framväxande begrepp som kan förklara mänskligt socialt beteende. Syftet med den kvalitativa metoden är att försöka förklara hur en viss företeelse, i det här fallet mäns våld mot kvinnor i en nära relation, ska identifieras. Metodvalet grundar sig i en strävan efter att få en tydlig bild av socialarbetarnas perspektiv och därmed få en djupare förståelse av deras uppfattning av våldet. Intresset ligger inte i att undersöka omfattningen av mäns våld mot kvinnor, utan snarare om att upptäcka hur
socialarbetare tolkar, förklarar och erfar fenomenet i sin yrkesroll.
Den kvalitativa intervjun är icke-standardiserad, vilket bygger på antagandet att det inte går att veta innan intervjun vilka frågor som kommer vara betydelsefulla (Starrin & Renck 1994). Kvalitativa intervjuer kännetecknas av att det inte finns ett strikt manus kring hur samtalet och relationen mellan forskare och deltagare kommer att se ut. Under våra intervjuer har vi haft en viss tankeram gällande vilka frågor och teman som vi har velat behandla, vilket kännetecknar kvalitativa intervjuer. Med bakgrund i detta har vi därför använts oss av frågor av öppen karaktär och haft i beaktning att inte försöka styra samtalet i för hög grad. Genom att använda en kvalitativ metod så begränsar vi med andra ord inte socialarbetarnas perspektiv på våldet (Yin 2018).
6.2 Urval och urvalsmetod
Yin (2018) belyser vikten av att noga tänka igenom uppläggningen av forskningen för att öka sannolikheten för en god studie. Forskningsupplägget definierar studiens uppbyggnad där en viktig komponent är dess datainsamlingsenheter. I en kvalitativ studie är insamlad data från flera intervjuer olika enheter. De olika enheterna ska på ett adekvat sätt utgöra en avspegling av studiens huvudsakliga ämne. Avsiktligt urval benämns som mest vanligt inom kvalitativ forskning. Syftet med att välja specifika datainsamlingsenheter är att arbeta med de som ger mest talrika data och som är mest relevant för studiens ämne. När vi skulle hitta lämpliga
intervjupersoner gjorde vi ett avsiktligt urval genom att kontakta socialarbetare som arbetar med våld i nära relation inom individ-och familjeomsorgen i olika
kommuner, eftersom det är den professionen studien ämnar att vända sig till eftersom socialtjänsten har det yttersta ansvaret i kommunen att hjälpa de involverade parterna när det förekommer våld i nära relation.
6.3 Tillvägagångssätt
När vi skulle boka in intervjuer kontaktade vi ett antal kommuner via mail för att sedan bli hänvisade till personer som arbetar med våld i nära relationer på socialtjänsten. Genom personliga kontakter kunde vi i tre kommuner ta direkt kontakt med socialarbetarna. Kommunerna skiljer sig från varandra storleksmässigt och ligger geografiskt utspritt i mellersta och södra Sverige. Intervjupersonerna har olika lång erfarenhet av yrket och är i olika åldrar. I samband med att vi kontaktade dem skickade vi ut ett informationsbrev där studiens syfte presenterades och vad socialarbetarnas roll skulle innebära om de medverkade. När intervjupersonerna hade gett sitt samtycke till att medverka i studien så skickade vi ut en intervjuguide, som bestod av de tänka intervjufrågorna, för att ge intervjupersonerna möjlighet att tänka igenom sina svar inför intervjun.
Vi har i studien genomfört totalt sju intervjuer där sammanlagt nio socialarbetare i från olika kommuner som handlägger ärenden inom våld i nära relationer har deltagit. Två av intervjuerna har hållits med två socialarbetare samtidigt där båda
jobbar inom samma enhet och har samma befattning. Våra intervjuer har hållits på
platser som intervjupersonerna själva valt, vilket varit på intervjupersonernas arbetsplatser i samtliga fall. Genom att de vistades i en miljö som de själva valt ut ökade vi möjligheten för intervjupersonerna att känna sig bekväma under
intervjuerna (Kvale & Brinkmann 2009). Innan vi började intervjuerna informerade vi intervjupersonerna ännu en gång om att vi kommer spela in för att kunna lyssna på materialet flera gånger och därmed tillförsäkra att svaren återberättas på rätt sätt i studiens resultat. Vi poängterade även att de har rätt att avstå från att svara på frågor, vilket också skapade en trygg intervjusituation för respondenterna. Till varje intervju fanns en utsatt tidsram på 1 - 1 ½ timma och intervjuerna utfördes under inspelade ljudupptagningar med våra mobiltelefoner. Vi båda deltog under samtliga intervjuer där vi ställde frågor efter intervjuguiden samt följdfrågor för att få en djupare kunskap i det som intervjupersonerna berättade. Efter att vi hållit
intervjuerna transkriberades ljudupptagningarna ordagrant till utskriftsformat. Inför transkriberingen delades intervjuerna upp jämnt mellan oss. Vi gick därefter igenom varandras transkriberingar för att se om vi tolkat intervjupersonernas uttalanden på samma sätt.
