Vem ska Sverige hjälpa

Sociologiska Institutionen

Kandidatuppsats i sociologi, 15 hp.

Inriktning: Sociologisk Samhällsanalys Vt/Ht 2021

Handledare: Lina Lundström

”Vem ska Sverige hjälpa”

En kvalitativ uppsats angående hur globaliseringen har påverkat prioriteten hos Sidas biståndspolitik

Måns Palmquist

Sammanfattning

I den moderna tid vi lever i nu är globaliseringsprocessen är essentiell del av ett samhälles utveckling. Det västerländska samhället har genomgått en modernisering vilket har förändrat många positioner både på den nationella och internationella arenan.

Men biståndspolitikens främsta uppdrag har förblivit det samma, att hjälpa människor i nöd. Syftet med denna uppsats är att analysera hur globaliseringen har påverkat den svenska biståndsinstitutionen Sidas prioritering rörande biståndsinsatser. En relevant frågeställning är då har globaliseringen påverkat Sidas prioritering inom bilateralt bistånd. För att kunna besvara denna frågeställning så använder uppsatsen Sidas årsredovisningar för åren 2001, 2011 och 2019 som datamaterial. Anthony Giddens teori om senmodernitet och Immanuel Wallersteins världssystemsteori används för att definiera begreppet globalisering och dess innebörd. Uppsatsen applicerar

analysmetoden kvalitativ innehållsanalys som belyser ett genomgående ämne i uppsatsens datamaterial. Detta utmärkande tema i datamaterialet är utvecklingen av Sidas prioritering inom ekonomiska mål. Uppsatsens resultat redogör att globaliseringen har medfört en förändring hos Sida där inkluderandet av privata aktörer har blivit en standard process. Globaliseringen har även medfört en effektivisering hos Sida både som organisation, samt dess insatser då man har minskat antalet internationella biståndsinsatser som är aktiva.

Nyckelord: Bistånd, globalisering, internationell politik, Sida, världssystem

1. INLEDNING... 1

1.1 Syfte och frågeställning... 2

1.2 Avgränsningar... 2

1.3 Disposition...3

2. CENTRALA BEGREPP... 4

2.1 Globalisering………... 4

2.2 Bilateralt bistånd... 6

2.3 Den svenska statliga biståndsinstitutionen Sida... 7

3. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT OCH METOD... 8

3.1 Analysmetod... 8

3.2 Presentation av Sidas årsredovisning... 9

3.2.1 Sidas årsredovisning år 2001... 9

3.2.2 Sidas årsredovisning år 2011... 11

3.2.3 Sidas årsredovisning år 2019... 12

4. TEORI... 14

4.1 Västvärldens ekonomiska globalisering – Immanuel Wallerstein... 14

4.2 Samhället i en senmodern era – Anthony Giddens... 17

5. ANALYS... 21

5.1 Hur påverkar globaliseringen Sidas prioritering inom ekonomiska mål? ... 21

6. SLUTORD ... 28

7. REFERENSLISTA... 30

1. Inledning

I den moderna värld vi lever i har nationalstatens absoluta styrande över omvärlden minskat och nya aktörer har fått inträde på den internationella arenan. Detta kan ses som en effekt av globalisering där transnationella företag och NGO:s roll i samhället har blivit en viktig

grundsten för samhällets utveckling. Fenomenet globalisering har bidragit till ett ökat samspel mellan samhällen inom den ekonomiska, sociala och politiska sfären. Denna utveckling om att bilda en sammanlänkande värld har skapat möjligheter för aktörer att arbeta mer effektivt i form av outsourcing och tillgång till billigare råvaror (Martell 2016, s.5). Enskilda nationella ekonomiska marknader har blivit mer beroende av andra nationers ekonomi vilket ökar det globala behovet att det ska finnas en effektiv biståndspolitik (Martell 2016, s.22). Inom biståndspolitiken har privata institutioner blivit en essentiell del av det internationella biståndet, då enligt World Health Organisation finansieras 10,8 % av institutionens budget från den privata institutionen Bill and Melinda Gates Foundation (World Health Organization 2019). Den traditionella rollen för statliga institutioner inom biståndspolitik skiljer sig från den globala arenan, vilket har bidragit till att statliga biståndsinstitutioner är tvungna att anpassa sig till ett nytt internationellt system.

Det är inte enbart aktörernas roll på den internationella arenan som har blivit påverkad av globaliseringsprocessen, utan även strategierna som biståndsinstitutioner använder sig av. De problem som präglar utsatta nationer i det globaliserade världssystemet kan inte bekämpas genom kortsiktiga monetära inslag (Sida 2006, s.4). För att utvecklingsländer ska kunna bekämpa den moderna problematik som präglar landets utveckling så är de beroende av att det internationella biståndet används till dess fulla potential. Man kan då se att de har pågått en förändring hos de internationella biståndsinstitutionerna där prioriteten på vad man ska investera i har förändrats (Sida 2006, s.3–9).

1.1 Syfte och frågeställning

En av dem främsta anledningarna till att jag har valt att skriva en kandidatuppsats om

biståndspolitik och globalisering är ämnenas komplexa relation till varandra. Sociologen Luke Martell beskriver att globaliseringsprocessen har påverkat biståndspolitiken på ett unikt sätt jämfört med andra internationella politiska områden, där det humanitära stödet och monetära bidrag har blivit en lika viktig aspekt av det internationella biståndet som FN-stödda militära trupper (Martell 2016, s.60). Globalisering har då gett upphov till ett mer komplext system där nya faktorer som exempelvis utbildningsnivå ska ses som en nivå av levnadsstandard. Mitt syfte med denna uppsats är då att ta reda på hur globaliseringen har påverkat prioriteten av insatser i den svenska biståndspolitiken. Genom en applicering av en kvalitativ

innehållsanalys kommer jag kunna framställa ett kategorisk tema av Sidas årsredovisning som representerar ett område där globaliseringens effekt är som tydligast. Med hjälp av mina två teoretiska ansatser, Giddens globaliseringsteori respektive Wallersteins globaliseringsteori kommer jag kunna analysera temat utifrån olika globaliseringsperspektiv.

Med detta i åtanke har jag formulerat följande frågeställning; Hur har globaliseringen påverkat Sidas prioritering inom bilateralt bistånd?

1.2 Avgränsningar

Jag har valt att avgränsa mitt ämne till att undersöka den svenska biståndspolitikens

utveckling och mer specifikt hur den är representerad av institutionen Sida. Det skulle vara en intressant uppgift att studera detta ämne på en regional nivå exempelvis Asien och Europa, men det skulle kräva en mer utvecklad arbetsstruktur som kan sammanställa alla nationers biståndsinstitutioners i en region. En annan aspekt jag har valt att avgränsa i mitt arbete är datamaterialets tidsram. Att jag skulle generalisera och sammanfatta 30-års av Sidas årsredovisning och publikationer är inte en effektiv strategi för att besvara min

frågeställningen, då jag har valt i att använda mig utav tre specifika årtal. Årsredovisningen för år 2001, 2011 och 2019 anser jag kan beskriva institutionens utveckling i den moderna eran.

För att hålla min studie konkret och fokuserad har jag valt att endast fokusera på Sidas bilaterala bistånd. Med detta menas insatser där de inblandade parterna i

utvecklingsprogrammet är den svenska biståndsinstitutionen Sida och organisationer som tillhör det utsatta området. Anledningen till att jag har valt att endast fokusera på bilaterala bistånd beror på att det kan vara svårt att granska insatser som innehåller många olika aktörer från olika nationer, som i sin tur har sina egna intressen. Multilaterala samarbeten som exempelvis FN:s utvecklingsprogram UNDP har en separat agenda och prioritering jämfört med Sida vilket kan ses som icke-relevant för studiens syfte då jag har valt att fokusera på den svenska biståndspolitiken. Detta utesluter dock inte bilaterala samarbeten som inkluderar andra svenska humanitära organisationer då Sida har en verksamhetsgren för samverkan med aktörer där de hanterar insatser tillsammans (Sida 2008, s.4). Om man granskar alla Sidas biståndsinsatser så utgör de multilaterala bistånden för ca 25% av den totala kostnaden för alla Sidas utvecklingssamarbeten och humanitärt stöd, vilket är ännu en anledning till att enbart fokusera på Sidas bilaterala samarbeten då en majoritet av regeringsbrevet går till det bilaterala biståndet (Sida 2012, s.103-107).

1.3 Disposition

Efter ett inledande kapitel om uppsatsens syfte och avgränsningar påbörjas kapitel 2 Centrala begrepp som förklarar relevanta begrepp som uppsatsen berör. Det första begreppet som klarläggs är globalisering och avsnittet beskriver hur globaliseringen har studerats som ett vetenskapligt begrepp. Denna redogörelse belyser globaliseringens effekt på maktbalansen på den internationella arenan och uppkomsten av globaliseringsprocessen. Det andra begrepp som förtydligas är bilateralt bistånd. Avsnittet granskar hur internationella samarbeten kan se ut i modern tid och exemplifieras genom en undersöka Kinas monetära stöd till Sri Lanka.

Avslutningsvis definieras begreppet Sida och en genomgående förklaring om hur

organisationen skapades och vad Sida har åstadkommit. Efter en redogörelse av centrala begrepp inleds kapitel 3 Tillvägagångssätt och metod som förklarar uppsatsens analysmetod och datamaterial. Först beskrivs den använda analysmetoden innehållsanalys och hur den används inom forskningsvärlden, sedan motiveras valet av analysmetod och dess relevans till uppsatsens syfte. Sedan följer en motivering av datamaterialet som berör validiteten hos Sidas publikationers, samt koppling till uppsatsens frågeställning. Efter detta har jag skapat en sammanfattning av Sidas årsredovisning för år 2001, 2011 och 2019 där jag belyser de viktigaste aspekterna av datamaterialet. Varje årsredovisning inkluderar liknande teman som sedan används i analyskapitel. Kapitel 4 Teori innehåller en förklaring av uppsatsens

teoretiska ramverk och inleds med en redogörelse av Immanuel Wallerstein

globaliseringsteori. Denna teori har ett marxistiskt förhållningssätt till globaliseringen och gör anspråk på det kapitalistiska världssystemet. Därefter redogörs den andra teoretikern som uppsatsen utgår ifrån Anthony Giddens och hans globaliseringsteori om det senmoderna samhället. Giddens teori granskar samhällets position på den globala arenan och bidrar med en förklaring på vilka faktorer som upprätthåller det globala systemet. Efter teorikapitlet inleds kapitel 5 Analys där ett centralt tema av Sidas årsredovisning granskas. Det relevanta temat är prioritering av ekonomiska mål vilket förklarar Sidas utveckling av hur prioritering för ekonomiska mål har förändrats. Detta kapitel inleds med att presentera temat relaterat till Sidas årsredovisningar och beskriver hur prioritering för ekonomiska mål har utvecklats mellan år 2001, 2011 och 2019. Efter detta appliceras Wallersteins och Giddens

globaliseringsteorier på temats utveckling som förklarar globaliseringens effekt på Sidas prioritering av ekonomiska mål. Sedan diskuteras analysens resultat och jämförs med tidigare forskning. Avslutningsvis handlar kapitel 6 Slutord om hur uppsatsen lyckades att uppfylla dess syfte och besvara frågeställningen.

2. Centrala begrepp

2.1 Globalisering

Globalisering är en process som saknar en tydlig avgränsning. Begreppet är förknippad med en kosmopolitisk eller världsenlig orsak för en modern samhällsgren exempelvis 2000-talets ekonomiska marknad (Martell 2016, s.14). Sociologer som stödjer globalisering beskriver det som en ideologi som representerar den moderna människans utveckling och möjligheter i ett högteknologisk samhälle oberoende av nationell tillhörighet (Martell 2016, s.19). Enligt Luke Martell bidrar globalisering till att stater blir tilldelade en roll på den internationella arenan genom överstatliga globala samarbeten med FN eller IMF. Detta skulle bidra till en lösning på det neo-realistiska världsproblemet som är att den internationella spelplanen är anarkisk och saknar hierarkisk ordning i form av en överstatlig aktör (Gustavsson & Tallberg 2009, s. 58).

En annan viktig aspekt av globalisering är dess förmåga att inkludera andra aktörer än stater på den internationella arenan. Att nationalstatens suveräna position i samhället hotas av internationella institutioner, i form av transnationella organisationer (TNC/MNC), är något

som definierar globalisering (Martell 2016, s.130). Martell (2016, s.128–129) anser att globalisering har decentraliserat statsmakten inom en stats territorium och fördelar den till andra institutioner som kan använda denna resurs på den internationella marknaden. Den främsta förändringen som globaliseringen har givit upphov till är förhållandet mellan en stats territorium och dess suveräna makt omvandlas till ett samspel mellan olika institutioner. Detta samarbete kan även främja semi-statliga aktörer som exempelvis den svenska centralbanken Riksbanken som agerar självständigt från statligt direktiv. Att transnationella organisationer tar över tidigare statliga samhällsfunktioner bidrar även till en mer global byråkrati då institutionens investeringar inte är bundna till en geografisk plats tillskillnad från en statlig aktör (Martell 2016, s.124–125). Finansiering av detta projekt är inte heller bundet till något multilaterala avtal med aktörer som avgör hur investeringen ska gå till och kan i stället använda sig av resurser som är kosteffektiva.

Men denna frihet som transnationella organisationer tillför med, skapas det även problematik då man inte kan säkerställa institutionens faktiska intresse (Martell 2016, s.127). Företag och organisationer kan sträva efter att uppnå ett starkt monetärt resultat i deras internationella handlande vilket kan utöka den globala ojämlikheten bland de fattigaste och de rikaste. Det västerländska världssystemet kan ge upphov till att transnationella organisationer använder sig av det kapitalistiska förhållningssätt för att utöva sin nya maktposition till sitt främsta intresse, som inte går i linje med utvecklingssamarbetet.

Men kritiker av globaliseringen anser att uppkomsten av den internationella ekonomiska marknaden inte är en effekt av globalisering, utan som en konsekvens av internationalisering (Martell 2016, s.121). Dessa två begrepp har liknande innebörd men internationalisering beskriver en samhällsutveckling där statens utrikeshandel ökar utan att staten förlorar sin nationella ekonomi. Globalisering innefattar ett globalt ekonomiskt system där det finns en hierarkisk ordning och där det internationella systemets regler kan ge effekt på den nationella politiken (Martell 2016, s.12). Globaliseringskritiker anser att det globala ekonomiska

systemet som vi lever i nu uppstod genom liberaliserings strategier som det kapitalistiska samhället skapade under en kritisk period på 1970-talet (Martell 2016, s.48). Under denna period präglades västvärlden av stagflation och en politisk osäkerhet då kalla kriget pågick.

En av dessa liberaliserings strategier var exempelvis avskaffande av Bretton Woods-

valutasystem som var ett fastkurssystem mellan amerikanska dollarn och andra länders valuta (Martell 2016, s.45).

2.2 Bilateralt bistånd

Det finns ett flertal anledningar för varför utvecklade stater i västvärlden bestämmer sig för att bidra med stöd till utsatta områden. Den främsta anledningen är för att stärka

levnadsstandarden i utsatta områden och förhindra konflikter som underminerar de mänskliga rättigheterna. World Health Organisation anser att nutidens globala problem är unika, då det inte fungerar med att utgå från ett förlegat perspektiv där nationella problem försvinner kan lösas genom enbart ett monetärt eller militärt stöd (World Health Organisation 2019, s.41).

Detta argument blir alltmer relevant om man tar hänsyn till att vissa nationella konflikter kan ge globala konsekvenser om de inte hanteras korrekt exempelvis miljöproblematiken. 2000- talets moderna världsstruktur har givit upphov till ökning i klyfta mellan de rikaste i

västvärlden och de fattigaste i Subsahariska Afrika vilket kan ses som en orsak till ökat intresse att stödja humanitär insatser (Martell 2016, s.109). Men det finns stater som finner andra anledningar till att bidra med ett frivilligt stöd till utsatta områden.

En politisk aspekt av biståndsarenan är något som har präglat industrin sedan påbörjan av kalla kriget (Weyland 2018, s.144). Det internationella biståndet har använts som en resurs för att få tillgång till politiska investeringar som gynnar den givande staten. Ett relevant exempel är Kinas ständiga kamp om att få territorium utanför Kinas geografiska område. År 2009 skapades ett bilateralt samarbete mellan Sri Lanka och Kina, där Kina beviljade ett lån på 307 miljoner dollar för att producera en ny hamn i staden Hammbantota (Carrai 2018, s.1065).