6.4 Analysmetod
Efter att intervjuerna transkriberats och anonymiserats gick vi igenom materialet ytterligare en gång för att välja ut relevanta teman. Eftersom studiens syfte innebär att belysa vilka insatser som socialarbetare använder sig av i arbetet med
våldsutövare samt hur deras teoretiska perspektiv kan relateras till det praktiska arbetet, valde vi först att läsa igenom materialet utifrån vad Widerberg (2002) benämner som ett empirinära förhållningssätt. Utifrån studiens frågeställningar skapade vi därigenom tre teman som vi sedan markerade och plockade ut citat till.
De tre teman var; arbete med våldsutövare, socialarbetarnas förklaringsmodeller samt strategier.
Widerberg (2002) menar att vissa teman emellertid uttrycks i mer teoretiska termer vilket innebär att materialet filtreras genom det teoretiska perspektiv och intressen man har. På så sätt bör det empiriska förhållningssättet kombineras med ett
teoretiskt förhållningssätt. Detta innebar att de citat som vi plockade ut med hjälp av ett empiriskt förhållningssätt delades in i teman utifrån vilka teoretiska
utgångspunkter studien har, det vill säga utifrån den socioekologiska modellen (Heise 1998) och frontlinjebyråkrati (Lipsky 1980). De tre nya teman definierades och blev till följande; arbete med våldsutövare, våldets olika nivåer samt
handlingsutrymme.
Vi har valt att presentera studiens resultat och analys som en integrerad del för att undvika upprepningar. Resultatet jämfördes och analyserades sedan under varje tematisering utifrån valt teoretiskt perspektiv samt tidigare forskning. Avsnittet består av citat utifrån intervjuerna med socialarbetarna, där vi i regel för en analys efter varje citat. Detta för att öka tydligheten gällande vad som är resultat respektive analys. En del citat har kortats ner för att enbart lyfta fram det som ansågs mest relevant, [...] användes för att markera var text tagits bort.
6.5 Trovärdighet, tillförlitlighet och generaliserbarhet
Att en studie har en stark trovärdighet innebär förenklat att studien undersöker det som den säger sig undersöka, det vill säga att data är insamlad och analyserad på ett tillbörligt sätt så att slutsatserna återger och avspeglar det som studerats på ett korrekt sätt (Yin 2018). För att stärka vår studies trovärdighet har vi genomgående i uppsatsprocessen haft studiens syfte och frågeställningar i åtanke. För att vara säkra på att vi kommer presentera det som är syftet att undersöka så har vi vid genomgång av intervjusvaren reducerat det material som ligger utanför det vi vill studera. Vi har strävat efter att våra slutsatser, förklaringar och tolkningar ska vara så korrekta och trovärdiga som möjligt, samt att någon annan ska kunna göra om vår studie med samma syfte och frågeställningar samt teoretiska glasögon och få ett liknande insamlat material och resultat.
Tillförlitligheten i en studie handlar om huruvida intervjupersonerna kommer att förändra sina svar under intervjun och huruvida de kommer att ge olika svar till olika intervjuare. Om vi inte har en medvetenhet kring att våra personliga
värderingar, åsikter och erfarenheter har en viss påverkan på vår studie så finns det en risk att vi oavsiktligt har en för stor inverkan i respondenternas svar. Vi har aktivt reflekterat kring detta under hela uppsatsprocessen och undvikit att hamna i ledande frågor under intervjuerna. Vi har dock en insikt i att det är omöjligt att förhålla sig fullständigt objektiv i framställningen av vårt material. Att vi har varit två stycken som har kunnat ifrågasätta varandras tolkningar och föra kritiska resonemang i skrivandet, ser vi som en stor fördel för studiens tillförlitlighet (Kvale & Brinkman 2014).
En vanlig invändning mot kvalitativa intervjuer är att intervjupersonerna ofta är för få för att det ska kunna gå att generalisera resultatet. Generalisering handlar om att kunna säga något om en större population än den som undersöks (Kvale &
Brinkmann 2014). Eftersom att vår studie är begränsad till omfattningen går det inte att göra generaliseringar av resultatet, däremot kan vår studie bidra med viktiga pusselbitar inom detta forskningsfält och ge inspiration till ytterligare forskning.