Anledningen till att den ledande makten i Sri Lanka vill bygga upp en ny hamn kan bero att storskalade statliga projekt kan leda till en framgångsrik bild på staten från dess invånare då man skapar en möjlighet att öka invånares levnadsstandard med hjälp av nya

arbetsmöjligheter. Innan den kinesiska regeringen accepterade lånet hade ett flertal andra närliggande stater nekat till att stödja detta projekt då investeringsanalyser från nationella och internationella institutioner inte visade på att bygget var lukrativt (Carrai 2018, s.1065). När lånet blev beviljat ingick det en klausul i avtalet som la anspråk på att hamnen skulle vara konstruerad och driven av de företag som Kinas kommunistiska parti prefererar. Denna del av avtalet bidrog med en massiv riskminskning hos den kinesiska parten då vinsten av det

dagliga arbetsflöde slussades in som skatt till den kinesiska statsapparaten (Carrai 2018, s.1071). En annan del som ingick i avtalet var att den kinesiska regeringen skulle information om alla båtar som anlände till denna hamn vilket stärkte Kinas position på den internationella arenan.

När hamnen sedan öppnad år 2012 visade de ekonomiska prognoserna stämma då antalet skepp som använde sig av hamnen i Hamabantota motsvarade 1% av vad den andra hamnen i Colombo får in på ett år (Carrai 2018, s.1072) Eftersom den nya hamnen i Hamabantota inte var tillräckligt vinstdrivande för att kunna hantera det kinesiska lånet så tvingandes den ledande regering i Sri Lanka att ta ett nytt lån som för att betala landets skulder. Det nya lånet motsvarade ett lån på 754 miljoner dollar och med detta ökade även räntesatsen på det första lånet från 1,2% till 6,3% (Carrai 2018, s.1073). Denna förändring av räntesatsen ökade den ostabila ekonomiska situationen i Sri Lanka vilket nu låg på en kritisk nivå. Senare när en ny ledande makt, Maithripala Sirisena, blir inröstad som president i Sri Lanka som präglas av en hög nationell skuld bestämmer den nya presidenten att det enda rationella valet är att be Kina om en skuldsaneringsplan. Den lösning som Kina la fram var att dom skulle få en äganderätt på 85% av hamnen och tillgång till 60 km² (Carrai 2018, s.1072-1073). Detta är bara en av tiotals globala investeringar som har övergått till äganderätt som den kinesiska staten har utfört.

2.3 Den svenska biståndsinstitutionen Sida

Den svenska biståndsmyndigheten Sida arbetar för att bekämpa fattigdom och främja ett respekterande av individers fri-och rättigheter i utsatta områden. Under Utrikesdepartementets direktiv arbetar Sida med att stärka utsatta områdens produktionsförmåga ihop om att

inkludera landet till den internationella marknaden samt att medverka till en demokratisk samhällsutveckling (Sida 2005, s.11–12). Sidas årsbudget är uppbyggt på enprocentsmålet, vilket innebär att Sidas biståndsmedel ska representera 1% av Sveriges beräknade

bruttonationalinkomst (BNI) (Odén & Wohlgemuth 2011, s.12–13). Detta beslut angående biståndets volym bidrar till att om det svenska samhället befinner sig i en högkonjunktur ökar Sidas biståndsanslag (OECD 2020, s.6). Mer specifika verksamhetsgrenar som Sida arbetar med är följande: mänskliga rättigheter, ekonomisk utveckling, kunskap och hälsa, hållbar utveckling. Men Sida har inte alltid haft en strukturerad handlingsplan, utan den svenska biståndsinstitutionen som finns idag är en ung institution.

År 1995 skedde det en sammanslagningen av de svenska biståndsinstitutionerna SIDA (Styrelsen för internationell utveckling), BITS (Beredning för internationellt tekniskt- ekonomiskt samarbete), SwedeCorp (Styrelsen för internationellt näringslivsbistånd) och SAREC (Styrelsen för u-landsforskning) som tillsammans bildade den nya centrala

biståndsinstitutionen Sida (Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete) (Odén &

Wohlgemuth 2011, s.15). Den nya biståndsinstitutionen Sida fick fler arbetsuppgifter då enheten ökade antalet ämnesområden och det bilaterala biståndet var nu inte endast till för att finansiera katastrof-och humanitära insatser, utan även ekonomiska och sociala insatser. Detta bidrog med en ökning av antalet samarbetsländer då medelinkomstländer som befann sig i en utvecklingsfas efter en självständighet från Sovjetunion behövde ekonomiska resurser för att skapa en fungerande statsapparat (Odén & Wohlgemuth 2011, s.16).

3. Tillvägagångssätt och metod

3.1 Analysmetod

För att kunna genomföra en analys av studiens datamaterial, Sidas årsredovisningar, har valt att använda mig av analysmetoden kvalitativ innehållsanalys. Denna analysmetod används för att skapa ett systematiskt sökande på textbaserade dokument och kategorisera teman beroende på bakomliggande mönster (Bryman 2018, s.677). Detta kan ske genom att man analyserar datamaterialet och letar efter strukturer och likande teman som uppstår i texten. Med hjälp av detta genomförande kan forskare sammanställa en detaljerad överblick av materialet. En fördel med analysmetoden kvalitativ innehållsanalys är flexibiliteten i användandet då det finns en mångfald olika tillvägagångssätt forskare kan utgå ifrån (Bryman 2018, s.680).

Användandet av kvalitativ innehållsanalys i en studie möjliggör ett studerande av

datamaterialet utan att forskaren är direkt involverad i undersökning vilket stärker metodens vetenskapliga neutralitet. samt som arbetsprocessen i en kvalitativ innehållsanalys kan dokumenteras noga och återskapas av framtida forskare. Dock kan studiens datamaterial innehålla kategorier som kräver att forskaren genomför en subjektiv tolkning av temat vilket kan ge effekt på studiens validitet och reliabilitet. Kategoriseringen av datamaterialets teman kan vara en långdragen process och kan bidra till att forskaren tar teman ur kontext, vilket kan skapa en förvirring och en felaktig kodning.

Min arbetsprocess med analysmetoden påbörjades med att jag studerade Sidas årsredovisning för år 2001, 2011 och 2019, och fick en helhetsbild utav materialet. Detta skapade en

utgångspunkt för mig att planera min analysmetod utifrån. Efter detta konstruerade jag ett

kodningschema med nyckelord och relevanta begrepp för att konstruera ett mönster av årsredovisningarna. Kodningen bidrog till att jag kunde sammanställa olika enheter av information till en relevant kategori för sedan använda i min analys.

3.2 Presentation av Sidas årsredovisningar

För att besvara min frågeställning har jag valt att använda mig av Sidas årsredovisning som datamaterial. Som jag tidigare har tagit upp i inledningen är det en svår uppgift att

sammanställa Sidas biståndspolitik i moderntid. Det har skett reformeringar och

omstruktureringar inom organisationen vilket har ändrat Sidas arbetsfrågor och förmåga att finansiera biståndsinsatser (Sida 2006, s.13). Uppsatsens empiriska material omfattar tre årsredovisningar för åren 2001, 2011 och 2019 samt andra publiceringar som Sida har utgivit under perioden 2001–2019. En kritisk aspekt av Sidas publiceringar som man bör ha i åtanke när man granskar detta material är att data är självpublicerade av Sida. Detta betyder att materialets redovisningar och förklaringar kan vara bias till att Sida har genomfört ett korrekt jobb oavsett vad resultats är. Dock anser jag att användningen av Sidas publikationer som datamaterial är en väl fungerande källa om man applicerar en kritiskt förhållningssätt till granskningen.

3.2.1 Sida årsredovisning 2001

Den publicerade årsredovisning över Sidas globala biståndsinsatser under perioden år 2001 inleds med ett kapitel rörande internationellt utvecklingssamarbete och hur en ny definition behövs för att modernisera fattigdomsproblemet en stor del av världen. I denna rapport förtydligar Sida på vad de anser att fattigdom innebär och vad det krävs för att förhindra detta i utsatta länder (Sida 2003, s.26). Sida beskriver att deras senaste strategi PRS (Porverty Reduction Strategy) fokuserar på samarbetet mellan det utsatta landet och Sverige, inom ramen för skuldlättnadsinitiativ HIPC-2 (Highly Indebted Poor Countries) (International Monetary Fund 2015, s.8). Om ett land som präglas av fattigdom tar fram ett PRS så kan landets skulder frigöras genom offentliga resurser som i sin tur används till

fattigdomsbekämpning.

De nationella strategierna är viktiga för att utveckla en effektiv politik som styrs av landet för att bekämpa fattigdomen. Detta kan användas som en vägledning för det svenska biståndet

och kan öka effektiviteten av biståndet. Sida beskriver även att det krävs ett ökat stöd för verksamhetsgrenen infrastruktur, näringslivsutveckling, urban utveckling och finansiella system då utsatta områden saknar möjlighet att importera och exportera varor på den

internationella marknaden (Sida 2003, s.9). I Uganda beskriver Sida att landet är tvungna att importera råvaror för ett orealistiskt pris då det saknas avtal relaterade till råvarans

prissättning. Det är inte enbart en decentraliserad statsapparat som hindrar den ekonomiska tillväxten, utan väpnade konflikter som är baserade på kulturella skillnader har givit

förödande effekt på utvecklingen (Sida 2003, s.20).

En annan aspekt som Sidas årsredovisning för 2001 granskar är den demokratiska

samhällsutveckling. Ett konsekvent mönster för utsatta områden är att politiska institutioner är oftast totalitära eller icke existerande vilket försämrar invånarnas levnadsstandard drastiskt (Sida 2003, s.21). Sida anser att insatser som fokuserar på fredsfrämjande bidrar även till en fattigdomsbekämpning då samhällen där individens fri-och rättigheter accepteras underlättar en ekonomisk tillväxt (Sida 2003, s.20). Detta uppstår genom att bidra produktiva resurser till fattiga i utsatta områden och öka deras förmåga att använda resurser. De produktiva

resurserna kan exempelvis kunskap om infrastruktur, jordbruk eller ge individer möjligheten att studera på universitet.

I årsredovisning 2001 beskriver Sida sitt nya tillvägagångssätt för att angripa hälsoproblem i utsatta områden. Sida lägger ett stort fokus på hälsofrågor såsom hiv/aids då dessa sjukdomar kan vara faktorer till fattigdom i utsatta länder (Sida 2003, s.36). Den nya strategin innefattar ett bilateralt samarbete där basutbildning och grundläggande hälsovård är högsta prioritet. I Zambia har Sida utvecklat ett avtal som ökar samordningen mellan hälsovårdsinstitutioner på distriktsnivå vilket har säkerställt ett konstant flöde av resurser till hälsovårdsinstitutioner (Sida 2003, s.37). Även fast detta projekt har visat sig vara framgångsrikt så hindras insatsen av ett osäkert politiskt läge då det ständigt roterar på ministerpositionen. Sida anser att samarbetsländerna saknar nationell resurskapacitet och kompetens för att skapa en

grundläggande levnadsstandard för samtliga medborgare. Detta problem är allmänt för Sidas samarbetsländer men präglar främst de mest hiv/aids drabbade regionen i Afrika (Sida 2003, s.38). I dessa länder kräver hälsoinsatserna ett internationellt stöd där globala

biståndsinstitutioner arbetar tillsammans för att bekämpa pandemin (Sida 2003, s.39–49).

I hopp om att etablera en global hälsofond för hiv/aids har Sida arrangerat en internationell konferens, National Health Accounts, där kunskap om hur hiv/aids pandemin påverkar den globala hälsosektorn och den finansiella marknaden. Sida redogör även att flera

verksamhetsgrenar har blivit omstrukturerade till programstöd från projekt-stöd, vilket är på grund av biståndsinsatserna ses nu mera som långsiktiga arbeten i stället för enskilda projekt.

Detta bidrog även till att antalet insatser som Sida anordnade i utsatta områden minskade med 3% då Sida anser att långsiktiga insatser kräver en större volym av finansiering (Sida 2003, s.8). Sida beskriver att den förväntade prognosen för kostnader över framtida insatser kommer att öka i en snabb takt, samtidigt som regeringens förvaltningsanslag till biståndsinstitutionen kommer att öka i en långsammare utveckling (Sida 2003, s.9).

3.2.2 Sida årsredovisning 2011

Sidas årsredovisning för 2011 inleds med en beskrivning över hur den konfliktdrabbade kontinenten Afrika har varit det primära biståndsområdet under årets arbete (Sida 2012, s.14).

Den svenska regeringen gav Sida uppdraget att utöka biståndet för människors fri-och rättigheter i Mellanöstern och Nordafrika då den politiska oron har skapat en icke hållbar levnadsstandard för medborgarna i ett land som har genomgått en revolution (Sida 2012, s.15). Detta kombinerat med den fortsätta hungerkrisen på Afrikas horn, naturkatastrofer i Pakistan och Niger och väpnade konflikter i Libyen som har skadat civilsamhället så har Sida valt att stödja FN:s samlade humanitära insatser i hopp om att effektivisera

biståndsresursernas användning.

Ett nytt projekt som Sida inledde 2011 var verksamhetsgrenen demokratisk utveckling och mänskliga rättigheter som fokuserar på upprätthållandet av individers fri-och rättigheter i utsatta länder (Sida 2012, s.14). Denna verksamhetsgren stod nästan för en tredjedel av Sidas samlade utbetalning för år 2011 vilket kan ses som ett tydligt tecken på att prioriteten hos institutionen har omvandlats till att bevara individers demokratiska rättigheter. Med denna utveckling av biståndssektorn skapades även delsektorerna kvinnorättsorganisationer och media och fritt informationsflöde vilket Sida anser vara essentiella arbetsområden för att bekämpa orättvisor i totalitära stater. Sida beskriver hur kvinnors roll i utsatta samhällen behövs moderniseras både akademiskt och socialt (Sida 2012, s.29). En stor del av de kvinnor i utsatta länder saknar möjligheten att ha en stabil inkomst då de inte kan tillgång till en utbildning och tvingas i stället att ta hand om sin familj. För att stärka kvinnors roll i utsatta

samhällen har Sida arbetat med insatser som jobbar för jämställdhet exempelvis i Sudan där det svenska biståndet åstadkom att en tredjedel av den lagstiftande församlingen är kvinnor.

Årsredovisning för 2011 beskriver även hur konflikt-och postkonfliktländer präglas av korruption vilket problematiserar uppbyggandet av en legitim och demokratisk statsapparat, samt minskar det biståndets effektivitet (Sida 2012, s.28). Oron angående hur de svenska monetära resurserna används i en utsatt nation har varit ett pågående problem under Sidas historia då det är svårt att kontrollera och följa upp insatsers resultat. För att bekämpa korruption har Sida ägnat mer resurser till att framställa ett säkert finansiellt instrument som ökar transparensen hos båda aktörerna i det bilaterala samarbetet (Sida 2012, s.29). Sida beskriver även svårigheter med bilaterala samarbeten som innefattar decentraliserade

statsmakter exempelvis Sudan då det saknas faktiska budgeteringar och information angående samarbetets utveckling, men med hjälp av de nya finansiella instrumenten kan Sida fastställa den sudanska arbetskraften och dess utveckling vilket minskar risken för korruption (Sida 2012, s.30).

Likt den tidigare årsredovisning från Sida 2001 är centraliseringen av biståndet en pågående omställning hos biståndsinstitutionen. En effektiv biståndspolitik kan inte uppstå från ett mångtal kortvariga projekt då Sida strävar efter att ansvara för färre långsiktiga insatser som kan effektivisera biståndsresurserna (Sida 2012, s.68). Denna omstrukturering av

biståndsinsatser beskriver Sida som nödvändig i framtiden då kostnaderna för de globala insatserna kommer att behöva en större finansiering. Minskning av de totala antalet insatser som Sida ansvarar är bara en av de strategierna som ska bidra till en ökad biståndseffektivitet, det har även införskaffats en mer regelbunden dialog mellan Sida och samarbetsländerna. Sida anser att en ökad transparens mellan aktörerna kan bidra till en tydliga dokumentation av insatsens planering, uppföljning, rapportering och resultat vilket skapar ett ramverk för Sida om vilka aspekter av insatsen som fungerar och vilka som fallerar (Sida 2012, s.66–67).

3.2.3 Sida årsredovisning 2019

Sidas årsredovisning för året 2019 inleds med en omvärldsanalys som granskar

utvecklingstrender relaterat till Sidas arbetsområden. Omvärldsanalysen fastställer att det har skett en minskning i den globala resursfattigdomen vilket beror på att en del av de fattiga länder har uppnått en levnadsstandardnivå som liknar västvärldens nivå (Sida 2019, s.12).

Dock så ökar inkomstojämlikheterna i de fattigaste länderna vilket Sida anser vara en effekt på den globaliserade utvecklingen. Om detta problem förblir riskerar utsatta länder att återgå till en nationella fattigdom. Sida beskriver att lösningen till resursfattigdom i utsatta länder är digitalisering i form av innovativa teknologiska lösningar (Sida 2019, s.13). De länder som präglas av fattigdom saknar möjlighet att anpassa sig till det globaliserande världssystem då samhällsstrukturerna i utsatta länder är uppbyggda på ett förlegat och icke-hållbar

utvecklingsnivå. Afrikanska länder som är placerade söder om Sahara är ett tydligt exempel på detta då de saknar möjlighet att utvinna sitt lands fulla potential och riskerar att bli exploaterade av andra stormakter. Med hjälp av teknologiska utvecklingar i form av

digitalisering anser Sida att de utsatta länderna i Afrika kan få möjlighet att angripa ett flertal problemområden som länderna präglas av. Den explosiva utvecklingen av mobiltelefoner som har pågått i Afrika är ett exempel på hur teknologiska medel kan stärka kampen mot

resursfattigdom (Scott, Batchelor, Ridley & Jorgensen 2014, s.2).