6.6 Etiska överväganden
Lagen om etikprövning av forskning som avser människor (2003:460) syftar till att skydda den enskilda människan och respekten för människovärdet vid forskning. På så sätt är kännedom om både relevant lagstiftning och forskningsetiska kodexar viktigt för att forskaren ska kunna reflektera över sitt projekt (Vetenskapsrådet 2011).
Vetenskapsrådet (2011) presenterar att forskning är viktig att utföra till gagn för individers och samhällets utveckling. Detta benämns som forskningskravet. I samband med forskning är det samtidigt väsentligt att skydda samhällets medlemmar mot otillbörlig insyn enligt individskyddskravet. Forskningsetiska överväganden handlar i hög grad om att hitta en rimlig balans mellan forskningens värde och individers integritet. Väger värdet av kunskapen tyngre än de möjliga negativa konsekvenserna för deltagarna så kan det vara etiskt riktigt att utföra forskningen, då kunskap behövs för att finna faktorer bakom olika problem. Vi bedömer att de möjliga negativa konsekvenserna som kan uppstå till följd av vår forskning inte kommer till skada för de inblandade parterna.
I forskningsetiken finns det ett antal kodexar, som kan definieras som en samling av regler som talar om för forskaren hur hen skall agera gentemot respondenterna för att handla etiskt riktigt. Kodexarna uttalar sig om vad forskaren ska göra innan, under och efter genomförandet av studien för att öka medvetenheten om möjliga etiska problem i forskningen. Vid första kontakten med socialarbetarna gavs
information om vilka villkor som gäller för deltagandet samt att de blev upplysta om studiens syfte. Vi har i studien tagit hänsyn till samtyckeskravet genom att
informera socialarbetarna om deras rätt att själva bestämma hur länge de vill delta, samt att de har rätt att avbryta sin medverkan när de vill. De socialarbetare som valde att delta i studien har anonymiserats genom att socialarbetarnas namn tagits bort så att de svar som gavs inte går att identifiera med en bestämd individs identitet. De uppgifter som intervjupersonerna lämnat under intervjuerna har behandlats konfidentiellt genom att det som inhämtas endast kommer att användas till vår forskning och inte säljas vidare till en tredje part. På så vis finns det ett skydd mot att obehöriga får del av uppgifterna som respondenterna lämnat vid
intervjuerna.
Vi har i vår studie varit måna om att inte låta vår egna syn och perspektiv på mäns våld mot kvinnor i nära relation påverka intervjuerna. För att förhindra detta har vi under intervjutillfällena varit noga med att inte värdera socialarbetarnas svar och det som har sagts har bemötts respektfullt. Den information som lämnades till
socialarbetarna innan intervjutillfället omfattades av alla inslag i den aktuella undersökningen som eventuellt kan tänkas påverka deras villighet att delta.
6.7 Metoddiskussion
När vi bokade in intervjuer fanns det ett intresse att medverka hos flera socialarbetare på samma enhet. Detta resulterade i att två av intervjuerna
genomfördes med två informanter samtidigt, vilket vi inte ansåg som något negativt då de själva valde tillvägagångssättet och var därmed bekväma med att prata inför varandra. Samtidigt riskerade intervjupersonerna att påverka varandras svar, innebärande att de kanske skulle svarat annorlunda om de intervjuats var och en för sig. Utfallet blev att de ibland var enade i sina tankegångar men uttryckte även olika uppfattningar, vilket öppnade upp möjligheten för diskussion. Vi ser inte att de på̊
något sätt höll tillbaka i att svara på frågor, tvärtom fördjupade de varandras resonemang vilket gav ett innehållsrikt material.
För att kunna analysera hur socialarbetare förstår mäns våld mot kvinnor och hur detta påverkar socialt arbete, beslutade vi oss för att intervjua socialarbetare på socialtjänsten eftersom de enligt lag har det övergripande ansvaret för målgruppen.
Under intervjuerna framkom det dock att flera av socialarbetarna som vi valt att intervjua inte aktivt arbetar med våldsutövare. Detta kan problematiseras i den mening att deras förståelser inte bottnar i egna erfarenheter med våldsutövare utan grundar sig snarare i antaganden och genom den erfarenhet de har med våldsutsatta.
På så sätt hade det kunnat vara fördelaktigt att endast intervjua socialarbetare som gjort specifika satsningar i arbetet. Å andra sidan kan denna studie visa en bredare bild av hur arbetet med våldsutövare i dagsläget ser ut bland Sveriges kommuner.
Genom att studera olika kommuner med olika grader av satsningar har det empirin givit oss många intressanta och meningsfulla slutsatser.
6.8 Arbetsfördelning
Vi har huvudsakligen suttit tillsammans och bearbetat och resonerat fram innehållet i uppsatsens olika delar. Den tiden vi har suttit och skrivit på olika håll har vi ansvarat för olika stycken inom de olika avsnitten men samtidigt alltid haft en dialog där vi bollat våra tankar med varandra för att båda skulle vara delaktiga och insatta i allt som skrevs i uppsatsen. Uppsatsen alla delar har arbetats igenom med reflektioner, korrekturläsning och utformning av båda uppsatsförfattare.
6.9 Presentation av informanter
Nedan redovisas de socialarbetare som deltagit i studien med andra namn än deras riktiga.
Lena arbetar som samordnare i våld i nära relationer sedan nio år tillbaka på socialtjänsten. Hon både handlägger våld i nära relation samt håller
samtalsbehandling för både våldsutövare och våldsutsatta inom den interna verksamheten.
Maja arbetar sedan flera år tillbaka som samordnare inom våld i nära relation på socialtjänsten, där hon främst arbetar med att utbilda och informera samt med behandling av såväl våldsutövare som våldsutsatta. Maja ansvarar ej för handläggning av ärenden men täcker upp när det behövs.
Erik arbetar sedan 4,5 år tillbaka med att handlägga ärenden som rör missbruk och våld i nära relationer på socialtjänsten. Verksamheten bedriver ingen egen
samtalsbehandling riktad mot våldsutövare utan handlägger och beviljar behandling på en extern enhet enligt socialtjänstlagen.
Veronica är kollega med Erik och har två års erfarenhet av att handlägga missbruksärenden samt våld i nära relation.
Sandra handlägger missbruksärenden och våld i nära relation på socialtjänsten sedan 18 år tillbaka. Verksamheten bedriver ingen egen samtalsbehandling riktad mot våldsutövare utan handlägger och beviljar behandling på en extern enhet enligt socialtjänstlagen.
Anna arbetar som handläggare för våld i nära relation på socialtjänsten. Hon arbetar även på mottagningsenheten där hon tar emot alla anmälningar och ansökningar som kommer in förutom ekonomi och boende. Verksamheten bedriver ingen egen samtalsbehandling riktad mot våldsutövare utan handlägger och beviljar behandling på en extern enhet enligt socialtjänstlagen.
Christina är kollega med Anna och arbetar som handläggare för våld i nära relation på socialtjänsten. Hon arbetar även på mottagningsenheten där hon tar emot alla anmälningar och ansökningar som kommer in förutom ekonomi och boende.
Matilda arbetar som handläggare i våld i nära relation på socialtjänsten tillsammans med en annan kollega. Matilda och hennes kollega tillhör mottagningsenheten, som består utav 10 barnutredare, med anledningen att det är tänkt att stärka samarbetet dem emellan. Verksamheten bedriver ingen egen samtalsbehandling riktad mot våldsutövare utan handlägger och beviljar behandling på en extern enhet enligt socialtjänstlagen.
Helena har arbetat som samordnare i våld i nära relation på socialtjänsten i 2,5 år.
Hon jobbar huvudsakligen som samordnare men täcker även upp som handläggare och behandlare då det behövs på grund av att där är kort om personal.
7 Resultat och analys
I följande avsnitt presenteras det empiriska material som vi samlat in genom att intervjua socialarbetare på socialtjänsten som utreder våld i nära relationer. För att kunna föra meningsfulla och analytiska resonemang kring vår empiri har vi våra teoretiska utgångspunkter som hjälpmedel samt den tidigare forskning som gjorts inom området.
7.1 Arbete med våldsutövare
Syftet med detta avsnitt är att ge en grundläggande kunskap kring hur arbetet med våld i nära relation bedrivs. Genom ett kartläggande upplägg presenteras
ärendegången samt vilka insatser som finns att tillgå för våldsutövande män på socialtjänsten. Det som lyfts fram i följande avsnitt är av värde för att förstå vilka förutsättningar de socialarbetare som medverkar i studien har i arbetet med våldsutövare och hur det påverkar deras handlingsutrymme.
7.1.1 Lite fokus på våldsutövare
Alla kommuner som har deltagit i vår studie konstaterar att det är ovanligt att män som utövar våld i nära relation söker hjälp för sitt beteende. Detta resulterar i att enheterna för våld i nära relation på socialtjänsten främst riktas till att hjälpa våldsutsatta kvinnor snarare än att förebygga och intervenera med insatser riktade mot den våldsutövande mannen. Eftersom det inte finns en lagstadgad skyldighet för socialtjänsten att erbjuda insatser för våldsutövare så resulterar det i att arbetet ser mycket olika ut i Sveriges kommuner. Detta speglar även vår studie då resultatet visar på att kommunernas förutsättningar skiljer sig åt resursmässigt.