En annan aspekt som årsredovisning tar upp är för att utsatta länder ska kunna bekämpa fattigdom krävs det att man finner en lösning på hur man hanterar den snabbt omväxlande urbana miljön (Sida 2019, s.12). Detta kan ses som ett grundproblem inom biståndspolitiken då majoriteten av nationer med fattigdom är geografiskt placerade i ett område där miljön påverkar samhällets utveckling. Sida beskriver hur framtida temperaturökningar och förändrade nederbördsmönster kommer att påverka utsatta länder som har en hög sysselsättning inom jordbruk. Förändringen i det biologiska ekosystemet är ett globalt problem men de som drabbas hårdast är fattiga länder som har ett större behov av naturresurser då utsatta nationer har redan ont om resurser för att tillgodose dess

försörjningsbehov (Sida 2019, s.82). Sidas strategier angående miljömässig hållbarhet i utsatta länder infattar bistånd i form av monetärt stöd och expertishjälp i hopp om att utveckla mer hållbara jordbruksmetoder (Sida 2019, s.83).

En verksamhetsgren som Sida ständigt försöker effektivisera är demokratisk utveckling vilket i årsredovisningen för 2019 visar att det har skett en minskning hos den demokratiska

utvecklingen i Sidas samarbetsländer (Sida 2019, s.12). I länder där respekten för rättsstatens principer har minskat har även individers fri-och rättigheter blivit alltmer restriktiva speciellt för utsatta grupper exempelvis kvinnor och minoriteter. En central del av Sidas moderna strategier är upplyftandet av kvinnors rättigheter i samhället vilket har blivit ett ytterst relevant arbetsområde under de senaste åren. Enligt årsredovisning för 2019 har det skett en

positiv utveckling inom utvecklingen av kvinnors och flickors sexuella och reproduktiva hälsa då fler kvinnor får tillgång till hälsoservice (Sida 2019, s.13). Det finns dock ett starkt hot från konservativa kulturer i utsatta länder som begränsar kvinnors fri-och rättigheter vilket kan motarbeta det bilaterala samarbete som Sida har inlett.

4. Teori

4.1 Västvärldens ekonomiska globalisering - Immanuel Wallerstein

Den marxistiska sociologen Immanuel Wallerstein presenterade sin globaliseringsteori som en förklaring på västvärldens ökade involvering på den internationella arenan. Enligt Wallerstein uppstod den västerländska globaliseringen på 1600-talet med de europeiska

upptäcktsexpeditioner, men det finns tydligare årtal i modern tid på globaliseringens effekter.

Efter andravärldskrigets slut stärktes det världsomfattande ekonomiska systemet och skapade en uppdelning bland stater som tillhörde centrum och stater som tillhörde periferin i den ekonomiska världsordningen (Hobden & Jones 2016, s.133) Denna maktfördelning mellan aktörer på den internationella arenan anser Wallerstein är baserat på västerländska normer om ett kapitalistiskt samhälle i centrum där nationella marknader kan uppnå en tillväxt som rivaliserar nationalstatens position som samhällets primära aktör (Martell 2016, s.43-44).

Både statliga och privata aktörer i centrum strävar efter att uppnå ett framgångsrikt monetärt resultat vilket ger upphov till en kapitalistisk global expansion med motivet att få tillgång till mer kostnadseffektiva resurser. Detta betecknar Wallerstein som världssystemteorin vilket kan ses som en marxistisk tillägg på den amerikanska ekonomen Paul Barans dependency theory, som förklarar hur resurskapaciteten i periferin minskar när stater som tillhör centrum exploaterar deras position på den internationella arenan (Martell 2016, s.252).

Wallerstein använder världssystemsteorin för att granska globala orättvisor som uppstår av den ekonomiska globaliseringen samt hur statliga aktörer upprätthåller det kapitalistiska systemet genom införskaffandet av monopol. Privata aktörer som är understöda av centrumets stormakter har möjlighet att påverka handelsavtal mot nationer som tillhör periferin, vilket

möjliggör ett scenario där högteknologiska produkter endast får produceras i centrum (Wallerstein 2004b, s.147). Detta anser Wallerstein är en grundpelare i det kapitalistiska världssystemet och en förklaring till hur de sin kontroll över den globala ekonomin.

Wallerstein beskriver relationen mellan nationer som tillhör centrum, periferin och semi- periferin som ett inbördessamband, där det pågår en exploatering av resurser och vinster. Vad som tilldelar en nations position i detta ekonomiska system är nationens förhållande till de globala arbetsresurserna, arbetskraft och råvaror. Wallerstein anser att detta ger upphov till att de nationer som tillhör centrumet får ta del av kapitalismens vinst och blir alltmer rikare medan nationer som tillhör periferi blir fattigare och saknar möjlighet att utvecklas (Hobden

& Jones 2016, s.133) I mitten av denna utvinning av resurser finns nationer som tillhör semi- periferi. Denna grupp beskriver Wallerstein som stater som innehåller en likställd fördelning mellan arbetskraft och produkter från både centrum och periferi. För att illustrera Wallersteins världssystemsteori har jag valt att inkludera följande figur för att belysa sambandet.

Figur 1: Hobden & Jones (2016, s.133)

I världssystemsteorin beskriver Wallerstein centrum likt en hegemoniska aktör som använder sin position för att exploatera mindre utvecklade nationer i periferin. Nationer som tillhör centrum kännetecknas av en hög import av råvaror och exportering av högteknologiska produkter. Centrumets kapitaliska ideologi främjas ofta av en nationell liberal demokrati vilket legitimerar centrumets expansion och kan bidra till en statliga finansiering av exploateringen (Wallerstein 1979, s.20). Wallerstein gör även anspråk på att den politiska miljön i centrumet kan ge upphov till handelsavtal och samarbeten med periferin som ökar det avkastning för centrumet, exempelvis Kinas monetära stöd till Sri Lanka som jag tidigare

granskade i uppsatsen. I figuren ovanför kan man se hur högteknologiska produkter

exporteras från centrumet till periferin vilket sedan ökar centrumets arbetskapacitet i form av billig arbetskraft och råvaror.

På andra sidan av exploaterandet finns det Wallerstein benämner periferi vilket kan ses som en motsats av centrum i världssystemsteorin. Nationer som inkluderas in i periferin styrs ofta av en svag och underlägsen statsmakt vilket hindrar nationen från att utveckla

högteknologiska produkter och upprätthålla en fungerande utbildningsväsende (Hobden &

Jones 2016, s.133). Länder i periferin tvingas då att importera produkter från centrumet samt att agera som arbetskraft för centrumet och semi-periferin. Den höga fattigdomsnivån i periferi gör det genomförbart för aktörer från centrum att betala låga löner till de som producerar varorna vilket ökar mervärdet till centrum. Wallerstein gör även anspråk på den orättvisa transaktionen som görs när länder i periferin är tvungna att betala mer för produkten från centrum än vad periferin sålde råvarorna för till att producera produkten (Wallerstein 2004a, s.588–589).

Den tredje gruppen i detta samspel är semi-periferin vilket Wallerstein beskriver som en kompromiss mellan centrum och periferi. Likt nationer i periferin är semi-periferi nationer i stor utsträckning präglade av en svag välfärd och låga löner, men handeln i semi-periferi nationer innefattar både ett exporterande av producerade varor och ett importerande av råvaror (Wallerstein 1979, s.21). Figur 1 visar att nationer i semi-periferi agerar både som en exploaterande aktör mot periferin samt som den blir exploaterade av centrumet. Wallerstein anser att semi-periferin utgör en essentiell roll för det kapitalistiska världssystemet då mellanpositionen skapar en politisk balans på den internationella arenan och en sportslig strävan för nationer som vill nå centrumet (Wallerstein 1979, s.21–24).

Wallerstein menar att det kapitalistiska världssystemet är beroende av att ackumulera kapital vilket ger upphov till att systemet måste vara i en konstant expansionsfas för att maximera centrumets mervärde (Hobden & Jones 2016, s.133–134). Detta beskriver Wallerstein som en anledning till att västerländska aktörer måste exploaterar periferin och hindra dess

samhällsutveckling då det internationella byggstenarna är grundade på en imperialistisk förhandlingsmetod. De länder som tillhör periferin fråntas chansen att delta på den

kapitalistiska arenan, oavsett hur modernt det perferierade landets utveckling (Calhoun 2012, s.3). Men Wallersteins världssystemsteori innehåller en historisk ansats där han beskriver

möjligheten för förändring. Det kapitalistiska världssystemet är som vilken annan tematisk del av världens historia, där det finns en början och ett slut, dock anser Wallerstein att en

förändring av ett världssystem kräver en kritisk dialog över vilket system som skulle kunna ersätta det på rättvisa grunder (Wallerstein 2004a, s.598–599).