7.1.2 Vägar in till enheten
Samtliga kommuner som deltagit i vår studie är överens om att det i huvudsak rör sig om två alternativa ingångar för hur män som utövar våld mot en kvinna i nära relation kan bli ett ärende för den enhet i varje kommun som utreder de ärenden som handlar om våld i nära relation (VINR). Antingen kan männen själva kontakta den enheten som utreder VINR i den kommunen man är bosatt i. Detta kan ske både fysiskt genom att de besöker verksamheten och talar om att de har varit eller är våldsam mot sin fru eller flickvän och önskar hjälp med att förändra sitt beteende, eller att de tar kontakt via telefon.
Majoriteten av kommunerna uttrycker att det är vanligare att VINR-utredarna får kontakt med de våldsutövande männen genom andra enheter på socialförvaltningen, där den enheten som utreder ärenden där barn misstänks fara illa, är den vanligaste.
Om detta är fallet handlar det ofta om att det har kommit in en orosanmälan kring ett barn och att det finns en misstanke om våld i hemmet. Visar det sig att pappan är våldsam blir det mycket väsentligt att arbeta med pappans våldsbeteende för att få ett slut på barnets och hela familjens lidande. Barnutredarna blir därigenom viktiga samarbetspartners.
7.1.3 Insatser
När den våldsutövande mannen har kommit i kontakt med VINR-utredarna så ser kommande steg i ärendegången olika ut beroende på vilken kommun det handlar om. Erik, Veronica, Sandra, Matilda och Anna har inga egna insatser i sitt arbete som de kan erbjuda våldsutövare. Deras uppgift är att utreda ärendet, samt motivera mannen till att bli mottaglig inför att ta emot hjälp på en extern enhet, om han inte själv redan har bett om hjälp. Nästa steg är att slussa vidare mannen till rätt instans.
Kommunerna har då ett samarbete med andra mottagningar som kan erbjuda öppenvård i form av samtalsbehandling till våldsutövande män.
Lena, Marie och Helena arbetar både som utredare och samordnare och kan erbjuda samtalsbehandling på sin egen verksamhet till de män som utövar våld mot kvinnor i nära relation. Lena är den enda av intervjupersonerna som själv håller behandlade samtal. De kommunerna som erbjuder intern samtalsbehandling använder sig av Per Isdals metod, alternativ till våld (ATV), i behandlingen. Övergripande handlar det om att arbeta med att koppla ihop tanke, känsla och handling samt hjälpa
våldsutövaren att förstå att hen själv bär ansvaret för våldet.
7.1.4 Sammanfattning
Sammanfattningsvis har detta avsnitt lyft fram att det är få våldsutövande män som söker hjälp för sin problematik samt att arbetet med våldsutövare är ett eftersatt område inom socialtjänsten. Det har även visats på variationer mellan kommunerna när det kommer till utbud av insatser samt i ärendegången.
7.2 Våldets förklaringar
Detta avsnitt lyfter fram hur våldet kan förklaras utifrån olika våldsformer, samt vikten av att anlägga flera perspektiv i arbetet med män som utövar våld i nära relation.
7.2.1 Situationsvåld och systematiskt våld
Under samtliga intervjuer framhävs två olika former av våld som de
yrkesverksamma inom socialtjänsten möter i arbetet. Den ena formen av våld sker när våldsutövaren i vissa situationer tappar kontrollen och utövar våld i affekt. Det handlar oftast om att det blir någon slags osämja mellan parterna som övergår i fysisk aggression. Att männen tar till våld beror på att de saknar rätt verktyg kring hur de borde agera i dessa konfliktsituationer. Det är vanligt att dessa våldsutövare går från noll till att vara rasande på kort tid och är dåliga på att känna kroppsliga signaler som andra har lättare att identifiera. Ett exempel på en sådan signal är när kroppen talar om att en irritation börjar byggas upp.
Den andra formen av våld präglas av att våldsutövaren systematiskt utövar våld i syfte att kontrollera sin partner. I dessa fall är våldet uträknat och planerat vilket utformar ett mer manipulativt beteende hos våldsutövaren. Det systematiska våldet
brukar successivt trappas upp och bli grövre med tiden. Systematiskt våld kännetecknas även av att det är upprepat våld som sker under en lång tid.
7.2.2 Behovet att anlägga flera perspektiv
Samtliga intervjupersoner framhåller att mäns våld mot kvinnor i nära relation är ett komplext fenomen och att det därför inte går att anlägga endast ett perspektiv på hur våldet ska förstås.
“Vi har inte så mycket som vi utgår ifrån som är teori, vi ser ju på att det handlar om många olika saker. Det som brukar vara i de här våldsärendena handlar många gånger om missbruk, droger eller alkohol, och såklart handlar det nästan uteslutet om att våldsutövaren som kommer hit, själv har varit med om våld i uppväxten, så det är ju trauma. Och det handlar om makt [...] sen beror det ju också mycket på familjestrukturer, vilken kultur de kommer ifrån, språk och sådär.” (Matilda)
“[...] i vissa ärenden så kan man ju se mer av vissa delar, men man måste ju ändå försöka se helheten. Så det är väl mer att man kan bredda för att det är så komplext, för det finns ju inte en anledning.” (Anna)
Matilda benämner olika typer av riskfaktorer som kan påverka det beteende som ökar risken för att utöva våld. De olika riskfaktorerna kan i sin tur härledas till olika nivåer i den socioekologiska modellen (Heise 1998) vilket gör att båda
intervjupersonerna beskriver hur de i arbetet med våldsutövande män behöver förstå våldet utifrån flera olika perspektiv. Anna beskriver hur det sällan endast finns en anledning till att männen utövar våld vilket speglar den komplexitet som ärenden, där det förekommer våld, medför. Likt Mattssons (2011) utvärdering av
specialenheten på socialtjänsten, vars personal också belyser vikten av att använda flera perspektiv, styrker även denna studie förståelsen av att mäns våld mot kvinnor ofta har flera olika förklaringar och att arbetet med våldsutövare behöver se till varje individs behov av stöd.
7.2.3 Sammanfattning
Samtliga intervjupersoner är överens om att våldsutövandet har olika anledningar och måste därför förstås utifrån flera perspektiv. Vad som benämns som
situationsvåld och systematiskt våld kan, utifrån intervjupersonernas resonemang, kopplas ihop med olika riskfaktorer på olika nivåer i den socioekologiska modellen.
Detta samband kommer att belysas och diskuteras vidare i kommande avsnitt.
7.3 Våldets olika perspektiv
I förevarande avsnitt kommer intervjupersonernas förståelse av våld och hur detta kan relateras till deras handlingsutrymme att analyseras utifrån de fyra olika nivåerna i den socioekologiska modellen, där varje nivå kommer att presenteras var för sig.
7.3.1 Individuell nivå
I detta avsnitt presenteras det hur intervjupersonerna tar upp egenskaper hos den våldsutövande mannen eller dennes barndom som en förklaring, eller del av en förklaring, till mäns våld mot kvinnor. På så sätt konstrueras en bild av att våldet kan förklaras genom att man ser till mannen som utfört det. Detta resonemang söker förståelse till våldet på individnivå och kan kopplas till de individuella faktorerna i den socioekologiska modellen, där orsakerna till mäns våld bland annat söks i männens personligheter eller barndom (Heise 1998).
7.3.1.1 Hur våldet förstås
Alla intervjupersoner lyfter fram mannens uppväxt som en möjlig bakomliggande faktor till varför män använder våld i nära relationer.
“[...] Det brukar komma fram att de kanske har varit utsatta när de varit små
eller att de har sett mamma blivit slagen av pappa [...]” (Sandra)
“Jag skulle säga att de flesta som utövar våld har trauma med sig. Sedan behöver det inte alltid vara att de blivit slagna, men där kan ha varit mobbning, där kan ha funnits dysfunktionella strukturer, gränslöshet, [...] det kan vara psykiskt våld, det kan ha varit sexuella övergrepp, alltså det kan vara massa saker [...] någon form av trasslighet. ” (Lena)
Vad som bland annat tas upp utifrån ovanstående citat är att mannen kan ha
påverkats av att själv ha blivit utsatt för våld eller sett andra utsättas för våld. Våldet blir på så sätt ett inlärt beteende som han tar med sig i sina kommande relationer (Heise 1998). Detta bekräftar även tidigare forskning som säger att barn som bevittnat våld i hemmet riskerar att utsätta andra för våld i vuxen ålder eftersom barnen lär sig ifrån sina föräldrars beteenden. För att minimera risken att våldsamma beteenden förs över generationer är det av stor vikt att uppmärksamma om det förekommer våld i en familj och därefter ta vid åtgärder riktade till föräldrar som utövar våldet (Costa et al. 2015; Pallatino et al. 2019).
Intervjupersonerna lyfter även fram andra individuella riskfaktorer som kan länkas till männens egenskaper och psykiskt mående.
“[...]Jag tror aldrig jag träffat en våldsutövare som till synes på pappret har haft det ganska bra, att de plötsligt börjar använda våld. Då skulle jag säga att det nog har trätt in nån psykisk ohälsa eller missbruk, har man inte upplevt det som liten eller varit i de strukturerna när man växte upp så är det ju inget man tar till.” (Lena)
Lena beskriver att det inte är vilken man som helst som plötsligt börjar använda våld, utan våldet är snarare starkt förknippat med de riskfaktorer som samtliga intervjupersoner tar upp utifrån den individuella nivån i den socioekologiska modellen (Heise 1998). Våldsutövande män lider ofta av psykisk ohälsa där depressioner är mycket vanligt. Detta är viktigt att upptäcka i behandlingen för att motivera dem till att söka specialistvård. Om inte socialarbetarna ser till riskfaktorer
länkade till psykisk ohälsa och depression finns det en risk att behandlingen för våldsutövandet inte heller gör någon verkan.