4.2 Samhället i en modern position - Anthony Giddens

Enligt Anthony Giddens globaliseringsteori är fenomenet globalisering en återkommande världslig process i modern tid som både formar hur stater och människor agerar. Giddens har inspirerats av sociologens Immanuel Wallersteins världssystemsteori och utgår i stor

utsträckning från hans teoretiska ansatser, och därför kan man se likheter med de två sociologernas globaliseringsteori. Giddens anser att globaliseringsprocessen distanserar institutioner och marknader från dess ursprungliga kontext och traditioner. De lokala normerna som institutionen tidigare utgick ifrån är nu förlegade då aktörer befinns på den internationella arenan och integreras med normer i den globala sfären (Martell 2016, s.43).

Detta reflekteras även på den nationella nivån då stater som stödjer en globaliserande

utveckling får tillgång nya sociala fenomen och identiteter. Giddens beskriver globaliserings effekt på samhällen i följande citat:

The intensifcation of worldwide social relations which link distant localities in such a way that local happenings are shaped by events occurring many miles away and vice versa. (Giddens 1990, s.64)

För att få en tydligare bild av globaliseringens effekt på det moderna samhället har Giddens identifierat fyra dimensioner av globaliseringen som tillsammans skapar en global

världsordning. Detta skiljer sig åt från Wallersteins världssystemets teori som gör anspråk på att det endast finns endast en relevant dimension av globalisering, vilket är den kapitalistiska världsekonomin. Den första dimensionen är nationalstaten vilket många teoretiker anser vara en absurd aspekt inom globaliseringsstudier. Globaliseringsprocessen ger transnationella aktörer och institutioner möjligt att agera på den internationella marknaden samt att statliga aktörers position har minskat i betydelse då den västerländska strävan om att uppnå ett globalt samhälle reducerar chansen att en hegemonisk stormakt ska ta plats (Johansson 2015, s.434–

435). Giddens gör anspråk på att globaliseringens utveckling förutsätter att det existerar en

nationalstat som upprätthåller statens gränser. Nationalstatens avgränsade område och suveräna makt gör det möjligt för den statliga aktören att stifta ett ramverk för frågor angående internationell relationer ska behandlas.

En aspekt som nationalstaten är tvungna att förhålla sig till är enligt Giddens globaliseringens teknologiska utveckling vilket blir ett grundläggande fokus för staten gällande hur man

hanterar övervakandet av samhällets medborgare (Giddens 1987, s.282–283). I ett traditionellt samhälle har både staten och dess invånare tillgång till få teknologiska resurser vilket

underlättar det statliga uppdraget att monitorerna individers handlande. Information sprids främst genom muntliga scenarion och statsapparaten har en god förståelse om vad som sker inom landet, men i ett modernt samhälle har både statliga och privata aktörer tillgång till globala teknologiska resurser försvåras bevakandet (Giddens 1987, s.282). Giddens menar att den teknologiska utvecklingen som medföljer ett modernt samhälle gör det möjligt för

nationalstaten att sammanställa information och kontrollera dess medborgare (Johansson 2015, s.433). Det sker samtidigt ett samspel av maktresurser mellan den civila befolkning och nationalstaten angående det statliga utövandet av disciplinära åtgärder på

samhällsmedborgare, vilket behövs finnas för att stabilisera en demokratisk stat. Om

medborgare inte får möjlighet att motarbeta den statliga kontrollutövningen kan nationalstaten omvandlas till en totalitär stat där människors fri-och rättigheter begränsas enligt statens förmåga (Johansson 2015, s.432).

Den andra dimensionen av globaliseringen som Giddens identifierar är den kapitalistiska världsekonomin. Globaliseringsprocessen gav upphov till ett främjande av ett kapitalistisk synsätt då med hjälp av den teknologiska utvecklingen skapades medel för att underlätta transaktioner och handel på en internationell nivå (Johansson 2015, s.435). I ett modernt samhälle är individers möjlighet att utveckla transnationella företag främjat och i vissa fall kan nationalstatens överlevnad vara beroende av privata aktörers produktion och konsumtion.

Detta anser Giddens kan både leda till negativa och positiva effekter då transnationella aktörer får möjligheten att skapa framgång på den internationella marknaden genom att investera i marknader som befinner sig i en lågkonjunktur vilket skapar nya arbetsmöjligheter för individer (Johansson 2015, s.435). Transnationella aktörers inverkan på den internationella marknaden kan även ge negativa konsekvenser som begränsar människors fri-och rättigheter inom produktionslandet. En annan aspekt av den kapitalistiska världsekonomin som Giddens

gör anspråk på är att den starka betoningen på privat ägande i ett modernt samhälle kan skapa en större klyfta mellan samhällets klasser (Johansson 2015, s.433). Om den allmänna

statsbudgeten inte kan stödja de mest ekonomiskt utsatta individerna i samhället så skapas det en misstro för statsapparaten och dess förmåga att säkerställa en god levnadsstandard till medborgarna (Johansson 2015, s.432).

Giddens identifierar den internationella arbetsdelningen som den tredje dimensionen av globaliseringen vilket delar många likheter med den kapitalistiska världsekonomin. Båda dimensionerna berör det kapitalistiska systemet och strategier om hur man planerar industrier på ett kosteffektivt sätt, men dimensionen om den internationella arbetsdelningen förklarar hur industrialiseringen påverkar det moderna samhället. Enligt Giddens skapar globalisering ett industrinätverk mellan nationella stater, där aktörers roll i nätverket är baserad på landets tillgång till resurser (Johansson 2015, s.435). Länder som exempelvis har ett svagt eller icke existerande kollektivavtal används åt transnationella företag som kräver en fysisk

framställning av produkter för ett lågt pris. Genom denna hierarkiska ordning om vilka som får ta del av produkten och vilka som skapar produkten kan mindre utvecklade stater få tillgång till den internationella marknaden (Martell 2016, s.52). Giddens anser även att de högteknologiska resurserna som västvärldens samhällen använder sig av kan sprida till mindre industrialiserade stater och öka landets kommunikationsförmåga. Detta bidrar till att mindre industrialiserade nationer kan få tillgång till globala mediaplattformar och utveckla det globala informationsflödet (Johansson 2015, s.435).

Den sista dimensionen av globaliseringen som Giddens identifierar är den militära världsordningen. Giddens anser att globaliseringen har givit upphov till en maktbalans mellan de globala stormakterna som alla har kapacitet att utföra krigsföring på en global nivå (Johansson 2015, s.435). Detta har bidragit till ett politisk svårighet på den internationella arenan där det ständigt finns en risk för att en väpnad konflikt ska uppstå, men för att undvika att detta sker har det internationella samfundet främjandet av militära allianser.

Globaliseringen har även framkallat ett våldsmonopol för att undvika krigsmobiliseringar i politiskt osäkra områden, vilket ökar chansen att stater ansluter till militära allianser då de saknar resurser att bekämpa en sammansluten militär (Barkawi 2016, s.232–235). Detta kan ses som en internationell version av den första dimensionens syn på nationalstatens

disciplinära makt mot individer. En annan faktor som upprätthåller den militära

världsordningen är den internationella vapenhandeln som är starkt anknuten till den

kapitalistiska världssystemet. Vapenindustrin är som vilken annan globaliserad industri där både statliga och privata aktörer producerar varor till internationella marknader. Denna internationella marknad för krigsmaterial är välorganiserad och utgår från internationella regelverk som skapar begränsningar över marknadens volym, vilket stärker den balanserade militära världsordningen (Johansson 2015, s.435).

Giddens globaliseringsteori innehåller inte bara ett makroperspektiv, utan även ett mikroperspektiv. I Giddens teoretiska ansatser definierar han en globaliserad stat som ett senmodernt samhälle och detta karakteriseras av en samhällsstruktur som ständigt utvecklas enligt de globala normer. I ett senmodernt samhälle är sociala relationer mer frikopplade från den faktiska kontexten och universellt tillgängligt. Det senmoderna samhället utgår från ett expertstyre vilket främjar individens roll att med hjälp av kunskap skapa samhällets

institutioner och ramverk (Johansson 2015, s.437). Denna uppgift om att producera kunskap som individer kan bilda sin uppfattning ifrån var tidigare statens uppdrag, men i det

senmoderna samhället fyller vetenskapliga institutioner denna roll. Enligt Giddens bidrar globaliseringsprocessen till att individer inom ett senmodernt samhälle utsätts för främmande sociala element som skiljer sig åt från de inhemska traditionerna (Johansson 2015, s.437–

438). Detta benämner Giddens som ontologisk trygghet och kan bidra till att individer känner sig hotade. När en individ saknar förståelse och tillit för sin omgivning blir det en utmaning för individen att hantera svårigheter och finna sin identitet i samhället (Johansson 2015, s.441).