7.3.1.2 Hur det påverkar arbetet
Intervjupersonerna kunde även identifiera riskfaktorer som är mer vanliga i en viss form av våldsutövning. Det systematiska våldet benämner Erik i samband med att våldsutövaren lider av personlighetsstörning och hur det upplevs näst intill omöjligt att nå fram till de personerna.
“[...]Män som utövar kontrollerande våld har ofta någon form av psykopati eller personlighetsstörning. De kan liksom i helt absurda situationer ofta framhålla sig själva som de som det är ordning och reda på, de som man kan lita på. Ofta framställer de sig som mycket mer propra och korrekta och är väldigt måna om vad det ger för bild utåt. [...]” (Erik)
Även Maja, Christina och Matilda uppger att det systematiska och strukturerade våldet, utifrån de våldsutsattas berättelser, är det mest vanliga men också den grupp som är svårast att nå. Anledningen till detta uppger de bero på att männen oftast inte själva anser att det finns något problem och tar därför inte heller ansvar för våldet, vilket krävs för att personen ska kunna påbörja behandling. I det situationsbundna våldet finns det däremot generellt sett en medvetenhet hos mannen kring att det är någonting i relationen som inte fungerar. Även om mannen inte förstår att det är han som är anledningen till att relationen ser ut som den gör, så öppnar det
situationsbundna våldet upp för större möjligheter att kunna arbeta med mannen.
Erik beskriver vidare hur det inte finns samma enkla ursäktande i det systematiska våldet som det kan finnas när det är alkohol inblandat. Män som utövar våld i samband med att de är berusade tenderar att ha det som ursäkt till våldet. I de fallen kan det tolkas att socialarbetarens handlingsutrymme blir större då socialtjänsten ofta har en mer etablerad missbruksvård. Om det finns ett samband mellan alkohol och våld kan våldsutövaren arbeta med att sluta dricka alkohol och på så vis även sluta använda våld. I de fall när det inte finns en annan bidragande faktor till våldets förekomst begränsas därmed socialarbetarnas handlingsutrymme. Eftersom
våldsutövare generellt sett sällan söker hjälp för sin problematik blir det således ännu svårare att intervenera mot de våldsutövare som utövar systematiskt våld och inte uppmärksammas av socialtjänsten genom annan problematik.
7.3.1.3 Möjligheter i arbetet
Majoriteten av intervjupersonerna lyfter fram att det däremot finns större
möjligheter att fånga upp våldsutövare som har barn och som är under utredning på enheten för barn och familj. Matilda beskriver att enheten för barn och familj har en mycket effektiv utbildning som mestadels vänder sig till våldsutövande pappor. Om det exempelvis visar sig att pappan i en familj är våldsam mot mamman så kan barnutredare ställa krav på föräldrarna att gå en utbildning som behandlar vad våld är, samt hur det påverkar barnet.
“Vi märker en jättestor skillnad, jättepositivt! För som sagt, många vet inte vad våld är [...]oftast är barnet en känslig punkt, så går man in på hur det faktiskt
påverkar dem och vilka effekter det kan få när de blir vuxna, då brukar dem ta åt sig. Nästan alltid efter den här utbildningen så kommer de till oss och vill söka hjälp, för då har de förstått att det är våld och att deras barn påverkas på olika sätt, vilket får konsekvenser.” (Matilda)
När barnutredarna ska motivera papporna till att bli mottagliga inför att ta emot hjälp så använder de sig ofta av barnens upplevelser kring våldet. Barnen blir på så sätt ett sorts “lockbete” in till VINR-enheten. Genom att uppmärksamma
riskfaktorer i barns familjeförhållanden, blir denna insats en viktig del i det förebyggande arbetet inom våld i nära relation, dels för att få stopp på våldet men också för att förhindra att barnet tar efter det våldsamma beteendet, som diskuteras i den forskning som bedrivits av Costa et al. (2015) och Pallatino et al. (2019) VINR-handläggarnas handlingsutrymme är från början begränsat då de endast jobbar med frivillighet, vilket innebär att de inte kan tvinga en våldsutövare att ta emot hjälp. När det finns barn med i bilden så är det däremot socialarbetarnas skyldighet att inverka mot våldet, vilket innebär större möjligheter i
handlingsutrymmet. Lipsky (1980) beskriver det dilemma som VINR-handläggarna står inför, det vill säga hur de i rollen som gatubyråkrat ska möta varje människa utifrån dess unika situation och behov, samtidigt som deras handlingsutrymme begränsas utifrån vad organisationens uppdrag är och vad de har för lagstiftning att tillgå.