Det senmoderna samhället karakteriseras av dess reflexiva förmåga att alltid anpassa individ- och samhällsstrukturer till det globala samhället vilket bidrar till att individer i de senmoderna samhället inte kan förlita sig på den traditionella livsstilen. Giddens anser att den mångfald av identiteter och experimentella livsstilar som erbjuds i ett senmodern samhälle kan ge upphov till att vissa individer avvisar främmande element och dras till en nationalistisk identitet som främjar tradition (Johansson 2015, s.436).

5. Analys

Analys kommer utgå från en tematisk bearbetning av vald material där följande tema har framkommit: prioritering inom ekonomiska mål. Med hjälp av en tematisk granskning kommer jag kunna framställa ett resultat som redogör Sidas utveckling rörande ämnet.

Uppsatsens teoretiska ramverk kommer sedan appliceras på resultatet för att granska om globaliseringsteorin går i linje med utvecklingen. Avslutningsvis kommer resultatet diskuteras jämfört med tidigare och forskning och föra diskuteras på en allmän nivå.

5.1 Hur påverkar globaliseringen Sidas prioritering inom ekonomiska mål?

Ett tema jag har framställt med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys är Sidas prioritering av ekonomiska mål för att bekämpa fattigdom. I Sidas årsredovisning för 2001 beskrivs

fattigdom i utsatta områden som en avsaknad av resurser för att upprätthålla en normal nivå av levnadsstandard (Sida 2003, s.18–19). I årsredovisningen finns det ett starkt initiativ på att utsatta områden måste få tillgång till ett välfungerande ekonomiskt system som möjliggör en ekonomisk tillväxt för att bekämpa fattigdomsproblematiken. Sida gör anspråk på att den svaga utvecklingen hos utsatta områdens statliga och privata sektor är den primära orsaken till att nationen saknar resurser, vilket blir en essentiell del utav Sidas strategier (Sida 2003, s.20).

Sida anser att utvecklingssamarbeten som främjar en ekonomisk självständighet både nationellt och individuellt i utsatta områden är en effektiv lösning på att

fattigdomsproblematiken, men att det är en trög process att effektivisera statsapparaten i utsatta områden. Årsredovisning för 2001 inkluderar en utvärdering av Sidas insatser

angående näringsliv och handel som formulerar att utvecklingsprogrammet hindras av för låg kompetens och arbetskraft, samt som det saknas nationella strukturer för att delta i

internationella samarbeten exempelvis World Trade Organizations handelsavtal (Sida 2003, s.46).

En annan aspekt av Sidas ekonomiska mål som årsredovisningen redogör för är Sidas ekonomiska insatser kring finansiella system i utsatta områden. Genom framställningen av nationella fattigdomsstrategier som inkluderar ett skuldlättnadsinitiativ (HIPC-2)

(International Monetary Fund 2015, s.6–10) har Sida tillsammans med nationella aktörer utvecklat stöd till mikrofinanssektorn i hopp om att stärka den privata sektorn i afrikanska utsatta områden (Sida 2003, s.9). I årsredovisning 2001 tydliggörs problematik rörande

insatsens förmåga att etablera sig på marknaden. Enligt analysen är insatserna väldigt generöst finansierade av statliga aktörer, men saknar relevanta resurser för att konstruera en

marknadsanpassad struktur samt en lukrativ roll i samhället (Sida 2003, s.48–49). Det ekonomiska perspektiv som Sida förmedlar i årsredovisning för 2001 följer denna trend om att implementera västerländska finansiella system i utsatta områden i hopp om att kunna skapa en fungerande nationell marknad.

I Sidas årsredovisning för år 2011 förklaras även här hur essentiellt det är att den privata sektorn får möjlighet att utvecklas och bidra till en etablerad marknad i utsatta områden. En skillnad som jag har belyst i min analys är att i Sidas årsredovisning 2011 finns det en större betoning på innovativa lösningar komparativt med årsredovisning för 2001 (Sida 2012, s.26).

Det finns ett initiativ hos Sida att producera en ny ekonomisk marknad i utsatta områden, i stället för att lansera ett västerländskt system. Detta motiveras med att tidigare insatser att lansera ekonomiska plattformar i utsatta områden har haft en låg trovärdighet från

befolkningen och inte resulterat i en ekonomisk tillväxt (Sida 2012, s.26). Sidas ekonomiska strategierna för fattigdomsbekämpning beskrivs som investeringar i uppbyggnaden av en finansiell infrastruktur i utsatta områden och för att effektivisera dessa insatser har Sida valt inkludera privata aktörer inom näringslivet (Sida 2012, s.54). Att Sida tillåter privata företag att arbeta intill en statlig organisation är något som verkligen bekräftar

globaliseringsprocessens effekt på den internationella arenan. Sida beskriver att ett samarbete med internationella företag resulterar framgång för både det utsatta området och de privata aktörerna (Sida 2010, s.4–9). Denna ekonomiska strategi förutsätter att internationella företag utövar en humanitär och hållbar industriutveckling där det främsta målet ska vara att ge individer i utsatta områden arbetsmöjlighet och tillgång till nya produkter. Sida beskriver i årsredovisningen 2011 att det krävs transparens mellan alla parter för att denna ekonomiska insats ska fungera på vinstdrivande sätt och att oegentligheter inte får prägla arbetet.

Sidas ekonomiska insatser har historiskt sätt varit genomsyrade av korruption och misslyckad kontroll om vart biståndet hamnar. Årsredovisning för 2011 beskriver att det har genomförts en prioritering av korruptionsbekämpningen inom svenska biståndsinsatser, där ökade administrativa kontroller har bidragit till en bättre förståelse av korruptionsrisker (Sida 2012,

s.57). Tidigare årsredovisningar från Sida förklarar korruptionsproblemet som en nationell kris i det utsatta området och att Sida som biståndsorganisation saknar resurser för att angripa det effektivt (Sida 2003, s.27). Detta framsteg som årsredovisningen 2011 redogör för inom hur Sida hanterar korruption i biståndsinsatser beskriver även Sidas strategier för att bekämpa korruption i samarbetsländerna. Sida gör anspråk på att korruption inte endast är teknisk fråga utan, även en politiskt fråga som kan bekämpas genom bilateralt stöd som ökar

transparensnivån på offentliga institutioners handlande i utsatta områden (Sida 2012, s.57–

58).

I årsredovisning 2011 presenterar Sida en annan politisk fråga som hindrar den ekonomiska tillväxten i utsatta områden och det är jämställdhet mellan kvinnor och män. Detta

arbetsområde är inget nyfunnet problem utan har varit på Sidas agenda länge, då

årsredovisning för 2001 redogjorde Sidas tillvägagångssätt för att uppnå jämställdhet var genom att bekämpa fattigdomsproblematiken i utsatta områden (Sida 2003, s.22). Detta upplägg skiljer sig ifrån hur Sida beskriver planeringen mot jämställdhet i årsredovisningen för år 2011. Definitionen av vad Sida anser att jämställdhet innebär har blivit mer omfattande och inkluderar mer än bara mänskliga fri-och rättigheter. Sidas jämställdhetsinsatser går ut på att främja kvinnors rättighet i samhället och på arbetsplatsen, vilket är en förutsättning för att landet ska få möjlighet till ekonomisk tillväxt (Sida 2012, s.29). Utveckling om hur Sida hanterar införskaffandet av demokratiska roller i konfliktdrabbade områden har som effekt ökat andelen regionala utvecklingssamarbeten vilket kan ses som en effektivisering av Sidas resurser.

Trenden att Sida skulle genomföra partnerskap med privata aktörer inom näringslivet för att finansiera ekonomiska insatser i utsatta områden redogörs även i Sidas årsredovisning för år 2019. Sida gör anspråk på att detta samspel har skapat en ekonomisk drivkraft i utsatta områden, där internationella företag och investerare har lyckats använda Sidas resurser på effektivt sätt (Sida 2020, s.22). Finansiering av privata investerare har blivit en grundpelare i hur Sida stärker sina insatsers kapacitet i utsatta områden och enligt Sidas årsredovisning 2019 har de lyckats bilda ett kontaktnät av internationella investerare och regional arbetskraft i Afrika. Sida anser att denna sorts samverkan mellan aktörer kan ses som en katalysator för en hållbar nationell samhällsstruktur i utsatta områden (Sida 2020, s.24–25). Enligt

årsredovisningen för 2019 har statliga aktörers inverkan på den svenska biståndspolitiken

blivit likställd med transnationella aktörers maktinnehav, vilket går i linje med globaliseringens världsbild.