7.3.1.4 Sammanfattning
Sammanfattningsvis har detta avsnitt lyft fram hur männens barndom kan ligga som grund till att de utövar våld i nära relation, samt hur socialarbetarna arbetar utifrån det. Vidare har depression, missbruk och personlighetsstörning nämnts som andra individuella riskfaktorer. Avslutningsvis har det även presenterats hur det föreligger ett samband mellan missbruk och det situationsbetingade våldet samt
personlighetsstörningar och det systematiska våldet. Detta sätts även i relation till handlingsutrymme genom att det diskuteras hur en person med
missbruksproblematik blir lättare för VINR-handläggarna att komma åt och hantera, likväl som de våldsutövare som har barn lättare blir ett ärende för VINR-
handläggare.
7.3.2 Relationell nivå
Kommande avsnitt behandlar hur våld i nära relation kan förklaras utifrån den relationella nivån i den socioekologiska modellen (Heise 1998). Vad som
framkommit utifrån intervjuerna går det att finna ett samband mellan individuella riskfaktorer med de riskfaktorer som återfinns i den relationella nivån. Empirin visar även att situationsvåld får en betydande roll när riskfaktorer utifrån det relationella perspektivet ska förstås. Vidare diskuteras det hur ett relationellt perspektiv påverkar arbetet i socialtjänstens olika enheter.
7.3.2.1 Hur våldet förstås
Några av informanterna ger en bild av våldet som något som orsakas av, eller är en del av, en konflikt eller ett bråk mellan kvinnan och mannen. Erik och Veronica handlägger även missbruksärenden i sin tjänst och beskriver utifrån deras erfarenheter hur våldet benämns som bråk samt hur våld hänger ihop med alkoholmissbruk.
“[...] ofta är det på liksom en mer lågintensiv nivå. Också på en nivå där båda på ett annat sätt kanske accepterar det eller så. Det blir så när man dricker och så kan det bli bråk, då blir det tjafs och så slår någon. Och även om vi utifrån kan se att det ofta är kvinnan som blir slagen och att det är mannen som slår, så har liksom båda på något sätt ofta en idé om att det är och får vara så eller att det för dem inte är det stora bekymret. Det är så livet ser ut lite.” (Erik)
“[...] men i de här ärendena när det har blivit placeringar och varit väldigt grovt våld, där har det ju inte, som jag kan komma ihåg i alla fall, framkommit uppgifter om missbruk. “(Veronica)
I de två ovanstående citaten beskriver intervjupersonerna hur de båda parterna i relationen inte framställer våldet som det huvudsakliga problemet när alkohol är inblandat i bilden. Våldet kan i dessa situationer förknippas med vad den socioekologiska modellen benämner som en relationskonflikt. Utifrån den relationella nivån i modellen beskrivs det hur relationskonflikter kan vara en riskfaktor där upprepade verbala diskussioner kan utlösa fysiska aggressioner. Den relationella nivån tar även upp det samband som finns mellan hög
alkoholkonsumtion och våld mot kvinnor. Forskare menar att sambandet beror på alkoholens effekter av att ta bort hämningar och att det även försämrar en individs förmåga att tolka situationer (Heise 1998). På så sätt är alkoholen en
situationsbunden riskfaktor till att våld uppstår, vilket stärker den bild som Veronica beskriver, att alkohol som riskfaktor sällan finns med i det systematiska
våldsutövandet.
7.3.2.2 Hur det påverkar arbetet
I de ärenden där det framkommer att båda parterna i relationen är inblandade i våldet och att ingen söker skydd eller annat stöd hos socialtjänsten, blir det heller inte lika tydligt vem som är utövaren och vem som är offer i relationen. Detta belyser Sandra i citatet nedan.
“[...] och ibland är man ju alltihop, i en relation kan man ju både vara förövare och offer och betraktare också för den delen.” (Sandra)
När både mannen och kvinnan framställs som delaktiga och jämbördiga i våldet ger ett sådant synsätt en könsneutral förståelse av våldet, då det osynliggör att ett kön utsätter ett annat. När våldet förklaras utifrån den relationella nivån så utgörs den nära relationen för att vara riskfaktorn till våldsutövande. Mattsson (2011) belyser hur denna förklaring riskerar att mjuka upp våldet och att neutraliseringen av utövar/utsatt relationen, gör att det faktum att det oftast är kvinnor som blir slagna och män som slår delvis osynliggörs. I Matssons (2011) utvärdering tar personalen