En annan ekonomisk trend som redogörs i Sidas årsredovisning 2019 är ökandet av regionala samarbeten och insatser. Sida anser att för att kunna effektivisera sitt bistånd angående finansiell uppbyggnad i utsatta områden räcker det inte enbart med att inkludera privata investerare, utan det måste skapas ett regionalt ramverk som kan sprida

utvecklingssamarbetets framgång vidare (Sida 2020, s.59). Institutioner och system som skapas av Sidas samarbeten måste kunna bemöta lokala, regionala och globala problem på ett förhållningssätt som gynnar en hållbar utveckling. Exempelvis har Sidas klimatinsatser i Sub- Sahara regionen fokuserat på att skapa jordbruksprojekt som kan anpassas till det omständliga klimatet i området (Sida 2020, s.82–84)

Likt Sidas årsredovisning från 2011 uppmärksammas kvinnors fri-och rättigheter i utsatta områden även i årsredovisningen 2019, fast dialogen har förändrats och kvinnors ekonomiska position har blivit en viktig del utav Sidas jämställdhetsintegration. Sida gör anspråk på att insatserna ska arbeta mot förbättrade förutsättningar för kvinnor på arbetsmarknaden och starkare ekonomiska egenmakt, vilket in sin tur ska gynna samhällsutvecklingen i utsatta områden i form av ökad allmän utbildningsnivå. Exempel på jämställdhetsinsatser som Sida har genomfört är jordbruksprogrammet i Burkina Faso där kvinnors deltagande i

skogsresurshantering har ökat från 24% till 71% (Sida 2020, s.79). Denna insats som Sida presenterar kan ses som ett globalistisk tillvägagångssätt att effektivisera oanvänd arbetskraft och öka produktionen i utsatta områden.

Utifrån Wallersteins globaliseringsteori är införskaffandet av internationella investerare i Sidas insatser en viktig del av teorin. Denna ekonomiska trend skulle Wallerstein beskriva som en tydlig effekt av globaliseringen där Sida stärker centrumets maktposition i periferin.

Genom en större finansiering av Sidas insatser kan västerländska aktörer skapa en

marknadsstruktur i tillhör periferin som tillåter en kapitalistisk exploatering (Hobden & Jones 2016, s.133). Enligt Wallersteins globaliseringsteori tillåter Sida en våg av västerländsk imperialism att sprida det kapitalistiska systemet till utsatta områdens marknader, samt skapa en normativ västerländsk kultur som upprätthåller en exploatering av periferins resurser. Att individer i utsatta områden får möjlighet till en arbetsmarknad och en potentiell ökning av levnadsstandard är något Wallersteins världssystemsteori skulle bortse ifrån, då framgången

av de nya produktionerna som skapas är orättvist utdelade mellan centrum och periferi. Det går även att argumentera att Sidas utveckling av ekonomiska mål arbetar emot en exploaterad marknad som beskrivs i Wallersteins världssystems teori genom införandet av säkra

arbetsförhållandet som beskyddar individer i utsatta områden att bli exploaterade. Om aktörer i centrum ska kunna genomföra exploatering av periferins arbetskraft förutsätter det att arbetsförhållanden i periferin är så pass låga att produktionskostnaden motsvarar en liten andel av mervärdet. Utvecklingen som kan ses i Sidas årsredovisning för år 2001, 2011 och 2019 lägger stort fokus på att erbjuda individer i utsatta områden en hållbar arbetsmöjlighet som inte ger upphov till ett explorativt struktur. Därför kan Sidas årsredovisning beskrivas både som i enlighet med och tvärtemot om Wallersteins världssystemsteori.

En annan globaliseringsaspekt av Sidas utveckling som går i linje med Wallersteins

världssystemsteori är frambringandet av monopol i utsatta områden. Wallerstein beskriver att den kapitalistiska globalisering ger upphov till att centrumets quasi-monopol av produkter hindrar periferins industrier att etablera sig på den internationella marknaden (Wallerstein 2004b, s.28). Enligt denna teoretiska ansats misslyckas Sida med att producera ekonomisk tillväxt i periferin då internationella västerländska aktörer har en större resurskapacitet att utveckla produkter på ett kosteffektivt och förmedla dom på den internationella arenan. Sida föränderliga ekonomiska prioritet behöver inte enbart granskas ur ett utvinningsperspektiv, det är även möjligt att se det som en samhällsförändring. Giddens skulle betrakta Sidas

utveckling av prioritering rörande ekonomiska mål som en transformation från ett traditionellt samhälle till ett senmodernt samhälle. Vad som kännetecknar ett senmodernt samhälle är att den ledande makten i samhället ska vara baserat på ett expertstyre (Giddens 1987, s.535).

Kunskap ses som en viktig drivkraft för att utveckla samhället och i Sidas årsredovisningar redogörs likande utgångspunkter. Den bristande kompetensen som finns i utsatta områden är ett hinder i Sidas fattigdomsbekämpningen och med hjälp Giddens teoretiska ansatser kan man se hur transformationen till ett senmodernt samhälle skulle stärka statsapparaten och andra institutioner i det utsatta området. Sida har ökat biståndet till att befrämja

informationsplattformer i utsatta områdens samhällen som kan sprida kunskap om moderna industrier.

Detta går i linje med Giddens globaliseringsteori som gör anspråk på att globaliseringen har bidragit med att moderna samhällen måste erbjuda medborgare kunskap för att kunna utvecklas (Giddens 1987, s.534–535). Denna teoretiska aspekt kan kopplas till faktumet att

Sida har ökat antalet regionala insatser och samarbetet mellan olika nationer, då Sida vill främja en regional ekonomisk tillväxt i utsatta områden. Men med denna förstärkning på global kunskap i utsatta områden ökar även den kulturella mångfalden i samhället vilket kan bidra till det Giddens beskriver som en bristande ontologisk trygghet. Globaliseringsprocessen utgörs ofta av ett utökande av livsstilar i ett samhälle som bidrar till att individer får möjlighet att ta del av andra identiteter än de nationella (Johansson 2015, s.441). Denna trygghet som traditioner bidrar med för individer är något som Sida beskriver i sin årsredovisning som essentiellt för smidig integrering på den internationella arenan (Sida 2020, s.75).

Giddens fyra dimensioner av globaliseringen kan tydligt ses som grundpelare i Sidas

prioritering inom ekonomiska mål, då inledningsvis beskriver Sida att för att kunna skapa en hållbar ekonomisk situation i utsatta områden behövs det en legitim statsapparat (Johansson 2015, s.434–435). Ett fungerande samhälle förutsätter en ledande stat som kan på ett

demokratiskt sätt styra över nationens territorium. Sidas årsredovisningar gör anspråk på liknande teman då konfliktdrabbade områden ofta saknar en legitim ledande makt som kan föra samhället framåt. Dock avviker Sida från Giddens teori om nationalstaten då

biståndsinstitutionen yrkar på att privata aktörer ska pionerna samhällets utveckling och att statliga aktörer i utsatta områden behöver genomgå en omstrukturering där demokratiska förhållningssätt ska lära staten att hantera det nya samhället.

Detta inkluderar Giddens andra och tredje dimension av globaliseringen, den kapitalistiska världsekonomin och internationella arbetsdelningen, som Sida belyser i sin årsredovisning där internationella näringslivs företag ska inkluderas i samarbetet. Partnerskapet ska ge individer i utsatta områden möjligheten att delta på den internationella marknaden i form

arbetsmöjligheter på transnationella företag, samt tillgång till globala produkter som kan öka levnadsstandarden i utsatta områden. Den sista dimensionen av globaliseringen som Giddens berör är den militanta världsordningen vilket Sidas årsredovisningar adresserar specifikt, men ett anti-våld perspektiv är alltid en bakomliggande faktor i Sidas handlande angående

konfliktdrabbade områden. Giddens gör anspråk på globaliseringen ska bidra med att fler internationella militära allianser skapas då nationers krigsföringskapacitet har ökat i modern tid, men Sida står fast med att den mest effektiva lösningen att hantera fattigdom i utsatta område drabbade av väpnade konflikter är genom att stärka samhällets industri kapacitet (Johansson 2015, s.435–437).